*11/ Första Konungaboken
*11/01 Första Konungaboken, 1 Kapitlet
Första Konungaboken, 1 Kapitlet
Abisag från Sunem hos konung David.
Adonias försök att upphäva sig till
konung. Salomo Davids efterträdare på
tronen.
1. Konung David var nu gammal och kommen till hög ålder; och ehuru
man höljde täcken över honom, kunde han dock icke hålla sig
varm.
2. Då sade hans tjänare till honom: »Må man för min herre konungens
räkning söka upp en ung kvinna, en jungfru, som kan bliva
konungens tjänarinna och sköta honom. Om hon får ligga i din
famn, så bliver min herre konungen varm»
3. Så sökte de då över hela Israels land efter en skön flicka; och
de funno Abisag från Sunem och förde henne till konungen.
4. Hon var en mycket skön flicka, och hon skötte nu konungen och
betjänade honom, men konungen hade intet umgänge med henne.
5. Men Adonia, Haggits son, hov sig upp och sade: »Det är jag som
skall bliva konung.» Och han skaffade sig vagnar och ryttare,
därtill ock femtio man som löpte framför honom.
>2 Sam. 3,4. 15,1. 1 Krön. 3,2.
6. Hans fader hade aldrig velat bedröva honom med att säga: »Varför
gör du så?» Han var ock mycket fager; och hans moder hade fött
honom näst efter Absalom.
>2 Sam. 14,25.
7. Och han begynte underhandla med Joab, Serujas son, och med
prästens Ebjatar, och dessa slöto sig till Adonia och
understödde honom.
>1 Kon. 2,22, 28.
8. Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan,
Simei, Rei och Davids hjältar höllo icke med Adonia.
>2 Sam. 23,8, f.
9. Och Adonia slaktade får och fäkreatur och gödkalvar vid
Soheletstenen, som ligger vid Rogelskällan; och han inbjöd dit
alla sina bröder, konungens söner, och alla de Juda män som voro
i konungens tjänst.
>Jos. 15,7. 18,l6.
10. Men profeten Natan, Benaja, hjältarna och sin broder Salomo
inbjöd han icke.
11. Då sade Natan så till Bat-Seba, Salomos moder: »Du har väl hört
att Adonia, Haggits son, har blivit konung, utan att vår herre
David vet därom?
12. Men jag vill nu giva dig ett råd, för att du må kunna rädda ditt
liv och din son Salomos liv.
13. Gå in till konung David och säg till honom: 'Har du icke, min
herre konung, själv med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din
son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min
tron? Varför har då Adonia blivit konung?'
14. Och medan du ännu är där och talar med konungen, skall jag efter
dig komma in och bekräfta dina ord.»
15. Så gick då Bat-Seba in till konungen, i kammaren. Konungen var
nu mycket gammal; och Abisag från Sunem betjänade konungen.
16. Och Bat-Seba bugade sig och föll ned för konungen. Då frågade
konungen: »Vad önskar du?»
17. Hon sade till honom: »Min herre, du har ju själv lovat din
tjänarinna med en ed vid HERREN, din Gud: 'Din son Salomo skall
bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron.'
18. Men se, nu har Adonia blivit konung, fastän du, min herre
konung, ännu icke har fått veta det.
19. Och han har slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet,
och han har inbjudit alla konungens söner och prästen Ebjatar
och härhövitsmannen Joab; men din tjänare Salomo har han icke
inbjudit.
20. På dig, min herre konung, äro nu hela Israels ögon riktade, i
förväntan att du skall kungöra för dem vem som skall sitta på
min herre konungens tron efter honom.
21. Eljest torde hända, att när min herre konungen har gått till
vila hos sina fäder, då bliva jag och min son Salomo hållna
såsom brottslingar.»
22. Medan hon ännu höll på att tala med konungen, kom profeten
Natan.
23. Och man anmälde det för konungen och sade: »Profeten Natan är
här.» När han så kom inför konungen, föll han ned till jorden på
sitt ansikte för konungen.
24. Och Natan sade: »Min herre konung, är det väl du som har sagt
att Adonia skall bliva konung efter dig, och att han skall sitta
på din tron?
25. Ty han har i dag gått ned och slaktat tjurar och gödkalvar och
får i myckenhet, och har inbjudit alla konungens söner och
härhövitsmännen och prästen Ebjatar, och de hålla nu på med att
äta och dricka hos honom; och de ropa: 'Leve konung Adonia!'
26. Men mig, din tjänare, och prästen Sadok och Benaja, Jojadas son,
och din tjänare Salomo har han icke inbjudit.
27. Kan väl detta hava utgått från min herre konungen, utan att du
har låtit dina tjänare vet vem som skall sitta på min herre
konungens tron efter honom?»
28. Då svarade konung David och sade: »Kallen hit till mig
Bat-Seba.» När hon nu kom inför konungen och stod inför
konungen,
29. betygade konungen med ed och sade: »Så sant HERREN lever, han
som har förlossat mig från all nöd:
>2 Sam. 4,9.
30. såsom jag lovade dig med ed vid HERREN, Israels Gud, då jag
sade: 'Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall
sitta på min tron i mitt ställe', så vill jag denna dag göra.»
31. Då bugade sig Bat-Seba, med ansiktet mot jorden, och föll ned
för konungen och sade: »Må min herre, konung David, leva
evinnerligen!»
32. Och konung David sade: »Kallen till mig prästen Sadok och
profeten Natan och Benaja, Jojadas son. När dessa kommo inför
konungen,
33. sade konungen till dem: »Tagen eder herres tjänare med eder och
sätten min son Salomo på min egen mulåsna och fören honom med
till Gihon.
>2 Krön 32,30. 33,14.
34. Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till konung
över Israel; sedan skolen I stöta i basun och ropa: 'Leve konung
Salomo!'
35. Därefter skolen I följa honom hitupp, och när han kommer hit,
skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara konung i
mitt ställe. Ty det är honom jag har förordnat att vara furste
över Israel och Juda.»
36. Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: »Amen. Så
bjude ock HERREN, min herre konungens Gud.
37. Såsom HERREN har varit med min herre konungen, så vare han ock
med Salomo. Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min
herres, konung Davids, tron.»
38. Så gingo nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas
son, ditned, jämte keretéerna och peletéerna, och satte Salomo
på konung Davids mulåsna och förde honom till Gihon.
>2 Sam. 8,18. 1 Krön. 18,l7.
39. Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde
Salomo. Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade:
»Leve konung Salomo!»
>1 Sam. 10,24. 2 Kon. 11,l2. 1 Krön. 29,22.
40. Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på
flöjter och visade sin glädje med ett så stort jubel, att jorden
kunde rämna av deras rop.
41. Men Adonia och alla de inbjudna som han hade hos sig hörde
detta, just då de hade slutat att äta. När Joab nu hörde
basunljudet, sade han: »Varför höres detta larm från staden?»
42. Medan han ännu talade, kom Jonatan, prästen Ebjatars son; och
Adonia sade: »Kom hit, ty du är en rättskaffens man och har nog
ett gott glädjebudskap att förkunna.»
43. Jonatan svarade och sade till Adonia: »Nej, vår herre, konung
David, har gjort Salomo till konung.
44. Och konungen har med honom sänt åstad prästen Sadok och profeten
Natan och Benaja, Jojadas son, jämte keretéerna och peletéerna,
och de hava satt honom på konungens mulåsna.
45. Därefter hava prästen Sadok och profeten Natan i Gihon smort
honom till konung, och sedan hava de dragit upp därifrån under
jubel, och hela staden har kommit i rörelse. Härav kommer det
buller som I haven hört.
46. Salomo sitter nu ock på konungatronen.
47. Vidare hava konungens tjänare kommit och lyckönskat vår herre
konung David, och sagt: 'Din Gud låte Salomos namn bliva ännu
större än ditt namn, och hans tron ännu mäktigare än din tron.'
Och konungen har tillbett, nedböjd på sin säng;
48. ja, konungen har sagt så: 'Lovas vare HERREN, Israels Gud, som i
dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag med egna
ögon har fått se det!»
49. Då blevo alla de inbjudna som voro hos Adonia förskräckta och
stodo upp och gingo bort, var och en sin väg.
50. Men Adonia fruktade så för Salomo, att han stod upp och gick
bort och fattade i hornen på altaret.
>2 Mos. 27,2.
51. Och det blev berättat för Salomo: »Se, Adonia fruktar för konung
Salomo; därför har han fattat i hornen på altaret och sagt:
'Konung Salomo måste lova mig i dag med ed att han icke skall
döda sin tjänare med svärd.'»
52. Då sade Salomo: »Om han vill vara en rättskaffens man, så skall
icke ett hår av hans huvud falla till jorden; men om något ont
bliver funnet hos honom, så skall han dö.»
>1 Sam. 14,45.
53. Därefter sände konung Salomo åstad och lät hämta honom från
altaret; och han kom och föll ned för konung Salomo. Då sade
Salomo till honom: »Gå hem till ditt.»
*11/02 Första Konungaboken, 2 Kapitlet
Första Konungaboken, 2 Kapitlet
Davids sista ord till Salomo. Hans död
och begravning. Adonias, Ebjatars, Joabs
och Simeis straff.
1. Då nu tiden tillstundade att David skulle dö, bjöd han sin son
Salomo och sade:
2. »Jag går nu all världens väg; så var då frimodig och visa dig
såsom en man.
>Jos. 23,14.
3. Och håll vad HERREN, din Gud, bjuder dig hålla, så att du vandrar
på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och rätter och
vittnesbörd, såsom det är skrivet i Moses lag, på det att du må
hava framgång i allt vad du gör, och överallt dit du vänder dig;
>5 Mos. 17,l8 f. 29,9. Jos. 1,7 f. 23,6.
4. så att HERREN får uppfylla det ord som han talade om mig, då han
sade: 'Om dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför
mig i trohet och av allt sitt hjärta och av all sin själ, då' --
sade han -- 'skall på Israels tron aldrig saknas en avkomling av
dig.'
>2 Sam. 7,12 f. Ps. 132,11 f.
5. Vidare: du vet väl vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig,
huru han gjorde mot de två härhövitsmännen i Israel, Abner, Ners
son, och Amasa, Jeters son, huru han dräpte dem, så att han i
fredstid utgöt blod, likasom hade det varit krig, och, likasom
hade det varit krig, lät blod komma på bältet som han hade
omkring sina länder, och på skorna som han hade på sina fötter.
>2 Sam 3,27. 20,9 f.
6. Så gör nu efter din vishet, och låt icke hans grå hår få med
frid fara ned i dödsriket.
7. Men mot gileaditen Barsillais söner skall du bevisa godhet, så
att de få vara med bland dem som äta vid ditt bord; ty på sådant
sätt bemötte de mig, när jag flydde för din broder Absalom.
>2 Sam. 17,27 f. 19,31 f.
8. Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från
Bahurim, som for ut mot mig i gruvliga förbannelser på den dag
då jag gick till Mahanaim, men som sedan kom ned till Jordan mig
till mötes, varvid jag med en ed vid HERREN lovade honom och
sade: 'Jag skall icke döda dig med svärd.'
>2 Sam. 16,5 f. 19,16 f.
9. Men nu må du icke låta honom bliva ostraffad, ty du är en vis
man och vet väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans
grå hår med blod fara ned i dödsriket.»
10. och David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Davids stad.
>2 Sam. 5,7. Apg. 2,29. 13,36.
11. Den tid David regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
år.
>2 Sam. 5,4 f. 1 Krön. 3,4. 29,26 f.
12. Och Salomo satte sig på sin fader Davids tron, och han
konungamakt blev starkt befäst.
13. Men Adonia, Haggits son, kom till Bat-Seba, Salomos moder. Hon
frågade då: »Har du gott att meddela?» Han svarade: »Ja.»
14. Därefter sade han: »Jag har något att tala med dig om.» Hon
svarade: »Tala.»
15. Då sade han: »Du vet själv att konungadömet tillhörde mig, och
att hela Israel fäste sina blickar på mig, i förväntan att jag
skulle bliva konung. Men så gick konungadömet ifrån mig och blev
min broders; genom HERRENS skickelse blev det hans.
>1 Kon. 1,5 f. 1 Krön. 22,9 f. 28,5.
16. Nu har jag en enda bön till dig. Visa icke bort mig.» Hon
svarade honom: »Tala.»
17. Då sade han: »Säg till konung Salomo -- dig visar han ju icke
bort -- att han giver mig Abisag från Sunem till hustru.»
>1 Kon. 1,3 f.
18. Bat-Seba svarade: »Gott! Jag skall själv tala med konungen om
dig.»
19. Så gick då Bat-Seba in till konung Salomo för att tala med honom
om Adonia. Då stod konungen upp och gick emot henne och bugade
sig för henne och satte sig därefter på sin stol; man ställde
ock fram en stol åt konungens moder, och hon satte sig på hans
högra sida.
20. Därefter sade hon: »Jag har en enda liten bön till dig. Visa
icke bort mig.» Konungen svarade henne: »Framställ din bön, min
moder; jag vill ingalunda visa bort dig.»
21. Då sade hon: »Låt giva Abisag från Sunem åt din broder Adonia
till hustru.»
22. Men konung Salomo svarade och sade till sin moder: »Varför begär
du endast Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna
begära konungadömet åt honom -- han är ju min äldste broder --
ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son.»
>1 Kon. 1,7, 19.
23. Och konung Salomo betygade med ed vid HERREN och sade: »Gud
straffe mig nu och framgent, om icke Adonia med sitt liv skall
få umgälla att han har talat detta.
24. Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och uppsatt
mig på min fader Davids tron, och som, enligt sitt löfte, har
uppbyggt åt mig ett hus: i dag skall Adonia dödas.»
25. Därefter sände konung Salomo åstad och lät utföra detta genom
Benaja, Jojadas son; denne stötte ned honom, så att han dog.
26. Och till prästen Ebjatar sade konungen: »Gå bort till ditt
jordagods i Anatot, ty du har förtjänat döden; men i dag vill
jag icke döda dig, eftersom du har burit Herrens, HERRENS ark
framför min fader David, och eftersom du med min fader har lidit
allt vad han har fått lida.
>1 Sam. 22,20 f. 2 Sam. 15,24.
27. Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom icke längre vara
HERRENS präst, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han
hade talat i Silo över Elis hus.
>1 Sam. 2,30 f.
28. Då nu ryktet härom kom till Joab -- som ju hade slutit sig till
Adonia, om han ock icke hade slutit sig till Absalom -- flydde
han till HERRENS tält och fattade i hornen på altaret.
29. Men när det blev berättat för konung Salomo att Joab hade flytt
till HERRENS tält, och att han stod invid altaret, sände Salomo
åstad Benaja, Jojadas son, och sade: »Gå och stöt ned honom.»
>1 Kon. 1,50.
30. När Benaja så kom till HERRENS tält, sade han till honom: »Så
säger konungen: Gå bort härifrån.» Men han svarade: »Nej; här
vill jag dö.» När Benaja framförde detta till konungen och sade:
»Så och så har Joab sagt, så har han svarat mig»,
31. sade konungen till honom: »Gör såsom han har sagt, stöt ned
honom och begrav honom, så att du befriar mig och min faders hus
från skulden för det blod som Joab utan sak har utgjutit.
>2 Mos. 21,14.
32. Och må HERREN låta hans blod komma tillbaka över hans eget
huvud, därför att han stötte ned två män som voro rättfärdigare
och bättre än han själv, och dräpte dem med svärd, utan att min
fader David visste det, nämligen Abner, Ners son,
härhövitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, härhövitsmannen
i Juda.
>2 Sam. 3,27. 20,9 f.
33. Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans
efterkommandes huvud för evigt. Men åt David och hans
efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN giva frid
till evig tid.
>2 Sam. 3,29.
34. Så gick då Benaja, Jojadas son, ditupp och stötte ned honom och
dödade honom; och han blev begraven där han bodde i öknen.
35. Och konungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över
hären; och prästen Sadok hade konungen satt i Ebjatars ställe.
>1 Sam. 2,35. 1 Kon. 4,4. 1 Krön. 29,22.
36. Därefter sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade
till honom: »Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där, och
därifrån får du icke gå ut, varken hit eller dit.
37. Ty det må du veta, att på den dag du går ut och går över bäcken
Kidron skall du döden dö. Ditt blod kommer då över ditt eget
huvud.»
38. Simei sade till konungen: »Vad du har talat är gott; såsom min
herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra.» Och Simei
bodde i Jerusalem en lång tid.
39. Men tre år därefter hände sig att två tjänare flydde ifrån Simei
till Akis, Maakas son, konungen i Gat. Och man berättade för
Simei och sade: »Dina tjänare äro i Gat.»
>1 Sam. 27,2.
40. Då stod Simei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i
Gat för att söka efter sina tjänare. Simei begav sig alltså
åstad och hämtade sina tjänare från Gat.
41. Men när det blev berättat för Salomo att Simei hade begivit sig
från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka,
42. sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom:
»Har jag icke bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och
sagt till dig: 'Det må du veta, att på den dag du går ut och
begiver dig hit eller dit skall du döden dö'? Och du svarade
mig: 'Vad du har sagt är gott, och jag har hört det.'
43. Varför har du då icke aktat på din ed vid HERREN och på det bud
som jag har givit dig?»
44. Och konungen sade ytterligare till Simei: »Du känner själv allt
det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort min fader
David. HERREN skall nu låta din ondska komma tillbaka över ditt
eget huvud.
>2 Sam. 16,5 f. Ps. 54,7. 62,13.
45. Men konung Salomo skall bliva välsignad, och Davids tron skall
bliva befäst inför HERREN till evig tid.»
46. På konungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram
och stötte ned honom, så att han dog. Och konungadömet blev
befäst i Salomos hand.
*11/03 Första Konungaboken, 3 Kapitlet
Första Konungaboken, 3 Kapitlet
Salomos förmälning. Hans offer och dröm
i Gibeon. Hans domarvishet.
1. Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog
Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och
där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så
ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
>1 Kon. 7,8. 9,24.
2. Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna
tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.
>2 Krön. 33,17.
3. Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids
stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände
offereld där.
4. Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta
var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo
på altaret där.
>1 Krön. 16,39 f. 21,29. 2 Krön. 1,3 f.
5. I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om
natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva
dig.»
>2 Krön. 1,7 f.
6. Salomo svarade: »Du har gjort stor nåd med din tjänare, min
fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet,
rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt
honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på
hans tron, såsom ju nu har skett.
>1 Kon. 1,48.
7. Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung
efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt
förstår att vara ledare och anförare.
8. Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt,
ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas
för sin myckenhets skull.
>1 Mos. 13,16. 1 Kon. 4,20.
9. Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara
domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem
förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»
10. Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.
11. Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sådant och
icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett
om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att
akta på vad rätt är,
12. se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett
så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits
före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.
>1 Kon. 4,31. 10,23 f. Pred. 1,16.
13. Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen
både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall
vara din like.
>Vish. 7,11. Matt. 6,33.
14. Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar
och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig
länge leva.»
>5 Mos. 4,40.
15. Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm. Och när
han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens
förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och
därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.
16. Vid den tiden kommo två skökor till konungen och trädde fram
inför honom.
17. Och den ena kvinnan sade: »Hör mig, herre. Jag och denna kvinna
bo i samma hus. Och jag födde barn där i huset hos henne.
18. Sedan, på tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde
ock denna kvinna ett barn. Och vi voro tillsammans, utan att
någon främmande var hos oss i huset; allenast vi båda voro i
huset.
19. Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjäl
honom.
20. Då stod hon upp om natten och tog min son från min sida, under
det att din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin
döde son lade hon i min famn.
21. När jag då om morgonen reste mig upp för att giva min son di,
fick jag se att han var död. Men när jag såg nogare på honom om
morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade
fött.»
22. Då sade den andra kvinnan: »Det är icke så. Min son är den som
lever, och din son är den som är död.» Men den första svarade:
»Det är icke så. Din son är den som är död, och min son är den
som lever.» Så tvistade de inför konungen.
23. Då sade konungen: »Den ena säger: 'Denne, den som lever, är min
son, och din son är den som är död.' Och den andra säger: 'Det
är icke så. Din son är den som är död, och min son är den som
lever.'»
24. Därefter sade konungen: »Tagen hit ett svärd.» Och när man hade
burit svärdet fram till konungen,
25. sade konungen: »Huggen det levande barnet i två delar, och given
den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra.»
26. Men då sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till
konungen -- ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen --
hon sade: »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden
det icke.» Men den andra sade: »Må det vara varken mitt eller
ditt; huggen det itu.»
>Jes. 49,15.
27. Då tog konungen till orda och sade: »Given henne det levande
barnet; döden det icke. Hon är dess moder.»
28. När nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade
fällt, häpnade de över konungen, ty de sågo att Guds vishet var
i honom till att skipa rätt.
*11/04 Första Konungaboken, 4 Kapitlet
Första Konungaboken, 4 Kapitlet
Salomos ämbetsmän och hovstat. Hans
vishet.
1. Konung Salomo var nu konung över hela Israel.
2. Och dessa voro hans förnämsta män: Asarja, Sadoks son, var
präst;
3. Elihoref och Ahia, Sisas söner, voro sekreterare; Josafat,
Ahiluds son, var kansler;
4. Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare; Sadok och Ebjatar voro
präster;
>1 Kon. 2,26 f., 35.
5. Asarja, Natans son, var överfogde; Sabud, Natans son, en präst,
var konungens vän[1];
6. Ahisar var överhovmästare; Adoniram, Abdas son, hade uppsikten
över de allmänna arbetena.
>2 Sam. 20,24. 1 Kon. 5,13 f.
7. Och Salomo hade satt över hela Israel tolv fogdar, som skulle
sörja för vad konungen och hans hus behövde; var och en hade
årligen sin månad, då han skulle sörja för dessa behov.
8. Och följande voro deras namn: Ben-Hur i Efraims bergsbygd;
9. Ben-Deker i Makas, Saalbim, Bet-Semes, Elon, Bet-Hanan;
10. Ben-Hesed i Arubbot, vilken hade Soko och hela Heferlandet;
11. Ben-Abinadab i hela Nafat-Dor -- denne fick Salomos dotter Tafat
till hustru --;
12. Baana, Ahiluds son, i Taanak och Megiddo och i hela den del av
Bet-Sean, som ligger på sidan om Saretan, nedanför Jisreel, från
Bet-Sean ända till Abel-Mehola och bortom Jokmeam;
13. Ben-Geber i Ramot i Gilead; han hade Manasses son Jairs byar,
som ligga i Gilead; han hade ock landsträckan Argob, som ligger
i Basan, sextio stora städer med murar och kopparbommar;
14. Ahinadab, Iddos son, i Mahanaim;
15. Ahimaas i Naftali; också han hade tagit en dotter av Salomo,
Basemat, till hustru;
16. Baana, Husais son, i Aser och Alot;
17. Josafat, Paruas son, i Isaskar;
18. Simei, Elas son, i Benjamin;
19. Geber, Uris son, i Gileads land, det land som hade tillhört
Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan; ty allenast
en enda fogde fanns i det landet.
20. Juda och Israel voro då talrika, så talrika som sanden vid
havet; och man åt och drack och var glad.
>1 Mos. 13,16. 22,17. 2 Sam. 17,11. 1 Kon. 3,8.
21. Så var nu Salomo herre över alla riken ifrån floden till
filistéernas land och ända ned till Egyptens gräns; de förde
skänker till Salomo och voro honom underdåniga, så länge han
levde.
>2 Krön. 9,26.
22. Och vad Salomo för var dag behövde av livsmedel var: trettio
korer fint mjöl och sextio korer vanligt mjöl,
23. tio gödda oxar, tjugu valloxar och hundra far, förutom hjortar,
gaseller, dovhjortar och gödda fåglar.
24. Ty han rådde över hela landet på andra sidan floden, ifrån Tifsa
ända till Gasa, över alla konungar på andra sidan floden; och
han hade fred på alla sidor, runt omkring,
25. Så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt
vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så
länge Salomo levde.
>3 Mos. 26,5. Dom. 20,1 Mik. 4,4. Sak. 3,10.
26. Och Salomo hade fyrtio tusen spann vagnshästar och tolv tusen
ridhästar.
>1 Kon. 10,26. 2 Krön. 1,14. 9,25.
27. Och de nämnda fogdarna sörjde var sin månad för konung Salomos
behov, och för allas som hade tillträde till konung Salomos
bord; de läto intet fattas.
28. Och kornet och halmen för hästarna och travarna förde de, var
och en i sin ordning, till det ställe där han uppehöll sig.
29. Och Gud gav Salomo vishet och förstånd i mycket rikt mått och så
mycken insikt, att den kunde liknas vid sanden på havets strand,
30. så att Salomos vishet var större än alla österlänningars vishet
och all Egyptens vishet.
31. Han var visare än alla andra människor, visare än esraiten Etan
och Heman och Kalkol och Darda, Mahols söner; och ryktet om
honom gick ut bland alla folk runt omkring.
>1 Krön. 2,6. Ps. 88,1. 89,1.
32. Han diktade tre tusen ordspråk[2], och hans sånger voro ett
tusen fem.
33. Han talade om träden, från cedern på Libanon ända till isopen,
som växer fram ur väggen. Han talade ock om fyrfotadjuren, om
fåglarna, om kräldjuren och om fiskarna.
>Vish. 7,20.
34. Och från alla folk kom man för att höra Salomos visdom, från
alla konungar på jorden, som hade hört talas om hans visdom.
>1 Kon. 10,1 f., 24.
[1] Se Vän i Ordförkl.
[2] Se Ordspråk i Ordförkl.
*11/05 Första Konungaboken, 5 Kapitlet
Första Konungaboken, 5 Kapitlet
Vänskapen mellan Hiram och Salomo.
Förberedelser till tempelbyggnaden.
1. Och Hiram, konungen i Tyrus, sände sina tjänare till Salomo,
sedan han hade fått höra att denne hade blivit smord till konung
efter sin fader; ty Hiram hade alltid varit Davids vän.
>2 Sam. 5,11. 1 Krön. 14,1. 2 Krön. 2,3 f.
2. Och Salomo sände till Hiram och lät säga:
3. »Du vet själv att min fader David icke kunde bygga något hus åt
HERRENS, sin Guds, namn, för de krigs skull med vilka fienderna
runt omkring ansatte honom, till dess att HERREN lade dem under
hans fötter
4. Men nu har HERREN, min Gud, låtit mig få ro på alla sidor; ingen
motståndare finnes, och ingen olycka är på färde.
5. Därför tänker jag nu på att bygga ett hus åt HERRENS, min Guds,
namn, såsom HERREN talade till min fader David, i det han sade:
'Din son, den som jag skall sätta på din tron efter dig, han
skall bygga huset åt mitt namn.'
>2 Sam. 7,13. 1 Krön. 22,10. 28,6.
6. Så bjud nu att man hugger åt mig cedrar på Libanon. Härvid skola
mina tjänare vara dina tjänare behjälpliga; och jag vill giva
dig betalning för dina tjänares arbete, alldeles såsom du själv
begär. Ty du vet själv att bland oss icke finnes någon som är så
skicklig att hugga virke som sidonierna.»
7. Då nu Hiram hörde Salomos ord, blev han mycket glad; och han
sade: »Lovad vare HERREN i dag, han som har givit David en så
vis son till att regera över detta talrika folk!»
>1 Kon. 10,9.
8. Och Hiram sände till Salomo och lät säga: »Jag har hört det
budskap du har sänt till mig. Jag vill göra allt vad du begär i
fråga om cederträ och cypressträ.
9. Mina tjänare skola föra virket från Libanon ned till havet, och
jag skall låta lägga det i flottar på havet och föra det till
det ställe som du anvisar mig, och lossa det där; men du må
själv avhämta det. Du åter skall göra vad jag begär, nämligen
förse mitt hus med livsmedel.»
10. Så gav då Hirom åt Salomo cederträ och cypressträ, så mycket han
begärde.
11. Men Salomo gav åt Hiram tjugu tusen korer vete, till föda för
hans hus, och tjugu korer olja av stötta oliver. Detta gav
Salomo åt Hiram för vart år.
12. Och HERREN hade givit Salomo vishet, såsom han hade lovat
honom. Och vänskap rådde mellan Hiram och Salomo; och de slöto
förbund med varandra.
>1 Kon. 3,12.
13. Och konung Salomo bådade upp arbetsfolk ur hela Israel, och
arbetsfolket utgjorde trettio tusen man.
14. Dessa sände han till Libanon, tio tusen i vår månad, skiftevis,
så att de voro en månad på Libanon och två månader hemma; och
Adoniram hade uppsikten över de allmänna arbetena.
>1 Kon. 4,6.
15. Och Salomo hade sjuttio tusen män som buro bördor, och åttio
tusen som höggo sten i bergen,
>2 Krön. 2,2, 18.
16. förutom de överfogdar som av Salomo voro anställda över
arbetet, tre tusen tre hundra, vilka hade befälet över folket
som utförde arbetet.
17. Och på konungens befallning bröto de stora och dyrbara stenar,
för att husets grund skulle kunna läggas med huggen sten,
18. Och Salomos byggningsmän och Hiroms byggningsmän och männen
från Gebal höggo och tillredde både det trävirke och de stenar
som behövdes till att bygga huset.
>Hes. 27,9.
*11/06 Första Konungaboken, 6 Kapitlet
Första Konungaboken, 6 Kapitlet
Tempelbyggnaden.
1. I det fyra hundra åttionde året efter Israels barns uttåg ur
Egyptens land, i det fjärde året av Salomos regering över
Israel, i månaden Siv, det är den andra månaden, begynte han
bygga huset åt HERREN.
>2 Krön. 3,1 f.
2. Huset som konung Salomo byggde åt HERREN var sextio alnar långt,
tjugu alnar brett och trettio alnar högt.
3. Förhuset framför tempelsalen var tjugu alnar långt, framför
husets kortsida, och tio alnar brett, där det låg framför huset.
4. Och han gjorde fönster på huset, slutna fönster, med bjälkramar.
5. Och runt omkring huset, utmed dess vägg, uppförde han en
ytterbyggnad, som gick runt omkring husets väggar, både utmed
tempelsalen och utmed koret; och han gjorde däri sidokamrar runt
omkring.
6. Den nedersta våningen i ytterbyggnaden var fem alnar bred, den
mellersta sex alnar bred och den tredje sju alnar bred; ty han
hade gjort avsatser på huset runt omkring utvändigt, för att
icke behöva göra fästhål i husets väggar.
7. Och när huset uppfördes, byggdes det av sten som hade blivit
färdighuggen vid stenbrottet; alltså hördes varken hammare eller
yxa eller andra järnverktyg vid huset, när det byggdes.
>1 Kon. 5,17 f.
8. Dörren till mellersta sidokammaren hade sin plats på husets
södra sida, och genom en trappgång kom man upp till den
mellersta våningen, och från den mellersta våningen upp till den
tredje.
9. Så byggde han huset och fullbordade det. Och han panelade huset
med inläggningar och med cederplankor i rader.
10. Och i ytterbyggnaden utmed hela huset byggde han våningarna fem
alnar höga; och den var fäst vid huset med cederbjälkar.
11. Och HERRENS ord kom till Salomo; han sade:
12. »Med detta hus som du nu bygger skall så ske: om du vandrar
efter mina stadgar och gör efter mina rätter och håller alla
mina bud och vandrar efter dem, så skall jag på dig uppfylla
mitt ord, det som jag talade till din fader David:
>2 Sam. 7,12 f. 1 Kon. 2,4. 9,4 f.
13. jag skall bo mitt ibland Israels barn och skall icke övergiva
mitt folk Israel.»
>2 Mos. 29,45. 3 Mos. 26,11.
14. Så byggde nu Salomo huset och fullbordade det.
15. Han täckte husets väggar invändigt med bräder av cederträ. Från
husets golv ända upp till takbjälkarna överklädde han det med
trä invändigt; husets golv överklädde han med bräder av
cypressträ.
16. Och han täckte de tjugu alnarna i det innersta av huset med
bräder av cederträ, från golvet ända upp till bjälkarna; så
inrättade han rummet därinne åt sig till ett kor: det
allraheligaste.
17. Och fyrtio alnar mätte den del av huset, som utgjorde
tempelsalen därframför.
18. Och innantill hade huset en beläggning av cederträ med
utsirningar i form av gurkfrukter och blomsterband; alltsammans
var där av cederträ, ingen sten syntes.
19. Och ett kor inredde han i det inre av huset för att där ställa
HERRENS förbundsark.
20. Och framför koret, som var tjugu alnar långt, tjugu alnar brett
och tjugu alnar högt, och som han överdrog med fint guld, satte
han ett altare, överklätt med cederträ.
21. Och Salomo överdrog det inre av huset med fint guld. Och med
kedjor av guld stängde han för koret; och jämväl detta överdrog
han med guld.
22. Alltså överdrog han hela huset med guld, till dess att hela
huset var helt och hållet överdraget med guld. Han överdrog ock
med guld hela det altare som hörde till koret.
23. Och till koret gjorde han två keruber av olivträ. Den ena av dem
var tio alnar hög;
>2 Mos. 25,18 f. 37,7 f.
24. och den kerubens ena vinge var fem alnar, och kerubens andra
vinge var ock fem alnar, så att det var tio alnar från den ena
vingspetsen till den andra.
25. Den andra keruben var ock tio alnar. Båda keruberna hade samma
mått och samma form:
26. den ena keruben var tio alnar hög och likaså den andra keruben.
27. Och han ställde keruberna i de innersta av huset, och keruberna
bredde ut sina vingar, så att den enas ena vinge rörde vid den
ena väggen och den andra kerubens ena vinge rörde vid den andra
väggen; och mitt i huset rörde deras båda andra vingar vid
varandra.
28. Och han överdrog keruberna med guld.
29. Och alla husets väggar runt omkring utsirade han med snidverk i
form av keruber, palmer och blomsterband; så både i det inre
rummet och i det yttre.
30. Och husets golv överdrog han med guld; så både i det inre rummet
och i det yttre.
31. För ingången till koret gjorde han dörrar av
olivträ. Dörrinfattningen hade formen av en femkant.
32. Och de båda dörrarna av olivträ prydde han med utsirningar i
form av keruber, palmer och blomsterband, och överdrog dem med
guld; han lade ut guldet över keruberna och palmerna.
33. Likaså gjorde han för ingången till tempelsalen dörrposter av
olivträ, i fyrkant,
34. och två dörrar av cypressträ, var dörr bestående av två
dörrhalvor som kunde vridas.
35. Och han utsirade dem med keruber, palmer och blomsterband, och
överdrog dem med guld, som lades jämnt över snidverken.
36. Vidare byggde han den inre förgårdsmuren av tre varv huggna
stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ.
37. I det fjärde året blev grunden lagd till HERRENS hus, i månaden
Siv.
38. Och i det elfte året, månaden Bul, det är den åttonde månaden,
var huset färdigt till alla sina delar alldeles såsom det skulle
vara. Han byggde alltså därpå i sju år.
*11/07 Första Konungaboken, 7 Kapitlet
Första Konungaboken, 7 Kapitlet
Salomos palats. Jakin och Boas;
kopparhavet; de tio bäckenställen med
sina bäcken; andra föremål som hörde
till Herrens hus.
1. Men på sitt eget hus byggde Salomo i tretton år, innan han fick
hela sitt hus färdigt.
2. Han byggde Libanonskogshuset, hundra alnar långt, femtio alnar
brett och trettio alnar högt, med fyra rader pelare av cederträ
och med huggna bjälkar av cederträ ovanpå pelarna.
3. Det hade ock ett tak av cederträ över sidokamrarna, vilka vilade
på pelarna, som tillsammans voro fyrtiofem, femton i var rad.
4. Och det hade bjälklag i tre rader; och fönsteröppningarna sutto
mitt emot varandra i tre omgångar.
5. Alla dörröppningar och dörrposter voro fyrkantiga, av bjälkar;
och fönsteröppningarna sutto alldeles mitt emot varandra i tre
omgångar.
6. Vidare gjorde han pelarförhuset, femtio alnar långt och trettio
alnar brett, och framför detta också ett förhus med pelare, och
med ett trapphus framför dessa.
7. Och han gjorde tronförhuset, där han skulle skipa rätt,
domsförhuset; det var belagt med cederträ från golv till tak.
8. Och hans eget hus, där han själv skulle bo, på den andra gården,
innanför förhuset, var byggt på samma sätt. Salomo byggde ock
ett hus, likadant som detta förhus, åt Faraos dotter, som han
hade tagit till hustru.
>1 Kon. 3,1. 9,24.
9. Allt detta var av dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock
och sågade med såg invändigt och utvändigt, alltsammans, ända
ifrån grunden upp till taklisterna; och likaså allt därutanför,
ända till den stora förgårdsmuren.
10. Och grunden var lagd med dyrbara och stora stenar, stenar av tio
alnars längd och av åtta alnars längd.
11. Därovanpå lågo dyrbara stenar, avmätta såsom byggnadsblock,
ävensom cederbjälkar.
12. Och den stora förgårdsmuren där runt omkring var uppförd av tre
varv huggna stenar och ett varv huggna bjälkar av cederträ. Så
var det ock med den inre förgårdsmuren till HERRENS hus, så
jämväl med husets förhus.
13. Och konung Salomo sände och lät hämta Hiram från Tyrus.
>2 Krön. 2,13 f.
14. Denne var son till en änka av Naftali stam, och hans fader var
en tyrisk man, en kopparsmed; han hade konstskicklighet och
förstånd och kunskap i fullt mått till att utföra alla slags
arbeten av koppar. Han kom nu till konung Salomo och utförde
alla hans arbeten.
>2 Mos. 31,3 f.
15. Han förfärdigade de båda pelarna av koppar. Aderton alnar hög
var den ena pelaren, och en tolv alnar lång tråd mätte omfånget
av den andra pelaren.
>2 Kon. 25,17. 2 Krön. 3,15 f. Jer. 52,21 f.
16. Han gjorde ock två pelarhuvuden, gjutna av koppar, till att
sätta ovanpå pelarna; vart pelarhuvud var fem alnar högt.
17. Nätlika utsirningar, som bildade ett nätverk, hängprydnader i
form av kedjor funnos på pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna,
sju på vart pelarhuvud.
18. Och han gjorde pelarna så, att två rader gingo runt omkring över
det ena av de nätverk som tjänade till att betäcka
pelarhuvudena, vilka höjde sig över granatäpplena; och likadant
gjorde han på det andra pelarhuvudet.
19. Och pelarhuvudena som sutto ovanpå pelarna inne i förhuset voro
utformade till liljor, och mätte fyra alnar.
20. På båda pelarna funnos pelarhuvuden, också ovantill invid den
bukformiga delen inemot nätverket. Och granatäpplena voro två
hundra, i rader runt omkring, över det andra pelarhuvudet.
21. Pelarna ställde han upp vid förhuset till tempelsalen. Åt den
pelare han ställde upp på högra sidan gav han namnet Jakin, och
åt den han ställde upp på vänstra sidan gav han namnet Boas.
22. Överst voro pelarna utformade till liljor. Så blev då arbetet
med pelarna fullbordat.
23. Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar från
den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
>2 Krön. 4,2 f. Jer. 52,20.
24. Och under kanten voro gurklika sirater, som omgåvo det runt
omkring -- tio alnar brett som det var -- så att de gingo runt
omkring havet. De gurklika siraterna sutto i två rader, och de
voro gjutna i ett stycke med det övriga.
25. Det stod på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot väster,
tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod ovanpå
dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
26. Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja. Det rymde två
tusen bat.
27. Vidare gjorde han de tio bäckenställen, av koppar. Vart ställ
var fyra alnar långt, fyra alnar brett och tre alnar högt.
>2 Krön. 4,14.
28. Och på följande sätt voro dessa ställ gjorda. De voro försedda
med sidolister, vilka sidolister hade sin plats mellan
hörnlisterna.
29. På dessa sidolister mellan hörnlisterna funnos avbildade lejon,
tjurar och keruber, och likaså på hörnlisterna upptill. Under
lejonen och tjurarna sutto nedhängande blomsterslingor.
30. Vart ställ hade fyra hjul av koppar med axlar av koppar; och
dess fyra fötter voro försedda med bärarmar. Dessa bärarmar voro
gjutna till att sitta under bäckenet, och mitt för var och en
sutto blomsterslingor.
31. Sin öppning hade det inom kransstycket, som höjde sig en aln
uppåt. öppningen i detta var rund; det var så gjort, att det
kunde tjäna såsom underlag, och det mätte en och en halv
aln. Också på dess öppning funnos utsirningar. Men sidolisterna
därtill voro fyrkantiga, icke runda.
32. De fyra hjulen sutto under sidolisterna, och hjulens hållare
voro fästa vid bäckenstället. Vart hjul mätte en och en halv
aln.
33. Hjulen voro gjorda såsom vagnshjul; och deras hållare, deras
ringar, deras ekrar och deras navar voro allasammans gjutna.
34. Fyra bärarmar funnos på vart ställ, i de fyra hörnen; bärarmarna
voro gjorda i ett stycke med sitt ställ.
35. Överst på vart ställ var en helt och hållet rund uppsats, en
halv aln hög; och ovantill på vart ställ sutto dess hållare, så
ock dess sidolister gjorda i ett stycke därmed.
36. Och på hållarnas ytor och på sidolisterna inristade han keruber,
lejon och palmer, alltefter som utrymme fanns på var och en, så
ock blomsterslingor runt omkring.
37. På detta sätt gjorde han de tio bäckenställen; de voro alla
gjutna på samma sätt och hade samma mått och samma form
38. Han gjorde ock tio bäcken, av koppar. Fyrtio bat rymde vart
bäcken, och vart bäcken mätte fyra alnar; till vart och ett av
de tio bäckenställen gjordes ett bäcken.
>2 Krön. 4,6.
39. Och han ställde fem av bäckenställen på högra sidan om huset och
fem på vänstra sidan om huset. Och havet ställde han på högra
sidan om huset, åt sydost.
>2 Krön. 4,10.
40. Hirom gjorde dessa bäcken, så ock skovlarna och skålarna.
Så förde Hiram allt det arbete till slut, som han fick utföra åt
konung Salomo för HERRENS hus:
>2 Mos. 27,3. 2 Krön. 4,11 f.
41. nämligen två pelare, och de två klotformiga pelarhuvuden som
sutto ovanpå pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de
båda klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
42. därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda nätverken,
två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de båda
klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så skulle
bliva betäckta,
43. Vidare de tio bäckenställen och de tio bäckenen på
bäckenställen,
44. så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna under
havet,
45. vidare askkärlen, skovlarna och skålarna, korteligen, alla redan
nämnda föremål som Hiram gjorde åt konung Salomo för HERRENS
hus. Allt var av polerad koppar.
46. På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
Suckot och Saretan.
47. Och för den övermåttan stora myckenhetens skull lämnade Salomo
alla föremålen ovägda, så att kopparens vikt icke blev utrönt.
48. Salomo gjorde ock alla övriga föremål som skulle finnas i
HERRENS hus: det gyllene altaret, det gyllene bordet som
skådebröden skulle ligga på,
>2 Krön. 4,19 f.
49. så ock ljusstakarna, fem på högra sidan och fem på vänstra
framför koret, av fint guld, med blomverket, lamporna och
lamptängerna av guld,
>2 Krön. 4,7.
50. vidare faten, knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten,
av fint guld, äntligen de gyllene gångjärnen till de dörrar som
ledde till det innersta av huset, det allraheligaste, och till
de dörrar i huset, som ledde till tempelsalen.
51. Sedan allt det arbete som konung Salomo lät utföra på HERRENS
hus var färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade
helgat åt HERREN: silvret, guldet och kärlen; detta lade han in
i skattkamrarna i HERRENS hus.
>2 Sam. 8,7,11 f. 2 Krön. 5,1.
*11/08 Första Konungaboken, 8 Kapitlet
Första Konungaboken, 8 Kapitlet
Herrens ark föres in i templet. Templet
inviges.
1. Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till konung
Salomo i Jerusalem, för att hämta HERRENS förbundsark upp från
Davids stad, det är Sion.
>2 Sam. 5,9. 2 Krön. 5,2 f.
2. Så församlade sig då till konung Salomo alla Israels män under
högtiden i månaden Etanim, det är den sjunde månaden.
3. När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
prästerna upp arken.
4. Och de hämtade HERRENS ark och uppenbarelsetältet ditupp, jämte
alla heliga föremål som funnos i tältet; prästerna och leviterna
hämtade det ditupp.
>4 Mos. 4,15.
5. Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
täljas eller räknas.
>2 Sam. 6,13.
6. Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
vingar.
>2 Mos. 26,33 f.
7. Ty keruberna bredde ut sina vingar fram över den plats där arken
stod, så att arken och dess stänger ovantill betäcktes av
keruberna.
8. Och stängerna voro så långa, att deras ändar väl kunde ses från
helgedomen framför koret, men däremot icke voro synliga längre
ute. Och de hava blivit kvar där ända till denna dag.
9. I arken fanns intet annat än de två stentavlor som Mose hade
lagt ned däri vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels
barn, sedan de hade dragit ut ur Egyptens land.
>2 Mos. 25,16, 21. Hebr. 9,4.
10. Men när prästerna gingo ut ur helgedomen, uppfyllde molnskyn
HERRENS hus,
>2 Mos. 40,34. 4 Mos. 9,15.
11. så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus.
>2 Krön. 7,1 f.
12. Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
>2 Mos. 19,9. 20,21. 3 Mos. 16,2. 5 Mos. 4,11. 2 Krön. 6,1 f.
13. Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, berett en plats där
du må förbliva till evig tid.»
14. Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
församling, under det att Israels hela församling förblev
stående.
15. Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sin hand har
fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det han
sade:
16. 'Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har
jag icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i
den bygga ett hus där mitt namn skulle vara; men David har jag
utvalt till att råda över mitt folk Israel.'
>2 Sam. 7,6, 13.
17. Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
HERRENS, Israels Guds, namn;
>2 Sam. 7,2. 1 Krön. 17,1 28,2.
18. men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
du har detta i sinnet;
19. dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
>2 Sam. 7,12 f
20. Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
namn.
21. Och där har jag tillrett ett rum för arken, i vilken förvaras
det förbund som HERREN slöt med våra fäder, när han förde dem ut
ur Egyptens land.»
22. Därefter trädde Salomo fram för HERRENS altare inför Israels
hela församling, och uträckte sina händer mot himmelen
23. och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i
himmelen eller nere på jorden, du som håller förbund och bevarar
nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt
hjärta,
24. du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand,
såsom nu har skett.
25. Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
inför mig, såsom du har vandrat inför mig.'
>1 Kon. 2,4.
26. Så låt nu, o Israels Gud, de ord som du har talat till din
tjänare David, min fader, bliva sanna.
27. Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas
himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus som
jag har byggt!
>2 Krön. 2,6. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Jer. 23,24.
>Apg. 7,48 f. 17,24.
28. Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare nu
uppsänder till dig,
29. och låter dina ögon natt och dag vara öppna och vända mot detta
hus -- den plats varom du har sagt: 'Mitt namn skall vara där'
-- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd mot
denna plats.
>2 Mos. 20,24. 5 Mos. 12,11. 1 Kon. 9,3. 2 Kon. 21,4.
30. Ja, hör på den åkallan som din tjänare och ditt folk Israel
uppsända, vända mot denna plats. Må du höra den och låta den
komma upp till himmelen, där du bor; och när du hör, så må du
förlåta.
31. Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
altare i detta hus,
>2 Mos. 22,10 f.
32. må du då höra det i himmelen och utföra ditt verk och skaffa
dina tjänare rätt, i det att du dömer den skyldige skyldig och
låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.
33. Om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att de
hava syndat mot dig, men de omvända sig till dig och prisa ditt
namn och bedja och åkalla dig i detta hus,
34. må du då höra det i himmelen och förlåta ditt folk Israels synd
och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt
deras fäder.
35. Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
bönhör dem,
36. må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
du har givit åt ditt folk till arvedel.
37. Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot eller
rost, om gräshoppor eller gräsmaskar komma, om fienden tränger
folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
plåga eller sjukdom kommer, vilken det vara må,
38. och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
vilken det vara må, eller från hela ditt folk Israel, när de var
för sig känna plågan därav i sitt hjärta och så uträcka sina
händer mot detta hus,
39. må du då höra det i himmelen, där du bor, och förlåta och utföra
ditt verk, i det att du giver var och en efter alla hans
gärningar, eftersom du känner hans hjärta -- ty du allena känner
alla människors hjärtan --
>1 Sam. 16,7. 1 Krön. 28,9. Ps. 7,10. Jer. 11,20. 17,10. 20,12.
40. på det att de alltid må frukta dig, så länge de leva i det land
som du har givit åt våra fäder.
41. Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
ifrån fjärran land för ditt namns skull
42. -- ty man skall ock där höra talas om ditt stora namn och din
starka hand och din uträckta arm -- om någon sådan kommer och
beder, vänd mot detta hus,
43. må du då i himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
namn.
>Jes. 56,6 f. Matt. 21,13.
44. Om ditt folk drager ut i strid mot sin fiende, på den väg du
sänder dem, och de då bedja till HERREN, vända i riktning mot den
stad som du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt
ditt namn,
45. må du då i himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
rätt.
46. Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke
syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
fiendens land, fjärran eller nära,
>Ords. 20,9. Pred. 7,21. Rom. 3,23. 1 Joh. 1,8. Jak. 3,2.
47. men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
omvända sig och åkalla dig i landet där man håller dem fångna
och säga: 'Vi hava syndat och gjort illa, vi hava varit
ogudaktiga',
>Dan. 9,5 f.
48. om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
själ, i sina fienders land -- deras som hava fört dem i
fångenskap -- och bedja till dig, vända i riktning mot sitt
land, det som du har givit åt deras fäder, och mot den stad som
du har utvalt, och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,
>Dan. 6,10 f.
49. må du då i himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan och
skaffa dem rätt
50. och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot dig, och alla de
överträdelser som de hava begått mot dig, och låta dem finna
barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att dessa
förbarma sig över dem.
51. Ty de äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut ur
Egypten, den smältugnen.
>2 Mos 1,11, 14. 5 Mos. 4,20.
52. Ja, låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och
ditt folk Israels åkallan, så att du hör på dem, så ofta de ropa
till dig.
>Ps. 121,4
53. Ty du har själv avskilt dem åt dig till arvedel bland alla folk
på Jorden, såsom du talade genom din tjänare Mose, när du förde
våra fäder ut ur Egypten, o Herre, HERRE.»
>2 Mos. 19,5. 5 Mos. 7,6. 14,2.
54. När Salomo hade slutat att med dessa ord bedja och åkalla
HERREN, stod han upp från HERRENS altare, där han hade legat på
sina knän med händerna uträckta mot himmelen,
55. och trädde fram och välsignade Israels hela församling med hög
röst och sade:
>2 Sam. 6,18.
56. »Lovad vare HERREN, som har givit sitt folk Israel ro, alldeles
såsom han har sagt! Alls intet har uteblivit av allt det goda
som han lovade genom sin tjänare Mose.
>5 Mos. 12,10. Jos. 21,45. 23,14.
57. Så vare då HERREN, vår Gud, med oss, såsom han har varit med
våra fäder. Han må icke övergiva oss och förskjuta oss,
58. utan böja våra hjärtan till sig, så att vi alltid vandra på hans
vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, dem som han har
givit våra fäder.
59. Och må dessa mina ord, med vilka jag har bönfallit inför HERRENS
ansikte, vara nära HERREN, vår Gud, dag och natt, så att han
skaffar rätt åt sin tjänare och rätt åt sitt folk Israel, efter
var dags behov;
60. på det att alla folk på jorden må förnimma att HERREN är Gud,
och ingen annan.
>5 Mos. 4,35, 39.
61. Och må edra hjärtan vara hängivna åt HERREN, vår Gud, så att I
alltjämt vandren efter hans stadgar och hållen hans bud, såsom I
nu gören.»
62. Och konungen jämte hela Israel offrade slaktoffer inför HERRENS
ansikte.
>2 Krön. 7,4 f.
63. Till det tackoffer som Salomo offrade åt HERREN tog han tjugutvå
tusen tjurar och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så
invigdes HERRENS hus av konungen och alla Israels barn.
64. På samma dag helgade konungen den mellersta delen av förgården
framför HERRENS hus, ty där offrade han brännoffret, spisoffret
och fettstyckena av tackoffret, eftersom kopparaltaret, som stod
inför HERRENS ansikte, var för litet för att brännoffret,
spisoffret och fettstyckena av tackoffret skulle kunna rymmas
där.
65. Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden, och med honom hela
Israel -- en stor församling ifrån hela landet, allt ifrån det
ställe där vägen går till Hamat ända till Egyptens bäck -- inför
HERRENS, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar,
tillsammans fjorton dagar.
>2 Krön. 7,8 f.
66. På åttonde dagen lät han folket gå, och de togo avsked av
konungen. Sedan gingo de till sina hyddor, fulla av glädje och
fröjd över allt det goda som HERREN hade gjort mot sin tjänare
David och sitt folk Israel.
*11/09 Första Konungaboken, 9 Kapitlet
Första Konungaboken, 9 Kapitlet
Ny uppenbarelse för Salomo. Uppgörelsen
med Hiram. Salomos arbetsfolk och
byggnader. Hans offerordning. Hans
flotta.
1. Då nu Salomo hade byggt HERRENS hus färdigt, så ock
konungshuset, ävensom allt annat som han hade känt åstundan och
lust att utföra,
>2 Krön. 7,11 f
2. uppenbarade sig HERREN för andra gången för Salomo, likasom han
förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon.
>1 Kon. 3,5 f
3. Och HERREN sade till honom »Jag har hört den bön och åkallan som
du har uppsänt till mig; detta hus som du har byggt har jag
helgat, till att där fästa mitt namn för evig tid. Och mina ögon
och mitt hjärta skola vara där alltid.
>5 Mos 12,11. 1 Kon. 8,22 f. Ps. 132,14.
4. Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, med
ostraffligt hjärta och i redlighet, så att du gör allt vad jag
har bjudit dig och håller mina stadgar och rätter
>1 Kon. 3,14. 11,38.
5. då skall jag upprätthålla din konungatron över Israel
evinnerligen, såsom jag lovade angående din fader David, när jag
sade: 'Aldrig skall på Israels tron saknas en avkomling av dig.'
>2 Sam. 7,12 f. 1 Kon. 2,4. 1 Krön. 17,11. 22,10.
6. Men om I och edra barn vänden om och övergiven mig, och icke
hållen de bud och stadgar som jag har förelagt eder, utan gån
bort och tjänen andra gudar och tillbedjen dem,
>Jos. 23,16.
7. då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem;
och det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag förkasta
ifrån mitt ansikte; och Israel skall bliva ett ordspråk och en
visa bland alla folk.
>5 Mos. 28,37. Jer. 7,15. 24,9.
8. Och huru upphöjt detta hus nu än må vara, skall då var och en
som går därförbi bliva häpen och vissla. Och när man frågar:
'Varför har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
>5 Mos. 29,24 f. Jer. 22,8 f.
9. då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sin Gud, som
hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höllo sig till
andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har HERREN
låtit allt detta onda komma över dem.'»
10. När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på de
två husen, HERRENS hus och konungshuset,
>1 Kon. 6,38. 7,1. 2 Krön. 8,1 f.
11. gav konung Salomo tjugu städer i Galileen åt Hiram, konungen i
Tyrus, som hade försett honom med cederträ, cypressträ och guld,
så mycket han begärde.
12. Men när Hiram från Tyrus begav sig ut för att bese de städer som
Salomo hade givit honom, behagade de honom icke,
13. utan han sade: »Vad är detta för städer som du har givit mig,
min broder?» Och han kallade dem Kabuls land, såsom de heta ännu
i dag.
14. Men Hiram sände till konungen ett hundra tjugu talenter guld.
15. Och på följande sätt förhöll det sig med det arbetsfolk som
konung Salomo bådade upp för att bygga HERRENS hus och hans eget
hus och Millo, ävensom Jerusalems murar, så ock Hasor, Megiddo
och Geser.
>2 Sam. 5,9. 1 Kon. 5,13.
16. (Farao, konungen i Egypten, hade nämligen dragit upp och intagit
Geser och bränt upp det i eld och dräpt de kananéer som bodde i
staden, varefter han hade givit den till hemgift åt sin dotter,
Salomos hustru.
>Jos. 16,10.
17. Men Salomo byggde upp Geser, ävensom Nedre Bet-Horon,
18. så ock Baalat och Tamar i öknen där i landet,
19. vidare alla Salomos förrådsstäder, vagnsstäderna och
häststäderna, och vad annat Salomo kände åstundan att bygga i
Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det land som lydde under
hans välde.)
>1 Kon. 4,26. 10,26.
20. Allt det folk som fanns kvar av amoréerna, hetiterna,
perisséerna hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
icke voro av Israels barn --
21. deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
i det Israels barn icke hade förmått giva dem till spillo, dessa
pålade Salomo att vara arbetspliktiga tjänare, såsom de äro ännu
i dag.
22. Men av Israels barn gjorde Salomo ingen till träl, utan de blevo
krigare och blevo hans tjänare och hövitsman och kämpar, eller
uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
>3 Mos. 25,39 f.
23. Överfogdarna över Salomos arbeten voro fem hundra femtio; dessa
hade befälet över folket som utförde arbetet.
24. Men så snart Faraos dotter hade flyttat upp från Davids stad
till det hus som han hade byggt åt henne, byggde han ock
Millo.
>1 Kon. 3,1. 7,8.
25. Och Salomo offrade tre gånger om året brännoffer och tackoffer
på det altare som han hade byggt åt HERREN, och tände därjämte
rökelsen inför HERRENS ansikte. Så hade han då gjort huset
färdigt.
>2 Krön. 4,1. 7,7.
26. Konung Salomo byggde ock en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid
Elot, på stranden av Röda havet, i Edoms land.
27. På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt
skeppsmanskap, som åtföljde Salomos folk.
28. De foro till Ofir och hämtade därifrån guld, fyra hundra tjugu
talenter, som de förde till konung Salomo.
*11/10 Första Konungaboken, 10 Kapitlet
Första Konungaboken, 10 Kapitlet
Drottningens av Saba besök hos Salomo.
Salomos rikedom och prakt, hans vishet
och storhet. Hans vagnar och hästar.
1. När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och vad han
hade gjort för HERRENS namn, kom hon för att sätta honom på prov
med svåra frågor.
>2 Krön. 9,1 f. Matt. 12,42. Luk. 11,31.
2. Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, med kameler,
som buro välluktande kryddor och guld i stor myckenhet, så ock
ädla stenar. Och när hon kom inför Salomo, förelade hon honom
allt vad hon hade i tankarna.
3. Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
förborgat för konungen, utan han kunde giva henne svar på allt.
4. När nu drottningen av Saba såg all Salomos vishet, och såg huset
som han hade byggt,
5. och såg rätterna på hans bord, och såg huru hans tjänare sutto
där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och när
hon såg brännoffren som han offrade i HERRENS hus, då blev hon
utom sig av förundran.
6. Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
mitt land om dig och om din vishet.
7. Jag ville icke tro vad man sade, förrän jag själv kom och med
egna ögon fick se det; men nu finner jag att det icke ens till
hälften har blivit omtalat för mig. Du har långt mer vishet och
rikedom, än jag genom ryktet hade hört.
8. Sälla äro dina män, sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt
få stå inför dig och höra din visdom.
9. Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
att han har satt dig på Israels tron! Ja, därför att HERREN
älskar Israel evinnerligen, därför har han satt dig till konung,
för att du skall skipa lag och rätt.»
>1 Kon. 5,7.
10. Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så ock
välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; en så
stor myckenhet av välluktande kryddor, som drottningen av Saba
gav åt konung Salomo, har aldrig mer blivit införd.
11. När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, hemförde också den
från Ofir almugträ i stor myckenhet, ävensom ädla stenar.
>1 Kon. 9,26 f.
12. Av almugträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Så
mycket almugträ har sedan intill denna dag icke införts eller
blivit sett i landet.
13. Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
åstundade och begärde, och skänkte henne i sin konungsliga
frikostighet också annat därutöver. Sedan vände hon om och for
till sitt land igen med sina tjänare.
14. Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
sextiosex talenter,
15. förutom det som inkom genom kringresande handelsmän och genom
krämares köpenskap, så ock från Erebs alla konungar och från
ståthållarna i landet.
16. Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar guld;
17. likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
till var sådan sköld tre minor guld; och konungen satte upp dem
i Libanonskogshuset.
>1 Kon. 7,2.
18. Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
den med fint guld.
19. Tronen hade sex trappsteg, och tronens ryggstycke var ovantill
avrundat; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
stodo utmed armstöden;
20. och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
rike.
21. Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
i Libanonskogshuset voro av fint guld; av silver fanns intet,
det aktades icke för något i Salomos tid.
22. Ty konungen hade en egen Tarsisflotta på havet jämte Hirams
flotta; en gång vart tredje år kom Tarsisflottan hem och förde
med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
23. Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
både i rikedom och i vishet.
>1 Kon. 3,12 f. 1 Krön. 29,25. 2 Krön. 1,1.
24. Från alla länder kom man för att besöka Salomo och höra den
vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
>1 Kon. 4,34.
25. Och var och en förde med sig skänker: föremål av silver och av
guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
mulåsnor. Så skedde år efter år.
26. Salomo samlade ock vagnar och ridhästar, så att han hade ett
tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
>1 Kon. 4,26. 9,19. 2 Krön. 1,14 f.
27. Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
Låglandet.
28. Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
bestämt pris.
>2 Krön. 1,16.
29. Var vagn som hämtades upp från Egypten och infördes kostade sex
hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda
infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
konungar och till konungarna i Aram.
*11/11 Första Konungaboken, 11 Kapitlet
Första Konungaboken, 11 Kapitlet
Salomos gemåler och bihustrur; hans
avfall från Herren. Uppror mot Salomo;
Ahias profetia. Salomos död.
1. Men konung Salomo hade utom Faraos dotter många andra utländska
kvinnor som han älskade: moabitiskor, ammonitiskor, edomeiskor,
sidoniskor och hetitiskor,
2. kvinnor av de folk om vilka HERREN hade lagt till Israels barn:
»I skolen icke inlåta eder med dem, och de få icke inlåta sig
med eder; de skola förvisso eljest förleda edra hjärtan att
avfalla till deras gudar.» Till dessa höll sig Salomo och
älskade dem.
>2 Mos. 34,16. 5 Mos. 7,3 f. 17,17.
3. Han hade sju hundra furstliga gemåler och tre hundra bihustrur.
Dessa kvinnor förledde hans hjärta till avfall.
4. Ja, när Salomo blev gammal, förledde kvinnorna hans hjärta att
avfalla till andra gudar, så att hans hjärta icke förblev
hängivet åt HERREN, hans Gud, såsom hans fader Davids hjärta
hade varit.
5. Så kom Salomo att följa efter Astarte, sidoniernas gudinna, och
Milkom, ammoniternas styggelse.
>Dom. 2,13. 2 Kon. 23,13.
6. Och Salomo gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde icke i
allt efter HERREN, såsom hans fader David hade gjort.
7. Salomo byggde nämligen då en offerhöjd åt Kemos, moabiternas
styggelse, på berget öster om Jerusalem, och likaså en åt Molok,
Ammons barns styggelse.
>4 Mos. 21,29. 2 Kon. 23,13.
8. På samma sätt gjorde han för alla sina utländska kvinnor, så att
de fingo tända offereld och frambära offer åt sina gudar.
9. Och HERREN blev vred på Salomo, därför att hans hjärta hade
avfallit från HERREN, Israels Gud, som dock två gånger hade
uppenbarat sig för honom,
>1 Kon. 3,5. 9,2.
10. och som hade givit honom ett särskilt bud angående denna sak,
att han icke skulle följa efter andra gudar, ett HERRENS bud som
han icke hade hållit.
>1 Kon. 6,12.
11. Därför sade HERREN till Salomo: »Eftersom det är så med dig, och
eftersom du icke har hållit det förbund och de stadgar som jag
har givit dig, skall jag rycka riket ifrån dig och giva det åt
din tjänare.
>1 Sam. 15,28. 28,17. 1 Kon. 12,15 f. 14,8,
12. Men för din fader Davids skull vill jag icke göra detta i din
tid; först ur din sons hand skall jag rycka det.
13. Dock skall jag icke rycka hela riket ifrån honom, utan en stam
skall jag giva åt din son, för min tjänare Davids skull och för
Jerusalems skull, som jag har utvalt.»
14. Och HERREN lät en motståndare till Salomo uppstå i edoméen
Hadad. Denne var av konungasläkten i Edom.
15. Ty när David var i strid med Edom, och härhövitsmannen Joab drog
upp för att begrava de slagna och därvid förgjorde allt mankön i
Edom
>2 Sam. 8,14. 1 Krön. 18,12 f.
16. -- ty Joab och hela Israel stannade där i sex månader, till dess
att han hade utrotat allt mankön i Edom --
17. då flydde Adad jämte några edomeiska män som hade varit i hans
faders tjänst, och de togo vägen till Egypten; Hadad var då en
ung gosse.
18. De begav sig åstad från Midjan och kommo till Paran; och de togo
folk med sig från Paran och kommo så till Egypten, till Farao,
konungen i Egypten. Denne gav honom ett hus och anslog ett
underhåll åt honom och gav honom land.
19. Och Hadad fann mycken nåd för Faraos ögon, så att denne gav
honom till hustru en syster till sin gemål, en syster till
drottning Tapenes.
20. Denna syster till Tapenes födde åt honom sonen Genubat, och
Tapenes lät avvänja honom i Faraos hus; sedan vistades Genubat i
Faraos hus bland Faraos söner.
21. Då nu Hadad i Egypten hörde att David hade gått till vila hos
sina fäder, och att härhövitsmannen Joab var död, sade han till
Farao: »Låt mig fara hem till mitt land.»
22. Men Farao sade till honom: »Vad fattas dig här hos mig, eftersom
du vill fara till ditt land?» Han svarade: »Hindra mig icke,
utan låt mig gå.
23. Och Gud lät ännu en motståndare till honom uppstå i Reson,
Eljadas son, som hade flytt ifrån sin herre, Hadadeser, konungen
i Soba.
24. När David sedan anställde blodbadet ibland dem, samlade denne
folk omkring sig och blev hövitsman för en strövskara; dessa
drogo därefter till Damaskus och slogo sig ned där och gjorde
sig till herrar i Damaskus.
>2 Sam. 8,3 f. 10,18.
25. Denne var nu under Salomos hela livstid Israels motståndare och
gjorde det skada, han såväl som Hadad. Han avskydde Israel; och
han blev konung över Aram.
26. Och en av Salomos tjänare hette Jerobeam; han var son till
Nebat, en efraimit, från Sereda, och hans moder hette Seruga och
var änka. Denne reste sig upp mot konungen.
>2 Krön. 13,6.
27. Orsaken varför han reste sig upp mot konungen var
följande. Salomo byggde då på Millo; han ville befästa det
blottade stället på sin fader Davids stad.
>2 Sam. 5,7, 9. 1 Kon. 9,15, 24.
28. Nu var Jerobeam en dugande man; och då Salomo såg att den unge
mannen var driftig i sitt arbete, satte han honom över allt det
arbete som ålåg Josefs hus.
29. Vid den tiden hände sig en gång att Jerobeam hade begivit sig ut
ur Jerusalem; då kom profeten Ahia från Silo emot honom på
vägen, där han gick klädd i en ny mantel; och de båda voro
ensamma på fältet.
30. Och Ahia fattade i den nya manteln som han hade på sig och
ryckte sönder den i tolv stycken.
31. Därefter sade han till Jerobeam: »Tag här tio stycken för
dig. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag vill rycka riket
ur Salomos hand och giva tio av stammarna åt dig;
32. den ena stammen skall han få behålla för min tjänare Davids
skull och för Jerusalems skull, den stads som jag har utvalt ur
alla Israels stammar.
>Ps. 132,11 f.
33. Så skall ske, därför att de hava övergivit mig och tillbett
Astarte, sidoniernas gudinna, och Kemos, Moabs gud, och Milkom,
Ammons barns gud, och icke vandrat på mina vägar och icke gjort
vad rätt är i mina ögon, efter mina stadgar och rätter, såsom
hans fader David gjorde.
34. Dock skall jag icke taga ifrån honom själv det samlade riket,
utan jag vill låta honom förbliva furste, så länge han lever,
för min tjänare Davids skull, som jag utvalde, därför att han
höll mina bud och stadgar.
35. Men från hans son skall jag taga konungadömet och giva det åt
dig, nämligen de tio stammarna.
36. En stam skall jag giva åt hans son, så att min tjänare David
alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, den stad som
jag har utvalt åt mig, till att där fästa mitt namn.
>2 Sam. 21,17. 1 Kon. 15,4. 2 Kon. 8,19. 2 Krön. 21,7.
>Ps. 132,17. Ords. 13,9.
37. Dig vill jag alltså taga och vill låta dig regera över allt vad
dig lyster; du skall bliva konung över Israel.
38. Om du nu hörsammar allt vad jag bjuder dig och vandrar på mina
vägar och gör vad rätt är i mina ögon, så att du håller mina
stadgar och bud, såsom min tjänare David gjorde, så skall jag
vara med dig och bygga åt dig ett hus som bliver beståndande,
såsom jag byggde ett hus åt David, och jag skall giva Israel åt
dig. --
>1 Kon. 3,14. 9,4.
39. Ja, för den sakens skull skall jag ödmjuka Davids säd, dock icke
för alltid.»
40. Och Salomo sökte tillfälle att döda Jerobeam; men Jerobeam stod
upp och flydde till Egypten, till Sisak, konungen i Egypten. Och
han stannade i Egypten till Salomos död.
41. Vad nu mer är att säga om Salomo, om allt vad han gjorde och om
hans vishet, det finnes upptecknat i Salomos krönika.
>2 Krön. 9,29 f.
42. Den tid Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var fyrtio
år.
43. Och Salomo gick till vila hos sina fäder och blev begraven i sin
fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung efter
honom.
*11/12 Första Konungaboken, 12 Kapitlet
Första Konungaboken, 12 Kapitlet
Rehabeam konung. De tio stammarnas
avfall från Davids hus. Jerobeam konung
över Israel. Profeten Semajas budskap.
Jerobeams kalvdyrkan i Dan och Betel.
1. Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
Sikem för att göra honom till konung.
>2 Krön. 10,1 f.
2. När Jerobeam, Nebats son, hörde detta -- han var då ännu kvar i
Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde
alltså i Egypten,
>1 Kon. 11,40.
3. men de sände ditbort och läto kalla honom åter -- då kom han
tillstädes jämte Israels hela församling och talade till
Rehabeam och sade:
4. »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
tjäna dig.»
5. Han svarade dem: »Gån bort och vänten ännu tre dagar, och kommen
så tillbaka till mig.» Och folket gick.
6. Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
»Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
7. De svarade honom och sade: »Om du i dag underkastar dig detta
folk och bliver dem till tjänst, om du lyssnar till deras bön
och talar goda ord till dem, så skola de för alltid bliva dina
tjänare.»
8. Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
och som nu voro i hans tjänst.
9. Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
lagt på oss'?»
10. De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
sade: »Så bör du säga till detta folk som har talat till dig och
sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
-- så bör du tala till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
min faders länd.
11. Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
eder med ris, så skall jag tukta eder med skorpiongissel.'»
12. Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
tillbaka till mig på tredje dagen.»
13. Då gav konungen folket ett hårt svar; ty han aktade icke på det
råd som de gamle hade givit honom.
14. Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Har min
fader gjort edert ok tungt, så skall jag göra edert ok ännu
tyngre; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag tukta
eder med skorpiongissel.»
15. Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
HERREN, för att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade
talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
>1 Kon. 11,11, 31 f.
16. Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
gav folket konungen detta svar:
»Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son.
Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu själv om ditt hus, du
David.»
Därefter drog Israel hem till sina hyddor.
>2 Sam. 20,1. Ords. 15,1.
17. Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
Rehabeam konung.
18. Och när konung Rehabeam sände åstad Adoram, som hade uppsikten
över de allmänna arbetena, stenade hela Israel denne till döds;
och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
och fly till Jerusalem.
>2 Sam. 20,24.
19. Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
ända till denna dag.
20. Men när hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka,
sände de och läto kalla honom till folkförsamlingen och gjorde
honom till konung över hela Israel; ingen höll sig till Davids
hus, utom Juda stam allena.
21. Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda
hus och Benjamins stam, ett hundra åttio tusen utvalda krigare,
för att de skulle strida mot Israels hus och återvinna
konungadömet åt Rehabeam, Salomos son.
>2 Krön. 11,1 f.
22. Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja;
23. han sade: »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till
hela Juda hus och Benjamin och till det övriga folket:
24. Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
bröder, Israels barn. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt,
ty vad som har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till
HERRENS ord och vände om och gingo sin väg, såsom HERREN hade
befallt.
25. Men Jerobeam befäste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig
där. Därifrån drog han åstad och befäste Penuel.
>1 Mos. 32,30.
26. Och Jerobeam sade vid sig själv: »Såsom nu är, kan riket komma
tillbaka till Davids hus.
27. Ty om folket här får draga upp och anställa slaktoffer i HERRENS
hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras
herre Rehabeam, Juda konung; ja, då kunna de dräpa mig och vända
tillbaka till Rehabeam, Juda konung.»
28. Sedan nu konungen hade överlagt härom, lät han göra två kalvar
av guld. Därefter sade han till folket: »Nu må det vara nog med
edra färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han
som har fört dig upp ur Egyptens land.»
>2 Mos. 32,4, 8. 2 Kon. 17,16.
29. Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp
i Dan.
>Dom. 18,29 f.
30. Detta blev en orsak till synd; folket gick ända till Dan för att
träda fram inför den ena av dem.
>2 Mos. 20,4. 1 Kon. 14,16. 2 Kon. 10,29. 17,21.
31. Han byggde också upp offerhöjdshus och gjorde till präster
allahanda män ur folket, sådana som icke voro av Levi barn.
>1 Kon. 13,33. 2 Krön. 11,15. 13,9.
32. Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde
dagen i månaden, lik högtiden Juda, och steg då upp till
altaret; så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som
han hade låtit göra. Och de män som han hade gjort till
offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel.
>3 Mos. 23,34 f.
Första Konungaboken, 13 Kapitlet
Gudsmannen från Juda och hans profetia
mot altaret i Betel. Den gamle profeten
i Betel och gudsmannens död. Jerobeams
fortsatta försyndelser.
33. Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltså upp
på femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han av eget
påfund hade valt. Han anordnade nämligen då en högtid för
Israels barn och steg upp till altaret för att där tända
offereld.
*11/13 Första Konungaboken, 13 Kapitlet
1. Men då kom på HERRENS befallning en gudsman från Juda till
Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att där tända
offereld.
2. Och mannen ropade mot altaret på HERRENS befallning och sade:
»Altare! Altare! Så säger HERREN: Se, åt Davids hus skall födas
en son vid namn Josia, han skall på dig slakta
offerhöjdsprästerna som antända offereld på dig, och människoben
skall man då bränna upp på dig.»
>2 Kon. 23,15 f.
3. På samma gång angav han ett tecken, i det han sade: »Detta är
tecknet på att det är HERREN som har talat: se, altaret skall
rämna, och askan därpå skall spillas ut.»
4. När konung Jerobeam hörde dessa ord, som gudsmannen ropade mot
altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade:
»Gripen honom.» Men handen som han hade räckt ut mot honom
förvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig
igen.
5. Och altaret rämnade, och askan på altaret spilldes ut; det var
det tecken som gudsmannen på HERRENS befallning hade angivit.
6. Då tog konungen till orda och sade till gudsmannen: »Bönfall
inför HERREN, din Gud, och bed för mig att jag må kunna draga
min hand tillbaka till mig igen.» Och gudsmannen bönföll inför
HERREN; och konungen kunde då draga sin hand tillbaka till sig
igen, och den var likadan som förut.
>2 Mos. 8,8. 9,28. 10,17. 4 Mos. 21,7.
7. Då talade konungen till gudsmannen: »Kom hem med mig och
vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en gåva.»
8. Men gudsmannen svarade konungen: »Om du än vill giva mig hälften
av vad som finnes i ditt hus, så kommer jag dock icke med dig;
här på orten vill jag varken äta eller dricka.
>4 Mos. 22,18. 24,13.
9. Ty så har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall
varken äta eller dricka, och ej heller vända tillbaka samma väg
du har gått hit.»
10. Därefter gick han sina färde en annan väg och vände icke
tillbaka samma väg han hade kommit till Betel.
11. Men i Betel bodde en gammal profet. Dennes son kom och förtäljde
för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru
han hade talat till konungen. När de hade förtäljt detta för
sin fader,
12. frågade deras fader dem vilken väg han hade gått. Och hans söner
visste vilken väg gudsmannen som kom från Juda hade gått.
13. Då sade han till sina söner: »Sadlen åsnan åt mig.» När de då
hade sadlat åsnan åt honom, satte han sig på den
14. och begav dig åstad efter gudsmannen och fann honom sittande
under terebinten; och han frågade honom: »Är du den gudsman som
har kommit från Juda?» Han svarade: »Ja.»
15. Då sade han till honom: »Kom med mig hem och ät med mig.»
16. Men han svarade: »Jag kan icke vända om med dig och följa dig,
och jag vill icke äta eller dricka med dig här på orten;
17. ty så har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken äta
eller dricka där; du skall icke heller gå tillbaka samma väg du
har gått dit.»
18. Han sade till honom: »Jag är ock en profet såsom du, och en
ängel har talat till mig på HERRENS befallning och sagt: 'För
honom tillbaka med dig hem och giv honom att äta och dricka.'»
Men häri ljög han för honom.
19. Då vände han tillbaka med honom och åt i hans hus och drack.
20. Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till
profeten som hade fört honom tillbaka.
21. Och han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda och
sade: »Så säger HERREN: Därför att du har varit gensträvig mot
HERRENS ord och icke hållit det bud som HERREN, din Gud, har
givit dig,
22. utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den ort där han hade
förbjudit, dig att äta och dricka, därför skall din döda kropp
icke komma i dina fäders grav.
23. Sedan han nu hade ätit och druckit, sadlade han åsnan åt honom,
åt profeten som han hade fört tillbaka.
24. Och denne begav sig åstad; men ett lejon kom emot honom på vägen
och dödade honom. Sedan låg hans döda kropp utsträckt där på
vägen, under det att åsnan stod bredvid den; och lejonet stod
också bredvid den döda kroppen.
>1 Kon. 20,36.
25. Då nu folk som gick därförbi fick se den döda kroppen ligga
utsträckt på vägen och lejonet stå bredvid den döda kroppen,
gingo de in i staden där den gamle profeten bodde och omtalade
det där.
26. När profeten, som hade fört honom tillbaka från hans väg, hörde
det, sade han: »Det är gudsmannen, han som var gensträvig mot
HERRENS ord; därför har HERREN givit honom i lejonets våld, och
det har krossat och dödat honom, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till honom.»
27. Därefter tillsade han sina söner att de skulle sadla åsnan åt
honom; och de sadlade den.
28. Så begav han sig åstad och fann den döda kroppen liggande
utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stående bredvid den
döda kroppen; lejonet hade icke ätit av den döda kroppen och ej
heller krossat åsnan.
29. Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan
och förde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i
sin stad för att hålla dödsklagan och begrava honom.
30. Och han lade hans döda kropp i sin egen grav; och de höllo
dödsklagan efter honom och ropade: »Ack ve, min broder!»
>Jer. 22,18.
31. Då han nu hade begravit honom, sade han till sina söner: »När
jag dör, så begraven mig i den grav där gudsmannen ligger
begraven; läggen mina ben vid sidan av hans ben.
32. Ty förvisso skall det ord gå i fullbordan, som han på HERRENS
befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus
i Samariens städer.»
>2 Kon. 23,15 f.
33. Dock vände Jerobeam efter detta icke om från sin onda väg, utan
gjorde åter allahanda man ur folket till offerhöjdspräster; vem
som hade lust därtill fick av honom mottaga handfyllning till
att vara offerhöjdspräst.
>2 Mos. 28,41. 1 Kon. 12,31.
34. På detta sätt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd, och
en orsak till att det blev utplånat och utrotat från jorden.
*11/14 Första Konungaboken, 14 Kapitlet
Första Konungaboken, 14 Kapitlet
Ahias profetia mot Jerobeams hus.
Jerobeams död. Rehabeams regering i
Juda. Jerusalems plundring genom Sosak.
Rehabeams död.
1. Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk.
2. Då sade Jerobeam till sin hustru: »Stå upp och förkläd dig, så
att ingen kan märka att du är Jerobeams hustru, och gå till
Silo, ty där bor profeten Ahia, han som förkunnade om mig att
jag skulle bliva konung över detta folk.
>1 Kon. 11,29 f. 12,15.
3. Och tag med dig tio bröd, därtill smått bakverk och en kruka
honung, och gå in till honom; han skall då förkunna för dig huru
det skall gå med gossen.»
4. Jerobeams hustru gjorde så; hon stod upp och gick till Silo och
kom till Ahias hus. Och Ahia kunde icke se, ty hans ögon voro
starrblinda av ålderdom.
>1 Sam. 4,15.
5. Men HERREN hade sagt till Ahia: »Just nu kommer Jerobeams hustru
för att förfråga sig hos dig om sin son, ty han är sjuk; så och
så skall du tala till henne. Men när hon kommer, skall hon
ställa sig främmande.
6. Då nu Ahia hörde ljudet av hennes steg, när hon kom i dörren,
sade han: »Kom in, du Jerobeams hustru. Varför ställer du dig
främmande? Jag har ju fått uppdrag att giva dig ett hårt
budskap.
7. Gå och säg Jerobeam: Så säger HERREN, Israels Gud: Se, jag har
upphöjt dig ur folket och satt dig till furste över mitt folk
Israel
8. och har ryckt riket från Davids hus och givit det åt dig. Men du
har icke varit sådan som min tjänare David, som höll mina bud
och följde efter mig av allt sitt hjärta, så att han gjorde
allenast vad rätt var i mina ögon;
>1 Kon. 11,11, 31.
9. utan du har gjort mer ont än alla som hava varit före dig och
har gått bort och gjort dig andra gudar, nämligen gjutna
beläten, för att förtörna mig, och har kastat mig bakom din
rygg.
10. Därför skall jag låta olycka komma över Jerobeams hus och utrota
allt mankön av Jerobeams hus, både små och stora i Israel; och
jag skall bortsopa Jerobeams hus, såsom man sopar bort
orenlighet, till dess det bliver en ände därpå.
>1 Kon. 15,29. 16,3 f. 21,21.
11. Den av Jerobeams hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken, skola himmelens fåglar äta upp.
Ty så har HERREN talat.
12. Så stå du nu upp och gå hem igen. När din fot träder in i
staden, skall barnet dö.
13. Och hela Israel skall hålla dödsklagan efter honom, och man
skall begrava honom; ty av Jerobeams hus skall allenast han
komma i en grav, därför att i Jerobeams hus dock hos honom blev
funnet något som var gott inför HERREN, Israels Gud.
14. Men HERREN skall låta en konung över Israel uppstå åt sig, en
konung som skall utrota Jerobeams hus. Detta är den dagen; och
vad skall icke nu ske!
15. HERREN skall slå Israel, så att det bliver likt vassen, som
vaggar hit och dit i vattnet. Och han skall rycka upp Israel ur
detta goda land, som han har givit åt deras fäder, och skall
förströ dem på andra sidan floden, därför att de hava gjort sig
Aseror och därmed förtörnat HERREN.
>2 Kon. 17,18, 23,
16. Och han skall prisgiva Israel för de synders skull som Jerobeam
har begått, och genom vilka han har kommit Israel att synda.»
>1 Kon. 12,28 f.
17. Då stod Jerobeams hustru upp och gick sin väg och kom till
Tirsa; och just som hon beträdde husets tröskel, gav gossen upp
andan.
18. Och man begrov honom, och hela Israel höll dödsklagan efter
honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sin
tjänare, profeten Ahia.
19. Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om hans krig och om hans
regering, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
20. Den tid Jerobeam regerade var tjugutvå år. Så gick han till vila
hos sina fäder; och hans son Nadab blev konung efter honom.
21. Men Rehabeam, Salomos son, var konung i Juda. Fyrtioett år
gammal var Rehabeam, när han blev konung, och han regerade
sjutton år i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla
Israels stammar, till att där fästa sitt namn. Hans moder hette
Naama, ammonitiskan.
>2 Krön. 12,13 f.
22. Och Juda gjorde vad ont var i HERRENS ögon; med de synder som
de begingo retade de honom långt mer, än deras fäder hade gjort.
23. Ty också de byggde sig offerhöjder och reste stoder och Aseror
på alla höga kullar och under alla gröna träd;
24. ja, också tempelbolare funnos i landet. De gjorde efter alla
styggelser hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels
barn.
>5 Mos. 18,9. 23,17.
25. Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sosak, konungen i
Egypten, upp mot Jerusalem.
>1 Kon. 11,40. 2 Krön. 12,2 f., 9 f.
26. Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i
konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock alla de gyllene
sköldar som Salomo hade låtit göra.
>1 Kon. 10,16 f.
27. I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
höllo vakt vid ingången till konungshuset.
28. Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, buro drabanterna
dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.
29. Vad nu mer är att säga om Rehabeam och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
>2 Krön. 12,15 f.
30. Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de
levde.
>1 Kon. 15,6.
31. Och Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Hans moder hette Naama,
ammonitiskan. Och hans son Abiam blev konung efter honom.
*11/15 Första Konungaboken, 15 Kapitlet
Första Konungaboken, 15 Kapitlet
Abiam konung i Juda. Asa konung i Juda.
Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
Israels konung. Nadab konung i Israel.
Baesas sammansvärjning och Jerobeams
hus' undergång. Baesa konung i Israel.
1. I konung Jerobeams, Nebats sons, adertonde regeringsår blev
Abiam konung över Juda.
>2 Krön. 13,1 f.
2. Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
3. Och han vandrade i alla de synder som hans fader hade begått
före honom, och hans hjärta var icke hängivet åt HERREN, hans
Gud, såsom hans fader Davids hjärta hade varit.
>1 Kon. 12,28 f.
4. Allenast för Davids skull lät HERREN, hans Gud, honom få en
lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom
och lät Jerusalem hava bestånd --
>2 Sam. 21,17. 1 Kon. 11,36. 2 Kon. 8,19. Ps. 132,17. Ords. 13,9.
5. detta därför att David gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och
icke vek ifrån något som han bjöd honom, så länge han levde,
utom i saken med hetiten Uria.
>2 Sam. 11,1 f. 12,9.
6. Men Rehabeam och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge den
förre levde.
>1 Kon. 14,30. 2 Krön. 12,15.
7. Vad nu mer är att säga om Abiam och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Men Abiam och
Jerobeam lågo i krig med varandra.
8. Och Abiam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom.
>2 Krön. 14,1 f.
9. I Jerobeams, Israels konungs, tjugonde regeringsår blev Asa
konung över Juda.
10. Han regerade fyrtioett år i Jerusalem. Hans moder hette Maaka,
Abisaloms dotter.
11. Och Asa gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, såsom hans fader
David hade gjort
12. Han drev ut tempelbolarna ur landet och skaffade bort alla de
eländiga avgudabeläten som hans fader hade låtit göra.
>1 Kon. 14,24.
13. Ja, sin moder Maaka avsatte han från hennes drottningsvärdighet,
därför att hon hade satt upp en styggelse åt Aseran; Asa högg nu
ned styggelsen och brände upp den i Kidrons dal.
>2 Krön. 15,16 f,
14. Men offerhöjderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hjärta
hängivet åt HERREN, så länge han levde.
15. Och han förde in i HERRENS hus både vad hans fader och vad han
själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
16. Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra, så
länge de levde.
17. Baesa, Israels konung, drog upp mot Juda och begynte befästa
Rama, för att hindra att någon komme vare sig till eller ifrån
Asa, Juda konung.
>2 Krön. 16,1 f.
18. Då tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i
HERRENS hus, ävensom skatterna i konungshuset, och lämnade detta
åt sina tjänare; därefter sände konung Asa dem till Ben-Hadad,
son till Tabrimmon, son till Hesjon, konungen i Aram, som bodde
i Damaskus, och lät säga:
>2 Kon. 12,18. 16,8. 18,15.
19. »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
min fader och din fader. Se, här sänder jag dig skänker av
silver och guld, så bryt då nu ditt förbund med Baesa, Israels
konung, för att han må lämna mig i fred.»
20. Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
krigshövitsmän mot Israels städer och förhärjade Ijon, Dan,
Abel-Bet-Maaka och hela Kinarot jämte hela Naftali land.
>2 Kon. 15,29.
21. När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och höll
sig sedan stilla i Tirsa.
22. Men konung Asa bådade upp hela Juda, ingen fritagen; och de
förde bort stenar och trävirke som Baesa använde till att
befästa Rama. Därmed befäste nu konung Asa Geba i Benjamin, så
ock Mispa.
23. Allt vad mer är att säga om Asa, om alla hans bedrifter, om allt
vad han gjorde och om de städer han byggde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika. Men på sin ålderdom fick
han en sjukdom i sina fötter.
>2 Krön. 16,11 f.
24. Och Asa gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina
fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Josafat blev konung
efter honom.
>2 Krön. 17,1.
25. Men Nadab, Jerobeams son, blev konung över Israel i Asas, Juda
konungs, andra regeringsår, och han regerade över Israel i två
år.
26. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 12,28 f.
27. Men Baesa, Ahias son, av Isaskar hus, anstiftade en
sammansvärjning mot honom, och Baesa dräpte honom vid Gibbeton,
som tillhörde filistéerna; Nadab med hela Israel höll nämligen
på med att belägra Gibbeton.
28. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår var det som Baesa
dödade honom, och han blev så själv konung i hans ställe.
29. Och när han hade blivit konung förgjorde han hela Jerobeams hus;
han lät intet som anda hade bliva kvar av Jerobeams hus, utan
utrotade det, i enighet med det ord som HERREN hade talat genom
sin tjänare Ahia från Silo --
>1 Kon 14,10, 14.
30. detta för de synders skull som Jerobeam hade begått, och genom
vilka han kom Israel att synda, så att han därmed förtörnade
HERREN, Israels Gud.
>1 Kon. 12,28 f.
31. Vad nu mer är att säga om Nadab och om allt vad han gjorde det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
32. Men Asa och Baesa, Israels konung, lågo i krig med varandra,
länge de levde.
33. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsår blev Baesa, Ahias son,
konung över hela Israel i Tirsa och regerade i tjugufyra år.
34. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams
väg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 12,28 f.
*11/16 Första Konungaboken, 16 Kapitlet
Första Konungaboken, 16 Kapitlet
Jehus profetia mot Baesas hus. Ela
konung i Israel. Simris sammansvärjning
och Baesas hus' undergång. Simri konung
i Israel; inbördes krig. Omri och Ahab
konungar i Israel.
1. Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade:
2. »Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste
över mitt folk Israel. Men du har vandrat på Jerobeams väg och
kommit mitt folk Israel att synda, så att de hava förtörnat mig
genom sina synder.
>1 Kon. 12,28 f. 14,7 f.
3. Därför vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill göra
med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus.
>1 Kon. 14,10 f. 15,29. 21,21 f.
4. Den av Baesas hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp, och
den av hans hus, som dör ute på marken, skola himmelens fåglar
äta upp.»
5. Vad nu mer är att säga om Baesa, om vad han gjorde och om hans
bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Krön. 16,1 f.
6. Och Baesa gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Tirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom.
7. Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit
till Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som han
hade gjort i HERRENS ögon, då han förtörnade honom genom sina
händers verk, så att det måste gå honom såsom det gick Jerobeams
hus, utan ock därför att han hade förgjort detta.
8. I Asas, Juda konungs, tjugusjätte regeringsår blev Ela, Baesas
son, konung över Israel i Tirsa och regerade i två år.
9. Men hans tjänare Simri, som var hövitsman för den ena hälften av
stridsvagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. Och en
gång, då han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus,
överhovmästarens i Tirsa,
10. kom Simri dit och slog honom till döds -- det var i Asas, Juda
konungs, tjugusjunde regeringsår -- och han själv blev så konung
i hans ställe.
11. Och när han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjorde
han hela Baesas hus, utan att låta någon av mankön bliva kvar,
varken hans blodsförvanter eller hans vänner.
12. Så utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som
HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu --
13. detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade
begått, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så att
de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar som
de dyrkade.
14. Vad nu mer är att säga om Ela och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
15. I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår blev Simri konung
och regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket höll då på att belägra
Gibbeton, som tillhörde filistéerna.
16. Medan nu folket höll på med belägringen, fingo de höra sägas
»Simri har anstiftat en sammansvärjning; han har ock dräpt
konungen.» Då gjorde hela Israel samma dag Omri, den
israelitiske härhövitsmannen, till konung, i lägret.
17. Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och de
angrepo Tirsa.
18. Men när Simri såg att staden var intagen, gick han in i
konungshusets palatsbyggnad och brände upp konungshuset jämte
sig själv i eld och omkom så --
19. detta för de synders skull som han hade begått, i det att han
gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams väg
och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade
kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
20. Vad nu mer är att säga om Simri och om den sammansvärjning som
han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
21. Nu delade sig Israels folk i två hälfter; den ena hälften av
folket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honom
till konung, och den andra hälften höll sig till Omri.
22. Men den del av folket som höll sig till Omri, fick överhanden
över den del som höll sig till Tibni, Ginats son. Och när Tibni
var död, blev Omri konung.
23. I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsår blev Omri konung
över Israel och regerade i tolv år; i Tirsa regerade han i sex
år.
24. Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver; och
han bebyggde berget och kallade staden som han byggde där
Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets ägare.
25. Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ont
än någon av dem som hade varit före honom.
>Mik. 6,16.
26. Han vandrade i allt på Jerobeams, Nebats sons, väg och i de
synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att de
förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar de
dyrkade.
>1 Kon. 12,28 f.
27. Vad nu mer är att säga om Omri, om vad han gjorde och om de
bedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
28. Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Samaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom.
29. Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs,
trettioåttonde regeringsår; sedan regerade Ahab, Omris son, i
tjugutvå år över Israel i Samaria.
30. Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer än
någon av dem som hade varit före honom.
31. Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons,
synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal,
sidoniernas konung, och gick så åstad och tjänade Baal och
tillbad honom.
>1 Kon. 12,28 f.
32. Och han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hade
byggt i Samaria.
33. Därtill lät Ahab göra Aseran. Så gjorde Ahab mer till att
förtörna HERREN, Israels Gud, än någon av de Israels konungar
som hade varit före honom.
34. Under hans tid byggde beteliten Hiel åter upp Jeriko. Men när
han lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram,
och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste
son Segib -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom
Josua, Nuns son.
>Jos. 6,26.
*11/17 Första Konungaboken, 17 Kapitlet
Första Konungaboken, 17 Kapitlet
Profeten Elia inför Ahab, vid bäcken
Kerit och hos änkan i Sarefat.
1. Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig i
Gilead, sade till Ahab: »Så sant HERREN, Israels Gud, lever, han
vilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg eller
regn falla, med mindre jag säger det.»
>Syr. 48,1 f. Jak. 5,17 f.
2. Och HERRENS ord kom till honom; han sade:
3. »Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken
Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.
4. Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit att
där
förse dig med föda.»
5. Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gick
bort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut
i Jordan.
6. Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och
bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.
7. Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det icke
regnade i landet.
8. Då kom HERRENS ord till honom; han sade:
9. »Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll
dig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig med
föda.»
>Luk. 4,25 f.
10. Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom till
stadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropade
han till henne och sade: »Hämta litet vatten åt mig i kärlet, så
att jag får dricka.»
11. När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne och
sade: »Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.»
12. Men hon svarade: »Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger icke
en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet
olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par
vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min
son, för att vi må äta det och sedan dö.»
>2 Kon. 4,2 f.
13. Då sade Elia till henne: »Frukta icke; gå och gör såsom du har
sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär ut
den till mig; red sedan till åt dig och din son.
14. Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga
slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag då
HERREN låter det regna på jorden.»
15. Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hade
sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång
tid.
>Matt. 10,40 f.
16. Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i
enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.
17. Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blev
sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke
mer andades.
18. Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman?
Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva
ihågkommen, så att min son måste dö.»
>Luk, 5,8.
19. Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom ur
hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade
honom på sin säng.
20. Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du väl
kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att du
har dödat hennes son?»
21. Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade
till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själ
komma tillbaka in i honom.»
>2 Kon. 4,34 f. Apg. 20,10.
22. Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i
honom, och han fick liv igen.
23. Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav
honom åt hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.»
>Luk. 7,15.
24. Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, och
att HERRENS ord i din mun är sanning.»
*11/18 Första Konungaboken, 18 Kapitlet
Första Konungaboken, 18 Kapitlet
Elia och Obadja. Elias möte med Ahab.
Elias och Baalsprofeternas offer på
Karmel. Elias bön om regn och
bönhörelsen.
1. En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia;
han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedan
låta det regna på jorden.»
>Jak. 5,17 f.
2. Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnöden
var då stor i Samaria.
3. Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadja
dyrkade HERREN med stor iver.
4. Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett
hundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grotta
och försett dem med mat och dryck.
5. Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla
vattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, så
att vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa att
slakta ned någon boskap.»
6. Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom.
Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.
7. När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emot
sig. Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte och
sade: »Är du här, min herre Elia?»
8. Han svarade honom: »Ja. Gå och säg till din herre: 'Elia är
här.'»
9. Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill
giva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?
10. Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk eller
något rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig;
och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av det
riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.
11. Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'
12. Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bort
dig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskap
till Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Och
dock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån min
ungdom.
>2 Kon. 2,16. Apg. 8,39.
13. Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, när
Isebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av
HERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta och
försåg dem med mat och dryck?
14. Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!' --
för att han skall dräpa mig.»
15. Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens
tjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»
16. Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom;
och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.
17. Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, du
som drager olycka över Israel?»
18. Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel,
utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud,
och därmed att du följer efter Baalerna.
>1 Kon, 16.31 f.
19. Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på berget
Karmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra
hundra profeter, som äta vid Isebels bord.»
20. Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församla
profeterna på berget Karmel.
21. Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru länge
viljen I halta på båda sidor? Är det HERREN som är Gud, så
följen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.»
Och folket svarade honom icke ett ord.
>Jos. 24,15. Dom. 6,31.
22. Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENS
Profet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.
>1 Kon. 19,10.
23. Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena
tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld
därpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på
veden, utan att tända eld därpå.
24. Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkalla
HERRENS namn. »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.»
Allt folket svarade och sade. »Ditt förslag är gott.»
25. Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den ena
tjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallen
därefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»
26. Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan
åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och
ropade: »Baal, svara oss.» Men icke ett ljud hördes, och ingen
svarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som man
hade gjort.
>Hab. 2,19.
27. När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropen
ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något
att begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han på
resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»
28. Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var,
med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.
>5 Mos. 14,1.
29. När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt
raseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffret
frambäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen
tycktes heller akta på dem.
>2 Mos. 29,39. 4 Mos. 28,3 f.
30. Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.» Så
trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i
stånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.
31. Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar --
den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel
skall vara ditt namn.»
>1 Mos. 32,28. 35,10. Jos. 4,5, 20. 2 Kon. 17,34.
32. Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde
omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två
sea-mått.
33. Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på
veden.
34. Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut
vattnet över brännoffret och veden.» Han sade ytterligare:
»Gören så ännu en gång.» Och de gjorde så för andra
gången. Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.» Och de
gjorde så för tredje gången.
35. Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla också
graven med vatten.
36. Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten
Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt
det i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag är
din tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort allt
detta.»
>2 Mos 3,6. Matt. 22,32.
37. Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att det
är du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»
38. »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden,
stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.
>3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 2 Krön. 7,1.
39. När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten och
sade: »HERREN är det som är Gud! HERREN är det som är Gud!»
40. Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; låten ingen av
dem komma undan.» Och de grepo dem. Och Elia lät föra dem ned
till bäcken Kison och slakta dem där.
>6 Mos. 13,5. 18,20.
41. Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, ät och drick, ty
jag hör bruset av regn.»
42. Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka. Men Elia steg
upp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sitt
ansikte mellan sina knän.
43. Och han sade till sin tjänare »Gå upp och skåda ut åt havet.»
Denne gick då upp och skådade ut, men sade: »Jag ser ingenting.»
Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.
44. När han då kom dit sjunde gången sade han: »Nu ser jag ett litet
moln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.» Då sade
han: »Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så att
regnet icke håller dig kvar.»
45. Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och
ett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till
Jisreel.
>Jak 5,18.
46. Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sina
länder och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.
*11/19 Första Konungaboken, 19 Kapitlet
Första Konungaboken, 19 Kapitlet
Elias flykt och uppenbarelse vid Horeb.
Elias kallelse.
1. Men när Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort, och
huru han hade dräpt alla profeterna med svärd,
>1 Kon 18,40.
2. Sände Isebel en budbärare till Elia och lät säga: »Gudarna
straffe mig nu och framgent om jag icke i morgon vid denna tid
låter det gå med ditt liv såsom det gick med alla dessas liv.»
3. När han förnam detta, stod han upp och begav sig i väg för att
rädda sitt liv, och han kom så till Beer-Seba, som hör till Juda;
där lämnade han kvar sin tjänare.
4. Men själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där satte han sig
under en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: »Det är
nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag är icke förmer än mina
fäder.»
>Jon. 4,3. Tob. 3,6.
5. Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, då
rörde en ängel vid honom och sade till honom: »Stå upp och ät.»
6. När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd se ett bröd,
sådant som bakas på glödande stenar, och ett krus med
vatten. Och han åt och drack och lade sig åter ned.
7. Men HERRENS ängel rörde åter vid honom, för andra gången, och
sade: »Stå upp och ät, ty eljest bliver vägen dig för lång.»
8. Då stod han upp och åt och drack, och gick så, styrkt av den
maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg
Horeb.
>2 Mos. 3,1 f. 24,18. 34,28. 5 Mos 10,4. Matt. 4,2.
9. Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.
Då kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: »Vad vill du
här, Elia?»
10. Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty
Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren
och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och de
stå efter att taga mitt liv.»
>1 Kon. 18,4, 22. Rom. 11,2 f.
11. Han sade: »Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN.» Då gick
HERREN fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss
berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men icke var
HERREN i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var
HERREN i jordbävningen.
>2 Mos. 34,6. Apg. 2,2.
12. Efter jordbävningen kom en eld; men icke var HERREN i elden.
Efter elden kom ljudet av en sakta susning.
13. Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln
och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en
röst till honom och sade: »Vad vill du här, Elia?»
>2 Mos. 3,6.
14. Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud.
Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina
altaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar,
och de stå efter att taga mitt liv.»
15. HERREN sade till honom: »Gå nu tillbaka igen, och tag vägen till
Damaskus' öken, och gå in och smörj Hasael till konung över
Aram.
>2 Kon. 8,13.
16. Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över
Israel. Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa,
Safats son, från Abel-Mehola.
>2 Kon. 9,1 f.
17. Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd, honom
skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honom
skall Elisa döda.
>2 Kon. 9,14 f.
18. Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de
knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har
givit honom hyllningskyss.»
>Job 31,27. Hos. 13,2. Rom. 11,4.
19. När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisa, Safats son,
som höll på att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, och
själv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom
och kastade sin mantel över honom.
>2 Kon. 2,13 f.
20. Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: »Låt mig
först få kyssa min fader och min moder, så vill jag sedan följa
dig.» Han sade till honom: »Välan, du må gå tillbaka igen; du
vet ju vad jag har gjort med dig.»
>Luk. 9,61.
21. Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar
och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött;
detta gav han åt folket, och de åto. Därefter stod han upp och
följde Elia och blev hans tjänare.
*11/20 Första Konungaboken, 20 Kapitlet
Första Konungaboken, 20 Kapitlet
Ahab besegrar araméerna två gånger. Han
giver deras konung Ben-Hadad fri och
bestraffas därför av en profet.
1. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hade
med sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar. Han drog
upp och belägrade Samaria och ansatte det.
2. Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israels
konung,
3. och lät säga honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt
guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn
tillhör mig ock.»
4. Israels konung svarade och sade: »Såsom du har sagt, min herre
konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.»
5. Men sändebuden kommo tillbaka och sade: »Så säger Ben-Hadad: Jag
har ju sänt till dig och låtit säga: 'Ditt silver och ditt guld,
dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.'
6. Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina
tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina
tjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga med
sig och föra bort.»
7. Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet och
sade: »Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv. Ty när
han sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt
silver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det.»
8. Alla de äldste och allt folket sade till honom: »Hör icke på
honom och gör honom icke till viljes.»
9. Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: »Sägen till min herre
konungen: Allt, varom du förra gången sände bud till din tjänare,
det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.» Och
sändebuden vände tillbaka med detta svar.
10. Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: »Gudarna straffe mig
nu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fylla
händerna på allt det folk som följer mig.»
11. Men Israels konung svarade och sade: »Sägen så: Icke må den som
omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det
av sig.»
12. Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med
konungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: »Gören
eder redo.» Och de gjorde sig redo till att angripa staden.
13. Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade:
»Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag
giva den i din hand, på det att du må förnimma att jag är
HERREN.»
14. Då frågade Ahab: »Genom vem? Han svarade: »Så säger HERREN:
Genom landshövdingarnas män.» Han frågade ytterligare: »Vem
skall begynna striden?» Han svarade: »Du själv.»
15. Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro två
hundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, alla
Israels barn, sju tusen man.
16. Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadad
höll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans med
de trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp.
17. Landshövdingarnas män drogo först ut. Och de kunskapare som
Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från
Samaria.
18. Då sade han: »Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripen
dem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen dem
ock levande.»
19. Men när dessa -- landshövdingarnas män och hären som följde dem
-- hade kommit ut ur staden,
20. höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, och
Israel förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan
på en häst, jämte några ryttare.
21. Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären och
vagnshären och tillfogade araméerna ett stort nederlag.
22. Men profeten trädde fram till Israels konung och sade till
honom: »Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra,
ty nästa år kommer konungen i Aram att åter draga upp mot dig.»
23. Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: »Deras gud
är en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga. Låt oss
nu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem
övermäktiga.
24. Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarna
från hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe.
25. Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du har
förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt
oss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva
dem övermäktiga.» Och han lyssnade till deras ord och gjorde så.
26. Följande år mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog så upp till
Afek för att strida mot Israel.
27. Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med
livsmedel och tågade därefter emot dem. Och Israels barn lägrade
sig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det att
araméerna uppfyllde landet.
28. Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: »Så
säger HERREN: Därför att araméerna hava sagt: 'HERREN är en
bergsgud och icke en dalgud', därför giver jag hela denna stora
hop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN.»
29. Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar. På sjunde
dagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av araméerna
hundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag.
30. De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned
över tjugusju tusen man, dem som återstodo. Ben-Hadad flydde
också och kom in i staden och sprang från kammare till
kammare.
>1 Kon. 22,25.
31. Då sade hans tjänare till honom: »Vi hava hört att konungarna av
Israels hus äro nådiga konungar. Låt oss därför sätta säcktyg
om våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israels
konung; kanhända låter han dig då få leva.»
32. Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sina
huvuden och kommo så till Israels konung och sade: »Din tjänare
Ben-Hadad beder: 'Låt mig få leva.'» Han svarade: »Är han ännu
vid liv, han min broder?»
33. Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade att
taga fasta därpå och sade: »Ja, din broder är Ben-Hadad.» Han
sade: »Gån och hämten honom hit.» Då gav sig Ben-Hadad åt honom,
och han lät honom stiga upp i sin vagn.
34. Och Ben-Hadad sade till honom: »De städer som min fader tog från
din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkning
få inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick göra
i Samaria.» »Välan», sade Ahab, »på sådana villkor vill jag giva
dig fri.» Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri.
35. Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till en
annan: »Slå till mig.» Men mannen vägrade att slå honom.
36. Då sade han till honom: »Eftersom du icke har lyssnat till
HERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du går
ifrån mig.» Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon
emot honom och slog ned honom.
>1 Kon. 13,24.
37. Sedan träffade han en annan man och sade: »Slå till mig.» Och
mannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav.
38. Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedan
han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över
ögonen.
39. När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade:
»Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en man
kom därifrån och förde till mig en annan man och sade: 'Vakta
denne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skulle
hava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.'
40. Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här än
där, att mannen kom undan.» Israels konung sade till honom: »Din
dom är given; du har ju själv avkunnat den.»
41. Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israels
konung kände igen honom och såg att han var en av profeterna.
42. Och han sade till konungen: »Så säger HERREN: Därför att du har
släppt ur din hand den man som av mig var given till spillo,
skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folk
såsom det har gått hans folk.»
>1 Sam. 15,3, 9, 16. 1 Kon. 22,34.
43. Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom
till Samaria.
*11/21 Första Konungaboken, 21 Kapitlet
Första Konungaboken, 21 Kapitlet
Nabots vingård och mordet på Nabot.
Elias strafftal mot Ahab och hans hus.
Ahabs ånger.
1. Därefter hände sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i
Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.
2. Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård för
att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära
intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället,
eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom
betalning för den.»
3. Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig
att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.»
>3 Mos. 25,23 f. Hes. 46,18.
4. Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars
skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade:
»Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.» Och han lade
sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet.
5. Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom:
»Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?»
6. Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreeliten
Nabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård för
penningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annan
vingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig få
min vingård.'
7. Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar över
Israel? Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa
dig jisreeliten Nabot vingård.
8. Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under
det med hans signetring, och sände så brevet till de äldste och
förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom.
9. Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabot
sitta längst fram bland folket.
10. Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten
dem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt mot
Gud och konungen.' Fören så ut honom och stenen honom till
döds.»
11. Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där i
hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt
dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till
dem.
12. De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland
folket.
13. Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och
de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot
har talat förgripligt mot Gud och konungen.» Då förde man honom
utanför staden och stenade honom till döds.
14. Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot har
blivit stenad till döds.»
15. Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon
till Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i
besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar;
ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.»
16. Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav
sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i
besittning.
17. Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:
18. »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i
Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått
ned för att taga den i besittning.
19. Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har du
till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?' Därefter
skall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På samma
ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna
slicka också ditt blod.'»
>1 Kon. 22,38. 2 Kon. 9,25 f. Ps. 68,24.
20. Ahab sade till Elia: »Har du äntligen funnit mig, du min
fiende?» Han svarade: »Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har
sålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon,
21. därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skall
bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön,
både små och stora i Israel.
>1 Kon. 14,10. 2 Kon. 9,8 f. 10,10 f.
22. Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
hus, därför att du har förtörnat mig och kommit Israel att
synda.
>1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
23. Också om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola äta
upp Isebel invid Jisreels murar.
>2 Kon. 9,10, 33 f.
24. Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,
och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp.»
>1 Kon. 14,11. 16,4,
25. (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till att
göra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebel
uppeggade honom därtill.
26. Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de
eländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilka
HERREN fördrev för Israels barn.)
27. Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina kläder och
svepte säcktyg om sin kropp och
fastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring.
28. Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:
29. »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han så
ödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hans
tid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma över
hans hus.»
>2 Kon. 9,22 f.
*11/22 Första Konungaboken, 22 Kapitlet
Första Konungaboken, 22 Kapitlet
Ahabs och Josafats tåg mot Aram. Ahabs
död. Josafats regering i Juda. Hans
död. Ahasja konung i Israel.
1. Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellan
Aram och Israel.
2. Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israels
konung.
>2 Krön. 18,2 f.
3. Och Israels konung sade till sina tjänare: »I veten ju att Ramot
i Gilead tillhör oss. Och likväl sitta vi stilla och taga det
icke ifrån konungen i Aram.»
4. Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägra
Ramot i Gilead?» Josafat svarade Israels konung: »Jag såsom du,
mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!»
>2 Kon. 3,7 f.
5. Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
först HERREN härom.»
>2 Kon. 3,11.
6. Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra
män, och frågade dem: »Skall jag draga åstad mot Ramot i Gilead
för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De
svarade: »Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.»
7. Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
vi kunna fråga genom honom?»
8. Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenast
olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke så.»
9. Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
10. Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
sin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samarias
port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.
11. Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
förgöras.»
12. Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
giva det i konungens hand.»
13. Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honom
och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
lycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, och
lova också du lycka.»
14. Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
det som HERREN säger till mig.»
>4 Mos. 22,38.
15. När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
eller skola vi avstå därifrån?» Han svarade honom: »Drag ditupp,
så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens
hand.»
16. Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
namn?»
17. Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
sitt.'»
>4 Mos. 27,17. Matt. 9,36
18. Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»
19. Men han sade: »Hör alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
sin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hans
högra sida och på hans vänstra.
20. Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i
Gilead, för att han må falla där?' Då sade den ene så och den
andre så.
21. Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad
sätt?'
>Job 1,6.
22. Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
hans profeters mun.' Då sade han: 'Du må försöka att locka
honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
23. Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina
profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
komma över dig.»
24. Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
ifrån mig för att tala med dig?»
25. Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
>1 Kon. 20,30.
26. Men Israels konung sade: »Tag Mika och för honom tillbaka till
Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
27. Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen
honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem.»
28. Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
folk, allasammans.»
>Mik. 1,2.
29. Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
Ramot i Gilead.
30. Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut i
striden.
31. Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvå
vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
>1 Kon. 20,16, 24.
32. När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
»Förvisso är detta Israels konung», och vände sig därför till
anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop.
33. Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var
Israels konung, vände de om och läto honom vara.
34. Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
»Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
>1 Kon. 20,42.
35. Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stod
upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men om aftonen gav han
upp andan. Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen.
36. Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: »Var och en till
sin stad igen! Var och en till sitt land igen!»
37. Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och man
begrov konungen där i Samaria.
38. Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna
hans blod, och skökorna badade sig däri -- såsom HERREN hade
sagt.
>1 Kon. 21,19 2 Kon. 9,25 f.
39. Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om
elfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som han
byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
40. Och Ahab gick till vila hos sina fäder. Och hans son Ahasja blev
konung efter honom.
41. Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels
konungs, fjärde regeringsår.
>1 Kon 15,24.
42. Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och han
regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba,
Silhis dotter.
43. Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika av
ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
44. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
>1 Kon. 15,14.
45. Och Josafat höll fred med Israels konung.
46. Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han
utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars
krönika.
47. Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där,
vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid.
>1 Kon. 15,12.
48. I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där.
>2 Sam. 8,14.
49. Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå till
Ofir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledo
skeppsbrott vid Esjon-Geber.
>1 Kon. 9,28. 2 Krön. 20,36 f.
50. Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: »Låt mitt folk fara med
ditt folk på skeppen.» Men Josafat ville icke.
51. Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev
konung efter honom.
52. Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i
Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade
över Israel i två år.
53. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders
och sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans som
hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f. 16,31.
54. Och han tjänade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN,
Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.
*12/ Andra Konungaboken
*12/01 Andra Konungaboken, 1 Kapitlet
Andra Konungaboken, 1 Kapitlet
Ahasjas sjukdom. Hans budskickning till
guden i Ekron. Eld från himmelen
nedkallad av Elia. Ahasjas död.
1. Efter Ahabs död avföll Moab från Israel.
>2 Kon. 3.5.
2. Och Ahasja störtade ned genom gallret i sin Övre sal i Samaria
och skadade sig, så att han blev sjuk. Då skickade han åstad
sändebud och sade till dem: »Gån och frågen Baal-Sebub, guden i
Ekron, om jag skall tillfriskna från denna sjukdom.»
3. Men HERRENS ängel hade talat så till tisbiten Elia: »Stå upp och
gå emot konungens i Samaria sändebud och tala så till dem: 'Är
det därför att ingen Gud finnes i Israel som I gån åstad och
frågen Baal-Sebub, guden i Ekron?
4. Därför att I gören detta, säger HERREN så: Du skall icke komma
upp ur den säng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden
dö.'» Och Elia gick.
5. När sedan sändebuden kommo tillbaka till konungen, frågade han
dem: »Varför kommen I tillbaka?»
6. De svarade honom: »En man kom emot oss och sade till oss: 'Gån
tillbaka till konungen, som har sänt eder, och talen så till
honom: Så säger HERREN: Är det därför att ingen Gud finnes i
Israel som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden i
Ekron? Därför att du så gör skall du icke komma upp ur den säng
i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.'»
7. Då frågade han dem: »Huru såg den mannen ut, som kom emot eder
och talade till eder på detta sätt?»
8. De svarade honom: »Mannen bar en hårmantel och var omgjordad med
en lädergördel om sina länder.» Då sade han: »Det var tisbiten
Elia.»
>Sak. 13,4. Matt. 3,4.
9. Och han sände till honom en underhövitsman med femtio man. Och
när denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget,
sade han till honom: »Du gudsman, konungen befaller dig att
komma ned.»
10. Men Elia svarade och sade till underhövitsmannen: »Om jag är en
gudsman, så komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina
femtio.» Då kom eld ned från himmelen och förtärde honom och
hans femtio.
>Luk. 9,54.
11. Och han sände åter till honom en annan underhövitsman med
femtio man. Denne tog till orda och sade till honom: »Du
gudsman, så säger konungen: Kom strax ned.»
12. Men Elia svarade och sade till dem: »Om jag är en gudsman, så
komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina femtio.» Då
kom Guds eld ned från himmelen och förtärde honom och hans
femtio.
13. Åter sände han åstad en tredje underhövitsman med femtio man
Och denne tredje underhövitsman drog ditupp, och när han kom
fram, föll han ned på sina knän för Elia och bad honom och sade
till honom: »Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtio
tjänares liv vara något aktat i dina ögon.
14. Se, eld har kommit ned från himmelen och förtärt de första två
underhövitsmännen med deras femtio man; men låt nu mitt liv vara
något aktat i dina ögon.
15. Och HERRENS ängel sade till Elia: »Gå ned med honom, frukta icke
för honom.» Då stod han upp och gick med honom ned till konungen
16. Och han sade till denne: »Så säger HERREN: Eftersom du skickade
sändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron -- likasom om i
Israel icke funnes någon Gud, som du kunde fråga härom --
fördenskull skall du icke få komma upp ur den säng i vilken du
har lagt dig, ty du skall döden dö.»
17. Och han dog, i enlighet med det HERRENS ord som Elia hade talat;
och Joram blev konung efter honom, i Jorams, Josafats sons, Juda
konungs, andra regeringsår. Han hade nämligen ingen son.
>2 Kon. 3,1. 2 Krön. 21,3.
18. Vad nu mer är att säga om Ahasja, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Israels konungars krönika.
*12/02 Andra Konungaboken, 2 Kapitlet
Andra Konungaboken, 2 Kapitlet
Elias sista besök hos profetlärjungarna.
Hans himmelsfärd. Elisa vid Jordan och i
Jeriko. Vattnet i Jeriko. Gossarna vid
Betel.
1. Vid den tid då HERREN ville upptaga Elia till himmelen i en
stormvind gingo Elia och Elisa från Gilgal.
2. Och Elia sade till Elisa: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
till Betel.» Men Elisa svarade: »Så sant HERREN lever, och så
sant du själv lever, jag lämnar dig icke. Och de gingo ned till
Betel.
3. Då kommo profetlärjungarna i Betel ut till Elisa och sade till
honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån dig,
upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
stilla.»
4. Och Elia sade till honom: »Elisa, stanna här, ty HERREN har sänt
mig till Jeriko.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
sant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de kommo till
Jeriko.
5. Då gingo profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade
till honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån
dig, upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen
stilla.»
6. Och Elia sade till honom: »Stanna här, ty HERREN har sänt mig
till Jordan.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och så
sant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de gingo båda
åstad.
7. Men femtio män av profetlärjungarna gingo ock åstad och ställde
sig på något avstånd, längre bort, under det att de båda stodo
vid Jordan.
8. Och Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog på vattnet; då
delade sig detta åt två sidor. Och de gingo så båda på torr mark
därigenom.
>2 Mos. 14,21 f. Jos. 3,16.
9. När de hade kommit över, sade Elia till Elisa: »Bed mig om vad
jag skall göra för dig, innan jag bliver tagen ifrån dig.» Elisa
sade »Må en dubbel arvslott av din ande falla mig till.»
>5 Mos. 21,7. Syr. 48,12.
10. Han svarade: »Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, när
jag bliver tagen ifrån dig, då kommer det dock att så ske dig;
varom icke, så sker det ej.»
11. Under det att de nu gingo och talade, syntes plötsligt en vagn
eld, med hästar av eld, och skilde de båda från varandra; och
Elia for i stormvinden upp till himmelen.
>1 Mos. 5,24. 1 Mack. 2,58.
12. Och Elisa såg det och ropade: »Min fader, min fader! Du som för
Israel är både vagnar och ryttare!» Sedan såg han honom icke
mer. Och han fattade i sina kläder och rev sönder dem i två
stycken.
>2 Kon. 6,17. 13,14.
13. Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och
vände så om och ställde sig vid Jordans strand.
>1 Kon. 19,l9.
14. Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog på
vattnet och sade: »Var är HERREN, Elias Gud?» Då nu också Elisa
slog på vattnet, delade det sig åt två sidor, och han gick över.
15. När profetlärjungarna, som voro vid Jeriko på något avstånd,
sågo detta, sade de: »Elias ande vilar på Elisa.» Och de kommo
honom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.
16. Och de sade till honom: »Se, bland dina tjänare finnas femtio
raska män; låt dessa gå och söka efter din herre. Kanhända har
HERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom på något berg eller
i någon dal.» Men han svarade: »Sänden ingen åstad.
>1 Kon. 18,12.
17. Men när de länge och väl enträget hade bett honom därom, sade
han: »Så sänden då åstad.» Då sände de åstad femtio män; och
dessa sökte efter honom i tre dagar, men funno honom icke.
18. När de sedan kommo tillbaka till honom, medan han ännu vistades
i Jeriko, sade han till dem: »Sade jag icke till eder att I icke
skullen gå?»
19. Och männen i staden sade till Elisa: »Stadens läge är ju gott,
såsom min herre ser, men vattnet är dåligt, och därav komma
missfall i landet.»
>2 Mos. 15,23 f.
20. Han sade: »Hämten hit åt mig en ny skål och läggen salt däri.»
Och de hämtade en åt honom.
21. Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt däri och
sade: »Så säger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; död
och missfall skola icke mer komma därav.
22. Och vattnet blev sunt, och har förblivit så ända till denna dag,
i enlighet med det ord Elisa talade.
23. Därifrån begav han sig upp till Betel. Och under det han var på
väg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte
driva gäck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, du
flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!»
24. När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han en
förbannelse över dem i HERRENS namn. Då kommo två björninnor ut
ur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen.
25. Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan därifrån
tillbaka till Samaria.
*12/03 Andra Konungaboken, 3 Kapitlet
Andra Konungaboken, 3 Kapitlet
Joram konung i Israel. Hans krigståg
tillsammans med Josafat mot konung Mesa
i Moab. Elisas profetia. Moabiternas
nederlag.
1. Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats,
Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.
>2 Kon. 1,17.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans
fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans
fader hade låtit göra.
>1 Kon. 16,31 f.
3. Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom
vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han
icke.
>1 Kon. 12,28 f.
4. Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till
konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra
tusen vädurar.
5. Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i
Israel.
>2 Kon, 1,1.
6. Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.
7. Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och
lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du
draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag
vill draga ditupp -- jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk,
mina hästar såsom dina hästar!»
>1 Kon. 22,4.
8. Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade
»Vägen genom Edoms öken.»
9. Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i
Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet
vatten för hären och för djuren som de hade med sig.
10. Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa
dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»
11. Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi
kunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israels
konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han
som plägade gjuta vatten på Elias händer.»
>1 Kon. 22,5, 7.
12. Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung och
Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.
13. Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att
göra? Gå du till din faders profeter och till din moders
profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN
skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem
i Moabs hand!»
14. Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare
jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så
skulle jag icke akta på dig eller se till dig.
15. Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelaren
spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.
>1 Sam. 10,5.
16. Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid
grop.
17. Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se
något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så
att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och
edra övriga djur.
18. Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock
giva Moab i eder hand.
19. Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga
städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla
vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med
stenar.»
20. Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres,
strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med
vatten.
>2 Mos. 29,39 f.
21. Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit
upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför
ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.
22. Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på
vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.
23. Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i
strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!»
24. Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och
slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i
landet och slogo ytterligare moabiterna.
25. Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken
kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem,
och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd
fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av
Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto
den
26. och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden,
tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig
igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.
27. Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter
honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då
drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp
och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.
*12/04 Andra Konungaboken, 4 Kapitlet
Andra Konungaboken, 4 Kapitlet
Elisa och änkans olja. Elisa hos
sunemitiskan. Hennes son återuppväckt
genom Elisa. »Döden i grytan.» Ett
hundra män mättade av Elisa.
1. Och en kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade
till Elisa och sade: »Min man, din tjänare, har dött, och du vet
att din tjänare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsägare
och vill taga mina båda söner till trälar.
>3 Mos. 25,39 f. Matt. 18,25.
2. Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig, vad
har du i huset?» Hon svarade: »Din tjänarinna har intet annat i
huset än en flaska smörjelseolja.»
>1 Kon. 17,12 f.
3. Då sade han: »Gå och låna dig kärl utifrån av alla dina grannar,
tomma kärl, men icke för få.
4. Gå så in, och stäng igen dörren om dig och dina söner, och gjut
i alla dessa kärl; och när ett kärl är fullt, så flytta undan
det.»
5. Då gick hon ifrån honom. Och sedan hon hade stängt igen dörren
om sig och sina söner, buro de fram kärlen till henne, och hon
göt i.
6. Och när kärlen voro fulla, sade hon till sin son: »Bär fram åt
mig ännu ett kärl.» Men han svarade henne: »Här finnes intet
kärl mer. Då stannade oljan av.
7. Och hon kom och berättade detta för gudsmannen. Då sade han: »Gå
och sälj oljan, och betala din skuld. Sedan må du med dina
söner leva av det som bliver över.»
8. En dag kom Elisa över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, som
nödgade honom att äta hos sig; och så ofta han sedan kom
ditöver, tog han in där och åt.
9. Då sade hon en gång till sin man: »Se, jag har förnummit att han
som beständigt kommer hitöver är en helig gudsman.
10. Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta in
åt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att han
kan få taga in där, när han kommer till oss.»
11. Så kom han dit en dag och fick då taga in i rummet och ligga
där.
12. Och han sade till sin tjänare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.»
Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren.
13. Ytterligare tillsade han honom: »Säg till henne: 'Se, du har
haft allt detta besvär för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Har
du något att andraga hos konungen eller hos härhövitsmannen?'»
Men hon svarade: »Nej; jag bor ju här mitt ibland mitt folk.»
14. Sedan frågade han: »Vad kan jag då göra för henne?» Gehasi
svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man är gammal.»
15. Så sade han då: »Kalla henne hitin.» Då kallade han dit henne,
och hon stannade i dörren.
16. Och han sade: »Nästa år vid just denna tid skall du hava en son
i famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla
icke din tjänarinna något sådant.»
>1 Mos. 18,10.
17. Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vid
den tid som Elisa hade sagt henne.
18. Och när gossen blev större, hände sig en dag att han gick ut
till sin fader hos skördemännen.
19. Då begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!»
Denne sade till sin tjänare: »Tag honom och bär honom till hans
moder.
20. Han tog honom då och förde honom till hans moder. Och han satt i
hennes knä till middagstiden; då gav han upp andan.
21. Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängde
igen om honom och gick ut.
22. Därefter kallade hon på sin man och sade: »Sänd till mig en av
tjänarna med en åsninna, så vill jag skynda till gudsmannen;
sedan kommer jag strax tillbaka.»
23. Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det är ju
varken nymånad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!»
24. Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: »Driv på
framåt, och gör icke något uppehåll i min färd, förrän jag säger
dig till.»
25. Så begav hon sig åstad och kom till gudsmannen på berget Karmel.
Då nu gudsmannen fick se henne på något avstånd, sade han till
sin tjänare Gehasi: »Se, där är sunemitiskan.
>2 Kon. 2,25.
26. Skynda nu emot henne och fråga henne: 'Allt står väl rätt till
med dig och med din man och med gossen?'» Hon svarade: »Ja.»
27. Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon om
hans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva henne undan;
men gudsmannen sade: »Låt henne vara, ty hennes själ är
bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke låtit
mig få veta det.»
28. Och hon sade: »Hade jag väl bett min herre om en son? Sade jag
icke fastmer att du icke skulle inbilla mig något?»
29. Då sade han till Gehasi: »Omgjorda dina länder och tag min stav
i din hand och gå åstad; om du möter någon, så hälsa icke på
honom, och om någon hälsar på dig, så besvara icke hans
hälsning. Och lägg sedan min stav på gossens ansikte.»
>Luk. 10,4.
30. Men gossens moder sade: »Så sant HERREN lever, och så sant du
själv lever, jag släpper dig icke.» Då stod han upp och följde
med henne.
31. Men Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på gossens
ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spår av
förnimmelse kunde märkas. Då vände han om och gick honom till
mötes och berättade det för honom och sade: »Gossen har icke
vaknat upp.»
32. Och när Elisa kom in i huset, fick han se att gossen låg död på
hans säng.
33. Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till
HERREN.
>Matt. 6,6. Apg. 9,40.
34. Och han steg upp i sängen och lade sig över gossen, så att han
hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer
på hans händer. När han så lutade sig ned över gossen, blev
kroppen varm.
>1 Kon. 17,21 f. Apg. 20,10 f.
35. Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet och steg så
åter upp i sängen och lutade sig ned över honom. Då nös gossen,
ända till sju gånger. Och därpå slog gossen upp ögonen.
36. Sedan ropade han på Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.»
Då kallade han in henne, och när hon kom in till honom, sade
han: »Tag din son.»
37. Då kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot
jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.
38. Och Elisa kom åter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet.
När då profetlärjungarna sutto där inför honom, sade han till
sin tjänare »Sätt på den stora grytan och koka något till soppa
åt profetlärjungarna.»
>2 Kon. 2,1. 6,1.
39. Och en av dem gick ut på marken för att plocka något grönt; då
fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han något
som liknade gurkor, sin mantel full. När han sedan kom in, skar
han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kände icke till
dem.
40. Och de öste upp åt männen, för att de skulle äta. Men så snart
de hade begynt äta av soppan, gåvo de upp ett rop och sade:
»Döden är i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke äta.
41. Då sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han i
grytan. Därefter sade han: »Ös upp åt folket och låt dem äta.»
Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.
42. Och en man kom från Baal-Salisa och förde med sig åt gudsmannen
förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren säd i sin
påse. Då sade han: »Giv det åt folket att äta.»
>4 Mos. 18,31. Matt. 14,15 f. 15,32 f. Mark. 6,35 f. 8,1 f.
>Luk. 9,12 f. Joh. 6,5 f.
43. Men hans tjänare sade: »Huru skall jag kunna sätta fram detta
för hundra män?» Han sade: »Giv det åt folket att äta; ty så
säger HERREN: De skola äta och få över.
44. Då satte han fram det för dem. Och de åto och fingo över, såsom
HERREN hade sagt.
*12/05 Andra Konungaboken, 5 Kapitlet
Andra Konungaboken, 5 Kapitlet
Naaman botad från spetälska genom Elisa.
Gehasis oredlighet och hans straff.
1. Naaman, den arameiske konungens härhövitsman, hade stort
anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade
HERREN givit seger åt Aram; och han var en tapper stridsman, men
spetälsk.
2. Nu hade araméerna, en gång då de drogo ut på strövtåg, fört med
sig såsom fånge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjänst
hos Naamans hustru.
3. Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i
Samaria, så skulle denne nog befria honom från hans spetälska!»
4. Då gick hon åstad och berättade detta för sin herre och sade:
»Så och så har flickan ifrån Israels land sagt.
5. Konungen i Aram svarade: »Far dit, så skall jag sända brev till
konungen i Israel.» Så for han då och tog med sig tio talenter
silver och sex tusen siklar guld, så ock tio högtidsdräkter.
6. Och han överlämnade brevet till Israels konung, och däri stod
det: »Nu, när detta brev kommer dig till handa, må du veta att
jag har sänt till dig min tjänare Naaman, för att du må befria
honom från hans spetälska.»
7. När Israels konung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder
och sade: »Är jag då Gud, så att jag skulle kunna döda och göra
levande, eftersom denne sänder bud till mig att jag skall befria
en man från hans spetälska? Märken nu och sen huru han söker sak
med mig.»
>5 Mos. 32,39. 1 Sam. 2,6.
8. Men när gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit
sönder sina kläder, sände han till konungen och lät säga:
»Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till
mig, så skall han förnimma att en profet finnes i Israel.»
9. Så kom då Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid
dörren till Elisas hus.
10. Då sände Elisa ett bud ut till honom och lät säga: »Gå bort och
bada dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött åter bliva sig
likt, och du skall bliva ren.»
>Joh. 9,7.
11. Men Naaman blev vred och for sin väg, i det han sade: »Jag
tänkte att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla
HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över
stället och så taga bort spetälskan.
12. Äro icke Damaskus' floder, Abana och Parpar, bättre än alla
vatten Israel? Då kunde jag ju lika gärna bada mig i dem för att
bliva ren.» Så vände han om och for sin väg i vrede.
13. Men hans tjänare gingo fram och talade till honom och sade: »Min
fader, om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du då
icke hava gjort det? Huru mycket mer nu, då han allenast har
sagt till dig: 'Bada dig, så bliver du ren'!
14. Då for han ned och doppade sig i Jordan sju gånger, såsom
gudsmannen hade sagt; och hans kött blev då åter sig likt,
friskt såsom en ung gosses kött, och han blev ren.
>Luk. 4,27.
15. Därefter vände han tillbaka till gudsmannen med hela sin skara
och gick in och trädde fram för honom och sade: »Se, nu vet jag
att ingen Gud finnes på hela jorden utom i Israel. Så tag nu
emot en tacksamhetsskänk av din tjänare.»
16. Men han svarade: »Så sant HERREN lever, han vilkens tjänare jag
är, jag vill icke taga emot den.» Och fastän han enträget bad
honom att taga emot den, ville han icke.
17. Då sade Naaman: »Om du icke vill detta, så låt då din tjänare få
så mycket jord som ett par mulåsnor kunna bära. Ty din tjänare
vill icke mer offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar,
utan allenast åt HERREN.
18. Detta må dock HERREN förlåta din tjänare: när min herre går in i
Rimmons tempel för att där böja knä, och han då stöder sig vid
min hand, och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då
HERREN förlåta din tjänare, när jag så böjer knä i Rimmons
tempel.
19. Han sade till honom: »Far i frid.»
Men när hän hade lämnat honom och farit ett stycke väg framåt,
20. tänkte Gehasi, gudsmannen Elisas tjänare: »Se, min herre har
släppt denne Naaman från Aram, utan att taga emot av honom vad
han hade fört med sig. Så sant HERREN lever, jag vill skynda
efter honom och söka få något av honom.»
21. Så gav sig då Gehasi åstad efter Naaman. Men när Naaman såg
någon skynda efter sig, steg han med hast ned från vagnen och
gick emot honom och sade: »Allt står väl rätt till?»
22. Han svarade: »Ja; men min herre har sänt mig och låter säga:
'Just nu hava två unga män, profetlärjungar, kommit till mig
från Efraims bergsbygd; giv dem en talent silver och två
högtidsdräkter.'»
23. Naaman svarade: »Värdes taga två talenter.» Och han bad honom
enträget och knöt så in två talenter silver i två pungar och tog
fram två högtidsdräkter, och lämnade detta åt två av sina
tjänare, och dessa buro det framför honom.
24. Men när han kom till kullen, tog han det ur deras hand och lade
det i förvar i huset; sedan lät han männen gå sin väg.
25. Därefter gick han in och trädde fram för sin herre. Då frågade
Elisa honom: »Varifrån kommer du, Gehasi?» Han svarade: »Din
tjänare har ingenstädes varit.»
26. Då sade han till honom: »Menar du att jag icke i min ande var
med, när en man vände om från sin vagn och gick emot dig? Är det
nu tid att du skaffar dig silver och skaffar dig kläder, så ock
olivplanteringar, vingårdar, får och fäkreatur, tjänare och
tjänarinnor,
27. nu då Naamans spetälska kommer att låda vid dig och vid dina
efterkommande för evigt?» Så gick denne ut ifrån honom, vit
såsom snö av spetälska.
>2 Mos. 4,6. 4 Mos 12,10.
*12/06 Andra Konungaboken, 6 Kapitlet
Andra Konungaboken, 6 Kapitlet
Elisa och den tappade yxan. Kriget med
araméerna. Deras här slagen av Elisa med
blindhet. Svår hungersnöd i det
belägrade Samaria. Profetia om räddning.
1. Profetlärjungarna sade till Elisa: »Se, rummet där vi sitta
inför dig är för trångt för oss.»
>2 Kon. 4,38.
2. Låt oss därför gå till Jordan och därifrån hämta var sin
timmerstock, så att vi där kunna bygga oss ett annat hus att
sitta i.» Han svarade: »Gån åstad.»
3. Men en av dem sade: »Värdes själv gå med dina tjänaren.» Han
varade: »Ja, jag skall gå med.»
4. Så gick han med dem. Och när de kommo till Jordan, begynte de
hugga ned träd.
5. Men under det att en av dem höll på att fälla en stock, föll
yxjärnet i vattnet. Då gav han upp ett rop och sade: »Ack, min
herre, yxan var ju lånad.»
6. Gudsmannen frågade: »Var föll den i?» Och han visade honom
stället. Då högg han av ett stycke trä och kastade det i där
och fick så järnet att flyta upp.
7. Sedan sade han: »Tag nu upp det.» Då räckte mannen ut sin hand
och tog det.
8. Och konungen i Aram låg i krig med Israel. Men när han rådförde
sig med sina tjänare och sade: »På det och det stället vill jag
lägra mig»,
9. då sände gudsmannen bud till Israels konung och lät säga: »Tag
dig till vara för att tåga fram vid det stället, ty araméerna
ligga där.»
10. Då sände Israels konung till det ställe som gudsmannen hade
angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till
vara där. Detta skedde icke allenast en gång eller två gånger.
11. Häröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till
sig sina tjänare och sade till dem: »Kunnen I icke säga mig vem
av de våra det är som håller med Israels konung?»
12. Då svarade en av hans tjänare: »Icke så, min herre konung; men
Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som
du talar i din sovkammare.»
13. Han sade: »Gån och sen till, var han finnes, så att jag kan
sända åstad och gripa honom.» Och man berättade för honom att
han var i Dotan.
14. Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här; och de kommo
dit om natten och omringade staden.
15. När nu gudsmannens tjänare bittida om morgonen stod upp och gick
ut, fick han se att en här hade lägrat sig runt omkring staden
med hästar och vagnar. Då sade tjänaren till honom: »Ack, min
herre, huru skola vi nu göra?»
16. Han svarade: »Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de
som äro med dem.»
>2 Krön. 32,7. 1 Joh. 4,4.
17. Och Elisa bad och sade: »HERRE, öppna hans ögon, så att han
ser.» Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att
berget var fullt med hästar och vagnar av eld, runt omkring
Elisa.
>1 Mos. 32,1 f. 2 Kon. 2,11 f. 13,14. Ps. 34,8.
18. När de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade:
»Slå detta folk med blindhet.» Då slog han dem med blindhet,
såsom Elisa bad.
>1 Mos. 19,11.
19. Och Elisa sade till dem: »Detta är icke den rätta vägen eller
den rätta staden. Följen mig, så skall jag föra eder till den
man som I söken.» Därefter förde han dem till Samaria.
20. Men när de kommo till Samaria, sade Elisa: »HERRE, öppna dessas
ögon, så att de se.» Då öppnade HERREN deras ögon, och de fingo
se att de voro mitt i Samaria.
21. När då Israels konung såg dem, sade han till Elisa: »Skall jag
hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?»
22. Han svarade: »Du skall icke hugga ned dem. Du plägar ju icke ens
hugga ned dem som du har tagit till fånga med svärd och
båge. Sätt fram för dem mat och dryck och låt dem äta och
dricka, och låt dem sedan gå till sin herre igen»
23. Då tillredde han åt dem en stor måltid, och när de hade ätit och
druckit, lät han dem gå; och de gingo till sin herre igen. Sedan
kommo icke vidare några arameiska strövskaror in i Israels land.
24. Därefter hände sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela
sin här och drog upp och belägrade Samaria.
25. Och medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor
hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett
åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck.
26. Och en gång då Israels konung gick omkring på muren ropade en
kvinna till honom och sade: »Hjälp, min herre konung!»
27. Han svarade: »Hjälper icke HERREN dig, varifrån skall då jag
kunna skaffa hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?»
28. Och konungen frågade henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade:
»Kvinnan där sade till mig: 'Giv hit din son, så att vi få äta
honom i dag, så skola vi äta min son i morgon.'
>3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53, 57. Klag. 4,10.
29. Så kokade vi min son och åto upp honom. Nästa dag sade jag till
henne: 'Giv nu hit din son, så att vi få äta honom.' Men då
gömde hon undan sin son.»
30. När konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder, där
han gick på muren. Då fick folket se att han hade säcktyg
inunder, närmast kroppen.
31. Och han sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas,
Safats sons, huvud i dag får sitta kvar på honom.»
>1 Kon. 19,2.
32. Så sände han då dit en man före sig, under det att Elisa satt i
sitt hus och de äldste sutto där hos honom. Men innan den
utskickade hann fram till honom, sade han till de äldste: »Sen I
huru denne mördarson sänder hit en man för att taga mitt huvud?
Men sen nu till, att I stängen igen dörren, när den utskickade
kommer; och spärren så vägen för honom med den. Jag hör nu ock
ljudet av hans herres steg efter honom.»
33. Medan han ännu talade med dem, kom den utskickade ned till
honom. Och denne sade: »Se, detta är en olycka som kommer från
HERREN; huru skall jag då längre kunna hoppas på HERREN?»
>1 Kon. 21,19.
7:1. [1]
7:2. [1]
[1] 2 Kon 7:1--2 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för
den elektroniska utgåvan.
*12/07 Andra Konungaboken, 7 Kapitlet
1. Men Elisa svarade: »Hören HERRENS ord. Så säger HERREN: I morgon
vid denna tid skall man få ett sea-mått fint mjöl för en sikel,
så ock två sea-mått korn för en sikel, i Samarias port.»
2. Den kämpe vid vilkens hand konungen stödde sig svarade då
gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde fönster på
himmelen, huru skulle väl detta kunna ske?» Han sade: »Du skall
få se det med egna ögon, men du skall icke få äta därav.»
Andra Konungaboken, 7 Kapitlet
De spetälska vid Samarias stadsport.
Araméernas flykt. Tvivlarens straff.
3. Utanför stadsporten uppehöllo sig då fyra spetälska män. Dessa
sade till varandra: »Varför skola vi stanna kvar här, till dess
vi dö?»
>3 Mos 13,46.
4. Om vi besluta oss för att gå in i staden nu då hungersnöd är i
staden, så skola vi dö där, och om vi stanna här, skola vi ock
dö. Välan då, låt oss gå över till araméernas läger; låta de oss
leva, så få vi leva, och döda de oss, så må vi dö.»
5. Så stodo de då upp i skymningen för att gå in i araméernas
läger. Men när de kommo till utkanten av araméernas läger, se,
då fanns ingen människa där.
6. Ty Herren hade låtit ett dån av vagnar och hästar höras i
araméernas läger, ett dån såsom av en stor här, så att de hade
sagt till varandra: »Förvisso har Israels konung lejt hjälp mot
oss av hetiternas och egyptiernas konungar, för att dessa skola
komma över oss.»
>Jes. 13,4.
7. Därför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade
övergivit sina tält, sina hästar och åsnor, lägret sådant det
stod; de hade flytt för att rädda sina liv.
8. När de spetälska nu kommo till utkanten av lägret, gingo de in i
ett tält och åto och drucko, och togo därur silver och guld och
kläder, och gingo så bort och gömde det. Sedan vände de
tillbaka och gingo in i ett annat tält och togo vad där fanns,
och gingo så bort och gömde det.
9. Men därefter sade de till varandra: »Vi bete oss icke rätt. I
dag kunna vi frambära ett glädjebudskap. Men om vi nu tiga och
vänta till i morgon, när det bliver dager, så skall det
tillräknas oss såsom missgärning. Välan då, låt oss gå och
berätta detta i konungens hus.
10. Så gingo de åstad och ropade an vakten vid stadsporten och
berättade för dem och sade: »Vi kommo till araméernas läger, men
där fanns ingen människa, och icke ett ljud av någon människa
hördes; där stodo allenast hästarna och åsnorna bundna och
tälten såsom de pläga stå.»
11. Detta ropades sedan ut av dem som höllo vakt vid porten, och man
förkunnade det också inne i konungens hus.
12. Konungen stod då upp om natten och sade till sina tjänare: »Jag
vill säga eder vad araméerna hava för händer mot oss. De veta
att vi lida hungersnöd, därför hava de gått ut ur lägret och
gömt sig ute på marken, i det de tänka att de skola gripa oss
levande, när vi nu gå ut ur staden, och att de så skola komma in
i staden.»
13. Men en av hans tjänare svarade och sade: »Låt oss taga fem av de
återstående hästarna, dem som ännu finnas kvar härinne -- det
skall ju eljest gå dem såsom det går hela hopen av israeliter
som ännu äro kvar härinne, eller såsom det har gått hela hopen
av israeliter som redan hava omkommit -- och låt oss sända åstad
och se efter.»
14. Så tog man då två vagnar med hästar för, och konungen sände dem
åstad efter araméernas här och sade: »Faren åstad och sen
efter.»
15. Dessa foro nu efter dem ända till Jordan; och se, hela vägen var
full med kläder och andra saker som araméerna hade kastat ifrån
sig, när de hastade bort. Och de utskickade kommo tillbaka och
berättade detta för konungen.
16. Då drog folket ut och plundrade Araméernas läger; och nu fick
man ett sea-mått fint mjöl för en sikel och likaså två sea-mått
korn för en sikel, såsom HERREN hade sagt.
17. Och den kämpe vid vilkens hand konungen plägade stödja sig hade
av honom blivit satt till att hålla ordning vid stadsporten; men
folket trampade honom till döds i porten, detta i enlighet med
gudsmannens ord, vad denne hade sagt, när konungen kom ned till
honom.
18. Ty när gudsmannen sade till konungen: »I morgon vid denna tid
skall man i Samarias port få två sea-mått korn för en sikel och
likaså ett sea-mått fint mjöl för en sikel»,
19. då svarade kämpen gudsmannen och sade: »Om HERREN också gjorde
fönster på himmelen, huru skulle väl något sådant kunna ske?» Då
sade han: »Du skall få se det med egna ögon, men du skall icke
få äta därav.»
20. Så gick det honom ock, ty folket trampade honom till döds i
porten.
*12/08 Andra Konungaboken, 8 Kapitlet
Andra Konungaboken, 8 Kapitlet
Sunemitiskan och de sju hungeråren.
Elisa och Hasael. Joram och Ahasja
konungar i Juda. Krig med Edom.
1. Och Elisa talade till den kvinna vilkens son han hade gjort
levande, han sade: »Stå upp och drag bort med ditt husfolk och
vistas var du kan, ty HERREN har bjudit hungersnöden komma, och
den har redan kommit in i landet och skall räcka i sju år.»
>Rut 1,1. 2 Kon 4,33 f.
2. Då stod kvinnan upp och gjorde såsom gudsmannen sade; hon drog
bort med sitt husfolk och vistades i filistéernas land i sju år.
3. Men när de sju åren voro förlidna, kom kvinnan tillbaka ifrån
filistéernas land; och hon gick åstad för att anropa konungen om
att återfå sitt hus och sin åker.
4. Och konungen höll då på att tala med Gehasi, gudsmannens
tjänare, och sade: »Förtälj för mig alla de stora ting som Elisa
har gjort.»
5. Och just som han förtäljde för konungen huru han hade gjort en
död levande, då kom den kvinna vilkens son han hade gjort
levande och anropade konungen om att återfå sitt hus och sin
åker. Då sade Gehasi: »Min herre konung, detta är kvinnan, och
detta är hennes son, den som Elisa har gjort levande.»
6. Då frågade konungen kvinnan, och hon förtäljde allt för
honom. Sedan lät konungen henne få en hovman med sig och sade:
»Skaffa tillbaka allt vad som tillhör henne, och därtill all
avkastning av åkern, från den dag då hon lämnade landet ända
till nu.»
7. Och Elisa kom till Damaskus, under det att Ben-Hadad, konungen i
Aram, låg sjuk. När man nu berättade för denne att gudsmannen
hade kommit dit,
8. sade konungen till Hasael: »Tag skänker med dig och gå
gudsmannen till mötes, och fråga HERREN genom honom om jag skall
tillfriskna från denna sjukdom.
>1 Kon. 14,2 f. 2 Kon. 1,2.
9. Så gick då Hasael honom till mötes och tog med sig skänker, allt
det bästa som fanns i Damaskus, så mycket som fyrtio kameler
kunde bära. Och han kom och trädde fram för honom och sade: »Din
son Ben-Hadad, konungen i Aram, har sänt mig till dig och låter
fråga: 'Skall jag tillfriskna från denna sjukdom?'»
10. Elisa svarade honom: »Gå och säg till honom: 'Du skall
tillfriskna.' Men HERREN har uppenbarat för mig att han likväl
skall dö.»
11. Och gudsmannen stirrade framför sig och betraktade honom länge
och väl; därefter begynte han gråta.
12. Då sade Hasael: »Varför gråter min herre?» Han svarade: »Därför
att jag vet huru mycket ont du skall göra Israels barn: du skall
sätta eld på deras fästen, deras unga män skall du dräpa med
svärd, deras späda barn skall du krossa, och deras havande
kvinnor skall du upprista.»
>2 Kon. 10,32 f. 12,17 f. 13,7.
13. Hasael sade: »Vad är väl din tjänare, den hunden, eftersom han
skulle kunna göra så stora ting?» Elisa svarade: »HERREN har
uppenbarat för mig att du skall bliva konung över Aram.»
>1 Sam. 24,15. 2 Sam. 9,8. 1 Kon. 19,15 f.
14. Och han gick ifrån Elisa och kom till sin herre. Då frågade
denne honom: »Vad sade Elisa till dig?» Han svarade: »Han sade
till mig att du skall tillfriskna.»
15. Men dagen därefter tog han täcket och doppade det i vatten och
bredde ut det över hans ansikte; detta blev hans död. Och Hasael
blev konung efter honom.
16. I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, femte regeringsår, medan
Josafat var konung i Juda, blev Joram, Josafats son, konung i
Juda.
>2 Krön. 21,1 f.
17. Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem.
18. Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
19. Dock ville HERREN icke fördärva Juda, för sin tjänare Davids
skull, enligt sitt löfte till honom, att han skulle låta honom
och hans söner hava en lampa för alltid.
>2 Sam. 7,13, 16. 1 Kon. 11,36. 15,4. Ps 132,17. Ord.s 13,9.
20. I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
över sig.
>2 Sam. 8,14. 1 Kon. 22,48. 2 Kon. 3,9. 1 Krön. 18,12 f.
21. Då drog Joram över till Sair med alla sina stridsvagnar. Och om
natten gjorde han ett anfall på edoméerna, som hade omringat
honom, och slog dem och hövitsmannen över deras vagnar, men
folket flydde till sina hyddor.
22. Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
ända till denna dag. Vid just samma tid avföll ock Libna.
>1 Mos. 27,40. Jos. 21,13.
23. Vad nu mer är att säga om Joram och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
24. Och Joram gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Ahasja blev konung efter
honom.
>2 Krön. 22,1 f.
25. I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, tolfte regeringsår blev
Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
>2 Kon 9,29.
26. Tjugutvå år gammal var Ahasja, när han blev konung, och han
regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, dotter
till Omri, Israels konung.
>1 Kon. 16,29. 2 Krön. 21,8.
27. Han vandrade på Ahabs hus' väg och gjorde vad ont var i HERRENS
ögon likasom Ahabs hus; han var ju nära besläktad med Ahabs hus.
28. Och han drog åstad med Joram, Ahabs son, och stridde mot Hasael,
konungen i Aram, vid Ramot Gilead. Men Joram blev sårad av
araméerna.
29. Då vände konung Joram tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig
från de sår som araméerna hade tillfogat honom vid Rama, i
striden mot Hasael, konungen i Aram. Och Ahasja, Jorams son,
Juda konung, for ned för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel,
eftersom denne låg sjuk.
>2 Kon. 9,15 f.
*12/09 Andra Konungaboken, 9 Kapitlet
Andra Konungaboken, 9 Kapitlet
Jehu smörjes och utropas till konung.
Han dödar Joram, Ahasja och Isebel.
1. Profeten Elisa kallade till sig en av profetlärjungarna och sade
till honom: »Omgjorda dina länder och tag denna oljeflaska med
dig, och gå till Ramot i Gilead.
2. Och när du har kommit dit, så sök upp Jehu, son till Josafat,
son till Nimsi, och gå in och bed honom stå upp, där han sitter
bland sina bröder, och för honom in i den innersta kammaren.
>1 Kon. 19,16.
3. Tag så oljeflaskan och gjut olja på hans huvud och säg: 'Så
säger HERREN: Jag har smort dig till konung över Israel.' Öppna
sedan dörren och fly, utan att dröja.»
4. Så gick då den unge mannen, profetens tjänare, åstad till Ramot
i Gilead.
5. Och när han kom dit, fick han se härens hövitsmän sitta där. Då
sade han: »Jag har ett ärende till dig, hövitsman.» Jehu
frågade: »Till vem av oss alla här?» Han svarade: »Till dig
själv, hövitsman.»
6. Då stod han upp och gick in i huset; och han göt oljan på hans
huvud och sade till honom: »Så säger HERREN Israels Gud: Jag har
smort dig till konung över HERRENS folk, över Israel.
>2 Krön. 22,7.
7. Och du skall förgöra Ahabs, din herres, hus; ty jag vill på
Isebel hämnas mina tjänare profeterna blod, ja, alla HERRENS
tjänares blod.
>1 Kon 18,4. 19,10.
8. Och Ahabs hela hus skall förgås jag skall utrota allt mankön av
Ahab hus, både små och stora i Israel.
>1 Kon. 14,10. 21,21 f.
9. Och jag skall göra med Ahab hus såsom jag gjorde med Jerobeams,
Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,
hus.
>1 Kon. 15,29. 16,3, 11.
10. Och hundarna skola äta upp Isebel på Jisreels åkerfält, och
ingen skall begrava henne.» Därefter öppnade han dörren och
flydde.
11. När sedan Jehu åter kom ut till sin herres tjänare, frågade man
honom: »Allt står väl rätt till? Varför kom denne vanvetting
till dig?» Han svarade dem: »I kännen ju den mannen och hans
tal.»
>Jer. 29,26 f. Hos. 9,7.
12. Men de sade: »Du vill bedraga oss; säg oss sanningen.» Då sade
han: »Så och så talade han till mig och sade: 'Så säger HERREN:
Jag har smort dig till konung över Israel.'»
13. Strax tog då var och en av dem sin mantel och lade den under
honom på själva trappan; och de stötte i basun och ropade: »Jehu
har blivit konung.»
>Matt. 21,8.
14. Och Jehu, son till Josafat, son till Nimsi, anstiftade nu en
sammansvärjning mot Joram. (Joram hade då med hela Israel legat
vid Ramot i Gilead för att försvara det mot Hasael, konungen i
Aram;
15. men själv hade konung Joram vänt tillbaka, för att i Jisreel
låta hela sig från de sår som araméerna hade tillfogat honom
under hans strid mot Hasael, konungen i Aram.) Och Jehu sade:
»Om I så viljen, så låten ingen slippa ut ur staden, som kan gå
åstad och berätta detta i Jisreel.»
>2 Kon. 8,28 f.
16. Och Jehu steg upp i sin vagn och for till Jisreel, ty Joram låg
sjuk där; och Ahasja, Juda konung, hade farit ditned för att
besöka Joram.
17. När nu väktaren som stod på tornet i Jisreel fick se Jehus
skara, då han kom, sade han: »Jag ser en skara.» Då bjöd Joram
att man skulle taga en ryttare och sända honom dem till mötes
och låta honom fråga om allt stode rätt till.
18. Ryttaren red honom då till mötes och sade: »Konungen låter fråga
'Allt står väl rätt till?'» Då svarade Jehu: »Vad kommer den
saken dig vid? Vänd, och följ efter mig.» Och väktaren berättade
och sade: »Den utskickade har hunnit fram till dem, men han
kommer icke tillbaka.»
19. Då sände han en annan ryttare. när denne hade hunnit fram till
dem, sade han: »Konungen låter fråga: 'Allt står väl rätt
till?'» Jehu svarade: »Vad kommer den saken dig vid? Vänd, och
följ efter mig.»
20. Väktaren berättade åter och sade: »Han har hunnit fram till dem
men han kommer icke tillbaka. På deras sätt att fara fram ser
det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en
vanvetting.»
21. Då sade Joram: »Spänn för.» Och man spände för hans vagn. Och
Joram, Israels konung, for nu ut med Ahasja, Juda konung, var
och en i sin vagn; de foro ut för att möta Jehu. Och de träffade
tillsammans med honom på jisreeliten Nabots åkerstycke.
>1 Kon. 21,1
22. När Joram nu fick se Jehu, sade han: »Allt står väl rätt till,
Jehu?» Denne svarade: »Huru skulle det kunna stå rätt till, så
länge som du tål din moder Isebels avgudiska väsen och hennes
många trolldomskonster?»
23. Då svängde Joram om vagnen och flydde, i det han ropade till
Ahasja: »Förräderi, Ahasja!»
24. Men Jehu hade fattat bågen i sin hand och sköt Joram i ryggen,
att pilen gick ut genom hjärtat, och han sjönk ned i sin vagn.
25. Därefter sade han till sin livkämpe Bidkar: »Tag honom och kasta
ut honom på jisreeliten Nabots åkerstycke; kom ihåg huru HERREN,
när jag och du bredvid varandra redo bakom hans fader Ahab, om
denne uttalade den utsagan:
>1 Kon. 21,19. 22,38.
26. 'Sannerligen, så visst som jag i går såg Nabots och hans söners
blod, säger HERREN, skall jag just på detta åkerstycke
vedergälla dig, säger HERREN.' Tag därför honom nu och kasta ut
honom här på åkerstycket, i enlighet med HERRENS ord.»
27. När Ahasja, Juda konung, såg detta, flydde han åt Trädgårdshuset
till. Men Jehu jagade efter honom och ropade: »Skjuten ned också
honom i vagnen.» Så skedde ock på Gurhöjden vid Jibleam; men han
flydde vidare till Megiddo och dog där.
>2 Krön. 22,9.
28. Sedan förde hans tjänare honom i vagnen till Jerusalem; och man
begrov honom i hans grav hos hans fäder, i Davids stad.
29. Ahasja hade blivit konung över Juda i Jorams, Ahabs sons, elfte
regeringsår.
>2 Kon. 8,25.
30. Så kom nu Jehu till Jisreel. När Isebel fick höra detta,
sminkade hon sig kring ögonen och smyckade sitt huvud och såg ut
genom fönstret.
31. Och när Jehu kom in genom porten, ropade hon: »Allt står väl
rätt till, du, Simri, som har dräpt din herre?»
>1 Kon. 16,10, 18.
32. Han lyfte sitt ansikte upp mot fönstret och sade: »Vem håller
med mig? Vem?» Då sågo två eller tre hovmän ut, ned på honom.
33. Han sade: »Störten ned henne.» Och de störtade ned henne, så att
hennes blod stänkte på väggen och på hästarna; och han körde
över henne.
34. Därefter gick han in och åt och drack. Sedan sade han: »Tagen
vara på henne, den förbannade, och begraven henne, ty hon är
dock en konungadotter.»
>1 Kon. 16,31.
35. Men när de då gingo åstad för att begrava henne, funno de av
henne intet annat än huvudskålen, fötterna och händerna.
36. och de vände tillbaka och berättade detta för honom. Då sade
han: »Detta är vad HERREN talade genom sin tjänare tisbiten
Elia, i det han sade: 'På Jisreels åkerfält skola hundarna äta
upp Isebels kött;
>1 Kon. 21,23.
37. och Isebels döda kropp skall ligga såsom gödsel på marken på
Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: Detta är
Isebel.'»
*12/10 Andra Konungaboken, 10 Kapitlet
Andra Konungaboken, 10 Kapitlet
Jehu förgör Ahabs hus och utrotar Baals
tjänare. Hasael intager stycken av
Israels land. Jehu dör.
1. Men Ahab hade sjuttio söner i Samaria. Och Jehu skrev brev och
sände till Samaria, till de överste i Jisreel, de äldste, och
till de fostrare som Ahab hade utsett;
2. han skrev: »Nu, när detta brev kommer eder till handa, I som
haven eder herres söner hos eder, och som haven vagnarna och
hästarna hos eder, och därtill en befäst stad och vapen,
3. mån I utse den som är bäst och lämpligast av eder herres söner
och sätta honom på hans faders tron och strida för eder herres
hus.»
4. Men de blevo övermåttan förskräckta och sade: »De två konungarna
hava ju icke kunnat hålla stånd mot honom; huru skulle då vi
kunna hålla stånd!»
>2 Kon. 9,24 27.
5. Och överhovmästaren och hövdingen över staden och de äldste och
konungasönernas fostrare sände till Jehu och läto säga: »Vi äro
dina tjänare; allt vad du säger oss villa vi göra. Vi vilja icke
göra någon till konung; gör vad dig täckes.»
6. Då skrev han ett annat brev till dem, vari det stod: »Om I
hållen med mig och viljen lyssna till mina ord, så tagen
huvudena av eder herres söner och kommen i morgon vid denna tid
till mig i Jisreel.» De sjuttio konungasönerna bodde nämligen
hos de store i staden, vilka fostrade dem.
7. Då nu brevet kom dem till handa, togo de konungasönerna och
slaktade dem, alla sjuttio, och lade deras huvuden i korgar och
sände dem till honom i Jisreel.
>Dom. 9,5.
8. När då ett bud kom och berättade för honom att de hade fört dit
konungasönernas huvuden, sade han: »Läggen dem till i morgon i
två högar vid ingången till porten.»
9. Och om morgonen gick han ut och ställde sig där och sade till
allt folket: »I ären utan skuld. Det är jag som har anstiftat
sammansvärjningen mot min herre och dräpt honom; men vem har
slagit ihjäl alla dessa?
10. Märken nu huru intet av HERRENS ord faller till jorden, intet
som HERREN har talat mot Ahabs hus. Ja, HERREN har gjort vad han
har sagt genom sin tjänare Elia.»
>1 Kon. 21,19, 21 f.
11. Sedan, dräpte Jehu alla som voro kvar av Ahabs hus i Jisreel, så
ock alla hans store och hans förtrogne och hans präster; han lät
ingen slippa undan.
12. Därefter stod han upp och begav sig åstad till Samaria; men
under vägen, när Jehu kom till Bet-Eked-Haroim,
13. träffade han på Ahasjas, Juda konungs, bröder. Han frågade dem:
»Vilka ären I?» De svarade: »Vi äro Ahasjas bröder, och vi äro
på väg ned för att hälsa på konungasönerna och konungamoderns
söner.»
>2 Krön. 22,8.
14. Han sade: »Gripen dem levande.» Då grepo de dem levande och
slaktade dem och kastade dem i Bet-Ekeds brunn, alla fyrtiotvå;
han lät ingen av dem bliva kvar.
15. När han sedan begav sig därifrån, träffade han Jonadab, Rekabs
son, som kom honom till mötes; och han hälsade på honom och sade
till honom: »Är du lika redligt sinnad mot mig som jag är mot
dig?» Jonadab svarade: »Ja.» »Är det så», sade han, »så räck mig
din hand.» Då räckte han honom sin hand; och han lät honom stiga
upp till sig i vagnen.
>Jer. 35,6.
16. Och han sade: »Far med mig och se huru jag nitälskar för
HERREN.» Så körde man åstad med honom i hans vagn.
17. Och när han kom till Samaria, dräpte han alla som voro kvar av
Ahabs hus i Samaria och förgjorde det så, i enlighet med det ord
som HERREN hade talat till Elia.
18. Och Jehu församlade allt folket och sade till dem: »Ahab har
tjänat Baal litet; Jehu skall tjäna honom mycket.
>1 Kon. 16,31 f.
19. Så kallen nu hit till mig alla Baals profeter, alla hans tjänare
och alla hans präster -- ingen får saknas -- ty jag har ett
stort offer åt Baal i sinnet; var och en som saknas skall mista
livet.» Men Jehu gjorde så med led list, i avsikt att utrota
Baals tjänare.
20. Därefter sade Jehu: »Pålysen en helig högtidsförsamling åt
Baal.» Då lyste man ut en sådan.
21. Och Jehu sände bud över hela Israel, och alla Baals tjänare
kommo; Ingen underlät att komma. Och de gingo in i Baals tempel,
och Baals tempel blev fullt, ifrån den ena ändan till den andra.
22. Sedan sade han till föreståndaren för klädkammaren: »Tag fram
kläder åt alla Baals tjänare.» Och han tog fram kläderna åt dem.
23. Därefter gick Jehu in i Baals tempel med Jonadab, Rekabs
son. Och han sade till Baals tjänare: »Sen nu noga efter, att
här bland eder icke finnes någon HERRENS tjänare, utan allenast
sådana som tjäna Baal.
24. De gingo alltså in för att offra slaktoffer och brännoffer. Men
Jehu hade därutanför ställt åttio man och sagt: »Om någon
slipper undan av de män som jag nu överlämnar i edra händer, så
skall liv givas för liv.»
25. Och när man hade offrat brännoffret, sade Jehu till drabanterna
och kämparna: »Gån in och slån ned dem; låten ingen komma ut.»
Och de slogo dem med svärdsegg, och drabanterna och kämparna
kastade undan deras kroppar. Därefter gingo de in i det inre av
Baals tempel
>1 Kon. 18,40.
26. och kastade ut stoderna ur Baals tempel och brände upp dem.
>2 Kon. 11,18.
27. Och själva Baalsstoden bröto de ned; de bröto ock ned Baals
tempel och gjorde därav avträden, som finnas kvar ännu i dag.
28. Så utrotade Jehu Baal ur Israel.
29. Men från de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
hade kommit Israel att synda, från dem avstod icke Jehu, icke
från guldkalvarna i Betel och Dan.
>1 Kon. 12,28 f.
30. Och HERREN sade till Jehu: »Därför att du har väl utfört vad
rätt var i mina ögon, och gjort mot Ahabs hus allt vad jag hade
i sinnet, därför skola dina söner till fjärde led sitta på
Israels tron.
>2 Kon. 15,12.
31. Men Jehu tog dock icke i akt att vandra efter HERRENS, Israels
Guds, lag av allt sitt hjärta; han avstod icke från de Jerobeams
synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.
32. Vid denna tid begynte HERREN skära bort stycken från Israel, ty
Hasael slog israeliterna utefter hela deras gräns
>1 Kon. 19,17. 2 Kon. 8,12.
33. och intog östra sidan om Jordan hela landet Gilead, gaditernas,
rubeniternas och manassiternas land, området från Aroer vid
bäcken Arnon, både Gilead och Basan.
34. Vad nu mer är att säga om Jehu, om allt vad han gjorde och om
alla hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
35. Och Jehu gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Samaria. Och hans son Joahas blev konung efter honom.
>2 Kon. 13,1.
36. Den tid Jehu regerade över Israel Samaria var tjuguåtta år.
*12/11 Andra Konungaboken, 11 Kapitlet
Andra Konungaboken, 11 Kapitlet
Atalja upphäver sig till regentinna i
Juda. Prästen Jojada gör Joas till
konung och dödar Atalja.
1. När Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död, stod
hon upp och förgjorde hela konungasläkten.
>2 Krön. 22,10 f.
2. Men just när konungabarnen skulle dödas, tog Joseba, konung
Jorams dotter, Ahasjas syster, Joas, Ahasjas son, och skaffade
honom jämte hans amma hemligen undan, in i sovkammaren; där höll
man honom dold för Atalja, så att han icke blev dödad.
3. Sedan var han hos henne i HERRENS hus, där han förblev gömd i
sex år, medan Atalja regerade i landet.
4. Men i det sjunde året sände Jojada åstad och lät hämta karéernas
och drabanternas underhövitsmän och förde dem in till sig i
HERRENS hus; och sedan han hade gjort en överenskommelse med dem
och tagit en ed av dem i HERRENS hus visade han dem konungens
son.
>2 Krön. 23,1 f.
5. Därefter bjöd han dem och sade: »Detta är vad I skolen göra: en
tredjedel av eder, I som haven att inträda i vakthållningen på
sabbaten, skall hålla vakt i konungshuset
6. och en tredjedel vid Surporten och en tredjedel vid porten bakom
drabanterna; så skolen hålla vakt vid huset var i sin ordning.
7. Men de båda andra avdelningarna av eder, nämligen alla som hava
att avgå från vakthållningen på sabbaten, de skola hålla vakt i
HERRENS hus hos konungen.
8. I skolen ställa eder runt omkring; konungen, var och en med sina
vapen i handen; och om någon vill tränga sig inom leden, skall
han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig han går ut
eller in.
9. Underhövitsmännen gjorde allt vad prästen Jojada hade bjudit
dem; var och en av dem tog sina män, både de som skulle inträda
i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå därifrån på
sabbaten, och de kommo så till prästen Jojada.
10. Och prästen gav åt underhövitsmännen det spjut och de sköldar
som hade tillhört konung David, och som funnos i HERRENS hus.
11. Och drabanterna ställde upp sig, var och en med sina vapen i
handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
altaret och mot huset, runt omkring konungen.
12. Därefter förde han ut konungasonen och satte på honom kronan och
gav honom vittnesbördet[1]; och de gjorde honom till konung och
smorde honom. Och de klappade i händerna och ropade: »Leve
konungen!»
>5 Mos. 17,18 f. 1 Sam. 10,24. 1 Kon. 1,25, 39.
13. När Atalja nu hörde drabanternas och folkets rop, gick hon in i
HERRENS hus till folket.
14. Där fick hon då se konungen stå vid pelaren, såsom övligt var,
och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna. Då
rev Atalja sönder sina kläder och utropade: »Sammansvärjning!
Sammansvärjning!»
15. Men prästen Jojada gav underhövitsmännen som anförde skaran
denna befallning: »Fören henne ut mellan leden, och om någon
följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen ville nämligen
förhindra att hon dödades i HERRENS hus.
16. Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit till den plats
där hästarna plägade föras in i konungshuset, dödades hon där.
17. Och Jojada slöt det förbundet mellan HERREN, konungen och
folket, att de skulle vara ett HERRENS folk; han slöt ock ett
förbund mellan konungen och folket.
18. Och hela folkmängden begav sig till Baals tempel och rev ned det
och förstörde i grund dess altaren och dess bilder; och Mattan,
Baals präst, dräpte de framför altarna. Därefter ställde
prästen ut vakter vid HERRENS hus.
>2 Kon. 10,26 f. 2 Krön. 31,1.
19. Och han tog med sig underhövitsmännen jämte karéerna och
drabanterna och hela folkmängden, och de förde konungen ned från
HERRENS hus och gingo in i konungshuset genom Drabantporten; och
han satte sig på konungatronen.
20. Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men
Atalja hade de dödat med svärd i konungshuset.
Andra Konungaboken, 12 Kapitlet
Joas konung i Juda. Insamling för att
sätta templet i stånd. Hasaels tåg mot
Jerusalem. Joas dödad genom en
sammansvärjning.
21. Joas var sju år gammal, när han blev konung.
[1] Se vittnesbördet i Ordförkl.
*12/12 Andra Konungaboken, 12 Kapitlet
1. I Jehus sjunde regeringsår blev Joas konung, och han regerade
fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
>2 Krön. 24,1 f.
2. Och Joas gjorde vad rätt var HERRENS ögon, så länge han levde,
prästen Jojada hade varit hans lärare.
3. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
>1 Kon. 15,14.
4. Och Joas sade till prästerna: »Alla penningar vilka såsom heliga
gåvor inflyta till HERRENS hus, gångbara penningar, sådana som
utgöra lösen för personer, efter det värde som för var och en
bestämmes, och alla penningar som någon av sitt hjärta manas att
bära till HERRENS hus,
>3 Mos. 27,2 f. 2 Kon. 22,4.
5. dem skola prästerna taga emot, var och en av sina bekanta, och
de skola därmed sätta i stånd vad som är förfallet på HERRENS
hus, överallt där något förfallet finnes.»
6. Men i konung Joas' tjugutredje regeringsår hade prästerna ännu
icke satt i stånd vad som var förfallet på huset.
7. Då kallade konung Joas till sig prästen Jojada och de övriga
prästerna och sade till dem: »Varför sätten I icke i stånd vad
som är förfallet på huset? Nu fån I icke längre taga emot
penningar av edra bekanta, utan I skolen lämna dem ifrån eder
till det som är förfallet på huset.»
8. Och prästerna samtyckte till att icke taga emot penningar av
folket, och ej heller befatta sig med att sätta i stånd vad som
var förfallet på huset.
9. Då tog prästen Jojada en kista och borrade ett hål på locket och
ställde den bredvid altaret, på högra sidan, när man går in i
HERRENS hus. Och prästerna som höllo vakt vid tröskeln lade dit
alla penningar som inflöto till HERRENS hus.
>2 Krön. 24,8 f.
10. Men så snart de då märkte att mycket penningar fanns i kistan,
gick konungens sekreterare ditupp jämte översteprästen, och de
knöto in och räknade sedan de penningar som funnos i HERRENS
hus.
11. Därefter överlämnades de uppvägda penningarna åt de män som
förrättade arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus, och
dessa betalade ut dem åt de timmermän och byggningsmän som
arbetade på HERRENS hus,
12. och åt murarna och stenhuggarna, så ock till inköp av trävirke
och huggen sten för att sätta i stånd vad som var förfallet på
HERRENS hus, korteligen, till alla utgifter för att sätta huset i
stånd.
13. Men man gjorde inga silverfat för HERRENS hus, ej heller
knivar, skålar, trumpeter eller andra föremål av guld eller av
silver, för de penningar som inflöto till HERRENS hus,
>1 Kon. 7,50.
14. utan man gav dem åt arbetarna, och dessa satte därför HERRENS
hus i stånd.
15. Och man höll icke någon räkenskap med de män åt vilka
penningarna överlämnades, för att de skulle giva dem åt
arbetarna, utan de fingo handla på heder och tro.
16. Men skuldoffers- och syndofferspenningarna gingo icke till
HERRENS hus utan tillföllo prästerna.
>3 Mos. 5,15 f. 7,7. 4 Mos. 5,9 f.
17. På den tiden drog Hasael, konungen i Aram, upp och belägrade Gat
och intog det, därefter ställde Hasael sitt tåg upp mot
Jerusalem.
>2 Kon. 8,12. 2 Krön. 24,23 f.
18. Då tog Joas, Juda konung, allt vad hans fäder Josafat, Joram och
Ahasja, Juda konungar, hade helgat åt HERREN, och vad han själv
hade helgat åt HERREN, och allt guld som fanns i skattkamrarna i
HERRENS hus och i konungshuset, och sände det till Hasael,
konungen i Aram, och då lämnade denne Jerusalem i fred.
>1 Kon. 15,18 f. 2 Kon. 16,8. 18,15.
19. Vad nu mer är att säga om Joas och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
20. Och hans tjänare uppreste sig och sammansvuro sig och dräpte
Joas i Millobyggnaden, som sträcker sig ned mot Silla.
>2 Kon. 14,5.
21. Det var hans tjänare Josakar, Simeats son, och Josabad, Somers
son, som slogo honom till döds. Och man begrov honom hos hans
fäder i Davids stad. Och hans son Amasja blev konung efter honom
*12/13 Andra Konungaboken, 13 Kapitlet
Andra Konungaboken, 13 Kapitlet
Joahas konung i Israel; Israels betryck
och räddning. Joas konung i Israel.
Elisas sjukdom, profetia och död. Undret
i hans grav. Joas' segrar över
araméerna.
1. I Joas', Ahasjas sons, Juda konungs, tjugutredje regeringsår
blev Joahas, Jehus son, konung över Israel i Samaria och
regerade i sjutton år.
>2 Kon. 10,35.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde efter de
Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
Israel att synda; från dem avstod han icke.
>1 Kon 12,28 f.
3. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han gav dem i
Hasaels, den arameiske konungens, hand och i Ben-Hadads, Hasaels
sons, hand hela denna tid.
>Dom. 2,14. 1 Kon. 19,15. 2 Kon. 8,12 f. 1O,32 f.
4. (Men Joahas bönföll inför HERREN, och HERREN hörde honom,
eftersom han såg Israels betryck, då nu konungen i Aram
förtryckte dem.
5. Och HERREN gav åt Israel en frälsare, så att de blevo räddade ur
araméernas hand; sedan bodde Israels barn i sina hyddor såsom
förut.
6. Dock avstodo de icke från de Jerobeams hus' synder genom vilka
denne hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem. Aseran
fick också stå kvar i Samaria.)
>1 Kon. 16,33.
7. Ty han hade icke låtit Joahas behålla mer folk än femtio
ryttare, tio vagnar och tio tusen man fotfolk; så illa förgjorde
dem konungen i Aram; han slog dem, så att de blevo såsom stoft,
när man tröskar.
8. Vad nu mer är att säga om Joahas, om allt vad han gjorde och om
hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
9. Och Joahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Samaria. Och hans son Joas blev konung efter honom.
10. I Joas', Juda konungs, trettiosjunde regeringsår blev Joas,
Joahas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i sexton
år.
11. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från
någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem.
>1 Kon. 12,28 f.
12. Vad nu mer är att säga om Joas, om allt vad han gjorde och om
hans bedrifter, om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes
upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Kon. 14,8 f. 15 f. 2 Krön. 25,17 f.
13. Och Joas gick till vila hos sina fäder, och Jerobeam besteg hans
tron. Och Joas blev begraven i Samaria, hos Israels konungar.
14. Men när Elisa låg sjuk i den sjukdom varav han dog, kom Joas,
Israels konung, ned till honom. Och han satt hos honom gråtande
och sade: »Min fader, min fader! Du som för Israel är både
vagnar och ryttare!»
>2 Kon. 2,12.
15. Då sade Elisa till honom: »Hämta en båge och pilar.» Och han
hämtade åt honom en båge och pilar.
16. Då sade han till Israels konung: »Fatta i bågen med din hand.»
Och när han hade gjort detta, lade Elisa sina händer på
konungens händer.
17. Därefter sade han: »Öppna fönstret mot öster.» Och när han hade
öppnat det, sade Elisa: »Skjut.» Och han sköt. Då sade han: »En
HERRENS segerpil, en segerpil mot Aram! Du skall slå araméerna
vid Afek, så att de förgöras.»
18. Därefter sade han: »Tag pilarna.» Och när han hade tagit dem,
sade han till Israels konung: »Slå på jorden.» Då slog han tre
gånger och sedan höll han upp.
19. Då blev gudsmannen vred på honom och sade: »Du skulle slagit fem
eller sex gånger, ty då skulle du hava slagit araméerna så, att
de hade blivit förgjorda; men nu kommer du att slå araméerna
allenast tre gånger.»
20. Så dog då Elisa, och man begrov honom. Men moabitiska
strövskaror plägade falla in i landet, vid årets ingång.
21. Så hände sig, att just när några höllo på att begrava en man,
fingo de se en strövskara; då kastade de mannen i Elisas
grav. När då mannen kom i beröring med Elisas ben, fick han liv
igen och reste sig upp på sina fötter.
22. Och Hasael, konungen i Aram, hade förtryckt Israel, så länge
Joahas levde.
23. Men HERREN blev dem nådig och förbarmade sig över dem och vände
sig till dem, för det förbunds skull som han hade slutit med
Abraham, Isak och Jakob; ty han ville icke fördärva dem, och han
hade ännu icke kastat dem bort ifrån sitt ansikte.
>1 Mos. 17,7 f. 2 Mos. 2,24. 3 Mos. 26,42.
24. Och Hasael, konungen i Aram, dog, och hans son Ben-Hadad blev
konung efter honom.
25. Då tog Joas, Joahas' son, tillbaka från Ben-Hadad, Hasaels son,
de städer som denne i krig hade tagit ifrån hans fader
Joahas. Tre gånger slog Joas honom och återtog så Israels
städer.
*12/14 Andra Konungaboken, 14 Kapitlet
Andra Konungaboken, 14 Kapitlet
Amasja bliver konung i Juda och
bestraffar sin faders mördare. Han
segrar över edoméerna. Han förklarar
Israels konung Joas krig, men bliver
slagen. Han dödas genom en
sammansvärjning. Asarja bliver konung i
Juda. Jerobeam II bliver konung i Israel
och återställer sitt rikes gränser.
1. I Joas', Joahas' sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
Amasja, Joas' son, konung i Juda.
>2 Kon, 12,21. 2 Krön. 25,1 f.
2. Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddin, från
Jerusalem.
3. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke såsom hans
fader David; men han gjorde i allt såsom hans fader Joas hade
gjort.
>2 Kon. 12,2 f.
4. Offerhöjderna blevo likväl icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
5. Och sedan konungadömet hade blivit befäst i hans hand, lät han
dräpa dem av sina tjänare, som hade dräpt hans fader, konungen.
>2 Kon. 12,20 f.
6. Men mördarnas barn dödade han icke, i enlighet med vad
föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
»Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull, och barnen
skola icke dödas för sina föräldrars skull, utan var och en
skall dö genom sin egen synd.»
>5 Mos. 24,16. Hes. 18,20.
7. Han slog edoméerna i Saltdalen, tio tusen man, och intog Sela
med strid och gav det namnet Jokteel, såsom det heter ännu i
dag.
8. Därefter skickade Amasja sändebud till Joas, son till Joahas,
son till Jehu, Israels konung, och lät säga: »Kom, låt oss
drabba samman med varandra.»
9. Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
törnbusken och trampade ned den.
>Dom. 9,8 f.
10. Du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig i ditt hjärta.
Men låt dig nöja med den äran, och stanna hemma. Varför utmanar
du olyckan, dig själv och Juda med dig till fall?»
11. Men Amasja ville icke höra härpå, och Joas, Israels konung, drog
då upp, och de drabbade samman med varandra, han och Amasja,
Juda konung, vid det Bet-Semes som hör till Juda.
12. Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
till sin hydda.
13. Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Ahasja, blev
tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när de
kommo till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av Jerusalems mur
vid Efraimsporten, och därifrån ända till Hörnporten, fyra
hundra alnar.
14. Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i
HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar, därtill ock
gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
15. Vad nu mer är att säga om Joas, om vad han gjorde och om hans
bedrifter och om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes
upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Kon. 13,12 f.
16. Och Joas gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Samaria, hos Israels konungar. Och hans son Jerobeam blev konung
efter honom.
17. Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
18. Vad nu mer är att säga om Amasja, det finnes upptecknat i Juda
konungars krönika.
19. Och en sammansvärjning anstiftades mot honom i Jerusalem, så att
han måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis,
och dessa dödade honom där.
20. Sedan förde man honom därifrån på hästar; och han blev begraven
i Jerusalem hos sina fäder i Davids stad.
21. Och allt folket i Juda tog Asarja som då var sexton år gammal,
och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
>2 Kon. 15,1 f. 2 Krön. 26,1 f.
22. Det var han som befäste Elat; ock han lade det åter under Juda,
sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
23. I Amasjas, Joas' sons, Juda konungs, femtonde regeringsår blev
Jerobeam, Joas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i
fyrtioett år.
24. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från
någon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne
hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
25. Han återvann Israels område, från det ställe där vägen går till
Hamat ända till Hedmarkshavet, i enlighet med det ord som
HERREN, Israels Gud, hade talat genom sin tjänare profeten Jona,
Amittais son, från Gat-Hahefer.
>Jon. 1,1.
26. Ty HERREN såg att Israels betryck var mycket svårt, och att det
var ute med alla och envar, och att Israel icke hade någon
hjälpare.
>5 Mos. 32,36.
27. Och HERREN hade ännu icke beslutit att utplåna Israels namn
under himmelen; därför frälste han dem genom Jerobeam, Joas'
son.
28. Vad nu mer är att säga om Jerobeam, om allt vad han gjorde och
om hans bedrifter och hans krig, så ock om huru han åt Israel
återvann den del av Damaskus och Hamat, som en gång hade
tillhört Juda, det finnes upptecknat i Israels konungars
krönika.
>2 Sam. 8,6.
29. Och Jerobeam gick till vila hos sina fäder, Israels
konungar. Och hans son Sakarja blev konung efter honom.
>2 Kon. 15,8.
*12/15 Andra Konungaboken, 15 Kapitlet
Andra Konungaboken, 15 Kapitlet
Asarja (Ussia) konung i Juda; hans
spetälska. Sakarja konung i Israel;
dödad av Sallum genom en
sammansvärjning. Sallum konung i Israel;
dödad av Menahem. Menahem konung i
Israel; Puls infall i Israel. Pekaja
konung i Israel; dödad av Peka genom en
sammansvärjning. Peka konung i Israel;
Tiglat-Pilesers infall i Israel; Peka
dödad av Hosea genom en sammansvärjning.
Jotam konung i Juda.
1. I Jerobeams, Israels konungs, tjugusjunde regeringsår blev
Asarja, Amasjas son, konung i Juda.
>2 Kon. 14,21.
2. Han var sexton år gammal, när han blev konung, och han regerade
femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekolja, från
Jerusalem.
>2 Krön. 26,3 f.
3. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Amasja hade gjort.
>2 Kon. 14,3 f.
4. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna.
5. Men HERREN hemsökte konungen, så att han blev spetälsk för hela
sitt liv; och han bodde sedan i ett särskilt hus. Jotam,
konungens son, förestod då hans hus och dömde folket i landet.
>3 Mos. 13,46.
6. Vad nu mer är att säga om Asarja och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
7. Och Asarja gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
hos hans fäder i Davids stad. Och hans son Jotam blev konung
efter honom.
8. I Asarjas, Juda konungs, trettioåttonde regeringsår blev
Sakarja, Jerobeams son, konung över Israel i Samaria och
regerade i sex månader.
>2 Kon. 14,29.
9. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fäder hade
gjort; han avstod icke från de Jerobeams, Nebats sons, synder
genom vilka denne hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
10. Och Sallum, Jabes' son, anstiftade en sammansvärjning mot honom
och slog honom till döds i folkets åsyn, och blev så konung i
hans ställe
11. Vad nu mer är att säga om Sakarja, det finnes upptecknat i
Israels konungars krönika.
12. Så, uppfylldes det ord som HERREN, hade talat till Jehu, när han
sade: »Dina söner till fjärde led skola sitta på Israels tron.»
Det skedde så.
>2 Kon. 10,30.
13. Sallum, Jabes' son, blev konung i Ussias, Juda konungs,
trettionionde regeringsår, och han regerade en månads tid i
Samaria.
14. Men då drog Menahem, Gadis son, upp från Tirsa och kom till
Samaria och slog Sallum, Jabes' son, till döds i Samaria, och
blev så konung i hans ställe
15. Vad nu mer är att säga om Sallum och om den sammansvärjning han
anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
16. Vid den tiden förhärjade Menahem Tifsa med allt vad därinne var,
så ock hela dess område, från Tirsa; ty staden hade icke öppnat
portarna, därför härjade han den, och alla dess havande kvinnor
lät han upprista.
17. I Asarjas, Juda konungs, trettionionde regeringsår blev Menahem,
Gadis son, konung över Israel och regerade i tio år, i Samaria.
18. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke, så länge
han levde, från de Jerobeams Nebats sons, synder genom vilka
denne hade kommit Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
19. Och Pul, konungen i Assyrien, föll in i landet; då gav Menahem
åt Pul tusen talenter silver, för att han skulle understödja
honom och befästa konungadömet i hans hand.
>1 Krön. 5,26.
20. Och de penningar som Menahem skulle giva åt konungen i Assyrien
tog han ut genom att lägga skatt på alla rika män i Israel, en
skatt av femtio siklar silver på var och en. Så vände då
konungen i Assyrien tillbaka och stannade icke där i landet.
>2 Kon. 23,35.
21. Vad nu mer är att säga om Menahem och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
22. Och Menahem gick till vila hos sina fäder. Och hans son Pekaja
blev konung efter honom.
23. I Asarjas, Juda konungs, femtionde regeringsår blev Pekaja,
Menahems son, konung över Israel i Samaria och regerade i två
år.
24. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke från de
Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
25. Och Peka, Remaljas son, hans livkämpe, anstiftade en
sammansvärjning mot honom och dräpte honom i Samaria, i
konungshusets palatsbyggnad, han tillika med Argob och Arje;
därvid hade han med sig femtio gileaditer. Så dödade han honom
och blev konung i hans ställe.
26. Vad nu mer är att säga om Pekaja och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
27. I Asarjas, Juda konungs, femtioandra regeringsår blev Peka,
Remaljas son, konung över Israel i Samaria och regerade i tjugu
år.
28. Han gjorde vad ont var i HERRENS Ögon; han avstod icke från de
Jerobeams; Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit
Israel att synda.
>1 Kon. 12,28 f.
29. I Pekas, Israels konungs, tid kom Tiglat-Pileser, konungen i
Assyrien, och intog Ijon, Abel-Bet-Maaka, Janoa, Kedes, Hasor,
Gilead och Galileen, hela Naftali land, och förde folket bort
till Assyrien.
>1 Kon. 15,20.
30. Och Hosea, Elas son, anstiftade en sammansvärjning mot Peka,
Remaljas son, och slog honom till döds och blev så konung i hans
ställe, i Jotams, Ussias sons, tjugonde regeringsår.
>2 Kon. 17,1.
31. Vad nu mer är att säga om Peka och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Israels konungars krönika.
>2 Krön. 28,6.
32. I Pekas, Remaljas sons, Israels konungs, andra regeringsår blev
Jotam, Ussias son, konung i Juda.
>2 Krön. 27,1 f.
33. Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks
dotter.
34. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon; han gjorde alldeles
såsom hans fader Ussia hade gjort.
35. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor
att frambära offer och tända offereld på höjderna. Han byggde
Övre porten till HERRENS hus.
36. Vad nu mer är att säga om Jotam, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika.
37. Vid den tiden begynte HERREN att låta Juda hemsökas av Resin,
konungen i Aram, och av Peka, Remaljas son.
>2 Kon. 16,5. Jes. 7,1.
38. Och Jotam gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Ahas blev
konung efter honom.
*12/16 Andra Konungaboken, 16 Kapitlet
Andra Konungaboken, 16 Kapitlet
Ahas konung i Juda. Resins och Pekas tåg
mot Jerusalem och Ahas' förbund med
Tiglat-Pileser. Ahas' nya altare och
olagliga offer; hans övriga
försyndelser.
1. I Pekas, Remaljas sons, sjuttonde regeringsår blev Ahas, Jotams
son, konung i Juda.
>2 Krön. 28,1 f.
2. Tjugu år gammal var Ahas, när han blev konung, och han regerade
sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS,
sin Guds, ögon, såsom hans fader David,
3. utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock sin son
gå genom eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN
hade fördrivit för Israels barn.
>3 Mos. 18,21. 5 Mos. 18,10. 2 Kon. 8,18.
4. Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
kullarna och under alla gröna träd.
5. På den tiden drogo Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas
son, Israels konung, upp för att erövra Jerusalem; och de
inneslöto Ahas, men kunde icke erövra staden.
>2 Kon. 15,37. Jes. 7,1
6. Vid samma tid återvann Resin, konungen i Aram, Elat åt Aram och
jagade Juda män bort ifrån Elot. Därefter kommo araméerna till
Elat och bosatte sig där, och där bo de ännu i dag.
>1 Kon. 9,26. 2 Kon. 14,22.
7. Men Ahas skickade sändebud till Tiglat-Pileser, konungen i
Assyrien, och lät säga: »Jag är din tjänare och din son. Drag
hitupp och fräls mig från Arams konung och från Israels konung,
ty de hava överfallit mig.»
8. Och Ahas tog det silver och guld som fanns i HERRENS hus och i
konungshusets skattkamrar, och sände det såsom skänk till
konungen i Assyrien.
>1 Kon. 15,18 f. 2 Kon. 12,18. 18,15.
9. Och konungen i Assyrien lyssnade till honom: konungen i Assyrien
drog upp mot Damaskus och intog det och förde bort folket till
Kir och dödade Resin.
>Am. 1,5.
10. Sedan for konung Ahas till Damaskus för att där möta
Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien. Och när konung Ahas fick se
altaret i Damaskus, sände han till prästen Uria en avteckning av
altaret och en mönsterbild till ett sådant, alldeles såsom det
var gjort.
11. Sedan byggde prästen Uria altaret; alldeles efter den föreskrift
som konung Ahas hade sänt till honom från Damaskus gjorde
prästen Uria det färdigt, till dess konung Ahas kom tillbaka
från Damaskus.
12. När så konungen efter sin hemkomst från Damaskus fick se
altaret, trädde han fram till altaret och steg upp till det.
13. Därefter förbrände han sitt brännoffer och sitt spisoffer och
utgöt sitt drickoffer; och blodet av det tackoffer som han
offrade stänkte han på altaret.
14. Men kopparaltaret, som stod inför HERRENS ansikte, flyttade han
undan från husets framsida, från platsen mellan det nya altaret
och HERRENS hus, och ställde det på norra sidan om detta altare.
>2 Krön 4,1.
15. Och konung Ahas bjöd prästen Uria och sade: »På det stora
altaret skall du förbränna morgonens brännoffer och aftonens
spisoffer, ävensom konungens brännoffer jämte hans spisoffer,
så ock brännoffer, spisoffer och drickoffer för allt folket i
landet; och allt blodet, såväl av brännoffer som av slaktoffer,
skall du stänka därpå. Men vad Jag skall göra med kopparaltaret,
det vill jag närmare betänka.»
16. Och prästen Uria gjorde alldeles såsom konung Ahas bjöd honom.
17. Konung Ahas lösbröt ock sidolisterna på bäckenställen och tog
bort bäckenet från dem; och havet lyfte han ned från
kopparoxarna som stodo därunder och ställde det på ett stengolv.
>1 Kon. 7,27 f.
18. Och den täckta sabbatsgången som man hade byggt vid huset, så
ock konungens yttre ingångsväg, förlade han inom HERRENS hus,
för den assyriske konungens skull.
19. Vad nu mer är att säga om Ahas, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika.
20. Och Ahab gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Hiskia blev konung efter
honom.
>2 Kon. 18,1.
*12/17 Andra Konungaboken, 17 Kapitlet
Andra Konungaboken, 17 Kapitlet
Israels rikes undergång genom
assyrierna. Samariterna och deras
blandade gudsdyrkan.
1. I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsår blev Hosea, Elas son,
konung i Samaria över Israel och regerade i nio år.
>2 Kon. 15,30.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke såsom de
israelitiska konungar som hade varit före honom
3. Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea
måste bliva honom underdånig och giva honom skänker.
4. Men sedan märkte konungen i Assyrien att Hosea förehade
stämplingar, i det att han skickade sändebud till So, konungen i
Egypten och icke, såsom förut, vart år sände skänker till
konungen i Assyrien Då lät konungen i Assyrien spärra in honom
och hålla honom bunden i fängelse.
5. Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog
upp mot Samaria och belägrade det i tre år.
>2 Kon. 18,9 f.
6. I Hoseas nionde regeringsår intog konungen i Assyrien Samaria
och förde Israel bort till Assyrien och lät dem bo i Hala och
vid Habor -- en ström i Gosan -- och i Mediens städer.
7. Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade
fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske
konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.
>3 Mos.18,3.
8. De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade
fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels
konungar hade uppgjort.
>1 Kon. 14,24. 2 Kon. 16,3.
9. Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin
Gud; de hade byggt sig offerhöjder på alla sina boningsorter,
vid väktartornen såväl som i de befästa städerna.
10. De hade rest stoder och Aseror åt sig på alla höga kullar och
under alla gröna träd.
>2 Kon. 16,4.
11. Där hade de på alla offerhöjder tänt offereld, likasom de folk
som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting,
så att de förtörnade HERREN.
12. De hade tjänat de eländiga avgudarna, fastän HERREN hade sagt
till dem: »I skolen icke göra så.
>2 Mos. 20,2 f. 23,12, 24. 5 Mos 5,7 f.
13. Och HERREN hade varnat både Israel och Juda genom alla sina
profeter och siare och sagt: »Vänden om från edra onda vägar och
hållen mina bud och stadgar -- efter hela den lag som jag gav
edra fäder -- så ock vad jag har låtit säga eder genom mina
tjänare profeterna.»
>1 Sam. 9,9.
14. Men de ville icke höra, utan voro hårdnackade såsom deras fäder,
vilka icke trodde på HERREN, sin Gud.
>2 Mos. 34,9. 5 Mos. 31,27. Mal. 3,6.
15. De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit
med deras fäder, och de förordningar som han hade givit dem, och
följde efter fåfängliga avgudar och bedrevo fåfänglighet,
likasom de folk som voro omkring dem, fastän HERREN hade
förbjudit dem att göra såsom dessa.
>3 Mos. 18,3, 24. Rom. 1,21 f.
16. De övergåvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna
beläten, två kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbådo
himmelens hela härskara och tjänade Baal.
>2 Mos. 32,4, 8. 1 Kon. 12,28 f. 16,31 f.
17. Och de läto sina söner och döttrar gå genom eld och befattade
sig med spådom och övade trolldom de sålde sig till att göra vad
ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom därmed.
>3 Mos. 18,21. 20,3 f. 5 Mos. 18,10. 2 Kon. 16,3.
18. Därför blev ock HERREN mycket vred på Israel och försköt dem
från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda
stam allena.
>1 Kon. 14,15 f, Hos. 1,6.
19. Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade
efter de stadgar som Israel hade uppgjort.
>2 Kon. 8,18.
20. Så förkastade då HERREN all Israels säd och tuktade dem och gav
dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrån
sitt ansikte.
>Dom. 2,14.
21. Ty när han hade ryckt Israel från Davids hus och de hade gjort
Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till
att avfalla från HERREN och kom dem att begå en stor synd.
>1 Kon. 12,16 f., 20, 28 f.
22. Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade
gjort; de avstodo icke från dem.
23. Men till slut försköt HERREN Israel från sitt ansikte, såsom har
hade hotat genom alla sina tjänare profeterna. Så blev Israel;
bortfört från sitt land till Assyrien, där de äro ännu i dag.
>5 Mos. 28,36 f., 63 f. Am. 5,27.
24. Och konungen i Assyrien lät folk komma från Babel, Kuta, Ava,
Hamat och Sefarvaim och bosätta sig i Samariens städer, i
Israels barns ställe. Så togo då dessa Samarien i besittning och
bosatte sig i dess städer.
25. Men då de under den första tiden av sin vistelse där icke
fruktade HERREN, sände HERREN bland dem lejon, som anställde
förödelse bland dem.
>3 Mos. 26,21 f.
26. Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De
folk som du har fört bort och låtit bosätta sig i Samariens
städer veta icke huru landets Gud skall dyrkas därför har han
sänt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke
veta huru landets Gud skall dyrkas.»
27. Då bjöd konungen i Assyrien och sade: »Låten en av de präster
som I haven fört bort därifrån fara dit; må de fara dit och
bosätta sig där. Och må han lära dem huru landets Gud skall
dyrkas.»
28. Så kom då en av de präster som: de hade fört bort ifrån Samarien
och bosatte sig i Betel; och han lärde dem huru de skulle frukta
HERREN.
29. Väl gjorde sig vart folk sin egen gud och ställde upp denne i de
offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig,
i de städer där det bodde.
30. Folket ifrån Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrån Kut
gjorde sig en Nergal, och folket ifrån Hamat gjorde sig en
Asima;
31. aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna
brände upp sina barn i eld åt Adrammelek och Anammelek,
Sefarvaims gudar.
32. Men de fruktade också HERREN. Och de gjorde män ur sin egen
krets till offerhöjdspräster åt sig, och dessa offrade åt dem i
offerhöjdshusen.
>1 Kon. 12,31.
33. Så fruktade de visserligen HERREN, men de tjänade därjämte sina
egna gudar, på samma sätt som de folk ifrån vilka man hade fört
bort dem.
34. Ännu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra
icke efter de stadgar och den rätt som de hava fått, icke efter
den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans åt
vilken han gav namnet Israel.
>1 Mos. 32,28. 35,10. 1 Kon. 18,31.
35. Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I
skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller
tjäna dem eller offra åt dem.
>2 Mos. 23,13. Dom. 6,10.
36. Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor
makt och uträckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I
tillbedja och åt honom skolen I offra.
37. Och de stadgar och rätter, den lag och de bud som han har
föreskrivit eder, dem skolen I hålla och göra i all tid; men I
skolen icke frukta andra gudar.
38. Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgäta; I
skolen icke frukta andra gudar.
39. Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, så skall han rädda
eder ur alla edra fienders hand.»
40. Men de ville icke höra härpå, utan gjorde likasom förut.
41. Så fruktade då dessa folk HERREN, men tjänade därjämte sina
beläten. Också deras barn och deras barnbarn göra ännu i dag
såsom deras fäder gjorde.
*12/18 Andra Konungaboken, 18 Kapitlet
Andra Konungaboken, 18 Kapitlet
Hiskia konung i Juda. Sanheribs tåg mot
Jerusalem. Rab-Sakes tal.
1. I Hoseas, Elas sons, Israels konungs, tredje regeringsår blev
Hiskia, Ahas' son, konung i Juda.
>2 Kon. 16,20. 2 Krön. 28,27. 29,1 f.
2. Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abi, Sakarjas
dotter.
3. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader David hade gjort.
4. Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ned
Aseran. Han krossade ock den kopparorm som Mose hade gjort; ty
ända till denna tid hade Israels barn tänt offereld åt
denne. Man kallade honom Nehustan.
>2 Mos. 34,13. 4 Mos. 21,9. 5 Mos. 7,5. 2 Krön. 31,1.
5. På HERREN, Israels Gud, förtröstade han, så att ingen var honom
lik bland alla Juda konungar efter honom, ej heller bland dem
som hade varit före honom.
>2 Kon. 23,25.
6. Han höll sig till HERREN och vek icke av ifrån honom, utan höll
hans bud, dem som HERREN hade givit Mose.
>5 Mos. 10,20. 11,22 f. Ps. 119,51, 102.
7. Och HERREN var med honom, så att han hade framgång i allt vad
han företog sig. Han avföll från konungen i Assyrien och
upphörde att vara honom underdånig.
>Jos. 1,7. 1 Sam. 18,14. 2 Kon. 16,7 f.
8. Han slog ock filistéerna och intog deras land ända till Gasa med
dess område, såväl väktartorn som befästa städer.
9. I konung Hiskias fjärde regeringsår, som var Hoseas, Elas sons,
Israels konungs, sjunde regeringsår, drog Salmaneser, konungen i
Assyrien, upp mot Samaria och belägrade det.
>2 Kon. 17,5 f.
10. Och de intogo det efter tre år, i Hiskias sjätte regeringsår;
under detta år, som var Hoseas, Israels konungs, nionde
regeringsår, blev Samaria intaget.
11. Och konungen i Assyrien förde Israel bort till Assyrien och
förflyttade dem till Hala och till Habor, en ström i Gosan, och
till Mediens städer --
12. detta därför att de icke hörde HERRENS, sin Guds, röst, utan
överträdde hans förbund, allt vad HERRENS tjänare Mose hade
bjudit; de ville varken höra eller göra det.
13. Och i konung Hiskias fjortonde regeringsår drog Sanherib,
konungen i Assyrien, upp och angrep alla befästa städer i Juda
och intog dem.
>2 Krön. 32,1 f. Jes. 36,1 f. Syr. 48,18 f.
14. Då sände Hiskia, Juda konung, till Assyriens konung i Lakis och
lät säga: »Jag har försyndat mig; vänd om och lämna mig i fred.
Vad du lägger på mig vill jag bära.» Då ålade konungen i
Assyrien Hiskia, Juda konung, att betala tre hundra talenter
silver och trettio talenter guld.
15. Och Hiskia gav ut alla de penningar som funnos i HERRENS hus och
i konungshusets skattkamrar.
>1 Kon. 15,18. 2 Kon. 12,18. 16,8.
16. Vid detta tillfälle lösbröt ock Hiskia från dörrarna till
HERRENS tempel och från dörrposterna den beläggning som Hiskia,
Juda konung, hade överdragit dem med, och gav detta åt konungen
i Assyrien.
17. Men konungen i Assyrien sände från Lakis åstad Tartan, Rab-Saris
och Rab-Sake med en stor här mot konung Hiskia i
Jerusalem. Dessa drogo då upp och kommo till Jerusalem; och när
de hade dragit ditupp och kommit fram, stannade de vid Övre
dammens vattenledning, på vägen till Valkarfältet.
>Jes. 7,3.
18. Och de begärde att få tala med konungen. Då gingo
överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna och
kansleren Joa, Asafs son, ut till dem.
>Jes. 22,20 f.
19. Och Rab-Sake sade till dem: »Sägen till Hiskia: Så säger den
store konungen, konungen i Assyrien: Vad är det för en
förtröstan som du nu har hängivit dig åt?
20. Du menar väl att allenast munväder behövs för att veta råd och
hava makt att föra krig. På vem förtröstar du då, eftersom du
har satt dig upp mot mig?
21. Du förtröstar val nu på den bräckta rörstaven Egypten, men se,
när någon stöder sig på den, går den in i hans hand och
genomborrar den. Ty sådan är Farao, konungen i Egypten, för
alla som förtrösta på honom.
>Hes. 29,6 f.
22. Eller sägen I kanhända till mig: 'Vi förtrösta på HERREN, vår
Gud'? Var det då icke hans offerhöjder och altaren Hiskia
avskaffade, när han sade till Juda och Jerusalem: 'Inför detta
altare skolen I tillbedja, har i Jerusalem'?
23. Men ingå nu ett vad med min herre, konungen i Assyrien: jag vill
giva dig två tusen hästar, om du kan skaffa dig ryttare till
dem.
24. Huru skulle du då kunna slå tillbaka en enda ståthållare, en av
min herres ringaste tjänare? Och du sätter din förtröstan till
Egypten, i hopp om att så få vagnar och ryttare!
25. Menar du då att jag utan HERRENS vilja har dragit upp till detta
ställe för att fördärva det? Nej, det är HERREN som har sagt
till mig: Drag upp mot detta land och fördärva det.»
26. Då sade Eljakim, Hilkias son, och Sebna och Joa till Rab-Sake:
»Tala till dina tjänare på arameiska, ty vi förstå det språket,
och tala icke med oss på judiska inför folket som står på
muren.»
27. Men Rab-Sake svarade dem: »Är det då till din herre och till dig
som min herre har sänt mig att tala dessa ord? Är det icke
fastmer till de män som sitta på muren, och som jämte eder skola
nödgas äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten?»
28. Därefter trädde Rab-Sake närmare och ropade med hög röst på
judiska och talade och sade: »Hören den store konungens, den
assyriske konungens, ord.
29. Så säger konungen: Låten icke Hiskia bedraga eder, ty han förmår
icke rädda eder ur min hand
30. Och låten icke Hiskia förleda eder att förtrösta på HERREN,
därmed att han säger: 'HERREN skall förvisso rädda oss, och
denna stad skall icke bliva given i den assyriske konungens
hand.'
>2 Kon. 19,10.
31. Hören icke på Hiskia. Ty så säger konungen i Assyrien: Gören upp
i godo med mig och given eder åt mig, så skolen I få äta var och
en av sitt vinträd och av sitt fikonträd och dricka var och en
ur sin brunn,
32. till dess jag kommer och hämtar eder till ett land som är likt
edert eget land, ett land med säd och vin, ett land med bröd och
vingårdar, ett land med ädla olivträd och honung; så skolen I få
leva och icke dö. Men hören icke på Hiskia; ty han vill förleda
eder, när han säger: 'HERREN skall rädda oss.'
33. Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt
land ur den assyriske konungens hand?
>2 Kon. 19,12 f. Jes. 10,10 f.
34. Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims, Henas och
Ivas gudar? Eller hava de räddat Samaria ur min hand?
35. Vilken bland andra länders alla gudar har väl räddat sitt land
ur min hand, eftersom I menen att HERREN skall rädda Jerusalem
ur min hand?»
36. Men folket teg och svarade honom icke ett ord, ty konungen hade
så bjudit och sagt: »Svaren honom icke.»
37. Och överhovmästaren Eljakim, Hilkias son, och sekreteraren Sebna
och kansleren Joa, Asafs son, kommo till Hiskia med sönderrivna
kläder och berättade för honom vad Rab-Sake hade sagt.
>1 Mos. 37,29, 34. 2 Sam. 1,11. Matt. 26,65.
*12/19 Andra Konungaboken, 19 Kapitlet
Andra Konungaboken, 19 Kapitlet
Jesajas profetia mot assyrierna.
Sanheribs fall.
1. Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och
höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.
>Jes. 37,1 f.
2. Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste
bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten
Jesaja, Amos' son.
3. Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och
smälekens dag är denna dag, ty fostren hava väl kommit fram till
födseln, men kraft att föda finnes icke.
>Hos 13,13.
4. Kanhända skall HERREN, din Gud, höra alla Rab-Sakes ord, med
vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att
smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa
ord, som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för
den kvarleva som ännu finnes.»
>2 Kon. 18,28 f.
5. När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,
6. sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så
säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem med
vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.
7. Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han, på
grund av ett rykte som han skall få höra, vänder tillbaka till
sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget
land.
8. Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen
upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört att han hade
brutit upp från Lakis.
9. Men när Sanherib fick höra säga om Tirhaka, konungen i Etiopien,
att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han
åter sändebud till Hiskia och sade:
10. »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud,
som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker:
'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens
hand.'
>2 Kon. 18,30 f.
11. Du har nu hört vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla
andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle
nu bliva räddad!
12. Hava väl de folk som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef
och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?
13. Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över
Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»
14. När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick
han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför
HERRENS ansikte.
15. Och Hiskia bad inför HERRENS ansikte och sade: »HERRE, Israels
Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder
över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord.
>1 Sam. 4,4. Ps. 80,2. 99,1.
16. HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och
se. Ja, hör Sanheribs ord, det budskap varmed han har smädat den
levande Guden.
17. Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött folken
och deras land.
18. Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga
gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde
de förgöra dem.
>Ps. 115,4. 135,15 f.
19. Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla
riken på jorden förnimma att du, HERRE, allena är Gud.»
20. Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och låt säga: »Så
säger HERREN, Israels Gud: Det varom du har bett mig angående
Sanherib, konungen i Assyrien, det har jag hört.
21. Så är nu detta det ord som HERREN har talat om honom:
Hon föraktar dig och bespottar dig,
jungfrun dottern Sion;
hon skakar huvudet efter dig, dottern Jerusalem.
22. vem har du smädat och hädat,
och mot vem har du upphävt din röst?
Alltför högt har du upplyft dina ögon --
Ja, mot Israels Helige.
23. Genom dina sändebud smädade du Herren,
när du sade: 'Med mina många vagnar
drog jag upp på bergens höjder,
längst upp på Libanon;
jag högg ned dess höga cedrar
och väldiga cypresser;
jag trängde fram till dess innersta gömslen,
dess frodigaste skog;
24. jag grävde brunnar och drack ut
främmande vatten,
och med min fot uttorkade jag
alla Egyptens strömmar.'
25. Har du icke hört att jag för länge sedan
beredde detta?
Av ålder bestämde jag ju så;
och nu har jag fört det fram:
du fick makt att ödelägga befästa städer
till grusade stenhopar.
26. Deras invånare blevo maktlösa,
de förfärades och stodo med skam.
Det gick dem såsom gräset på marken
och gröna örter,
såsom det som växer på taken,
och säd som förbrännes,
förrän strået har vuxit upp.
>Ps. 129,6.
27. Om du sitter eller går ut
eller går in, så vet jag det,
och huru du rasar mot mig.
>Ps. 139,2
28. Men då du nu så rasar mot mig,
och då ditt övermod har nått till mina öron,
skall jag sätta min krok i din näsa
och mitt betsel i din mun
och föra dig tillbaka samma väg
som du har kommit på.
>Hes. 29,4. 38,4.
29. Och detta skall för dig vara tecknet: man skall detta år äta vad
som växer upp av spillsäd, och nästa år självvuxen säd; men det
tredje året skolen I få så och skörda och plantera vingårdar och
äta deras frukt.
>3 Mos. 25,5.
30. Och den räddade skara av Juda hus, som bliver kvar, skall åter
skjuta rot nedtill och bära frukt upptill.
31. Ty från Jerusalem skall utgå en kvarleva, en räddad skara från
Sions berg. HERRENS nitälskan skall göra detta.
32. Därför säger HERREN så om konungen i Assyrien:
Han skall icke komma in i denna stad
och icke skjuta någon pil ditin;
han skall icke mot den föra fram någon sköld
eller kasta upp någon vall mot den.
33. Samma väg han kom skall han vända tillbaka,
och in i denna stad skall han icke komma, säger HERREN.
34. Ty jag skall beskärma och frälsa denna stad
för min och min tjänare Davids skull.»
>2 Kon. 20,6.
35. Och samma natt gick HERRENS ängel ut och slog i assyriernas
läger ett hundra åttiofem tusen man; och när man bittida
följande morgon kom ut, fick man se döda kroppar ligga där
överallt
>2 Krön. 32,20 f. Syr. 48,21. 1 Mack. 7,41. 2 Mack. 8,19.
36. Då bröt Sanherib, konungen i Assyrien, upp och tågade tillbaka;
och han stannade sedan i Nineve.
37. Men när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han
dräpt med svärd av Adrammelek och Sareser; därefter flydde dessa
undan till Ararats land. Och hans son Esarhaddon blev konung
efter honom.
>Tob. 1,21.
*12/20 Andra Konungaboken, 20 Kapitlet
Andra Konungaboken, 20 Kapitlet
Hiskias sjukdom. Sändebuden från Babel.
Hiskias död.
1. Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk; och profeten Jesaja, Amos'
son, kom till honom och sade till honom: »Så säger HERREN:
Beställ om ditt hus; ty du måste dö och skall icke tillfriskna.»
>2 Krön. 32,24 f. Jes. 38,1 f.
2. Då vände han sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN och
sade:
3. »Ack HERRE, tänk dock på huru jag har vandrat inför dig i trohet
och med hängivet hjärta och gjort vad gott är i dina ögon.» Och
Hiskia grät bitterligen.
4. Men innan Jesaja hade hunnit ut ur den inre staden, kom HERRENS
ord till honom; han sade:
5. »Vänd om och säg till Hiskia, fursten över mitt folk: Så säger
HERREN, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett
dina tårar. Se, jag vill göra dig frisk; i övermorgon skall du
få gå upp i HERRENS hus.
6. Och jag skall föröka din livstid med femton år; jag skall ock
rädda dig och denna stad ur den assyriske konungens hand. Ja,
jag skall beskärma denna stad, för min skull och för min tjänare
Davids skull.
>2 Kon. 19,34.
7. Och Jesaja sade: »Hämten hit en fikonkaka.» Då hämtade man en
sådan och lade den på bulnaden. Och han tillfrisknade.
8. Och Hiskia sade till Jesaja: »Vad för ett tecken gives mig
därpå att HERREN skall göra mig frisk, så att jag i övermorgon
får gå upp i HERRENS hus?»
9. Jesaja svarade: »Detta skall för dig vara tecknet från HERREN
därpå att HERREN skall göra vad han har lovat: skuggan har gått
tio steg framåt; skall den nu gå tio steg tillbaka?»
10. Hiskia sade: »Det är lätt för skuggan att sträcka sig tio steg
framåt. Nej, låt skuggan gå tio steg tillbaka.»
11. Då ropade profeten Jesaja till HERREN, och han lät skuggan på
Ahas' solvisare gå tillbaka de tio steg som den redan hade lagt
till rygga.
>Syr. 48,23.
12. Vid samma tid sände Berodak-Baladan, Baladans son, konungen i
Babel, brev och skänker till Hiskia, ty han hade sport att
Hiskia hade varit sjuk.
>Jes. 39,1 f.
13. Och när Hiskia hade hört på dem, visade han dem hela sitt
förrådshus, sitt silver och guld, sina välluktande kryddor och
sina dyrbara oljor, och hela sitt tyghus och allt vad som fanns
i hans skattkamrar. Intet fanns i Hiskias hus eller eljest i
hans ägo, som han icke visade dem.
14. Men profeten Jesaja kom till konung Hiskia och sade till honom:
»Vad hava dessa män sagt, och varifrån hava de kommit till dig?»
Hiskia svarade: »De hava kommit ifrån fjärran land, ifrån
Babel.»
15. Han sade vidare: »Vad hava de sett i ditt hus?» Hiskia svarade:
»Allt som är i mitt hus hava de sett; intet finnes i mina
skattkamrar, som jag icke har visat dem.»
16. Då sade Jesaja till Hiskia: »Hör HERRENS ord:
17. Se, dagar skola komma, då allt som finnes i ditt hus, och som
dina fäder hava samlat ända till denna dag skall föras bort till
Babel; intet skall bliva kvar, säger HERREN.
>2 Kon. 24,13 f.
18. Och söner till dig, de som skola utgå av dig, och som du skall
föda, dem skall man taga, och de skola bliva hovtjänare i den
babyloniske konungens palats.»
>Dan. 1,3 f.
19. Hiskia sade till Jesaja: »Gott är det HERRENS ord som du har
talat.» Och han sade ytterligare: »Ja, om nu blott frid och
trygghet få råda i min tid.»
20. Vad nu mer är att säga om Hiskia och om alla hans bedrifter,
och om huru han anlade dammen och vattenledningen och ledde
vatten in i staden, det finnes upptecknat Juda konungars
krönika.
>Syr. 48,17.
21. Och Hiskia gick till vila hos sina fäder. Och hans son Manasse
blev konung efter honom.
*12/21 Andra Konungaboken, 21 Kapitlet
Andra Konungaboken, 21 Kapitlet
Manasse konung i Juda. Profetiskt ord om
Juda rikes undergång. Amon konung i
Juda.
1. Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiofem år i Jerusalem. Hans moder hette Hefsi-Ba.
>2 Krön. 33,1 f.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
3. Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
förstört, och reste altaren åt Baal och gjorde en Asera, likasom
Ahab, Israels konung, hade gjort, och tillbad och tjänade
himmelens hela härskara.
>1 Kon. 16,33. 2 Kon. 18,4.
4. Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
sagt: »Vid Jerusalem vill jag fästa mitt namn.»
>5 Mos. 12,5. 1 Kon. 8,29. 9,3. 2 Krön. 7,12.
5. Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
förgårdarna till HERRENS hus.
6. Han lät ock sin son gå genom eld och övade teckentyderi och
svartkonst och skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde
mycket som var ont i HERRENS ögon, så att han förtörnade
honom.
>3 Mos. 18,21. 19,26. 20,2, 27. 5 Mos. 18,10 f. 1 Sam. 28,9. Jer 32,35.
7. Och Aserabelätet som han hade låtit göra satte han i det hus om
vilket HERREN hade sagt till David och till hans son Salomo:
»Vid detta hus och vid Jerusalem som jag har utvalt bland alla
Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid
>2 Sam. 7,10, 13. Ps. 132,13.
8. Och jag skall icke mer låta Israel vandra flyktig bort ifrån det
land som jag har givit åt deras fäder, om de allenast hålla och
göra allt vad jag har bjudit dem, och det alldeles efter den lag
som min tjänare Mose har givit dem.»
9. Men de lyssnade icke härtill, och Manasse förförde dem, så att
de gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för
Israels barn.
10. Då talade HERREN genom sina tjänare profeterna och sade:
11. »Eftersom Manasse, Juda konung, har bedrivit dessa styggelser
och så gjort mer ont, än allt vad amoréerna som voro före honom
hava gjort, så att han med sina eländiga avgudar har kommit
också Juda att synda,
>Jer. 15,4.
12. därför säger HERREN, Israels Gud, så: 'Se, jag skall låta en
sådan olycka komma över Jerusalem och Juda, att det skall
genljuda i båda öronen på var och en som får höra det.
>1 Sam. 3,11. Jer. 19,3.
13. Och mot Jerusalem skall jag bruka det mätsnöre[1] som jag
brukade mot Samaria, och det sänklod som jag brukade mot Ahabs
hus; och jag skall skölja Jerusalem tomt, såsom man sköljer ett
fat och, sedan man har sköljt det, vänder det upp och ned.
>2 Kon. 10,11, 17. 17,6, 23. Jes. 34,11. Klag. 2,8.
14. Och jag skall förskjuta kvarlevan av min arvedel och giva dem i
deras fienders hand, så att de skola bliva ett rov och ett byte
för alla sina fiender --
15. detta därför att de hava gjort vad ont är i mina ögon och
beständigt förtörnat mig, från den dag då deras fader drogo ut
ur Egypten ända till denna dag.'»
16. Därtill utgöt ock Manasse oskyldigt blod i så stor myckenhet,
att han därmed uppfyllde Jerusalem från den ena ändan till den
andra -- detta förutom den särskilda syns genom vilken han kom
Juda att synda och göra vad ont var i HERRENS ögon.
>2 Kon. 24,3 f.
17. Vad nu mer är att säga om Manasse och om allt vad han gjorde så
ock om den synd han begick det finnes upptecknat i Juda
konungars krönika.
18. Och Manasse gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
trädgården till sitt hus, i Ussas trädgård. Och hans son Amon
blev konung efter honom.
19. Amon var tjugutvå år gammal när han blev konung, och han
regerade två år i Jerusalem. Hans moder hette Mesullemet, Harus'
dotter, från Jotba.
20. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
hade gjort.
21. Han vandrade i allt på samma väg som hans fader hade vandrat,
och tjänade och tillbad de eländiga avgudar som hans fader hade
tjänat.
22. Han övergav HERREN, sina fäders Gud, och vandrade icke på
HERRENS väg.
23. Och Amons tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade konungen
hemma i hans hus.
24. Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
konung efter honom.
25. Vad nu mer är att säga om Amon, om vad han gjorde, det finnes
upptecknat i Juda konungars krönika. Och man begrov honom i
hans grav i Ussas trädgård. Och hans son Josia blev konung efter
honom.
[1] Se Mätsnöre i Ordförkl.
*12/22 Andra Konungaboken, 22 Kapitlet
Andra Konungaboken, 22 Kapitlet
Josia konung i Juda. Anordningar för att
sätta templet i stånd. Lagboken funnen
av översteprästen Hilkia. Profetissan
Huldas svar till konungen.
1. Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
trettioett år i Jerusalem. Hans moder hette Jedida, Adajas
dotter, från Boskat.
>2 Krön. 34,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade i allt på
sin fader Davids väg och vek icke av vare sig till höger eller
till vänster.
>Syr. 49,1 f.
3. I sitt adertonde regeringsår sände konung Josia sekreteraren
Safan, son till Asalja, Mesullams son, åstad till HERRENS hus
och sade:
4. »Gå upp till översteprästen Hilkia, och bjud honom att göra i
ordning de penningar som hava influtit till HERRENS hus, sedan
de hava blivit insamlade ifrån folket av dem som hålla vakt vid
tröskeln.
>2 Kon. 12,4 f.
5. Och han skall överlämna dem åt de män som förrätta arbete såsom
tillsyningsmän vid HERRENS hus, och dessa skola giva dem åt de
män som arbeta vid HERRENS hus, för att sätta i stånd vad som är
förfallet på huset,
6. nämligen åt timmermännen, byggningsmännen och murarna, så ock
till att inköpa trävirke och huggen sten för att sätta huset i
stånd.
7. Dock skall man icke hålla någon räkenskap med dem angående de
penningar som överlämnas åt dem, utan de skola få handla på
heder och tro.»
8. Och översteprästen Hilkia sade till sekreteraren Safan: »Jag har
funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt Safan,
och han läste den.
>5 Mos. 31,24 f.
9. Därefter gick sekreteraren Safan in till konungen och avgav sin
berättelse inför konungen; han sade: »Dina tjänare hava tömt ut
de penningar som funnos i templet, och hava överlämnat dem åt de
män som förrätta arbete såsom tillsyningsmän vid HERRENS hus.»
10. Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
»Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste den
för konungen.
11. När konungen nu hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder.
12. Och konungen bjöd prästen Hilkia och Ahikam, Safans son, och
Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens
tjänare, och sade:
13. »Gån och frågen HERREN för mig och för folket, ja, för hela
Juda, angående det som står i denna bok som nu har blivit
funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är upptänd mot oss,
därför att våra fäder icke hava velat lyssna till denna boks ord
och icke hava gjort allt som är oss föreskrivet.
14. Då gingo prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Safan och Asaja till
profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
son till Tikva, Harhas' son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
staden. Och de talade med henne.
15. Då sade hon till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
den man som har sänt eder till mig:
16. Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
skall jag låta olycka komma, allt vad som står i den bok som
Juda konung har läst --
17. detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
verk. Min vrede skall upptändas mot denna plats och skall icke
bliva utsläckt.
18. Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
till honom skolen I säga så: Så säger HERRES, Israels Gud,
19. angående de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev
bevekt och du ödmjukade dig inför HERREN, när du hörde vad jag
har talat mot denna plats och mot dess invånare, nämligen att de
skola bliva ett föremål för häpnad och ett exempel som man
nämner, när man förbannar, och eftersom du rev sönder dina
kläder och grät inför mig, fördenskull har jag ock hört dig,
säger HERREN.
20. Därför vill jag samla dig till dina fäder, så att du får samlas
till dem i din grav med frid; och dina ögon skola slippa att se
all den olycka som jag skall låta komma över denna plats.» Och
de vände till baka till konungen med detta svar.
*12/23 Andra Konungaboken, 23 Kapitlet
Andra Konungaboken, 23 Kapitlet
Josias reformation. Hans död vid
Megiddo. Joahas och Jojakim konungar i
Juda.
1. Då sände konungen åstad män som församlade till honom alla de
äldste i Juda och Jerusalem.
>2 Krön. 34,29 f.
2. Och konungen gick upp i HERRENS hus, och alla Juda män och alla
Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och
profeterna, ja, allt folket, ifrån den minste till den
störste. Och han läste upp för dem allt vad som stod i
förbundsboken, som hade blivit funnen i HERRENS hus
>2 Kon. 22,8.
3. Och konungen trädde fram till pelaren och slöt inför HERRENS
ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt
hjärta och av all själ, och upprätthålla detta förbunds ord, dem
som voro skrivna i denna bok. Och allt folket trädde in i
förbundet.
>Jos. 24,25 f. 2 Kon. 11,14.
4. Därefter bjöd konungen översteprästen Hilkia och prästerna näst
under honom, så ock dem som höllo vakt vid tröskeln, att de
skulle föra bort ur HERRENS tempel alla de redskap som voro
gjorda åt Baal och Aseran och åt himmelens hela härskara. Och
han lät bränna upp dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men
askan efter dem lät han föra till Betel.
>2 Kon. 21,7.
5. Han avsatte ock de avgudapräster som Juda konungar hade
tillsatt, för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer
och runt omkring Jerusalem, så ock dem som tände offereld åt
Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himmelens
hela härskara.
>2 Kon. 21,3.
6. Och han tog Aseran ur HERRENS hus och förde bort den utanför
Jerusalem till Kidrons dal, och brände upp den där i Kidrons
dal, han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den
allmänna begravningsplatsen.
>2 Krön. 34,4.
7. Vidare rev han ned tempelbolarhusen som funnos i HERRENS hus,
dem i vilka kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran.
>1 Kon. 14,24.
8. Och han lät föra alla prästerna bort ifrån Juda städer och
orenade de offerhöjder där prästerna hade tänt offereld, från
Geba ända till Beer-Seba; och han bröt ned offerhöjderna vid
stadsportarna, både den som låg vid ingången till
stadshövitsmannen Josuas port och den som låg till vänster, när
man gick in genom stadsporten.
>Jer. 11,13.
9. Dock fingo offerhöjdsprästerna icke stiga upp till HERRENS
altare i Jerusalem; de fingo allenast äta osyrat bröd ibland
sina bröder.
>Hes. 44,10 f.
10. Han orenade ock Tofet i Hinnoms barns dal, för att ingen skulle
låta sin son eller dotter gå genom eld, till offer åt Molok.
>3 Mos. 18,21. Jer. 7,31.
11. Och han skaffade bort de hästar som Juda konungar hade invigt åt
solen och ställt upp så, att man icke kunde gå in i HERRENS hus,
vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim; och solens vagnar
brände han upp i eld.
12. Och altarna på taket över Ahas' sal, vilka Juda konungar hade
låtit göra, och de altaren som Manasse hade låtit göra på de
båda förgårdarna till HERRENS hus, dem bröt konungen ned; sedan
skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons
dal.
>2 Kon. 21,5. 2 Krön. 30,14. Jer. 19,13. Sef. 1,5.
13. Och offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets
berg, vilka Salomo, Israels konung, hade byggt åt Astarte,
sidoniernas styggelse, åt Kemos, Moabs styggelse, och åt Milkom,
Ammons barns skändlighet, dem orenade konungen.
>4 Mos. 21,29. 1 Kon. 11,5, 7.
14. Han slog sönder stoderna och högg ned Aserorna; och platsen där
de hade stått fyllde han med människoben.
>2 Mos. 34,13. 5 Mos. 7,5.
15. Också altaret i Betel, den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son,
hade byggt upp, han som kom Israel att synda, också detta altare
med offerhöjden bröt han ned; därefter brände han upp
offerhöjden[1] och stötte sönder den till stoft och brände
tillika upp Aseran.
>1 Kon. 12,28 f. 13,2, 32.
16. När då Josia såg sig om och fick se gravarna som voro där på
berget, sände han åstad och lät hämta benen ur gravarna och
brände upp dem på altaret och orenade det så -- i enlighet med
det HERRENS ord som hade blivit förkunnat av gudsmannen som
förkunnade att detta skulle ske.
>2 Krön. 34,5.
17. Och han frågade: »Vad är det för en vård som jag ser där?»
Folket i staden svarade honom: »Det är den gudsmans grav, som
kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske,
som du nu har gjort.»
>1 Kon. 13,29 f.
18. Då sade han: »Låten honom vara; ingen må röra hans ben.» Så
lämnade man då hans ben i fred, och tillika benen av den profet
som hade kommit dit från Samarien.
>1 Kon. 13,11 f.
19. Därjämte skaffade Josia bort alla de offerhöjdshus i Samariens
städer, som Israels konungar hade byggt upp, och med vilka de
hade kommit förtörnelse åstad; och han gjorde med dem alldeles
på samma sätt som han hade gjort i Betel.
20. Och alla offerhöjdspräster som funnos där slaktade han på
altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han
tillbaka till Jerusalem.
>1 Kon. 18,40.
21. Och konungen bjöd allt folket och sade: »Hållen HERRENS, eder
Guds, påskhögtid, såsom det är föreskrivet i denna förbundsbok.»
>2 Mos. 12,3 f. 5 Mos. 16,2 f. 2 Krön. 35,1 f.
22. Ty en sådan påskhögtid hade icke blivit hållen sedan den tid då
domarna dömde Israel, icke under Israels konungars och Juda
konungars hela tid.
23. Först i konung Josias adertonde regeringsår hölls en sådan
HERRENS påskhögtid i Jerusalem.
24. Därjämte skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen,
husgudarna och de eländiga avgudarna, och alla styggelser som
voro att se i Juda land och i Jerusalem, på det att han skulle
upprätthålla lagens ord, dem som voro skrivna i den bok som
prästen Hilkia hade funnit i HERRENS hus.
>3 Mos. 19,31. 20,27. 5 Mos. 18,10 f. Jes. 8,19.
25. Ingen konung lik honom hade funnits före honom, ingen som så av
allt sitt hjärta och av all sin själ och av all sin kraft hade
vänt sig till HERREN, i enlighet med Moses hela lag; och efter
honom uppstod ej heller någon som var honom lik.
>2 Kon. 18,5.
26. Dock vände HERREN sig icke ifrån sin stora vredes glöd, då nu
hans vrede hade blivit upptänd mot Juda, för allt det varmed
Manasse hade förtörnat honom.
>2 Kon. 21,2 f.
27. Och HERREN sade: »Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt
ansikte, likasom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill
förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, så ock det
hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där.»
>1 Kon. 8,29. 9,3. 2 Kon 24,3 f.
28. Vad nu mer är att säga om Josia och om allt vad han gjorde, det
finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
29. I hans tid drog Farao Neko, konungen i Egypten, upp mot konungen
i Assyrien, till floden Frat. Då tågade konung Josia emot honom,
men blev dödad av honom vid Megiddo, under första
sammandrabbningen.
>2 Krön. 35,20 f. Jer. 46,2.
30. Och hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort ifrån
Megiddo till Jerusalem och begrovo honom i hans grav. Men folket
i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom
till konung efter hans fader.
>2 Krön. 36,1 f. Jer. 22,11 f.
31. Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Hamutal,
Jeremias dotter, från Libna.
>2 Kon. 24,18.
32. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
hade gjort.
33. Och Farao Neko lät sätta honom i fängelse i Ribla i Hamats land
och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem; och han pålade
landet en skatt av ett hundra talenter silver och en talent
guld.
34. Och Farao Neko gjorde Josias son Eljakim till konung i hans
fader Josias ställe och förändrade hans namn till Jojakim. Men
Joahas tog han med sig, och denne kom så till Egypten och dog
där.
35. Och Jojakim betalade ut silvret och guldet åt Farao; men han
måste skattlägga landet för att kunna utbetala dessa penningar
enligt Faraos befallning. Efter som var och en av folket i
landet blev uppskattad, indrevs från dem silvret och guldet, för
att sedan utbetalas åt Farao Neko.
>2 Kon. 15,20.
36. Jojakim var tjugufem år gammal, när han blev konung; och han
regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Sebida, Pedajas
dotter, från Ruma.
37. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fäder
hade gjort.
[1] Se Höjd i Ordförkl.
*12/24 Andra Konungaboken, 24 Kapitlet
Andra Konungaboken, 24 Kapitlet
Jojakims fall. Jojakin och Sidkia
konungar i Juda.
1. I hans tid drog Nebukadnessar, konungen i Babel, upp, och
Jojakim blev honom underdånig och förblev så i tre år; men sedan
avföll han från honom.
>2 Krön. 36,6 f.
2. Då sände HERREN över honom kaldéernas; araméernas, moabiternas
och Ammons barns härskaror; han sände dem över Juda för att
förgöra det -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat
genom sina tjänare profeterna.
>2 Kon. 20,17. 22,15 f. Jer. 13,9 f.
3. Ja, det var efter HERRENS ord som detta kom över Juda, i det att
han försköt det från sitt ansikte för de synder Manasse hade
begått och för allt vad denne hade förövat,
>2 Kon. 21,11 f. 23,27. Jer. 15,4.
4. jämväl för det oskyldiga blod som han utgöt, ty han uppfyllde
Jerusalem med oskyldigt blod; det ville HERREN icke förlåta.
>2 Kon. 21,16.
5. Vad nu mer är att säga om Jojakim och om allt vad han gjorde,
det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.
6. Och Jojakim gick till vila hos sina fäder. Och hans son Jojakin
blev konung efter honom.
7. Därefter drog konungen i Egypten icke vidare ut ur sitt land, ty
konungen i Babel hade intagit allt som tillhörde konungen i
Egypten, från Egyptens bäck ända till floden Frat.»
8. Jojakin var aderton år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem. Hans moder hette Nehusta,
Elnatans dotter, från Jerusalem.
>2 Krön. 36,9 f.
9. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader
hade gjort.
10. På den tiden drogo den babyloniske konungen Nebukadnessars
tjänare upp till Jerusalem, och staden blev belägrad.
11. Och Nebukadnessar, konungen i Babel, kom till staden, medan hans
tjänare belägrade den.
12. Då gav sig Jojakin, Juda konung, åt konungen i Babel, med sin
moder och med sina tjänare, sina hövitsmän och hovmän; och
konungen i Babel tog honom så till fånga i sitt åttonde
regeringsår.
13. Och han förde bort därifrån alla skatter i HERRENS hus och
skatterna i konungshuset, han lösbröt ock beläggningen från alla
gyllene föremål som Salomo, Israels konung, hade låtit göra för
HERRENS tempel, detta i enlighet med vad HERREN hade hotat.
>2 Kon. 20,17. Jes. 30,6.
14. Och han förde bort i fångenskap hela Jerusalem, alla hövitsmän
och alla tappra stridsmän; tio tusen förde han bort, jämväl alla
timmermän och smeder. Inga andra lämnades kvar än de ringaste av
folket i landet.
>1 Sam. 13,19.
15. Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens
moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i
landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel,
>Jer. 22,26.
16. så ock alla stridsmännen, sju tusen, och timmermännen och
smederna, ett tusen, allasammans raska och krigsdugliga
män. Dessa fördes nu av den babyloniske konungen i fångenskap
till Babel.
>Jer. 52,28 f.
17. Men konungen i Babel gjorde hans farbroder Mattanja till konung
i hans ställe och förändrade dennes namn till Sidkia.
>Jer. 37,1 f.
18. Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias
dotter, från Libna.
>2 Kon. 23,31. 1 Krön. 3,15. 2 Krön. 36,11 f. Jer. 52,1 f.
19. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim
hade gjort.
20. Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem
och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte.
*12/25 Andra Konungaboken, 25 Kapitlet
Andra Konungaboken, 25 Kapitlet
Jerusalems förstöring genom
Nebukadnessar och Juda rikes undergång.
Gedalja. Jojakins benådning.
Och Sidkia avföll från konungen i Babel.
1. Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden; på tionde dagen
i månaden, kom Nebukadnessar, konungen i Babel, med hela sin här
till Jerusalem och belägrade det; och de byggde en belägringsmur
runt omkring det.
>2 Krön. 36,17 f. Jer. 39,1 f. 52,4 f.
2. Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias
elfte regeringsår.
3. Men på nionde dagen i månaden var hungersnöden så stor i staden,
att mängden av folket icke hade något att äta.
4. Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde om natten
genom porten mellan de båda murarna (den port som ledde till den
kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden;
och folket tog vägen åt Hedmarken till.
5. Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp honom på
Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och
skingrat sig.
6. Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske
konungen i Ribla; där höll man rannsakning och dom med honom.
7. Och Sidkias barn slaktade man inför hans ögon, och på Sidkia
själv stack man ut ögonen; och man fängslade honom med
kopparfjättrar och förde honom till Babel.
8. I femte månaden, på sjunde dagen i månaden, detta i den
babyloniske konungen Nebukadnessars nittonde regeringsår, kom
den babyloniske konungens tjänare Nebusaradan, översten för
drabanterna, till Jerusalem.
9. Denne brände upp HERRENS hus och konungshuset: ja, alla hus i
Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i
eld.
10. Och murarna runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av
kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig,
11. och återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de
överlöpare som hade gått över till konungen i Babel, så ock den
övriga hopen, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna,
bort i fångenskap.
12. Men av de ringaste i landet lämnade översten för drabanterna
några kvar till vingårdsmän och åkermän.
>2 Kon. 24,14.
13. Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i
HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde kopparen till
Babel.
>1 Kon. 7,15 f., 23 f., 27 f. Jer. 27,19 f.
14. Och askkärlen, skovlarna, knivarna, skålarna och alla kopparkärl
som hade begagnats vid gudstjänsten togo de bort.
15. Likaledes tog översten för drabanterna bort fyrfaten och
offerskålarna, allt som var av rent guld eller av rent silver.
>1 Kon. 7,50.
16. Vad angår de två pelarna, havet, som var allenast ett, och
bäckenställen, som Salomo hade låtit göra till HERRENS hus, så
kunde kopparen i alla dessa föremål icke vägas.
17. Aderton alnar hög var den ena pelaren, och ovanpå den var ett
pelarhuvud av koppar, och pelarhuvudet var tre alnar högt, och
ett nätverk och granatäpplen funnos på pelarhuvudet runt
omkring, alltsammans av koppar; och likadant var det på den
andra pelaren, över nätverket.
>2 Krön. 3,15 f.
18. Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte
Sefanja, prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt
vid tröskeln,
19. och från staden tog han en hovman, den som var anförare för
krigsfolket, och fem av konungens närmaste män, som påträffades
i staden, så ock sekreteraren, den härhövitsman som plägade
utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män
av landets folk, som påträffades i staden --
20. dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem
till den babyloniske konungen i Ribla.
21. Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land.
blev Juda bortfört från sitt land.
22. Men över det folk som blev kvar i Juda land, det folk som
Nebukadnessar, konungen i Babel, lät bliva kvar där, satte han
Gedalja, son till Ahikam, son till Safan.
>Jer. 40,5 f.
23. När då alla krigshövitsmännen jämte sina män fingo höra att
konungen i Babel hade satt Gedalja över landet, kommo de till
Gedalja i Mispa, nämligen Ismael, Netanjas son, Johanan, Kareas
son, netofatiten Seraja, Tanhumets son, och Jaasanja,
maakatitens son, med sina män.
24. Och Gedalja gav dem och deras män sin ed och sade till dem:
»Frukten icke för kaldéernas tjänare. Stannen kvar i landet,
och tjänen konungen i Babel, så skall det gå eder väl.»
25. Men i sjunde månaden kom Ismael, son till Netanja, son till
Elisama, av konungslig börd, och hade med sig tio män, och de
slogo ihjäl Gedalja, så ock de judar och kaldéer som voro hos
honom i Mispa.
>Jer. 41,1 f.
26. Då bröt allt folket upp, från den minste till den störste,
tillika med krigshövitsmännen, och begav sig till Egypten; ty de
fruktade för kaldéerna.
27. Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade
blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugusjunde
dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel -- samma år
han blev konung -- Jojakin, Juda konung, till nåder och befriade
honom ur fängelset;
28. Och han talade vänligt med honom och gav honom främsta platsen
bland de konungar som voro hos honom i Babel.
29. Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans bord,
så länge han levde.
30. Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen, visst för
var dag, så länge han levde.
*13/ Första Krönikeboken
*13/01 Första Krönikeboken, 1 Kapitlet
Första Krönikeboken, 1 Kapitlet
Adams, Noas, Sems, Abrahams och Esaus
söner. Edoms konungar.
1. Adam, Set, Enos,
>1 Mos 5,3 f.
2. Kenan, Mahalalel, Jered,
3. Hanok, Metusela, Lemek,
4. Noa, Sem, Ham och Jafet.
>1 Mos. 9,18.
5. Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
Tiras.
>1 Mos. 10,2 f.
6. Gomers söner voro Askenas, Difat och Togarma.
7. Javans söner voro Elisa och Tarsisa, kittéerna och rodanéerna.
8. Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan.
9. Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
söner voro Saba och Dedan.
10. Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
välde på jorden.
11. Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
12. patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
och kaftoréerna.
13. Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
14. så ock jebuséerna, amoréerna och girgaséerna,
15. hivéerna, arkéerna, sinéerna,
16. arvadéerna, semaréerna och hamatéerna.
17. Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram, så ock Us,
Hul, Geter och Mesek.
18. Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
19. Men åt Eber föddes två söner; den ene hette Peleg[1], ty i hans
tid blev jorden fördelad; och hans broder hette Joktan.
20. Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
21. Hadoram, Usal, Dikla,
22. Ebal, Abimael, Saba,
23. Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
24. Sem, Arpaksad, Sela,
>1 Mos. 11,10 f.
25. Eber, Peleg, Regu,
26. Serug, Nahor, Tera,
27. Abram, det är Abraham
>1 Mos. 17,11.
28. Abrahams söner voro Isak och Ismael.
>1 Mos. 16,15. 21,2 f.
29. Detta är deras släkttavla: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare
Kedar, Adbeel och Mibsam,
>1 Mos. 25,13 f.
30. Misma och Duma, Massa, Hadad och Tema,
31. Jetur, Nafis och Kedma. Dessa voro Ismaels söner.
32. Och de söner som Ketura, Abrahams bihustru, födde voro Simran,
Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua. Joksans söner voro Saba
och Dedan.
>1 Mos. 25,2 f.
33. Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
dessa voro Keturas söner.
34. Och Abraham födde Isak. Isaks söner voro Esau och Israel.
>1 Mos. 25,19 f.
35. Esaus söner voro Elifas, Reguel, Jeus, Jaelam och Kora.
>1 Mos. 36,1 f.
36. Elifas' söner voro Teman och Omar, Sefi och Gaetam, Kenas, Timna
och Amalek
37. Reguels söner voro Nahat, Sera, Samma och Missa.
38. Men Seirs söner voro Lotan, Sobal, Sibeon, Ana, Dison, Eser och
Disan.
39. Lotans söner voro Hori och Homam; och Lotans syster var Timna.
40. Sobals söner voro Aljan, Manahat och Ebal, Sefi och Onam. Och
Sibeons söner voro Aja och Ana.
41. Anas söner voro Dison. Och Disons söner voro Hamran, Esban,
Jitran och Keran.
42. Esers söner voro Bilhan, Saavan, Jaakan. Disans söner voro Us
och Aran.
43. Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
någon israelitisk konung var konung där: Bela, Beors son, och
hans stad hette Dinhaba.
44. När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
honom.
45. När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
honom.
46. När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
47. När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
48. När Samla dog, blev Saul, från Rehobot vid floden, konung efter
honom.
49. När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom
50. När Baal-Hanan dog, blev Hadad konung efter honom; och hans stad
hette Pagi, och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred,
var dotter till Me-Sahab.
51. Men när Hadad hade dött, voro dessa Edoms stamfurstar: fursten
Timna, fursten Alja, fursten Jetet,
52. fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
53. fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
54. fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar.
[1] D. ä. delning.
*13/02 Första Krönikeboken, 2 Kapitlet
Första Krönikeboken, 2 Kapitlet
Jakobs, Judas, Hesrons och Kalebs söner.
1. Dessa voro Israels söner: Ruben Simeon, Levi och Juda, Isaskar
och Sebulon,
>1 Mos. 29,32 f. 30,3 f. 35,22 f. 46,8 f.
2. Dan, Josef och Benjamin, Naftali, Gad och Aser.
3. Judas söner voro Er, Onan och Sela; dessa tre föddes åt honom av
Suas dotter, kananeiskan. Men Er, Judas förstfödde, misshagade
HERREN; därför dödade han honom.
>1 Mos. 38,2 f.
4. Och Tamar, hans sonhustru, födde åt honom Peres och Sera, så att
Judas söner voro tillsammans fem.
>1 Mos. 38,27 f.
5. Peres' söner voro Hesron och Hamul.
>Rut. 4,18 f. Matt. 1,3 f.
6. Seras söner voro Simri, Etan, Heman, Kalkol och Dara,
tillsammans fem.
7. Men Karmis söner voro Akar, som drog olycka över Israel, när han
trolöst förgrep sig på det tillspillogivna.
>Jos. 7,1 f.
8. Och Etans söner voro Asarja.
9. Och de söner som föddes åt Hesron voro Jerameel, Ram och
Kelubai.
10. Och Ram födde Amminadab, och Amminadab födde Naheson, hövding
för Juda barn.
>4 Mos. 1,7.
11. Naheson födde Salma, och Salma födde Boas.
12. Boas födde Obed, och Obed födde Isai.
13. Isai födde Eliab, som var hans förstfödde, Abinadab, den andre,
och Simea, den tredje,
>1 Sam. 16,6 f. 17,12 f. 2 Sam. 13,3.
14. Netanel, den fjärde, Raddai, den femte,
15. Osem, den sjätte, David, den sjunde.
16. Och deras systrar voro Seruja och Abigail. Och Serujas söner
voro Absai, Joab och Asael, tillsammans tre.
>1 Sam. 26,6. 2 Sam. 2,18.
17. Och Abigail födde Amasa, och Amasas fader var ismaeliten Jeter.
>2 Sam. 17,26.
18. Och Kaleb, Hesrons son, födde ett barn av kvinnkön, Asuba,
därtill ock Jeriot; och dessa voro henne söner: Jeser, Sobab och
Ardon.
19. Och när Asuba dog, tog Kaleb Efrat till hustru åt sig, och hon
födde åt honom Hur.
>1 Krön. 4,4.
20. Och Hur födde Uri, och Uri födde Besalel.
>2 Mos. 31,2.
21. Därefter gick Hesron in till Makirs, Gileads faders, dotter;
henne tog han till hustru, när han var sextio år gammal. Och hon
födde åt honom Segub.
22. Och Segub födde Jair; denne hade tjugutre städer i Gileads land.
>Dom. 10,3 f.
23. Men gesuréerna och araméerna togo ifrån dem Jairs byar jämte
Kenat med underlydande orter, sextio städer. Alla dessa voro
söner till Makir, Gileads fader.
>4 Mos. 32,41 f.
24. Och sedan Hesron hade dött i Kaleb-Efrata, födde Hesrons hustru
Abia åt honom Ashur, Tekoas fader.
25. Och Jerameels, Hesrons förstföddes, söner voro Ram, den
förstfödde, vidare Buna, Oren och Osem samt Ahia.
26. Men Jerameel hade en annan hustru som hette Atara; hon var moder
till Onam.
27. Och Rams, Jerameels förstföddes, söner voro Maas, Jamin och
Eker.
28. Onams söner voro Sammai och Jada; och Sammais söner voro Nadab
och Abisur.
29. Och Abisurs hustru hette Abihail; hon födde åt honom Aban och
Molid.
30. Nadabs söner voro Seled och Appaim. Seled dog barnlös.
31. Men Appaims söner voro Jisei; Jiseis söner voro Sesan; Sesans
söner voro Alai.
32. Jadas, Sammais broders, söner voro Jeter och Jonatan. Jeter dog
barnlös.
33. Men Jonatans söner voro Pelet och Sasa. Dessa voro Jerameels
söner.
34. Men Sesan hade inga söner, utan allenast döttrar. Nu hade Sesan
en egyptisk tjänare som hette Jarha.
35. Och Sesan gav sin dotter till hustru åt sin tjänare Jarha, och
hon födde åt honom Attai.
36. Attai födde Natan, och Natan födde Sabad.
37. Sabad födde Eflal, och Eflal födde Obed.
38. Obed födde Jehu, och Jehu födde Asarja.
39. Asarja födde Heles, och Heles födde Eleasa.
40. Eleasa födde Sisamai, och Sisamai födde Sallum.
41. Sallum födde Jekamja, och Jekamja födde Elisama.
42. Och Kalebs, Jerameels broders, söner voro Mesa, hans förstfödde,
som var Sifs fader, och Maresas, Hebrons faders, söner.
43. Men Hebrons söner voro Kora, Tappua, Rekem och Sema.
44. Sema födde Raham, Jorkeams fader. Men Rekem födde Sammai.
45. Sammais son var Maon, och Maon var Bet-Surs fader.
46. Och Efa, Kalebs bihustru, födde Haran, Mosa och Gases; och Haran
födde Gases.
47. Och Jadais söner voro Regem, Jotam, Gesan, Pelet, Efa och Saaf.
48. Kalebs bihustru Maaka födde Seber och Tirhana.
49. Hon födde ock Saaf, Madmannas fader, Seva, Makbenas fader och
Gibeas fader. Och Kalebs dotter var Aksa.
>Jos. 15,16.
50. Dessa voro Kalebs söner: Hurs, Efratas förstföddes, son var
Sobal Kirjat-Jearims fader,
51. vidare Salma, Bet-Lehems fader, och Haref, Bet-Gaders fader.
52. Söner till Sobal, Kirjat-Jearims fader, voro Haroe och hälften
av Hammenuhot-släkten.
>1 Krön. 4,2.
53. Men Kirjat-Jearims släkter voro jeteriterna, putiterna,
sumatiterna och misraiterna. Från dem utgingo sorgatiterna och
estaoliterna.
54. Salmas söner voro Bet-Lehem och netofatiterna, Atrot-Bet-Joab,
så ock hälften av manahatiterna, sorgiterna.
55. Och de skriftlärdes släkter, deras som bodde i Jaebes, voro
tireatiterna, simeatiterna, sukatiterna. Dessa voro de kainéer
som härstammade från Hammat, fader till Rekabs släkt.
>Dom. 1,16. Jer. 35,2 f.
*13/03 Första Krönikeboken, 3 Kapitlet
Första Krönikeboken, 3 Kapitlet
Davids barn. Juda konungar. Jekonjas
söner.
1. Dessa voro de söner som föddes åt David i Hebron: Amnon, den
förstfödde, av Ahinoam från Jisreel; Daniel, den andre, av
Abigail från Karmel;
>2 Sam. 3,2 f.
2. Absalom, den tredje, son till Maaka, som var dotter till Talmai,
konungen i Gesur; Adonia, den fjärde, Haggits son;
3. Sefatja, den femte, av Abital; Jitream, den sjätte, av hans
hustru Egla.
4. Dessa sex föddes åt honom i Hebron, där han regerade i sju år
och sex månader. I Jerusalem åter regerade han i trettiotre år.
>2 Sam. 5,4 f. 1 Kon. 2,11. 1 Krön. 29,27.
5. Och dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Simea, Sobab, Natan
och Salomo, tillsammans fyra, av Bat-Sua, Ammiels dotter;
>2 Sam. 5,14 f.
6. vidare Jibhar, Elisama, Elifelet,
7. Noga, Nefeg, Jafia,
8. Elisama, Eljada och Elifelet, tillsammans nio.
9. Detta var alla Davids söner, förutom sönerna med bihustrurna;
och Tamar var deras syster.
>2 Sam. 13,1.
10. Salomos son var Rehabeam. Hans son var Abia; hans son var Asa;
hans son var Josafat.
>1 Kon. 11,43. 14,31. Matt. 1,7 f.
11. Hans son var Joram; hans son var Ahasja; hans son var Joas.
>2 Kon. 8,16, 24. 11,2.
12. Hans son var Amasja; hans son var Asarja; hans son var Jotam.
>2 Kon. 12,21. 15,1, 7.
13. Hans son var Ahas; hans son var Hiskia; hans son var Manasse.
>2 Kon. 15,38. 16,20. 20,21.
14. Hans son var Amon; hans son var Josia.
>2 Kon. 21,18, 26.
15. Josias söner voro Johanan den förstfödde, Jojakim, den andre,
Sidkia, den tredje, Sallum, den fjärde.
>2 Kon. 23,30, 34. 24,17.
16. Jojakims söner voro hans son Jekonja och dennes son Sidkia.
17. Jekonjas söner voro Assir och dennes son Sealtiel,
18. vidare Malkiram, Pedaja, Senassar, Jekamja, Hosama och Nedabja.
19. Pedajas söner voro Serubbabel och Simei. Serubbabels söner voro
Mesullam och Hananja, och deras syster var Selomit,
20. vidare Hasuba, Ohel, Berekja, Hasadja och Jusab-Hesed,
tillsammans fem.
21. Hananjas söner voro Pelatja och Jesaja, vidare Refajas söner,
Arnans söner, Obadjas söner och Sekanjas söner.
22. Sekanjas söner voro Semaja, Semajas söner voro Hattus, Jigeal,
Baria, Nearja och Safat, tillsammans sex.
23. Nearjas söner voro Eljoenai, Hiskia och Asrikam, tillsammans
tre.
24. Eljoenais söner voro Hodauja, Eljasib, Pelaja, Ackub, Johanan,
Delaja och Anani, tillsammans sju.
*13/04 Första Krönikeboken, 4 Kapitlet
Första Krönikeboken, 4 Kapitlet
Tillägg till Judas släkttavla. Simeons
söner.
1. Judas söner voro Peres, Hesron, Karmi, Hur och Sobal.
>1 Mos. 38,29. 46,12. 1 Krön. 2,4.
2. Och Reaja, Sobals son, födde Jahat, och Jahat födde Ahumai och
Lahad. Dessa voro sorgatiternas släkter.
>1 Krön. 2,52 f.
3. Och dessa voro Abi-Etams söner: Jisreel, Jisma och Jidbas, och
deras syster hette Hasselelponi,
4. vidare Penuel, Gedors fader, och Eser, Husas fader. Dessa voro
söner till Hur, Efratas förstfödde, Bet-Lehems fader.
>1 Krön. 2,19
5. Och Ashur, Tekoas fader, hade två hustrur, Helea och Naara.
>1 Krön. 2,24
6. Naara födde åt honom Ahussam, Hefer, Timeni och ahastariterna.
Dessa voro Naaras söner.
7. Och Heleas söner voro Seret, Jishar och Etnan.
8. Och Kos födde Anub och Hassobeba, så ock Aharhels, Harums sons,
släkter.
9. Men Jaebes var mer ansedd än sina bröder; hans moder hade givit
honom namnet Jaebes, i det hon sade: »Jag har fött honom
med smärta[1].»
10. Och Jaebes åkallade Israels Gud och sade: »O att du ville
välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med
mig! O att du ville avvända vad ont är, så att jag sluppe att
känna någon smärta!» Och Gud lät det ske, som han begärde.
11. Och Kelub, Suhas broder, födde Mehir; han var Estons fader.
12. Och Eston födde Bet-Rafa, Pasea och Tehinna, Ir-Nahas'
fader. Dessa voro männen från Reka.
13. Och Kenas söner voro Otniel och Seraja. Otniels söner voro
Hatat.
>Jos. 15,17. Dom. 3,9.
14. Och Meonotai födde Ofra. Och Seraja födde Joab, fader till
Timmermansdalens släkt, ty dessa voro timmermän.
>Neh. 11,35.
15. Och Kalebs, Jefunnes sons, söner voro Iru, Ela och Naam, så ock
Elas söner och Kenas.
>4 Mos. 32,12.
16. Och Jehallelels söner voro Sif och Sifa, Tirja och Asarel.
17. Och Esras son var Jeter, vidare Mered, Efer och Jalon. Och
kvinnan blev havande och födde Mirjam, Sammai och Jisba,
Estemoas fader.
18. Och hans judiska hustru födde Jered, Gedors fader, och Heber,
Sokos fader, och Jekutiel, Sanoas fader. Men de andra voro
söner till Bitja, Faraos dotter, som Mered hade tagit till
hustru.
19. Och söner till Hodias hustru, Nahams syster, voro Kegilas fader,
garmiten, och maakatiten Estemoa.
20. Och Simons söner voro Amnon och Rinna, Ben-Hanan och Tilon.
Och Jiseis söner voro Sohet och Sohets son.
21. Söner till Sela, Judas son, voro Er, Lekas fader, och Laeda,
Maresas fader, och de släkter som tillhörde linnearbetarnas hus,
av Asbeas hus,
>1 Mos. 38,5.
22. vidare Jokim och männen i Koseba samt Joas och Saraf, som blevo
herrar över Moab, så ock Jasubi-Lehem. Men detta tillhör en
avlägsen tid.
23. Dessa voro krukmakarna och invånarna i Netaim och Gedera; de
bodde där hos konungen och voro i hans arbete.
24. Simeons söner voro Nemuel och Jamin, Jarib, Sera och Saul.
>1 Mos. 46,10.
25. Hans son var Sallum; hans son var Mibsam; hans son var Misma.
26. Mismas söner voro hans son Hammuel, dennes son Sackur och
dennes son Simei.
27. Och Simei hade sexton söner och sex döttrar; men hans bröder
hade icke många barn. Och deras släkt i sin helhet förökade sig
icke så mycket som Juda barn.
28. Och de bodde i Beer-Seba, Molada och Hasar-Sual,
>Jos. 19,1 f.
29. i Bilha, i Esem och i Tolad,
30. i Betuel, i Horma och i Siklag,
31. i Bet-Markabot, i Hasar-Susim, i Bet-Birei och i Saaraim. Dessa
voro deras städer, till dess att David blev konung.
32. Och deras byar voro Etam och Ain, Rimmon, Token och Asan -- fem
städer;
33. därtill alla deras byar, som lågo runt omkring dessa städer,
ända till Baal. Dessa voro deras boningsorter; och de hade sitt
särskilda släktregister.
34. Vidare: Mesobab, Jamlek och Josa, Amasjas son,
35. och Joel och Jehu, son till Josibja, son till Seraja, son till
Asiel,
36. och Eljoenai, Jaakoba, Jesohaja, Asaja, Adiel, Jesimiel och
Benaja,
37. så ock Sisa, son till Sifei, son till Allon, son till Jedaja, son
till Simri son till Semaja.
38. Dessa nu nämnda voro hövdingar i sina släkter, och deras
familjer utbredde sig och blevo talrika.
39. Och de drogo fram mot Gedor, ända till östra sidan av dalen, för
att söka bete för sin boskap.
40. Och de funno fett och gott bete, och landet hade utrymme nog,
och där var stilla och lugnt, ty de som förut bodde där voro
hamiter.
41. Men dessa som här hava blivit upptecknade vid namn kommo i
Hiskias, Juda konungs, tid och förstörde deras tält och slogo de
meiniter som funnos där och gåvo dem till spillo, så att de nu
icke mer äro till, och bosatte sig i deras land; ty där fanns
bete för deras boskap.
42. Och av dem, av Simeons barn, drogo fem hundra man till Seirs
bergsbygd; och Pelatja, Nearja, Refaja och Ussiel, Jiseis söner,
stodo i spetsen för dem.
43. Och de slogo den sista kvarlevan av amalekiterna; sedan bosatte
de sig där och bo där ännu i dag.
[1] Hebr beóseb.
*13/05 Första Krönikeboken, 5 Kapitlet
Första Krönikeboken, 5 Kapitlet
Rubens och Gads stammar och ena hälften
av Manasse stam. Deras bortförande i
fångenskapen.
1. Och Rubens söner, Israels förstföddes -- han var nämligen den
förstfödde, men därför att han oskärade sin faders bädd, blev
hans förstfödslorätt given åt Josefs, Israels sons, söner, dock
icke så, att denne skulle upptagas i släktregistret såsom den
förstfödde;
>1 Mos. 29,32. 35,22. 48,5 f. 49,4.
2. ty väl var Juda den mäktigaste bland sina bröder, och furste
blev en av hans avkomlingar, men förstfödslorätten blev dock
Josefs --
>1 Mos. 49,8 f.
3. Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi.
>1 Mos. 46,9. 2 Mos. 6,14. 4 Mos. 26,5 f.
4. Joels söner voro hans son Semaja, dennes son Gog, dennes son
Simei,
5. dennes son Mika, dennes son Reaja, dennes son Baal,
6. så ock dennes son Beera, som Tillegat-Pilneeser, konungen i
Assyrien, förde bort i fångenskap; han var hövding för
rubeniterna.
>2 Kon. 15,29.
7. Och hans bröder voro, efter sina släkter, när de upptecknades i
släktregistret efter sin ättföljd: Jegiel, huvudmannen, Sakarja
8. och Bela, son till Asas, son till Sema, son till Joel; han bodde
i Aroer, och hans boningsplatser nådde ända till Nebo och
Baal-Meon.
>4 Mos. 32,38.
9. Och österut nådde hans boningsplatser ända fram till öknen som
sträcker sig ifrån floden Frat; ty de hade stora boskapshjordar
i Gileads land.
10. Men i Sauls tid förde de krig mot hagariterna, och dessa föllo
för deras hand; då bosatte de sig i deras hyddor utefter hela
östra sidan av Gilead.
11. Och Gads barn hade sina boningsplatser gent emot dem i landet
Basan ända till Salka:
>Jos. 13,24 f.
12. Joel, huvudmannen, och Safam därnäst, och vidare Jaanai och
Safat i Basan.
13. Och deras bröder voro, efter sina familjer, Mikael, Mesullam,
Seba, Jorai, Jaekan, Sia och Eber, tillsammans sju.
14. Dessa voro söner till Abihail, son till Huri, son till Jaroa,
son till Gilead, son till Mikael, son till Jesisai, son till
Jado, son till Bus.
15. Men Ahi, son till Abdiel, son till Guni, var huvudman för deras
familjer.
16. Och de bodde i Gilead i Basan och underlydande orter, så ock på
alla Sarons utmarker, så långt de sträckte sig.
17. Alla dessa blevo upptecknade i släktregistret i Jotams, Juda
konungs, och i Jerobeams, Israels konungs, tid.
>2 Kon. 14,23. 15,7.
18. Rubens barn och gaditerna och ena hälften av Manasse stam, de av
dem, som voro krigsdugliga och buro sköld och svärd och spände
båge och voro stridskunniga, utgjorde fyrtiofyra tusen sju
hundra sextio stridbara män.
19. Och de förde krig mot hagariterna och mot Jetur, Nafis och
Nodab.
>1 Mos. 25,15. 1 Krön. 1,31.
20. Och seger beskärdes dem i striden mot dessa, så att hagariterna
och alla som voro med dem blevo givna i deras hand; ty de ropade
till Gud under striden, och han bönhörde dem, därför att de
förtröstade på honom.
21. Och såsom byte förde de bort deras boskapshjordar, femtio tusen
kameler, två hundra femtio tusen får och två tusen åsnor, så ock
ett hundra tusen människor.
22. Ty många hade fallit slagna, eftersom striden var av Gud. Sedan
bosatte de sig i deras land och bodde där ända till
fångenskapen.
>2 Kon. 17.6.
23. Halva Manasse stams barn bodde ock där i landet, från Basan ända
till Baal-Hermon och Senir och Hermons berg, och de voro
talrika.
24. Och dessa voro huvudmän för sina familjer: Efer, Jisei, Eliel,
Asriel, Jeremia, Hodauja och Jadiel, tappra stridsmän,
namnkunniga män, huvudmän för sina familjer.
25. Men de blevo otrogna mot sina fäders Gud, i det att de i trolös
avfällighet lupo efter de gudar som dyrkades av de folk där i
landet, som Gud hade förgjort för dem.
>2 Mos. 34,15 f.
26. Då uppväckte Israels Gud den assyriske konungen Puls ande och
den assyriske konungen Tillegat-Pilnesers ande och lät folket
föras bort i fångenskap, såväl rubeniterna och gaditerna som ena
hälften av Manasse stam, och lät dem komma till Hala, Habor,
Hara och Gosans ström, där de äro ännu i dag.
>2 Kon. 15,19, 29. 17,6.
*13/06 Första Krönikeboken, 6 Kapitlet
Första Krönikeboken, 6 Kapitlet
Levi stam och dess bostäder.
1. Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
>1 Mos. 46,11. 2 Mos. 6,16 f. 4 Mos. 26,57 f. 1 Krön. 23,6 f
2. Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel.
3. Amrams barn voro Aron, Mose och Mirjam. Arons söner voro Nadab
och Abihu, Eleasar och Itamar.
>2 Mos. 2,1 f. 4 Mos. 3,2.
4. Eleasar födde Pinehas, Pinehas födde Abisua.
5. Abisua födde Bucki, och Bucki födde Ussi.
6. Ussi födde Seraja, och Seraja födde Merajot.
7. Merajot födde Amarja, och Amarja födde Ahitub.
8. Ahitub födde Sadok, och Sadok födde Ahimaas.
>2 Sam. 8,17. 15,27
9. Ahimaas födde Asarja, och Asarja födde Johanan.
10. Johanan födde Asarja; det var han som var präst i det tempel som
Salomo byggde i Jerusalem.
11. Asarja födde Amarja, och Amarja födde Ahitub.
12. Ahitub födde Sadok, och Sadok födde Sallum.
13. Sallum födde Hilkia, och Hilkia födde Asarja.
>2 Kon. 22,4.
14. Asarja födde Seraja, och Seraja födde Josadak.
15. Men Josadak måste gå med i fångenskap, när HERREN lät Juda och
Jerusalem föras bort genom Nebukadnessar.
>2 Kon. 25,1 f.
16. Levis söner voro Gersom, Kehat och Merari.
>4 Mos. 3,16 f.
17. Och dessa voro namnen på Gersoms söner: Libni och Simei.
18. Och Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel.
19. Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
släkter, efter deras fäder.
20. Från Gersom härstammade hans son Libni, dennes son Jahat, dennes
son Simma,
21. dennes son Joa, dennes son Iddo, dennes son Sera, dennes son
Jeaterai.
22. Kehats söner voro hans son Amminadab, dennes son Kora, dennes
son Assir,
23. dennes son Elkana, dennes son Ebjasaf, dennes son Assir,
24. dennes son Tahat, dennes son Uriel, dennes son Ussia och dennes
son Saul.
25. Elkanas söner voro Amasai och Ahimot.
26. Hans son var Elkana; hans son var Elkana-Sofai; hans son var
Nahat.
27. Hans son var Eliab; hans son var Jeroham; hans son var Elkana.
>1 Sam. 1,1.
28. Och Samuels söner voro Vasni, den förstfödde, och Abia.
>1 Sam. 8,2.
29. Meraris söner voro Maheli, dennes son Libni, dennes son Simei,
dennes son Ussa,
30. dennes son Simea, dennes son Haggia, dennes son Asaja.
31. Och dessa voro de som David anställde för att ombesörja sången i
HERRENS hus, sedan arken hade fått en vilostad.
32. De gjorde tjänst inför uppenbarelsetältets tabernakel såsom
sångare, till dess att Salomo byggde HERRENS hus i Jerusalem; de
stodo där och förrättade sin tjänst, såsom det var föreskrivet
för dem.
33. Dessa voro de som så tjänstgjorde, och dessa voro deras söner:
Av kehatiternas barn: Heman, sångaren, son till Joel, son till
Samuel,
34. son till Elkana, son till Jeroham, son till Eliel, son till Toa,
35. son till Sif, son till Elkana, son till Mahat, son till Amasai,
36. son till Elkana, son till Joel, son till Asarja, son till
Sefanja,
37. son till Tahat, son till Assir, son till Ebjasaf, son till Kora,
38. son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, son till Israel;
39. vidare hans broder Asaf, som hade sin plats på hans högra sida,
Asaf, son till Berekja, son till Simea,
40. son till Mikael, son till Baaseja, son till Malkia,
41. son till Etni, son till Sera, son till Adaja,
42. son till Etan, son till Simma, son till Simei,
43. son till Jahat, son till Gersom, son till Levi.
44. Och deras bröder, Meraris barn stodo på den vänstra sidan: Etan
son till Kisi, son till Abdi, son till Malluk,
45. son till Hasabja, son till Amasja, son till Hilkia,
46. son till Amsi, son till Bani, son till Semer,
47. son till Maheli, son till Musi, son till Merari, son till Levi.
48. Och deras bröder, de övriga leviterna, hade blivit givna till
allt slags tjänstgöring vid tabernaklet, Guds hus.
49. Men Aron och hans söner ombesörjde offren på brännoffersaltaret
och på rökelsealtaret, och skulle utföra all förrättning i det
allraheligaste och bringa försoning för Israel, alldeles såsom
Mose, Guds tjänare, hade bjudit.
>2 Mos. 30,7 f. 4 Mos. 4,16.
50. Och dessa voro Arons söner: hans son Eleasar, dennes son
Pinehas, dennes son Abisua,
51. dennes son Bucki, dennes son Ussi, dennes son Seraja,
52. dennes son Merajot, dennes son Amarja, dennes son Ahitub,
53. dennes son Sadok, dennes son Ahimaas.
54. Och dessa voro deras boningsorter, efter deras tältläger inom
deras område: Åt Arons söner av kehatiternas släkt -- ty dem
träffade nu lotten --
>Jos. 21,9 f.
55. åt dem gav man Hebron i Juda land med dess utmarker runt
omkring.
56. Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man åt
Kaleb, Jefunnes son.
57. Åt Arons söner gav man alltså fristäderna Hebron och Libna med
dess utmarker, vidare Jattir och Estemoa med dess utmarker.
>5 Mos. 19,1 f.
58. Hilen med dess utmarker, Debir med dess utmarker,
59. Asan med dess utmarker och Bet-Semes med dess utmarker;
60. och ur Benjamins stam Geba med dess utmarker, Alemet med dess
utmarker och Anatot med dess utmarker, så att deras städer
tillsammans utgjorde tretton städer, efter deras släkter.
61. Och Kehats övriga barn fingo ur en stamsläkt, nämligen den
stamhalva som utgjorde ena hälften av Manasse stam, genom
lottkastning tio städer.
62. Gersoms barn åter fingo, efter sina släkter, ur Isaskars stam,
ur Asers stam, ur Naftali stam och ur Manasse stam i Basan
tretton städer.
63. Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads
stam och ur Sebulons stam genom lottkastning tolv städer.
64. Så gåvo Israels barn åt leviterna dessa städer med deras
utmarker.
65. Genom lottkastning gåvo de åt dem ur Juda barns stam, ur Simeons
barns stam och ur Benjamins barns stam dessa städer, som de
namngåvo.
66. Och bland Kehats barns släkter fingo några följande städer ur
Efraims stam såsom sitt område:
>Jos. 21,20 f.
67. Man gav dem fristäderna Sikem med dess utmarker i Efraims
bergsbygd, Geser med dess utmarker,
68. Jokmeam med dess utmarker, Bet-Horon med dess utmarker;
69. vidare Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess
utmarker;
70. och ur ena hälften av Manasse stam Aner med dess utmarker och
Bileam med dess utmarker. Detta tillföll Kehats övriga barns
släkt.
71. Gersoms barn fingo ur den släkt som utgjorde ena hälften av
Manasse stam Golan i Basan med dess utmarker och Astarot med
dess utmarker;
>Jos. 21,27 f.
72. och ur Isaskars stam Kedes med dess utmarker, Dobrat med dess
utmarker,
73. Ramot med dess utmarker och Anem med dess utmarker;
74. och ur Asers stam Masal med dess utmarker, Abdon med dess
utmarker,
75. Hukok med dess utmarker och Rehob med dess utmarker;
76. och ur Naftali stam Kedes i Galileen med dess utmarker, Hammon
med dess utmarker och Kirjataim med dess utmarker.
77. Meraris övriga barn fingo ur Sebulons stam Rimmono med dess
utmarker och Tabor med dess utmarker,
>Jos. 21,34 f.
78. och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, öster om Jordan, ur
Rubens stam Beser i öknen med dess utmarker, Jahas med dess
utmarker,
79. Kedemot med dess utmarker och Mefaat med dess utmarker;
80. och ur Gads stam Ramot i Gilead med dess utmarker, Mahanaim med
dess utmarker,
81. Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker.
*13/07 Första Krönikeboken, 7 Kapitlet
Första Krönikeboken, 7 Kapitlet
Isaskars, Benjamins, (Dans,) Naftalis,
Manasses, Efraims och Asers stammar.
1. Och Isaskars söner voro Tola och Pua, Jasib och Simron,
tillsammans fyra.
>1 Mos. 46,13. 4 Mos. 26,23 f.
2. Tolas söner voro Ussi, Refaja, Jeriel, Jamai, Jibsam och Samuel,
huvudmän för sina familjer, ättlingar av Tola, tappra stridsmän,
upptecknade efter sin ättföljd. I Davids tid var deras antal
tjugutvå tusen sex hundra.
3. Ussis söner voro Jisraja, och Jisrajas söner voro Mikael, Obadja
och Joel samt Jissia, tillhopa fem, allasammans huvudmän.
4. Och med dem följde stridbara härskaror, trettiosex tusen man,
efter sin ättföljd och sina familjer; ty de hade många hustrur
och barn.
5. Och deras bröder i alla Isaskars släkter voro tappra stridsmän;
åttiosju tusen utgjorde tillsammans de som voro upptecknade i
deras släktregister.
6. Benjamins söner voro Bela, Beker och Jediael, tillsammans tre.
>1 Mos. 46,21. 4 Mos. 26,38 f. 1 Krön. 8,1 f.
7. Belas söner voro Esbon, Ussi, Ussiel, Jerimot och Iri,
tillsammans fem, huvudmän för sina familjer, tappra stridsmän;
de som voro upptecknade i deras släktregister utgjorde tjugutvå
tusen trettiofyra.
8. Bekers söner voro Semira, Joas, Elieser, Eljoenai, Omri,
Jeremot, Abia, Anatot och Alemet. Alla dessa voro Bekers söner.
9. De som voro upptecknade i deras släktregister, efter sin
ättföljd, efter huvudmannen för sina familjer, tappra stridsmän,
utgjorde tjugu tusen två hundra.
10. Jediaels söner voro Bilhan; Bilhans söner voro Jeus, Benjamin,
Ehud, Kenaana, Setan, Tarsis och Ahisahar.
11. Alla dessa voro Jediaels söner, upptecknade efter huvudmännen
för sina familjer, tappra stridsmän, sjutton tusen två hundra
stridbara krigsmän.
12. Och Suppim och Huppim voro Irs söner. -- Men Husim voro Ahers
söner.
>1 Mos. 46,23.
13. Naftalis söner voro Jahasiel, Guni, Jeser och Sallum, Bilhas
söner.
>1 Mos. 46,24. 4 Mos. 26,48 f.
14. Manasses söner voro Asriel, som kvinnan födde; hans arameiska
bihustru födde Makir, Gileads fader.
15. Och Makir tog hustru åt Huppim och Suppim. Hans syster hette
Maaka. Och den andre hette Selofhad. Och Selofhad hade döttrar.
>4 Mos. 26,33. 27,1.
16. Och Maaka, Makirs hustru, födde en son och gav honom namnet
Peres, men hans broder hette Seres. Hans söner voro Ulam och
Rekem.
17. Ulams söner voro Bedan. Dessa voro söner till Gilead, son till
Makir, son till Manasse.
18. Och hans syster var Hammoleket; hon födde Is-Hod, Abieser och
Mahela.
19. Och Semidas söner voro Ajan, Sekem, Likhi och Aniam.
20. Och Efraims söner voro Sutela, dennes son Bered, dennes son
Tahat, dennes son Eleada, dennes son Tahat,
>4 Mos. 26,35 f.
21. dennes son Sabad och dennes son Sutela, så ock Eser och
Elead. Och män från Gat, som voro födda där i landet, dräpte dem,
därför att de hade dragit ned för att taga deras boskapshjordar.
22. Då sörjde Efraim, deras fader, i lång tid, och hans bröder kommo
för att trösta honom.
23. Och han gick in till sin hustru, och hon blev havande och födde
en son; och han gav honom namnet Beria, därför
att det hade skett under en olyckstid[1] för hans
hus.
24. Hans dotter var Seera; hon byggde Nedre och Övre Bet-Horon, så
ock Ussen-Seera.
25. Och hans son var Refa; hans son var Resef, ävensom Tela; hans
son var Tahan.
26. Hans son var Laedan; hans son var Ammihud; hans son var Elisama.
>4 Mos. 1,10.
27. Hans son var Non; hans son var Josua.
>Jos. 1,1.
28. Och deras besittning och deras boningsorter voro Betel med
underlydande orter, österut Naaran och västerut Geser med
underlydande orter, vidare Sikem med underlydande orter, ända
till Aja med underlydande orter.
29. Men i Manasse barns ägo voro Bet-Sean med underlydande orter,
Taanak med underlydande orter, Megiddo med underlydande orter,
Dor med underlydande orter. Här bodde nu Josefs, Israels sons,
barn.
>Jos. 17,11.
30. Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
var Sera.
>1 Mos. 46,17. 4 Mos. 26,44 f.
31. Berias söner voro Heber och Malkiel; han var Birsaits fader.
32. Och Heber födde Jaflet, Somer och Hotam, så ock Sua, deras
syster.
33. Och Jaflets söner voro Pasak, Bimhal och Asvat. Dessa voro
Jaflets söner.
34. Semers söner voro Ahi och Rohaga, Jaba och Aram.
35. Hans broder Helems söner voro Sofa, Jimna, Seles och Amal.
36. Sofas söner voro Sua, Harnefer, Sual, Beri och Jimra,
37. Beser, Hod, Samma, Silsa, Jitran och Beera.
38. Jeters söner voro Jefunne, Pispa och Ara.
39. Och Ullas söner voro Ara, Hanniel och Risja.
40. Alla dessa voro Asers söner, huvudmän för sina familjer, utvalda
tappra stridsmän, huvudmän bland hövdingarna; och de som voro
upptecknade i deras släktregister såsom dugliga till krigstjänst
utgjorde ett antal av tjugusex tusen man.
[1] Hebr. beraá.
*13/08 Första Krönikeboken, 8 Kapitlet
Första Krönikeboken, 8 Kapitlet
Benjamins stam med Sauls släkt.
1. Och Benjamin födde Bela, sin förstfödde, Asbel, den andre, och
Ahara, den tredje,
>1 Mos. 46,21. 4 Mos. 26,38 f. 1 Krön. 7,6 f.
2. Noha, den fjärde, och Rafa, den femte.
3. Bela hade följande söner: Addar, Gera, Abihud,
4. Abisua, Naaman, Ahoa,
5. Gera, Sefufan och Huram.
6. Och dessa voro Ehuds söner, och de voro familjehuvudmän för dem
som bodde i Geba, och som blevo bortförda till Manahat,
7. dit Gera jämte Naaman och Ahia förde bort dem: han födde Ussa
och Ahihud.
8. Och Saharaim födde barn i Moabs land, sedan han hade skilt sig
från sina hustrur, Husim och Baara;
9. med sin hustru Hodes födde han där Jobab, Sibja, Mesa, Malkam,
10. Jeus, Sakeja och Mirma. Dessa voro hans söner, huvudmän för
familjer.
11. Med Husim hade han fött Abitub och Elpaal.
12. Och Elpaals söner voro Eber, Miseam och Semed. Han var den som
byggde Ono och Lod med underlydande orter.
13. Beria och Sema -- vilka voro familjehuvudmän för Ajalons
invånare och förjagade Gats invånare --
14. så ock Ajo, Sasak och Jeremot.
15. Och Sebadja, Arad, Eder,
16. Mikael, Jispa och Joha voro Berias söner.
17. Och Sebadja, Mesullam, Hiski, Heber,
18. Jismerai, Jislia och Jobab voro Elpaals söner.
19. Och Jakim, Sikri, Sabdi,
20. Elienai, Silletai, Eliel,
21. Adaja, Beraja och Simrat voro Simeis söner.
22. Och Jispan, Eber, Eliel,
23. Abdon, Sikri, Hanan,
24. Hananja, Elam, Antotja,
25. Jifdeja och Peniel voro Sasaks söner.
26. Och Samserai, Seharja, Atalja,
27. Jaaresja, Elia och Sikri voro Jerohams söner.
28. Dessa vore huvudman för familjer, huvudmän efter sin ättföljd;
de bodde i Jerusalem.
29. I Gibeon bodde Gibeons fader, vilkens hustru hette Maaka.
>1 Krön. 9,35 f.
30. Och hans förstfödde son var Abdon; vidare Sur, Kis, Baal, Nadab,
31. Gedor, Ajo och Seker.
32. Men Miklot födde Simea. Också dessa bodde jämte sina bröder i
Jerusalem, gent emot sina bröder.
33. Och Ner födde Kis, Kis födde Saul, och Saul födde Jonatan,
Malki-Sua, Abinadab och Esbaal.
>1 Sam. 9,1. 14,49 f.
34. Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal födde Mika.
>2 Sam. 4,4.
35. Mikas söner voro Piton, Melek, Taarea och Ahas.
36. Ahas födde Joadda, Joadda födde Alemet, Asmavet och Simri, och
Simri födde Mosa.
37. Mosa födde Binea. Hans son var Rafa; hans son var Eleasa; hans
son var Asel.
38. Och Asel hade sex söner, och dessa hette Asrikam, Bokeru,
Ismael, Searja, Obadja och Hanan. Alla dessa voro Asels söner.
39. Och hans broder Eseks söner voro Ulam, hans förstfödde, Jeus,
den andre, och Elifelet, den tredje.
40. Och Ulams söner voro tappra stridsmän, som voro skickliga i att
spänna båge; och de hade många söner och sonsöner: ett hundra
femtio.
Alla dessa voro av Benjamins barn
>Dom. 20,16.
*13/09 Första Krönikeboken, 9 Kapitlet
Första Krönikeboken, 9 Kapitlet
Jerusalems invånare. Tjänstgöringen vid
helgedomen. Ytterligare om Sauls släkt.
1. Och hela Israel blev upptecknat i släktregister, och de finnas
uppskrivna i boken om Israels konungar. Och Juda fördes i
fångenskap bort till Babel för sin otrohets skull.
>2 Sam. 24,9. 2 Kon. 24,10 f. 25,1 f.
2. Men de förra invånarna som bodde där de hade sin arvsbesittning,
i sina städer, utgjordes av vanliga israeliter, präster, leviter
och tempelträlar.
3. I Jerusalem bodde en del av Juda barn, av Benjamins barn och av
Efraims och Manasse barn, nämligen:
>Neh. 11,4 f.
4. Utai, son till Ammihud, son till Omri, son till Imri, son till
Bani, av Peres', Judas sons, barn;
5. av siloniterna Asaja, den förstfödde, och hans söner;
6. av Seras barn Jeguel och deras broder, sex hundra nittio;
7. av Benjamins barn Sallu, son till Mesullam, son till Hodauja,
son till Hassenua,
8. vidare Jibneja, Jerohams son, och Ela, son till Ussi, son till
Mikri, och Mesullam, son till Sefatja, son till Reguel, son till
Jibneja,
9. så ock deras bröder, efter deras ättföljd, nio hundra
femtiosex. Alla dessa män voro huvudmän för familjer, var och en
för sin familj.
10. Och av prästerna: Jedaja, Jojarib och Jakin,
>Neh. 11,10 f.
11. vidare Asarja, son till Hilkia, son till Mesullam, son till
Sadok, son till Merajot, son till Ahitub, fursten i Guds hus,
>1 Krön. 6,12 f. Neh. 11,11 f.
12. vidare Adaja, son till Jeroham, son till Pashur, son till
Malkia, vidare Maasai, son till Adiel, son till Jasera, son till
Mesullam, son till Mesillemit, son till Immer,
13. så ock deras bröder, huvudmän för sina familjer, ett tusen sju
hundra sextio, dugande män i de sysslor som hörde till
tjänstgöringen i Guds hus.
14. Och av leviterna: Semaja, som till Hassub, son till Asrikam, son
till Hasabja, av Meraris barn,
15. vidare Bakbackar, Heres och Galal, så ock Mattanja, son till
Mika, son till Sikri, son till Asaf,
16. vidare Obadja, son till Semaja, son till Galal, son till
Jedutun, så ock Berekja, son till Asa, son till Elkana, som
bodde i netofatiternas byar.
17. Och dörrvaktarna: Sallum, Ackub, Talmon och Ahiman med sina
bröder; men Sallum var huvudmannen.
18. Och ända till nu göra de tjänst vid Konungsporten, på östra
sidan. Dessa voro dörrvaktarna i Levi barns läger.
19. Men Sallum, son till Kore, son till Ebjasaf, son till Kora, hade
jämte sina bröder, dem som voro av hans familj, koraiterna, till
tjänstgöringssyssla att hålla vakt vid tältets trösklar; deras
fäder hade nämligen i HERRENS läger hållit vakt vid ingången.
20. Och Pinehas, Eleasars son, hade förut varit furste över dem --
med honom vare HERREN!
21. Sakarja, Meselemjas son, var dörrvaktare vid ingången till
uppenbarelsetältet.
22. Alla dessa voro utvalda till dörrvaktare vid trösklarna: två
hundra tolv. De blevo i sina byar upptecknade i
släktregistret. David och siaren Samuel hade tillsatt dem att
tjäna på heder och tro.
>1 Sam. 9,9.
23. De och deras söner stodo därför vid portarna till HERRENS hus,
tälthuset, och höllo vakt.
24. Efter de fyra väderstrecken hade dörrvaktarna sina platser: i
öster, väster, norr och söder.
25. Och deras bröder, de som fingo bo i sina byar, skulle var sjunde
dag, alltid på samma timme, infinna sig hos dem.
26. Ty på heder och tro voro dessa fyra anställda såsom förmän för
dörrvaktarna. Detta var nu leviterna. De hade ock uppsikten
över kamrarna och förvaringsrummen i Guds hus.
27. Och de vistades om natten runt omkring Guds hus, ty dem ålåg att
hålla vakt, och de skulle öppna dörrarna var morgon.
28. Somliga av dem hade uppsikten över de kärl som användes vid
tjänstgöringen. De buro nämligen in dem, efter att hava räknat
dem, och buro sedan ut dem, efter att åter hava räknat dem.
29. Och somliga av dem voro förordnade till att hava uppsikten över
de andra kärlen, över alla andra helgedomens kärl, så ock över
det fina mjölet och vinet och oljan och rökelsen och de
välluktande kryddorna.
30. Men somliga av prästernas söner beredde salvan av de välluktande
kryddorna.
>2 Mos. 30,25.
31. Och Mattitja, en av leviterna, koraiten Sallums förstfödde, hade
på heder och tro uppsikten över bakverket.
32. Och somliga av deras bröder, kehatiternas söner, hade uppsikten
över skådebröden och skulle tillreda dem för var sabbat.
>3 Mos. 24,5 f.
33. Men de andra, nämligen sångarna, huvudmän för levitiska
familjer, vistades i kamrarna, fria ifrån annan tjänstgöring, ty
dag och natt voro de upptagna av sina egna sysslor.
34. Dessa voro huvudmännen för de levitiska familjerna, huvudman
efter sin ättföljd; de bodde i Jerusalem.
35. I Gibeon bodde Gibeons fader Jeguel, vilkens hustru hette Maaka.
>1 Krön. 8,29 f.
36. Och hans förstfödde son var Abdon; vidare Sur, Kis, Baal, Ner,
Nadab
37. Gedor, Ajo, Sakarja och Miklot.
38. Men Miklot födde Simeam. Också de bodde jämte sina bröder i
Jerusalem, gent emot sina bröder.
39. Och Ner födde Kis, Kis födde Saul, och Saul födde Jonatan,
Malki-Sua, Abinadab och Esbaal.
>1 Sam. 14,49 f.
40. Jonatans son var Merib-Baal, och Merib-Baal födde Mika.
41. Mikas söner voro Piton, Melek och Taharea.
42. Ahas födde Jaera, Jaera födde Alemet, Asmavet och Simri, och
Simri födde Mosa.
43. Mosa födde Binea. Hans son var Refaja; hans son var Eleasa; hans
son var Asel.
44. Och Asel hade sex söner, och dessa hette Asrikam, Bokeru,
Ismael, Searja, Obadja och Hanan. Dessa voro Asels söner
*13/10 Första Krönikeboken, 10 Kapitlet
Första Krönikeboken, 10 Kapitlet
Sauls och hans söners död i striden mot
filistéerna. Deras begravning.
1. Och filistéerna stridde mot Israel; och Israels män flydde för
filistéerna och föllo slagna på berget Gilboa.
>1 Sam. 31,1 f.
2. Och filistéerna ansatte ivrigt Saul och hans söner. Och
filistéerna dödade Jonatan, Abinadab och Malki-Sua, Sauls söner.
3. När då Saul själv blev häftigt anfallen och bågskyttarna kommo
över honom, greps han av förskräckelse för skyttarna.
4. Och Saul sade till sin vapendragare: »Drag ut ditt svärd och
genomborra mig därmed, så att icke dessa oomskurna komma och
hantera mig skändligt.» Men hans vapendragare ville det icke, ty
han fruktade storligen. Då tog Saul själv svärdet och störtade
sig därpå.
5. Men när vapendragaren såg att Saul var död, störtade han sig ock
på sitt svärd och dog.
6. Så dogo då Saul och hans tre söner; och alla som hörde till hans
hus dogo på samma gång.
7. Och när alla israeliterna i dalen förnummo att deras här hade
flytt, och att Saul och hans söner voro döda, övergåvo de sina
städer och flydde; sedan kommo filistéerna och bosatte sig i
dem.
8. Dagen därefter kommo filistéerna för att plundra de slagna och
funno då Saul och hans söner, där de lågo fallna på berget
Gilboa.
9. Och de plundrade honom och togo med sig hans huvud och hans
vapen och sände dem omkring i filistéernas land och läto
förkunna det glada budskapet för sina avgudar och för folket.
10. Och de lade hans vapen i sitt gudahus, men hans huvudskål hängde
de upp i Dagons tempel.
11. Men när allt folket i Jabes i Gilead hörde allt vad filistéerna
hade gjort med Saul,
12. stodo de upp, alla stridbara män, och togo Sauls och hans söners
lik och förde dem till Jabes; och de begrovo deras ben under
terebinten i Jabes och fastade så i sju dagar.
13. Detta blev Sauls död, därför att han hade begått otrohet mot
HERREN, i det att han icke hade hållit HERRENS ord, så ock
därför att han hade frågat en ande och sökt svar hos en sådan.
>1 Sam. 15,10 f. 28,7 f.
14. Han hade icke sökt svar hos HERREN; därför dödade HERREN
honom. Och sedan överflyttade han konungadömet på David, Isais
son.
*13/11 Första Krönikeboken, 11 Kapitlet
Första Krönikeboken, 11 Kapitlet
David konung över hela Israel. Hans
erövring av Jerusalem. Förteckning på
hans hjältar.
1. Då församlade sig hela Israel till David i Hebron och sade: »Vi
äro ju ditt kött och ben.
>2 Sam. 5,1 f. 1 Krön. 12,23 f.
2. Redan för länge sedan, redan då Saul ännu var konung, var det du
som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har HERREN,
din Gud, sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja,
du skall vara en furste över mitt folk Israel.»
>1 Sam. 13,14. 18,5 f. 19,8.
3. När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron,
slöt David ett förbund med dem där i Hebron, inför HERREN; och
sedan smorde de David till konung över Israel, i enlighet med
HERRENS ord genom Samuel.
>1 Sam. 16,18.
4. Och David drog med hela Israel till Jerusalem, det är Jebus; där
befunno sig jebuséerna, som ännu bodde kvar i landet.
>2 Sam. 5,6 f.
5. Och invånarna i Jebus sade till David: »Hitin kommer du icke.»
Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad
6. Och David sade: »Vemhelst som först slår ihjäl en jebusé, han
skall bliva hövding och anförare.» Och Joab, Serujas son, kom
först ditupp och blev så hövding.
7. Sedan tog David sin boning i bergfästet; därför kallade man det
Davids stad.
8. Och han uppförde befästningsverk runt omkring staden, från Millo
och allt omkring; och Joab återställde det övriga av staden.
9. Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN Sebaot
var med honom
10. Och dessa äro de förnämsta bland Davids hjältar, vilka gåvo
honom kraftig hjälp att bliva konung, de jämte hela Israel, och
så skaffade honom konungaväldet, enligt HERRENS ord angående
Israel.
>2 Sam. 23,8 f.
11. Detta är förteckningen på Davids hjältar: Jasobeam, son till en
hakmonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt
spjut över tre hundra som hade blivit slagna på en gång.
>1 Krön. 27,2.
12. Och efter honom kom ahoaiten Eleasar, son till Dodo; han var en
av de tre hjältarna.
>1 Krön. 27,4.
13. Han var med David vid Pas-Dammim, när filistéerna där hade
församlat sig till strid. Och där var ett åkerstycke, fullt med
korn. Och folket flydde för filistéerna.
14. Då ställde de sig mitt på åkerstycket och försvarade det och
slogo filistéerna; och HERREN lät dem så vinna en stor seger.
15. En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned över
klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning
filistéer var lägrad i Refaimsdalen.
>1 Sam. 22,1.
16. Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost
fanns i Bet-Lehem.
17. Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva
mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»
18. Då bröto de tre sig igenom filistéernas läger och hämtade vatten
ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det
till David. Men David ville icke dricka det, utan göt ut det
såsom ett drickoffer åt HERREN.
19. Han sade nämligen: »Gud låte det vara fjärran ifrån mig att jag
skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod, som hava
vågat sina liv? Ty med fara för sina liv hava de burit det
hit.» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de tre
hjältarna gjort.
20. Absai, Joabs broder, var den förnämste av tre andra; han svängde
en gång sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna. Och
han hade ett stort namn bland de tre.
21. Han var dubbelt mer ansedd än någon annan i detta tretal, och
han var deras hövitsman, men upp till de tre första kom han dock
icke.
22. Vidare Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper,
segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab,
och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl
lejonet i brunnen.
>1 Krön. 27,5 f.
23. Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så reslig: fem
alnar lång. Fastän egyptiern i handen hade ett spjut som liknade
en vävbom, gick han ned mot honom, väpnad allenast med sin
stav. Och han ryckte spjutet ur egyptiern hand och dräpte honom
med hans eget spjut.
24. Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett
stort namn bland de tre hjältarna.
25. Ja, han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de
tre första kom han icke. Och David satte honom till anförare för
sin livvakt.
26. De tappra hjältarna voro: Asael, Joabs broder, Elhanan, Dodos
son, från Bet-Lehem;
>2 Sam. 2,18. f Krön. 27,7 f.
27. haroriten Sammot; peloniten Heles;
28. tekoaiten Ira, Ickes' son; anatotiten Abieser;
29. husatiten Sibbekai; ahoaiten Ilai;
30. netofatiten Maherai; netofatiten Heled, Baanas son;
31. Itai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam;
pirgatoniten Benaja;
32. Hurai från Gaas' dalar; arabatiten Abiel;
33. baharumiten Asmavet; saalboniten Eljaba;
34. gisoniten Bene-Hasem; harariten Jonatan, Sages son;
35. harariten Ahiam, Sakars son; Elifal, Urs son;
36. mekeratiten Hefer; peloniten Ahia;
37. Hesro från Karmel; Naarai, Esbais son;
38. Joel, broder till Natan; Mibhar, Hagris son;
39. ammoniten Selek; berotiten Naherai, vapendragare åt Joab,
Serujas son;
40. jeteriten Ira; jeteriten Gareb;
41. hetiten Uria; Sabad, Alais son;
>2 Sam. 11,3, 6 f.
42. rubeniten Adina, Sisas son, en huvudman bland rubeniterna, och
jämte honom trettio andra;
43. Hanan, Maakas son, och mitniten Josafat;
44. astarotiten Ussia; Sama och Jeguel, aroeriten Hotams söner;
45. Jediael, Simris son, och hans broder Joha, tisiten;
46. Eliel-Hammahavim samt Jeribai och Josauja, Elnaams söner, och
moabiten Jitma;
47. slutligen Eliel, Obed och Jaasiel-Hammesobaja.
*13/12 Första Krönikeboken, 12 Kapitlet
Första Krönikeboken, 12 Kapitlet
Förteckning på dem som gingo över till
David i Sauls tid. Antalet av de krigare
som gjorde David till konung i Hebron.
1. Och dessa voro de som kommo till David i Siklag, medan han ännu
höll sig undan för Saul, Kis' son; de hörde till de hjältar som
bistodo honom under kriget.
>1 Sam. 27,6.
2. De voro väpnade med båge och skickliga i att, både med höger och
med vänster hand, slunga stenar och avskjuta pilar från
bågen. Av Sauls stamfränder, benjaminiterna, kommo:
>Dom. 20,16.
3. Ahieser, den förnämste, och Joas, gibeatiten Hassemaas söner;
Jesuel och Pelet, Asmavets söner; Beraka; anatotiten Jehu;
4. gibeoniten Jismaja, en av de trettio hjältarna, anförare för de
trettio; Jeremia; Jahasiel; Johanan; gederatiten Josabad;
5. Eleusai; Jerimot; Bealja; Semarja; harufiten Sefatja;
6. koraiterna Elkana, Jissia, Asarel, Joeser och Jasobeam;
7. Joela och Sebadja, söner till Jeroham, av strövskaran.
8. Och av gaditerna avföllo några och gingo till David i bergfästet
i öknen, tappra män, krigsmän skickliga att strida, rustade med
sköld och spjut; de hade en uppsyn såsom lejon och voro snabba
såsom gaseller på bergen:
9. Eser, den förnämste, Obadja, den andre, Eliab, den tredje,
10. Masmanna, den fjärde, Jeremia, den femte,
11. Attai, den sjätte, Eliel, den sjunde,
12. Johanan, den åttonde, Elsabad, den nionde,
13. Jeremia, den tionde, Makbannai, den elfte.
14. Dessa hörde till Gads barn och till de förnämsta i hären; den
ringaste av dem var ensam så god som hundra, men den ypperste så
god som tusen.
15. Dessa voro de som i första månaden gingo över Jordan, när den
var full över alla sina bräddar, och som förjagade alla dem som
bodde i dalarna, åt öster och åt väster.
16. Av Benjamins och Juda barn kommo några män till David ända till
bergfästet.
17. Då gick David ut emot dem och tog till orda och sade till dem:
»Om I kommen till mig i fredlig avsikt och viljen bistå mig, så
är mitt hjärta redo till förening med eder; men om I kommen för
att förråda mig åt mina ovänner, fastän ingen orätt är i mina
händer, då må våra fäders Gud se därtill och straffa det.»
18. Men Amasai, den förnämste bland de trettio, hade blivit beklädd
med andekraft, och han sade:
»Dina äro vi, David,
och med dig stå vi, du Isais son.
Frid vare med dig, frid,
och frid vare med dem som bistå dig
ty din Gud har bistått dig!»
Och David tog emot dem och gav dem plats bland de förnämsta i
sin skara.
>Dom. 6,34. 2 Krön. 24,80. Luk. 24,49.
19. Från Manasse gingo några över till David, när han med
filistéerna drog ut i strid mot Saul, dock fingo de icke bistå
dessa; ty när filistéernas hövdingar hade rådplägat, skickade de
bort honom, i det de sade: »Det gäller huvudet för oss, om han
går över till sin herre Saul.
>1 Sam. 29,4.
20. När han då drog till Siklag, gingo dessa från Manasse över till
honom: Adna, Josabad, Jediael, Mikael, Josabad, Elihu och
Silletai, huvudmän för de ätter som tillhörde Manasse.
21. Dessa bistodo David mot strövskaran, ty de voro allasammans
tappra stridsmän och blevo hövitsmän i hären.
>1 Sam. 30,15 f.
22. Dag efter dag kommo nämligen allt flera till David för att bistå
honom, så att hans läger blev övermåttan stort.
23. Detta är de tal som angiva summorna av det väpnade krigsfolk som
kom till David i Hebron, för att efter HERRENS befallning flytta
Sauls konungamakt över på honom:
>2 Sam. 5,1 f. 1 Krön. 11,1 f.
24. Juda barn, som buro sköld och spjut, sex tusen åtta hundra,
väpnade till strid;
25. av Simeons barn tappra krigsmän, sju tusen ett hundra;
26. av Levi barn fyra tusen sex hundra;
27. därtill Jojada, fursten inom Arons släkt, och med honom tre
tusen sju hundra;
28. så ock Sadok, en tapper yngling, med sin familj, tjugutvå
hövitsmän;
29. av Benjamins barn, Sauls stamfränder, tre tusen (ty ännu vid den
tiden höllo de flesta av dem troget med Sauls hus);
>2 Sam. 3,19.
30. av Efraims barn tjugu tusen åtta hundra, tappra stridsmän,
namnkunniga män i sina familjer;
31. av ena hälften av Manasse stam aderton tusen namngivna män, som
kommo för att göra David till konung;
32. av Isaskars barn kommo män som väl förstodo tidstecknen och
insågo vad Israel borde göra, två hundra huvudmän, därtill alla
deras stamfränder under deras befäl;
33. av Sebulon stridbara män, rustade till krig med alla slags
vapen, femtio tusen, som samlades endräktigt;
34. av Naftali ett tusen hövitsmän, och med dem trettiosju tusen,
väpnade med sköld och spjut;
35. av daniterna krigsrustade män, tjuguåtta tusen sex hundra;
36. av Aser stridbara män, rustade till krig, fyrtio tusen;
37. och från andra sidan Jordan, av rubeniterna, gaditerna och andra
hälften av Manasse stam, ett hundra tjugu tusen, väpnade med
alla slags vapen som brukas vid krigföring.
38. Alla dessa krigsmän, ordnade till strid, kommo i sina hjärtans
hängivenhet till Hebron för att göra David till konung över hela
Israel. Också hela det övriga Israel var enigt i att göra David
till konung.
39. Och de voro där hos David i tre dagar och åto och drucko, ty
deras bröder hade försett dem med livsmedel.
40. De som bodde närmast dem, ända upp till Isaskar, Sebulon och
Naftali, tillförde dem ock på åsnor, kameler, mulåsnor och oxar
livsmedel i myckenhet till föda: mjöl, fikonkakor och
russinkakor, vin och olja, fäkreatur och småboskap; ty glädje
rådde i Israel.
*13/13 Första Krönikeboken, 13 Kapitlet
Första Krönikeboken, 13 Kapitlet
Guds ark föres ifrån Kirjat-Jearim och
sättes in i Obed-Edoms hus.
1. Och David rådförde sig med över- och underhövitsmännen, med alla
furstarna.
>2 Sam. 6,1 f.
2. Sedan sade David till Israels hela församling: »Om I så finnen
för gott, och om detta är från HERREN, vår Gud, så låt oss sända
bud åt alla håll till våra övriga bröder i alla Israels
landsändar, och därjämte till prästerna och leviterna i de
städer kring vilka de hava sina utmarker, att de må församla sig
till oss;
3. och låt oss flytta vår Guds ark till oss, ty i Sauls tid frågade
vi icke efter den.»
4. Och hela församlingen svarade att man skulle göra så, ty
förslaget behagade hela folket.
5. Så församlade då David hela Israel, från Sihor i Egypten ända
dit där vägen går till Hamat, för att hämta Guds ark från
Kirjat-Jearim.
>Jos. 13,3, 5.
6. Och David drog med hela Israel upp till Baala, det är
Kirjat-Jearim, som hör till Juda, för att därifrån föra upp
Guds, HERRENS, ark, hans som tronar på keruberna, och efter
vilken den hade fått sitt namn.
>Jos. 15,9, 60.
7. Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån
Abinadabs hus; och Ussa och Ajo körde vagnen.
>1 Sam. 7,1.
8. Och David och hela Israel fröjdade sig inför Gud av all makt,
med sånger och med harpor, psaltare, pukor, cymbaler och
trumpeter.
9. Men när de kommo till Kidonslogen, räckte Ussa ut sin hand för
att fatta I arken, ty oxarna snavade.
10. Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och därför att han hade
räckt ut sin hand mot arken, slog han honom, så att han föll ned
död där inför Gud.
>4 Mos. 4,15, 19 f. 1 Krön. 15,13.
11. Men det gick David hårt till sinnes att HERREN så hade
brutit ned Ussa[1]; och han kallade det stället
Peres-Ussa, såsom det heter ännu i dag.
12. Och David betogs av sådan fruktan för Gud på den dagen, att han
sade: »Huru skulle jag töras låta föra Guds ark till mig?»
13. Därför lät David icke flytta in arken till sig i Davids stad,
utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
14. Sedan blev Guds ark kvar vid Obed-Edoms hus, där den stod i sitt
eget hus, i tre månader; men HERREN välsignade Obed-Edoms hus
och allt vad som hörde honom till.
[1] Hebr. parás péres be-Ussá.
*13/14 Första Krönikeboken, 14 Kapitlet
Första Krönikeboken, 14 Kapitlet
Davids vänskap med Hiram. Davids hustrur
och söner. Filistéernas anfall och
nederlag.
1. Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med
cederträ, därjämte ock murare och timmermän, för att de skulle
bygga honom ett hus.
>2 Sam. 5,11 f.
2. Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över
Israel; ty han hade låtit hans rike bliva övermåttan upphöjt,
för sitt folk Israels skull.
3. Och David tog sig ännu flera hustrur i Jerusalem, och David
födde ännu flera söner och döttrar.
4. Dessa äro namnen på de söner som han fick i Jerusalem: Sammua,
Sobab, Natan, Salomo,
>2 Sam. 5,13 f. 1 Krön. 3,6 f.
5. Jibhar, Elisua, Elpelet,
6. Noga, Nefeg, Jafia,
7. Elisama, Beeljada och Elifelet.
8. Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till
konung över hela Israel, drogo de allasammans upp för att fånga
David. När David hörde detta, drog han ut mot dem.
>2 Sam. 5,17 f.
9. Då nu filistéerna hade fallit in i Refaimsdalen och där företogo
plundringståg,
10. frågade David Gud: »Skall jag draga upp mot filistéerna? Vill du
då giva dem i min hand?» HERREN svarade honom: »Drag upp; jag
vill giva dem i din hand.»
11. Och de drogo upp till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då
sade David: »Gud har brutit ned[1] mina fiender
genom min hand, likasom en vattenflod bryter ned.» Därav fick
det stället namnet Baal-Perasim.
>Jes. 28,21.
12. De lämnade där efter sig sina gudar; och David befallde att
dessa skulle brännas upp i eld.
>5 Mos. 7,5, 25.
13. Men filistéerna företogo ännu en gång plundringståg i dalen.
>2 Sam. 5,22 f.
14. När David då åter frågade Gud, svarade Gud honom: »Du skall icke
draga upp efter dem; du må kringgå dem på en omväg, så att du
kommer över dem från det håll där bakaträden stå.
15. Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, drag
då ut till strid, ty då har Gud dragit ut framför dig till att
slå filistéernas här.»
16. David gjorde såsom Gud hade bjudit honom; och de slogo
filistéernas här och förföljde dem från Gibeon ända till Geser.
17. Och ryktet om David gick ut i alla länder, och HERREN lät
fruktan för honom komma över alla folk.
[1] Hebr. parás.
*13/15 Första Krönikeboken, 15 Kapitlet
Första Krönikeboken, 15 Kapitlet
Efter nödiga förberedelser föres Guds
ark till Jerusalem. Mikal får förakt för
David.
1. Och han uppförde åt sig hus i Davids stad; sedan beredde han en
plats åt Guds ark och slog upp ett tält åt den.
>2 Sam. 6,17. 1 Krön. 16,1.
2. Därvid befallde David: »Inga andra än leviterna må bära Guds
ark; ty dem har HERREN utvalt till att bära Guds ark och till
att göra tjänst inför honom för evärdlig tid.»
>4 Mos. 4,15.
3. Och David församlade hela Israel till Jerusalem för att hämta
HERRENS ark upp till den plats som han hade berett åt den.
4. Och David samlade tillhopa Arons barn och leviterna;
5. av Kehats barn: Uriel, deras överste, och hans bröder, ett
hundra tjugu;
6. av Meraris barn: Asaja, deras överste, och hans bröder, två
hundra tjugu;
7. av Gersoms barn: Joel, deras överste, och hans bröder, ett
hundra trettio;
8. av Elisafans barn: Semaja, deras överste, och hans bröder, två
hundra;
9. av Hebrons barn: Eliel, deras överste, och hans bröder, åttio;
10. av Ussiels barn: Amminadab, deras överste, och hans bröder, ett
hundra tolv.
11. Och David kallade till sig prästerna Sadok och Ebjatar jämte
leviterna Uriel, Asaja, Joel, Semaja, Eliel och Amminadab.
12. Och han sade till dem: »I ären huvudmän för leviternas familjer.
Helgen eder tillika med edra bröder, och hämten så HERRENS,
Israels Guds, ark upp till den plats som jag har berett åt
den.
>2 Mos. 19,10.
13. Ty därför att I förra gången icke voren tillstädes var det som
HERREN, vår Gud, bröt ned en av oss, till straff för att vi icke
sökte honom så, som tillbörligt var.»
>2 Sam. 6,6 f. 1 Krön. 13,10 f.
14. Då helgade prästerna och leviterna sig till att hämta upp
HERRENS, Israels Guds, ark.
15. Och såsom Mose hade bjudit i enlighet med HERRENS ord, buro nu
Levi barn Guds ark med stänger, som vilade på deras axlar.
>2 Mos. 25,14. 4 Mos. 7,9.
16. Och David sade till de översta bland leviterna att de skulle
förordna sina bröder sångarna till tjänstgöring med
musikinstrumenter, psaltare, harpor och cymbaler, som de skulle
låta ljuda, under det att de höjde glädjesången.
17. Leviterna förordnade då Heman, Joels son, och av hans bröder
Asaf, Berekjas son, och av dessas bröder, Meraris barn, Etan,
Kusajas son,
18. och jämte dem deras bröder av andra ordningen Sakarja, Ben,
Jaasiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Benaja, Maaseja,
Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom och Jegiel,
dörrvaktarna.
19. Och sångarna, Heman, Asaf och Etan, skulle slå kopparcymbaler.
20. Sakarja, Asiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Maaseja och
Benaja skulle spela på psaltare, till Alamót.
21. Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom, Jegiel och Asasja
skulle leda sången med harpor, till Seminit.
22. Kenanja, leviternas anförare, när de buro, skulle undervisa i
att bära, ty han var kunnig i sådant.
23. Berekja och Elkana skulle vara dörrvaktare vid arken.
24. Sebanja, Josafat, Netanel, Amasai, Sakarja, Benaja och Elieser,
prästerna, skulle blåsa i trumpeter framför Guds ark. Slutligen
skulle Obed-Edom och Jehia vara dörrvaktare vid arken.
25. Så gingo då David och de äldste i Israel och överhövitsmännen
åstad för att hämta HERRENS förbundsark upp ur Obed-Edoms hus,
under jubel.
>2 Sam. 6,12 f.
26. Och då Gud skyddade leviterna som buro HERRENS förbundsark,
offrade man sju tjurar och sju vädurar.
27. Därvid var David klädd i en kåpa av fint linne; så voro ock alla
leviterna som buro arken, så ock sångarna och Kenanja, som
anförde sångarna, när de buro. Och därjämte bar David en
linne-efod.
28. Och hela Israel hämtade upp HERRENS förbundsark under jubel och
basuners ljud; och man blåste i trumpeter och slog cymbaler och
lät psaltare och harpor ljuda.
29. När då HERRENS förbundsark kom till Davids stad, blickade Mikal,
Sauls dotter, ut genom fönstret, och då hon såg konung David
dansa och göra sig glad, fick hon förakt för honom i sitt
hjärta.
*13/16 Första Krönikeboken, 16 Kapitlet
Första Krönikeboken, 16 Kapitlet
Offer och lovsånger, när arken föres in
i Jerusalem. Anordningar för
gudstjänsten vid arken.
1. Sedan de hade fört Guds ark ditin, ställde de den i tältet som
David hade slagit upp åt den, och framburo därefter brännoffer
och tackoffer inför Guds ansikte.
>2 Sam. 6,17 f. 1 Krön. 15,1.
2. När David hade offrat brännoffret och tackoffret, välsignade han
folket i HERRENS namn.
>4 Mos. 6,23 f.
3. Och åt var och en av alla israeliterna, både man och kvinna, gav
han en kaka bröd, ett stycke kött och en druvkaka.
4. Och han förordnade vissa leviter till att göra tjänst inför
HERRENS ark, för att de skulle prisa, tacka och lova HERREN,
Israels Gud:
>Syr. 47,9 f.
5. Asaf såsom anförare, näst efter honom Sakarja, och vidare
Jegiel, Semiramot, Jehiel, Mattitja, Eliab, Benaja, Obed-Edom
och Jegiel med psaltare och harpor; och Asaf skulle slå
cymbaler.
6. Men prästerna Benaja och Jahasiel skulle beständigt stå med sina
trumpeter framför Guds förbundsark.
7. På den dagen var det som David först fastställde den ordningen
att man genom Asaf och hans bröder skulle tacka HERREN på detta
sätt:
8. »Tacken HERREN,
åkallen hans namn,
gören hans gärningar kunniga bland folken.
>Ps. 105,1 f. Jes. 12,4.
9. Sjungen till hans ära,
lovsägen honom,
talen om alla hans under.
10. Berömmen eder av hans heliga namn;
glädje sig av hjärtat
de som söka HERREN.
11. Frågen efter HERREN och hans makt,
söken hans ansikte beständigt.
12. Tänken på de underbara verk som han har gjort,
på hans under och hans muns domar,
>5 Mos. 26,8.
13. I Israels, hans tjänares, säd,
I Jakobs barn, hans utvalda.
14. Han är HERREN, vår Gud;
över hela jorden gå hans domar.
15. Tänken evinnerligen på hans förbund,
intill tusen släkten på vad han har stadgat,
16. på det förbund han slöt med Abraham
och på hans ed till Isak.
>1 Mos 15,18. 17,1 f. 22,16 f. 26,2 f. Luk. 1,72 f.
17. Han fastställde det för Jakob till en stadga,
för Israel till ett evigt förbund;
18. han sade: 'Åt dig vill jag giva Kanaans land,
det skall bliva eder arvedels lott.'
>1 Mos. 13,13. 28,13. 35,12.
19. Då voren I ännu en liten hop,
I voren ringa och främlingar därinne.
20. Och de vandrade åstad ifrån folk till folk
ifrån ett rike bort till ett annat.
21. Han tillstadde ingen att göra dem skada,
han straffade konungar för deras skull:
>1 Mos. 12,17. 20,3, 7, 18.
22. 'Kommen icke vid mina smorda,
och gören ej mina profeter något ont.'
23. Sjungen till HERRENS ära,
alla länder,
båden glädje var dag,
förkunnen hans frälsning.
>Ps. 96,1 f.
24. Förtäljen bland hedningarna hans ära,
bland alla folk hans under.
25. Ty stor är HERREN
och högt lovad,
och fruktansvärd är han
mer än alla gudar.
>2 Mos. 15,11. Ps. 86,8.
26. Ty folkens alla gudar äro avgudar,
men HERREN är den som har gjort himmelen.
27. Majestät och härlighet äro inför hans ansikte,
makt och fröjd i hans boning.
28. Given åt HERREN,
I folkens släkter,
given åt HERREN
ära och makt;
29. given åt HERREN
hans namns ära,
bären fram skänker
och kommen inför hans ansikte,
tillbedjen HERREN
i helig skrud.
>Ps. 29,1 f.
30. Bäven för hans ansikte,
alla länder;
se, jordkretsen står fast
och vacklar icke.
31. Himmelen vare glad,
och jorden fröjde sig,
och bland hedningarna säge man:
'HERREN är nu konung!'
>Ps. 97,1.
32. Havet bruse
och allt vad däri är,
marken glädje sig
och allt som är därpå;
>Ps. 98,7 f.
33. ja, då juble
skogens träd
inför HERREN, ty han kommer
för att döma jorden.
34. Tacken HERREN, ty han är god,
ty hans nåd varar evinnerligen,
>Ps. 106,1. 107,1. 118,1. 136,1.
35. och sägen: 'Fräls oss, du vår frälsnings Gud,
församla oss och rädda oss från hedningarna,
så att vi få prisa ditt heliga namn
och berömma oss av ditt lov.'
>Ps. 106,47 f.
36. Lovad vare HERREN, Israels Gud,
från evighet till evighet!»
Och allt folket sade: »Amen», och lovade HERREN.
>PS. 41,14 . 72,18.
37. Och han gav där, inför HERRENS förbundsark, åt Asaf och hans
bröder uppdraget att beständigt göra tjänst inför arken, var dag
med de för den dagen bestämda sysslorna.
38. Men Obed-Edom och deras bröder voro sextioåtta; och Obed-Edom,
Jedituns son, och Hosa gjorde han till dörrvaktare.
39. Och prästen Sadok och hans bröder, prästerna, anställde han
inför HERRENS tabernakel, på offerhöjden i Gibeon,
>1 Kon. 3,4. 1 Krön. 21,29. 2 Krön. 1,3.
40. för att de beständigt skulle offra åt HERREN brännoffer på
brännoffersaltaret, morgon och afton, och göra allt vad som var
föreskrivet i HERRENS lag, den som han hade givit åt Israel;
>2 Mos. 29,38 f. 4 Mos. 28,3 f.
41. och jämte dem Heman och Jedutun och de övriga namngivna utvalda,
på det att de skulle tacka HERREN, därför att hans nåd varar
evinnerligen.
42. Och hos dessa, nämligen Heman och Jedutun, förvarades trumpeter
och cymbaler åt dem som skulle spela, så ock andra instrumenter
som hörde till gudstjänsten. Och Jedutuns söner gjorde han till
dörrvaktare.
43. Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt; men David
vände om för att hälsa sitt husfolk.
>2 Sam. 6,19 f.
*13/17 Första Krönikeboken, 17 Kapitlet
Första Krönikeboken, 17 Kapitlet
David vill bygga ett hus åt Herren, men
Herren förkunnar att han i stället skall
bygga ett hus åt David. Davids
tacksägelse och bön.
1. Då nu David satt i sitt hus, sade han till profeten Natan: »Se,
jag bor i ett hus av cederträ, under det att HERRENS förbundsark
står under ett tält.»
>2 Sam. 7,1 f.
2. Natan sade till David: »Gör allt vad du har i sinnet; ty Gud är
med dig.»
3. Men om natten kom Guds ord till Natan; han sade:
4. »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Icke du
skall bygga mig det hus som jag skall bo i.
5. Jag har ju icke bott i något hus, från den dag då jag förde
Israel hitupp ända till denna dag, utan jag har flyttat ifrån
tält till tält, ifrån tabernakel till tabernakel.
6. Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med hela
Israel, talat och sagt så till någon enda av Israels domare, som
jag har förordnat till herde för mitt folk: 'Varför haven I icke
byggt mig ett hus av cederträ?'
7. Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN
Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat
dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.
>1 Sam. 16,11 f. 2 Sam. 5,2. Ps. 78,70 f.
8. Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla
dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, sådant som
de störstes namn på jorden.
9. Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det,
så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat.
Orättfärdiga människor skola icke mer föröda det, såsom fordom
skedde,
10. och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade
domare över mitt folk Israel; och jag skall kuva alla dina
fiender. Så förkunnar jag nu för dig att HERREN skall bygga ett
hus åt dig.
11. Ty det skall ske, att när din tid är ute och du går till dina
fäder skall jag efter dig upphöja din son, en av dina
avkomlingar; och jag skall befästa hans konungamakt.
12. Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron
för evig tid.
>1 Kon. 5,5. 6,1. 1 Krön. 28,6 f. Ps. 89,4 f. 132,13.
13. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och min
nåd skall jag icke låta vika ifrån honom, såsom jag lät den vika
ifrån din företrädare.
>Ps. 89,27. Hebr. 1,5.
14. Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för
evig tid, och hans tron skall vara befäst för evig tid.»
>Luk. 1,32 f.
15. Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn
talade nu Natan till David.
16. Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte
och sade: »Vem är jag, HERRE Gud, och vad är mitt hus, eftersom
du har låtit mig komma härtill?
17. Och detta har likväl synts dig vara för litet, o Gud; du har
talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i
tiden. Ja, du har sett till mig på människosätt, for att upphöja
mig, HERRE Gud.
18. Vad skall nu David vidare säga till dig om den ära du har
bevisat din tjänare? Du känner ju din tjänare.
19. HERRE, för din tjänares skull och efter ditt hjärta har du gjort
allt detta stora och förkunnat alla dessa stora ting.
20. HERRE, ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter
allt vad vi hava hört med våra öron.
>5 Mos. 3,24. 4,32 f. 1 Kon. 8,23. Ps. 86,8. Jes. 37,16.
>Dan. 3,29. Hos. 13,4.
21. Och var finnes på jorden något enda folk som är likt ditt folk
Israel, vilket Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till
ett folk -- för att så göra dig ett stort och fruktansvärt namn,
i det att du förjagade hedningarna för ditt folk, det som du
hade förlossat ifrån Egypten?
>5 Mos. 4,7 f.
22. Och du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig
tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud
23. Så må nu, HERRE, vad du har talat om din tjänare och om hans hus
bliva fast för evig tid; gör såsom du har talat.
24. Då skall ditt namn anses fast och bliva stort till evig tid, så
att man skall säga: 'HERREN Sebaot, Israels Gud, är Gud över
Israel.' Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.
25. Ty du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du skall
bygga honom ett hus; därför har din tjänare dristat att bedja
inför dig.
26. Och nu, HERRE, du är Gud; och då du har lovat din tjänare detta
goda,
27. så må du nu ock värdigas välsigna din tjänares hus, så att det
förbliver evinnerligen inför dig. Ty vad du, HERRE, välsignar,
det är välsignat evinnerligen.»
*13/18 Första Krönikeboken, 18 Kapitlet
Första Krönikeboken, 18 Kapitlet
Davids segrar och byte. Hans inre
styrelse och hans ämbetsmän.
1. En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid
tog han Gat med underlydande orter ur filistéernas hand.
>2 Sam. 8,1 f.
2. Han slog ock moabiterna; så blevo moabiterna David underdåniga
och förde till honom skänker.
>4 Mos. 24,17.
3. Likaledes slog David Hadareser, konungen i Soba, vid Hamat, när
denne hade dragit åstad för att befästa sitt välde vid floden
Frat.
4. Och David tog ifrån honom ett tusen vagnar och tog till fånga
sju tusen ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät
avskära fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra
hästar, som han skonade.
>Jos. 11,6, 9.
5. När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa
Hadareser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man
av dem.
6. Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus; och
araméerna blevo David underdåniga och förde till honom
skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
7. Och David tog de gyllene sköldar som Hadaresers tjänare hade
burit och förde dem till Jerusalem.
8. Och från Hadaresers städer Tibhat och Kun tog David koppar i
stor myckenhet; därav gjorde sedan Salomo kopparhavet, pelarna
och kopparkärlen.
>1 Kon. 7,15, 23, 45.
9. Då nu Tou, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit
Hadaresers, konungens i Soba, hela här,
10. sände han sin son Hadoram till konung David för att hälsa honom
och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med
Hadareser och slagit honom; ty Hadareser hade varit Tous
fiende. Han sände ock alla slags kärl av guld, silver och
koppar.
11. Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade
gjort med det silver och guld han hade hemfört från alla andra
folk: från edoméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och
amalekiterna.
12. Och sedan Absai, Serujas son, hade slagit edoméerna i Saltdalen,
aderton tusen man,
>Ps. 60,2.
13. insatte han fogdar i Edom; och alla edoméer blevo David
underdåniga. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog
fram.
>4 Mos. 24,18. 2 Kon. 8,20 f.
14. David regerade nu över hela Israel; och han skipade lag och rätt
åt allt sitt folk.
15. Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat,
Ahiluds son, var kansler.
>2 Sam. 20,23 f.
16. Sadok, Ahitubs son, och Abimelek, Ebjatars son, voro präster,
och Sausa var sekreterare.
17. Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och
peletéerna; men Davids söner voro de förnämste vid konungens
sida.
>1 Kon. 1,38.
*13/19 Första Krönikeboken, 19 Kapitlet
Första Krönikeboken, 19 Kapitlet
Ammons barn vanära Davids sändebud.
David slår dem och deras bundsförvanter
araméerna.
1. En tid härefter dog Nahas, Ammons barns konung, och hans son
blev konung efter honom.
>2 Sam. 10,1 f.
2. Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,
eftersom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David skickade
sändebud för att trösta honom i hans sorg efter fadern. När så
Davids tjänare kommo till Ammons barns land, till Hanun, för att
trösta honom,
3. sade Ammons barns furstar till Hanun: »Menar du att David därmed
att han sänder tröstare till dig vill visa dig att han ärar din
fader? Nej, för att undersöka och fördärva och bespeja landet
hava hans tjänare kommit till dig.»
4. Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka dem och skära av deras
kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät dem så gå.
5. Och man kom och berättade för David vad som hade hänt männen; då
sände han bud emot dem, ty männen voro ju mycket vanärade. Och
konungen lät säga: »Stannen i Jeriko, till dess edert skägg
hinner växa ut, och kommen så tillbaka.»
6. Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för
David, sände Hanun och Ammons barn ett tusen talenter silver för
att leja sig vagnar och ryttare från Aram-Naharaim, från
Aram-Maaka och från Soba.
7. De lejde sig trettiotvå tusen vagnar, ävensom hjälp av konungen
i Maaka med hans folk; dessa kommo och lägrade sig framför
Medeba. Ammons barn församlade sig ock från sina städer och
kommo för att strida.
8. När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de
tappraste krigarna.
9. Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid vid
ingången till staden; men de konungar som hade kommit dit
ställde upp sig för sig själva på fältet.
10. Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom
sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och
ställde sedan upp sig mot araméerna.
11. Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai, och
dessa fingo ställa upp sig mot Ammons barn.
12. Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du
komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,
så vill jag hjälpa dig.
13. Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt
folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom
täckes.
14. Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot
araméerna, och de flydde för honom.
15. Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de
för hans broder Absai och begåvo sig in i staden. Då begav sig
Joab till Jerusalem.
16. Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,
sände de bud att de araméer som bodde på andra sidan floden
skulle rycka ut, anförda av Sofak, Hadaresers härhövitsman.
17. När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel
och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, ställde han
upp sig i slagordning mot dem; och när David hade ställt upp sig
till strid mot araméerna, gåvo dessa sig i strid med honom.
18. Men araméerna flydde undan för Israel, och David dräpte av
araméerna manskapet på sju tusen vagnar, så ock fyrtio tusen man
fotfolk; härhövitsmannen Sofak dödade han ock.
19. Då, alltså Hadaresers tjänare sågo att de hade blivit slagna av
israeliterna, ingingo de fred med David och blevo honom
underdåniga. Efter detta ville araméerna icke vidare hjälpa
Ammons barn.
*13/20 Första Krönikeboken, 20 Kapitlet
Första Krönikeboken, 20 Kapitlet
Rabbas belägring och erövring. Strider
med filistéerna.
1. Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,
tågade Joab ut med krigshären och härjade Ammons barns land, och
kom så och belägrade Rabba, medan David stannade kvar i
Jerusalem. Och Joab intog Rabba och förstörde det.
>2 Sam. 11,1. 12,26 f.
2. Och David tog deras konungs krona från hans huvud, den befanns
väga en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes
nu på Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor
myckenhet.
3. Och folket därinne förde han ut och söndersargade dem med sågar
och tröskvagnar av järn och med bilor. Så gjorde David mot
Ammons barns alla städer. Sedan vände David med allt folket
tillbaka till Jerusalem.
4. Därefter uppstod en strid med filistéerna vid Geser; husatiten
Sibbekai slog då ned Sippai, en av rafaéernas avkomlingar; så
blevo de kuvade.
>2 Sam. 21,18. 1 Krön. 11,29. 27,11,
5. Åter stod en strid med filistéerna; Elhanan, Jaurs son, slog då
ned Lami, gatiten Goljats broder, som hade ett spjut vars skaft
liknade en vävbom.
>1 Sam. 17,7. 2 Sam. 21,19.
6. Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex
fingrar och sex tår, tillsammans tjugufyra; han var ock en
avkomling av rafaéerna.
>2 Sam. 21,20 f.
7. Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till
Simea, Davids broder.
8. Dessa voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för
Davids och hans tjänares hand.
>2 Sam. 21,22.
*13/21 Första Krönikeboken, 21 Kapitlet
Första Krönikeboken, 21 Kapitlet
Folkräkning. Pest. Altaret på Ornans
tröskplats.
1. Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att
räkna Israel.
>2 Sam. 24,1 f.
2. Då sade David till Joab och till folkets andra hövitsman: »Gån
åstad och räknen Israel, från Beer-Seba ända till Dan, och given
mig besked därom, så att jag får veta huru många de äro.»
3. Joab svarade: »Må HERREN än vidare föröka sitt folk hundrafalt.
Äro de då icke, min herre konung, allasammans min herres
tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför skulle man
därmed draga skuld över Israel?
4. Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab. Alltså
drog Joab ut och for omkring i hela Israel, och kom så hem igen
till Jerusalem.
5. Och Joab uppgav för David vilken slutsumma folkräkningen
utvisade: i Israel funnos tillsammans elva hundra tusen
svärdbeväpnade män, och i Juda funnos fyra hundra sjuttio tusen
svärdbeväpnade man.
6. Men Levi och Benjamin hade han icke räknat jämte de andra, ty
konungens befallning var en styggelse för Joab.
>1 Krön. 27,24.
7. Vad som hade skett misshagade Gud, och han hemsökte Israel.
8. Då sade David till Gud: »Jag har syndat storligen däri att jag
har gjort detta; men tillgiv nu din tjänares missgärning, ty jag
har handlat mycket dåraktigt.»
9. Men HERREN talade till Gad, Davids siare, och sade:
10. »Gå och tala till David och säg: Så säger HERREN: Tre ting
lägger jag fram för dig; välj bland dem ut åt dig ett som du
vill att jag skall göra dig.»
11. Då gick Gad in till David och sade till honom: »Så säger HERREN:
12. Tag vilketdera du vill: antingen hungersnöd i tre år, eller
förödelse i tre månader genom dina ovänners anfall, utan att du
kan undkomma dina fienders svärd, eller HERRENS svärd och pest i
landet under tre dagar, i det att HERRENS ängel sprider fördärv
inom hela Israels område. Eftersinna nu vilket svar jag skall
giva honom som har sänt mig.»
13. David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt mig då falla i
HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är mycket stor; i
människohand vill jag icke falla.»
14. Så lät då HERREN pest komma i Israel, så att sjuttio tusen män
av Israel föllo.
15. Och Gud sände en ängel mot Jerusalem till att fördärva det. Men
när denne höll på att fördärva, såg HERREN därtill och ångrade
det onda, så att han sade till ängeln, Fördärvaren[1]: »Det är
nog; drag nu din hand tillbaka.» Och HERRENS ängel stod då vid
jebuséen Ornans tröskplats.
16. När nu David lyfte upp sina ögon och fick se HERRENS ängel
stående mellan jorden och himmelen med ett blottat svärd i sin
hand, uträckt över Jerusalem, då föllo han och de äldste, höljda
i sorgdräkt, ned på sina ansikten.
17. Och David sade till Gud: »Det var ju jag som befallde att folket
skulle räknas. Det är då jag som har syndat och gjort vad ont
är; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? HERRE, min Gud, må
din hand vända sig mot mig och min faders hus, men icke mot ditt
folk, så att det bliver hemsökt.»
18. Men HERRENS ängel befallde Gad att säga till David att David
skulle gå åstad och resa ett altare åt HERREN på jebuséen Ornans
tröskplats.
19. Och David gick åstad på grund av det ord som Gad hade talat i
HERRENS namn.
20. Då Ornan nu vände sig om, fick han se ängeln; och hans fyra
söner som voro med honom, gömde sig. Men Ornan höll på att
tröska vete.
21. Och David kom till Ornan; när då Ornan såg upp och fick se
David, gick han fram ifrån tröskplatsen och föll ned till jorden
på sitt ansikte för David.
22. Och David sade till Ornan: »Giv mig den plats där du tröskar din
säd, så att jag där kan bygga ett altare åt HERREN; giv mig den
för full betalning; och må så hemsökelsen upphöra bland folket.»
23. Då sade Ornan till David: »Tag den, och må sedan min herre
konungen göra vad honom täckes. Se, här giver jag dig
fäkreaturen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet
till spisoffer; alltsammans giver jag.»
24. Men konung David svarade Ornan: »Nej, jag vill köpa det för full
betalning; ty jag vill icke taga åt HERREN det som är ditt, och
offra brännoffer som jag har fått för intet.»
25. Och David gav åt Ornan för platsen sex hundra siklar guld, i
full vikt.
26. Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer
och tackoffer. Han ropade till HERREN, och han svarade honom med
eld från himmelen på brännoffersaltaret.
>3 Mos. 9,24. 1 Kon. 18,38.
27. Och på HERRENS befallning stack ängeln sitt svärd tillbaka i
skidan.
28. Då, när David förnam att HERREN hade bönhört honom på jebuséen
Ornans tröskplats, offrade han där.
29. Men HERRENS tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod
jämte brännoffersaltaret, vid den tiden på offerhöjden i Gibeon.
>1 Krön. 16,39.
30. Dock vågade David icke komma inför Guds ansikte för att söka
honom; så förskräckt var han för HERRENS ängels svärd.
[1] Se Fördärvaren i Ordförkl.
*13/22 Första Krönikeboken, 22 Kapitlet
Första Krönikeboken, 22 Kapitlet
Davids förberedelser till
tempelbyggnaden.
1. Och David sade: »Här skall HERREN Guds hus stå, och här altaret
för Israels brännoffer.»
2. Och David befallde att man skulle samla tillhopa de främlingar
som funnos i Israels land; och han anställde hantverkare, som
skulle hugga ut stenar för att därmed bygga Guds hus.
>2 Krön. 2,17 f.
3. Och David anskaffade järn i myckenhet till spikar på dörrarna i
portarna och till krampor, så ock koppar i sådan myckenhet att
den icke kunde vägas,
4. och cederbjälkar i otalig mängd; ty sidonierna och tyrierna
förde cederträ i myckenhet till David.
5. David tänkte nämligen: »Min son Salomo är ung och späd, men
huset som skall byggas åt HERREN måste göras övermåttan stort,
så att det bliver namnkunnigt och prisat i alla länder; jag vill
därför skaffa förråd åt honom.» Så skaffade David förråd i
myckenhet före sin död.
>1 Krön. 29,1.
6. Och han kallade till sig sin son Salomo och bjöd honom att bygga
ett hus åt HERREN, Israels Gud.
7. Och David sade till sin son Salomo: »Jag hade själv i sinnet att
bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn.
>2 Sam. 7,2 f. 1 Krön. 17,1 f.
8. Men HERRENS ord kom till mig; han sade: Du har utgjutit blod i
myckenhet och fört stora krig; du skall icke bygga ett hus åt
mitt namn, eftersom du har utgjutit så mycket blod på jorden, i
min åsyn.
>1 Kon. 5,2. 1 Krön. 28,3.
9. Men se, åt dig skall födas en son; han skall bliva en fridsäll
man, och jag skall låta honom få fred med alla sina fiender runt
omkring; ty Salomo[1] skall han heta, och
frid[2] och ro skall jag låta vila över Israel i
hans dagar.
10. Han skall bygga ett hus åt mitt namn; han skall vara min son,
och jag skall vara hans fader. Och jag skall befästa hans
konungatron över Israel för evig tid.
>2 Sam. 7,13 f. 1 Kon. 5,5. 1 Krön. 17,11 f.Ps. 89,27.
>Hebr. 1,5.
11. Så vare nu HERREN med dig, min son; må du bliva lyckosam och få
bygga HERRENS, din Guds, hus, såsom han har lovat om dig.
12. Må HERREN allenast giva dig klokhet och förstånd, när han sätter
dig till härskare över Israel, och förhjälpa dig till att hålla
HERRENS, din Guds, lag.
13. Då skall du bliva lyckosam, om du håller och gör efter de
stadgar och rätter som HERREN har bjudit Mose att ålägga
Israel. Var frimodig och oförfärad; frukta icke och var icke
försagd.
>5 Mos. 31,7 f. Jos. 1,7. 1 Kon. 2,2 f. 1 Krön. 28,20.
14. Och se, trots mitt betryck har jag nu anskaffat till HERRENS hus
ett hundra tusen talenter guld och tusen gånger tusen talenter
silver, därtill av koppar och järn mer än som kan vägas, ty så
mycket är det; trävirke och sten har jag ock anskaffat, och mer
må du själv anskaffa.
>1 Krön. 29,2.
15. Arbetare har du ock i myckenhet hantverkare, stenhuggare och
timmermän, och därtill allahanda folk som är kunnigt i allt
slags annat arbete.
16. På guldet, silvret, kopparen och järnet kan ingen räkning
hållas. Upp då och gå till verket; och vare HERREN med dig!»
17. Därefter bjöd David alla Israels furstar att de skulle
understödja hans son Salomo; han sade:
18. »HERREN, eder Gud, är ju med eder och har låtit eder få ro på
alla sidor; ty han har givit landets förra inbyggare i min hand,
och landet har blivit HERREN och hans folk underdånigt.
>1 Krön. 23,25.
19. Så vänden nu edert hjärta och eder själ till att söka HERREN,
eder Gud; och stån upp och byggen HERREN Guds helgedom, så att
man kan föra HERRENS förbundsark och vad annat som hör till Guds
helgedom in i det hus som skall byggas åt HERRENS namn.»
[1] Hebr. Schelomó.
[2] Hebr. schalóm.
*13/23 Första Krönikeboken, 23 Kapitlet
Första Krönikeboken, 23 Kapitlet
Leviternas antal, indelning och
ämbetsgöromål.
1. Och när David blev gammal och levnadsmätt, gjorde han sin son
Salomo till konung över Israel.
>1 Kon. 1,13, 33 f.
2. Och han församlade alla Israels furstar, så ock prästerna och
leviterna.
3. Och leviterna blevo räknade, de nämligen som voro trettio år
gamla eller därutöver; och deras antal, antalet av alla personer
av mankön, utgjorde trettioåtta tusen.
4. »Av dessa», sade han, »skola tjugufyra tusen förestå sysslorna
vid HERRENS hus, och sex tusen vara tillsyningsmän och domare;
>5 Mos. 16,18.
5. fyra tusen skola vara dörrvaktare och fyra tusen skola lovsjunga
HERREN till de instrumenter som jag har låtit göra för
lovsången.»
>2 Krön. 29,25.
6. Och David delade dem i avdelningar efter Levis söner, Gerson
Kehat och Merari.
>1 Mos. 46,11. 1 Krön. 6,1.
7. Till gersoniterna hörde Laedan och Simei.
>2 Mos. 6,17. 4 Mos. 3,18. 1 Krön. 6,16 f.
8. Laedans söner voro Jehiel, huvudmannen, Setam och Joel,
tillsammans tre.
9. Simeis söner voro Selomot, Hasiel och Haran, tillsammans
tre. Dessa voro huvudmän för Laedans familjer.
10. Och Simeis söner voro Jahat, Sina, Jeus och Beria. Dessa voro
Simeis söner, tillsammans fyra.
11. Jahat var huvudmannen, och Sisa var den andre. Men Jeus och
Beria hade icke många barn; därför fingo de utgöra allenast en
familj, en ordning.
12. Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel, tillsammans
fyra.
>2 Mos. 6,18.
13. Amrams söner voro Aron och Mose. Och Aron blev jämte sina söner
för evärdlig tid avskild till att helgas såsom höghelig, till
att för evärdlig tid antända rökelse inför HERREN och göra tjänst
inför honom och välsigna i hans namn.
>2 Mos. 6,20. 28,1. 4 Mos. 6,23 f. 5 Mos, 10,8. 21,5. Hebr. 5,4.
14. Men gudsmannen Moses söner räknades till Levi stam.
15. Moses söner voro Gersom och Elieser.
>2 Mos. 2,22. 18,3 f.
16. Gersoms söner voro Sebuel, huvudmannen.
17. Och Eliesers söner voro Rehabja, huvudmannen. Elieser hade inga
andra söner; men Rehabjas söner voro övermåttan talrika.
18. Jishars söner voro Selomit, huvudmannen.
19. Hebrons söner voro Jeria, huvudmannen, Amarja, den andre,
Jahasiel, den tredje, och Jekameam, den fjärde.
>1 Krön. 24,23.
20. Ussiels söner voro Mika, huvudmannen, och Jissia, den andre.
21. Meraris söner voro Maheli och Musi. Mahelis söner voro Eleasar
och Kis.
22. När Eleasar dog, lämnade han inga söner efter sig, utan allenast
döttrar; men Kis' söner, deras fränder, togo dessa till hustrur.
>1 Krön. 24,28.
23. Musis söner voro Maheli, Eder och Jeremot, tillsammans tre.
>1 Krön. 24,30.
24. Dessa voro Levi barn, efter deras familjer, huvudmännen för
familjerna, så många av dem som inmönstrades, vart namn räknat
särskilt, var person för sig, de som kunde förrätta sysslor vid
tjänstgöringen i HERRENS hus, nämligen de som voro tjugu år
gamla eller därutöver.
25. Ty David sade: »HERREN, Israels Gud, har låtit sitt folk komma
till ro, och han har nu sin boning i Jerusalem till evig tid;
>1 Krön. 22,18.
26. därför behöva icke heller leviterna mer bära tabernaklet och
alla redskap till tjänstgöringen därvid.»
27. (Enligt berättelsen om Davids sista tid räknades nämligen av
Levi barn de som voro tjugu år gamla eller därutöver.)
28. De fingo i stället sin plats vid Arons söners sida för
tjänstgöringen i HERRENS hus, i vad som rörde förgårdarna och
kamrarna och reningen av allt heligt och sysslorna vid
tjänstgöringen i Guds hus,
29. vare sig det gällde skådebröden eller det fina mjölet till
spisoffret eller de osyrade tunnkakorna eller plåtarna eller det
hopknådade mjölet, eller något mått och mål,
30. eller att var morgon göra tjänst genom att tacka och lova
HERREN, och likaledes var afton,
31. eller att offra alla brännoffer åt HERREN på sabbaterna, vid
nymånaderna och vid högtiderna, till bestämt antal och såsom det
var föreskrivet för dem, beständigt, inför HERRENS ansikte.
32. De skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid
uppenbarelsetältet och vid det heliga, vad Arons söner, deras
bröder, hade att iakttaga vid tjänstgöringen i HERRENS hus.
>4 Mos. 18,4.
*13/24 Första Krönikeboken, 24 Kapitlet
Första Krönikeboken, 24 Kapitlet
Prästernas och leviternas avdelningar.
1. Och Arons söner hade följande avdelningar: Arons söner voro
Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
2. Men Nadab och Abihu dogo före sin fader; och de hade inga
söner. Så blevo allenast Eleasar och Itamar präster.
>3 Mos. 1O,1 f. 4 Mos. 3,4. 26,61.
3. Och David jämte Sadok, av Eleasars söner, och Ahimelek, av
Itamars söner, indelade dem och bestämde den ordning i vilken de
skulle göra tjänst.
>2 Krön. 8,14.
4. Då nu Eleasars söner befunnos hava flera huvudmän än Itamars
söner, indelade man dem så, att Eleasars söner fingo sexton
huvudmän för sina familjer och Itamars söner åtta huvudmän för
sina familjer.
5. Man indelade dem genom lottkastning, de förra såväl som de
senare, ty helgedomens furstar och Guds furstar togos både av
Eleasars söner och av Itamars söner.
6. Och Semaja, Netanels son, sekreteraren, av Levi stam, tecknade
upp dem i närvaro av konungen, furstarna och prästen Sadok och
Ahimelek, Ebjatars son, och i närvaro av huvudmännen för
prästernas och leviternas familjer. Lotterna drogos skiftevis
för Eleasars och för Itamars familjer.
7. Den första lotten föll ut för Jojarib, den andra för Jedaja,
8. den tredje för Harim, den fjärde för Seorim,
9. den femte för Malkia, den sjätte för Mijamin,
10. den sjunde för Hackos, den åttonde för Abia,
>Luk. 1,6.
11. den nionde för Jesua, den tionde för Sekanja,
12. den elfte för Eljasib, den tolfte för Jakim,
13. den trettonde för Huppa, den fjortonde för Jesebab,
14. den femtonde för Bilga, den sextonde för Immer,
15. den sjuttonde för Hesir, den adertonde för Happisses,
16. den nittonde för Petaja, den tjugonde för Hesekiel,
17. den tjuguförsta för Jakin, den tjuguandra för Gamul,
18. den tjugutredje for Delaja, den tjugufjärde för Maasja.
19. Detta blev den ordning i vilken de skulle göra tjänst, när de
gingo in i HERRENS hus, såsom det var föreskrivet för dem genom
deras fader Aron, i enlighet med vad HERREN, Israels Gud, hade
bjudit honom.
20. Vad angår de övriga Levi barn, så hörde till Amrams barn Subael,
till Subaels barn Jedeja,
21. till Rehabja, det är till Rehabjas barn, huvudmannen Jissia,
22. till jishariterna Selomot, till Selomots barn Jahat.
23. Och benajiter voro Jeria, Amarja, den andre, Jahasiel, den
tredje, och Jekameam, den fjärde.
>1 Krön. 23,19 f.
24. Ussiels barn voro Mika; till Mikas barn hörde Samur.
25. Mikas broder var Jissia; till Jissias barn hörde Sakarja.
26. Meraris barn voro Maheli och Musi, Jaasia-Benos söner.
27. Meraris barn voro dessa av Jaasia-Beno, och vidare Soham, Sackur
och Ibri.
28. Mahelis son var Eleasar, men denne hade inga söner.
29. Till Kis, det är Kis' barn, hörde Jerameel.
30. Men Musis barn voro Maheli, Eder och Jerimot. Dessa voro
leviternas barn, efter deras familjer.
31. Också dessa kastade lott likasåväl som deras bröder, Arons
söner, i närvaro av konung David, Sadok, Ahimelek och
huvudmännen för prästernas och leviternas familjer, huvudmännen
för familjerna likasåväl som deras yngsta bröder.
>1 Krön. 25,8. 26,13.
*13/25 Första Krönikeboken, 25 Kapitlet
Första Krönikeboken, 25 Kapitlet
Tempelsångarnas avdelningar.
1. Och David jämte härhövitsmännen avskilde till tjänstgöring
Asafs, Hemans och Jedutuns söner, som hade profetisk anda till
att spela på harpor, psaltare och cymbaler. Och detta är
förteckningen på dem, på de män som fingo denna tjänstgöring
till åliggande.
2. Av Asafs söner: Sackur, Josef, Netanja och Asarela, Asafs söner,
under ledning av Asaf, som hade profetisk anda till att spela,
under konungens ledning.
3. Av Jedutun: Jedutuns söner Gedalja, Seri, Jesaja, Hasabja och
Mattitja, tillsammans sex, med harpor, under ledning av sin
fader Jedutun, som hade profetisk anda till att spela tack- och
lovsånger till HERREN.
4. Av Heman: Hemans söner Buckia, Mattanja, Ussiel, Sebuel och
Jerimot, Hananja, Hanani, Eliata, Giddalti och Romamti-Eser,
Josbekasa, Malloti, Hotir, Mahasiot.
5. Alla dessa voro söner till Heman, som var konungens siare,
enligt det löfte Gud hade givit, att han ville upphöja hans
horn; därför gav Gud Heman fjorton söner och tre döttrar.
6. Alla dessa stodo var och en under sin faders ledning, när de
utförde sången i HERRENS hus till cymbaler, psaltare och harpor
och så gjorde tjänst i Guds hus; de stodo under konungens,
Asafs, Jedutuns och Hemans ledning.
7. Och antalet av dem jämte deras bröder, av dem som hade blivit
undervisade i sången till HERREN ära, alla de däri kunniga,
utgjorde två hundra åttioåtta.
8. Och de kastade lott om tjänstgöringen, alla, den minste
likasåväl som den störste, den kunnige jämte lärjungen.
>1 Krön. 24,31
9. Den första lotten kom ut för Asaf och föll på Josef; den andre
blev Gedalja, han själv med sina bröder och söner, tillsammans
tolv;
10. den tredje blev Sackur, med sin söner och bröder, tillsammans
tolv
11. den fjärde lotten kom ut för Jisri, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
12. den femte blev Netanja, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv;
13. den sjätte blev Buckia, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv;
14. den sjunde blev Jesarela, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv;
15. den åttonde blev Jesaja, med sin söner och bröder, tillsammans
tolv
16. den nionde blev Mattanja, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv;
17. den tionde blev Simei, med sina söner och bröder, tillsammans
tolv
18. den elfte blev Asarel, med sin söner och bröder, tillsammans
tolv
19. den tolfte lotten kom ut för Hasabja, med hans söner och bröder
tillsammans tolv;
20. den trettonde blev Subael, med sina söner och bröder,
tillsammans tolv;
21. den fjortonde blev Mattitja, med sina söner och bröder,
tillsammans tolv;
22. den femtonde lotten kom ut för Jeremot, med hans söner och
bröder, tillsammans tolv;
23. den sextonde för Hananja, med hans söner och bröder, tillsammans
tolv;
24. den sjuttonde för Josbekasa, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
25. den adertonde för Hanani, med hans söner och bröder, tillsammans
tolv;
26. den nittonde för Malloti, med hans söner och bröder, tillsammans
tolv;
27. den tjugonde för Elijata, med hans söner och bröder, tillsammans
tolv;
28. den tjuguförsta för Hotir, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
29. den tjuguandra för Giddalti, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
30. den tjugutredje för Mahasiot, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv;
31. den tjugufjärde för Romamti-Eser, med hans söner och bröder,
tillsammans tolv.
*13/26 Första Krönikeboken, 26 Kapitlet
Första Krönikeboken, 26 Kapitlet
Dörrvaktarnas avdelningar.
Tillsyningsmännen över tempelskatterna.
Innehavarna av de världsliga sysslorna.
1. Vad angår dörrvaktarnas avdelningar, så hörde till koraiterna
Meselemja, Kores son, av Asafs barn.
2. Och Meselemja hade söner: Sakarja var den förstfödde, Jediael
den andre, Sebadja den tredje, Jatniel den fjärde,
3. Elam den femte, Johanan den sjätte, Eljoenai den sjunde.
4. Och Obed-Edom hade söner: Semaja var den förstfödde, Josabad den
andre, Joa den tredje, Sakar den fjärde, Netanel den femte,
5. Ammiel den sjätte, Isaskar den sjunde, Peulletai den åttonde; ty
Gud hade välsignat honom.
6. Åt hans son Semaja föddes ock söner, som blevo furstar inom sin
familj, ty de voro dugande män.
7. Semajas söner voro Otni, Refael och Obed, Elsabad och hans
bröder, dugliga män, Elihu och Semakja.
8. Alla dessa hörde till Obed-Edoms avkomlingar, de själva och
deras söner och bröder, dugliga och kraftfulla män i tjänsten,
tillsammans sextiotvå avkomlingar av Obed-Edom.
9. Meselemja hade ock söner och bröder, dugliga män, tillsammans
aderton.
10. Och Hosa, av Meraris barn, hade söner: Simri var huvudmannen, ty
visserligen var han icke förstfödd, men hans fader insatte honom
till huvudman;
11. Hilkia var den andre, Tebalja den tredje, Sakarja den
fjärde. Hosas söner och bröder voro tillsammans tretton.
12. Dessa avdelningar av dörrvaktarna, nämligen dessa deras
huvudmän, fingo nu, likasåväl som deras bröder, sina åligganden
för att göra tjänst i HERRENS hus.
13. Och om var port kastade de lott, den minste såväl som den
störste, efter sina familjer.
>1 Krön. 24,31. 25,8.
14. Den lott som angav öster föll då på Selemja; och för hans son
Sakarja, en rådklok man, kastade man lott, och för honom kom ut
den lott som angav norr;
15. för Obed-Edom den lott som angav söder, under det att hans söner
fingo på sin del förrådshuset;
16. för Suppim och för Hosa den lott som angav platsen västerut, vid
Salleketporten, där vägen höjer sig uppåt, det ena vaktstället
invid det andra.
17. Österut voro sex leviter, norrut fyra för var dag, söderut fyra
för var dag, och vid förrådshuset två i sänder;
18. vid Parbar västerut voro fyra vid vägen och två vid själva
Parbar.
>2 Kon. 23,11.
19. Dessa voro dörrvaktarnas avdelningar, av koraiternas barn och
av Meraris barn.
20. Och av leviterna hade Ahia uppsikten över Guds hus skatter och
vården om de förråd som utgjordes av vad som hade blivit helgat
åt HERREN.
21. Laedans barn, nämligen gersoniternas barn av Laedans släkt,
huvudmannen för gersoniten Laedans familj, jehieliterna,
>1 Krön. 23,7 f.
22. det är jehieliternas barn, Setam och hans broder Joel, hade
uppsikten över skatterna i HERRENS hus.
23. Vad angår amramiterna, jishariterna, hebroniterna och
ossieliterna,
24. så var Sebuel, son till Gersom, son till Mose, överuppsyningsman
över skatterna.
>1 Krön. 23,16 f.
25. Och hans bröder av Eliesers släkt voro dennes son Rehabja, dennes
son Jesaja, dennes son Joram, dennes son Sikri och dennes son
Selomot.
>1 Krön. 24,21.
26. Denne Selomot och hans bröder hade uppsikten över alla förråd
som utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN av konung
David, så ock av huvudmännen för familjerna, ävensom av över-
och underhövitsmännen och av härhövitsmännen.
27. Från krigen och av bytet hade de helgat detta för att hålla
HERRENS hus vid makt;
>4 Mos. 31,25 f.
28. likaledes allt vad siaren Samuel och Saul, Kis' son, och Abner,
Ners son, och Joab, Serujas son, hade helgat -- korteligen, var
och en som helgade något lämnade det under Selomits och hans
bröders vård.
>1 Sam. 9,9.
29. Av jishariterna togos Kenanja och hans söner till de världsliga
sysslorna i Israel, till att vara tillsyningsmän och domare.
30. Av hebroniterna togos Hasabja och hans bröder, dugliga män, ett
tusen sju hundra, till ämbetsförvaltningen i Israel på andra
sidan Jordan, på västra sidan, till alla slags sysslor åt HERREN
och till konungens tjänst.
31. För hebroniterna var Jeria huvudman, för hebroniterna efter
deras ättföljd och familjer. (I Davids fyrtionde regeringsår
anställdes undersökning rörande dem; och bland dem funnos då
dugande män i Jaeser i Gilead.)
32. Hans bröder, dugliga män, vore två tusen sju hundra, huvudmän
för familjer. Dem satte konung David över rubeniterna, gaditerna
och ena hälften av Manasse stam, för att ombesörja alla Guds och
konungens angelägenheter.
*13/27 Första Krönikeboken, 27 Kapitlet
Första Krönikeboken, 27 Kapitlet
De tolv häravdelningarna. Israels
stamhövdingar. Tillsyningsmännen över
konungens skatter och jordegendom. Andra
ämbetsmän.
1. Och detta är förteckningen på Israels barn, efter deras antal
med huvudmännen för deras familjer och med över- och
underhövitsmännen och med deras tillsyningsmän vilka tjänade
konungen i allt som rörde krigsfolkets avdelningar, vilka
avdelningar kommo och avgingo skiftevis för var och en av årets
alla månader, var avdelning tjugufyra tusen man stark.
2. Över den första avdelningen, den som tjänstgjorde under första
månaden, hade Jasobeam, Sabdiels son, befälet. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
>1 Krön. 11,11.
3. Han hörde till Peres' barn och var huvudanförare för alla
härhövitsmän som tjänstgjorde under första månaden.
4. Över den andra månadens avdelning hade ahoaiten Dodai befälet,
det var hans avdelning; där var ock fursten Miklot. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
>2 Sam. 23,9 f. 1 Krön. 11,12.
5. Den tredje härhövitsmannen, den som tjänstgjorde under tredje
månaden, var Benaja, prästen Jojadas son, såsom
huvudanförare. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
>2 Sam. 23,29 f. 1 Krön. 11,22 f.
6. Denne Benaja var en hjälte bland de trettio och hade befälet
över de trettio. Och vid hans avdelning var hans son Ammisabad.
7. Den fjärde, den som tjänstgjorde under fjärde månaden, var
Asael, Joabs broder, och efter honom hans son Sebadja. Och i
hans avdelning voro tjugufyra tusen
>2 Sam. 2,18 f. 23,24 f. 1 Krön. 11,26 f.
8. Den femte, den som tjänstgjorde under femte månaden, var
hövitsmannen Samhut, jisraiten. Och i hans avdelning voro
tjugufyra tusen.
9. Den sjätte, den som tjänstgjorde under sjätte månaden, var
tekoaiten Ira, Ickes' son. Och i hans avdelning voro tjugufyra
tusen.
10. Den sjunde, den som tjänstgjorde under sjunde månaden, var
peloniten Heles, av Efraims barn. Och i hans avdelning voro
tjugufyra tusen.
11. Den åttonde, den som tjänstgjorde under åttonde månaden, var
husatiten Sibbekai, som hörde till seraiterna. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
>2 Sam. 21,18. 1 Krön. 20,4.
12. Den nionde, den som tjänstgjorde under nionde månaden, var
anatotiten Abieser, som hörde till benjaminiterna. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
13. Den tionde, den som tjänstgjorde under tionde månaden, var
netofatiten Maherai, som hörde till seraiterna. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
14. Den elfte, den som tjänstgjorde under elfte månaden, var
pirgatoniten Benaja, av Efraims barn. Och i hans avdelning voro
tjugufyra tusen.
15. Den tolfte, den som tjänstgjorde under tolfte månaden, var
netofatiten Heldai, som hörde till Otniels släkt. Och i hans
avdelning voro tjugufyra tusen.
16. Och Israels stamhövdingar voro dessa: furste för rubeniterna var
Elieser, Sikris son; för simeoniterna Sefatja, Maakas son;
17. för Levi Hasabja, Kemuels son; för Arons släkt Sadok;
18. för Juda Elihu, en av Davids bröder; för Isaskar Omri, Mikaels
son;
19. för Sebulon Jismaja, Obadjas son; för Naftali Jerimot, Asriels
son;
20. för Efraims barn Hosea, Asasjas son; för ena hälften av Manasse
stam Joel, Pedajas son;
21. för andra hälften av Manasse, den i Gilead, Jiddo, Sakarjas son;
för Benjamin Jaasiel, Abners son;
22. för Dan Asarel, Jerohams son. Dessa voro Israels stamhövdingar.
23. Men David tog i förteckningen icke upp dem som voro under tjugu
år, ty HERREN hade lovat att han ville föröka Israel såsom
stjärnorna på himmelen.
>1 Mos. 15,5. 22,17. 26,4. 4 Mos. 1,2 f.
24. Joab, Serujas son, begynte räkningen, men fullbordade den icke,
ty genom den kom förtörnelse över Israel; och antalet togs icke
upp i någon förteckning i konung Davids krönika.
>2 Sam. 24,13 f. 1 Krön. 21,4 f.
25. Uppsikten över konungens skatter hade Asmavet, Adiels son; över
förråden på fälten, i städerna och byarna och fästningstornen
Jonatan, Ussias son;
26. över dem som arbetade på fältet med jordbruket Esri, Kelubs son;
27. över vingårdarna ramatiten Simei; över de vinförråd som man hade
samlat i vingårdarna sifmiten Sabdi;
28. över olivplanteringarna och mullbärsfikonträden i Låglandet
gaderiten Baal-Hanan; över oljeförråden Joas.
29. Över de fäkreatur som betade i Saron saroniten Sitrai, och över
fäkreaturen i dalarna Safat, Adlais son;
30. över kamelerna ismaeliten Obil; över åsninnorna meronotiten
Jedeja;
31. över småboskapen hagariten Jasis. Alla dessa voro uppsyningsmän
över konung Davids ägodelar.
32. Men Jonatan, Davids farbroder, var rådgivare; han var en
förståndig och skriftlärd man. Jehiel, Hakmonis son, var
anställd hos konungens söner.
33. Ahitofel var konungens rådgivare, och arkiten Husai var
konungens vän[1].
>2 Sam. 15,12, 37.
34. Efter Ahitofel kom Jojada, Benajas son, och Ebjatar. Och Joab
var konungens härhövitsman.
>2 Sam. 8,16 f. 1 Krön. 18,15 f.
[1] Se Vän i Ordförkl.
*13/28 Första Krönikeboken, 28 Kapitlet
Första Krönikeboken, 28 Kapitlet
David ställer Salomo fram för folket;
giver honom mönsterbilder och
beskrivningar till ledning vid
tempelbygget.
1. Och David församlade till Jerusalem alla Israels hövdingar,
stamhövdingarna och häravdelningarnas hövitsmän, dem som voro i
konungens tjänst, och över- och underhövitsmännen och
uppsyningsmännen över alla konungens och hans söners ägodelar
och boskap, så ock hovmännen och hjältarna och alla tappra
stridsmän.
2. Och konung David stod upp från sin plats och sade: »Hören mig,
mina bröder och mitt folk. Jag hade själv i sinnet att bygga ett
hus till vilostad för HERRENS förbundsark och för vår Guds
fotapall, och jag hade skaffat förråd till byggnadsverket.
>2 Sam. 7,2 f. 1 Kon. 8,17 f. 1 Krön 17,1 f. 22,7 f.
3. Men Gud sade till mig: 'Du skall icke bygga ett hus åt mitt
namn, ty du är en krigsman och har utgjutit blod.'
>1 Kon. 5,3.
4. Dock utvalde HERREN, Israels Gud mig ur hela min faders hus till
att vara konung över Israel evärdligen. Ty Juda utvalde han
till furste, och i Juda hus min faders hus, och bland min faders
söner hade han behag till mig, så att han gjorde mig till konung
över hela Israel.
>1 Mos. 49,8 f. 1 Sam. 16,1, 12 f. 1 Krön. 5,2.
5. Och bland alla mina söner -- ty HERREN har givit mig många söner
-- utvalde han min son Salomo till att sitta på HERRENS
konungatron och härska över Israel.
>1 Krön. 17,11 f.
6. Och han sade till mig: 'Din son Salomo är den som skall bygga
mitt hus och mina förgårdar; ty honom har jag utvalt till min
son, och jag skall vara hans fader.
>2 Sam. 7,13 f. 1 Kon. 5,5. 6,12. Ps. 89,4 f.
7. Och jag skall befästa hans konungamakt för evigt, om han är
ståndaktig i att göra efter mina bud och rätter, såsom han nu
gör.'
8. Och nu säger jag inför hela Israel, HERRENS församling, och
inför vår Gud, som hör det: Hållen och akten på alla HERRENS,
eder Guds, bud, så att I fån besitta det goda landet och lämna
det såsom arv åt edra barn efter eder till evärdlig tid.
9. Och du, min son Salomo, må lära känna din faders Gud och tjäna
honom med hängivet hjärta och med villig själ; ty HERREN
rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du
söker honom, så låter han sig finnas av dig, men om du övergiver
honom, då förkastar han dig evinnerligen.
>5 Mos. 1O,17. 1 Sam. 16,7. 2 Krön. 15,2. Ps. 7,10. Jes. 55,6.
>Jer. 11,20. 17,1O. 20,12. Upp. 2,23.
10. Så se nu till; ty HERREN har utvalt dig att bygga ett hus till
helgedomen. Var frimodig och gå till verket.»
11. Och David gav åt sin son Salomo en mönsterbild av förhuset och
tempelbyggnaderna, och av förrådskamrarna, de övre salarna och
de inre rummen, och av nådastolens[1] boning;
12. vidare en mönsterbild av allt som han hade tänkt ut i sitt sinne
rörande förgårdarna till HERRENS hus, och rörande alla kamrarna
runt omkring för Guds hus' skatter och för de förråd som
utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN;
13. vidare föreskrifter rörande prästernas och leviternas
avdelningar och alla sysslor som skulle förekomma vid
tjänstgöringen i HERRENS hus, och rörande alla kärl som skulle
användas vid tjänstgöringen i HERRENS hus,
14. och rörande guldet, med uppgift på den vikt i guld, som kom på
vart särskilt kärl till tjänstgöringen, och rörande alla kärl av
silver, med uppgift på den vikt som kom på vart särskilt kärl
till tjänstgöringen.
15. Och han angav vikten på de gyllene ljusstakarna med tillhörande
lampor av guld, med uppgift på vikten i var särskild ljusstake
med dess lampor, så ock rörande silverljusstakarna, med uppgift
på vikten i var ljusstake med dess lampor, alltefter
beskaffenheten av den tjänstförrättning vid vilken ljusstaken
skulle användas;
16. likaledes rörande vikten på guldet till skådebrödsborden, vart
bord för sig, och rörande silvret till silverborden.
17. Och han gav honom föreskrifter rörande gafflarna och skålarna
och kannorna av rent guld, och rörande de gyllene bägarna, med
uppgift på vikten i var särskild bägare, och rörande
silverbägarna, med uppgift på vikten i var särskild bägare;
18. likaså rörande rökelsealtaret av rent guld, med uppgift på
vikten; så ock en mönsterbild av vagnen, de gyllene keruberna,
som skulle breda ut sina vingar och övertäcka HERRENS
förbundsark.
>Ps. 18,11.
19. »Om alltsammans», sade han, »har HERREN undervisat mig genom en
skrift av sin hand, om allt som skall utföras enligt
mönsterbilden.»
20. Och David sade till sin son Salomo: »Var frimodig och oförfärad
och gå till verket; frukta icke och var icke försagd. Ty HERREN
Gud, min Gud, skall vara med dig. Han skall icke lämna dig och
icke övergiva dig, till dess att allt som skall utföras för
tjänstgöringen i HERRENS hus har blivit fullbordat.
>5 Mos. 31,6 f. Jos. 1,7, 9. I Krön. 22,13.
21. Och se, här äro prästernas och leviternas avdelningar, som skola
förrätta allt slags tjänst i Guds hus. Och till allt som skall
utföras har du hos dig allahanda villigt folk, utrustat med
vishet till allt slags arbete; därjämte äro hövdingarna och allt
folket redo till allt vad du befaller.»
[1] Se Nådastolen i Ordförkl.
*13/29 Första Krönikeboken, 29 Kapitlet
Första Krönikeboken, 29 Kapitlet
Davids och furstarnas gåvor till
templet. Davids bön och tacksägelse.
Hans död.
1. Och konung David sade till hela församlingen: »Min son Salomo
den ende som Gud har utvalt, är ung och späd, och arbetet är
stort, ty denna borg är icke avsedd för en människa, utan för
HERREN Gud.
>1 Krön. 22,5.
2. Därför har jag, så vitt jag har förmått, för min Guds hus
anskaffat guld till det som skall vara av guld, silver till det
som skall vara av silver, koppar till det som skall vara av
koppar, järn till det som skall vara av järn, och trä till det
som skall vara av trä, dessutom onyxstenar och andra
infattningsstenar, svartglänsande och brokiga stenar,
korteligen, alla slags dyrbara stenar, så ock marmor i
myckenhet.
>1 Krön. 22,14.
3. Och därjämte, eftersom jag har min Guds hus kärt, giver jag nu
vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver
allt vad jag förut har anskaffat för det heliga huset:
4. tre tusen talenter guld, guld från Ofir, och sju tusen talenter
renat silver till att därmed överdraga byggnadernas väggar,
5. till att göra av guld vad som skall vara av guld, och till att
göra av silver vad som skall vara av silver, ja, till allt slags
arbete som utföres av konstnärer. Vill då någon annan nu i dag
frivilligt fylla sin hand med gåvor åt HERREN?»
>2 Mos. 35,4 f.
6. Då kommo frivilligt familjehövdingarna och Israels
stamhövdingar, så ock över- och underhövitsmännen och tillika
uppsyningsmännen över konungens arbeten,
>2 Mos. 35,21 f., 27 f. 4 Mos. 7,2 f., 10 f. 1 Krön. 28,1 f.
7. och de gåvo till arbetet på Guds hus fem tusen talenter guld,
tio tusen dariker, tio tusen talenter silver, aderton tusen
talenter koppar och ett hundra tusen talenter järn.
8. Och var och en som hade ädla stenar i sin ägo gav dem till
skatten i HERRENS hus, under gersoniten Jehiels vård.
>1 Krön. 26,21 f.
9. Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet
hjärta buro de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN; konung
David gladde sig ock högeligen.
10. Och David lovade HERREN inför hela församlingen; David sade:
»Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till
evighet!
11. Dig, HERRE, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och
majestät, ja, allt vad i himmelen och på jorden är. Ditt, o
HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över
allt.
>1 Tim. 1,17. Upp. 4,11. 5,12 f.
12. Rikedom och ära komma från dig, du råder över allt, och i din
hand är kraft och makt; det står i din hand att göra vad som
helst stort och starkt.
>2 Krön. 20,6.
13. Så tacka vi dig nu, vår Gud, och lova ditt härliga namn.
14. Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle
förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer
allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig.
15. Ty vi äro främlingar hos dig och gäster såsom alla våra fäder;
såsom en skugga äro våra dagar på jorden, och intet är här att
lita på.
>3 Mos. 25,23. Job 8,9. 14,1 f. Ps. 39,13. 90,5 f. 102,12.
>119,19. Pred. 7,1. Vish. 2,5. Hebr. 11,13.
16. HERRE, vår Gud, alla dessa håvor som vi hava anskaffat för att
bygga dig ett hus åt ditt heliga namn -- från din hand hava de
kommit, och ditt är alltsammans.
17. Och jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till
vad rätt är. Med rättsinnigt hjärta har jag burit fram alla
dessa frivilliga gåvor; och nu har jag ock sett med glädje huru
ditt folk, som står har, har burit fram åt dig sina frivilliga
gåvor.
>1 Krön. 28,9. Ps. 7,10. Upp. 2,23.
18. HERRE, Abrahams, Isaks och Israels, våra fäders, Gud, låt
evinnerligen ditt folks hjärtas håg och tankar vara redo till
sådant, och vänd deras hjärtan till dig.
19. Och giv min son Salomo ett hängivet hjärta, så att han håller
dina bud, dina vittnesbörd och dina stadgar, och utför allt
detta och bygger denna borg, vartill jag har skaffat förråd.»
20. Därefter sade David till hela församlingen: »Loven HERREN, eder
Gud.» Då lovade hela församlingen HERREN, sina fäders Gud, och
de bugade sig och föllo ned för HERREN och för konungen.
21. Och dagen efter denna dag slaktade de slaktoffer åt HERREN och
offrade brännoffer åt HERREN: tusen tjurar, tusen vädurar och
tusen lamm med tillhörande drickoffer, därtill slaktoffer i
myckenhet för hela Israel.
22. Och de åto och drucko inför HERRENS ansikte på den dagen med
stor glädje. Och de gjorde för andra gången Salomo, Davids son,
till konung; de smorde honom till en HERRENS furste, och Sadok
till präst.
23. Och så satt Salomo på HERRENS tron såsom konung efter sin fader
David, och han blev lyckosam; och hela Israel lydde honom.
>1 Kon. 1,35.
24. Och alla hövdingarna och hjältarna och därjämte alla konung
Davids söner underkastade sig konung Salomo.
25. Och HERREN gjorde Salomo övermåttan stor inför hela Israel, och
lät hans konungsliga härlighet bliva större än någons som före
honom hade varit konung över Israel.
>1 Kon. 2,12. 10,23 f. 2 Krön. 1,1.
26. Men David, Isais son, hade regerat över hela Israel.
27. Den tid han regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron
regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre
år.
>2 Sam. 5,4 f. 1 Kon. 2,11. 1 Krön. 3,4.
28. Och han dog i en god ålder, mätt på att leva och mätt på rikedom
och ära. Och hans son Salomo blev konung efter honom.
29. Och vad som är att säga om konung David, om hans första tid
såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i siaren Samuels
krönika, i profeten Natans krönika och i siaren Gads krönika,
>1 Krön. 21,9.
30. tillika med hela hans regering och hans bedrifter och de
skickelser som övergingo honom och Israel och alla andra länder
och riken.
*14/ Andra Krönikeboken
*14/01 Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 1 Kapitlet
Salomos offer och dröm i Gibeon. Hans
vagnar och hästar.
1. Salomo, Davids son, befäste sig nu i sin konungamakt, i det att
HERREN, hans Gud, var med honom och gjorde honom övermåttan
stor.
>1 Kon. 2,12, 46. 10,23 f. 1 Krön. 29,25.
2. Och sedan Salomo hade låtit kallelse utgå till hela Israel, till
över- och underhövitsmännen, till domarna och till alla
hövdingar i hela Israel, huvudmännen för familjerna,
3. begav han sig med hela denna församling till offerhöjden i
Gibeon, ty där stod Guds uppenbarelsetält, som HERRENS tjänare
Mose hade gjort i öknen.
>2 Mos. 27,21. 36,8 f. 1 Kon. 3,4. 1 Krön. 16,39 f. 21,29.
4. Guds ark däremot hade David hämtat från Kirjat-Jearim upp till
den plats som David hade berett åt den, ty han hade åt den
slagit upp ett tält i Jerusalem.
>2 Sam. 6,17. 1 Krön. 13,6. 15,1.
5. Men kopparaltaret, som Besalel, son till Uri, son till Hur, hade
gjort, det hade man ställt upp framför HERRENS tabernakel; och
Salomo och församlingen gingo dit för att fråga honom.
>2 Mos. 38,1 f.
6. Där offrade nu Salomo inför HERRENS ansikte på kopparaltaret,
som stod vid uppenbarelsetältet; han offrade på det tusen
brännoffer.
7. Och om natten uppenbarade sig Gud för Salomo; han sade till
honom: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»
>1 Kon. 3,5 f.
8. Salomo svarade Gud: »Du har gjort stor nåd med min fader David
och har låtit mig bliva konung efter honom.
>1 Krön. 28,5.
9. Så låt nu, HERRE Gud, ditt ord till min fader David visa sig
vara sant; ty du har själv gjort mig till konung över ett folk
som är så talrikt som stoftet på jorden.
>1 Mos. 13,16.
10. Giv mig nu vishet och förstånd till att vara detta folks ledare
och anförare; ty vem skulle eljest kunna vara domare för detta
ditt stora folk?»
11. Då sade Gud till Salomo: »Eftersom du är så till sinnes, och
icke har bett om rikedom, skatter och ära eller om dina ovänners
liv, och ej heller bett om långt liv, utan har bett om vishet
och förstånd, så att du kan vara domare för mitt folk, över
vilket jag har gjort dig till konung,
12. därför vare vishet och förstånd dig givna; därtill vill jag ock
giva dig rikedom och skatter och ära, så att ingen konung före
dig har haft och ej heller någon efter dig skall hava så mycket
därav.»
>1 Kon. 4,31 f. 2 Krön. 9,22 f. Vish. 7,11. Matt. 6,33.
13. Sedan nu Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon, begav han
sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem och regerade där över
Israel.
14. Och Salomo samlade vagnar och ridhästar, så att han hade ett
tusen fyra hundra vagnar och tolv tusen ridhästar; dem förlade
han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem, hos konungen själv.
>1 Kon. 4,26. 10,26 f. 2 Krön. 9,25 f.
15. Och konungen styrde så, att silver och guld blev lika vanligt i
Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som
mullbärsfikonträ i Låglandet.
16. Och hästarna som Salomo lät anskaffa infördes från Egypten; ett
antal kungliga uppköpare hämtade ett visst antal av dem till
bestämt pris.
17. Var vagn som de hämtade upp från Egypten och införde kostade sex
hundra siklar silver, och var häst ett hundra femtio. Sammalunda
infördes ock genom deras försorg sådana till hetiternas alla
konungar och till konungarna i Aram.
*14/02 Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 2 Kapitlet
Förberedelser till tempelbyggnaden.
Vänskapen mellan Salomo och Huram.
1. Och Salomo tänkte nu på att bygga ett hus åt HERRENS namn och
ett hus åt sig själv till konungaboning.
2. Därför avräknade Salomo sjuttio tusen män till att vara bärare,
åttio tusen man till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex
hundra till att hava uppsikt över de andra.
>1 Kon. 5,15 f.
3. Och Salomo sände till Huram, konungen i Tyrus, och lät säga:
»Visa samma vänskap mot mig som mot min fader David, till vilken
du sände cederträ, för att han skulle bygga sig ett hus att bo
i.
>2 Sam. 5,11. 1 Kon. 5,2 f. 1 Krön. 14,1.
4. Nu vill jag bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn och helga
det åt honom, för att man där må antända välluktande rökelse
inför hans ansikte, och hava skådebröden beständigt upplagda,
och offra brännoffer morgon och afton, på sabbaterna, vid
nymånaderna och vid HERRENS, vår Guds, högtider; ty så är det
för evärdlig tid stadgat för Israel.
>3 Mos. 24,5 f. 4 Mos. 28,3 f., 9 f., 11 f.
5. Och det hus som jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är
större än alla andra gudar.
>2 Mos. 18,11.
6. Vem förmår väl att bygga honom ett hus? Himlarna och himlarnas
himmel rymma honom ju icke. Vem är då jag, att jag skulle kunna
bygga honom ett hus, om icke för att antända rökelse inför hans
ansikte?
>1 Kon. 8,27. 2 Krön. 6,18. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Jer. 23,24.
>Apg. 7,48 f. 17,24.
7. Så sänd mig nu en konstförfaren man som kan arbeta i guld,
silver, koppar och järn, så ock i purpurrött, karmosinrött och
mörkblått garn, och som är skicklig i att utföra snidverk,
tillsammans med de konstförfarna män som jag har hos mig här i
Juda och Jerusalem, och som min fader David har anställt.
8. Och sänd mig cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, ty
jag vet att dina tjänare äro skickliga i att hugga virke på
Libanon; och mina tjänare äro redo att vara dina tjänare
behjälpliga.
9. Må du skaffa mig virke i myckenhet, ty huset som jag vill bygga
skall vara stort och härligt.
10. Och jag är villig att åt timmermännen som hugga virket giva, för
dina tjänares räkning, tjugu tusen korer tröskat vete, tjugu
tusen korer korn, tjugu tusen bat vin och tjugu tusen bat olja.»
>1 Kon. 5,11.
11. Härpå svarade Huram, konungen i Tyrus, i ett brev som han sände
till Salomo: »Därför att HERREN älskar sitt folk, har han satt
dig till konung över dem.»
>1 Kon. 10,9.
12. Och Huram skrev ytterligare: »Lovad vare HERREN, Israels Gud,
himmelens och jordens skapare, han som har givit konung David en
vis son, så utrustad med klokhet och förstånd, att han kan bygga
ett hus åt HERREN och ett hus åt sig själv till konungaboning!
>1 Mos. 1,1. 2 Mos. 20,11. 1 Kon. 5,7. Ps. 33,6. 96,5. 102,26.
>Apg. 4,24. 14,15. Upp. 10,6.
13. Så sänder jag nu en konstförfaren och förståndig man, nämligen
Huram-Abi.
14. Han är son till en av Dans döttrar, och hans fader är en tyrisk
man; han är skicklig att arbeta i guld och silver, i koppar,
järn, sten och trä, så ock i purpurrött, mörkblått, vitt och
karmosinrött garn, och tillika att utföra alla slags snidverk
och att väva alla slags konstvävnader; honom må du låta utföra
arbetet tillsammans med dina och min herres, din fader Davids,
konstförfarna män.
>1 Kon. 7,14.
15. Må alltså nu min herre sända till sina tjänare vetet och kornet,
oljan och vinet som han har talat om.
16. Då vilja vi hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och
flotta det till dig på havet till Jafo; men därifrån må du själv
låta föra det upp till Jerusalem.»
>Esr. 3,7.
17. Och Salomo lät räkna alla främmande män i Israels land, likasom
hans fader David förut hade anställt en räkning av dem. Och de
befunnos vara ett hundra femtiotre tusen sex hundra.
>1 Krön. 22,2.
18. Av dem utsåg han sjuttio tusen till att vara bärare, åttio tusen
till att hugga sten i bergen, och tre tusen sex hundra till att
hava uppsikt över folket och hålla det till arbete.
>1 Kon. 5,15 f.
*14/03 Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 3 Kapitlet
Tempelbyggnaden. Jakin och Boas.
1. Och Salomo begynte att bygga HERRENS hus i Jerusalem, på berget
Moria, där hans fader David hade fått sin uppenbarelse, och där
han nu själv hade berett rum, på det ställe som David hade
utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats.
>2 Sam. 24,18, 25. 1 Krön. 21,18, 26.
2. Han begynte att bygga på andra dagen i andra månaden, i sitt
fjärde regeringsår.
>1 Kon. 6,1 f.
3. När Salomo då skulle bygga Guds hus, lade han grunden så, att
det blev sextio alnar långt och tjugu alnar brett, efter det
gamla alnmåttet.
4. Förhuset, som låg framför långhuset, framför husets kortsida,
mätte tjugu alnar, och dess höjd var ett hundra tjugu, och han
överdrog det innantill med rent guld.
5. Huvudbyggnaden beklädde han med cypressträ, detta åter beklädde
han med bästa guld, och prydde det med palmer och kedjeverk.
6. Därjämte smyckade han huset med dyrbara stenar. Men guldet var
från Parvaim.
7. Och han beklädde huset, bjälkarna, trösklarna, ävensom väggarna
och dörrarna däri med guld, och lät inrista keruber på väggarna.
8. Vidare tillredde han det rum som skulle vara det allraheligaste;
det låg utefter husets kortsida och var tjugu alnar långt och
tjugu alnar brett. Och han beklädde det med bästa guld, sex
hundra talenter i vikt.
9. Och spikarna däri vägde femtio siklar i guld. De övre salarna
beklädde han ock med guld.
10. Och till det rum som var det allraheligaste gjorde han två
keruber, i bildhuggeriarbete, och man överdrog dem med guld.
11. Längden på kerubernas vingar tillsammans var tjugu alnar. Den
enas ena vinge, fem alnar lång, rörde vid husets ena vägg, och
hans andra vinge, fem alnar lång, rörde vid den andra kerubens
vinge.
12. Och den andra kerubens ena vinge, fem alnar lång, rörde vid
husets andra vägg, och hans andra vinge, fem alnar lång, nådde
intill den första kerubens vinge.
13. Alltså bredde dessa keruber ut sina vingar tjugu alnar vitt,
under det att de stodo på sina fötter, med ansiktena vända
inåt.
>2 Mos. 25,20.
14. Och han gjorde förlåten av mörkblått, purpurrött, karmosinrött
och vitt garn och prydde den med keruber.
>2 Mos. 26,30 f.
15. Och han gjorde två pelare till att stå framför huset, trettiofem
alnar höga; och huvudet som satt ovanpå var och en av dem var
fem alnar.
>1 Kon. 7,15 f. 2 Kon. 25,17. Jer. 52,21 f.
16. Och han gjorde kedjor till koret och satte ock sådana upptill på
pelarna. Och vidare gjorde han hundra granatäpplen och satte dem
på kedjorna.
17. Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på
högra sidan och den andra på vänstra; åt den högra gav han
namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas.
*14/04 Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 4 Kapitlet
Brännoffersaltaret; kopparhavet; de tio
bäckenen; de tio ljusstakarna; de tio
skådebrödsborden; de två förgårdarna;
annat som hörde till Herrens hus.
1. Och han gjorde ett altare av koppar, tjugu alnar långt, tjugu
alnar brett och tio alnar högt.
>2 Mos. 27,1 f. 2 Krön. 7,7.
2. Han gjorde ock havet, i gjutet arbete. Det var tio alnar från
den ena kanten till den andra, runt allt omkring, och fem alnar
högt; och ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång.
>1 Kon. 7,23 f.
3. Och runt omkring nedantill voro bilder som föreställde oxar, och
omgåvo det runt omkring -- tio alnar brett som det var -- så att
de omslöto havet runt omkring; oxarna bildade två rader och voro
gjutna i ett stycke med det övriga.
4. Det stod ock på tolv oxar, tre vända mot norr, tre vända mot
väster, tre vända mot söder och tre vända mot öster; havet stod
ovanpå dessa, och deras bakdelar voro alla vända inåt.
5. Dess tjocklek var en handsbredd; och dess kant var gjord såsom
kanten på en bägare, i form av en utslagen lilja. Det rymde och
höll tre tusen bat.
6. Vidare gjorde han tio bäcken och ställde fem på högra sidan och
fem på vänstra, för att brukas vid tvagning; i dem skulle man
nämligen skölja vad som hörde till brännoffret. Men havet var
för prästerna till att två sig i.
>1 Kon. 7,38 f.
7. Vidare gjorde han de gyllene ljusstakarna, tio till antalet,
sådana de skulle vara, och ställde dem i tempelsalen, fem på
högra sidan och fem på vänstra.
>1 Kon. 7,49.
8. Vidare gjorde han tio bord och satte dem i tempelsalen, fem på
högra sidan och fem på vänstra. Han gjorde ock ett hundra
skålar av guld.
9. Och han gjorde prästernas förgård och den stora yttre förgården,
så ock dörrar till denna förgård; och dörrarna överdrog han med
koppar.
>1 Kon. 6,36.
10. Och havet ställde han på högra sidan, åt sydost.
11. Dessutom gjorde Huram askkärlen, skovlarna och skålarna.
Så förde Hiram det arbete till slut, som han fick utföra åt
konung Salomo för Guds hus:
>1 Kon. 7,40 f.
12. nämligen två pelare, och de två kloten och pelarhuvudena ovanpå
pelarna, och de två nätverk som skulle betäcka de båda
klotformiga pelarhuvuden som sutto ovanpå pelarna,
13. och därjämte de fyra hundra granatäpplena till de båda
nätverken, två rader granatäpplen till vart nätverk, för att de
båda klotformiga pelarhuvuden som sutto uppe på pelarna så
skulle bliva betäckta.
14. Vidare gjorde han bäckenställen och gjorde tillika bäckenen på
bäckenställen,
15. så ock havet, som var allenast ett, och de tolv oxarna därunder.
16. Och askkärlen, skovlarna och gafflarna och alla dithörande
föremål gjorde Huram-Abiv åt konung Salomo till HERRENS
hus. Allt var av blank koppar.
17. På Jordanslätten lät konungen gjuta det i lerformar, mellan
Suckot och Sereda.
18. Och Salomo lät göra en så stor myckenhet av alla dessa föremål,
att kopparens vikt icke kunde utrönas.
19. Alltså gjorde Salomo alla föremål som skulle finnas i Guds hus:
det gyllene altaret, borden som skådebröden skulle ligga på,
>1 Kon. 7,48 f.
20. så ock ljusstakarna med sina lampor, som skulle tändas på
föreskrivet sätt, framför koret, av fint guld,
21. med blomverket, lamporna och lamptängerna av guld -- allt av
yppersta guld;
22. vidare knivarna, de båda slagen av skålar och fyrfaten, av fint
guld. Och vad angår ingångarna i huset, så voro både de dörrar
i dess innersta, som ledde till det allraheligaste, och de
dörrar i huset, som ledde till tempelsalen, gjorda av guld.
*14/05 Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 5 Kapitlet
Herrens ark föres in i templet.
1. Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för HERRENS hus var
färdigt, förde Salomo ditin vad hans fader David hade helgat åt
HERREN: silvret, guldet och alla kärlen; detta lade han in i
skattkamrarna i Guds hus.
>1 Kon. 7,51. 1 Krön. 28,14.
2. Därefter församlade Salomo de äldste i Israel, alla huvudmännen
för stammarna, Israels barns familjehövdingar, till Jerusalem,
för att hämta HERRENS förbundsark upp från Davids stad, det är
Sion.
>1 Kon. 8,1 f.
3. Så församlade sig då till konungen alla Israels män under
högtiden, den som firades i sjunde månaden.
4. När då alla de äldste i Israel hade kommit tillstädes, lyfte
leviterna upp arken.
5. Och de hämtade arken och uppenbarelsetältet ditupp, jämte alla
heliga föremål som funnos i tältet; de levitiska prästerna
hämtade det ditupp.
6. Och konung Salomo stod framför arken jämte Israels hela
menighet, som hade församlats till honom; och de offrade därvid
småboskap och fäkreatur i sådan myckenhet, att de icke kunde
täljas eller räknas.
7. Och prästerna buro in HERRENS förbundsark till dess plats i
husets kor, i det allraheligaste, till platsen under kerubernas
vingar.
8. Keruberna höllo nämligen sina vingar utbredda över den plats där
arken stod, så att arken och dess stänger ovantill övertäcktes
av keruberna.
9. Och stängerna voro så långa, att deras ändar, som sköto ut från
arken, väl kunde ses framför koret, men däremot icke voro
synliga längre ute. Och den har blivit kvar där ända till denna
dag.
10. I arken fanns intet annat än de två tavlor som Mose hade lagt
dit vid Horeb, när HERREN slöt förbund med Israels barn, sedan
de hade dragit ut ur Egypten.
11. Men när prästerna gingo ut ur helgedomen (ty alla präster som
funnos där hade helgat sig, utan avseende på vilken avdelning de
tillhörde;
12. och leviterna, samtliga sångarna, Asaf, Heman och Jedutun med
sina söner och bröder, stodo, klädda i vitt linne, med cymbaler,
psaltare och harpor öster om altaret, och jämte dem ett hundra
tjugu präster som blåste i trumpeter;
>1 Krön. 25,1 f.
13. och trumpetblåsarna och sångarna stämde på en gång och enhälligt
upp HERRENS lov och pris), och när man nu lät trumpeter och
cymbaler och andra instrumenter ljuda och begynte lova HERREN,
därför att han är god, och därför att hans nåd varar
evinnerligen, då blev huset, HERRENS hus, uppfyllt av en
molnsky,
>2 Krön. 7,3. Esr. 3,10 f. Ps. 136,1.
14. så att prästerna för molnskyns skull icke kunde stå där och göra
tjänst; ty HERRENS härlighet uppfyllde Guds hus.
>1 Kon. 8,10 f. 2 Krön. 7,1 f.
*14/06 Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 6 Kapitlet
Salomos tal och bön vid templets
invigning.
1. Då sade Salomo: »HERREN har sagt att han vill bo i töcknet.
>1 Kon. 8,12 f.
2. Men jag har byggt ett hus till boning åt dig och berett en plats
där du må förbliva till evig tid.»
3. Sedan vände konungen sig om och välsignade Israels hela
församling, under det att Israels hela församling förblev
stående.
4. Han sade: »Lovad vare HERREN, Israels Gud, som med sina händer
har fullbordat vad han med sin mun lovade min fader David, i det
han sade:
5. 'Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag
icke i någon av Israels stammar utvalt en stad, till att i den
bygga ett hus där mitt namn skulle vara, ej heller har jag
utvalt någon man till att vara en furste över mitt folk Israel;
>2 Sam. 7,6
6. men Jerusalem har jag nu utvalt, för att mitt namn skall vara
där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk
Israel.'
7. Och min fader David hade väl i sinnet att bygga ett hus åt
HERRENS, Israels Guds, namn;
>1 Krön. 28,2 f.
8. men HERREN sade till min fader David: 'Då du nu har i sinnet att
bygga ett hus åt mitt namn, så gör du visserligen väl däri att
du har detta i sinnet;
9. dock skall icke du få bygga detta hus, utan din son, den som har
utgått från din länd, han skall bygga huset åt mitt namn.'
>2 Sam. 7,12 f.
10. Och HERREN har uppfyllt det löfte han gav; ty jag har kommit upp
i min fader Davids ställe och sitter nu på Israels tron, såsom
HERREN lovade, och jag har byggt huset åt HERRENS, Israels Guds,
namn.
11. Och där har jag satt arken, i vilken förvaras det förbund som
HERREN slöt med Israels barn.»
12. Därefter trädde han fram för HERRENS altare inför Israels hela
församling och uträckte sina händer.
13. Ty Salomo hade gjort en talarstol av koppar, fem alnar lång, fem
alnar bred och tre alnar hög, och ställt den mitt på den yttre
förgården, på den stod han nu. Och han föll ned på sina knän
inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot
himmelen
14. och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, i himmelen
eller på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina
tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta,
>2 Mos. 15,11. 5 Mos. 4,39. 7,9.
15. du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty
vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, så
som nu har skett.
>1 Krön. 22,9.
16. Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare
David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid
komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av
dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra
efter min lag, såsom du har vandrat inför mig.'
>2 Sam. 7,16. 1 Kon. 2,4. Ps. 132,11 f.
17. Så låt nu, HERRE, Israels Gud, det ord som du har talat till din
tjänare David bliva sant.
18. Men kan då Gud verkligen bo på jorden bland människorna?
Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket
mindre då detta hus som jag har byggt!
>2 Krön. 2,6. Job 11,7 f. Jes. 66,1. Apg. 7,48 f. 17,24.
19. Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min
Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare
uppsänder till dig
20. och låter dina ögon dag och natt vara öppna och vända mot detta
hus -- den plats varom du har sagt att du där vill fästa ditt
namn -- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd
mot denna plats.
>2 Mos 20,24.
21. Ja, hör på de böner som din tjänare och ditt folk Israel
uppsända, vända mot denna plats. Må du höra dem från himmelen,
där du bor; och när du hör, så må du förlåta.
22. Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed
och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt
altare i detta hus,
23. må du då höra det från himmelen och utföra ditt verk och skaffa
dina tjänare rätt, i det att du vedergäller den skyldige och
låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt
den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.
24. Och om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att
de hava syndat mot dig, men de omvända sig och prisa ditt namn
och bedja och åkalla inför ditt ansikte i detta hus
25. må du då höra det från himmelen och förlåta ditt folk Israels
synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit
åt dem och deras fäder.
26. Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför
att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna
plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du
bönhör dem,
27. må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt
folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de
skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som
du har givit åt ditt folk till arvedel.
28. Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot och
rost, om gräshoppor och gräsmaskar komma, om fienderna tränga
folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan
plåga och sjukdom kommer, vilken det vara må,
>2 Krön. 20,9.
29. och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa,
vilken det vara må, eller ock från hela ditt folk Israel, när de
var för sig känna den plåga och smärta som har drabbat dem, och
de så uträcka sina händer mot detta hus,
30. må du då höra det från himmelen, där du bor, och förlåta och
giva var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner
hans hjärta -- ty du allena känner människornas hjärtan --
>1 Sam. 16,7. 1 Krön. 28,9. Ps. 7,10. Jer. 11,20. 17,10. 20,12.
31. på det att de alltid må frukta dig och vandra på dina vägar, så
länge de leva i det land som du har givit åt våra fäder.
32. Också om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer
ifrån fjärran land, för ditt stora namns och din starka hands
och din uträckta arms skull, om någon sådan kommer och beder,
vänd mot detta hus,
>Jes. 56,6 f.
33. må du då från himmelen, där du bor, höra det och göra allt varom
främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna
ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör, och
förnimma att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt
namn.
34. Om ditt folk drager ut till strid mot sina fiender, på den väg
du sänder dem, och de då bedja till dig, vända i riktning mot
denna stad som du har utvalt och mot det hus som jag har byggt
åt ditt namn,
35. må du då från himmelen höra deras bön och åkallan och skaffa dem
rätt.
36. Om de synda mot dig -- eftersom ingen människa finnes, som icke
syndar -- och du bliver vred på dem och giver dem i fiendens
våld, så att man tager dem till fånga och för dem bort till
något annat land, fjärran eller nära,
>Ords. 20,9. Pred. 7,21. Rom. 3,23. 1 Joh. 1,8. Jak. 3,2.
37. men de då besinna sig i det land där de äro i fångenskap, och
omvända sig och åkalla dig i fångenskapens land och säga: 'Vi
hava syndat, vi hava gjort illa och varit ogudaktiga',
38. om de så omvända sig till dig av allt sitt hjärta och av all sin
själ, i fångenskapens land, dit man har fört dem i fångenskap,
och bedja, vända i riktning mot sitt land, det som du har givit
åt deras fäder, och mot den stad som du har utvalt, och mot det
hus som jag har byggt åt ditt namn,
39. må du då från himmelen, där du bor, höra deras bön och åkallan
och skaffa dem rätt och förlåta ditt folk vad de hava syndat mot
dig.
40. Ja, min Gud, låt nu dina ögon vara öppna och dina öron akta på
vad som bedes på denna plats.
41. Ja:
Stå upp, HERRE Gud, och kom till din vilostad,
du och din makts ark.
Dina präster, HERRE Gud, vare klädda i frälsning,
och dina fromma glädje sig över ditt goda.
>4 Mos. 10,35. Ps. 132,8 f. 16.
42. HERRE Gud, visa icke tillbaka din smorde;
tänk på den nåd du har lovat din tjänare David.
>2 Sam. 7,13 f.
*14/07 Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 7 Kapitlet
Eld från himmelen. Fortsättning av
templets invigning. Ny uppenbarelse för
Salomo.
1. När Salomo hade slutat sin bön, kom eld ned från himmelen och
förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS härlighet
uppfyllde huset.
>3 Mos. 9,24. Dom. 6,21. 1 Kon. 8,10 f. 18,38 f. 2 Krön. 5,14.
>2 Mack. 2,10.
2. Och prästerna kunde icke gå in i HERRENS hus, eftersom HERRENS
härlighet uppfyllde HERRENS hus.
3. Då nu alla Israels barn sågo huru elden kom ned, och sågo
HERRENS härlighet över huset, föllo de ned på den stenlagda
gården, med ansiktena mot jorden, och tillbådo HERREN och
tackade honom, därför att han är god, och därför att hans nåd
varar evinnerligen.
>2 Krön. 5,13. Esr. 3,10 f. Ps. 136,1.
4. Och konungen och allt folket offrade slaktoffer inför HERRENS
ansikte.
>1 Kon 8,62 f.
5. Konung Salomo offrade såsom slaktoffer tjugutvå tusen tjurar
och ett hundra tjugu tusen av småboskapen. Så invigdes Guds hus
av konungen och allt folket.
6. Och prästerna stodo där i sina tjänstförrättningar, och
leviterna stodo med HERRENS musikinstrumenter, som konung David
hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka HERREN, därför
att hans nåd varar evinnerligen; David lät nämligen dem utföra
lovsången. Men prästerna stodo mitt emot dem och blåste i
trumpeter, medan hela Israel förblev stående.
7. Och Salomo helgade den mellersta delen av förgården framför
HERRENS hus; ty där offrade han brännoffren och fettstyckena av
tackoffret eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra
icke kunde rymma brännoffret, spisoffret och fettstyckena.
>2 Krön. 4,1
8. Tid detta tillfälle firade Salomo högtiden i sju dagar, och med
honom hela Israel, en mycket stor församling ifrån hela landet,
allt ifrån det ställe där vägen går till Hamat ända till
Egyptens bäck.
>1 Kon. 8,65 f.
9. Och på åttonde dagen höllo de högtidsförsamling. Ty altarets
invigning firade de i sju dagar och högtiden i sju dagar.
>3 Mos. 23,36.
10. Men på tjugutredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem
till sina hyddor; och de voro fulla av glädje och fröjd över det
goda som HERREN hade gjort mot David och Salomo och mot sitt
folk Israel.
11. Så fullbordade Salomo HERRENS hus och konungshuset; och allt vad
Salomo hade haft i sinnet att utföra i HERRENS hus och i sitt
eget hus hade lyckats honom väl.
>1 Kon. 9,1 f.
12. Och HERREN uppenbarade sig för Salomo om natten och sade till
honom: »Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till
offerplats.
>2 Mos. 20,24. 5 Mos. 12,5.
13. Om jag tillsluter himmelen, så att regn icke faller, om jag
bjuder gräshoppor att fördärva landet, eller om jag sänder pest
bland mitt folk,
14. men mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn, då ödmjukar
sig och beder och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina
onda vägar, så vill jag höra det från himmelen och förlåta deras
synd och skaffa bot åt deras land.
15. Så skola nu mina ögon vara öppna och mina öron akta på vad som
bedes på denna plats.
>2 Krön. 6,40.
16. Och nu har jag utvalt och helgat detta hus, för att mitt namn
skall vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta
skola vara där alltid.
17. Om du nu vandrar inför mig, såsom din fader David vandrade, så
att du gör allt vad jag har bjudit dig och håller mina stadgar
och rätter,
18. då skall jag upprätthålla din konungatron, såsom jag lovade din
fader David, när jag sade: 'Aldrig skall den tid komma, då en
avkomling av dig icke råder över Israel.'
19. Men om I vänden om och övergiven de stadgar och bud som jag har
förelagt eder, och gån bort och tjänen andra gudar och
tillbedjen dem,
20. då skall jag rycka upp dem som så göra ur mitt land, det som jag
har givit dem; och detta hus som jag har helgat åt mitt namn
skall jag förkasta ifrån mitt ansikte; och jag skall göra det
till ett ordspråk och en visa bland alla folk.
>5 Mos. 28,37. Jer. 7,15.
21. Och över detta hus, som har varit så upphöjt, skall då var och
en som går därförbi bliva häpen. Och när någon frågar: 'Varför
har HERREN gjort så mot detta land och detta hus?',
>6 Mos. 29,24 f. Jer. 22,8 f.
22. då skall man svara: 'Därför att de övergåvo HERREN, sina fäders
Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höllo sig till
andra gudar och tillbådo dem och tjänade dem, därför har han
låtit allt detta onda komma över dem.'»
*14/08 Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 8 Kapitlet
Salomos byggnadsföretag. Hans
arbetsfolk. Hans offerordning. Hans
flotta.
1. När de tjugu år voro förlidna, under vilka Salomo byggde på
HERRENS hus och på sitt eget hus,
>1 Kon. 9,10.
2. byggde Salomo upp de städer som Huram hade givit honom och lät
Israels barn bosätta sig i dem.
3. Och Salomo drog till Hamat-Soba och bemäktigade sig det.
4. Och han byggde upp Tadmor i öknen och alla de förrådsstäder som
i Hamat äro byggda av honom.
>1 Kon. 9,17 f.
5. Vidare byggde han upp Övre Bet-Horon och Nedre Bet-Horon och
gjorde dem till fasta städer med murar, portar och bommar,
6. så ock Baalat och alla Salomos förrådsstäder, ävensom alla
vagnsstäderna och häststäderna, och allt annat som Salomo kände
åstundan att bygga i Jerusalem, på Libanon och eljest i hela det
land som lydde under hans välde.
7. Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoréerna,
perisséerna, hivéerna och jebuséerna, korteligen, alla de som
icke voro av Israel --
8. deras avkomlingar, så många som funnos kvar i landet efter dem,
i det att Israels barn icke hade utrotat dem, dessa pålade
Salomo att vara arbetspliktiga, såsom de äro ännu i dag.
9. Men somliga av Israels barn gjorde Salomo icke till trälar vid
de arbeten han utförde, utan de blevo krigare och hövitsmän för
hans kämpar, eller uppsyningsmän över hans vagnar och ridhästar.
10. Och konung Salomos överfogdar voro två hundra femtio; dessa hade
befälet över folket.
11. Och Salomo lät Faraos dotter flytta upp från Davids stad till
det hus som han hade byggt åt henne; ty han sade: »Jag vill icke
att någon kvinna skall bo i Davids, Israels konungs, hus, ty det
är en helig plats, eftersom HERRENS ark har kommit dit.»
>1 Kon. 3,1. 7,8. 9,24.
12. Nu offrade Salomo brännoffer åt HERREN på HERRENS, altare, det
som han hade byggt framför förhuset;
>1 Kon. 9,25.
13. han offrade var dag de för den dagen bestämda offren, efter
Moses bud, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre
gånger om året, nämligen vid det osyrade brödets högtid, vid
veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.
>3 Mos. 23,37. 4 Mos. 28,2 f. 5 Mos. 16,16.
14. Och efter sin fader Davids anordning fastställde han de
avdelningar i vilka prästerna skulle tjänstgöra, ävensom
leviternas åligganden, att de skulle utföra lovsången och
betjäna prästerna -- var dag de för den dagen bestämda
åliggandena -- så ock huru dörrvaktarna, efter sina avdelningar,
skulle hålla vakt vid de särskilda portarna; ty så hade
gudsmannen David bjudit.
>1 Krön. 24,3 f. 26,1 f.
15. Och man vek icke av ifrån vad konungen hade bjudit angående
prästerna och leviterna, varken i fråga om någon annan
angelägenhet eller i fråga om förråden.
16. Så utfördes allt Salomos arbete, först intill den dag då grunden
lades till HERRENS hus, och sedan intill dess det blev
fullbordat. Och så var då HERRENS hus färdigt.
17. Vid denna tid drog Salomo till Esjon-Geber och till Elot, på
havsstranden, i Edoms land.
>1 Kon. 9,26 f.
18. Och Huram sände till honom skepp genom sitt folk, och därjämte
av sitt folk sjökunnigt manskap. De foro med Salomos folk till
Ofir och hämtade därifrån fyra hundra femtio talenter guld, som
de förde till konung Salomo.
*14/09 Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 9 Kapitlet
Drottningens av Saba besök hos Salomo.
Salomos rikedom och prakt, hans vishet
och storhet. Salomos död.
1. När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon för
att i Jerusalem sätta Salomo på prov med svåra frågor. Hon kom
med ett mycket stort följe och förde med sig kameler, som buro
välluktande kryddor och guld i myckenhet, så ock ädla
stenar. Och när hon kom inför konung Salomo, förelade hon honom
allt vad hon hade i tankarna.
>1 Kon. 10,1 f. Matt. 12,42. Luk. 11,31.
2. Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var
förborgat för Salomo, utan han kunde giva henne svar på allt.
3. När nu drottningen av Saba såg Salomos vishet, och såg huset som
han hade byggt,
4. och såg rätterna på hans bord och såg huru hans tjänare sutto
där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden,
och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och
huru de voro klädda, och när hon såg den trappgång på vilken han
gick upp till HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran.
5. Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i
mitt land om dig och om din vishet.
6. Jag ville icke tro vad man sade förrän jag själv kom och med
egna ögon fick se det; men nu finner jag att vidden av din
vishet icke ens till hälften har blivit omtalad för mig. Du är
vida förmer, än jag genom ryktet hade hört.
7. Sälla äro dina män, och sälla äro dessa dina tjänare, som
beständigt få stå inför dig och höra din visdom.
8. Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig,
att han har satt dig på sin tron till att vara konung inför
HERREN, din Gud! Ja, därför att din Gud älskar Israel och vill
hålla det vid makt evinnerligen, därför har han satt dig till
konung över dem, för att du skall skipa lag och rätt.»
9. Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så och
välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar;
sådana välluktande kryddor som de vilka drottningen av Saba gav
åt konung Salomo hava eljest icke funnits.
10. När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir,
hemförde också de algumträ och ädla stenar.
11. Av algumträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och
till konungshuset, så ock harpor och psaltare för
sångarna. Sådant hade aldrig förut blivit sett i Juda land.
12. Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon
åstundade och begärde, förutom vad som svarade emot det hon hade
medfört åt konungen. Sedan vände hon om och for till sitt land
igen med sina tjänare.
13. Det guld som årligen inkom till Salomo vägde sex hundra
sextiosex talenter,
14. förutom det som infördes genom kringresande handelsmän och andra
köpmän; också Arabiens alla konungar och ståthållarna i landet
förde guld och silver till Salomo.
15. Och konung Salomo lät göra två hundra stora sköldar av uthamrat
guld och använde till var sådan sköld sex hundra siklar uthamrat
guld;
16. likaledes tre hundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde
till var sådan sköld tre hundra siklar guld; och konungen satte
upp dem i Libanonskogshuset.
17. Vidare lät konungen göra en stor tron av elfenben och överdrog
den med rent guld.
18. Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid
tronen; på båda sidor om sitsen voro armstöd, och två lejon
stodo utmed armstöden;
19. och tolv lejon stodo där på de sex trappstegen, på båda
sidor. Något sådant har aldrig blivit förfärdigat i något annat
rike.
20. Och alla konung Salomos dryckeskärl voro av guld, och alla kärl
i Libanonskogshuset voro av fint guld; silver aktades icke för
något i Salomos tid.
21. Ty konungen hade skepp som gingo till Tarsis med Hurams folk; en
gång vart tredje år kommo Tarsis-skeppen hem och förde med sig
guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
22. Och konung Salomo blev större än någon annan konung på jorden,
både i rikedom och i vishet.
23. Alla konungar på jorden kommo för att besöka Salomo och höra den
vishet som Gud hade nedlagt i hans hjärta.
24. Och var och en av dem förde med sig skänker: föremål av silver
och av guld, kläder, vapen, välluktande kryddor, hästar och
mulåsnor. Så skedde år efter år.
25. Och Salomo hade fyra tusen spann hästar med vagnar och tolv
tusen ridhästar; dem förlade han dels i vagnsstäderna, dels i
Jerusalem, hos konungen själv.
>1 Kon. 4,26. 2 Krön. 1,14 f.
26. Och han var herre över alla konungar ifrån floden ända till
filistéernas land och sedan ända ned till Egyptens gräns.
>1 Kon. 4,21.
27. Och konungen styrde så, att silver blev lika vanligt i Jerusalem
som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i
Låglandet.
28. Och hästar infördes till Salomo från Egypten och från alla andra
länder.
29. Vad nu vidare är att säga om Salomo, om hans första tid såväl
som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Natans
krönika, i siloniten Ahias profetia och i siaren Jedais syner om
Jerobeam, Nebats son.
30. Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år.
31. Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
i hans fader Davids stad. Och hans son Rehabeam blev konung
efter honom.
*14/10 Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 10 Kapitlet
Rehabeam konung. De tio stammarnas
avfall från Davids hus.
1. Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till
Sikem för att göra honom till konung.
>1 Kon. 12,1 f.
2. När Jerobeam, Nebats son, hörde detta, där han var i Egypten --
dit hade han nämligen flytt för konung Salomo -- vände han
tillbaka från Egypten.
3. Och de sände bort och läto kalla honom åter. Då kom Jerobeam
tillstädes jämte hela Israel och talade till Rehabeam och sade:
4. »Din fader gjorde vårt ok för svårt; men lätta nu du det svåra
arbete och det tunga ok som din fader lade på oss, så vilja vi
tjäna dig.»
5. Han svarade dem: »Vänten ännu tre dagar, och kommen så tillbaka
till mig.» Och folket gick.
6. Då rådförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i
tjänst hos hans fader Salomo, medan denne ännu levde; han sade:
»Vilket svar råden I mig att giva detta folk?»
7. De svarade honom och sade: »Om du visar dig god mot detta folk
och är nådig mot dem och talar goda ord till dem, så skola de
för alltid bliva dina tjänare.»
8. Men han aktade icke på det råd som de gamle hade givit honom,
utan rådförde sig med de unga män som hade vuxit upp med honom,
och som nu voro i hans tjänst.
9. Han sade till dem: »Vilket svar råden I oss att giva detta folk
som har talat till mig och sagt: 'Lätta det ok som din fader har
lagt på oss'?»
10. De unga männen som hade vuxit upp med honom svarade honom då och
sade: »Så bör du säga till folket som har talat till dig och
sagt: 'Din fader gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss'
-- så bör du säga till dem: 'Mitt minsta finger är tjockare än
min faders länd.
11. Så veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt
ok, så skall jag göra edert ok ännu tyngre; har min fader tuktat
eder med ris, så skall jag göra det med skorpiongissel.'»
12. Så kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam på tredje
dagen, såsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen
tillbaka till mig på tredje dagen.»
13. Då gav konungen dem ett hårt svar; ty konung Rehabeam aktade
icke på de gamles råd.
14. Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: »Jag
skall göra edert ok tungt, ja, jag skall göra det ännu tyngre än
förut; har min fader tuktat eder med ris, så skall jag göra det
med skorpiongissel.»
15. Alltså hörde konungen icke på folket; ty det var så skickat av
Gud, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade
talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Silo.
16. Då nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra på dem,
gav folket konungen detta svar:
»Vad del hava vi i David?
Ingen arvslott hava vi i Isais son.
Israel drage hem, var och en till sin hydda.
Se nu själv om ditt hus, du David.»
Därefter drog hela Israel hem till sina hyddor.
17. Allenast över de israeliter som bodde i Juda städer förblev
Rehabeam konung.
18. Och när konung Rehabeam sände åstad Hadoram, som hade uppsikten
över de allmänna arbetena, stenade Israels barn denne till döds;
och konung Rehabeam själv måste med hast stiga upp i sin vagn
och fly till Jerusalem.
19. Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt därifrån
ända till denna dag.
*14/11 Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 11 Kapitlet
Profeten Semajas budskap. Rehabeams
byggnadsföretag. Prästernas och
leviternas invandring från Israel till
Juda. Rehabeams hustrur och barn.
1. Och när Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han Juda hus och
Benjamin, ett hundra åttio tusen utvalda krigare, för att de
skulle strida mot Israel och återvinna konungadömet åt Rehabeam.
>1 Kon. 12,21 f.
2. Men HERRENS ord kom till gudsmannen Semaja; han sade:
3. »Säg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till alla
israeliter i Juda och Benjamin:
4. Så säger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra
bröder. Vänden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som
har skett har kommit från mig.» Och de lyssnade till HERRENS ord
och vände om och drogo icke mot Jerobeam.
5. Men Rehabeam bodde i Jerusalem, och han befäste städer i Juda
och gjorde dem till fasta platser.
6. Han befäste Bet-Lehem, Etam, Tekoa,
7. Bet-Sur, Soko, Adullam
8. Gat, Maresa, Sif,
9. Adoraim, Lakis, Aseka,
10. Sorga, Ajalon och Hebron, alla i Juda och Benjamin, och gjorde
dem till fasta städer.
11. Och han gjorde deras befästningar starka och tillsatte hövdingar
i dem och lade in i dem förråd av mat, olja och vin;
12. var och en särskild av dessa städer försåg han med sköldar och
spjut; han befäste dem mycket starkt. Och Juda och Benjamin
förblevo under hans välde.
13. Och prästerna och leviterna i hela Israel gingo över till honom
från alla sina områden;
14. ty leviterna övergåvo sina utmarker och sina andra besittningar
och begåvo sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med
sina söner drev dem bort ifrån deras tjänst såsom HERRENS
präster,
>2 Krön. 13,9.
15. och anställde åt sig andra präster för offerhöjderna och för de
onda andarna och för kalvarna som han hade låtit göra.
>1 Kon. 12,31.
16. Och dem följde ifrån alla Israels stammar de som vände sina
hjärtan till att söka HERREN, Israels Gud; dessa kommo till
Jerusalem för att offra åt HERREN, sina fäders Gud.
17. I tre år befäste de så konungamakten i Juda och gjorde
Rehabeams, Salomos sons, välde starkt; ty i tre år vandrade de
på Davids och Salomos väg.
18. Och Rehabeam tog till hustru åt sig Mahalat, dotter till
Jerimot, Davids son, och till Abihail, Eliabs, Isais sons,
dotter.
>1 Sam. 16,6. 17,13.
19. Hon födde åt honom sönerna Jeus, Semarja och Saham.
20. Och efter henne tog han till hustru Maaka, Absaloms dotter. Hon
födde åt honom Abia, Attai, Sisa och Selomit.
>1 Kon. 15,2.
21. Och Rehabeam hade Maaka, Absaloms dotter, kärare än alla sina
andra hustrur och bihustrur -- ty han hade tagit aderton hustrur
och sextio bihustrur -- och han födde tjuguåtta söner och sextio
döttrar.
22. Och Rehabeam satte Abia, Maakas son, till huvud och furste bland
sina bröder, ty han hade i sinnet att göra honom till konung.
23. Och på lämpligt sätt fördelade han alla Judas och Benjamins
landskap och alla fasta städer mellan några av sina söner och
gav dem rikligt underhåll; han skaffade dem ock hustrur i mängd.
*14/12 Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 12 Kapitlet
Sisaks anfall på Juda. Semajas profetia.
Jerusalems plundring genom Sisak.
Rehabeams död.
1. När Rehabeams konungamakt nu hade blivit befäst och han hade
blivit mäktig, övergav han HERRENS lag, han jämte hela Israel.
2. Men i konung Rehabeams femte regeringsår drog Sisak, konungen i
Egypten, upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot
HERREN;
>1 Kon. 14,25.
3. han kom med ett tusen två hundra vagnar och sextio tusen
ryttare, och ingen kunde räkna det folk som följde honom från
Egypten: libyer, suckéer och etiopier.
4. Och han intog de fasta städerna i Juda och kom ända till
Jerusalem.
>2 Krön. 11,5 f.
5. Och profeten Semaja hade kommit till Rehabeam och till Juda
furstar, som hade församlat sig i Jerusalem av fruktan för
Sisak; och han sade till dem: »Så säger HERREN: I haven
övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder
i Sisaks hand.»
6. Då ödmjukade sig Israels furstar och konungen själv och sade:
»HERREN är rättfärdig.»
7. När nu HERREN såg att de ödmjukade sig, kom HERRENS ord till
Semaja; han sade: »Eftersom de hava ödmjukat sig, vill jag icke
fördärva dem; jag skall låta dem med knapp nöd komma undan, och
min vrede skall icke bliva utgjuten över Jerusalem genom Sisaks
hand.
8. Dock skola de nödgas bliva honom underdåniga, för att de må lära
sig förstå vilken skillnad det är mellan att tjäna mig och att
tjäna främmande konungadömen.»
9. Så drog nu Sisak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem. Och han
tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset;
alltsammans tog han. Han tog ock de gyllene sköldar som Salomo
hade låtit göra.
>1 Kon. 10,16. 14,26 f. 2 Krön. 9,15 f.
10. I deras ställe lät konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och
dessa lämnade han i förvar åt hövitsmännen för drabanterna som
höllo vakt vid ingången till konungshuset.
11. Och så ofta konungen gick till HERRENS hus, gingo ock
drabanterna och buro dem; sedan förde de dem tillbaka till
drabantsalen.
12. Därför att nu Rehabeam ödmjukade sig, vände sig HERRENS vrede
ifrån honom, så att han icke alldeles fördärvade honom. Också
fanns ännu något gott i Juda.
13. Alltså befäste konung Rehabeam sitt välde i Jerusalem och
fortsatte att regera. Rehabeam var nämligen fyrtioett år gammal,
när han blev konung, och han regerade sjutton år i Jerusalem,
den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israel stammar, till att
där fästa sitt namn. Hans moder hette Naama, ammonitiskan.
>2 Mos. 20,24. 1 Kon. 14,21 f. 2 Krön. 6,6.
14. Och han gjorde vad ont var, ty han vände icke sitt hjärta till
att söka HERREN.
15. Men vad som är att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl
som om hans sista, det finnes upptecknat i profeten Semajas och
siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Och Rehabeam
och Jerobeam lågo i krig med varandra, så länge de levde.
>1 Kon. 14,29 f. 15,6.
16. Men Rehabeam gick till vila hos sina fäder och blev begraven i
Davids stad. Och hans son Abia blev konung efter honom.
*14/13 Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 13 Kapitlet
Abia konung i Juda. Hans seger över
Jerobeam.
1. I konung Jerobeams adertonde regeringsår blev Abia konung över
Juda.
>1 Kon. 15,1 f.
2. Han regerade tre år i Jerusalem. Hans moder hette Mikaja,
Uriels dotter, från Gibea. Men Abia och Jerobeam lågo i krig med
varandra.
3. Och Abia begynte kriget med en här av tappra krigsmän, fyra
hundra tusen utvalda män; men Jerobeam ställde upp sig till
strid mot honom med åtta hundra tusen utvalda tappra stridsmän.
4. Och Abia steg upp på berget Semaraim i Efraims bergsbygd och
sade: »Hören mig, du, Jerobeam, och I, hela Israel.
5. Skullen I icke veta att det är HERREN, Israels Gud, som har
givit åt David konungadömet över Israel för evig tid, åt honom
själv och hans söner, genom ett saltförbund?[1]
>4 Mos. 18,19.
6. Men Jerobeam, Nebats son, Salomos, Davids sons, tjänare,
uppreste sig och avföll från sin herre.
>1 Kon. 11,26.
7. Och till honom församlade sig löst folk, onda män, och de blevo
Rehabeam, Salomos son, för starka, eftersom Rehabeam ännu var
ung och försagd och därför icke kunde stå dem emot.
8. Och nu menen I eder kunna stå emot HERRENS konungadöme, som
tillhör Davids söner, eftersom I ären en stor hop och haven hos
eder de guldkalvar som Jerobeam har låtit göra åt eder till
gudar.
>1 Kon. 12,28.
9. Haven I icke fördrivit HERRENS präster, Arons söner, och
leviterna, och själva gjort eder präster, såsom de främmande
folken göra? Vemhelst som kommer med en ungtjur och sju vädurar
for att taga handfyllning, han får bliva präst åt dessa gudar,
som icke äro gudar.
>2 Mos. 28,41 32,29. 1 Kon. 12,31. 2 Krön. 11,14 f.
10. Men vi hava HERREN till vår Gud, och vi hava icke övergivit
honom. Vi hava präster av Arons söner, som göra tjänst inför
HERREN, och leviter, som sköta tempelsysslorna;
11. och de förbränna åt HERREN brännoffer var morgon och var afton
och antända välluktande rökelse och lägga upp bröd på det
gyllene bordet och tända var afton den gyllene ljusstaken med
dess lampor. Ty vi hålla vad HERREN, vår Gud, har bjudit oss
hålla, men I haven övergivit honom.
>2 Mos. 25,30, 37. 29,38 f. 30,34 f. 3 Mos. 24,6 f. 2 Krön. 2,4.
12. Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster
med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder. I Israels
barn, striden icke mot HERREN, edra fäders Gud; ty då skall det
icke gå eder väl.»
>4 Mos. 10,9.
13. Men Jerobeam hade låtit kringgå dem och lagt ett bakhåll för att
falla dem i ryggen; så stodo de nu mitt emot Juda män och hade
sitt bakhåll bakom dem.
14. När då Juda män vände sig om, fingo de se att de hade fiender
både framför sig och bakom sig. Då ropade de till HERREN, och
prästerna blåste i trumpeterna.
15. Därefter hovo Juda män upp ett härskri; och när Juda män hovo
upp sitt härskri, lät Gud Jerobeam och hela Israel bliva slagna
av Abia och Juda.
16. Och Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.
17. Och Abia med sitt folk anställde ett stort nederlag bland dem,
så att fem hundra tusen unga män av Israel föllo slagna.
18. Alltså blevo Israels barn på den tiden kuvade; men Juda barn
voro starka, ty de stödde sig på HERREN sina fäders Gud.
19. Och Abia förföljde Jerobeam och tog ifrån honom några städer:
Betel med underlydande orter, Jesana med underlydande orter och
Efron med underlydande orter.
20. Och Jerobeam förmådde ingenting mer, så länge Abia levde; och
han blev hemsökt av HERREN, så att han dog.
21. Men Abia befäste sitt välde; och han tog sig fjorton hustrur och
födde tjugutvå söner och sexton döttrar.
22. Vad nu mer är att säga om Abia, om hans företag och om annat som
rör honom, det finnes upptecknat i profeten Iddos »Utläggning».
>2 Krön. 24,27.
[1] Se Saltförbund i Ordförkl.
*14/14 Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 14 Kapitlet
Asa konung i Juda. Hans seger över
etiopierna.
1. Och Abia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom. Under
hans tid hade landet ro i tio år.
>1 Kon. 15,8.
2. Och Asa gjorde vad gott och rätt var i HERRENS, sin Guds, ögon.
>1 Kon 15,11 f.
3. Han skaffade bort de främmande altarna och offerhöjderna och
slog sönder stoderna och högg ned Aserorna.
4. Och han uppmanade Juda att söka HERREN, sina fäders Gud, och
hålla lagen och budorden.
5. Ur alla Juda städer skaffade han bort offerhöjderna och
solstoderna; och riket hade ro under honom.
6. Och han byggde fasta städer i Juda, eftersom landet hade ro och
han under dessa år icke hade något krig; ty HERREN hade givit
honom lugn.
7. Han sade nämligen till Juda: »Låt oss bygga dessa städer och
förse dem runt omkring med murar och torn, med portar och
bommar, medan vi ännu hava landet i vår makt, därför att vi hava
sökt HERREN, vår Gud; ty vi hava sökt honom, och han har låtit
oss få lugn på alla sidor.» Så byggde de då, och allt gick väl.
8. Och Asa hade en här som var väpnad med stora sköldar och med
spjut, och som utgjordes av tre hundra tusen man från Juda,
vartill kommo två hundra åttio tusen man från Benjamin, som voro
väpnade med små sköldar och spände båge. Alla dessa voro tappra
stridsmän.
9. Men Sera från Etiopien drog ut mot dem med en här av tusen
gånger tusen man och tre hundra vagnar; och han kom till Maresa.
10. Och Asa drog ut mot honom, och de ställde upp sig till strid i
Sefatas dal vid Maresa.
11. Och Asa ropade till HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, förutom
dig finnes ingen som kan hjälpa i striden mellan den starke och
den svage. Så hjälp oss, HERRE, vår Gud, ty på dig stödja vi
oss, och i ditt namn hava vi kommit hit mot denna hop. HERRE, du
är vår Gud; mot dig förmår ju ingen människa något.»
>Dom, 7,2, 7. 1 Sam. 14,6.
12. Och HERREN lät etiopierna bliva slagna av Asa och Juda, så att
etiopierna flydde.
>2 Krön. 16,8.
13. Och Asa och hans folk förföljde dem ända till Gerar; och av
etiopierna föllo så många, att ingen av dem kom undan med livet,
ty de blevo nedgjorda av HERREN och hans här. Och folket tog
byte i stor myckenhet.
14. Och de intogo alla städer runt omkring Gerar, ty en
förskräckelse ifrån HERREN hade kommit över dessa; och de
plundrade alla städerna, ty i dem fanns mycket att plundra.
15. Till och med boskapsskjulen bröto de ned och förde bort
småboskap i myckenhet och kameler, och vände så tillbaka till
Jerusalem.
*14/15 Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 15 Kapitlet
Asarjas profetia. Asas tacksägelse.
1. Och över Asarja, Odeds son, kom Guds Ande.
2. Han gick ut mot Asa och sade till honom: »Hören mig, du, Asa,
och I, hela Juda och Benjamin. HERREN är med eder, när I ären
med honom, och om I söken honom, så låter han sig finnas av
eder; men om I övergiven honom, så övergiver han ock eder.
>5 Mos. 4,29. 1 Krön. 28,9. 2 Krön. 24,20. 33,12 f. Jer. 29,13.
3. En lång tid var ju Israel utan den sanne Guden, utan präster som
undervisade dem, och utan någon lag.
>Dom. 2,10 f. 17,6. 21,25.
4. Men i sin nöd omvände de sig till HERREN, Israels Gud, och när
de sökte honom, lät han sig finnas av dem.
>Dom. 3,9, 15. 10,10 f.
5. Under de tiderna fanns ingen trygghet, när man gick ut eller in;
utan stor förvirring rådde bland alla dem som bodde här i
länderna,
>Dom. 5,6 f.
6. och folk drabbade samman med folk och stad med stad; ty Gud
förvirrade dem med allt slags nöd.
>Dom. 12,4 f. 20,1 f.
7. Men varen I frimodiga, låten icke modet falla, ty edert verk
skall få sin lön.»
>Jer. 31,16. 1 Kor. 15,58.
8. När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog
han mod till sig och skaffade bort styggelserna ur Judas och
Benjamins hela land och ur de städer som han hade tagit i
Efraims bergsbygd, och upprättade åter HERRENS altare, det som
stod framför HERRENS förhus.
9. Och han församlade hela Juda och Benjamin, så ock de främlingar
ifrån Efraim, Manasse och Simeon, som bodde ibland dem; ty många
från Israel hade gått över till honom, när de sågo att HERREN,
hans Gud, var med honom.
10. Och de församlade sig till Jerusalem i tredje månaden av Asas
femtonde regeringsår,
11. och offrade på den dagen åt HERREN sju hundra tjurar och sju
tusen djur av småboskapen, uttagna av det byte som de hade fört
med sig.
>2 Krön. 14,13.
12. Och de ingingo det förbundet att de skulle söka HERREN, sina
fäders Gud, av allt sitt hjärta och av all sin själ,
>Jos. 24,25. 2 Kon. 23,3.
13. och att var och en som icke sökte HERREN, Israels Gud, han
skulle bliva dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
>5 Mos. 13,9. 17,5.
14. Och de gåvo HERREN sin ed med hög röst och under jubel, och
under det att trumpeter och basuner ljödo.
15. Och hela Juda gladde sig över eden; ty de hade svurit den av
allt sitt hjärta, och de sökte HERREN med hela sin vilja, och
han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla sidor.
16. Konung Asa avsatte ock sin moder Maaka från hennes
drottningsvärdighet, därför att hon hade satt upp en styggelse
åt Aseran; Asa högg nu ned styggelsen och krossade de och brände
upp den i Kidrons dal.
>1 Kon. 15,13 f.
17. Men offerhöjderna blevo icke avskaffade ur Israel; dock var Asas
hjärta gudhängivet, så länge han levde.
18. Och han förde in i Guds hus både vad hans fader och vad han
själv hade helgat åt HERREN: silver, guld och kärl.
19. Och intet krig uppstod förrän i Asas trettiofemte regeringsår.
*14/16 Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 16 Kapitlet
Asas förbund med Ben-Hadad mot Baesa,
Israels konung. Hananis profetia. Asas
sjukdom och död.
1. I Asas trettiosjätte regeringsår drog Baesa, Israels konung, upp
mot Juda och begynte befästa Rama, för att hindra att någon
komme vare sig från eller till Asa, Juda konung.
>1 Kon. 15,17 f.
2. Då tog Asa silver och guld ur skattkamrarna i HERRENS hus och i
konungshuset, och sände det till Ben-Hadad, konungen i Aram, som
bodde i Damaskus, och lät säga:
>2 Kom 12,18. 16,8.
3. »Ett förbund består ju mellan mig och dig, såsom det var mellan
min fader och din fader. Se, här sänder jag dig silver och guld;
så bryt då ditt förbund med Baesa, Israels konung, för att han
må lämna mig i fred.»
4. Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sände sina
krigshövitsmän mot Israels städer, och de förhärjade Ijon, Dan
och Abel-Maim samt alla förrådshus i Naftali städer.
5. När Baesa hörde detta, avstod han från att befästa Rama och lät
sina arbeten där upphöra.
6. Men konung Asa tog med sig hela Juda, och de förde bort ifrån
Rama stenar och trävirke som Baesa använde till att befästa
det. Därmed befäste han så Geba och Mispa.
7. Vid samma tid kom siaren Hanani till Asa, Juda konung, och sade
till honom: »Eftersom du stödde dig på konungen i Aram och icke
stödde dig på HERREN, din Gud, därför har den arameiske
konungens här sluppit undan din hand.
8. Voro icke etiopierna och libyerna en väldig här, med vagnar och
ryttare i stor myckenhet? Men därför att du då stödde dig på
HERREN, gav han dem i din hand.
>2 Krön. 14,9, 12.
9. TY HERRENS ögon överfara hela jorden, för att han med sin kraft
skall bistå dem som med sina hjärtan hängiva sig åt
honom. Härutinnan har du handlat dåraktigt. Därför skall du
hädanefter hava ständiga strider.»
>1 Kon. 15,32. Job 34,21. Ords. 15,3. Jer. 16,17. 32,19. Sak. 4,10.
10. Men Asa blev förtörnad på siaren och satte honom i stockhuset;
så förbittrad var han på honom för vad han hade sagt. Vid samma
tid förfor Asa ock våldsamt mot andra av folket.
11. Men vad som är att säga om Asa, om hans första tid såväl som om
hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och Israels
konungar.
12. Och i sitt trettionionde regeringsår fick Asa en sjukdom i sina
fötter, och sjukdomen blev övermåttan svår; men oaktat sin
sjukdom sökte han icke HERREN, utan allenast läkares hjälp.
13. Och Asa gick till vila hos sina fäder och dog i sitt
fyrtioförsta regeringsår.
14. Och man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt
sig i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade
fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt
beredda, och anställde till hans ära en mycket stor
förbränning[1].
>1 Sam. 31,12. 2 Krön. 21,19. Jer. 34,5.
[1] Sorgebruk i Ordförkl.
*14/17 Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 17 Kapitlet
Josafat konung i Juda. Hans nitälskan
för Herrens lag. Hans makt och hans
hövitsmän.
1. Och hans son Josafat blev konung; efter honom. Han befäste sitt
välde mot Israel.
>1 Kon. 15,24. 22,41.
2. Han lade in krigsfolk i alla Juda fasta städer och lade in
besättningar i Juda land och i de Efraims städer som hans fader
Asa hade intagit.
3. Och HERREN var med Josafat, ty han vandrade på sin fader Davids
första vägar och sökte icke Baalerna,
4. utan sökte sin faders Gud och vandrade efter hans bud och gjorde
icke såsom Israel.
5. Därför befäste HERREN konungadömet i hans hand, och hela Juda
gav skänker åt Josafat, så att hans rikedom och ära blev stor.
>1 Sam. 10,27. 2 Krön. 18,1.
6. Och då hans frimodighet växte på HERRENS vägar, skaffade han
också bort offerhöjderna och Aserorna ur Juda.
7. Och i sitt tredje regeringsår sände han ut sina hövdingar
Ben-Hail, Obadja, Sakarja, Netanel och Mikaja, till att
undervisa i Juda städer,
8. och med dem några leviter, nämligen leviterna Semaja, Netanja,
Sebadja, Asael, Semiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och
Tob-Adonia; och de hade med sig prästerna Elisama och Joram.
9. Dessa undervisade nu i Juda och hade HERRENS lagbok med sig; de
foro omkring i alla Juda städer och undervisade bland folket.
10. Och en förskräckelse ifrån HERREN kom över alla riken i de
länder som lågo omkring Juda, så att de icke vågade kriga mot
Josafat.
11. Och en del av filistéerna förde skänker till Josafat och gåvo
silver i skatt. Därtill förde ock araberna till honom småboskap,
sju tusen sju hundra vädurar och sju tusen sju undra bockar.
12. Så blev Josafat allt mäktigare och till slut övermåttan
mäktig. Och han byggde borgar och förrådsstäder i Juda.
13. Han hade stora upplag i Juda städer; och krigsfolk, tappra
stridsmän, hade han i Jerusalem.
14. Och detta var ordningen bland dem, efter deras familjer. Till
Juda hörde följande överhövitsmän: hövitsmannen Adna och med
honom tre hundra tusen tappra stridsmän;
15. därnäst hövitsmannen Johanan och med honom två hundra åttio
tusen;
16. därnäst Amasja, Sikris son, som frivilligt hade givit sig i
HERRENS tjänst, och med honom två hundra tusen tappra stridsmän.
17. Men från Benjamin voro: Eljada, en tapper stridsman, och med
honom två hundra tusen, väpnade med båge och sköld;
18. därnäst Josabad och med honom ett hundra åttio tusen, rustade
till strid.
19. Dessa voro de som gjorde tjänst hos konungen; därtill kommo de
som konungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.
*14/18 Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 18 Kapitlet
Ahabs och Josafats tåg mot Aram. Ahabs
död.
1. När Josafat nu hade kommit till stor rikedom och ära, befryndade
han sig med Ahab.
>2 Kon. 8,18. 2 Krön. 17,5. 21,6.
2. Och efter några års förlopp for han ned till Ahab i Samaria. Och
Ahab lät för honom och folket som han hade med sig slakta får
och fäkreatur i myckenhet; och han sökte intala honom att draga
upp mot Ramot i Gilead.
>1 Kon. 22,2 f.
3. Ahab, Israels konung, frågade alltså Josafat, Juda konung: »Vill
du draga med mig mot Ramot i Gilead?» Han svarade honom: »Jag
såsom du, och mitt folk såsom ditt folk! Jag vill följa med dig
i striden.»
4. Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dock
först HERREN härom.»
5. Då församlade Israels konung profeterna, fyra hundra män, och
frågade dem: »Skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att
belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» De svarade: »Drag
ditupp; Gud skall giva det i konungens hand.»
6. Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att
vi kunna fråga genom honom?»
7. Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,
Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig
förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan
beständigt allenast olycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke
så.»
8. Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa
skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»
9. Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på
sin tron, iklädda sina skrudar; de sutto på en tröskplats vid
Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför
dem.
10. Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Så
säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de
förgöras.»
11. Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Drag
upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall
giva det i konungens hand.»
12. Och budet som hade gått för att kalla på Mika talade till honom
och sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungen
lycka; så låt nu ock ditt tal stämma överens med deras, och lova
också du lycka.»
13. Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala
det som min Gud säger.»
14. När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,
skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,
eller skall jag avstå därifrån?» Han svarade: »Dragen ditupp, så
skolen I bliva lyckosamma; de skola bliva givna i eder hand.»
15. Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jag
besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS
namn?»
16. Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt
får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke
någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till
sitt.'»
17. Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att
denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»
18. Men han sade: »Hören alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på
sin tron och himmelens hela härskara stå på hans högra sida och
på hans vänstra.
19. Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab, Israels konung, att draga
upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?' Då sade den
ene så och den andre så.
20. Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:
'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vad
sätt?'
21. Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla
hans profeters mun.» Då sade han: 'Du må försöka att locka honom
därtill och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'
22. Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i dessa dina
profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall
komma över dig.»
23. Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på
kinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort
ifrån mig för att tala med dig?»
>Joh. 18,22. Apg. 23,2.
24. Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgas
springa från kammare till kammare för att gömma dig.»
25. Men Israels konung sade: »Tagen Mika och fören honom tillbaka
till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.
26. Och sägen: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och
bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen
tillbaka.»
27. Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN
icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I
folk, allasammans.»
>Mik. 1,2.
28. Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till
Ramot i Gilead.
29. Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,
när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna
kläder.» Så förklädde sig Israels konung, när de drogo ut i
striden.
30. Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina
vagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, vare
sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»
31. När då hövitsmannen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:
»Detta är Israels konung», och omringade honom därför, i avsikt
att anfalla honom. Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN
hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.
32. Så snart nämligen hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke
var Israels konung, vände de om och läto honom vara.
33. Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels
konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:
»Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»
34. Och striden blev på den dagen allt häftigare, och Israels
konung höll sig ända till aftonen upprätt i sin vagn, vänd mot
araméerna; men vid den tid då solen gick ned gav han upp andan.
*14/19 Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 19 Kapitlet
Profeten Jehus straffande ord. Josafats
omsorg om rättsskipningen.
1. Men Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem igen till
Jerusalem.
2. Då gick siaren Jehu, Hananis son, ut mot konung Josafat och sade
till honom: »Skall man då hjälpa den ogudaktige? Skall du då
älska dem som hata HERREN? För vad du har gjort vilar nu HERRENS
förtörnelse över dig.
>2 Krön. 16,7.
3. Dock har något gott blivit funnet hos dig, ty du har utrotat
Aserorna ur landet och har vänt ditt hjärta till att söka Gud.»
>2 Krön. 17,3 f.
4. Och Josafat stannade nu i Jerusalem, men sedan drog han åter ut
bland folket, ifrån Beer-Seba ända till Efraims bergsbygd, och
förde dem tillbaka till HERREN, deras fäders Gud.
5. Och han anställde domare i landet, i alla Juda befästa städer,
särskilda för var stad.
>5 Mos. 16,18.
6. Och han sade till dessa domare: »Sen till, vad I gören; ty I
dömen icke människodom, utan HERRENS dom, och han är närvarande,
så ofta I dömen.
>Rom. 13,1 f.
7. Låten alltså nu fruktan för HERREN vara över eder. Given akt på
vad I gören; ty hos HERREN, vår Gud, finnes ingen orätt, och han
har icke anseende till personen, ej heller tager han mutor.»
>5 Mos. 1,17. 10,17. 1 Sam. 16,7. Job 34,19. Apg. 10,34. Rom. 2,11
>Gal. 2,6. Ef. 6,9. Kol. 3,25. 1 Petr. 1,17.
8. Också i Jerusalem hade Josafat anställt några av leviterna och
prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att
döma HERRENS dom och avgöra rättstvister. När de sedan vände
tillbaka till Jerusalem,
>5 Mos. 17,8 f.
9. bjöd han dem och sade: »Så skolen I göra i HERRENS fruktan,
redligt och med hängivet hjärta.
10. Och så ofta någon rättssak drages inför eder av edra bröder, som
bo i sina städer, det må gälla dom i en blodssak eller eljest
tillämpning av lag och bud, stadgar och rätter, då skolen I
varna dem, så att de icke ådraga sig skuld inför HERREN,
varigenom förtörnelse kommer över eder och edra bröder. Så
skolen I göra, för att I icke mån ådraga eder skuld.
11. Och se, översteprästen Amarja skall vara eder förman i alla
HERRENS saker, och Sebadja, Ismaels son, fursten för Juda hus, i
alla konungens saker; och leviterna skola vara tillsyningsmän
under eder. Varen nu ståndaktiga i vad I gören, och HERREN
skall vara med den som är god.»
*14/20 Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 20 Kapitlet
Josafats underbara seger över fientliga
grannfolk. Hans förbund med Ahasja.
1. Därefter kommo Moabs barn och Ammons barn och med dem en del av
ammoniterna för att strida mot Josafat.
2. Och man kom och berättade detta för Josafat och sade: »En stor
hop kommer mot dig från landet på andra sidan havet, från Aram,
och de äro redan i Hasason-Tamar (det är En-Gedi).»
3. Då blev Josafat förskräckt och vände sin håg till att söka
HERREN; och han lät lysa ut en fasta över hela Juda.
4. Och Juda församlade sig för att söka hjälp hos HERREN; ja, från
alla Juda städer kom man för att söka HERREN.
5. Och Josafat trädde upp i Juda mäns och Jerusalems församling i
HERRENS hus, framför den nya förgården,
6. och sade:
»HERRE, våra fäders Gud, är icke du Gud i himmelen och den som
råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och
makt; och ingen finnes, som kan stå dig emot.
>1 Krön. 29,11.
7. Var det icke du, vår Gud, som fördrev detta lands inbyggare för
ditt folk Israel och gav det åt Abrahams, din väns, säd för evig
tid?
8. De fingo bo där, och de byggde dig där en helgedom åt ditt namn,
i det de sade:
9. 'Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller
hungersnöd, så vilja vi träda upp inför detta hus och inför dig,
ty ditt namn är i detta hus; och vi vilja ropa till dig i vår
nöd, och du skall då höra och hjälpa.'
>1 Kon. 8,33 f., 37 f. 2 Krön. 6,24 f., 28 f. 7,13 f.
10. Se därför nu huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs
bergsbygd -- genom vilkas område du icke tillstadde Israel att
gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg
bort ifrån dem och icke förgjorde dem --
>5 Mos. 2,4 f., 9, 19.
11. se huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att
förjaga oss ur det land som är din besittning, och som du har
givit oss till besittning.
12. Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem? Ty vi förmå intet
mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke
vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.»
>Ps. 121,1. 123,1.
13. Och hela Juda stod där inför HERREN med sina späda barn, sina
hustrur och söner.
14. Då kom HERRENS Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till
Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en
levit, av Asafs söner,
15. och han sade: »Akten härpå, alla I av Juda, och I Jerusalems
invånare, och du konung Josafat. Så säger HERREN till eder:
Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty
striden är icke eder, utan Guds.
16. Dragen i morgon ned mot dem. De draga då upp på Hassishöjden,
och I skolen träffa dem vid andan av dalen, framför Jeruels
öken.
17. Men därvid bliver det icke eder sak att strida. I skolen
allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN
frälsar eder, I av Juda och Jerusalem. Frukten icke och varen
icke förfärade. Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall
vara med eder.»
>2 Mos. 14,13 f.
18. Då böjde Josafat sig ned med ansiktet mot jorden, och alla Juda
män och Jerusalems invånare föllo ned för HERREN och tillbådo
HERREN.
19. Och de av leviterna, som tillhörde kehatiternas och koraiternas
barn, stodo upp och lovade HERREN, Israels Gud, med hög och
stark röst.
20. Men bittida följande morgon drogo de ut till Tekoas öken. Och
när de drogo ut, trädde Josafat fram och sade: »Hören mig, I av
Juda och I Jerusalems invånare. Haven tro på HERREN, eder Gud,
så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I
bliva lyckosamma.»
>Jes. 7,9.
21. Och sedan han hade rådfört sig med folket, ställde han upp män
som skulle sjunga till HERRENS ära och lova honom i helig skrud,
under det att de drogo ut framför den väpnade hären; de skulle
sjunga: »Tacken HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.»
>Ps. 106,1 136,1.
22. Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN ett
angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån
Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo
slagna.
23. Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs
bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de
hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra
varandra.
>Dom. 7,22. 1 Sam. 14,20.
24. När sedan Juda män kommo upp på höjden, varifrån man kunde se ut
över öknen, och vände sig mot fiendernas hop, fingo de se dessa
ligga döda på jorden, och ingen hade undkommit.
25. Och när Josafat begav sig dit med sitt folk för att plundra och
taga byte från dem, funno de där en myckenhet av gods och av
döda kroppar och av dyrbara ting; och de togo for sig så mycket
att de icke kunde bära det. Och de fortsatte plundringen i tre
dagar; så stort var bytet.
26. Men på fjärde dagen församlade de sig i Berakadalen; där
lovade de[1] HERREN, och därav fick det stället
namnet Berakadalen, såsom det heter ännu i dag.
27. Därefter vände alla Judas och Jerusalems män, med Josafat i
spetsen, glada tillbaka igen till Jerusalem; ty HERREN hade
berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender.
28. Och de drogo in i Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter
och tågade till HERRENS hus.
29. Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande
rikena, när de hörde att HERREN hade stritt mot Israels fiender.
30. Och Josafats rike hade nu ro, ty hans Gud lät honom få lugn på
alla sidor.
31. Så regerade Josafat över Juda. han var trettiofem år gammal,
när han blev konung, och han regerade tjugufem år i
Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.
>1 Kon. 22,41 f.
32. Och han vandrade på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån
den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.
33. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, och ännu hade folket
icke vänt sina hjärtan till sina fäders Gud.
34. Vad nu mer är att säga om Josafat, om hans första tid såväl som
om hans sista, det finnes upptecknat i Jehus, Hananis sons,
krönika, som är upptagen i boken om Israels konungar.
>2 Krön. 19,2 .
35. Men sedan förband sig Josafat, Juda konung, med Ahasja, Israels
konung, fastän denne var ogudaktig i sina gärningar;
36. han förband sig med honom för att bygga skepp som skulle gå till
Tarsis. Och de byggde skepp i Esjon-Geber.
37. Då profeterade Elieser, Dodavahus son, från Maresa, mot Josafat;
han sade: »Därför att du har förbundit dig med Ahasja, skall
HERREN låta ditt företag bliva om intet.» Och somliga av skeppen
ledo skeppsbrott, så att de icke kunde gå till Tarsis.
[1] Hebr. berekú.
*14/21 Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 21 Kapitlet
Joram konung i Juda. Krig med Edom.
Skrivelse från profeten Elia. Straffdom
över Joram.
1. Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos
sina fäder i Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter
honom.
>1 Kon. 22,51. 2 Kon. 8,16.
2. Denne hade bröder, söner till Josafat: Asarja, Jehiel, Sakarja,
Asarjahu, Mikael och Sefatja; alla dessa voro söner till
Josafat, Israels konung.
3. Och deras fader gav dem stora skänker i silver och guld och
dyrbarheter, därtill ock fasta städer i Juda; men konungadömet
hade han givit åt Joram, ty denne var den förstfödde.
4. När Joram nu hade övertagit sin faders konungadöme och befäst
sig däri, dräpte han alla sina bröder med svärd, så ock några av
Israels furstar,
5. Joram var trettiotvå år gammal, är han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem.
>2 Kon. 8,17 f.
6. Men han vandrade på Israels konungars väg, såsom Ahabs hus hade
gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
7. Dock ville HERREN icke fördärva Davids hus, för det förbunds
skull som han hade slutit med David, och enligt sitt löfte, att
han skulle låta honom och hans söner hava en lampa för alltid.
>2 Sam. 7,12 f. 21,l7. 1 Kon. 11,36. 15,4. Ps. 132,11, 17
>Ords. 13,9.
8. I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen konung
över sig.
>2 Kon. 8,20 f.
9. Då drog Joram dit med sina hövitsmän och med alla sina
stridsvagnar. Och om natten gjorde han ett anfall på edoméerna,
som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmännen över
deras vagnar.
10. Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån
ända till denna dag. Vid samma tid avföll ock Libna från hans
välde, därför att han hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
11. Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så
Jerusalems invånare till trolös avfällighet och förförde Juda.
12. Men en skrivelse kom honom till handa från profeten Elia, så
lydande: »Så säger HERREN, din fader Davids Gud: Se, du har icke
vandrat på din fader Josafats vägar eller på Asas, Juda konungs,
vägar,
13. utan du har vandrat på Israels konungars väg och förlett Juda
och Jerusalems invånare till trolös avfällighet, på samma sätt
som Ahabs hus förledde till avfällighet; du har också dräpt dina
bröder, dem som hörde till din faders hus, och som voro bättre
än du.
14. Därför skall HERREN låta en stor hemsökelse drabba ditt folk, så
ock dina barn och dina hustrur och allt vad du äger;
15. och själv skall du träffas av svår sjukdom, en sjukdom i dina
inälvor, så svår att dina inälvor, efter år och dagar, skola
falla ut i följd av sjukdomen.»
16. Och HERREN uppväckte mot Joram filistéernas ande och de arabers
som bodde närmast etiopierna;
17. och de drogo upp mot Juda och bröto in där och förde bort allt
gods som fanns i konungens hus, därtill ock hans söner och
hustrur, så att han icke hade kvar någon av sina söner förutom
Joahas, sin yngste son.
18. Och efter allt detta hemsökte HERREN honom med en obotlig
sjukdom i inälvorna.
19. Och efter år och dagar, när två år voro förlidna, föllo hans
inälvor ut i följd av sjukdomen, och han dog i svåra plågor; men
hans folk anställde ingen förbränning[1] till hans ära, såsom de
hade gjort efter hans fäder.
>1 Sam. 31,12. 2 Krön. 16,14. Jer. 34,5.
20. Han var trettiotvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade åtta år i Jerusalem. Och han gick bort utan att bliva
saknad, och man begrov honom i Davids stad, men icke i
konungagravarna.
>2 Krön. 24,25. 28,27.
[1] Se Sorgebruk i Ordförkl.
*14/22 Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 22 Kapitlet
Ahasja bliver konung i Juda. Han dödas
av Jehu. Atalja upphäver sig till
regentinna i Juda.
1. Och Jerusalems invånare gjorde Ahasja, hans yngste son, till
konung efter honom; ty alla de äldre hade blivit dräpta av den
rövarskara som med araberna hade kommit till lägret. Så blev då
Ahasja, Jorams son, konung i Juda.
>2 Kon. 8,25 f.
2. Fyrtiotvå år gammal var Ahasja, är han blev konung, ock han
regerade ett år i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, Omris
dotter.
3. Också han vandrade på Ahabs hus' vägar, ty hans moder var hans
rådgiverska i ogudaktighet.
4. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; ty
därifrån tog han, efter sin faders död, sina rådgivare, till
sitt eget fördärv.
5. Det var ock deras råd han följde, när han drog åstad med Joram,
Ahabs son, Israels konung, och stridde mot Hasael, konungen i
Aram, vid Ramot i Gilead. Men Joram blev sårad av araméerna.
6. Då vände han tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de
sår som han hade fått vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i
Aram. Och Asarja, Jorams son, Juda konung, for ned för att
besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne låg sjuk.
>2 Kon. 9,16.
7. Men till Ahasjas fördärv var det av Gud bestämt att han skulle
komma till Joram. Ty när han hade kommit dit, for han med Joram
för att möta Jehu, Nimsis son, som HERREN hade smort till att
utrota Ahabs hus.
>2 Kon. 9,1 f.
8. Så hände sig att Jehu, när han utförde straffdomen över Ahabs
hus, träffade på de Juda furstar och de brorsöner till Ahasja,
som voro i Ahasjas tjänst, och dräpte dem.
>2 Kon. 10,12 f.
9. Sedan sökte han efter Ahasja; och man grep denne, där han höll
sig gömd i Samaria, och förde honom till Jehu och dödade
honom. Men därefter begrovo de honom, ty de sade: »Han var dock
son till Josafat, som sökte HERREN av allt sitt hjärta.» Och av
Ahasjas hus fanns sedan ingen dom förmådde övertaga
konungadömet.
>2 Kon. 9,27 f.
10. När nu Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död,
stod hon upp och förgjorde hela konungasläkten i Juda
hus.
>2 Kon. 11,1 f.
11. Men just när konungabarnen skulle dödas, tog konungadottern
Josabeat Joas, Ahasjas son, och skaffade honom hemligen undan, i
det att han förde honom jämte hans amma in i sovkammaren; där
höll Josabeat, konung Jorams dotter, prästen Jojadas hustru --
som ju ock var Ahasjas syster -- honom dold för Atalja, så att
denna icke fick döda honom.
12. Sedan var han hos dem i Guds hus, där han förblev gömd i sex år,
medan Atalja regerade i landet.
*14/23 Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 23 Kapitlet
Prästen Jojada gör Joas till konung och
dödar Atalja.
1. Men i det sjunde året tog Jojada mod till sig och förband sig
med underhövitsmännen Asarja, Jerohams son, Ismael, Johanans
son, Asarja, Obeds son, Maaseja, Adajas son, och Elisafat,
Sikris son.
>2 Kon. 11,4 f.
2. Dessa foro därefter omkring i Juda och församlade leviterna ur
alla Juda städer, så ock huvudmännen för Israels familjer. Och
när de kommo till Jerusalem,
3. Slöt hela församlingen i Guds hus ett förbund med konungen. Och
Jojada sade till dem: »Konungens son skall nu vara konung, såsom
HERREN har talat angående Davids söner.
>2 Sam. 7,12 f. 2 Krön. 21,7.
4. Detta är alltså vad I skolen göra: en tredjedel av eder,
nämligen de präster och leviter som hava att inträda i
vakthållningen på sabbaten, skall stå på vakt vid trösklarna
5. och en tredjedel vid konungshuset och en tredjedel vid
Jesodporten; och allt folket skall vara på förgårdarna till
HERRENS hus.
6. Dock må ingen annan än prästerna och de tjänstgörande leviterna
gå in i HERRENS hus; dessa må gå in, ty de äro heliga. Men allt
det övriga folket skall iakttaga vad HERREN har bjudit dem
iakttaga.
7. Och leviterna skola ställa sig runt omkring konungen, var och en
med sina vapen i handen; och om någon vill tränga sig in i
huset, skall han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig
han går in eller ut.»
8. Leviterna och hela Juda gjorde allt vad prästen Jojada hade
bjudit dem, var och en av dem tog sina män, både de som skulle
inträda i vakthållningen på sabbaten och de som skulle avgå
därifrån på sabbaten, ty prästen Jojada lät ingen avdelning vara
fri ifrån tjänstgöring.
9. Och prästen Jojada gav åt underhövitsmännen de spjut och de
sköldar av olika slag, som hade tillhört konung David, och som
funnos i Guds hus.
10. Och han ställde upp allt folket, var och en med sitt vapen i
handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot
altaret och mot huset, runt omkring konungen.
11. Därefter förde de ut konungasonen och satte på honom kronan och
gåvo honom vittnesbördet[1] och gjorde honom till konung; och
Jojada och hans söner smorde honom och ropade: »Leve konungen!»
>5 Mos. 17,18 f.
12. När Atalja nu hörde folkets rop, då de skyndade fram och hyllade
konungen, gick hon in i HERRENS hus till folket.
13. Där fick hon då se konungen stå vid sin pelare, nära ingången,
och hövitsmännen och trumpetblåsarna bredvid konungen, och fick
höra huru hela folkmängden jublade och stötte i trumpeterna, och
huru sångarna med sina instrumenter ledde hyllningssången. Då
rev Atalja sönder sina kläder och ropade: »Sammansvärjning!
Sammansvärjning!»
>4 Mos. 10,10. 2 Kon. 23,3. 1 Krön. 25,1 f.
14. Men prästen Jojada lät underhövitsmännen som anförde skaran
träda fram, och han sade till dem: »Fören henne ut mellan leden,
och om någon följer henne, så må han dödas med svärd.» Prästen
förbjöd dem nämligen att döda henne i HERRENS hus.
15. Alltså grepo de henne, och när hon hade kommit fram dit där
Hästporten för in i konungshuset, dödade de henne där.
16. Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och
konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk.
17. Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och
slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst,
dräpte de framför altarna.
18. Därefter ställde Jojada ut vakter vid HERRENS hus och betrodde
detta värv åt de levitiska prästerna, dem som David hade indelat
i klasser för tjänstgöringen i HERRENS hus, till att offra
brännoffer åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses lag, med
jubel och sång, efter Davids anordning.
>3 Mos. 1,3 f. 1 Krön. 23,27 f. 24,3 f.
19. Och han ställde dörrvaktarna vid portarna till HERRENS hus, för
att ingen skulle komma in, som på något sätt var oren.
20. Och han tog med sig underhövitsmännen och de förnämsta och
mäktigaste bland folket och hela folkmängden och förde konungen
ned från HERRENS hus, och de gingo in i konungshuset genom Övre
porten; och de satte konungen på konungatronen.
21. Och hela folkmängden gladde sig, och staden förblev lugn. Men
Atalja hade de dödat med svärd.
[1] Se Vittnesbördet i Ordförkl.
*14/24 Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 24 Kapitlet
Joas konung i Juda. Insamling för att
sätta templet i stånd. Joas' avfall från
Herren. Sakarjas profetia. Araméernas
tåg mot Jerusalem. Joas dödad genom en
sammansvärjning.
1. Joas var sju år gammal, när han blev konung, och han regerade
fyrtio år i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, från Beer-Seba.
>2 Kon. 12,1 f.
2. Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen
Jojada levde.
3. Och Jojada tog åt honom två hustrur, och han födde söner och
döttrar.
4. Därefter blev Joas betänkt på att upphjälpa HERRENS hus.
5. Och han församlade prästerna och leviterna och sade till dem:
»Faren vart år ut till Juda städer, och samlen från hela Israel
in penningar till att sätta eder Guds hus i stånd; och I skolen
bedriva denna sak med skyndsamhet.» Men leviterna skyndade sig
icke.
6. Då kallade konungen till sig översteprästen Jojada och sade till
honom: »Varför har du icke tillhållit leviterna att från Juda
och Jerusalem indriva den skatt som HERRENS tjänare Mose pålade,
och som Israels församling skulle erlägga till vittnesbördets
tabernakel?
>2 Mos. 35,5 f.
7. Ty Ataljas, den ogudaktiga kvinnans, söner hava fördärvat Gud
hus; ja, allt som var helgat till HERRENS hus hava de använt
till Baalerna.»
8. På konungens befallning gjorde man därefter en kista och ställde
den utanför porten till HERREN hus.
>2 Kon. 12,9 f
9. Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds
tjänare Mose hade pålagt Israel i öknen skulle erläggas åt
HERREN.
>2 Mos. 30,12 f. 3 Mos. 27,2 f.
10. Och alla furstarna och allt folket buro fram penningar med
glädje och kastade dem i kistan, till dess att allt var
insamlat.
11. Och när tid blev att genom leviternas försorg föra kistan till
de granskningsmän som konungen hade förordnat, och dessa då
märkte att mycket penningar fanns i den, då kommo konungens
sekreterare och översteprästens tillsyningsman och tömde kistan
och buro den sedan tillbaka till dess plats. Så gjorde de gång
efter annan och samlade in penningar i myckenhet.
12. Därefter lämnade konungen och Jojada dessa åt den som skulle
utföra arbetet på HERRENS hus, och lejde stenhuggare och
timmermän till att upphjälpa HERRENS hus, så ock järn- och
kopparsmeder till att sätta HERRENS hus i stånd.
13. Och de som utförde arbetet bedrevo det så, att arbetet gick
framåt under deras händer, Och de återställde Guds hus i dess
förra skick och satte det i gott stånd.
14. Och när de hade slutat, buro de återstoden av penningarna till
konungen och Jojada; och man gjorde därav kärl till HERRENS hus,
kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld
och silver Och man offrade brännoffer i HERRENS hus beständigt,
så länge Jojada levde.
15. Men Jojada blev gammal och mätt på att leva och dog så; ett
hundra trettio år gammal var han vid sin död.
16. Och man begrov honom i Davids stad bland konungarna, därför att
han hade gjort vad gott var mot Israel och mot Gud och hans hus.
17. Men efter Jojadas död kommo Juda furstar och föllo ned för
konungen; då lyssnade konungen till dem.
18. Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade
Aserorna och avgudarna. Då kom förtörnelse över Juda och
Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig.
19. Och profeter sändes ibland dem för att omvända dem till HERREN;
och dessa varnade dem, men de lyssnade icke därtill.
20. Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds
Andes kraft, och han trädde fram inför folket och sade till dem:
»Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till
ingen fromma? Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock
övergivit eder.»
>Dom. 6,34. 1 Krön. 12,18. Luk. 24,49.
21. Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt
konungens befallning, på förgården till HERRENS hus.
>Matt. 23,35.
22. Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes
fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son. Men denne sade
i sin dödsstund: »Må HERREN se detta och utkräva det.»
23. Och när året hade gått till ända, drog araméernas här upp mot
honom, och de kommo till Juda och Jerusalem och utrotade ur
folket alla folkets furstar. Och allt byte som de togo sände de
till konungen i Damaskus.
>2 Kon. 12,17 f.
24. Ty fastän araméernas här som då ryckte an utgjorde allenast en
ringa skara, gav HERREN likväl i deras hand en mycket talrik
här, därför att folket hade övergivit HERREN, sina fäders
Gud. Så fingo de utföra straffdomen över Joas.
25. Och när dessa drogo bort ifrån honom -- ty de lämnade honom kvar
illa sjuk -- sammansvuro sig hans tjänare mot honom, därför att
han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och dräpte honom
på hans säng; detta blev hans död. Och man begrov honom i
Davids stad; dock begrov man honom icke i konungagravarna.
>2 Krön. 21,20. 28,27.
26. Och de som sammansvuro sig mot honom voro Sabad, son till
ammonitiskan Simeat, och Josabad, son till moabitiskan Simrit.
27. Men om hans söner, och om de många profetior som förkunnades mot
honom, och om huru Guds hus åter upprättades, härom är skrivet i
»Utläggning av Konungaboken». Och hans son Amasja blev konung
efter honom.
>2 Krön. 13,22.
*14/25 Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 25 Kapitlet
Amasja bliver konung i Juda och
bestraffar sin faders mördare. Han
sätter upp en krigshär; segrar över
edoméerna; förklarar Israels konung Joas
krig, men bliver slagen. Han dödas genom
en sammansvärjning.
1. Amasja var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Joaddan,
från Jerusalem.
>2 Kon. 14,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt
hängivet hjärta.
3. Och sedan hans konungadöme hade blivit befäst, lät han dräpa
dem av sina tjänare, som hade dödat hans fader, konungen.
>2 Krön. 24,25.
4. Men deras barn dödade han icke, utan handlade i enlighet med vad
föreskrivet var i Moses lagbok, där HERREN hade bjudit och sagt:
»Föräldrarna skola icke dö för sina barns skull, och barnen
skola icke dö för sina föräldrars skull, utan var och en skall
dö genom sin egen synd.»
>5 Mos. 24,16. Hes. 18,20.
5. Och Amasja församlade Juda barn och lät dem ställa upp sig efter
sina familjer, efter sina över- och under- hövitsmän, hela Juda
och Benjamin. Därefter inmönstrade han dem som voro tjugu år
gamla eller därutöver, och fann dem utgöra tre hundra tusen
utvalda stridbara män, som kunde föra spjut och sköld.
>4 Mos. 1,3.
6. Därtill lejde han för hundra talenter silver ett hundra tusen
tappra stridsmän ur Israel.
7. Men en gudsman kom till honom och sade: »O konung, låt icke
Israels här draga åstad med dig, ty HERREN är icke med Israel,
icke med hela hopen av Efraims barn;
8. utan du själv må allena draga åstad. Grip verket an, gå
frimodigt ut i striden. Gud skall eljest låta dig komma på fall
genom fienden; ty Gud förmår både att hjälpa och att stjälpa.»
9. Amasja sade till gudsmannen: »Men huru skall det då gå med de
hundra talenterna som jag har givit åt skaran från Israel?»
Gudsmannen svarade: »HERREN kan väl giva dig mer än det.»
10. Då avskilde Amasja den skara som hade kommit till honom från
Efraim och lät dem gå hem igen. Häröver blevo dessa högeligen
förgrymmade på Juda och vände tillbaka hem i vredesmod.
11. Men Amasja tog mod till sig och tågade ut med sitt folk och drog
till Saltdalen och nedgjorde där av Seirs barn tio tusen.
>2 Kon. 14,7.
12. Och Juda barn togo andra tio tusen till fånga levande; dem förde
de upp på spetsen av en klippa och störtade dem ned från
klippspetsen, så att de alla krossades.
13. Men de som tillhörde den skara som Amasja hade sänt tillbaka,
och som icke hade fått gå med honom ut i striden, företogo
plundringståg i Juda städer, från Samaria ända till Bet-Horon;
och de nedgjorde tre tusen av invånarna och togo stort byte.
14. När sedan Amasja kom tillbaka från sin seger över edoméerna,
förde han med sig Seirs barns gudar och ställde upp dem till
gudar åt sig; och han tillbad inför dem och tände offereld åt
dem.
15. Då upptändes HERRENS vrede mot Amasja, och han sände till honom
en profet; denne sade till honom: »Varför söker du detta folks
gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din
hand?»
16. När denne så talade till honom, svarade han honom: »Hava vi satt
dig till konungens rådgivare? Håll upp, om du icke vill att man
skall dräpa dig.» Då höll profeten upp och sade: »Jag förstår nu
att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta
sätt och icke vill höra på mitt råd.»
17. Och sedan Amasja, Juda konung, hade hållit rådplägning, sände
han till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung,
och lät säga: »Kom, låt oss drabba samman med varandra.»
>2 Kon. 13,12. 14,8 f .
18. Men Joas, Israels konung, sände då till Amasja, Juda konung, och
lät svara: »Törnbusken på Libanon sände en gång bud till cedern
på Libanon och lät säga: 'Giv din dotter åt min son till
hustru.' Men sedan gingo markens djur på Libanon fram över
törnbusken och trampade ned den.
19. Du tänker på huru du har slagit Edom, och däröver förhäver du dig
ditt hjärta och vill vinna ännu mer ära. Men stanna nu hemma.
Varför utmanar du olyckan, dig själv och Juda med dig till
fall?»
20. Men Amasja ville icke höra härpå, ty Gud skickade det så, för
att de skulle bliva givna i fiendehand, eftersom de hade sökt
Edoms gudar.
21. Så drog då Joas, Israels konung, upp, och de drabbade samman med
varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör
till Juda.
22. Och Juda män blevo slagna av Israels män och flydde, var och en
till sin hydda.
23. Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Joahas, blev
tagen till fånga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och när
denne hade fört honom till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av
Jerusalems mur, från Efraimsporten ända till Poneporten, fyra
hundra alnar.
24. Och han tog allt guld och silver och alla kärl som funnos i Guds
hus, hos Obed-Edom, och konungshusets skatter, därtill ock
gisslan, och vände så tillbaka till Samaria.
>1 Krön. 26,15.
25. Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton år efter
Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.
>2 Kon. 14,17 f.
26. Vad nu mer är att säga om Amasja, om hans första tid såväl som
om hans sista, det finnes upptecknat i boken om Judas och
Israels konungar.
27. Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man
anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han
måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis, och
dessa dödade honom där.
28. Sedan förde man honom därifrån på hästar och begrov honom hos
hans fäder i Juda huvudstad.
*14/26 Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 26 Kapitlet
Ussia (Asarja) konung i Juda. Hans
krigshär och hans makt. Hans förbrytelse
mot Herren och hans spetälska.
1. Och allt folket i Juda tog Ussia, som då var sexton år gammal,
och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas ställe.
>Kon. 14,21 f.
2. Det var han som befäste Elot, och han lade det åter under Juda,
sedan konungen hade gått till vila hos sina fäder.
3. Ussia var sexton år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans moder hette Jekilja,
från Jerusalem.
>2 Kon. 15,2 f.
4. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Amasja hade gjort.
>2 Krön. 25,2.
5. Och han sökte Gud, så länge Sakarja levde, han som aktade på
Guds syner. Och så länge han sökte HERREN, lät Gud det gå honom
väl.
6. Han drog ut och stridde mot filistéerna och bröt ned Gats,
Jabnes och Asdods murar; och han byggde städer på Asdods område
och annorstädes i filistéernas land.
7. Och Gud hjälpte honom mot filistéerna och mot de araber som
bodde i Gur-Baal och mot maoniterna.
8. Och ammoniterna måste giva skänker åt Ussia, och ryktet om honom
sträckte sig ända till Egypten, ty han blev övermåttan mäktig.
9. Och Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten och över
Dalporten och över Vinkeln och befäste dem.
10. Han byggde ock torn i öknen och högg ut många brunnar, ty han
hade mycken boskap, både i låglandet och på slätten. Jordbruks-
och vingårdsarbetare hade han i bergsbygden och på de bördiga
fälten, ty han var en vän av åkerbruk.
11. Och Ussia hade en krigshär som drog ut till strid i avdelade
skaror, med en mansstyrka som hade blivit fastställd vid
mönstring genom sekreteraren Jeguel och tillsyningsmannen
Maaseja, under överinseende av Hananja, en av konungens
hövitsmän.
12. Hela antalet av de tappra stridsmän som voro huvudmän för
familjerna var två tusen sex hundra.
13. Under deras befäl stod en krigshär av tre hundra sju tusen fem
hundra män, som stridde med kraft och mod och voro konungens
hjälp mot fienden.
14. Och Ussia försåg hela denna här med sköldar, spjut, hjälmar,
pansar och bågar, så ock med slungstenar.
15. Och han lät i Jerusalem göra krigsredskap, konstmässigt
uttänkta, till att sätta upp på tornen och på murarnas hörn, för
att med dem avskjuta pilar och stora stenar. Och ryktet om honom
gick ut vida omkring, ty underbart hjälptes han fram till makt.
16. Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att
han gjorde vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot
HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att
antända rökelse på rökelsealtaret.
17. Då gick prästen Asarja ditin efter honom, åtföljd av åttio
HERRENS präster, oförskräckta män.
>1 Krön. 6,10.
18. Dessa trädde fram mot konung Ussia och sade till honom: »Det hör
icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det
tillhör prästerna, Arons söner, som är helgade till att antända
rökelse. Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse,
och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära.»
>2 Mos. 30,7 f. 4 Mos. 18,7 f.
19. Då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin
hand för att antända rökelse. Men just som han for ut mot
prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas
närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret.
20. Och när översteprästen Asarja och alla prästerna vände sig till
honom och fingo se att han var spetälsk i pannan, drevo de honom
strax ut därifrån. Själv skyndade han också ut, eftersom HERREN
så hemsökte honom.
21. Sedan var konung Ussia spetälsk för hela sitt liv och bodde i
ett särskilt hus såsom spetälsk, ty han var utesluten från
HERRENS hus. Hans son Jotam förestod då konungens hus och dömde
folket i landet.
>2 Kon. 15,5 f.
22. Vad nu mer är att säga om Ussia, om hans första tid såväl som om
hans sista, det har profeten Jesaja, Amos' son, tecknat upp.
23. Och Ussia gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
hos hans fäder, ute på konungagravens mark, detta med tanke
därpå att han hade varit spetälsk. Och hans son Jotam blev
konung efter honom.
*14/27 Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 27 Kapitlet
Jotam konung i Juda.
1. Jotam var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks
dotter.
>2 Kon. 15,32 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader Ussia hade gjort, vartill kom att han icke trängde in i
HERRENS tempel; men folket gjorde ännu vad fördärvligt var.
>2 Krön. 26,16.
3. Han byggde Övre porten till HERRENS hus, och på Ofelmuren
utförde han stora byggnadsarbeten.
>Neh. 3,26. 11,21.
4. Därtill byggde han städer i Juda bergsbygd, och i skogarna
byggde han borgar och torn.
>2 Krön. 26,10.
5. Och när han så kom i strid med Ammons barns konung, blev han dem
övermäktig, så att Ammons barn det året måste giva honom ett
hundra talenter silver, tio tusen korer vete och tio tusen korer
korn. Lika mycket måste Ammons barn erlägga åt honom också nästa
år och året därpå.
6. Så mäktig blev Jotam, därför att han vandrade ståndaktigt inför
HERREN, sin Gud.
7. Vad nu mer är att säga om Jotam och om alla hans krig och andra
företag, det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda
konungar.
8. Han var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade sexton år i Jerusalem.
9. Och Jotam gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Davids stad. Och hans son Ahas blev konung efter honom.
*14/28 Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 28 Kapitlet
Ahas konung i Juda. Araméernas och
israeliternas anfall på Juda. Ahas'
misslyckade försök att få hjälp av
Assyrien. Hans avguderi.
1. Ahas var tjugu år gammal när han blev konung, och han regerade
sexton år i Jerusalem. Han gjorde icke vad rätt var i HERRENS
ögon, såsom hans fader David,
>2 Kon. 16,1 f.
2. utan vandrade på Israels konungars väg; ja, han lät ock göra
gjutna beläten åt Baalerna.
3. Och själv tände han offereld i Hinnoms sons dal och brände upp
sina barn i eld, efter den styggeliga seden hos de folk som
HERREN hade fördrivit för Israels barn.
>5 Mos. 18,10. Jer. 7,30 f. 19,2 f.
4. Och han frambar offer och tände offereld på höjderna och
kullarna och under alla gröna träd.
5. Därför gav HERREN, hans Gud, honom i den arameiske konungens
hand; de slogo honom och togo av hans folk en stor hop fångar
och förde dem till Damaskus. Han blev ock given i Israels
konungs hand, så att denne tillfogade honom ett stort nederlag.
>Jes. 7,1.
6. Ty Peka, Remaljas son, dräpte av Juda ett hundra tjugu tusen man
på en enda dag, allasammans stridbara män. Detta skedde därför
att de hade övergivit HERREN, sina fäders Gud.
7. Och Sikri, en tapper man från Efraim, dräpte Maaseja,
konungasonen, och Asrikam, slottshövdingen, och Elkana,
konungens närmaste man.
8. Och Israels barn bortförde från sina bröder två hundra tusen
fångar, nämligen deras hustrur, söner och döttrar, och togo
därjämte mycket byte från dem och förde bytet till Samaria.
9. Men där var en HERRENS profet som hette Oded; denne gick ut mot
hären, när den kom till Samaria, och sade till dem: »Se, i sin
vrede över Juda har HERREN, edra fäders Gud, givit dem i eder
hand, men I haven dräpt dem med en hätskhet som har nått upp
till himmelen.
10. Och nu tänken I göra Judas och Jerusalems barn till trälar och
trälinnor åt eder. Därmed dragen I ju allenast skuld över eder
själva inför HERREN, eder Gud.
11. Så hören mig nu: Sänden tillbaka fångarna som I haven tagit från
edra bröder; ty HERRENS vrede är upptänd mot eder.»
12. Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja,
Johanans son, Berekja, Mesillemots son, Hiskia, Sallums son, och
Amasa, Hadlais son, stodo då upp och gingo emot dem som kommo
från kriget
13. och sade till dem: »I skolen icke föra dessa fångar hitin; ty I
förehaven något som drager skuld över oss inför HERREN, och
varigenom I ytterligare föröken våra synder och vår skuld. Vår
skuld är ju redan stor nog, och vrede är upptänd mot Israel.»
14. Då lämnade krigsfolket ifrån sig fångarna och bytet inför de
överste och hela församlingen.
15. Och de nämnda männen stodo upp och togo sig an fångarna. Alla
som voro nakna bland dem klädde de upp med vad de hade tagit
såsom byte; de gåvo dem kläder och skor, mat och dryck, och
smorde dem med olja, och alla som icke orkade gå läto de sätta
sig upp på åsnor, och förde dem så till Jeriko, Palmstaden, till
deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.
16. Vid samma tid sände konung Ahas bud till konungarna i Assyrien,
med begäran att de skulle hjälpa honom.
>2 Kon. 16,7 f.
17. Ty förutom allt annat hade edoméerna kommit och slagit Juda och
tagit fångar.
18. Och filistéerna hade fallit in i städerna i Juda lågland och
sydland och hade intagit Bet-Semes, Ajalon och Gederot, så ock
Soko med underlydande orter, Timna med underlydande orter och
Gimso med underlydande orter, och hade bosatt sig i dem.
19. Ty HERREN ville förödmjuka Juda, för Ahas', den israelitiske
konungens, skull, därför att denne hade vållat oordning i Juda
och varit otrogen mot HERREN.
20. Men Tillegat-Pilneeser, konungen i Assyrien, drog emot honom och
angrep honom, i stället för att understödja honom.
21. Ty fastän Ahas plundrade HERRENS hus och konungshuset och de
överstes hus och gav allt åt konungen i Assyrien, så hjälpte det
honom dock icke.
22. Och i sin nöd försyndade sig samme konung Ahas ännu mer genom
otrohet mot HERREN.
23. Han offrade nämligen åt gudarna i Damaskus, som hade slagit
honom; ty han tänkte: »Eftersom de arameiska konungarnas gudar
hava förmått hjälpa dem, vill jag offra åt dessa gudar, för att
de ock må hjälpa mig.» Men i stället var det dessa som kommo
honom och hela Israel på fall.
>2 Kon. 16,10 f.
24. Ahas samlade ihop de kärl som funnos i Guds hus och bröt sönder
kärlen i Guds hus och stängde igen dörrarna till HERRENS hus,
och gjorde sig altaren i vart hörn i Jerusalem.
>2 Kon. 16,17.
25. Och i var och en av Juda städer uppförde han offerhöjder för att
där tända offereld åt andra gudar, och han förtörnade så HERREN,
sina fäders Gud.
26. Vad nu mer är att säga om honom och om alla hans företag, under
hans första tid såväl som under hans sista, det finnes
upptecknat i boken om Judas och Israels konungar.
>2 Kon. 16,19 f.
27. Och Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom i
Jerusalem, inne i själva staden; de lade honom nämligen icke i
Israels konungars gravar. Och hans son Hiskia blev konung efter
honom.
>2 Krön. 21,20. 24,25.
*14/29 Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 29 Kapitlet
Hiskia bliver konung i Juda.
Gudstjänsten återställes.
1. Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han
regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abia,
Sakarjas dotter.
>2 Kon. 18,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans
fader David hade gjort.
3. I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han
dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd
>2 Krön. 28,24.
4. Och han lät hämta prästerna och leviterna och församlade dem på
den öppna platsen mot öster.
5. Och han sade till dem: »Hören mig, I leviter. Helgen nu eder
själva, och helgen HERRENS, edra fäders Guds, hus, och skaffen
orenheten ut ur helgedomen.
6. Ty våra fäder voro otrogna och gjorde vad ont var i HERRENS, vår
Guds, ögon och övergåvo honom; de vände sitt ansikte bort ifrån
HERRENS boning och vände honom ryggen.
7. De stängde ock igen dörrarna till förhuset, släckte ut lamporna,
tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt
Israels Gud.
8. Därför har HERRENS förtörnelse kommit över Juda och Jerusalem,
och han har gjort dem till en varnagel, till ett föremål för
häpnad och begabberi, såsom I sen med egna ögon.
>5 Mos. 28,25.
9. Ja, därför hava ock våra fäder fallit för svärd, och våra söner
och döttrar och hustrur hava fördenskull kommit i fångenskap.
>2 Krön. 28,5 f.
10. Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med HERREN,
Israels Gud, för att hans vredes glöd må vända sig ifrån oss.
11. Så varen nu icke försumliga, mina barn, ty eder har HERREN
utvalt till att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför
honom, till att vara hans tjänare och antända rökelse åt
honom.»
>2 Mos. 28,1. 4 Mos. 3,6 f.
12. Då stodo leviterna upp: Mahat, Amasais son, och Joel, Asarjas
son, av kehatiternas barn; av Meraris barn Kis, Abdis son, och
Asarja, Jehallelels son; av gersoniterna Joa, Simmas son, och
Eden, Joas son;
13. av Elisafans barn Simri och Jeguel; av Asafs barn Sakarja och
Mattanja;
14. av Hemans barn Jehuel och Simei; av Jedutuns barn Semaja och
Ussiel.
15. Dessa församlade nu sina bröder och helgade sig och gingo, såsom
konungen hade bjudit i kraft av HERRENS ord, sedan in för att
rena HERRENS hus.
16. Men prästerna gingo in i det inre av HERRENS hus för att rena
det, och all orenhet som de funno i HERRENS tempel buro de ut på
förgården till HERRENS hus; där togo leviterna emot den och buro
ut den i Kidrons dal.
17. De begynte att helga templet på första dagen i första månaden,
och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till HERRENS
förhus och helgade sedan HERRENS hus under åtta dagar; och på
sextonde dagen i första månaden hade de fullgjort sitt arbete.
18. Då gingo de in till konung Hiskia och sade: »Vi hava renat hela
HERRENS hus och brännoffersaltaret med alla dess tillbehör och
skådebrödsbordet med alla dess tillbehör.
19. Och alla de kärl som konung Ahas under sin regering i sin
otrohet förkastade, dem hava vi återställt och helgat, och de
stå nu framför HERRENS altare.»
20. Då lät konung Hiskia bittida om morgonen församla de överste i
staden och gick upp i HERRENS hus.
21. Och man förde fram sju tjurar, sju vädurar och sju lamm, så ock
sju bockar till syndoffer för riket och för helgedomen och för
Juda; och han befallde Arons söner, prästerna, att offra detta
på HERRENS altare.
>3 Mos. 4,14.
22. Då slaktade de fäkreaturen, och prästerna togo upp blodet och
stänkte det på altaret; därefter slaktade de vädurarna och
stänkte blodet på altaret; sedan slaktade de lammen och stänkte
blodet på altaret.
>3 Mos. 8,15, 19, 24. Hebr. 9,21.
23. Därefter förde de syndoffersbockarna fram inför konungen och
församlingen, och de lade sina händer på dem.
>2 Mos. 29,10. 3 Mos. 4,15.
24. Och prästerna slaktade dem och läto deras blod såsom syndoffer
komma på altaret, till försoning för hela Israel; ty konungen
hade befallt att offra dessa brännoffer och syndoffer för hela
Israel.
25. Och han lät leviterna ställa upp sig till tjänstgöring i HERRENS
hus med cymbaler, psaltare och harpor, såsom David och Gad,
konungens siare, och profeten Natan hade bjudit; ty budet härom
var givet av HERREN genom hans profeter.
>1 Krön. 6,31 f. 16,4 f. 23,6 f. 25,1 f., 6.
26. Och leviterna ställde upp sig med Davids instrumenter, och
prästerna med trumpeterna.
>4 Mos. 10,8 f.
27. Och Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret;
och på samma gång som offret begynte, begynte ock HERRENS sång
ljuda jämte trumpeterna, och detta under ledning av Davids,
Israels konungs, instrumenter.
28. Och hela församlingen föll ned, under det att sången sjöngs och
trumpeterna skallade -- allt detta ända till dess brännoffret
var fullbordat.
29. Och när de hade offrat brännoffret, knäböjde konungen och alla
som voro där tillstädes med honom, och tillbådo.
30. Och konung Hiskia och de överste befallde leviterna att lova
HERREN med Davids och siaren Asafs ord; och de sjöngo hans lov
med glädje och böjde sig ned och tillbådo.
31. Och Hiskia tog till orda och sade: »I haven nu tagit
handfyllning till HERRENS tjänst. Så träden nu hit och fören
fram slaktoffer och lovoffer till HERRENS hus.» Då förde
församlingen fram slaktoffer och lovoffer, och var och en som av
sitt hjärta manades därtill offrade brännoffer.
>3 Mos. 7,12 f.
32. Antalet av de brännoffersdjur som församlingen förde fram var
sjuttio tjurar, ett hundra vädurar och två hundra lamm, alla
dessa till brännoffer åt HERREN.
33. Och tackoffren utgjordes av sex hundra tjurar och tre tusen djur
av småboskapen.
34. Men prästerna voro för få, så att de icke kunde draga av huden
på alla brännoffersdjuren; därför understöddes de av sina bröder
leviterna, till dess detta göromål var fullgjort, och till dess
prästerna hade helgat sig. Ty i fråga om att helga sig hade
leviterna visat sig mer rättsinniga än prästerna.
>2 Krön. 30,3.
35. Också var antalet stort av brännoffer, vartill kommo
fettstyckena från tackoffren, så ock de drickoffer som hörde
till brännoffren.
Så blev det ordnat med tjänstgöringen i HERRENS hus.
36. Och Hiskia och allt folket gladde sig över vad Gud hade berett
åt folket; ty helt oväntat hade detta kommit till stånd.
*14/30 Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 30 Kapitlet
Hiskias påskhögtid.
1. Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev
också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till
HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds,
påskhögtid.
>2 Kon. 23,21. 2 Krön. 35,1.
2. Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i
Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden;
>2 Mos. 12,2 f. 4 Mos. 9,10 f.
3. ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu
icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade
hunnit församla sig till Jerusalem.
>2 Krön. 29,34.
4. Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra
så.
5. Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba
ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels
Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den
samfällt, såsom föreskrivet var.
6. Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans
förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt
konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till
HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända
om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska
konungarnas hand.
>2 Krön. 28,20 f. Mal. 3,7.
7. Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot
HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse,
såsom I själva haven sett.
>2 Krön. 29,8 f.
8. Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan
underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som
han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det
att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder.
9. Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn
finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få
vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig
och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån
eder, om I vänden om till honom.»
>2 Mos. 34,7.
10. Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land
och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade
dem.
11. Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig
och kommo till Jerusalem.
12. Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett
endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de
överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.
13. Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det
osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor
församling.
14. Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i
Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och
kastade dem i Kidrons dal.
15. Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden;
prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade
helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus.
>2 Krön. 29,34.
16. Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom
det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och
prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av
leviterna.
17. Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför
måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena,
och så helga dem åt HERREN.
18. Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och
Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto
påskalammet på annat sätt än föreskrivet var. Men Hiskia hade
bett för dem och sagt: »HERREN, den gode, förlåte var och en
>3 Mos. 7,21. 4 Mos. 9,6 f.
19. som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders
Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning.»
20. Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.
21. Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem,
det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och
leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga
instrumenter, HERREN till ära.
22. Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl
förfarna i HERRENS tjänst. Och de åto av högtidsoffren under de
sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN,
sina faders Gud.
23. Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu
sju dagar; och så höll man högtid med glädje också under de sju
dagarna.
24. Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt
församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur,
och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett
tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur. Och ett stort
antal präster helgade sig.
>2 Krön. 35,7 f.
25. Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna,
så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel,
ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller
som bodde i Juda.
26. Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids
sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta
skett i Jerusalem.
27. Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och
deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans
heliga boning.
>4 Mos. 6,23 f.
*14/31 Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 31 Kapitlet
Prästernas och leviternas underhåll.
1. När nu allt detta var till ända, drogo alla israeliter som hade
varit där tillstädes ut till Juda städer och slogo sönder
stoderna, höggo ned Aserorna och bröto ned offerhöjderna och
altarna i hela Juda och Benjamin och i Efraim och Manasse, till
dess att de hade gjort ände på dem; sedan vände alla Israels
barn tillbaka till sina städer, var och en till sin egendom.
>2 Kon. 18,4. 2 Krön. 32,12.
2. Och Hiskia förordnade om prästernas och leviternas avdelningar,
alltefter som de tillhörde den ena eller den andra avdelningen,
så att var och en av såväl prästerna som leviterna fick sitt
bestämda göromål, när brännoffer och tackoffer skulle offras,
till att därvid göra tjänst och tacka och lovsjunga i portarna
till HERRENS läger.
>3 Mos. 8,35. 4 Mos. 4,3 f.
3. Och konungen anslog en del av sin egendom till brännoffren,
nämligen till att offra brännoffer morgon och afton, och till
att offra brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och vid
högtiderna, såsom det var föreskrivet i HERRENS lag.
>4 Mos. 28,1 f.
4. Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att giva prästerna
och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid
HERRENS lag.
>4 Mos. 18,8 f. Neh. 13,10 f.
5. Och när denna befallning blev känd, gåvo Israels barn rikligen
en förstling av säd, vin, olja och honung och av all markens
avkastning; och tionde av allt förde de fram i myckenhet.
>2 Mos. 23,19. 5 Mos. 14,22.
6. Och de av Israels och Juda barn, som bodde i Juda städer, förde
ock fram tionde av fäkreatur och små boskap, så ock tionde av
de heliga gåvor som helgades åt HERRENS, deras Gud, och lade upp
dem i särskilda högar.
7. I tredje månaden begynte de att lägga upp högarna, och i sjunde
månaden hade de slutat därmed.
8. När då Hiskia och de överste kommo och sågo högarna, prisade de
HERREN och hans folk Israel.
9. Och Hiskia frågade prästerna och leviterna om högarna.
10. Då svarade honom översteprästen Asarja, av Sadoks hus, och sade;
»Alltsedan man begynte föra fram offergärden till HERRENS hus,
hava vi ätit och blivit mätta och dock fått mycket kvar; ty
HERREN har välsignat sitt folk, och vad som är kvar är denna
stora rikedom.»
11. Och Hiskia befallde att man skulle inreda förrådskamrar i
HERRENS hus, och man inredde sådana.
12. Och i dem förde man in offergärden och tionden och de heliga
gåvorna, allt på heder och tro. Och överuppsyningsman däröver
var leviten Konanja, och hans närmaste man var hans broder
Simei.
13. Men Jehiel, Asasja, Nahat, Asael, Jerimot, Josabad, Eliel,
Jismakja, Mahat och Benaja voro tillsyningsmän under Konanja och
hans broder Simei, efter förordnande av konung Hiskia och
Asarja, fursten i Guds hus.
14. Och leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvaktare på östra
sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och
skulle fördela HERRENS offergärd och det högheliga av offren.
15. Och under honom sattes Eden, Minjamin, Jesua, Semaja, Amarja och
Sekanja till förtroendemän i präststäderna för att ombesörja
utdelningen åt sina bröder, efter deras avdelningar, åt den
minste såväl som åt den störste.
>5 Mos. 18,8. Jos. 21,9 f.
16. Härifrån voro undantagna alla sådana i sina släktregister
upptecknade personer av mankön, från tre års ålder och
därutöver, som skulle infinna sig i HERRENS hus, där var dag de
för den dagen bestämda sysslorna skulle utföras genom dem som
hade tjänstgöringen, med de särskilda åligganden de hade efter
sina avdelningar.
17. Och vad angick prästernas släktregister, så var det uppgjort
efter deras familjer; och av leviterna voro de upptagna, som
voro tjugu år gamla eller därutöver, efter sina särskilda
åligganden, alltefter sina avdelningar.
>1 Krön. 23,27 f.
18. Och i släktregistret skulle de vara upptecknade jämte alla sina
späda barn, hustrur, söner och döttrar, så många de voro. Ty på
heder och tro skulle de förvalta det heliga såsom heligt.
19. Och för dem av Arons söner, prästerna, som bodde på sina städers
utmarker, voro i var särskild stad namngivna män tillsatta, som
åt allt mankön bland prästerna och åt alla de leviter som voro
upptecknade i släktregistret skulle utdela vad dem tillkom.
20. Så förfor Hiskia i hela Juda, och han gjorde inför HERREN, sin
Gud, vad gott och rätt och sant var.
21. Och allt som han företog sig, när han nu sökte sin Gud, allt,
vare sig det angick tjänstgöringen i Guds hus eller det angick
lagen och budorden, det gjorde han av allt sitt hjärta, och det
lyckades honom väl.
*14/32 Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 32 Kapitlet
Sanheribs tåg mot Juda. Hans tjänares
tal. Sanheribs fall. Hiskias sjukdom.
Hans rikedom och sändebuden från Babel.
Hiskias död.
1. Sedan han hade utfört detta och bevisat sådan trohet, kom
Sanherib, konungen i Assyrien, och drog in i Juda och belägrade
dess befästa städer och tänkte erövra dem åt sig.
>2 Kon. 18,13 f. Jes. 36,1 f. Syr. 48,17 f.
2. Då nu Hiskia såg att Sanherib kom, i avsikt att belägra
Jerusalem,
3. rådförde han sig med sina förnämsta män och sina hjältar om att
täppa för vattnet i de källor som lågo utom staden; och de
hjälpte honom härmed.
4. Mycket folk församlades och täppte till alla källorna och dämde
för bäcken som flöt mitt igenom trakten, ty de sade: »När de
assyriska konungarna komma, böra de icke finna vatten i sådan
myckenhet.»
5. Och han tog mod till sig och byggde upp muren överallt där den
var nedbruten, och byggde tornen högre, och förde upp en annan
mur därutanför, och befäste Millo i Davids stad, och lät göra
skjutvapen i myckenhet, så ock sköldar.
>2 Krön. 25,23.
6. Och han tillsatte krigshövitsmän över folket och församlade dem
till sig på den öppna platsen vid stadsporten, och talade
uppmuntrande till dem och sade:
7. »Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
förskräckta för konungen i Assyrien och för hela den hop han har
med sig; ty med oss är en som är större än den som är med honom.
>2 Kon. 6,16. 1 Joh. 4,4.
8. Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och
han skall hjälpa oss och föra våra krig. Och folket tryggade sig
vid Hiskias, Juda konungs, ord.
>Jer. 17,5, 7.
9. Därefter sände Sanherib, konungen i Assyrien -- som nu med hela
sin härsmakt låg framför Lakis -- sina tjänare till Jerusalem,
till Hiskia, Juda konung, och till alla dem av Juda, som voro i
Jerusalem, och lät säga:
10. »Så säger Sanherib, konungen i Assyrien: Varpå förtrösten I,
eftersom I stannen kvar i det belägrade Jerusalem?
11. Se, Hiskia uppeggar eder, så att I kommen att dö genom hunger
och törst; han säger: 'HERREN, vår Gud, skall rädda oss ur den
assyriske konungens hand.'
12. Har icke denne samme Hiskia avskaffat hans offerhöjder och
altaren och sagt till Juda och Jerusalem: 'Inför ett enda altare
skolen I tillbedja, och på detta skolen I tända offereld'?
>2 Krön. 31,1.
13. Veten I icke vad jag och mina fäder hava gjort med andra länders
alla folk? Hava väl de gudar som dyrkas av folken i dessa andra
länder någonsin förmått rädda sina länder ur min hand?
14. Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder hava givit till
spillo har väl haft någon gud som har förmått rädda sitt folk ur
min hand eftersom I menen att eder Gud förmår rädda eder ur min
hand!»
15. Nej, låten nu icke Hiskia så bedraga och uppegga eder, och tron
honom icke; ty ingen gud hos något folk eller i något rike har
förmått rädda sitt folk ur min hand eller ur mina fäders
hand. Huru mycket mindre skall då eder Gud kunna rädda eder ur
min hand!»
16. Och hans tjänare talade ännu mer mot HERREN Gud och mot hans
tjänare Hiskia.
17. Han hade ock skrivit ett brev vari han smädade HERREN, Israels
Gud, och talade mot honom så: »Lika litet som de gudar som
dyrkas av folken i de andra länderna hava kunnat rädda sina folk
ur min hand, lika litet skall Hiskias Gud kunna rädda sitt folk
ur min hand.»
18. Och till Jerusalems folk, dem som stodo på muren, ropade de med
hög röst på judiska för att göra dem modlösa och förskräckta, så
att man sedan skulle kunna intaga staden.
19. Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de
främmande folkens gudar, vilka äro verk av människohänder.
20. Men vid allt detta bådo konung Hiskia och profeten Jesaja, Amos'
son, och ropade till himmelen.
>2 Kon. 19,14 f.
21. Då sände HERREN en ängel, som förgjorde alla de tappra
stridsmännen och furstarna och hövitsmännen i den assyriske
konungens läger, så att han med skam måste draga tillbaka till
sitt land. Och när han en gång gick in i sin guds hus, blev han
där nedhuggen med svärd av sina egna söner.
>2 Kon. 19,35 f. Jes. 37,36 f.
22. Så frälste HERREN Hiskia och Jerusalems invånare ur Sanheribs,
den assyriske konungens, hand och ur alla andras hand; och han
beskyddade dem på alla sidor.
23. Och många förde skänker till HERREN i Jerusalem och dyrbara
gåvor till Hiskia, Juda konung; och han blev härefter högt aktad
av alla folk.
24. Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Då bad han till HERREN, och
han svarade honom och gav honom ett undertecken.
>2 Kon. 20,1 f. Jes. 38,1 f.
25. Dock återgäldade Hiskia icke det goda som hade blivit honom
bevisat, utan hans hjärta blev högmodigt; därför kom förtörnelse
över honom och över Juda och Jerusalem.
26. Men då Hiskia ödmjukade sig, mitt i sitt hjärtas högmod, och
Jerusalems invånare med honom, drabbade HERRENS förtörnelse dem
icke, så länge Hiskia levde.
27. Och Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor; han hade
byggt sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, och
för välluktande kryddor, och för sköldar och för allahanda
dyrbara håvor av andra slag,
28. så ock förrådshus för vad som kom in av säd, vin och olja,
ävensom stall för allt slags boskap; och hjordar hade han
skaffat för sina fållor.
29. Och han hade byggt sig städer och förvärvat sig stor rikedom på
får och fäkreatur; ty Gud hade givit honom mycket stora
ägodelar.
30. Det var ock Hiskia som täppte till Gihonsvattnets övre källa och
ledde vattnet nedåt, väster om Davids stad. Och Hiskia var
lyckosam i allt vad han företog sig.
31. Jämväl när från Babels furstar de sändebud kommo, som voro
skickade till honom för att fråga efter det under som hade skett
i landet, övergav Gud honom allenast för att pröva honom, på det
att han skulle förnimma allt vad som var i hans hjärta.
>5 Mos. 8,2. 2 Kon. 20,12 f. Jes. 39,1 f.
32. Vad nu mer är att säga om Hiskia och om hans fromma gärningar,
det finnes upptecknat i »Profeten Jesajas, Amos' sons, syner», i
boken om Judas och Israels konungar.
>2 Kon. 20,20 f.
33. Och Hiskia gick till vila hos sina fäder, och han begrov honom
på den plats där man går upp till Davids hus' gravar; och hela
Juda och Jerusalems invånare bevisade honom ära vid hans
död. Och hans son Manasse blev konung efter honom.
*14/33 Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 33 Kapitlet
Manasse och Amon konungar i Juda.
1. Manasse var tolv år gammal, när han blev konung, och han
regerade femtiofem år i Jerusalem.
>2 Kon. 21,1 f.
2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, efter den styggeliga
seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.
3. Han byggde åter upp de offerhöjder som hans fader Hiskia hade
brutit ned, och reste altaren åt Baalerna och gjorde Aseror, och
tillbad och tjänade himmelens hela härskara.
>2 Krön. 31,1.
4. Ja, han byggde altaren i HERRENS hus, det om vilket HERREN hade
sagt: »I Jerusalem skall mitt namn vara till evig tid.»
>5 Mos. 12,5. 2 Sam. 7,10, 13. 1 Kon. 8,29, 9,3. 2 Krön. 7,12.
5. Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda
förgårdarna till HERRENS hus.
6. Han lät ock sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och övade
teckentyderi, svartkonst och trolldom och skaffade sig
andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i
HERRENS ögon, så att han förtörnade honom.
7. Och avgudabelätet som han hade låtit göra satte han i Guds hus,
om vilket Gud hade sagt till David och till hans son Salomo:
»Vid detta hus och vid Jerusalem, som jag har utvalt bland alla
Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
>2 Krön. 7,16.
8. Och jag skall icke mer låta Israel vandra bort ifrån det land
som jag har bestämt åt edra fäder, om de allenast hålla och göra
allt vad jag har bjudit dem, alldeles efter den lag, de stadgar
och rätter som de hava fått genom Mose.»
9. Men Manasse förförde Juda och Jerusalems invånare, så att de
gjorde mer ont än de folk som HERREN hade förgjort för Israels
barn.
10. Och HERREN talade till Manasse och hans folk, men de aktade icke
därpå.
>2 Kon. 21,10 f.
11. Då lät HERREN den assyriske konungens härhövitsmän komma över
dem; de slogo Manasse i bojor och fängslade honom med
kopparfjättrar och förde honom till Babel.
>5 Mos. 28,36. 2 Kon. 19,28. Hes. 19,4.
12. Men när han nu var i nöd, bön föll han inför HERREN, sin Gud,
och ödmjukade sig storligen för sina fäders Gud.
13. Och när han så bad till honom, lät han beveka sig och hörde hans
bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem såsom
konung. Och då besinnade Manasse att HERREN är Gud.
14. Därefter byggde han en yttre mur till Davids stad västerut mot
Gihon i dalen, intill Fiskporten, och runt omkring Ofel, och
gjorde den mycket hög. Och han insatte krigshövitsmän i alla
befästa städer i Juda.
15. Och han skaffade bort de främmande gudarna och avgudabelätet ur
HERRENS hus, så ock alla de altaren som han hade byggt på det
berg där HERRENS hus stod och i Jerusalem, och kastade dem
utanför staden.
16. Och han upprättade HERRENS altare och offrade tackoffer och
lovoffer därpå, och uppmanade Juda att tjäna HERREN, Israels
Gud.
17. Men folket offrade ännu på höjderna, dock allenast åt HERREN,
sin Gud.
>1 Kon. 3,2.
18. Vad nu mer är att säga om Manasse och om hans bön till sin Gud
och om de ord som siarna talade till honom i HERRENS, Israels
Guds, namn, det står i Israels konungars krönika.
>2 Kon. 21,17 f.
19. Och om hans bön och huru han blev bönhörd, och om all hans synd
och otrohet, och om de platser på vilka han byggde offerhöjder
och ställde upp sina Aseror och beläten, innan han ödmjukade sig,
härom är skrivet i Hosais krönika.
20. Och Manasse gick till vila hos sina fäder, och man begrov honom
där han bodde. Och hans son Amon blev konung efter honom.
21. Amon var tjugutvå år gammal, när han blev konung, och han
regerade två år i Jerusalem.
>2 Kon, 21,19 f.
22. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, såsom hans fader Manasse
hade gjort; åt alla de beläten som hans fader Manasse hade låtit
göra offrade Amon, och han tjänade dem.
23. Men han ödmjukade sig icke för HERREN, såsom hans fader Manasse
hade gjort, utan denne Amon hopade skuld på skuld.
24. Och hans tjänare sammansvuro sig mot honom och dödade honom
hemma i hans hus.
25. Men folket i landet dräpte alla som hade sammansvurit sig mot
konung Amon. Därefter gjorde folket i landet hans son Josia till
konung efter honom.
*14/34 Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 34 Kapitlet
Josia konung i Juda. Begynnelsen av hans
reformation. Anordningar för att sätta
templet i stånd. Lagboken funnen av
översteprästen Hilkia. Profetissan
Huldas svar till konungen.
Fortsättningen av Josias reformation.
1. Josia var åtta år gammal, när han blev konung, och han regerade
trettioett år i Jerusalem.
>2 Kon. 22,1 f.
2. Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon och vandrade på sin fader
Davids vägar och vek icke av vare sig till höger eller till
vänster.
3. I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var en yngling,
begynte han att söka sin fader Davids Gud; och i det tolfte året
begynte han att rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och
Aserorna och från de skurna och gjutna belätena.
4. Men Baalsaltarna brötos ned i hans åsyn, och solstoderna som
voro uppställda på dem högg han ned, och Aserorna och de skurna
och gjutna belätena slog han sönder och krossade dem till stoft
och strödde ut stoftet på de mäns gravar, som hade offrat åt
dem.
>2 Kon. 23,6.
5. Och prästernas ben brände han upp på deras altaren. Så renade
han Juda och Jerusalem.
>2 Kon. 23,16.
6. Och i Manasses, Efraims och Simeons städer ända till Naftali
genomsökte han överallt husen.
7. Och sedan han hade brutit ned altarna och krossat Aserorna och
belätena sönder till stoft och huggit ned alla solstoder i hela
Israels land, vände han tillbaka till Jerusalem.
8. Och i sitt adertonde regeringsår, medan han höll på med att rena
landet och templet, sände han Safan, Asaljas son, och Maaseja,
hövitsmannen i staden, och kansleren Joa, Joahas' son, för att
sätta HERRENS, sin Guds, hus i stånd.
9. Och de gingo till översteprästen Hilkia och avlämnade de
penningar som hade influtit till Guds hus, sedan de av de
leviter som höllo vakt vid tröskeln hade blivit insamlade från
Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, så ock från hela
Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare;
10. de överlämnade dem åt de män som förrättade arbete såsom
tillsyningsmän vid HERRENS hus. Sedan gåvos penningarna av dessa
män, som förrättade arbete och hade befattning vid HERRENS hus
med att laga huset och sätta det i stånd,
11. de gåvos åt timmermännen och byggningsmännen, till att inköpa
huggen sten och trävirke till stockar, för att man därmed skulle
timra upp de hus som Juda konungar hade förstört.
>2 Krön. 24,7.
12. Och männen fingo vid sitt arbete handla på heder och tro; och
tillsyningsmän över dem och föreståndare för arbetet voro Jahat
och Obadja, leviter av Meraris barn, och Sakarja och Mesullam,
av kehatiternas barn, så ock alla de leviter som voro kunniga på
musikinstrumenter.
13. De hade ock tillsynen över bärarna, så att föreståndare funnos för
alla arbetarna vid de särskilda göromålen. Av leviterna togos
ock skrivare, uppsyningsmän och dörrvaktare.
14. När de nu togo ut penningarna som hade influtit till HERRENS
hus, fann prästen Hilkia HERRENS lagbok, den som hade blivit
given genom Mose
15. Då tog Hilkia till orda och sade till sekreteraren Safan: »Jag
har funnit lagboken i HERRENS hus.» Och Hilkia gav boken åt
Safan.
16. Och Safan bar boken till konungen och avgav därjämte sin
berättelse inför konungen och sade: »Allt vad dina tjänare hava
fått i uppdrag att göra, det göra de.
17. Och de hava tömt ut de penningar som funnos i HERRENS hus, och
hava överlämnat dem åt tillsyningsmännen och åt arbetarna.»
18. Vidare berättade sekreteraren Safan för konungen och sade:
»Prästen Hilkia har givit mig en bok.» Och Safan föreläste därur
för konungen
19. När konungen nu hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder.
20. Och konungen bjöd Hilkia och Ahikam, Safans son, och Abdon,
Mikas son, och sekreteraren Safan och Asaja, konungens tjänare,
och sade:
21. »Gån och frågen HERREN för mig och för dem som äro kvar av
Israel och Juda, angående det som står i den bok som nu har
blivit funnen. Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten
över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och
icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok.»
22. Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till
profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var
son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya
staden. Och de talade med henne såsom dem bjudet var.
23. Då svarade hon dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Sägen till
den man som har sänt eder till mig:
24. Så säger HERREN: Se, över denna plats och över dess invånare
skall jag låta olycka komma, alla de förbannelser som äro
skrivna i den bok som man har föreläst för Juda konung --
>3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
25. detta därför att de hava övergivit mig och tänt offereld åt
andra gudar, och så hava förtörnat mig med alla sina händers
verk. Min vrede skall utgjutas över denna plats och skall icke
bliva utsläckt.
26. Men till Juda konung, som har sänt eder för att fråga HERREN,
till honom skolen I säga så: Så säger HERREN, Israels Gud,
angående de ord som du har hört:
27. Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Gud,
när du hörde hans ord mot denna plats och mot dess invånare, ja,
ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät
inför mig, fördenskull har jag ock hört dig, säger HERREN.
28. Se, jag vill samla dig till dina fäder, så att du får samlas
till dem i din grav med frid, och dina ögon skola slippa att se
all den olycka som jag skall låta komma över denna plats och
dess invånare.» Och de vände tillbaka till konungen med detta
svar.
29. Då sände konungen åstad och lät församla alla de äldste i Juda
och Jerusalem.
>2 Kon. 23,1 f.
30. Och konungen gick upp i HERRENS hus med alla Juda män och
Jerusalems invånare, också prästerna och leviterna, ja, allt
folket, ifrån den störste till den minste. Och han läste upp för
dem allt vad som stod i förbundsboken, som hade blivit funnen i
HERRENS hus.
31. Och konungen trädde fram på sin plats och slöt inför HERRENS
ansikte det förbundet, att de skulle följa efter HERREN och
hålla hans bud, hans vittnesbörd och hans stadgar, av allt sitt
hjärta och av all sin själ, och göra efter förbundets ord, dem
som voro skrivna i denna bok.
>2 Krön. 15,12.
32. Och han lät alla som funnos i Jerusalem och Benjamin träda in i
förbundet Och Jerusalems invånare gjorde efter Guds, sina fäders
Guds, förbund.
33. Och Josia skaffade bort alla styggelser ur Israels barns alla
landområden, och tillhöll alla dem som funnos i Israel att tjäna
HERREN, sin Gud. Så länge han levde, veko de icke av ifrån
HERREN, sina fäders Gud.
*14/35 Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 35 Kapitlet
Josias påskhögtid. Hans död vid Megiddo.
1. Därefter höll Josia HERRENS påskhögtid i Jerusalem; man slaktade
påskalammet på fjortonde dagen i första månaden.
>2 Mos. 12,6. 2 Kon. 23,21 f. 2 Krön. 30,1.
2. Och han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till
tjänstgöringen i HERRENS hus.
3. Och han sade till leviterna som undervisade hela Israel, och som
voro helgade åt HERREN: »Sätten den heliga arken i det hus som
Salomo, Davids son, Israels konung, har byggt. Den skall icke
mer vara en börda på edra axlar. Tjänen nu HERREN, eder Gud, och
hans folk Israel.
>4 Mos. 7,9.
4. Gören eder redo efter edra familjer, i edra avdelningar, enligt
vad David, Israels konung, har föreskrivit, och enligt hans son
Salomos föreskrifter,
5. och inställen eder i helgedomen, ordnade efter edra bröders, det
meniga folkets, familjeskiften, så att en avdelning av en
levitisk familj kommer på vart skifte.
6. Och slakten påskalammet och helgen eder och reden till det för
edra bröder, så att I gören efter HERRENS ord genom Mose.»
7. Och Josia gav åt det meniga folket såsom offergärd småboskap,
dels lamm och dels killingar, till ett antal av trettio tusen,
alltsammans till påskoffer, åt alla som voro där tillstädes, så
ock tre tusen fäkreatur, detta allt av konungens enskilda
egendom.
>2 Krön. 30,24.
8. Och hans förnämsta män gåvo efter sin fria vilja offergåvor åt
folket, åt prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel,
furstarna i Guds hus, gåvo åt prästerna två tusen sex hundra
lamm och killingar till påskoffer, så ock tre hundra fäkreatur.
9. Men Konanja och hans bröder, Semaja och Netanel, jämte Hasabja,
Jegiel och Josabad, de översta bland leviterna, gåvo åt
leviterna såsom offergärd fem tusen lamm och killingar till
påskoffer, så ock fem hundra fäkreatur.
10. Så blev det då ordnat för gudstjänsten; och prästerna inställde
sig till tjänstgöring på sina platser och likaledes leviterna,
efter sina avdelningar, såsom konungen hade bjudit.
11. Därefter slaktade de påskalammet, och prästerna stänkte med
blodet som de togo emot av leviterna; och dessa drogo av huden.
12. Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt det
meniga folket, efter deras familjeskiften, för att de skulle
offra dem åt HERREN, såsom det var föreskrivet i Moses bok. På
samma sätt gjorde de ock med fäkreaturen.
>3 Mos. 3,14 f.
13. Och de stekte påskalammet på eld, på föreskrivet sätt; men
tackoffersköttet kokade de i grytor, pannor och kittlar och
delade ut det med hast åt allt det meniga folket.
>2 Mos. 12,8 f.
14. Sedan redde de till åt sig själva och åt prästerna; ty
prästerna, Arons söner, voro upptagna ända till natten med att
offra brännoffret och fettstyckena; därför måste leviterna reda
till både åt sig och åt prästerna, Arons söner.
15. Och sångarna, Asafs barn, stodo på sin plats, såsom David och
Asaf och Heman och konungens siare Jedutun hade bjudit, och
dörrvaktarna stodo var och en vid sin port; de behövde icke gå
ifrån sin tjänstgöring, ty deras bröder, de andra leviterna,
redde till åt dem.
>1 Krön. 25,1 f.
16. Så blev allt ordnat för HERRENS tjänst på den dagen, i det att
man höll påskhögtid och offrade brännoffer på HERRENS altare,
såsom konung Josia hade bjudit.
17. De israeliter som voro där tillstädes höllo nu påskhögtid och
firade det osyrade brödets högtid i sju dagar.
18. En påskhögtid lik denna hade icke blivit hållen i Israel sedan
profeten Samuels tid; ty ingen av Israels konungar hade hållit
en sådan påskhögtid som den vilken nu hölls av Josia jämte
prästerna och leviterna och hela Juda och dem av Israel, som
voro där tillstädes, jämväl Jerusalems invånare.
19. I Josias adertonde regeringsår hölls denna påskhögtid.
20. Efter allt detta, sedan Josia hade försatt templet i gott stånd,
drog Neko, konungen i Egypten, upp för att strida vid Karkemis,
som ligger vid Frat; och Josia drog ut mot honom.
>2 Kon. 23,29 f.
21. Då skickade denne sändebud till honom och lät säga: »Vad har du
med mig att göra, du Juda konung? Det är icke mot dig jag nu
kommer, utan mot min arvfiende, och Gud har befallt mig att
skynda. Hör upp att trotsa Gud, som är med mig, och tag dig
till vara, så att han icke fördärvar dig.»
22. Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde
Josia sig och gick att strida mot honom, utan att höra på Nekos
ord, som dock kommo från Guds mun. Och det kom till strid på
Megiddos slätt.
23. Men skyttarnas skott träffade konung Josia; och konungen sade
till sina tjänare: »Bären mig undan, ty jag är svårt sårad.»
24. Då buro hans tjänare honom från stridsvagnen och satte honom i
hans andra vagn och förde honom till Jerusalem; och han gav upp
andan och blev begraven där hans fäder voro begravna. Och hela
Juda och Jerusalem sörjde Josia.
>Sak. 12,11.
25. Och Jeremia sjöng en klagosång över Josia. Och alla sångare och
sångerskor talade sedan i sina klagosånger om Josia, såsom man
gör ännu i dag; och dessa sånger blevo allmänt gängse i
Israel. De finnas upptecknade bland »Klagosångerna».
26. Vad nu mer är att säga om Josia och om de fromma gärningar han
gjorde, efter vad föreskrivet var i HERRENS lag,
27. och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som
under sin sista, det finnes upptecknat i boken om Israels och
Juda konungar
*14/36 Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet
Andra Krönikeboken, 36 Kapitlet
Joahas, Jojakim, Jojakin och Sidkia
konungar i Juda. Jerusalems förstöring
genom Nebukadnessar. och Juda rikes
undergång. Kores' påbud.
1. Och folket i landet tog Josias son Joahas och gjorde honom till
konung i Jerusalem efter hans fader.
>2 Kon. 23,30 f.
2. Joahas var tjugutre år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader i Jerusalem.
3. Konungen i Egypten avsatte honom i Jerusalem och pålade landet
en skatt av ett hundra talenter silver och en talent guld.
4. Och konungen i Egypten gjorde hans broder Eljakim till konung
över Juda och Jerusalem och förändrade hans namn till Jojakim
men hans broder Joahas, honom tog Neko med sig, och han förde
honom till Egypten.
5. Jojakim var tjugufem år gammal när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem. Han gjorde vad ont var i HERRENS,
sin Guds, ögon.
6. Och Nebukadnessar, konungen i Babel, drog upp mot honom och
fängslade honom med kopparfjättrar och förde honom bort till
Babel.
>2 Kon. 24,1 f.
7. Och en del av kärlen i HERRENS hus förde Nebukadnessar till
Babel, och han satte in dem i sitt tempel i Babel.
>Dan. 1,2.
8. Vad nu mer är att säga om Jojakim och om de styggelser som han
gjorde, och om vad han eljest har befunnits vara skyldig till,
det finnes upptecknat i boken om Israels och Juda konungar. Och
hans son Jojakin blev konung efter honom.
>2 Kon. 24,5 f.
9. Jojakin var åtta år gammal, när han blev konung, och han
regerade tre månader och tio dagar i Jerusalem. Han gjorde vad
ont var i HERRENS ögon.
>2 Kon. 24,8 f.
10. Och vid följande års början sände konung Nebukadnessar och lät
hämta honom till Babel, tillika med de dyrbara kärlen i HERRENS
hus; och han gjorde hans broder Sidkia till konung över Juda och
Jerusalem.
11. Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han
regerade elva år i Jerusalem.
>2 Kon. 24,18 f. Jer. 37,1 f. 52,1 f.
12. Han gjorde vad ont var i HERRENS, sin Guds, ögon; han ödmjukade
sig icke för profeten Jeremia, som talade HERRENS ord.
13. Han avföll från konung Nebukadnessar, som hade tagit ed av honom
vid Gud. Och han var hårdnackad och förstockade sitt hjärta, så
att han icke omvände sig till HERREN, Israels Gud.
>Hes. 17,13 f.
14. Alla de översta bland prästerna och folket försyndade sig ock
storligen i otrohet mot Gud med hedningarnas alla styggelser och
orenade HERRENS hus, som han hade helgat i Jerusalem.
15. Och HERREN, deras faders Gud, skickade sina budskap till dem
titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt
folk och sin boning.
16. Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och
bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk
växte så, att ingen bot mer fanns.
17. Då sände han emot dem kaldéernas konung, och denne dräpte deras
unga män med svärd i deras helgedomshus och skonade varken
ynglingar eller jungfrur, ej heller gamla och gråhårsmän; allt
blev givet i hans hand.
>2 Kon. 25.1 f.
18. Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i
HERRENS hus, så ock konungens och hans förnämsta mäns skatter,
allt förde han till Babel.
19. Och man brände upp Guds hus och bröt ned Jerusalems mur, och
alla dess palats brände man upp i eld och förstörde alla de
dyrbara föremål som funnos där.
20. Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap
till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner,
till dess att perserna kommo till väldet --
21. för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas --
alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina
sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat -- till dess att
sjuttio år hade gått till ända.
>3 Mos. 26,34 f. Jer. 25,12. 29,10. Dan. 9,2.
22. Men i den persiske konungens Kores' första regeringsår uppväckte
HERREN -- för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle
fullbordas -- den persiske konungen Kores' ande, så att denne
lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra
följande:
>Esr. 1,1 f. Jes. 44,28.
23. »Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har
HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att
bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder,
som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han
drage ditupp.»