*21/ Predikaren *21/01 Predikaren, 1 Kapitlet Predikaren, 1 Kapitlet Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind. 1. Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem. 2. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! 3. Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen? 4. Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar. 5. Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp. 6. Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp. 7. Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter. 8. Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra. 9. Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen. 10. Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss. 11. Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare. 12. Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. 13. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. 14. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. 15. Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning. 16. Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.» 17. Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind. 18. Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga. *21/02 Predikaren, 2 Kapitlet Predikaren, 2 Kapitlet Glädjen och arbetet för att bereda sig glädje är fåfänglighet. Det går den vise såsom dåren. 1. Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet. 2. Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?» 3. I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin -- allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet -- och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva. 4. Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 5. Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. 6. Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. 7. Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem. 8. Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många. 9. Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet. 10. Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda. 11. Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning. 12. När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap -- ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort? -- 13. då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret: 14. Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker. Dock märkte jag att det går den ene som den andre. 15. Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet. 16. Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren? 17. Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. 18. Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort. 19. Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet. 20. Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen. 21. Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände. 22. Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen? 23. Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet. 24. Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt: 25. »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?» 26. Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. *21/03 Predikaren, 3 Kapitlet Predikaren, 3 Kapitlet Allt går sin givna gång, och allt är fåfänglighet. Människorna äro såsom fänaden. 1. Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. 2. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. 3. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. 4. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. 5. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. 6. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. 7. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. 8. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid. 9. Vad förmån av sin möda har då den som arbetar? 10. Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med. 11. Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort. 12. Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva. 13. Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva. 14. Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom. 15. Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna. 16. Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet. 17. Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom. 18. Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad. 19. Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. 20. Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft. 21. Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden? 22. Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne? *21/04 Predikaren, 4 Kapitlet Predikaren, 4 Kapitlet Orättrådigheten på jorden. Den ensamme och den fattige. 1. Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem. 2. Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande, som ännu leva; 3. Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under solen. 4. Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. 5. Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött. 6. Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och med jagande efter vind. 7. Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen: 8. mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär. 9. Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. 10. Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom. 11. Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm? 12. Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart. 13. Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet. 14. Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike. 15. Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe; 16. det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Predikaren, 5 Kapitlet Förhastade löften inför Gud. Fåfänglig undran; fåfänglig ävlan. 17. Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så vad ont är. *21/05 Predikaren, 5 Kapitlet 1. Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få. 2. Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst har överflöd på ord. 3. När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. 4. Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det. 5. Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar sina händers verk? 6. Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta. 7. Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda. 8. Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en konung som så styr, att marken bliver brukad. 9. Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav. Också detta är fåfänglighet. 10. När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem? 11. Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova. 12. Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada. 13. Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav. 14. Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig. 15. Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig -- för vind? 16. Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grämelse har han, och plåga och förtret. 17. Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får. 18. Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en Guds gåva. 19. Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i hjärtat. *21/06 Predikaren, 6 Kapitlet Predikaren, 6 Kapitlet Rikedomens fåfänglighet. 1. Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det, 2. när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga. 3. Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster. 4. Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn; 5. det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han. 6. Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott -- gå icke ändå alla till samma mål? 7. All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad. 8. Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande? 9. Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. 10. Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv. 11. Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav? 7:1. [1] [1] Pred 7:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den elektroniska utgåvan. *21/07 Predikaren, 7 Kapitlet 1. Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga? Och vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under solen? Predikaren, 7 Kapitlet Sorg och glädje, rättfärdighet och orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska m. m. 2. Bättre är gott namn än god salva, och bättre är dödens dag än födelsedagen. 3. Bättre än att gå i gästabudshus är det att gå i sorgehus; ty där är änden för alla människor, och den efterlevande må lägga det på hjärtat. 4. Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl. 5. De visas hjärtan äro i sorgehus, och dårarnas hjärtan i hus där man glädes. 6. Bättre är att höra förebråelser av en vis man än att få höra sång av dårar. 7. Ty såsom sprakandet av törne under grytan, så är dårarnas löje. Också detta är fåfänglighet. 8. Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre, och mutor fördärva hjärtat. 9. Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse; bättre är en tålmodig man än en högmodig. 10. Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst. 11. Spörj icke: »Varav kommer det att forna dagar voro bättre än våra?» Ty icke av vishet kan du fråga så. 12. Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom som se solen. 13. Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller sin ägare vid liv. 14. Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt? 15. Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall ske, när hon är borta. 16. Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar: mången rättfärdig som har förgåtts i sin rättfärdighet, och mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska. 17. Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv? 18. Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid? 19. Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta. 20. Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden. 21. Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd. 22. Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig. 23. Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra. 24. Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig. 25. Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det? 26. När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft, 27. då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge. 28. Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman. 29. Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen. 30. Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder. *21/08 Predikaren, 8 Kapitlet Predikaren, 8 Kapitlet Levnadsregler och tänkespråk. Orättvisor i världen. 1. Vem är lik den vise, och vem förstår att så uttyda en sak? Visheten gör människans ansikte ljust, genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn. 2. Jag säger er: Akta på konungens bud, ja, gör det för den eds skull som du har svurit vid Gud. 3. Förhasta dig icke att övergiva honom, inlåt dig ej på något som är ont; han kan ju göra allt vad han vill. 4. Ty en konungs ord är mäktigt, och vem kan säga till honom: »Vad gör du?» 5. Den som håller budet skall icke veta av något ont; och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna. 6. Ty vart företag har sin tid och sitt sätt, och en människas ondska kommer tungt över henne. 7. Hon vet ju icke vad som kommer att ske; vem kan säga henne huru något kommer att ske? 8. Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den, ej heller har någon makt över dödens dag, ej heller finnes undflykt i krig; så kan ogudaktigheten icke rädda sin man. 9. Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad som händer under solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra, henne till olycka. 10. Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna i staden. Också detta är fåfänglighet. 11. Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är, 12. eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont är och likväl får länge leva. Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga väl, därför att de frukta Gud, 13. men att det icke skall gå den ogudaktige väl, och att hans dagar icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke fruktar Gud. 14. En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade de gjort de rättfärdigas gärningar. Jag sade: Också detta är fåfänglighet. 15. Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad, så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar som Gud giver henne under solen. 16. När jag vände mitt hjärta till att förstå vishet, och till att betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i sina ögon, varken dag eller natt, 17. då insåg jag att det är så med alla Guds verk, att människan icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå icke. Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det. *21/09 Predikaren, 9 Kapitlet Predikaren, 9 Kapitlet Människornas öde beror icke av deras gärningar. Visheten föraktas. 1. Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds våld. Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något förut; allt kan förestå henne. 2. Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren, den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja. 3. Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går alla lika. Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska, och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan måste de ned bland de döda. 4. För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon. 5. Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. 6. Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som händer under solen. 7. Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör. 8. Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på ditt huvud. 9. Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja, under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen. 10. Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet. 11. Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet. 12. Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i snaran. Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem. 13. Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort: 14. Det fanns en liten stad med få invånare, och mot den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den. 15. Men därinne fanns en fattig man som var vis; och denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man. 16. Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda. Predikaren, 10 Kapitlet Levnadsregler och tänkespråk. 17. De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste. 18. Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som felar kan fördärva mycket gott. *21/10 Predikaren, 10 Kapitlet 1. Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva; så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära. 2. Den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster. 3. Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta, och till alla säger han ifrån, att han är en dåre. 4. Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda. 5. Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel som beror av den som har makten: 6. att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring. 7. Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar få gå till fots såsom trälar. 8. Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen. 9. Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem, den som hugger ved kommer i fara därvid. 10. Om man icke slipar eggen, när ett järn har blivit slött, så måste man anstränga krafterna dess mer; och vishet är att göra allt på bästa sätt. 11. Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad, så har besvärjaren intet gagn av sin konst. 12. Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest, men dårens läppar fördärva honom själv. 13. Begynnelsen på hans muns ord är dårskap, och änden på hans tal är uselt oförnuft. 14. Och dåren är rik på ord; dock vet ingen människa vad som skall ske; vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske? 15. Dårens möda bliver honom tung, ty icke ens till staden hittar han fram. 16. Ve dig, du land vars konung är ett barn, och vars furstar hålla måltid redan på morgonen! 17. Väl dig, du land vars konung är en ädling, och vars furstar hålla måltid i tillbörlig tid, med måttlighet, och icke för att överlasta sig! 18. Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset. 19. Till sin förlustelse håller man gästabud, och vinet gör livet glatt; men penningen är det som förlänar alltsammans. 20. Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung, och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar böra fram ditt tal, och de bevingade förkunna vad du har sagt. *21/11 Predikaren, 11 Kapitlet Predikaren, 11 Kapitlet Levnadsregler och tänkespråk. 1. Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka. 2. Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta, ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet. 3. Om molnen äro fulla av regn, så tömma de ut det på jorden; och om ett träd faller omkull, det må falla mot söder eller mot norr, så ligger det på den plats där det har fallit. 4. En vindspejare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda. 5. Lika litet som du vet vart vinden far, eller huru benen bildas i den havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar alltsammans. 6. Så ut om morgonen din säd, och underlåt det ej heller om aftonen, ty du vet icke vilketdera som är gagneligast, eller om det ena jämte det andra är bäst. 7. Och ljuset är ljuvligt, och det är gott för ögonen att få se solen. 8. Ja, om en människa får leva än så många år, så må hon vara glad under dem alla, men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många, är ändå allt som händer fåfänglighet. Predikaren, 12 Kapitlet Ungdom och ålderdom. Slutord. 9. Gläd dig, du yngling, din ungdom, och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon. Men vet att Gud för allt detta skall draga dig till doms. 10. Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta, och håll plåga borta från din kropp. Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet. *21/12 Predikaren, 12 Kapitlet 1. Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»; 2. Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet, 3. den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster; 4. då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten; 5. då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan; 6. ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen 7. och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den. 8. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet! ---- 9. För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han. 10. Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas. 11. De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde. 12. Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött. 13. Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. 14. Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont. *22/ Höga Visan *22/01 Höga Visan, 1 Kapitlet Höga Visan, 1 Kapitlet Bruden talar om och till brudgummen v. 2--4. -- Bruden talar om sig själv v. 5--6 -- Bruden stämmer möte med brudgummen v. 7--8. -- Brudgummen talar till bruden v. 9--11, hon svarar v. 12--14, han talar v. 15, hon svarar åter v. 16--17. 1. Sångernas sång av Salomo. 2. Kyssar give han mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin. 3. Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn; fördenskull hava tärnorna dig kär. 4. Drag mig med dig! Med hast vilja vi följa dig. Ja, konungen har fört mig in i sina gemak; Vi vilja fröjdas och vara glada över dig, vi vilja prisa din kärlek högre än vin, med rätta har man dig kär. ---- 5. Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems döttrar, lik Kedars hyddor, lik Salomos tält. 6. Sen icke därpå att jag är så svart, att solen har bränt mig så. Min moders söner blevo vreda på mig och satte mig till vingårdsvakterska; min egen vingård kunde jag icke vakta. 7. »Säg mig, du som min själ har kär: Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen? Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna vid dina vänners hjordar.» 8. »Om du icke vet det, du skönaste bland kvinnor, så gå blott åstad i hjordens spår, och för dina killingar i bet vid herdarnas tält.» ---- 9. »Vid ett sto i Faraos spann förliknar jag dig, min älskade. 10. Dina kinder äro så täcka med sina kedjehängen, din hals med sina pärlerader. 11. Kedjehängen av guld vilja vi skaffa åt dig med silverkulor på.» 12. »Medan konungen håller sin fest, sprider min nardus sin doft. 13. Min vän är för mig ett myrragömme, som jag bär i min barm. 14. Min vän är för mig en klase cyperblommor från En-Gedis vingårdar.» 15. »Vad du är skön, min älskade! Vad du är skön! Dina ögon är duvor.» 16. »Vad du är skön, min vän! Ja, ljuvlig är du, och grönskande är vårt viloläger. 17. Bjälkarna i vår boning äro cedrar, och cypresser vår väggpanel.» *22/02 Höga Visan, 2 Kapitlet Höga Visan, 2 Kapitlet Bruden talar v. 1, brudgummen svarar v. 2, bruden talar åter v. 3--5. -- Bruden talar till Jerusalems döttrar v. 6--7. -- Bruden talar v. 8--9, anför brudgummens ord v. 10--14. -- Vers om vingårdens fiender v. 15. -- Bruden talar v. 16--17. 1. »Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.» 2. »Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.» 3. »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun. 4. I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig. 5. Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek.» ---- 6. Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig. 7. Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill. ---- 8. Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna. 9. Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret. 10. Min vän begynner tala, han säger till mig: »Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut. 11. Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos. 12. Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land. 13. Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut. 14. Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.» ---- 15. Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom. ---- 16. Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor. 17. Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen. *22/03 Höga Visan, 3 Kapitlet Höga Visan, 3 Kapitlet Bruden berättar en dröm v. 1--4. -- Bruden talar till Jerusalems döttrar v. 5. -- Brudtåget beskrives v. 6--11. 1. Där jag låg på mitt läger om natten, sökte jag honom som min själ har kär; jag sökte honom, men fann honom icke. 2. »Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom som min själ har kär.» Jag sökte honom, men fann honom icke. 3. Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden. »Haven I sett honom som min själ har kär?» 4. Knappt hade jag kommit förbi dem, så fann jag honom som min själ har kär. Jag tog honom fatt, och jag släppte honom icke, förrän jag hade fört honom in i min moders hus, in i min fostrarinnas kammare. ---- 5. Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill. ---- 6. Vem är hon som kommer hitupp från öknen såsom i stoder av rök, kringdoftad av myrra och rökelse och alla slags köpmannakryddor? 7. Se, det är Salomos bärstol! Sextio hjältar omgiva den, utvalda bland Israels hjältar. 8. Alla bära de svärd och äro väl förfarna i strid. Var och en har sitt svärd vid sin länd, till värn mot nattens faror. 9. En praktbår är det som konung Salomo har låtit göra åt sig av virke från Libanon. 10. Dess sidostöd äro gjorda av silver, ryggstödet av guld, sätet belagt med purpurrött tyg. Innantill är den prydd i kärlek av Jerusalems döttrar. 11. I Sions döttrar, gån ut och skåden konung Salomo med lust, skåden kransen som hans moder har krönt honom med på hans bröllopsdag, på hans hjärtefröjds dag. *22/04 Höga Visan, 4 Kapitlet Höga Visan, 4 Kapitlet Brudgummen beskriver bruden v. 1--7. -- Brudgummen vill hämta bruden från bergen v. 8. -- Brudgummen talar till bruden v. 9--11. -- Brudgummen talar v. 12--15, bruden svarar v. 16, brudgummen svarar åter 5:1a. -- Lyckönskan till brud och brudgum 5:1b. 1. Vad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon äro duvor, där de skymta genom din slöja. Ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför Gileads berg. 2. Dina tänder likna en hjord av nyklippta tackor, nyss uppkomna ur badet, allasammans med tvillingar, ofruktsam är ingen ibland dem. 3. Ett rosenrött snöre likna dina läppar, och täck är din mun. Lik ett brustet granatäpple är din kind, där den skymtar genom din slöja. 4. Din hals är lik Davids torn, det väl befästa; tusen sköldar hänga därpå, hjältarnas alla sköldar. 5. Din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell, som går i bet ibland liljor. 6. Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, vill jag gå bort till myrraberget, till den rökelsedoftande höjden. 7. Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck. ---- 8. Kom med mig från Libanon, min brud, kom med mig från Libanon. Stig ned från Amanas topp, från toppen av Senir och Hermon, från lejonens hemvist, från pantrarnas berg. ---- 9. Du har tagit mitt hjärta, du min syster, min brud, du har tagit mitt hjärta med en enda blick, med en enda länk av kedjan kring din hals. 10. Huru skön är icke din kärlek, du min syster, min brud! Huru ljuv är icke din kärlek! Ja, mer ljuv än vin; och doften av dina salvor övergår all vällukt. 11. Av sötma drypa dina läppar, min brud; din tunga gömmer honung och mjölk, och doften av dina kläder är såsom Libanons doft. ---- 12. »En tillsluten lustgård är min syster, min brud, en tillsluten brunn, en förseglad källa. 13. Såsom en park av granatträd skjuter du upp, med de ädlaste frukter, med cyperblommor och nardusplantor, 14. med nardus och saffran, kalmus och kanel och rökelseträd av alla slag, med myrra och aloe och de yppersta kryddor av alla slag. 15. Ja, en källa i lustgården är du, en brunn med friskt vatten och ett rinnande flöde ifrån Libanon.» 16. »Vakna upp, du nordanvind, och kom, du sunnanvind; blås genom min lustgård, låt dess vällukt strömma ut. Må min vän komma till sin lustgård och äta dess ädla frukter.» 5:1. [1] [1] Höga V. 5:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den elektroniska utgåvan. *22/05 Höga Visan, 5 Kapitlet 1. »Ja, jag kommer till min lustgård, du min syster, min brud; jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor, jag äter min honungskaka och min honung, jag dricker mitt vin och min mjölk.» ---- Äten, I kära, och dricken, ja, berusen eder av kärlek. Höga Visan, 5 Kapitlet Bruden talar v. 2a, anför brudgummens ord v. 2b och sitt svar v. 3, talar vidare v. 4--8. Jerusalems döttrar tala v. 9, bruden svarar och beskriver sin brudgum för Jerusalems döttrar v. 10--16, Jerusalems döttrar fråga v. 17, bruden svarar 6:1--2. 2. Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta. Hör, då klappar min vän på dörren: »Öppna för mig, du min syster, min älskade, min duva, min fromma; ty mitt huvud är fullt av dagg, mina lockar av nattens droppar.» 3. »Jag har lagt av mina kläder; skulle jag nu åter taga dem på mig? Jag har tvagit mina fötter; skulle jag nu orena dem?» 4. Min vän räckte in sin hand genom luckan; då rördes mitt hjärta över honom. 5. Jag stod upp för att öppna för min vän, och mina händer dröpo av myrra, mina fingrar av flytande myrra, som fuktade rigelns handtag. 6. Så öppnade jag för min vän, men min vän var borta och försvunnen. Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord. Jag sökte honom, men fann honom icke; jag ropade på honom, men han svarade mig icke. 7. Väktarna mötte mig, där de gingo omkring i staden, de slogo mig, de sårade mig; de ryckte av mig min mantel, väktarna på murarna. 8. »Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, om I finnen min vän, så sägen -- ja, vad skolen I säga honom? Att jag är sjuk av kärlek!» 9. »Vad är då din vän förmer än andra vänner, du skönaste bland kvinnor? Vad är din vän förmer än andra vänner, eftersom du så besvär oss?» 10. »Min vän är strålande vit och röd, härlig framför tio tusen. 11. Hans huvud är finaste guld, hans lockar palmträdsvippor, och svarta såsom korpen. 12. Hans ögon likna duvor invid vattenbäckar, duvor som bada sig i mjölk och sitta invid bräddfull rand. 13. Hans kinder liknar välluktrika blomstersängar, skrin med doftande kryddor. Hans läppar äro röda liljor; de drypa av flytande myrra. 14. Hans händer äro tenar av guld, besatta med krysoliter. Hans midja är formad av elfenben, övertäckt med safirer. 15. Hans ben äro pelare av vitaste marmor, som vila på fotstycken av finaste guld. Att se honom är såsom att se Libanon; ståtlig är han såsom en ceder. 16. Hans mun är idel sötma, hela hans väsende är ljuvlighet. Sådan är min vän, ja, sådan är min älskade, I Jerusalems döttrar.» 17. »Vart har han då gått, din vän, du skönaste bland kvinnor? Vart har din vän tagit vägen? Låt oss hjälpa dig att söka honom.» 6:1. [1] 6:2. [1] [1] Höga V. 6:1--2 hör egentligen hit, men återfinns nedan. --Red för den elektroniska utgåvan. *22/06 Höga Visan, 6 Kapitlet 1. »Min vän har gått ned till sin lustgård, till sina välluktrika blomstersängar, för att låta sin hjord beta i lustgårdarna och för att plocka liljor. 2. Jag är min väns, och min vän är min, där han för sin hjord i bet ibland liljor. Höga Visan, 6 Kapitlet Brudgummen beskriver bruden v. 3--6. -- Brudgummen jämför sin brud med andra v. 7--8. -- Brudgummen talar om bruden och sig själv v. 9--11. 3. Du är skön såsom Tirsa, min älskade, ljuvlig såsom Jerusalem, överväldigande såsom en härskara. 4. Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de hava underkuvat mig. Ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför Gilead. 5. Dina tänder likna en hjord av tackor, nyss uppkomna ur badet, allasammans med tvillingar, ofruktsam är ingen ibland dem. 6. Lik ett brustet granatäpple är din kind, där den skymtar genom din slöja. ---- 7. Sextio äro drottningarna, och åttio bihustrurna, och tärnorna en otalig skara. 8. Men en enda är hon, min duva, min fromma, hon, sin moders endaste, hon, sin fostrarinnas utkorade. När jungfrur ser henne, prisa de henne säll, drottningar och bihustrur höja hennes lov. ---- 9. Vem är hon som där blickar fram lik en morgonrodnad, skön såsom månen, strålande såsom solen, överväldigande såsom en härskara? 10. Till valnötslunden gick jag ned, för att glädja mig åt grönskan i dalen, för att se om vinträden hade slagit ut, om granatträden hade fått blommor. 11. Oförtänkt satte mig då min kärlek upp på mitt furstefolks vagnar. Höga Visan, 7 Kapitlet Den dansande bruden beskrives 6:12--7:5. -- Brudgummen talar om sin kärlek och om bruden v. 6--9a, bruden svarar v. 9b--10. -- Bruden talar v. 11--13. 12. »Vänd om, vänd om, du brud från Sulem, vänd om, vänd om, så att vi få se på dig.» »Vad finnen I att se hos bruden från Sulem, där hon rör sig såsom i vapendans?» *22/07 Höga Visan, 7 Kapitlet 1. »Hur sköna äro icke dina fötter i sina skor, du ädla! Dina höfters rundning är såsom ett bröstspännes kupor, gjorda av en konstnärs händer. 2. Ditt sköte är en rundad skål, må vinet aldrig fattas däri. Din midja är en vetehög, omhägnad av liljor. 3. Din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell. 4. Din hals liknar Elfenbenstornet, dina ögon dammarna i Hesbon, vid Bat-Rabbimsporten. Din näsa är såsom Libanonstornet, som skådar ut mot Damaskus. 5. Ditt huvud höjer sig såsom Karmel, och lockarna på ditt huvud hava purpurglans. En konung är fångad i deras snara.» ---- 6. »Huru skön och huru ljuv är du icke, du kärlek, så följd av lust! 7. Ja, din växt är såsom ett palmträds, och din barm liknar fruktklasar. 8. Jag tänker: I det palmträdet vill jag stiga upp, jag vill gripa tag i dess kvistar. Må din barm då vara mig såsom vinträdets klasar och doften av din andedräkt såsom äpplens doft 9. och din mun såsom ljuvaste vin!» »Ja, ett vin som lätt glider ned i min vän och fuktar de slumrandes läppar. 10. Jag är min väns, och till mig står hans åtrå.» ---- 11. Kom, min vän; låt oss gå ut på landsbygden och stanna i byarna över natten. 12. Bittida må vi gå till vingårdarna, för att se om vinträden hava slagit ut, om knopparna hava öppnat sig, om granatträden hava fått blommor. Där vill jag giva min kärlek åt dig. 13. Kärleksäpplena sprida sin doft, och vid våra dörrar finnas alla slags ädla frukter, både nya och gamla; åt dig, min vän, har jag förvarat dem. *22/08 Höga Visan, 8 Kapitlet Höga Visan, 8 Kapitlet Bruden talar v. 1--2. -- Bruden talar till Jerusalems döttrar v. 3--4. -- Brudens uppträdande omtalas v. 5a. Bruden talar 5b--7. -- En av brudens bröder talar v. 8, en annan broder v. 9, bruden själv v. 10. -- Brudgummen talar v. 11--12. -- Brudgummen talar v. 13, bruden v. 14. 1. Ack att du vore såsom en min broder, ammad vid min moders bröst! Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig därför. 2. Jag finge då ledsaga dig, föra dig in i min moders hus, och du skulle undervisa mig; kryddat vin skulle jag giva dig att dricka, saft från mitt granatträd. ---- 3. Hans vänstra arm vilar under mitt huvud och hans högra omfamnar mig. 4. Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill. 5. Vem är hon som kommer hitupp från öknen, stödd på sin vän? »Där under äppelträdet väckte jag dig; där var det som din moder hade fött dig, där födde dig hon som gav dig livet. 6. Hav mig såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm. Ty kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket; dess glöd är såsom eldens glöd, en HERRENS låga är den. 7. De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd.» ---- 8. »Vi hava en syster, en helt ung, som ännu icke har någon barm. Vad skola vi göra med vår syster, när tiden kommer, att man vill vinna henne?» 9. »Är hon en mur, så bygga vi på den ett krön av silver; men är hon en dörr, så bomma vi för den med en cederplanka.» 10. »Jag är en mur, och min barm är såsom tornen därpå; så blev jag i hans ögon en kvinna som var ynnest värd.» ---- 11. En vingård ägde Salomo i Baal-Hamon, den vingården lämnade han åt väktare; tusen siklar silver var kunde de hämta ur dess frukt. 12. Men min vingård, den har jag själv i min vård. Du, Salomo, må taga dina tusen, och två hundra må de få, som vakta dess frukt. ---- 13. »Du lustgårdarnas inbyggerska, vännerna lyssna efter din röst; låt mig höra den.» 14. »Skynda åstad, min vän, lik en gasell eller lik en ung hjort, upp på de välluktrika bergen.»