*25/ Klagovisorna
*25/01 Klagovisorna, 1 Kapitlet
                       Klagovisorna, 1 Kapitlet[1]

  1.    Huru övergiven sitter hon icke,
            den folkrika staden!
        Hon har blivit lik en änka.
            Hon som var så mäktig bland folken,
        en furstinna bland länderna,
            hon måste nu göra trältjänst.
      >Bar. 4,12 f.
  2.    Bittert gråter hon i natten,
            och tårar rinna utför hennes kind.
        Ingen finnes, som tröstar henne,
            bland alla hennes vänner.
      Alla hennes närmaste hava varit trolösa mot henne;
            de hava blivit hennes fiender.
      >Ps. 38,12. Jer.13,17.
  3.    Juda har måst gå i landsflykt efter att hava utstått elände
            och svåra vedermödor;
        hon bor nu bland hedningarna
            och finner ingen ro.
        Alla hennes förföljare hava fallit över henne,
            mitt i hennes trångmål.
  4.    Vägarna till Sion ligga sörjande,
            då nu ingen kommer till högtiderna.
        Alla hennes portar äro öde,
            hennes präster sucka.
        Hennes jungfrur äro bedrövade,
            och själv sörjer hon bittert.
  5.    Hennes ovänner hava fått övermakten,
            för hennes fiender går allt väl.
        Ty HERREN har sänt henne bedrövelser
            för hennes många överträdelsers skull.
        Hennes barn hava måst gå i fångenskap,
            bortdrivna av ovännen.
  6.    Så har all dottern Sions härlighet
            försvunnit ifrån henne.
        Hennes furstar likna hjortar
            som icke finna något bete;
        vanmäktiga söka de fly bort,
            undan sina förföljare.
  7.    I denna sitt eländes och sin husvillhets tid
            kommer Jerusalem ihåg
        allt vad dyrbart hon ägde
            i forna dagar.
        Nu då hennes folk har fallit för ovännens hand
            och hon icke har någon hjälpare
        nu se hennes ovänner
            med hån på hennes undergång.
      >Jes. 64,11.
  8.    Svårt hade Jerusalem försynda sig;
            därför har hon blivit en styggelse.
        Alla som ärade henne förakta henne nu,
            då de se hennes blygd.
        Därför suckar hon ock själv
            och drager sig undan.
      >Jes. 47,3. Jer. 13,22, 26. Nah. 3,5.
  9.    Orenhet fläckar hennes klädesfållar;
            hon tänkte icke på anden.
        Därför vart hennes fall så gruvligt;
            ingen finnes, som tröstar henne.
        Se, HERRE, till mitt elände,
            ty fienden förhäver sig.
      >Jes. 47,7.
 10.    Ovännen räckte ut sin hand
            efter allt vad dyrbart hon ägde;
        ja, hon fick se huru hedningar
            kommo in i hennes helgedom,
        just sådana som du hade förbjudit
            att komma in i din församling.
      >5 Mos. 23,3 f. Neh. 13,1 f. Ps. 79,1 f. Hes. 44,9.
 11.    Allt hennes folk måste med suckan
            tigga sitt bröd;
        för vad dyrbart de ägde måste de köpa sig mat
            till att stilla sin hunger.
        Se, HERRE, och akta på
            huru föraktad jag har blivit.
 12.    Går detta eder ej till sinnes, I alla som dragen vägen fram?
            Akten härpå och sen till:
        kan någon plåga vara lik den
            varmed jag har blivit hemsökt,
        den varmed HERREN har bedrövat mig
            på sin glödande vredes dag?
      >Jes. 13,13.
 13.    Från höjden sände han en eld
            i mina ben och fördärvade dem.
        Han bredde ut ett nät för mina fötter,
            han stötte mig tillbaka.
        Förödelse lät han gå över mig,
            han gjorde mig maktlös för alltid.
 14.    Mina överträdelser knötos samman
            av hans hand till ett ok,
        hopbundna lades de på min hals;
            så bröt han ned min kraft.
        Herren gav mig i händerna på människor
            som jag ej kan stå emot.
      >Ps. 31,11.
 15.    Alla de tappra kämpar jag hyste
            aktade Herren för intet.
        Han lyste ut högtid, mig till fördärv,
            för att krossa mina unga män.
        Ja, vinpressen trampade Herren
            till ofärd för jungfrun dottern Juda.
      >Jes. 63,3. Klag. 2,22.
 16.    Fördenskull gråter jag;
            mitt öga, det flyter i tårar;
        ty fjärran ifrån mig äro de som skulle trösta mig
            och vederkvicka min själ.
        Förödelse har gått över mina barn,
            ty fienden har blivit mig övermäktig.
      >Jer. 14,17.
 17.    Sion räcker ut sina händer,
            men ingen finnes, som tröstar henne;
        mot Jakob bådade HERREN upp
            ovänner från alla sidor;
        Jerusalem har blivit
            en styggelse ibland dem.
 18.    Ja, HERREN är rättfärdig,
            ty jag var gensträvig mot hans bud.
        Hören då, alla I folk,
            och sen min plåga:
        mina jungfrur och mina unga män
            fingo gå i fångenskap.
      >Dan. 9,7.
 19.    Jag kallade på mina vänner,
            men de bedrogo mig.
        Mina präster och mina äldste
            förgingos i staden,
        medan de tiggde sig mat
            för att stilla sin hunger.
 20.    Se HERRE, huru jag är i nöd,
            mitt innersta är upprört.
        Mitt hjärta vänder sig i mitt bröst,
            därför att jag var så gensträvig.
        Ute har svärdet förgjort mina barn,
            och inomhus pesten.
      >5 Mos. 32,25. Jes. 16,11. Klag. 2,11. Hes. 7,16.
 21.    Väl hör man huru jag suckar,
            men ingen finnes, som tröstar mig;
        alla mina fiender höra om min olycka och fröjda sig
            över att du har gjort detta.
        Den dag du förkunnade har du låtit komma.
            Dock, dem skall det gå såsom mig.
      >Jer. 50,10, 29. 51,24.
 21.    Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte,
            och hemsök dem,
        likasom du har hemsökt mig
            för alla mina överträdelsers skull
        ty många äro mina suckar,
            och mitt hjärta är sjukt.
      >Jer. 8,18.

[1]  Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
*25/02 Klagovisorna, 2 Kapitlet
                       Klagovisorna, 2 Kapitlet[1]

  1.    Huru höljer icke Herren genom sin vrede
            dottern Sion i mörker!
        Från himmelen ned till jorden kastade han
            Israels härlighet.
        Han vårdade sig icke om sin fotapall
            på sin vredes dag.
      >1 Krön. 28,2. Ps 132,7.
  2.    Utan skonsamhet fördärvade Herren
            alla Jakobs boningar;
        i sin förgrymmelse bröt han ned
            dottern Judas fästen,
        ja, han slog dem till jorden, han oskärade
            riket och dess furstar.
  3.    I sin vredes glöd högg han av
            vart Israels horn;
        han höll sin högra hand tillbaka,
            när fienden kom.
        Jakob förbrände han lik en lågande eld,
            som förtär allt runt omkring.
  4.    Han spände sin båge såsom en fiende,
            med sin högra hand stod han fram såsom en ovän
        och dräpte alla som voro våra ögons lust.
        Över dottern Sions hydda utgöt han
            sin vrede såsom en eld.
      >Ps. 7,13.
  5.    Herren kom såsom en fiende
            och fördärvade Israel,
        han fördärvade alla dess palats,
            han förstörde dess fästen;
        så hopade han över dottern Juda
            jämmer på jämmer.
  6.    Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård,
            han förstörde sin högtidsplats.
        Både högtid och sabbat lät HERREN
            bliva förgätna i Sion,
        och i sin vredes förgrymmelse försköt han
            både konung och präst.
  7.    Herren förkastade sitt altare,
            han gav sin helgedom till spillo.
        Murarna omkring hennes palatser
            gav han i fiendernas hand.
        De hovo upp rop i HERRENS hus
            såsom på en högtidsdag.
  8.    HERREN hade beslutit att förstöra
            dottern Sions murar;
        han spände mätsnöret till att fördärva
            och drog sin hand ej tillbaka.
        Han lät sorg komma över vallar och murar;
            förfallna ligga de nu alla.
      >2 Kon. 21,13. Jes. 34,11. Sak. 1,16.
  9.    Hennes portar sjönko ned i jorden,
            han bräckte och krossade hennes bommar.
        Hennes konung och furstar leva bland hedningar,
            ingen lag finnes mer;
        hennes profeter undfå ej heller
            någon syn från HERREN.
      >Ps. 74,9.
 10.    Dottern Sions äldste sitta där
            stumma på jorden,
        de hava strött stoft på sina huvuden
            och höljt sig i sorgdräkt;
        Jerusalems jungfrur
            sänka sina huvuden mot jorden.
 11.    Mina ögon äro förtärda av gråt,
            mitt innersta är upprört,
        min lever är såsom utgjuten på jorden
            för dottern mitt folks skada;
        ty barn och spenabarn försmäkta
            på gatorna i staden.
      >Klag. 1,20.
 12.    De ropa till sina mödrar:
            »Var få vi bröd och vin?»
        Ty försmäktande ligga de såsom slagna
            på gatorna i staden;
        ja, de uppgiva sin anda
            i sina mödrars famn.
 13.    Vad jämförligt skall jag framlägga för dig,
            du dotter Jerusalem?
        Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst,
            du jungfru dotter Sion?
        Din skada är ju stor såsom ett hav;
            vem kan hela dig?
 14.    Dina profeters syner
            voro falskhet och flärd,
        de blottade icke för dig din missgärning,
            så att du kunde bliva upprättad;
        de utsagor de förkunnade för dig
            voro falskhet och förförelse.
      >Jer. 2,8. 5,31. 14,14. 23,16. 27,14. 29,9. Hes. 13,2 f.
 15.    Alla vägfarande slå ihop händerna,
            dig till hån;
        de vissla och skaka huvudet
            åt dottern Jerusalem:
        »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet',
            'hela jordens fröjd'?»
      >Job 27,28. Ps. 48,3. 5O,2.
 16.    Alla dina fiender spärra upp
            munnen emot dig,
        de vissla och bita samman tänderna,
            de säga: »Vi hava fördärvat henne.
        Ja, detta är den dag som vi bidade efter;
            nu hava vi upplevat och sett den.»
      >Ps. 22,14. Klag. 3,46.
 17.    HERREN har gjort vad han hade beslutit,
            han har fullbordat sitt ord,
        vad han för länge sedan hade förordnat;
            han har brutit ned utan förskoning.
        Och han har låtit fienden glädjas över dig,
            han har upphöjt dina ovänners horn.
      >3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.
 18.    Deras hjärtan ropa till Herren.
            Du dottern Sions mur,
        låt dina tårar rinna som en bäck,
            både dag och natt;
        låt dig icke förtröttas,
            unna ditt öga ingen ro.
 19.    Stå upp, ropa högt i natten,
            när dess väkter begynna,
        utgjut ditt hjärta såsom vatten
            inför Herrens ansikte;
        lyft upp till honom dina händer
            för dina barns liv,
        ty de försmäkta av hunger
            i alla gators hörn.
      >Ps. 62,9.
 20.    Se, HERRE, och akta på
            vem du så har hemsökt.
        Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt,
            barnen som de hava burit i sin famn?
        Skall man i Herrens helgedom
            dräpa präster och profeter?
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53 f. Jer. 19,9. Klag. 4,10.
 21.    På jorden, ute på gatorna, ligga de,
            både unga och gamla;
        mina jungfrur och mina unga män
            hava fallit för svärd.
        Du dräpte på din vredes dag,
            du slaktade utan förskoning.
 22.    Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig
            förskräckelser ifrån alla sidor;
        och på HERRENS vredes dag fanns ingen
            som blev räddad och slapp undan.
        Dem som jag hade burit i min famn och fostrat,
            dem förgjorde min fiende.
      >Klag. 1,15.

[1]  Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
*25/03 Klagovisorna, 3 Kapitlet
                       Klagovisorna, 3 Kapitlet[1]

  1.    Jag är en man som har prövat elände
            under hans vredes ris.
  2.    Mig har han fört och låtit vandra
            genom mörker och genom ljus.
  3.    Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt,
            åter och åter.
  4.    Han har uppfrätt mitt kött och min hud,
            han har krossat benen i mig.
      >Ps. 51,10.
  5.    Han har kringskansat och omvärvt mig
            med gift och vedermöda.
  6.    I mörker har han lagt mig
            såsom de längesedan döda.
      >Ps. 143,3.
  7.    Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut,
            han har lagt på mig tunga fjättrar.
  8.    Huru jag än klagar och ropar,
            tillstoppar han öronen för min bön.
      >Job 19,7. Ps. 22,3.
  9.    Med huggen sten har han murat för mina vägar,
            mina stigar har han gjort svåra.
      >Job 19.8.
 10.    En lurande björn är han mot mig,
            ett lejon som ligger i försåt.
      >Hos. 5,14. 13,7 f.
 11.    Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken,
            förödelse lät han gå över mig.
 12.    Han spände sin båge och satte mig upp
            till ett mål för sin pil.
      >Job 16,12. Ps. 7,13. Klag. 2,4.
 13.    Ja, pilar från sitt koger sände han
            in i mina njurar.
 14.    Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk
            en visa för dem hela dagen.
      >Job 30,9. Ps. 69,12 f. Jer. 20,7.
 15.    Han mättade mig med bittra örter,
            han gav mig malört att dricka.
 16.    Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar,
            han höljde mig med aska.
 17.    Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid;
            jag visste ej mer vad lycka var.
 18.    Jag sade: »Det är ute med min livskraft
            och med mitt hopp till HERREN.»
 19.    Tänk på mitt elände och min husvillhet,
            på malörten och giftet!
 20.    Stadigt tänker min själ därpå
            och är bedrövad i mig.
 21.    Men detta vill jag besinna,
            och därför skall jag hoppas:
 22.    HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss,
            ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
 23.    Den är var morgon ny,
            ja, stor är din trofasthet.
 24.    HERREN är min del, det säger min själ mig;
            därför vill jag hoppas på honom.
      >Ps. 16,5. 73,26. 119,57.
 25.    HERREN är god mot dem som förbida honom,
            mot den själ som söker honom.
 26.    Det är gott att hoppas i stillhet
            på hjälp från HERREN.
 27.    Det är gott för en man att han får bära
            ett ok i sin ungdom.
      >Ps. 119,71. Matt. 11,29.
 28.    Må han sitta ensam och tyst,
            när ett sådant pålägges honom.
 29.    Må han sänka sin mun i stoftet;
            kanhända finnes ännu hopp.
 30.    Må han vända kinden till åt den som slår honom
            och låta mätta sig med smälek.
      >Matt. 5,39.
 31.    Ty Herren förkastar icke
            för evig tid;
      >Ps. 103,9.
 32.    utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen,
            efter sin stora nåd.
 33.    Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn
            och vållar dem bedrövelse.
 34.    Att man krossar under sina fötter
            alla fångar i landet,
 35.    att man vränger en mans rätt
            inför den Högstes ansikte,
 36.    att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak,
            skulle Herren icke se det?
 37.    Vem sade, och det vart,
            om det ej var Herren som bjöd?
      >Ps. 33,9.
 38.    Kommer icke från den Högstes mun
            både ont och gott?
      >Jes. 45,7. Am. 3,6.
 39.    Varför knorrar då en människa här i livet,
            varför en man, om han drabbas av sin synd?
      >Luk. 23,41.
 40.    Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem
            och omvända oss till HERREN.
 41.    Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer,
            till Gud i himmelen.
 42.    Vi hava varit avfälliga och gensträviga,
            och du har icke förlåtit det.
      >Ps. 106,6.
 43.    Du har höljt dig i vrede och förföljt oss,
            du har dräpt utan förskoning.
 44.    Du har höljt dig i moln,
            så att ingen bön har nått fram.
 45.    Ja, orena och föraktade låter du oss stå
            mitt ibland folken.
 46.    Alla våra fiender spärra upp
            munnen emot oss.
      >Klag. 2,16.
 47.    Faror och fallgropar möta oss
            fördärv och skada.
      >Jes. 24,17. Jer. 48,43.
 48.    Vattenbäckar rinna ned från mitt öga
            för dottern mitt folks skada.
      >Jer. 9,1. 14,17. Klag. 1,16.
 49.    Mitt öga flödar utan uppehåll
            och förtröttas icke,
 50.    till dess att HERREN blickar ned från himmelen
            och ser härtill.
 51.    Mitt öga vållar mig plåga
            för alla min stads döttrars skull.
 52.    Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel
            av dem som utan sak äro mina fiender.
 53.    De vilja förgöra mitt liv här i djupet,
            de kasta stenar på mig.
      >Jer. 38,6.
 54.    Vatten strömma över mitt huvud,
            jag säger: »Det är ute med mig.»
 55.    Jag åkallar ditt namn, o HERRE,
            har underst i djupet.
      >Ps. 88,7.
 56.    Du hör min röst; tillslut icke ditt öra,
            bered mig lindring, då jag nu ropar.
 57.    Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig;
            du säger: »Frukta icke.»
      >Ps. 145,18.
 58.    Du utför, Herre, min själs sak,
            du förlossar mitt liv.
 59.    Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares;
            skaffa mig rätt.
 60.    Du ser all deras hämndgirighet,
            alla deras anslag mot mig.
 61.    Du hör deras smädelser, HERRE,
            alla deras anslag mot mig.
 62.    Vad mina motståndare tala och tänka ut
            är beständigt riktat mot mig.
 63.    Akta på huru de hava mig till sin visa,
            evad de sitta eller stå upp.
 64.    Du skall giva dem vedergällning, HERRE,
            efter deras händers verk.
      >Ps. 28,4.
 65.    Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan;
            din förbannelse skall komma över dem.
      >Ps. 69,24. 2 Kor. 3,14 f.
 66.    Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem,
            så att de ej bestå under HERRENS himmel.

[1]  Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
*25/04 Klagovisorna, 4 Kapitlet
                       Klagovisorna, 4 Kapitlet[1]

  1.    Huru har icke guldet berövats sin glans,
            den ädla metallen förvandlats!
        Heliga stenar ligga kringkastade
        i alla gators hörn.
  2.    Sions ädlaste söner
            som aktades lika med fint guld,
        huru räknas de icke nu såsom lerkärl,
            krukmakarhänders verk!
      >Jer. 19,11.
  3.    Själva schakalerna räcka spenarna åt sina ungar
            för att giva dem di;
        men dottern mitt folk har blivit grym,
            lik strutsen i öknen.
      >Job 39,16 f.
  4.    Spenabarnets tunga
            låder av törst vid dess gom;
        le späda barnen bedja om bröd,
            men ingen bryter sådant åt dem.
      >Ps. 137,6. Klag. 2,11 f.
  5.    De som förr åto läckerheter
            försmäkta nu på gatorna;
        de som uppföddes i scharlakan
            måste nu ligga i dyn.
  6.    Så var dottern mitt folks missgärning större
            än Sodoms synd,
        Sodoms, som omstörtades i ett ögonblick,
            utan att människohänder kommo därvid.
      >1 Mos. 18,20. 19,24 f. Hes. 16,46 f.
  7.    Hennes furstar voro mer glänsande än snö,
            de voro vitare än mjölk,
        deras hy var rödare än korall,
            deras utseende var likt safirens.
  8.    Nu hava deras ansikten blivit mörkare än svart färg,
            man känner icke igen dem på gatorna;
        deras hud sitter fastklibbad vid benen,
            den har förtorkats och blivit såsom trä.
  9.    Lyckligare voro de som dräptes med svärd,
            än de äro, som dräpas av hunger,
        de som täras bort under kval,
            utan näring från marken.
      >Jer.8,3.
 10.    Med egna händer måste ömsinta kvinnor
            koka sina barn
        för att hava dem till föda
            vid dottern mitt folks skada.
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,58. 2 Kon. 6,29. Jer. 19,9. Klag. 2,10.
 11.    HERREN har uttömt sin förtörnelse,
            utgjutit sin vredes glöd;
        i Sion har han tänt upp en eld,
            som har förtärt dess grundvalar.
      >Jer. 17,27. Hes. 7,8.
 12.    Ingen konung på jorden hade trott det,
            ingen som bor på jordens krets,
        att någon ovän eller fiende skulle komma in
            genom Jerusalems portar.
 13.    För dess profeters synders skull har så skett,
            för dess prästers missgärningar,
        därför att de därinne utgöto
            de rättfärdigas blod.
      >Jer. 5,31. 23,21. 26,8 f. Matt. 23,35.
 14.    Såsom blinda irra de omkring på gatorna,
            fläckade av blod.
        så att ingen finnes, som vågar
            komma vid deras kläder.
 15.    »Viken undan!» »Oren!», så ropar man framför dem;
            »Viken undan, viken undan, kommen icke vid den!»
        ja, flyktiga och ostadiga måste de vara;
            bland hedningarna säger man om dem:
        »De skola ej mer finna någon boning.»
      >3 Mos. 13,45.
 16.    HERRENS åsyn förskingrar dem,
            han vill icke mer akta på dem;
        mot prästerna visas intet undseende,
            mot de äldste ingen misskund.
 17.    Ännu försmäkta våra ögon
            i fåfäng väntan efter hjälp;
        från vårt vårdtorn speja vi
            efter ett folk som ändå ej kan frälsa oss.
 18.    Han lurar på vara steg,
            så att vi ej våga gå på våra gator.
        Vår ände är nära, vara dagar äro ute;
            ja, vår ande har kommit.
 19.    Våra förföljare voro snabbare
            än himmelens örnar;
        på bergen jagade de oss,
            i öknen lade de försåt för oss.
 20.    HERRENS smorde, han som var vår livsfläkt,
            blev fångad i deras gropar,
        han under vilkens skugga vi hoppades
            att få leva bland folken.
      >2 Kon. 25,5 f. Jer. 52,8 f.
 21.    Ja, fröjda dig och var glad, du dotter Edom,
            du som bor i Us' land!
        Också till dig skall kalken komma;
            du skall varda drucken och få ligga blottad.
      >Ps. 137,7. Jer. 25,15, 21. 49,12.
 22.    Din missgärning är ej mer, du dotter Sion;
            han skall ej åter föra dig bort i fångenskap.
        Men din missgärning, du dotter Edom, skall han hemöka;
            han skall uppenbara dina synder.
      >Jes. 40,2.

[1]  Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
*25/05 Klagovisorna, 5 Kapitlet
                       Klagovisorna, 5 Kapitlet

  1.    Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss
        skåda ned och se till vår smälek.
  2.    Vår arvedel har kommit i främlingars ägo,
        våra hus i utlänningars.
      >5 Mos. 28,30 f.
  3.    Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader;
        våra mödrar äro såsom änkor.
  4.    Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar;
        vår egen ved måste vi betala.
  5.    Våra förföljare äro oss på halsen;
        huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
  6.    Vi hava måst giva oss under Egypten,
        under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
  7.    Våra fäder hava syndat, de äro icke mer,
        vi måste bära deras missgärningar.
      >2 Mos. 20,5. Jer. 31,29. Hes. 18,2.
  8.    Trälar få råda över oss;
        ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
  9.    Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd,
        bärga det undan öknens svärd.
 10.    Vår hud är glödande såsom en ugn,
        för brännande hungers skull.
 11.    Kvinnorna kränkte man i Sion,
        jungfrurna i Juda städer.
 12.    Furstarna blevo upphängda av deras händer,
        för de äldste visade de ingen försyn.
      >5 Mos. 28,50.
 13.    Ynglingarna måste bära på kvarnstenar,
        och gossarna dignade under vedbördor.
 14.    De gamla sitta icke mer i porten,
        de unga hava upphört med sitt strängaspel.
 15.    Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd
        i sorgelåt är vår dans förvandlad.
      >Job 30,31.
 16.    Kronan har fallit ifrån vårt huvud;
        ve oss, att vi syndade så!
      >Job 19,9. Jer. 13,18. Hes. 21,26.
 17.    Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka,
        därför äro våra ögon förmörkade,
 18.    för Sions bergs skull, som nu ligger öde,
        så att rävarna ströva omkring därpå.
 19.    Du, HERRE, tronar evinnerligen;
        din tron består från släkte till släkte.
      >Ps. 9,8. 29,10. 102,13. 145,13.
 20.    Varför vill du för alltid förgäta oss,
        förkasta oss för beständigt?
 21.    Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter;
        förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
      >Jer. 31,18.
 22.    Eller har du alldeles förkastat oss?
        Förtörnas du på oss så övermåttan?
*26/ Hesekiel
*26/01 Hesekiel, 1 Kapitlet
                         Hesekiel, 1 Kapitlet

               Profeten skådar i en syn Herren på hans
                           härlighets tron.

  1.  I det trettionde året, på femte dagen i fjärde månaden, när jag
      var bland de fångna vid strömmen Kebar, öppnades himmelen, och
      jag såg en syn från Gud.
  2.  På femte dagen i månaden, när femte året gick, efter att konung
      Jojakin hade blivit bortförd i fångenskap,
      >2 Kon. 24,12.
  3.  kom HERRENs ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldeernas
      land vid strömmen Kebar, och HERRENS hand kom där över honom.

  4.  Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med
      flammande eld, ooh ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i
      elden, syntes något som var såsom glänsande malm.
      >Ps. 18,8 f. Hab. 3,3 f. Syr. 49,8.
  5.  Och mitt däri syntes något som liknade fyra väsenden, och dessa
      sågo ut på följande sätt: de liknade människor,
      >1 Mos. 3,24. Upp. 4,7 f.
  6.  men vart väsende hade fyra ansikten, och vart och ett av dem
      hade fyra vingar,
  7.  och deras ben voro raka och deras fötter såsom fötterna på en
      kalv och de glimmade såsom glänsande koppar.
  8.  Och de hade människohänder under sina vingar på alla fyra
      sidorna.  Och med de fyras ansikten och vingar förhöll det sig
      så:
  9.  deras vingar slöto sig intill varandra; och när de gingo,
      behövde de icke vända sig, utan gingo alltid rakt fram.
 10.  Och deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade
      lejonansikten på högra sidan, och alla fyra hade tjuransikten på
      vänstra sidan, och alla fyra hade ock örnansikten.
 11.  Så var det med deras ansikten.  Och deras vingal voro utbredda
      upptill; vart väsende hade två vingar med vilka de slöto sig
      intill varandra, och två som betäckte deras kroppar.
 12.  Och de gingo alltid rakt fram; vart anden ville gå, dit gingo
      de, och när de gingo, behövde de icke vända sig.
 13.  Och väsendena voro till sitt utseende lika eldsglöd, som brunno
      likasom bloss, under det att elden for omkring mellan väsendena;
      och den gav ett sken ifrån sig, och ljungeldar foro ut ur elden.
 14.  Och väsendena hastade fram och tillbaka likasom blixtar.

 15.  När jag nu såg på väsendena, fick jag se ett hjul stå på jorden,
      invid väsendena, vid var och en av deras fyra framsidor.
 16.  Och det såg ut som om hjulen voro gjorda av något som liknade
      krysolit, och alla fyra voro likadana; och det såg vidare ut som
      om de voro så gjorda, att ett hjul var insatt i ett annat.
 17.  När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde
      icke vända sig, när de gingo.
 18.  Och deras lötar voro höga och förskräckliga, och på alla fyra
      voro lötarna fullsatta med ögon runt omkring.
 19.  Och när väsendena gingo, gingo ock hjulen invid dem, och när
      väsendena lyfte sig upp över jorden lyfte sig ock hiulen.
 20.  Vart anden ville gå, dit gingo de, ja, varthelst anden ville gå;
      och hjulen lyfte sig jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.
 21.  När väsendena gingo, gingo ock dessa; när de stodo stilla, stodo
      ock dessa stilla; när de lyfte sig upp över jorden, lyfte sig
      ock hjulen jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.
 22.  Och över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett
      himlafäste, till utseendet såsom underbar kristall, utspänt
      ovanpå deras huvuden.
 23.  Och under fästet voro deras vingar utbredda rätt emot varandra
      Vart särskilt väsende hade två vingar med vilka det kunde
      betäcka sin kropp.
 24.  Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom
      dånet av stora vatten, såsom den Allsmäktiges röst; ja, det var
      ett väldigt dån, likt dånet från en härskara.  Men när de stodo
      stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.
      >Ps 29,3 f.
 25.  Och ovan fästet, som vilade på deras huvuden, dånade det; när de
      då stodo stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.

 26.  Och ovanpå fästet, som vilade på deras huvuaen, syntes något som
      såg ut att vara av safirsten, och som liknade en tron; och
      ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet
      liknade en människa,
      >2 Mos. 24,10. Jes. 6,1 Hes. 10,1 f. Dan. 7,9 f. Upp. 4,2 f.
 27.  Och jag såg något som var såsom glänsande malm och omgivet runt
      omkring av något som såg ut såsom eld, ända ifrån det som såg ut
      att vara hans länder och sedan allt uppåt.  Men nedåt från det
      som såg ut att vara hans länder såg jag något som såg ut såsom
      eld; och ett sken omgav honom.
 28.  Såsom bågen som synes i skyn, när det regnar, så såg skenet ut
      där runt omkring.

      Så såg det ut, som tycktes mig vara HERRENS härlighet; och när
      jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten
      av en som talade
      >1 Mos. 9,12 f. Dan. 10,9. Upp. 1,17.
*26/02 Hesekiel, 2 Kapitlet
                         Hesekiel, 2 Kapitlet

               Profetens sändning till det gensträviga
                          Israel.  Bokrullen.

  1.  Och han sade till mig: »Du människobarn, stå upp på dina fötter,
      så vill jag tala med dig.»
  2.  När han så talade till mig, kom en andekraft i mig och reste upp
      mig på mina fötter; och jag hörde på honom som talade till mig.
      >Hes. 3,24. Dan. 10,10.
  3.  Och han sade till mig: »Du människobarn, jag sänder dig till
      Israels barn, de avfälliga hedningarna som hava avfallit från
      mig; de och deras fäder hava begått överträdelser mot mig allt
      intill den dag som i dag är.
  4.  Till barnen med hårda pannor och förstockade hjärtan sänder jag
      dig, och du skall säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN'
      >Jer. 3,8. 5,8. Hes. 3,7.
  5.  Och evad de höra därpå eller icke -- ty de äro ett gensträvigt
      släkte -- så skola de dock förnimma att en profet har varit
      ibland dem.
      >Jes. 28,9, Hes. 33,33.
  6.  Och du, människobarn, frukta icke för dem, och frukta icke för
      deras ord, fastän du omgives av tistlar och törnen och bor
      ibland skorpioner.  Nej, frukta icke för deras ord, och var icke
      förfärad för dem själva, då de nu äro ett gensträvigt släkte.
      >Jer 1,8, 17. 9,2 f. Hes. 3,9. Mik. 7,4.  Luk. 12,4 1 Petr. 3,14.
  7.  Utan tala mina ord till dem, evad de höra på dem eller icke, då
      de nu äro så gensträviga.
  8.  Men du, människobarn, hör nu vad jag talar till dig; var icke
      gensträvig såsom detta gensträviga släkte.  Öppna din mun och ät
      vad jag giver dig.»
      >Upp. 10,9 f.

  9.  Och jag fick se en hand uträckas mot mig, och i den såg jag en
      bokrulle.
 10.  Och denna breddes ut framför mig, och den var fullskriven innan
      och utan; och där voro uppskrivna klagosånger, suckan och verop.
*26/03 Hesekiel, 3 Kapitlet
                         Hesekiel, 3 Kapitlet

                Profeten äter upp bokrullen och sändes
                 åstad att tala till det gensträviga
                  Israel.  En lärares ansvar för sina
                      åhörare.  Ny uppenbarelse.

  1.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ät vad du här finner,
      ät upp denna rulle, och gå sedan åstad och tala till Israels
      hus.»
  2.  Då öppnade jag min mun, och han gav mig rullen att äta.
  3.  Och han sade till mig: »Du människobarn, du måste mätta din buk
      och fylla dina inälvor med den rulle som jag nu giver dig.»  Och
      jag åt, och den var i min mun söt såsom
      honung.
      >Ps. 19,11. Jer. 15,16.

  4.  Och han sade till mig: »Du människobarn, gå bort till Israels
      hus och tala till dem med mina ord.
  5.  Ty du bliver ju icke sänd till ett folk med obegripligt språk
      och trög tunga, utan till Israels hus,
  6.  icke till mångahanda folk med obegripligt språk och trög tunga,
      vilkas tal du icke förstår; sannerligen, sände jag dig till
      sådana, så skulle de höra på dig
  7.  Men Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på
      mig; hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade
      hjärtan.
      >Hes. 2,4.
  8.  Men se, jag gör ditt ansikte hårt såsom deras ansikten, och din
      panna hård såsom deras pannor.
      >Jer. 1,18. Mik. 3,8.
  9.  Ja, jag gör din panna hård sasom diamant, hårdare än flinta.  Du
      skall icke frukta för dem och icke förfäras för dem, då de nu
      äro ett gensträvigt släkte.»
      >Hes. 2,6.
 10.  Och han sade till mig: »Du människobarn, allt vad jag talar till
      dig skall du upptaga i ditt hjärta och höra med dina öron.
 11.  Och gå bort till dina fångna landsmän, och tala till dem och säg
      till dem: 'Så säger Herren, HERREN' -- evad de nu höra därpå
      eller icke.»

 12.  Och en andekraft lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet
      av ett väldigt dån: »Lovad vare HERRENS härlighet, där varest
      den är!»,
 13.  så ock ljudet av väsendenas vingar, som rörde vid varandra, och
      ljudet av hjulen jämte dem och ljudet av ett väldigt dån.
 14.  Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig bort, och jag
      färdades åstad, bedrövad och upprörd i min ande, och HERRENS
      hand var stark över mig.
      >Jer. 15,17.
 15.  Och hag kom till de fångna i Tel-Abib, till dem som bodde vid
      strömmen Kebar, till den plats där de bodde; och jag satt där
      ibland dem i sju dagar, försänkt i djup sorg.

 16.  Men efter sju dagar kom HERRENS ord till mig; han sade:
 17.  »Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels
      hus, för att du å mina vagnar skall varna dem, när du hör ett
      ord från min mun.
      >Jer. 6,17. Hes. 33,7 f.
 18.  Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö' och du då icke
      varnar honom, ja, om du icke säger något till att varna den
      ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall
      väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall
      jag utkräva av din hand.
 19.  Men om du varnar den ogudaktige och han likväl icke vänder om
      från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall
      visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har
      räddat din själ.
 20.  Och om en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och
      gör vad orätt är, så skall jag lägga en stötesten i hans väg,
      och han skall dö.  Om du då icke har varnat honom, så skall han
      väl dö genom sin synd, och den rättfardighet som han förr har
      övat skall icke varda ihågkommen, men hans blod skall jag
      utkräva av din hand.
      >Hes. 18,24. 33,12 f.
 21.  Men om du har varnat den rättfärdige, för att han, den
      rättfärdige, icke skall synda, och han så avhåller sig från
      synd, då skall han förvisso få leva, därför att han lät varna
      sig, och du själv har då räddat din själ.»

 22.  Och HERRENS hand kom där över mig, och han sade till mig: »Stå
      upp och gå ut på slätten; där skall jag tala med dig.»
 23.  Då stod jag upp och gick ut på slätten; och se, där stod HERRENS
      härlighet, alldeles sådan som jag hade sett den vid strömmen
      Kebar; och jag föll ned på mitt ansikte.
      >Hes. 1,3.
 24.  Men en andekraft kom i mig och reste upp mig på mina fötter.  Och
      han talade med mig och sade till mig: »Gå och stäng dig inne i
      ditt hus.
      >Hes. 2,2.
 25.  Och se, du människobarn, bojor skola läggas på dig, och du skall
      bliva bunden med sådana, så att du icke kan gå ut bland de
      andra.
      >Hes. 4,8.
 26.  Och jag skall låta din tunga låda vid din gom, så att du bliver
      stum och icke kan bestraffa dem, då de nu äro ett gensträvigt
      släkte.
      >Hes. 2,5.
 27.  Men när jag talar med dig, skall jag upplåta din mun, så att du
      kan säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN.'  Den som då vill
      höra, han höre, och den som icke vill, han höre icke, då de nu
      äro ett gensträvigt släkte.»
      >Hes 2,7.
*26/04 Hesekiel, 4 Kapitlet
                         Hesekiel, 4 Kapitlet

                   Jerusalems belägring förebildad.

  1.  Och du, människobarn, tag dig en tegeltavla och lägg den framför
      dig och rista på den in en stad, nämligen Jerusalem
  2.  Och res upp bålverk mot den och bygg en belägringsmur mot den
      och kasta upp en vall mot den och slå upp läger mot den och sätt
      upp murbräckor mot den runt omkring.
  3.  Och tag dig en järnplåt och sätt upp den såsom en järnvagg
      mellan dig och staden; och vänd så ditt ansikte emot den och
      håll den belägrad och ansätt den.  Detta skall vara ett tecken
      för Israels hus.

  4.  Och lägg du dig på din vänstra sida och lägg Israels hus'
      missgärning ovanpå; lika många dagar som du ligger så, skall du
      bära på deras missgärning.
  5.  Jag skall låta deras missgärningsår för dig motsvaras av ett
      lika antal dagar, nämligen av tre hundra nittio dagar; så länge
      skall du bara på Israels hus' missgärning.
  6.  Och sedan, när du har fullgjort detta, skall du lägga dig på din
      högra sida och bära på Juda hus' missgärning; i fyrtio dagar,
      var dag svarande mot ett år, skall denna min föreskrift gälla
      för dig.
      >4 Mos. 14,34.
  7.  Och du skall vända ditt ansikte och din blottade arm mot det
      belägrade Jerusalem och profetera mot det.

  8.  Och se, jag skall lägga bojor på dig, så att du icke kan vända
      dig från den ena sidan på den andra, förrän dina belägringsdagar
      äro slut.
  9.  Och tag dig vete, korn, bönor, linsärter, hirs och spält och
      lägg detta i ett och samma kärl och baka dig bröd därav; lika
      många dagar som du ligger på ena sidan, alltså tre hundra nittio
      dagar, skall detta vara vad du har att äta.
 10.  Den mat som du får att äta skall du äta efter vikt, tjugu siklar
      om dagen; detta skall du hava att äta från en viss timme ena
      dagen till samma timme nästa dag
 11.  Du skall ock dricka vatten efter mått, nämligen en sjättedels
      hin; så mycket skall du hava att dricka från en viss timme ena
      dagen till samma timme nästa dag.
 12.  Tillredd såsom kornkakor skall maten ätas av dig, och du skall
      tillreda den inför deras ögon på bränsle av människoträck.

 13.  Och HERREN tillade: »Likaså skola Israels barn äta sitt bröd
      orent bland hedningarna, till vilka jag skall fördriva dem.»
 14.  Men jag svarade: »Ack, Herre, HERRE!  Se, jag har ännu aldrig
      blivit orenad.  Jag har aldrig, från min ungdom och intill nu,
      ätit något självdött eller ihjälrivet djur; och sådant kött som
      räknas för vederstyggligt har aldrig kommit i min mun.»
      >3 Mos. 7,18, 24 f. 11,2 f. 19,7. Jes. 65,4. Apg. 10,14.
 15.  Då sade han till mig: »Välan, jag vill låta dig taga kospillning
      i stället för människoträck; vid sådan må du baka ditt bröd.»
 16.  Och han sade åter till mig: »Du människobarn, se, hag vill
      fördärva livsuppehället för Jerusalem, så att de skola äta bröd
      efter vikt, och det med oro, och dricka vatten eF- ter mått, och
      det med förfäran;
      >3 Mos. 26,26. Hes. 14,13.
 17.  ja, så att de lida brist på bröd och vatten och gripas av
      förfäran, den ene med den andre, och försmäkta genom sin
      missgärning.
*26/05 Hesekiel, 5 Kapitlet
                         Hesekiel, 5 Kapitlet

                   Förebildlig framställning av den
                 undergång som skall drabba profetens
                                folk.

  1.  Och du, människobarn, tag dig ett skarpt svärd och bruka det
      såsom rakkniv, och för det över ditt huvud och din haka; tag dig
      så en vågskål och dela det avrakade håret.
      >Jes. 7,20.
  2.  En tredjedel skall du bränna upp i eld mitt i staden, när
      belägringsdagarna hava gått till ända; en tredjedel skall du
      taga ut ooh slå den med svärdet där runt omkring; och en
      tredjedel skall du strö ut för vinden, och mitt svärd skall jag
      draga ut efter dem.
  3.  Men några få strån skall du taga undan därifrån, och dem skall
      du knyta in i flikarna av din mantel.
      >Hes. 14,22.
  4.  Och av dessa strån skall du återigen taga några och kasta dem i
      elden och bränna upp dem i eld.  Härifrån skall en eld gå ut
      över hela Israels hus.

  5.  Så säger Herren, HERREN: Detta år Jerusalem, som jag har satt
      mitt ibland hednafolken, med länder runt däromkring.
  6.  Men det var gensträvigt mot mina rätter på ett ännu ogudaktigare
      sätt än hednafolken, och var ännu mer gensträvigt mot mina
      stadgar än länderna runt däromkring; ty de förkastade mina
      rätter oah vandrade icke efter mina stadgar.
      >Jer. 6,16. 44,16 f.
  7.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven rasat värre än
      hednafolken runt omkring eder, och icke haven vandrat efter mina
      stadgar ooh icke gjort efter mina rätter, ja, icke ens gjort
      efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring eder,
      >Hes. 16,47 f. Rom. 2,14 f.
  8.  därför säger Herren, HERREN så: Se, fördenskull skall jag också
      komma över dig och skipa rätt mitt ibland dig inför hednafolkens
      ögon;
  9.  jag skall göra med dig vad jag aldrig förr har gjort, och sådant
      som jag aldrig mer vill göra, för alla dina styggelsers
      skull.
      >Matt. 24,21,
 10.  Därför skola i dig föräldrar äta sina barn, och barn sina
      föräldrar; och jag skall skipa rätt i dig och strö ut för alla
      vindar allt som bliver kvar av dig.
      >3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53. Jer. 19,9, Klag. 2,20, 4,10.
 11.  Ja, så sant jag lever, säger Herren, HERREN: sannerligen, därför
      att du har orenat min helgedom med alla dina skändligheter och
      alla dina styggelser, skall jag också utan skonsamhet vända bort
      mitt öga och icke hava någon misskund.
      >Jer. 21,7, Hes. 7,4. 8,18.
 12.  En tredjedel av dig skall dö av pest och förgås av hunger i dig,
      en tredjedel skall falla för svärd runt omkring dig; och en
      tredjedel skall jag strö ut för alla vindar, och mitt svärd
      skall jag draga ut efter dem.
      >Jer. 15,2,
 13.  Ja, min vrede skall få uttömma sig, och jag skall släcka min
      förtörnelse på dem och hämnas på dem; och när jag så uttömmer
      min förtörnelse på dem, skola de förnimma att jag, HERREN, har
      talat i min nitälskan.
      >Jes. 1,24. Hes. 16,42. 24,13.
 14.  Och jag skall låta dig bliva en ödemark och en smälek bland
      folken runt omkring dig, inför var mans ögon, som går där fram.
      >Jer. 18,16.
 15.  Ja, det skall bliva till smälek och hån, till varnagel och
      skräck för folken runt omkring dig, när jag så skipar rätt i dig
      med vrede och förtörnelse och förtörnelses tuktan.  Jag, HERREN,
      har talat.
 16.  När jag sänder bland dem hungerns onda pilar, som bliva till
      fördärv, ja, när jag sänder dessa till att fördärva eder och så
      låter eder hunger bliva allt värre, då skall jag förstöra för
      eder edert livsuppehälle.
      >Hes. 4,16, 14,13.
 17.  Jag skall sända över eder hungersnöd och vilddjur, som skola
      döda edra barn; och pest och blodsutgjutelse skall gå över dig,
      och svärd skall jag låta komma över dig.  Jag, HERREN, har talat.
      >3 Mos. 26,22. 5 Mos. 32,24. Hes. 28,23.
*26/06 Hesekiel, 6 Kapitlet
                         Hesekiel, 6 Kapitlet

                  Domsord över Israels berg för den
                    avgudadyrkan som där bedrives.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Israels berg och
      profetera mot dem
      >Hes. 36,1.
  3.  och säg: I Israels berg, hören Herrens, HERRENS ord: Så säger
      Herren, HERREN till bergen och höjderna, till bäckarna och
      dalarna: Se, jag skall låta svärd komma över eder och förstöra
      edra offerhöjder.
  4.  Och edra altaren skola varda förödda och edra solstoder
      sönderkrossade, och dem av eder, som bliva slagna, skall jag
      låta bliva kastade inför edra eländiga avgudar.
      >3 Mos. 26,30 f. 2 Kon. 23,11 f.
  5.  Och jag skall låta Israels barns döda kroppar ligga där inför
      deras eländiga avgudar, och jag skall förströ edra ben runt
      omkring edra altaren.
  6.  Var I än ären bosatta skola städerna bliva öde och offerhöjderna
      ödelagda, så att edra altaren stå öde och förödda, och edra
      eländiga avgudar bliva sönderslagna och få en ände, och edra
      solstoder bliva nedhuggna, och edra verk utplånade.
  7.  Dödsslagna män skola då falla bland ederD; och I skolen förnimma
      att jag är HERREN.
  8.  Och om jag låter några leva kvar, så att somliga av eder, när I
      bliven förströdda i länderna, räddas undan svärdet ute bland
      folken,
  9.  så skola dessa edra räddade ute bland folken, där de äro i
      fångenskap, tänka på mig, när jag har krossat deras trolösa
      hjärtan, som veko av ifrån mig, och deras ögon, som i trolös
      avfällighet skådade efter deras eländiga avgudar; och de skola
      känna leda vid sig sjäka för det onda som de hava gjort med alla
      sina styggelser.
      >3 Mos. 26,40 f. 4 Mos. 15,39.
 10.  Och de skola förnimma att jag är HERREN.  Det är icke ett tomt
      ord att jag skall låta denna olycka komma över dem.

 11.  Så säger Herren, HERREN: Slå dina händer tillsammans, och stampa
      med dina fötter, och ropa ack och ve över alla de onda
      styggelserna i Israels hus, ty genom svärd, hunger och pest
      måste de falla.
 12.  Den som är långt borta skall dö av pest, och den som är nära
      skall falla för svärd, och den som bliver kvar och varder
      bevarad skall dö av hunger; så skall jag uttömma min vrede på
      dem.
 13.  Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när deras slagna män
      ligga där mitt ibland sina eländiga avgudar, runt omkring sina
      altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla
      gröna träd och under alla lummiga terebinter, varhelst de hava
      låtit en välbehaglig lukt uppstiga till alla sina oländiga
      avgudar.
      >2 Kon. 17,10. Jer. 2,20.
 14.  Och jag skall uträcka min hand mot dem och göra landet mer öde
      och tomt än öknen vid Dibla, var de än äro bosatta; och de skola
      förnimma att jag är HERREN.
      >Jer 48,22.
*26/07 Hesekiel, 7 Kapitlet
                         Hesekiel, 7 Kapitlet

                            Änden kommer.

  1.  Och HERRENs ord kom tili mig; han sade:
  2.  Du människobarn, så säger Herren, HERREN till Israels land:
      Änden!  Ja, änden kommer över landets fyra hörn.
  3.  Nu kommer änden över dig, ty jag skall sända min vrede mot dig
      och döma dig efter dina gärningar och låta alla dina styggelser
      komma över dig.
  4.  Jag skall icke visa dig någon skonsamhet och icke hava någon
      misskund; nej, jag skall låta dina gärningar komma över dig, och
      dina styggelser skola vila på dig.  Och I skolen förnimma att jag
      är HERREN.

  5.  Så säger Herren, HERREN: Se, en olycka kommer, en olycka ensam i
      sitt slag!
  6.  En ände kommer, ja, änden kommer, den vaknar upp och kommer över
      dig.
  7.  Ja se, det kommer!  Nu kommer ordningen till dig, du folk som bor
      här i landet; din stund kommer, förvirringens dag är nära, då
      intet skördeskri mer skall höras på bergen.
  8.  Nu skall jag snart utgjuta min förtörnelse över dig och uttömma
      min vrede på dig, och döma dig efter dina gärningnr och låta
      alla dina styggelser komma över dig.
  9.  Jag skall icke visa någon skonsamhet och icke hava någon
      misskund, jag skall giva dig efter dina gärningar, och dina
      styggelser skola vila på dig.  Och I skolen förnimma att jag,
      HERREN, är den som slår.
 10.  Se, dagen är inne; se, det kommer!  Ordningen går sin gång, riset
      blomstrar upp, övermodet grönskar;
      >Jes. 10,5.
 11.  våldet reser sig till ett ris för ogudaktigheten.  Då bliver
      intet kvar av dem, intet av hela deras hop, intet av deras gods,
      och till intet bliver deras härlighet.
 12.  Stunden kommer, dagen nalkas; köparen må icke glädja sig, och
      säljaren må icke sörja, ty vredesglöd kommer över hela hopen
      därinne.
 13.  Säljaren skall icke få tillbaka vad han har sålt, om han ens får
      förbliva vid liv.  Ty profetian om hela hopen därinne skall icke
      ryggas och ingen som lever i missgärning skall kunna hålla
      stånd.
 14.  Man stöter i basun och rustar allt i ordning, men ingen drager
      ut till strid; ty min vredesglöd går fram över hela hopen
      därinne.
 15.  Ute härjar svärdet och därinne pest och hungersnöd, den som är
      ute på marken dör genom svärdet, och den som är i staden, honom
      förtär hungersnöd och pest.
 16.  Och om några av dem bliva räd dade, så skola de söka sin
      tillflykt i bergen och vara lika klvftornas duvor, som
      allasammans klaga.  Så skall det gå var och en genom hans
      missgärning.
      >Jes. 38,14.
 17.  Alla händer skola sjunka ned, och alla knän skola bliva såsom
      vatten.
      >Jes. 13,7. Jer. 6,24.
 18.  Människorna skola kläda sig i sorgdräkt, och förfäran skall
      övertäcka dem, alla ansikten skola höljas av skam, och alla
      huvuden skola bliva skalliga.
      >Jes. 3,24.
 19.  Man skall kasta sitt silver ut på gatorna och akta sitt guld
      såsom orenlighet.  Deras silver ooh guld skall icke kunna rädda
      dem på HERRENS vredes dag, de skola icke kunna mätta sig därmed
      eller därmed fylla sin buk; ty det har varit för dem en
      stötesten till missgärning.
      >Ords. 11,4. Sef. 1,18.
 20.  Dess sköna glans brukade man till högfärd, ja, de gjorde därav
      sina styggeliga bilder, sina skändliga avgudar.  Därför skall jag
      göra det till orenlighet för dem.
      >Hos. 2,8. 8,4.
 21.  Jag skall giva det såsom byte i främlingars hand och såsom rov
      åt de ogudaktigaste på jorden, för att de må ohelga det.
 22.  Och jag skall vända bort mitt ansikte ifrån dem, så att man får
      ohelga min klenod; våldsmän skola få draga därin och ohelga den.

 23.  Gör kedjorna redo; ty landet är fullt av blodsdomar, och staden
      är full av orätt.
 24.  Och jag skall låta de värsta hednafolk komma och taga deras hus
      i besittning.  Så skall jag göra slut på de fräckas övermod, och
      deras helgedomar skola varda oskärade.
 25.  Förskräckelse skall komma, och när de söka räddning, skall ingen
      vara att finna.
 26.  Den ena olyckan skall komma efter den andra, det ena sorgebudet
      skall följa det andra.  Man skall få tigga profeterna om syner,
      prästerna skola komma till korta med sin undervisning och de
      äldste med sina råd.
      >Jer. 4,20. 18,18.
 27.  Konungen skall sörja, hövdingarna skola kläda sig i
      förskräckelse, och folket i landet skall stå där med darrande
      händer.  Jag skall göra med den efter deras gärningar och skipa
      rätt åt dem såsom rätt är åt dem; och de skola förnimma att jag
      är HERREN.
*26/08 Hesekiel, 8 Kapitlet
                         Hesekiel, 8 Kapitlet

                   Avgudastyggelserna i Jerusalem.

  1.  Och i sjätte året, i sjätte månaden, på femte dagen i månaden,
      när jag satt i mitt hus och de äldste i Juda sutto hos mig, kom
      Herrens, HERRENS hand där över mig.
      >Hes. 1,3 f.
  2.  Och jag fick se något som till utseendet liknade eld; allt, ända
      ifrån det som såg ut att vara hans länder och sedan allt nedåt,
      var eld.  Men från hans länder och sedan allt uppåt syntes något
      som liknade strålande ljus, och som var såsom glänsande malm.
      >Hes. 1,27.
  3.  Och han räckte ut något som var bildat såsom en hand och fattade
      mig vid en lock av mitt huvudhår; och en andekraft lylte mig upp
      mellan himmel och jord och förde mig, i en syn från Gud, till
      Jerusalem, dit där man går in till den inre förgården genom den
      port som vetter åt norr, där varest avgudabelätet, det som hade
      uppväckt Guds nitälskan, hade sin plats.
      >2 Krön. 33,7, 15. Hes. 3,12.
  4.  Och se, där syntes Israels Guds härlighet, alldeles sådan som
      jag hade sett den på slätten.
      >Hes. 3,12.
  5.  Och han sade till mig: »Du människobarn, lyft upp dina ögon mot
      norr.»  När jag nu lyfte upp mina ögon mot norr, fick jag se
      avgudabelätet, det som hade uppväckt Guds nitälskan, stå där
      norr om altarporten, vid själva ingången.
      >2 Mos. 20,5. 5 Mos. 32,16.
  6.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du vad de göra här?
      Stora äro de styggelser som Israels hus här bedriver, så att jag
      måste draga långt bort ifrån min helgedom; men du skall få se
      ännu flera, större styggelser.»
      >Hes. 11,23.

  7.  Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och jag fick där se
      ett hål i väggen.
  8.  Och han sade till mig: »Du människobarn, bryt igenom väggen.»  Då
      bröt jag igenom väggen och fick nu se en dörr.
  9.  Och han sade till mig: »Gå in och se vilka onda styggelser de
      här bedriva.»
 10.  När jag nu kom in, fick jag se allahanda bilder av
      vedelstyggeliga kräldjur och fyrfotadjur, så ock Israels hus'
      alla eländiga avgudar, inristade runt omkring på väggarna.
 11.  Och framför dem stodo sjuttio av: de äldste i Israels hus, och
      Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem, och var och en av
      dem hade sitt rökelsekar i handen, och vällukt steg upp från
      rökelsemolnet.
      >2 Kon. 22,3.
 12.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du vad de äldste i
      Israels hus bedriva i mörkret, var och en i sin avgudakammare?
      Ty de säga: 'HERREN ser oss icke, HERREN har övergivit landet.'»
      >Hes. 9,9.

 13.  Därefter sade han till mig: »Du skall få se ännu flera, större
      styggelser som dessa bedriva.»
 14.  Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på HERRENS
      hus, och se, där sutto kvinnor som begräto Tammus.
 15.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du detta?  Men du
      skall få se ännu flera styggelser, större än dessa.»
 16.  Och han förde mig till den inre förgården till HERRENS hus, och
      se, vid ingången till HERRENS tempel, mellan förhuset och
      altaret, stodo vid pass tjugufem män, som vände ryggarna åt
      HERRENS tempel och ansiktena åt öster, och som tillbådo solen i
      öster.
      >2 Kon. 23,5, 11.
 17.  Och han sade till mig: »Du människobarn, ser du detta?  Är det
      icke nog för Juda hus att bedriva de styggelser som de här hava
      bedrivit, eftersom de nu ock hava uppfyllt landet med orätt och
      åter hava förtörnat mig?  Se nu huru de sätta vinträdskvisten för
      näsan!
 18.  Därför skall också jag utföra mitt: verk i vrede; jag skall icke
      visa någon skonsamhet och icke hava någon misskund.  Och om de än
      ropa med hög röst inför mig, skall jag dock icke höra dem.»
      >Ords. 1,28. Jer. 11,11. Hes. 5,11.
*26/09 Hesekiel, 9 Kapitlet
                         Hesekiel, 9 Kapitlet

                 Syn i vilken profeten ser Jerusalems
                 invånare, dem som icke äro tecknade,
                        drabbas av hemsökelse.

  1.  Och jag hörde honom ropa med hög röst och säga: »Kommen hit med
      hemsökelser över staden, och var och en have sitt mordvapen i
      handen.»
  2.  Och se, då kommo sex män från övre porten, den som vetter åt
      norr och var och en hade sin stridshammare i handen; och bland
      dem fanns en man som var klädd i linnekläder och hade ett
      skrivtyg vid sin länd.  Och de kommo och ställde sig vid sidan
      av kopparaltaret.
      >Hes. 8,3, Upp. 15,1, 6.
  3.  Och Israels Guds härlighet hade lyft sig från keruben, som den
      vilade på, och hade flyttat sig till tempelhusets tröskel, och
      ropade nu till mannen som var klädd i linnekläderna och hade
      skrivtyget vid sin länd;
      >Hes. 1,5 f.
  4.  HERREN sade till honom: »Gå igenom Jerusalems stad, och teckna
      med ett tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över
      alla styggelser som bedrivas därinne.»
      >2 Mos. 12,23. Jer. 5,1. Upp. 7,3.
  5.  Och till de andra hörde jag honom säga: »Dragen fram i staden
      efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och
      haven ingen misskund.
  6.  Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor
      skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som
      har tecknet på sig, och I skolen begynna vid min helgedom.»  Och
      de begynte med de äldste, med de män som stodo framför
      tempelhuset.
      >Jer. 25,29. Hes. 8,16. 1 Petr. 4,17.
  7.  Han sade nämligen till dem: »Orenen tempelhuset, och fyllen upp
      förgårdarna med slagna; dragen sedan ut.»  Och de drogo ut och
      sloga ned folket i staden.

  8.  Då nu jag blev lämnad kvar, när de så slogo folket, föll jag ned
      på mitt ansikte och ropade och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du
      då förgöra hela kvarlevan av Israel, eftersom du så utgjuter din
      vrede över Jerusalem?»
  9.  Han sade till mig: »Israels och Juda hus' missgärning är alltför
      stor; landet är uppfyllt med orätt, och staden är full av
      lagvrängning.  Ty de säga: 'HERREN har övergivit landet, HERREN
      ser det icke.'
      >Hes. 7,23. 8,12. 11,6.
 10.  Därför skall icke heller jag visa någon skonsamhet eller hava
      någon misskund, utan skall låta deras gärningar komma över deras
      huvuden.»
      >Hes. 8,18.
 11.  Och mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivtyget vid
      sin länd kom nu tillbaka och gav besked och sade: »Jag har gjort
      såsom du bjöd mig.»
*26/10 Hesekiel, 10 Kapitlet
                        Hesekiel, 10 Kapitlet

                 Herrens härlighet, med keruberna och
               hjulen, visar sig för profeten i en syn
                 genom vilken Jerusalems uppbränning
                              påbjudes.

  1.  Och jag fick se att på fästet, som vilade på kerubernas huvuden,
      fanns något som tycktes vara av safirsten, något som till
      utseendet liknade en tron; detta syntes ovanpå dem.
      >Hes. 1,22 f.
  2.  Och han sade till mannen som var klädd i linnekläderna, han
      sade: »Gå in mellan rundlarna, in under keruben, och tag dina
      händer fulla med eldsglöd från platsen mellan keruberna, och
      strö ut dem över staden.»  Och jag såg honom gå.
      >Hes. 1,13.
  3.  Och keruberna stodo till höger om huset, när mannen gick ditin,
      och molnet uppfyllde den inre förgården.
      >1 Kon. 8,10. Jes. 6,4.
  4.  Men HERRENS härlighet höjde sig upp från keruben och flyttade
      sig till husets tröskel; och huset uppfylldes då av molnet, och
      förgården blev full av glansen från HERRENS härlighet.
      >Hes. 9,3.
  5.  Och dånct av kerubernas vingar hördes ända till den yttre
      förgården, likt Gud den Allsmäktiges röst, då han talar.
      >Hes. 1,24.
  6.  Och när han nu bjöd mannen som var klädd i linnekläderna och
      sade: »Tag eld från platsen mellan rundlarna, inne mellan
      keruberna», då gick denne ditin och ställde sig bredvid ett av
      hjulen.
  7.  Då räckte keruben där ut sin hand, mellan de andra keruberna,
      till elden som brann mellan keruberna, och tog därav och lade i
      händerna på honom som var klädd i linnekläderna; och denne tog
      det och gick så ut.

  8.  Och under vingarna på keruberna så syntes något som var bildat
      såsom en människohand.
      >Hes. 1,8.
  9.  Och jag fick se fyra hjul stå invid keruberna ett hjul invid var
      kerub och det såg ut som om hjulen voro av något som liknade
      krysolitsten.
      >Hes. 1,15. f.
 10.  De sågo alla fyra likadana ut, och ett hjul tycktes vara insatt
      i ett annat.
 11.  När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde
      icke vända sig, när de gingo.  Ty åt det håll dit den främste
      begav sig gingo de andra efter, utan att de behövde vända sig,
      när de gingo.
 12.  Och hela deras kropp, deras rygg, deras händer och deras vingar,
      så ock hjulen, voro fulla med ögon runt omkring; de fyra hade
      nämigen var sitt hjul.
 13.  Och jag hörde att hjulen kallades rundlar».
 14.  Och var ooh en hade fyra ansikten; det första ansiktet var en
      kerubs, det andra en människas, det tredje ett lejons, det
      fjärde en örns.
      >Hes. 1,5 f.
 15.  Och keruberna höjde sig upp; de var samma väsenden som jag hade
      sett vid strömmen Kebar.
      >Hes. 1,3.
 16.  Och när keruberna gingo, gingo ock hjulen invid dem; och när
      keruberna lyfte sina vingar för att höja sig över jorden, skilde
      sig hjulen icke ifrån dem.
      >Hes. 1,19 f.
 17.  När de stodo stilla, stodo ock dessa stilla, och när de höjde
      sig, höjde sig ock dessa med dem, ty väsendenas ande var i dem.

 18.  Och HERRENS härlighet flyttade I sig bort ifrån husets tröskel
      och stannadc över keruberna.
 19.  Då såg jag huru keruberna lyfte sina vingar och höjde sig från
      iorden, när de begåvo sig bort, och hjulen jämte dem; och de
      stannade vid ingången till östra porten på HERRENS hus, och
      Israels Guds härlighet vilade ovanpå dem.
 20.  Det var samma väsendcn som jag: hade sett under Israels Gud vid
      strömmen Kebar, och jag märkte att det var keruber.
 21.  Var och en hade fyra ansikten och fyra vingar, och under deras
      vingar var något som liknade människohänder.
 22.  Och deras ansikten voro likadana som de ansikten jag hade sett
      vid strömmen Kebar, så sågo de ut, och sådana voro de.  Och de
      gingo alla rakt fram.
      >Hes. 1,9,12.
*26/11 Hesekiel, 11 Kapitlet
                        Hesekiel, 11 Kapitlet

               Ytterligare domsord, åtföljda av löften
                  om en kommande återupprättelse för
                Israels folk.  Herrens härlighet viker
                           bort ur staden.

  1.  Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig till östra porten
      på HERRENS hus, den som vetter åt öster.  Där fick jag se
      tjugufem män stå vid ingången till porten; och jag såg bland dem
      Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, som voro furstar
      i folket.
      >Hes. 8,3.
  2.  Och han sade till mig: »Du människobarn, det är dessa män som
      tänka ut vad fördärvligt är och råda till vad ont är, här i
      staden;
  3.  det är de som säga: 'Hus byggas icke upp så snart.  Här är
      grytan, och vi äro köttet.
      >Hes. 12,22, 27. 24,3 f.
  4.  Profetera därför mot dem, ja, profetera, du människobarn.»

  5.  Då föll HERRENS Ande över mig, han sade till mig: »Säg: Så säger
      HERREN: Sådant sägen I, I av Israels hus, och edra hjärtans
      tankar känner jag väl.
  6.  Många ligga genom eder slagna här i staden; I haven uppfyllt
      dess gator med slagna.
      >Hes. 7,23.
  7.  Därför säger Herren, HERREN så: De slagna vilkas fall I haven
      vållat i staden, de äro köttet, och den är grytan; men eder
      själva skall man föra bort ur den.
  8.  I frukten för svärd, och svärd skall jag ock låta komma över
      eder, säger Herren, HERREN.
  9.  Jag skall föra eder bort härifrån och giva eder i främlingars
      hand; och jag skall hålla dom över eder.
 10.  För svärd skolen I falla; vid Israels gräns skall jag döma
      eder.  Och I skolen förnimma att jag är HERREN.
 11.  Staden skall icke vara en gryta för eder, och I skolen icke vara
      köttet i den; nej, vid Israels gräns skall jag döma eder.
 12.  Då skolen I förnimma att jag är HERREN, I som icke haven vandrat
      efter mina stadgar oah icke haven gjort efter mina rätter, utan
      haven gjort efter de hednafolks rätter, som bo runt omkring
      eder.»

 13.  Medan jag så profeterade, hade Pelatja, Benajas son, uppgivit
      andan.  Då föll jag ned på mitt ansikte och ropade med hög röst
      och sade: »Ack, Herre, HERRE, vill du då alldeles göra ände på
      kvarlevan av Israel?»
      >Jes. 10,20. Hes. 9,8.
 14.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 15.  »Du människobarn, dina bröder, ja, dina bröder dina nära fränder
      och hela Israeis hus, alla de till vilka Jerusalems invånare
      säga: 'Hållen eder borta från HERREN; det är åt oss aom landet
      har blivit givet till besittning' --
 16.  om dem skall du alltså säga: Så säger Herren, HERREN: Ja, väl
      har jag fört dem långt bort ibland folken och förstrött dem i
      länderna, och med nöd har jag varit för dem en helgedom i de
      länder dit de hava kommit;
      >Jer. 24,5 f.
 17.  men därför skall du nu säga: Så säger Herren, HERREN: Jag skall
      församla eder ifrån folkslagen och hämta eder tillhopa från de
      länder dit I haven blivit förströdda, och skall giva eder
      Israels land.
      >Jer. 23,8.
 18.  Och när de hava kommit dit, skola de skaffa bort därifrån alla
      de skändliga och styggeliga avgudar som nu finnas där.
 19.  Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande
      skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort
      stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött,
      >Ps. 51,12.  Jer. 32,39. Hes. 36,26 f. Sef 3,9. Apg. 4,32.
 20.  så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och
      göra efter dem, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara
      deras Gud.
      >2 Mos. 6,7. 5 Mos. 30,9 f. Jer. 7,23. 24,7. 30,22. 31,1, 33. 32,38.
 21.  Men de vilkas hjärtan efterfölja de skändliga och styggeliga
      avgudarnas hjärtan, deras gärningar skall jag låta komma över
      deraa huvuden, säger Herren, HERREN.»
      >Hes. 9,10.
 22.  Och keruberna, följda av hjulen, lyfte sina vingar, och Israels
      Guds härlighet vilade ovanpå dem.
 23.  Och HERRENS härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade
      på berget öster om staden.
      >Hes. 10,19. Sak. 14,4.
 24.  Men mig hade en andekraft lyft upp och fört bort till de fångna
      i Kaldeen, så hade skett i synen, genom Guds Ande.  Sedan
      försvann för mig den syn jag hade fått se.
 25.  Och jag talade till de fångna alla de ord som HERREN hade
      uppenbarat för mig.
*26/12 Hesekiel, 12 Kapitlet
                        Hesekiel, 12 Kapitlet

                 Förebildlig framställning av folkets
               landsflykt.  Profetians uppfyllelse viss
                        och nära förestående.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade;
  2.  »Du människobarn, du bor mitt i det gensträviga släktet, bland
      människor som hava ögon att se med, men dock icke se, och öron
      att höra med, men dock icke höra, eftersom de äro ett så
      gensträvigt släkte.
      >5 Mos. 29,4. Jes. 6,9 f. 42,18 f. Jer. 5,21. Hes. 2,3 f.
      >Matt. 13,14 f.
  3.  Så red nu till åt dig, du människobarn, vad man behöver, när man
      skall gå i landsflykt.  Och vandra i deras åsyn åstad på ljusa
      dagen, ja, vandra i deras åsyn åstad från det ställe där du nu
      bor bort till en annan ort -- om de till äventyrs ville akta
      därpå, då de nu äro ett så gensträvigt släkte.
      >Jer. 26,3 36,3.
  4.  För ut ditt bohag, på ljusa dagen och i deras åsyn, såsom skulle
      du gå i landsflykt, och vandra så i deras åsyn själv åstad på
      aftonen, såsom landsflyktiga pläga.
  5.  Gör dig i deras åsyn en öppning i väggen, och för bohaget ut
      genom den.
  6.  Lyft det sedan i deras åsyn upp på axeln och för bort det, när
      det har blivit alldeles mörkt; och betäck ditt ansikte, så att
      du icke ser landet.  Ty jag gör dig till ett tecken för Israels
      hus.»
      >Jes. 8,18. 20,3. Hes. 24,24. Sak. 3,8.
  7.  Och jag gjorde såsom han bjöd mig; pa ljusa dagen förde jag ut
      mitt bohag, såsom skulle jag gå i landsflykt.  Sedan, om aftonen,
      gjorde jag mig med handen en öppning i väggen, och när det hade
      blivit alldeles mörkt, förde jag det ut genom den och bar det så
      på axeln, i deras åsyn.

  8.  Och HERRENS ord kom till mig den följande morgonen; han sade:
  9.  Du människobarn, säkert har Israels hus, det gensträviga
      släktet, frågat dig: »Vad är det du gör?»
 10.  Så svara dem nu: Så säger Herren, HERREN: Denna utsaga gäller
      fursten i Jerusalem och alla dem av Israels hus, som äro
      därinne.
 11.  Säg: Jag är ett tecken för eder; såsom jag har gjort, så skall
      det gå dem: de skola vandra bort i landsflykt och fångenskap.
 12.  Och fursten som de hava ibland sig skall lyfta upp sin börda på
      axeln, när det har blivit alldeles mörkt, och skall så draga
      ut.  Man skall göra en öppning i väggen, sa att han genom den kan
      bära ut sin börda; och han skall betäcka sitt ansikte, sa att
      han icke ser landet med sitt öga.
 13.  Oxh jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva
      fångad i min snara; och jag skall föra honom till Rabel i
      kaldeernas land, som han dock icke skall se; och där skall han
      dö.
      >2 Kon. 25,4 f. Jer. 52,7 f. Hes. 17,20. 32,3.
 14.  Och alla som äro omkring honom, till hans hjälp, och alla hans
      härskaror skall jag förströ åt alla väderstreck, och mitt svärd
      skall jag draga ut efter dem.
      >Hes. 5,12.
 15.  Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag förskingrar dem
      bland folken och förströr dem i länderna.
 16.  Men några få av dem skall jag låta bliva kvar efter svärd,
      hungersnöd och pest, för att de bland de folk till vilka de
      komma skola kunna förtälja om alla sina styggelser; och de skola
      förnimma att jag är HERREN.

 17.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 18.  Du människobarn, ät nu ditt bröd med bävan, och drick ditt
      vatten darrande och med oro.
 19.  Och säg till folket i landet: Så säger Herren, HERREN om
      Jerusalems invånare i Israels land: De skola äta sitt bröd med
      oro och dricka sitt vatten med förfäran; så skall landet bliva
      ödelagt och plundrat på allt vad däri är, för den orätts skull
      som alla dess inbyggare hava övat.
      >Hes 4,16.
 20.  Och de städer som nu äro bebodda skola komma att ligga öde, och
      landet skall bliva en ödemark; och I skolen förnimma att jag är
      HERREN.

 21.  Och HERRENs ord kom till mig; han sade:
 22.  Du människobarn, vad är det för ett ordspråk I haven i Israels
      land, när I sägen: »Tiden går, och av alla profetsynerna bliver
      intet»?
      >2 Petr. 3,4 f.
 23.  Säg nu till dem: Så säger Herren, HERREN: Jag skall göra slut på
      det ordspråket, så att man icke mer skall bruka det i
      Israel.  Tala i stället så till dem: »Tiden kommer snart, med
      alla profetsynernas fullbordan.»
      >Hab. 2,3.
 24.  Ty inga falska profetsyner och inga lögnaktiga spådomar skola
      mer finnas i Israels hus;
 25.  nej, jag, HERREN, skall tala det ord som jag vill tala, och det
      skall fullbordas, utan att länge fördröjas.  Ja, du gensträviga
      släkte, i edra dagar skall jag tala ett ord och skall ock
      fullborda det, säger Herren, HERREN.
      >Jer. 1,12.

 26.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 27.  Du människobarn, se, Israels hus säger: »Den syn som han skådar
      gäller dagar som icke komma så snart; han profeterar om tider
      som ännu äro långt borta.»
 28.  Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Intet av vad jag
      har talat skall längre fördröjas; vad jag talar, det skall ske,
      säger Herren, HERREN.
*26/13 Hesekiel, 13 Kapitlet
                        Hesekiel, 13 Kapitlet

                 Mot falska profeter och profetissor.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, profetera mot Israels profeterande profeter;
      säg till dem som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser:
      Hören HERRENs ord.
      >Jer. 23,1 f. Hes. 14,9. 34,2.
  3.  Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I dåraktiga profeter, soin
      följen eder egen ande och syner som I icke haven sett!  --
      >Jer. 14,14. 23,16, 21.
  4.  Lika rävar på öde platser äro dina profeter, Israel.
  5.  I haven icke trätt fram i gapet eller fört upp någon mur omkring
      Israels hus, så att det har kunnat bestå i striden på HERRENS
      dag.
      >Ps. 106,23. Hes. 22,30.
  6.  Nej, deras syner voro falskhet och deras spådomar lögn, fastän
      de sade »Sä har HERREN sagt.»  HERREN hade ju icke sänt dem, men
      de hoppades att deras tal ändå skulle gå i fullbordan.
  7.  Ja, förvisso var det falska syner som I skådaden och lögnaktiga
      spådomar som I uttaladen, fastän I saden: »Så har HERREN sagt.»
      Jag hade ju icke talat något sådant.

  8.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom edert tal är falskhet
      och edra syner äro lögn, se, därför skall jag komma över eder,
      säger Herren, HERREN.
  9.  Och min hand skall drabba profeterna som skåda falska syner och
      spå lögnaktiga spådomar.  De skola icke få en plats i mitt folks
      församling och skola icke bliva upptagna i förteckningen på
      Israels hus, ej heller skola de få komma till Israels land; och
      I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.
      >Jes. 4,3.
 10.  Eftersom, ja, eftersom de förde mitt folk vilse, i det att de
      sade: »Allt står väl till», och dock stod icke allt väl till,
      och eftersom de, när folket bygger upp en mur, vitmena den,
      >Jer. 6,14. 8,11. 23,17. Mik. 3,5.
 11.  därför må du säga till dessa vitmenare att den måste falla.  Ett
      slagregn skall komma -- ja, I skolen fara ned, I hagelstenar,
      och du skall bryta ned den, du stormvind!
 12.  Oeh när så väggen faller, då skall man förvisso säga till eder:
      »Var är nu vitmeningen som I ströken på?»
 13.  Därför säger Herren, HERREN så; Jag skall i min förtörnelse låta
      en stormvind bryta lös, ett slagregn skall komma genom min
      vrede, och hagelstenar genom min förtörnelse, så att det bliver
      en ände därpå.
 14.  Och jag skall förstöra väggen som I beströken med vitmening, jag
      skall slå den till jorden, så att dess grundval bliver
      blottad.  Och när den faller, skolen I förgås därinne; och I
      skolen förnimma att jag är HERREN.
 15.  Och jag skall uttömma min förtörnelse på väggen och på dem som
      hava bestrukit den med vitmening; och så skall jag säga till
      eder: Det är ute med väggen, det är ute med dess vitmenare,
 16.  med Israels profeter, som profeterade om Jerusalem och skådade
      syner, det till behag, om att allt stod väl till, och dock stod
      icke allt väl till, säger Herren, HERREN.

 17.  Och du, människobarn, vänd ditt ansikte mot dina landsmäninnor
      som profetera efter sina egna hjärtans ingivelser; profetera mot
      dem
 18.  och säg: Så säger Herren, HERREN: Ve eder som syn bindlar till
      alla handleder och gören slöjor till alla huvuden, både ungas
      och gamlas, för att så fånga själar!  Skullen I få fånga själar
      bland mitt folk och döma somliga själar till liv, eder till
      vinning,
 19.  I som för några nävar korn och några bitar bröd ohelgen mig hos
      mitt folk, därmed att I dömen till döden själar som icke skola
      dö, och dömen till liv själar som icke skola leva, i det att I
      ljugen för mitt folk, som gärna hör lögn?
      >Ords. 17,15.
 20.  Nej, och därför säger Herren, HERREN så: Se, jag skall väl nå
      edra bindlar, i vilka I fången själarna såsom fåglar, och skall
      slita dem från edra armar; och jag skall giva själarna fria, de
      själar som I haven fångat såsom fåglar.
 21.  Och jag skall slita sönder edra slöjor och rädda mitt folk ur
      eder hand, och de skola icke mer vara ett byte i eder hand; och
      I skolen förnimma att jag är HERREN.
 22.  Eftersom I genom lögnaktigt tal haven gjort den rättfärdige
      försagd i hjärtat, honom som jag ingalunda ville plåga, men
      däremot haven styrkt den ogudaktiges mod, så att han icke vänder
      om från sin onda väg och räddar sitt liv,
 23.  därför skolen I icke få fortsätta att skåda falska syner och att
      öva spådom; utan jag skall rädda mitt folk ur eder hand, och I
      skolen förnimma att jag är HERREN.
*26/14 Hesekiel, 14 Kapitlet
                        Hesekiel, 14 Kapitlet

               Herrens svar på avgudatjänarnas frågor.
                     Straffdomens allmännelighet.

  1.  Och några av de äldste i Israel kommo till mig och satte sig ned
      hos mig.
      >Hes. 20,1 f.
  2.  Då kom HERRENS ord till mig; han sade:
  3.  Du människobarn, dessa män hava låtit sina eländiga avgudar få
      insteg i sina hjärtan och hava ställt upp framför sig vad som är
      dem en stötesten till missgärning.  Skulle jag väl låta fråga mig
      av sådana?
      >Jes. 58,2. Hes. 11,5.
  4.  Nej; tala därför med dem och säg till dem: Så säger Herren,
      HERREN: Var och en av Israels hus, som låter sina eländiga
      avgudar få insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad
      som är honom en stötesten till missgärning, och så kommer till
      profeten, honom skall jag, HERREN, giva svar såsom han har
      förtjänat genom sina många eländiga avgudar.
  5.  Så skall jag gripa Israels barn i hjärtat, därför att de
      allasammans hava vikit bort ifrån mig genom sina eländiga
      avgudar.
  6.  Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Vänden om,
      ja, vanden eder bort ifrån edra eländiga avgudar, vänden edra
      ansikten bort ifrån alla edra styggelser.
  7.  Ty om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo i
      Israel, viker bort ifrån mig, och låter sina eländiga avgudar få
      insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad som är
      honom en stötesten till missgärning, och så kommer till
      profeten, för att denne skall fråga mig för honom, så vill jag,
      HERREN, själv giva honom svar:
      >3 Mos. 17,8 f.
  8.  jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och göra honom till
      ett tecken och till ett ordspråk, och utrota honom ur mitt folk;
      och I skolen förnimma att jag är HERREN.
      >5 Mos. 28,37. Hes. 5,15.
  9.  Men om profeten låter förföra sig och talar något ord, så har
      jag, HERREN, låtit den profeten bliva förförd; och jag skall
      uträcka min hand mot honom och förgöra honom ur mitt folk
      Israel.
      >1 Kon. 22,20 f. Hes. 13,2 f. 2 Tess. 2,11.
 10.  Och de skola båda bära på sin missgärning: profetens missgärning
      skall räknas lika med den frågandes missgärning --
 11.  på det att Israels barn icke mer må gå bort ifrån mig och fara
      vilse, ej heller mer orena sig med alla sina överträdelser, utan
      vara mitt folk, såsom jag skall vara deras Gud, säger Herren,
      HERREN.

 12.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 13.  Du människobarn, om ett land syndade mot mig och beginge
      otrohet, så att jag måste uträcka min hand mot det och fördärva
      dess livsuppehälle och sända hungersnöd över det och utrota
      därur både människor och djur,
      >Jes. 3,1. Hes. 4,16. 5,16.
 14.  och om då därinne funnes dessa tre män: Noa, Daniel och Job, så
      skulle de genom sin rättfärdighet rädda allenast sina egna liv,
      säger Herren, HERREN.
      >1 Mos. 6,8 f. Dan. 2,18 f. Job. 42,8 f.
 15.  Om jag läte vilddjur draga fram genom landet och göra det
      folktomt, så att det bleve så öde att ingen vågade draga där
      fram för djuren skull,
      >3 Mos. 26,22. 2 Kon. 17,25. Hes. 5,17.
 16.  då skulle, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, dessa tre
      män, om de vore därinne, icke kunna rädda vare sig söner eller
      döttrar; allenast de själva skulle räddas, men landet måste
      bliva öde.
 17.  Eller om jag läte svärd komma över det landet, i det att jag
      sade: »Svärdet fare fram genom landet!», och jag så utrotade
      därur både människor och djur,
 18.  och om då dessa tre män vore därinne, så skulle de, så sant jag
      lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda söner eller
      döttrar; allenast de själva skulle räddas.
 19.  Eller om jag sände pest i det landet och utgöte min vrede
      däröver i blod, för att utrota därur både människor och djur,
      >1 Krön. 21,14.
 20.  och om då Noa, Daniel och Job vore därinne, så skulle de, så
      sant jag lever, säger Herren, HERREN, icke kunna rädda vare sig
      son eller dotter; de skulle genom sin rättfärdighet rädda
      allenast sina egna liv.
 21.  Och så säger Herren, HERREN: Men huru mycket värre bliver det
      icke, när jag på en gång sänder mina fyra svåra straffdomar:
      svärd, hungersnöd, vilddjur och pest, över Jerusalem, för att
      utrota därur både människor och djur!
      >2 Sam. 24,18. Jer. 15,3. Upp. 6,5.
 22.  Likväl skola några räddade bliva kvar där, några söner och
      döttrar, som skola föras bort.  Och se, dessa skola draga bort
      till eder; och när I fån se deras vandel och deras gärningar, då
      skolen I trösta eder för den olycka som jag har låtit komma över
      Jerusalem, ja, för allt som jag har låtit komma över
      det.
      >Hes. 12,16.
 23.  De skola vara eder till tröst, när I sen deras vandel och deras
      gärningar; I skolen då förstå att jag icke utan sak har gjort
      allt vad jag har gjort mot det, sager Herren, HERREN.
*26/15 Hesekiel, 15 Kapitlet
                        Hesekiel, 15 Kapitlet

                  Det torra vinträdet Israel är icke
                        förmer än andra träd.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
      >Ps. 80,9 f. Hes. 17,6 f. 19,10 f.
  2.  Du människobarn, varutinnan är vinstockens trä förmer än annat
      trä, vinstockens, vars rankor växa upp bland skogens andra träd?
  3.  Tager man väl virke därav till att förfärdiga något nyttigt?  Gör
      man ens därav en plugg för att på den hänga upp någonting?
  4.  Och om det nu därtill har varit livet till mat åt elden, så att
      dess båda ändar hava blivit förtärda av eld, och vad däremellan
      finnes är svett, duger det då till något nyttigt?
  5.  Icke ens medan det ännu var oskadat, kunde man förfärdiga något
      nyttigt därav; huru mycket mindre kan man förfärdiga något
      nyttigt därav, sedan det endels har blivit förtärt av elden och
      endels är svett!

  6.  Därför säger Herren, HERREN så: Såsom det händer med vinstockens
      trä bland annat trä från skogen, att Jag lämnar det till mat åt
      elden, så ikall jag ock göra med Jerusalems invånare.
  7.  Jag skall vända mitt ansikte mot dem; ur elden hava de kommit
      undan, men eld skall dock fortära dem.  Och I skolen förnimma
      att jag är HERREN, när jag vänder mitt ansikte mot dem.
      >Hes. 14,8.
  8.  Och jag skall göra landet till en ödemark, därför att de hava
      varit otrogna, säger Herren, HERREN.
*26/16 Hesekiel, 16 Kapitlet
                        Hesekiel, 16 Kapitlet

               Jerusalems trohetsbrott, dess straff och
                           dess benådning.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, förehåll Jerusalem dess styggelser
  3.  och säg: Så säger Herren, HERREN till Jerusalem: Från Kanaans
      land stammar du, och där är du född; din fader var en amore och
      din moder en hetitisk kvinna.
  4.  Och vid din födelse gick det så till.  När du föddes, skar ingen
      av din navelsträng, och du blev icke rentvagen med vatten, ej
      heller ingniden med salt och lindad.
  5.  Ingen såg på dig med så mycken ömkan, att han villa göra något
      sådant med dig eller visa dig någon misskund, utan man kastade
      ut dig på öppna fältet den dag du föddes; så ringa aktade man
      ditt liv.
  6.  Då gick jag förbi där du låg och fick se dig sprattla i ditt
      blod, ooh jag sade till dig: »Du skall få bliva vid liv, du som
      ligger där i ditt blod.»  Ja, jag sade till dig: »Du skall få
      bliva vid liv, du som ligger där i ditt blod;
  7.  ja, jag skall föröka dig till många tusen, såsom växterna äro på
      marken.»  Och du sköt upp och blev stor och mycket fager; dina
      bröst hade höjt sig, och ditt hår hade växt, men du var ännu
      naken och blottad.
  8.  Då gick jag åter förbi där du var och fick se att din tid var
      inne, din älskogstid; och jag bredde min mantel över dig och
      betäckte din blygd.  Och så gav jag dig min ed och ingick
      förbund med dig, säger Herren, HERREN, och du blev min.
      >1 Mos. 22,16. 24,7. Rut 3,9. Jer. 2,2 f. Hos. 2,2 f. 9,10.
  9.  Och jag tvådde dig med vatten och sköljde blodet av dig, ooh
      smorde dig med olja,
      >2 Mos. 19,5 f. Jos. 5,2 f.
 10.  och klädde på dig brokigt vävda kläder och satte på dig skor av
      tahasskinn och en huvudbindel av fint linne och en slöja av
      silke.
 11.  Ooh jag prydde dig med smycken: jag satte armband på dina armar
      och en kedja om din hals,
 12.  jag satte en ring i din näsa och örhängen i dina öron och en
      härlig krona på ditt huvud.
 13.  Så blev du prydd med guld och silver, och dina kläder voro av
      fint linne, av siden och av tyg i brokig vävnad.  Fint mjöl,
      honung och olja fick du äta.  Du blev övermåttan skön, och så
      vart du omsider en drottning.
 14.  Och ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull,
      ty den var fullkomlig genom de härliga prydnader som jag hade
      satt på dig, säger Herren, HERREN.

 15.  Men du förlitade dig på din skönhet och bedrev otukt, sedan du
      nu hade fått sådant rykte; du slösade din otukt på var och en
      som gick där fram: det vore ju något för honom.
      >Jer. 2,20.
 16.  Och du tog dina kläder och gjorde dig med dem brokiga
      offerhöjder och bedrev på dessa otukt, sådana gärningar som
      eljest aldrig någonsin hava förekommit, ej heller mer skola
      göras.
 17.  Och du tog dina härliga smycken, det guld och silver som jag
      hade givit dig, och gjorde dig så mansbilder, med vilka du
      bedrev otukt.
      >Hes. 7,20. Hos. 2,8.
 18.  Och du tog dina brokigt vävda kläder och höljde dem i dessa; och
      min olja och min rökelse satte du fram för dem.
 19.  Och det bröd som jag hade givit dig -- ty fint mjöl, olja och
      honung hade jag ju låtit dig få att äta -- detta satte du fram
      för dem till en välbehaglig lukt; ja, därhän kom det, säger
      Herren, HERREN.
      >Hes. 6,13.
 20.  Och du tog dina söner och döttrar, dem som du hade fött åt mig,
      och offrade dessa åt dem till spis.  Var det då icke nog att du
      bedrev otukt?
      >2 Kon. 16,3. Jer. 7,31. 32,35.
 21.  Skulle du också slakta mina söner och giva dem till pris såsom
      offer åt dessa?
      >Jes. 57,5.
 22.  Och vid alla dina styggelser och din otukt tänkte du icke på din
      ungdoms dagar, då du var naken och blottad och låg där
      sprattlande i ditt blod.
 23.  Och sedan du hade bedrivit all denna ondska -- ve, ve dig!  säger
      Herren, HERREN --
 24.  byggde du dig kummel och gjorde dig höjdaltaren på alla öppna
      platser.
 25.  I alla gathörn byggde du dig höjd altaren och lät din skönhet
      skända och spärrade ut benen åt alla som gingo där fram; ja, du
      bedrev mycken otukt.
 26.  Du bedrev otukt med egyptierna, dina grannar med det stora
      köttet, ja, mycken otukt till att förtörna mig.
      >2 Mos. 32,1 f. Hes. 20,7 f. 23,3 f.
 27.  Men se, då uträckte jag min hand mot dig och minskade ditt
      underhåll och gav dig till pris åt dina fiender, filisteernas
      döttrar, som blygdes över ditt skändliga väsende.
      >Dom. 13,1 f. 1 Sam. 4,1 f.
 28.  Men sedan bedrev du otukt med assyrierna, ty du hade ännu icke
      blivit mätt; ja, du bedrev otukt med dem och blev ändå icke
      mätt.
      >2 Krön. 28,16. Hes. 23,5 f.
 29.  Du gick med din otukt ända bort till krämarlandet, kaldeernas
      land; men icke ens så blev du mätt.
      >Jes. 39,1 f. Hes. 17,4. 23,14 f.
 30.  Huru älskogskrankt var icke ditt hjärta, säger Herren, HERREN,
      eftersom du gjorde allt detta, sådana gärningar som allenast den
      fräckaste sköka kan göra.
 31.  Med dina döttrar uppförde du åt dig kummel i alla gathörn och
      höjdaltaren på alla öppna platser.  Men däri var du olik andra
      skökor, att du försmådde skökolön,
 32.  du äktenskapsbryterska, som i stället för den man du hade tog
      andra män till dig.
 33.  Åt alla andra skökor måste man giva skänker, men här var det du
      som gav skänker åt alla dina älskare och mutade dem, för att de
      skulle komma till dig från alla håll och bedriva otukt med dig.
 34.  Så gjorde du vid din otukt tvärt emot vad andra kvinnor göra;
      efter dig lopp ingen för att bedriva otukt, men du gav skökolön,
      utan att själv få någon skökolön; du gjorde tvärt emot andra.

 35.  Hör därför HERRENS ord, du sköka.
 36.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom du har varit så frikostig med
      din skam och blottat din blygd i otukt med din älskare, därför,
      och för alla dina vederstyggliga eländiga avgudars skull och för
      dina söners blods skull, dina söners, som du gav åt dessa,
 37.  se, därför skall jag församla alla dina älskare, dem som du har
      varit till behag, ja, alla dem som du har älskat mer eller
      mindre; dem skall jag församla mot dig från alla håll och blotta
      din blygd inför dem, så att de få se all din blygd.
      >Jer. 13,22,26. Klag. 1,8. Hes. 23,9 f. Hos. 2,5, 10.
 38.  Och jag skall döma dig efter den lag som gäller för
      äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor, och skall låta dig
      bliva ett blodigt offer för min vrede och nitälskan.
      >1 Mos. 9,6. 3 Mos. 20,10. 4 Mos. 35,31 f. Joh. 8,5.
 39.  Och jag skall giva dig i deras hand, och de skola slå ned dina
      kummel och bryta ned dina höjdaltaren, och slita av dig kläderna
      och taga ifrån dig dina härliga smycken och låta dig ligga naken
      och blottad.
 40.  Och de skola sammankalla en församling mot dig, och man skall
      stena dig och hugga sönder dig med svärd;
      >Hes. 23,46 f.
 41.  och dina hus skall man bränna upp i eld.  Så skall man hålla dom
      över dig inför många kvinnors ögon.  Och så skall jag göra slut
      på din otukt, och du skall icke mer kunna giva någon skökolön.
      >2 Kon. 25,9. 2 KrÖn. 36,19. Jer. 39,8. 52,13.
 42.  Och jag skall släcka min vrede på dig, så att min nitälskan kan
      vika ifrån dig, och så att jag får ro och slipper att mer
      förtörnas.
      >Hes. 5,13. 24,13.
 43.  Eftersom du icke tänkte på din ungdoms dagar, utan var avog mot
      mig i allt detta, se, därför skall också jag låta dina gärningar
      komma över ditt huvud, säger Herren, HERREN, på det att du icke
      mer må lägga sådan skändlighet till alla dina andra
      styggelser.
      >Hes. 9,10.

 44.  Se, alla som bruka ordspråk skola på dig tillämpa det
      ordspråket: »Sådan moder, sådan dotter.»
 45.  Ja, du är din moders dotter, hennes som övergav sin man och sina
      barn; du är dina systrars syster deras som övergåvo sina män och
      sina barn; eder moder var en hetitisk kvinna och eder fader en
      amore.
 46.  Din större syster var Samaria med sina döttrar, hon som bodde
      norrut från dig; och din mindre syster, som bodde söderut från
      dig, var Sodom med sina döttrar.
 47.  Men du nöjde dig icke med att vandra på deras vägar och att göra
      efter deras styggelser; inom kort bedrev du värre ting än de, på
      alla dina vägar.
      >Hes. 5,7.
 48.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: din syster Sodom och
      hennes döttrar hava icke gjort vad du och dina döttrar haven
      gjort.
      >Matt. 11,23.
 49.  Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet,
      överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar
      beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.
      >1 Mos. 13,13.
 50.  Tvärtom blevo de högfärdiga och bedrevo vad styggeligt var inför
      mig; därför försköt jag dem, när jag såg detta.
      >1 Mos. 18,20 f. 19,13, 24.
 51.  Ej heller Samaria har syndat hälften så mycket som du.  Du har
      gjort så många flera styggelser än dessa, att du genom alla de
      styggelser du har bedrivit har kommit dina systrar att synas
      rättfärdiga.
      >Jer. 3,11. Matt. 12,4l f. Luk. 11,31 f.
 52.  Så må också du nu bara din skam, du som nu kan lånda dina
      systrar till ursäkt; ty därigenom att du har bedrivit ännu
      vederstyggligare synder än de, stå nu såsom rättfärdiga i
      jämförelse med dig.  Ja, blygs och bär din skam över att du så
      har kommit dina systrar att synas rättfärdiga.
 53.  Därför skall jag ock åter upp rätta dem, Sodom med hennes
      döttrar och Samaria med hennes döttrar.  Dig skall jag ock åter
      upprätta mitt ibland dem,
 54.  för att du må bära din skam och skämmas för allt vad du har
      gjort, och därmed bliva dem till tröst.
 55.  Och med dina systrar skall så ske: Sodom och hennes döttrar
      skola åter bliva vad de fordom voro, och Samaria och hennes
      döttrar skola åter bliva vad de fordom voro Också du själv och
      dina döttrar skolen åter bliva vad I fordom voren.
 56.  Men om du förr icke ens hördes nämna din syster Sodom, under din
      höghetstid,
 57.  innan ännu din egen ondska hade blivit uppenbarad -- såsom den
      blev på den tid då du vart till smälek för Arams döttrar och för
      alla de kringboende filisteernas döttrar, som hånade dig på alla
      sidor --
      >2 Kon. 15,37. 2 Krön. 28,18.
 58.  Så måste du nu själv bära på din skändlighet och dina
      styggelser, säger HERREN.

 59.  Ty så säger Herren, HERREN: Jag har handlat med dig efter dina
      gärningar, ty du hade ju förakat eden och brutit
      förbundet.
      >Jer. 2,20.
 60.  Men jag vill nu tänka på det förbund som jag slöt med dig i din
      ungdoms dagar, och upprätta med dig ett evigt förbund.
      >Jer. 2,2. 31,31 f. Rom. 11,25 f.
 61.  Då skall du tänka tillbaka på dina vägar och skämmas, när du får
      taga till dig dina systrar, de större jämte de mindre; ty jag
      skall giva dem åt dig till döttrar, dock icke för din trohet i
      förbundet.
 62.  Men jag skall upprätta mitt förbund med dig, och du skall
      förimma att jag är HERREN;
 63.  och så skall du tänka därpå och blygas, så att du av skam icke
      mer kan upplåta din mun, då när jag förlåter dig allt vad du har
      gjort, säger Herren, HERREN.
*26/17 Hesekiel, 17 Kapitlet
                        Hesekiel, 17 Kapitlet

               Konung Sidkias förbundsbrott framställt
                 i en liknelse.  Den nya telningen på
                            Israels berg.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, förelägg Israels hus en gåta, och tala till det
      en liknelse
  3.  säg: Så säger Herren, HERREN: Den stora örnen med de stora
      vingarna och de långa pennorna, han som är så full med brokiga
      fjädrar, han kom till Libanon och tog bort toppen på cedern.
      >Jer. 48,40. 49,22.
  4.  Han bröt av dess översta kvist och förde den till krämarlandet
      och satte den i en köpmansstad.
  5.  Sedan tog han en telning som växte i landet och planterade den i
      fruktbar jordmån; han tog den och satte den bland piltrad, på
      ett ställe där mycket vatten fanns.
  6.  Och den fick växa upp och bliva ett utgrenat vinträd, dock med
      låg stam, för att dess rankor skulle vända sig till honom och
      dess rötter vara under honom.  Den blev alltså ett vinträd som
      bar grenar och sköt skott.
  7.  Men där var ock en annan stor örn med stora vingar och fjädrar i
      mängd; och se, till denne böjde nu vinträdet längtansfullt sina
      grenar, och från platsen där det var planterat sträckte det sina
      rankor mot honom, för att han skulle vattna det.
  8.  Och dock var det planterat i god jordmån, på ett ställe där
      mycket vatten fanns, så att det kunde få grenar och bära frukt
      och bliva ett härligt vinträd.
  9.  Säg vidare: Så säger Herren, HERREN: Kan det nu gå det väl?
      Skall man icke rycka upp dess rötter och riva av dess frukt, så
      att det förtorkar, och så att alla blad som hava vuxit ut därpå
      förtorka?  Och sedan skall varken stor kraft eller mycket folk
      behövas för att flytta det bort ifrån dess rötter.
 10.  Visst står det fast planterat, men kan det gå det väl?  Skall det
      icke alldeles förtorka, när östanvinden når det, ja, förtorka på
      den plats där det har vuxit upp?

 11.  Och HERRENS ord kom till mig, han sade:
 12.  Säg till det gensträviga släktet Förstån I icke vad detta
      betyder?  Så säg då: Se, konungen i Babel kom till Jerusalem och
      tog dess konung och dess furstar och hämtade dem till sig i
      Babel.
      >2 Kon. 24,10 f.
 13.  Och han tog en ättling av konungahuset och slöt förbund med
      honom och lät honom anlägga ed.  Men de mäktige i landet hade
      han fört bort med sig,
      >2 Kon. 24,17 f. 2 Krön. 36,10 f.
 14.  för att landet skulle bliva ett oansenligt rike, som icke kunde
      uppresa sig, och som skulle nödgas hålla förbundet med honom, om
      det ville bestå.
 15.  Men han avföll från honom och skickade sina sändebud till
      Egypten, för att man där skulle giva honom hästar och mycket
      folk.  Kan det gå den väl, som så gör?  Kan han undkomma?  Kan
      den som bryter förbund undkomma?
      >Jer. 37,5.
 16.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: där den konung bor, som
      gjorde honom till konung, den vilkens ed han likväl föraktade,
      och vilkens förbund han bröt, där, hos honom i Babel, skall han
      sannerligen dö.
 17.  Och Farao skall icke med stor härsmakt och mycket folk bistå
      honom i kriget, när en vall kastas upp och en belägringsmur
      bygges, till undergång för många människor.
      >2 Kon. 25,1 Hes. 4,2.
 18.  Eftersom han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt
      detta fastän han hade givit sitt löfte, därför skall han icke
      undkomma.
 19.  Ja, därför säger Herren, HERREN så: Så sant jag lever, jag skall
      förvisso låta min ed, som han har föraktat, och mitt förbund,
      som han har brutit, komma över hans huvud.
 20.  Och jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall bliva
      fångad i min snara; och jag skall föra honom till Babel och där
      hålla dom över honom, för den otrohets skull som han har begått
      mot mig.
      >Hes. 12,13. 32,3.
 21.  Och alla flyktingar ur alla hans härskaror skola falla för
      svärd, och om några bliva räddade, så skola de varda förströdda
      åt alla väderstreck.  Och I skolen förnimma att jag, HERREN, har
      talat.

 22.  Så säger Herren, HERREN: Jag vill ock själv taga en kvist av
      toppen på den höga cedern och sätta den; av dess översta skott
      skall jag avbryta en späd kvist och själv plantera den på ett
      högt och brant berg.
      >Jes. 11,1. Jer. 23,6. 33,15 f.
 23.  På Israels stolta berg skall jag plantera den, och den skall
      bära grenar och få frukt och bliva en härlig ceder.  Och allt vad
      fåglar heter av alla slag skall bo under den; de skola bo i
      skuggan av dess grenar.
      >Jes. 2,2. Matt. 13,31 f.
 24.  Och alla träd på marken skola förnimma att det är jag, HERREN,
      som förödmjukar höga träd och upphöjer låga träd, som låter
      friska träd förtorka och gör torra träd grönskande.  Jag, HERREN,
      har talat det, och jag fullbordar det också.
*26/18 Hesekiel, 18 Kapitlet
                        Hesekiel, 18 Kapitlet

               Den gudomliga vedergällningens ordning.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Vad orsak haven I till att bruka detta ordspråk i Israels land:
      »Fäderna äta sura druvor, och barnens tänder bliva ömma därav»?
      >Jer. 31,29 f.
  3.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, I skolen ingen orsak
      mer hava att bruka detta ordspråk i Israel.
  4.  Se, alla själar äro mina, faderns själ såväl som sonens är min;
      den som syndar, han skall dö.
      >1 Mos. 18,25.
  5.  Om nu en man är rättfärdig och övar rätt och rättfärdighet,
  6.  om han icke håller offermåltid på bergen, ej heller upplyfter
      sina ögon till Israels hus' eländiga avgudar, om han icke
      skändar sin nästas hustru, ej heller kommer vid en kvinna under
      hennes orenhets tid,
      >3 Mos. 18,19. 20,10.
  7.  om han icke förtrycker någon, utan giver tillbaka den pant han
      har fått för skuld, om han icke tager rov, utan giver sitt bröd
      åt den hungrige och kläder den nakne,
      >Mos 22,26 f. 5 Mos. 24,10 f. Jes. 58,6 f. Matt. 25,35.
  8.  om han icke ockrar eller tager ränta, om han håller sin hand
      tillbaka från vad orätt är och fäller rätta domar människor
      emellan --
      >2 Mos. 22,26. 5 Mos. 23,10. Ps. 15,5.
  9.  ja, om han så vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter,
      i det att han gör vad redligt är, då är han rättfärdig och skall
      förvisso få leva, säger Herren, HERREN.

 10.  Men om han så föder en son som bliver en våldsverkare, vilken
      utgjuter blod eller gör allenast något av allt detta
 11.  som han själv icke gjorde, en som håller offermåltid på bergen,
      skändar sin nästas hustru,
 12.  förtrycker den arme och fattige, tager rov, icke giver pant
      tillbaka, upplyfter sina ögon till de eländiga avgudarna,
      bedriver vad styggeligt är,
      >Am. 2,8.
 13.  ockrar och tager ränta -- skulle då denne få leva?  Nej, han
      skall icke få leva, utan eftersom han bedriver sådana
      styggelser, skall han straffas med döden; hans blod skall komma
      över honom.
      >3 Mos. 20,9 f.
 14.  Och om sedan denne föder en son, vilken ser alla de synder som
      hans fader begår, och vid åsynen av dem själv tager sig till
      vara för att göra sådant,
 15.  en som icke håller offermåltid på bergen, icke upplyfter sina
      ögon till Israels hus' eländiga avgudar, icke skändar sin nästas
      hustru,
 16.  en som icke förtrycker någon, icke fordrar pant eller tager rov,
      utan giver sitt bröd åt den hungrige och kläder den nakne,
 17.  en som icke förgriper sig på den arme, ej heller ockrar eller
      tager ränta, utan gör efter mina rätter och vandrar efter mina
      stadgar, då skall denne icke dö genom sin faders missgärning,
      utan skall förvisso få leva.
 18.  Hans fader däremot, som begick våldsgärningar och rövade från
      sin broder och gjorde bland sina fränder det som icke var gott,
      se, han måste dö genom sin missgärning.

 19.  Huru kunnen I nu fråga: »Varför skulle icke sonen bära på sin
      faders missgärning?»  Jo, sonen övade ju rätt och rättfärdighet
      och höll alla mina stadgar och gjorde efter dem; därför skall
      han förvisso få leva.
 20.  Den som syndar, han skall dö; en son skall icke bära på sin
      faders missgärning, och en fader skall icke bära på sin sons
      missgärning.  Över den rättfärdige skall hans rättfärdighet
      komma, och över den ogudaktige skall hans ogudaktighet komma.
      >5 Mos. 24,16. 2 Kon. 14,6. 2 Krön. 25,4.
 21.  Men om den ogudaktige omvänder sig från alla de synder som han
      har begått, och håller alla mina stadgar och övar rätt och
      rättfärdighet, då skall han förvisso leva och icke dö.
 22.  Ingen av de överträdelser han har begått skall du tillräknas
      honom; genom den rättfärdighet han har övat skall han få leva.
 23.  Menar du att jag har lust till den ogudaktiges död, säger
      Herren, HERREN, och icke fastmer därtill att han vänder om från
      sin väg och får leva?
      >Hes. 33,11. 2 Petr. 3,9.

 24.  Men om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör
      vad orätt är, alla sådana styggelser som den ogudaktige gör --
      skulle han då få leva, om han gör så?  Nej, intet av all den
      rättfärdighet han har övat skall då ihågkommas, utan genom den
      otrohet han har begått och den synd han har övat skall han dö.
      >Hes. 3,20. 33,12 f.

 25.  Men nu sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.»  Hören då,
      I av Israels hus: Skulle verkligen min väg icke alltid vara
      densamma?  Är det icke fastmer eder väg som icke alltid är
      densamma?
      >Hes. 33,17 f.
 26.  Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad
      orätt är, så måste han dö till straff därför; genom det orätta
      som han gör måste han dö.
 27.  Men om den ogudaktige vänder om från den ogudaktighet som han
      har övat, och i stället övar rätt och rättfärdighet, då får han
      behålla sin själ vid liv.
 28.  Ja, eftersom han kom till insikt och vände om från alla de
      överträdelser han hade begått, skall han förvisso leva och icke
      dö.
 29.  Och ändå säga de av Israels hus: »Herrens väg är icke alltid
      densamma»!  Skulle verkligen mina vägar icke alltid vara desamma,
      I av Israels hus?  Är det icke fastmer eder väg som icke alltid
      är densamma?

 30.  Alltså: jag skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av
      Israels hus, säger Herren, HERREN.  Vänden om, ja, vänden eder
      bort ifrån alla edra överträdelser, för att eder missgärning
      icke må bliva eder till en stötesten.
 31.  Kasten bort ifrån eder alla de överträdelser som I haven begått,
      och skaffen eder ett nytt hjärta och en ny ande; ty icke viljen
      I väl dö, I av Israels hus?
      >Ps. 51,12. Hes. 11,19.
 32.  Jag har ju ingen lust till någons död, säger Herren
      HERREN.  Omvänden eder därför, så fån I leva.
*26/19 Hesekiel, 19 Kapitlet
                        Hesekiel, 19 Kapitlet

                   Klagosång över Juda konungahus.

  1.    Men du, stäm upp en klagosång
            över Israels furstar;
  2.        säg:

            Huru var icke din moder en lejoninna!
            Bland lejon låg hon;
        hon födde upp sina ungar
            bland kraftiga lejon.
      >1 Mos.49,9 f.
  3.    Så födde hon upp en av sina ungar,
            så att han blev ett kraftigt lejon;
        han lärde sig att taga rov,
            människor åt han upp.
      >2 Kon. 23,31 f. Jer. 22,10 f.
  4.    Men folken fingo höra om honom
            och han blev fångad i deras grop;
        och man förde honom med krok i nosen
            till Egyptens land.

  5.    När hon nu såg att hon fick vänta förgäves,
            och att hennes hopp blev om intet,
        då tog hon en annan av sina ungar
            och gjorde denne till ett kraftigt lejon.
      >2 Kon. 24,18 f.
  6.    Stolt gick han omkring bland lejonen,
            ja, han blev ett kraftigt lejon;
        han lärde sig att taga rov,
            människor åt han upp.
  7.    Han våldförde deras änkor,
            deras städer förödde han.
        Och landet med vad däri var blev förfärat
            vid dånet av hans rytande.
  8.    Då bådade man upp folk mot honom
            runt omkring från länderna;
        och de bredde ut sitt nät för honom,
            och han blev fångad i deras grop
  9.    Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen,
            och förde honom till konungen Babel
        Där satte man honom in i fasta borgar,
        för att hans röst ej mer skulle höras
            bort till Israels berg.
      >2 Kon. 25,6.

 10.    Medan de levde i ro, var din moder såsom ett vinträd,
            planterat vid vatten.
        Och det blev ett fruktsamt träd, rikt på skott,
            genom det myckna vattnet.
 11.    Det fick starka grenar,
            tjänliga till härskarspiror,
        och dess stam växte hög,
            omgiven av lövverk,
        så att det syntes vida, ty det var högt
            och rikt på rankor.

 12.    Då ryckte man upp det i vrede,
            och det blev kastat på jorden,
        och stormen från öster
            förtorkade dess frukt.
        Dess starka grenar
            brötos av och torkade bort,
            elden fick förtära dem.
      >Hes. 17,10. Hos. 13,15.
 13.    Nu är det utplanterat i öknen,
            i ett torrt och törstande land.
 14.    Och eld har gått ut från dess yppersta gren
            och har förtärt dess frukt.
        Så finnes där nu ingen stark gren kvar,
         ingen härskarspira!
      >2 Krön. 36,11, 19 f.

      En klagosång är detta, och den har fått tjäna såsom klagosång.
*26/20 Hesekiel, 20 Kapitlet
                        Hesekiel, 20 Kapitlet

                Israels gensträvighet, förkastelse och
               slutliga återupprättelse.  Elden i skogen
                               söderut.

  1.  I sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kommo några av
      de äldste i Israel för att fråga HERREN; och de satte sig ned
      hos mig.
      >Hes. 14,1.
  2.  Då kom HERRENS ord till mig han sade:
  3.  Du människobarn, tala med de äldste i Israel och säg till dem:
      Så säger Herren, HERREN: Haven I kommit för att fråga mig?  Så
      sant jag lever, jag låter icke fråga mig av eder, säger Herren,
      HERREN.
  4.  Men vill du döma dem, ja, vill du döma, du människobarn, så
      förehåll dem deras fäders styggelser
  5.  och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: På den dag då jag
      utvalde Israel, då upplyfte jag min hand till ed inför Jakobs
      hus' barn och gjorde mig känd för dem i Egyptens land; jag
      upplyfte min hand till ed inför dem och sade: »Jag är HERREN,
      eder Gud.
      >2 Mos. 6,8. 5 Mos. 7,6.
  6.  På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur
      Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem, ett
      land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore
      härligast bland alla länder.
      >2 Mos 3,8. Jer. 3,19.
  7.  Och jag sade till dem: »Var och en av eder kaste bort sina ögons
      styggelser, och ingen orene sig på Egyptens eländiga avgudar;
      jag är HERREN, eder Gud.»
      >3 Mos. 18,3. Jos. 24,14. Hes. 23,3.
  8.  Men de voro gensträviga mot mig och ville icke höra på mig; de
      kastade icke bort var och en sina ögons styggelser, och de
      övergåvo icke Egyptens eländiga avgudar.  Då tänkte jag på att
      utgjuta min förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på
      dem mitt i Egyptens land.
      >5 Mos. 9,7, 24.
  9.  Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att
      detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, bland vilka de
      levde, och i vilkas åsyn jag gjorde mig känd för dem, i det jag
      förde dem ut ur Egyptens land.

 10.  Så förde jag dem då ut ur Egyptens land och lät dem komma in i
      öknen.
 11.  Och jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina rätter;
      den människa som gör efter dem får leva genom dem.
      >2 Mos. 15,26. 20,1 f. 3 Mos. 18,5. 5 Mos. 5,1 f. 30,6.
      >Rom. 10,5. Gal. 3,12.
 12.  Jag gav dem ock mina sabbater, till att vara ett tecken mellan
      mig och dem, för att man skulle veta att jag är HERREN, som
      helgar dem.
      >2 Mos. 16,23 f. 20,8. 31,13, 17. Jes. 58,13.
 13.  Men Israels hus var gensträvigt mot mig i öknen; de vandrade
      icke efter mina stadgar, utan föraktade mina rätter, fastän den
      människa som gör efter dem får leva genom dem; de ohelgade ock
      svårt mina sabbater.  Då tänkte jag på att utgjuta min
      förtörnelse över dem i öknen och så förgöra dem.
      >4 Mos. 14,2. 15,32.
 14.  Men vad jag gjorde, det gjorde jag för mitt namns skull, för att
      detta icke skulle bliva vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn
      jag hade fört dem ut.
      >1 Mos. 14,13 f. 5 Mos. 9,28.
 15.  Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att jag
      icke skulle låta dem komma in i det land som jag hade givit dem,
      ett land som skulle flyta av mjölk och honung, och som vore
      härligast bland alla länder --
      >4 Mos. 14,21 f. 5 Mos. 1,34 f.
 16.  detta därför att de föraktade mina rätter och icke vandrade
      efter mina stadgar, utan ohelgade mina sabbater, i det att deras
      hjärtan följde efter deras eländiga avgudar.
 17.  Men jag visade dem skonsamhet och fördärvade dem icke; jag
      gjorde icke alldeles ände på dem i öknen.

 18.  Och jag sade till deras barn i öknen: »I skolen icke vandra
      efter edra fäders stadgar och icke hålla deras rätter, ej heller
      orena eder på deras eländiga avgudar.
 19.  Jag är HERREN, eder Gud; vandren efter mina stadgar och håller
      mina rätter och gören efter dem.
      >5 Mos. 4,1.
 20.  Och helgen mina sabbater, och må de vara ett tecken mellan mig
      och eder, för att man må veta att jag är HERREN, eder Gud.
 21.  Men deras barn voro gensträviga mot mig; de vandrade icke efter
      mina stadgar och höllo icke mina rätter, så att de gjorde efter
      dem fastän den människa som gör efter dem får leva genom dem; de
      ohelgade ock mina sabbater.  Då tänkte jag på att utgjuta min
      förtörnelse över dem och att uttömma min vrede på dem i öknen.
 22.  Men jag drog min hand tillbaka, och vad jag gjorde, det gjorde
      jag för mitt namns skull, för att detta icke skulle bliva
      vanärat i de folks ögon, i vilkas åsyn jag hade fört dem ut.
 23.  Likväl upplyfte jag min hand inför dem i öknen och svor att
      förskingra dem bland folken och förströ dem i länderna,
      >3 Mos. 26,39 f. 5 Mos. 28,64 f.
 24.  eftersom de icke gjorde efter mina rätter, utan föraktade mina
      stadgar och ohelgade mina sabbater, och eftersom deras ögon
      hängde vid deras fäders eländiga avgudar.
 25.  Därför gav jag dem ock stadgar som icke voro till deras båtnad,
      och rätter genom vilka de icke kunde bliva vid liv.
      >Jer.8,8 Apg. 7,42 f. Rom. 1,24 f. 2 Tess. 2,10 f.
 26.  Och jag lät dem orena sig med sina offerskänker, med att låta
      allt som öppnade moderlivet gå genom eld, ty jag ville slå dem
      med förfäran, på det att de skulle förstå att jag är HERREN.
      >Krön. 33,6. Hes. 16,20 f.

 27.  Tala därför till Israels hus, du människobarn, och säg till dem:
      Så säger Herren, HERREN: Också därmed hava edra fäder hädat mig,
      att de hava begått otrohet mot mig.
 28.  När jag hade låtit dem komma in i det land som jag med upplyft
      hand hade lovat att giva dem, och när de så där fingo se någon
      hög kulle eller något lummigt träd, då offrade de där sina
      slaktoffer och framburo där sina offergåvor, mig till
      förtörnelse, och läto där sina offers välbehagliga lukt uppstiga
      och utgöto där sina drickoffer.
      >Jes. 57,5 f.
 29.  Då sade jag till dem: »Vad är detta för en offerhöjd[1], denna
      som I kommen[2] till?»  Därav fick en sådan plats namnet
      »offerhöjd», såsom man säger ännu i dag.

 30.  Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Skolen då
      I orena eder på samma sätt som edra fäder gjorde, och i trolös
      avfällighet löpa efter deras styggelser?
 31.  I orenen eder ännu i dag på alla edra eländiga avgudar, i det
      att I frambären åt dem edra offerskänker och låten edra barn gå
      genom eld.  Skulle jag då låta fråga mig av eder, I av Israels
      hus?  Nej, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, ja låter icke
      fråga mig av eder.
 32.  Och förvisso skall icke det få ske som har kommit eder i sinnet,
      då I tänken: »Vi vilja bliva såsom hedningarna, såsom folken i
      andra länder: vi vilja tjäna trä och sten.
      >5 Mos. 4,28.
 33.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, med stark hand och
      uträckt arm och utgjuten förtörnelse skall jag sannerligen
      regera över eder.
 34.  Och med stark hand och uträckt arm och utgjuten förtörnelse
      skall jag föra eder ut ifrån folken och församla eder från de
      länder i vilka I ären förströdda.
      >Hes. 11,17.
 35.  Och jag skall föra eder in i Folkens öken, och där skall jag gå
      till rätta med eder, ansikte mot ansikte.
      >Hos. 2,14.
 36.  Likasom jag gick till rätta med edra fäder i öknen vid Egyptens
      land, så skall jag ock gå till rätta med eder, säger Herren,
      HERREN.
 37.  Och jag skall låta eder draga fram under staven och tvinga eder
      in i förbundets band.
 38.  Och jag skall rensa bort ifrån eder dem som sätta sig upp emot
      mig och avfalla från mig, jag skall skaffa bort dem ur det land
      där de nu bo, men in i Israels land skola de icke få komma; och
      I skolen förnimma att jag är HERREN.

 39.  Men hören nu, I av Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Välan,
      gån åstad och tjänen edra eländiga avgudar, var och en dem han
      har.  Sedan skolen I förvisso komma att höra på mig, och I
      skolen då icke mer ohelga mitt heliga namn med edra offerskänker
      och edra eländiga avgudar.
 40.  Ty på mitt heliga berg, på Israels höga berg, säger Herren,
      HERREN där skall hela Israels hus tjäna mig, så många därav som
      finnas i landet; där skall jag finna behag i dem, där skall jag
      hava lust till edra offergärder och till förstlingen av edra
      gåvor, vadhelst I viljen helga.
 41.  Vid den välbehagliga lukten skall jag finna behag i eder, när
      tiden kommer, att jag för eder ut ifrån folken och församlar
      eder från de lander i vilka I ären förströdda.  Och jag skall
      bevisa mig helig på eder inför folkens ögon.
 42.  Ja, I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag låter eder
      komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand
      lovade att giva åt edra fäder.
 43.  Och där skolen I tänka tillbaka på edra vägar och på alla de
      gärningar som I orenaden eder med; och I skolen känna leda vid
      eder själva för allt det onda som I haven gjort.
      >Hes. 6,9. 16,61 f. 36,31.
 44.  Och I skolen förnirnma att jag är HERREN, när jag så handlar med
      eder, för mitt namns skull och icke efter edra onda vägar och
      edra skändliga gärningar, I av Israels hus, säger Herren,
      HERREN.

 45.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 46.  Du människobarn, vänd ditt ansikte söderut och predika mot
      söder; ja, profetera mot skogslandet söderut;
 47.  säg till skogen söderut: Hör HERRENS ord: Så säger Herren,
      HERREN: Se, jag skall tända upp en eld i dig, och den skall
      förtära alla träd i dig, både de friska och de torra; den
      flammande lågan skall icke kunna släckas, och av den skola allas
      ansikten förbrännas, allas mellan söder och norr.
      >Jes. 10,17 f.
 48.  Och allt kött skall se att jag, HERREN, har upptänt den; den
      skall icke kunna släckas.

 49.  Och jag sade: »Ack, Herre, HERRE!  Dessa säga om mig: 'Denne
      talar ju gåtor.'»

[1]  Hebr. habbamá.
[2]  Hebr. habbaím.
*26/21 Hesekiel, 21 Kapitlet
                        Hesekiel, 21 Kapitlet

                Herrens svärd.  Straffet över Juda med
                  dess konung och över Ammons barn.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Jerusalem och predika mot
      helgedomarna, ja, profetera mot Israels land.
  3.  Och säg till Israels land: Så säger HERREN: Se, jag skall vända
      mig mot dig och draga ut mitt svärd ur skidan och utrota ur dig
      både rättfärdiga oah ogudaktiga.
  4.  Ja, eftersom jag skall utrota ur dig både rättfärdiga och
      ogudaktiga, därför skall mitt svärd fara ut ur skidan och vända
      sig mot allt kött mellan söder och norr;
  5.  och allt kött skall förnimma att jag, HERREN, har dragit ut mitt
      svärd ur skidan; det skall icke mer stickas in igen.
  6.  Men du, människobarn, må sucka, ja, du må sucka inför deras
      ögon, som om dina länder skulle brista sönder i din bittra
      smärta.
  7.  Och när de fråga dig: »Varför suckar du?», då skall du svara:
      »För ett olycksbud, som när det kommer, skall göra att alla
      hjärtan förfäras och alla händer sjunka ned och alla sinnen
      omtöcknas och alla knän bliva såsom vatten.  Se, det kommer, ja,
      det fullbordas!  säger Herren, HERREN.»
      >Hes. 7,17

  8.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  9.  Du människobarn, profetera och säg: Så säger HERREN: Säg: Ett
      svärd, ja, ett svärd har blivit vässt och har blivit fejat.
 10.  Det har blivit vässt, för att det skall anställa ett slaktande;
      det har blivit fejat, för att det skall blixtra.  Eller skola vi
      få fröjd därav?  Fröjd av det som bliver ett tuktoris för min
      son, ett för vilket intet trä kan bestå!
 11.  Nej, han har lämnat det till att fejas, för att det skall fattas
      i handen; svärdet har blivit vässt och fejat för att sättas i en
      dråpares hand.
 12.  Ropa och jämra dig, du människobarn, ty det drabbar mitt folk,
      det drabbar alla Israels hövdingar.  De äro med mitt folk
      hemfallna åt svärdet; därför må du slå dig på länden.
      >Jer. 31,19.
 13.  Ty rannsakning har redan skett; huru skulle det då vara möjligt
      att riset icke drabbade, det ris för vilket intet kan bestå?
      säger Herren, HERREN.
 14.  Men du, människobarn, profetera och slå händerna tillsammans; må
      svärdet fördubblas, ja, bliva såsom tre, må det bliva ett
      mordsvärd, ett mordsvärd jämväl för den störste, svärdet som
      drabbar dem från alla håll.
      >Hes. 6,11.
 15.  Ja, för att deras hjärtan må försmälta av ångest, och för att
      många må falla, skall jag sända det blänkande svärdet mot alla
      deras portar.  Ack, det är gjort likt en blixt, det är draget för
      att slakta!
 16.  Hugg lös med all makt åt höger, måtta åt vänster, varthelst din
      egg kan bliva riktad.
 17.  Också jag skall slå mina händer tillsammans och släcka min
      vrede.  Jag, HERREN, har talat.
      >Hes. 5,13.

 18.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 19.  Du människobarn, märk ut åt dig två vägar på vilka den
      babyloniske konungens svärd kan gå fram; låt båda gå ut från ett
      och samma land.  Skär så ut en vägvisare, skär ut den för den
      plats där stadsvägarna skilja sig.
 20.  Märk ut såsom det håll dit svärdet kan gå dels Rabba i Ammons
      barns land, dels Juda med det befästa Jerusalem.
 21.  Ty konungen i Babel står redan vid vägskälet där de båda vägarna
      begynna; han vill låta spå åt sig, han skakar pilarna, han
      rådfrågar sina husgudar, han ser på levern.
 22.  I sin högra hand får han då ut lotten »Jerusalem», för att han
      där skall sätta upp murbräckor, öppna sin mun till krigsrop,
      upphäva sin röst till härskri, för att han där skall sätta upp
      murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en
      belägringsmur.  --
 23.  Detta synes dem vara en falsk spådom: de hava ju heliga eder.
      Men han uppväcker minnet av deras missgärning, och så ryckas de
      bort.
 24.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I haven uppväckt minnet
      av eder missgärning i det att edra överträdelser hava biivit
      uppenbara, så att eder syndfullhet visar sig i allt vad I gören,
      ja, eftersom minnet av eder har blivit uppväckt, därför skolen I
      komma att med makt ryckas bort.
 25.  Och du, dödsdömde, ogudaktige furste över Israel, du vilkens dag
      kommer, när din missgärning har nått sin gräns,
 26.  så säger Herren, HERREN: Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig
      kronan.  Det som nu är skall icke förbliva vad det är; vad lågt
      är skall upphöjas, och vad högt är skall förödmjukas.
 27.  Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall delta av mig; också detta
      skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt
      därtill, den som jag har givit det åt.
      >Hes. 17,22 f.

 28.  Och du, människobarn, profetera Och såg: Så säger Herren, HERREN
      om Ammons barn och om deras smädelser: Säg: Ett svärd, ja, ett
      svärd är draget, det är fejat för att slakta för att varda
      mättat och för att blixtra,
      >Hes. 25,1 f.
 29.  mitt under det att man skådar åt dig falska profetsyner och spår
      åt dig lögnaktiga spådomar om att du skall sättas på de
      dödsdömda ogudaktigas hals, vilkas dag kommer, när missgärningen
      har nått sin gräns.
 30.  Må det stickas i skidan igen.  I den trakt där du är skapad, i
      det land varifrån du stammar, där skall jag döma dig.
 31.  Jag skall Utgjuta min vrede över dig, jag skall mot dig blåsa
      upp min förgrymmelses eld; och jag skall giva dig till pris åt
      vilda människor, åt män som äro mästare i att fördärva.
 32.  Du skall bliva till mat åt elden, ditt blod skall flyta i
      landet; ingen skall mer tänka på dig.  Ty jag, HERREN, har talat.
*26/22 Hesekiel, 22 Kapitlet
                        Hesekiel, 22 Kapitlet

                 Jerusalems syndalista.  Dess straff.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vill du döma ja, vill du döma blodstaden?
      Förehåll henne då alla hennes styggelser
      >Hes. 9,9. 20,4. 23,36. 24,6, 9.
  3.  och säg: Så säger Herren, HERREN: Du stad som utgjuter dina
      invånares blod, så att din stund måste komma, du som gör
      eländiga avgudar åt dig och så bliver orenad!
      >2 Kon. 21,16.
  4.  Genom det blod som du har utgjutit har du ådragit dig skuld, och
      genom de eländiga avgudar som du har gjort har du orenat dig; så
      har du påskyndat dina dagars slut och nu hunnit gränsen för dina
      år.  Därför skall jag låta dig bliva till smälek för folken och
      till spott för alla länder.
      >5 Mos. 28,37.
  5.  Ja, både nära och fjärran skall man bespotta dig, du vilkens
      namn är skändat, du förvirringens stad.

  6.  Se, hos dig trotsa Israels hövdingar var och en på sin arm, om
      det gäller att utgjuta blod.
  7.  Över fader och moder uttalar man förbannelser hos dig; mot
      främlingen övar man våld hos dig; den faderlöse och änkan
      förtrycker man hos dig.
      >Jer. 7,6.
  8.  Mina heliga ting föraktar du, och mina sabbater ohelgar du.
      >Hes. 20,12 f.
  9.  Förtalare finnas hos dig, om det gäller att utgjuta blod.  Man
      håller hos dig offermåltider på bergen; man bedriver hos dig vad
      skändligt är.
      >Jer. 6,28. Hes. 18,6.
 10.  Man blottar sin faders blygd hos dig; man kränker hos dig
      kvinnan, när hon har sin orenhets tid.
      >3 Mos. 18,19. 20,14 ,18.
 11.  Man bedriver styggelse, var och en med sin nästas hustru; ja,
      man orenar i skändlighet sin sons hustru; man kränker hos dig
      sin syster, sin faders dotter.
      >Jer. 5,8.
 12.  Man tager hos dig mutor för att utgjuta blod; ja, du ockrar och
      tager ränta och skinnar din nästa med våld, och mig förgäter du,
      säger Herren, HERREN.
 13.  Men se, jag slår mina händer tillsammans i harm över det
      skinneri du övar, och i harm över det blod som du utgjuter hos
      dig.
      >Hes. 21,14.
 14.  Menar du att ditt mod skall bestå, eller att dina händer skola
      vara starka nog, när tiden kommer, att jag utför mitt verk på
      dig?  Jag HERREN, har talat, oah jag fullbordar det också.
 15.  Jag skall förskingra dig bland folken ooh förströ dig i
      länderna; så skall jag taga bort ifrån dig all din orenhet.
 16.  Du skall bliva vanärad inför folkens ögon, genom din egen skuld;
      och du skall förnimma att jag är HERREN.

 17.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 18.  Du människobarn, Israels hus har för mig blivit slagg; de äro
      allasammans blott koppar, tenn, järn och bly i ugnen; de äro ett
      silver som kan räknas för slagg.
      >Jes. 1,22. Jer. 6,28.
 19.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom I allasammans haven
      blivit slagg, se, därför skall jag hopsamla eder i Jerusalem.
 20.  Likasom man hopsamlar silver, koppar, järn, bly ooh tenn i ugnen
      och där blåser upp eld under det och smälter det, så skall jag i
      min vrede och förtörnelse hopsamla eder och kasta eder i ugnen
      och smälta eder.
 21.  Ja, jag skall samla eder tillhopa; och blåsa upp min
      förgrymmelses eld under eder, för att I man smältas däri.
 22.  Likasom silver smältes i ugnen, så skolen I smältas däri; och I
      skolen förnimma att det är jag, HERREN, som utgjuter min
      förtörnelse över eder.

 23.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, säg
      till dem:
 24.  Du är ett land som icke bliver renat, icke varder sköljt av regn
      på vredens dag.
 25.  De profeter som där finnas hava sammansvurit sig och blivit
      såsom rytande, rovgiriga lejon; de äta upp själar, de riva till
      sig gods och dyrbarheter och göra många till änkor därinne.
      >Mik. 3,11. Mark. 12,40.
 26.  Prästerna där våldföra min lag och ohelga mina heliga ting; de
      göra ingen åtskillnad mellan heligt och oheligt och undervisa
      icke om skillnaden mellan rent och orent.  De tillsluta sina
      ögon för mina sabbater, och så bliver jag ohelgad mitt ibland
      dem.
      >3 Mos. 10,10 f. Jer. 2,8. Hes. 44,23. Sef. 3,4.
 27.  Furstarna därinne äro såsom rovgiriga vargar; de utgjuta blod
      och förgöra själar för att skaffa sig vinning.
 28.  De profeter som de hava tjäna dem såsom vitmenare; de skåda åt
      dem falska profetsyner och spå åt dem lögnaktiga spådomar; de
      säga: »Så säger Herren, HERREN», och det fastän HERREN icke har
      talat.
      >Hes. 13,10.
 29.  Folket i landet begår våldsgärningar och tager rov; den arme och
      fattige förtrycka de, och mot främlingen öva de våld, utan lag
      och rätt.
 30.  Jag söker bland dem efter någon som skulle kunna uppföra en mur
      och träda fram i gapet inför mig till försvar för landet, på det
      att jag icke må fördärva det; men jag finner ingen.
      >Ps. 106,23. Jer. 5,1. Hes. 13,5.
 31.  Därför utgjuter jag min vrede över dem och gör ände på dem med
      min förgrymmelses eld.  Deras gärningar skall jag låta komma över
      deras huvuden, säger Herren, HERREN.
*26/23 Hesekiel, 23 Kapitlet
                        Hesekiel, 23 Kapitlet

                De båda systrarna Ohola (Samaria) och
                         Oholiba (Jerusalem).

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, det var en gång två kvinnor, döttrar till en
      och samma moder.
  3.  Dessa bedrevo otukt i Egypten; de gjorde det redan i sin ungdom.
      Där kramades deras bröst, och där smekte man deras jungfruliga
      barm.
      >Hes. 16,26.
  4.  Den äldre hette Ohola, och hennes syster Oholiba.  Därefter blevo
      de mina, och födde söner och döttrar.  Och om deras namn är att
      veta att Ohola är Samaria, och Oholiba Jerusalem.
      >Hes. 16,8.

  5.  Men Ohola bedrev otukt i stället för att hålla sig till mig; hon
      upptändes av lusta till sina älskare hennes grannar assyrierna,
      >2 Kon. 15,19. 17,3 f. Hes. 16,28.
  6.  där de kommo klädda i mörkblå purpur och voro ståthållare och
      landshövdingar, vackra unga män allasammans, ryttare som redo på
      hästar.
  7.  Hon gav åt dem sin trolösa älskog, åt Assurs alla yppersta
      söner; och varhelst hon upptändes av lusta, där orenade hon sig
      på alla deras eländiga avgudar
  8.  Men ändå uppgav hon icke sin otukt med egyptierna, som hade fått
      ligga hos henne i hennes ungdom, och som hade smekt hennes
      jungfruliga barm och slösat på henne sin otukt.
  9.  Därför gav jag henne till pris åt hennes älskare, åt Assurs
      söner, till vilka hon var upptänd av lusta.
      >Hes. 16,36 f.
 10.  Och sedan dessa bade blottat hennes blygd, förde de bort hennes
      söner och döttrar och dräpte henne själv med svärd; så blev hon
      en varnagel för andra kvinnor, då nu dom blev hållen över henne.

 11.  Men fastän hennes syster Oholiba såg detta, upptändes hon av
      lusta ännu värre och drev sin otukt ännu längre än systern.
      >Jer. 3,7 f. Hes. 16,47 f.
 12.  Hon upptändes av lusta till Assurs söner; de voro ju ståthållare
      och landshövdingar och voro hennes grannar, de kommo klädda i
      präktig dräkt, ryttare som redo på hästar, vackra unga män
      allasammans.
      >2 Kon. 16,7 f.
 13.  Och jag såg att också hon orenade sig; båda gingo de samma väg.
 14.  Men denna drev sin otukt ännu längre.  Ty när hon fick se
      mansbilder inristade i väggen, beläten av kaldeer, som man hade
      inristat och målat röda med dyrbar färg,
      >Hes. 8,10.
 15.  framställda med gördlar kring sina länder och med ståtliga
      huvudbonader, allasammans lika kämpar, ja, när hon fick se dessa
      bilder av Babels söner, av de män som hade sitt fädernesland i
      Kaldeen;
 16.  då upptändes hon av lusta till dem, strax när hon såg dem för
      sina ögon.  Och hon sände bud till dem i Kaldeen;
 17.  och Babels söner kommo till henne och lågo hos henne i älskog
      och orenade henne genom sin otukt.  Först sedan hon hade blivit
      orenad av dem, vände sig hennes själ ifrån dem.
 18.  Men när hon så öppet bedrev sin otukt och blottade sin blygd, då
      vände sig min själ ifrån henne, likasom den hade vänt sig ifrån
      hennes syster.

 19.  Dock drev hon sin otukt ännu längre: hon mindes sin ungdoms
      dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land;
      >2 Kon. 18,21.
 20.  och så upptändes hon åter av lusta till bolarna där, som hade
      kött såsom åsnor och flöde såsom hästar.
      >Jer. 5,8.
 21.  Ja, din håg stod åter till din ungdoms skändlighet, när
      egyptierna smekte din barm, därför att du hade så ungdomliga
      bröst.
      >Hes. 17,15.

 22.  Därför, du Oholiba, säger Herren, HERREN så: Se, jag skall
      uppväcka mot dig dina älskare, dem som din själ har vänt sig
      ifrån, och jag skall låta dem komma över dig från alla sidor,
 23.  Babels söner och alla kalaeer, pekodeer, soeer och koeer och
      alla Assurs söner med dem, vackra unga män, ståthållare och
      landshövdingar allasammans, kämpar och berömliga män, som rida
      på hästar allasammans.
 24.  De skola komma över dig med vagnar och hjuldon i mängd och med
      skaror av folk; rustade med skärmar och sköldar och klädda
      hjälmar skola de anfalla dig från alla sidor.  Och jag skall
      överlämna domen åt dem, och de skola döma dig efter sina rätter.
 25.  Jag skall låta min nitälskan gå över dig, så att de fara grymt
      fram mot dig; de skola skära av dig näsa och öron, och de som
      bliva kvar av dig skola falla för svärd.  Man skall föra bort
      dina söner och döttrar, och vad som bliver kvar av dig skall
      förtäras av eld.
 26.  Man skall slita av dig dina kläder och taga ifrån dig dina
      härliga smycken.
 27.  Så skall jag göra slut på din skändlighet och på den otukt som
      du begynte öva i Egyptens land; och du skall icke mer lyfta upp
      dina ögon till dem och icke mer tänka på Egypten.
 28.  Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill giva dig till pris åt
      dem som du nu hatar, åt dem som din själ har vant sig bort
      ifrån.
 29.  Och de skola fara fram mot dig såsom fiender, och skola taga
      ifrån dig allt vad du har förvärvat och lämna dig naken och
      blottad; ja, din otuktiga blygd skall varda blottad, med din
      skändlighet och din otukt.
 30.  Detta skall man göra dig, därför att du i otukt lopp efter
      hedningarna och orenade dig på deras eländiga avgudar.
 31.  Du vandrade på din systers väg; därför skall jag sätta i din
      hand samma kalk som gavs åt henne.
      >Ps. 75,9. Jes. 51,17. Jer. 25,15.
 32.  Ja, så säger Herren, HERREN: Du skall nödgas dricka din systers
      kalk, så djup och så vid som den är, och den skall bringa dig
      åtlöje och smälek i fullt mått.
 33.  Du skall bliva drucken och bliva full av bedrövelse, ty en
      ödeläggelsens och förödelsens kalk är din syster Samarias kalk.
 34.  Du skall nödgas dricka ut den till sista droppen, ja ock slicka
      dess skärvor, och du skall sarga ditt bröst.  Ty jag har talat,
      säger Herren, HERREN.
 35.  Därför säger Herren, HERREN så: Eftersom du har förgätit mig och
      kastat mig bakom din rygg, därför måste du ock bära på din
      skändlighet och din otukt.
      >1 Kon. 14,9. Jer. 2,32. 3,21. 13,25. 18,15.

 36.  Och HERREN sade till mig: Du människobarn, vill du döma Ohola
      och Oholiba?  Förehåll dem då deras styggelser.
      >Hes. 22,2.
 37.  Ty de hava begått äktenskapsbrott, och blod låder vid deras
      händer.  Ja, med sina eländiga avgudar hava de begått
      äktenskapsbrott; och till mat åt dem hava de offrat sina barn,
      dem som de hade fött åt mig.
 38.  Därtill gjorde de mig detta: samma dag som de orenade min
      helgedom ohelgade de ock mina sabbater.
 39.  Ty samma dag som de slaktade sina barn åt de eländiga avgudarna
      gingo de in i min helgedom och ohelgade den.  Se, sådant hava de
      gjort i mitt hus.
      >Jer. 7,9 f.

 40.  Än mer, de sände bud efter män som skulle komma fjärran ifrån;
      budbärare skickades till dem, och se, de kommo, de män för vilka
      du hade tvått dig och sminkat dina ögon och prytt dig med
      smycken.
 41.  Och du satt på en härlig vilobädd, med ett dukat bord framför,
      och du hade där ställt fram min rökelse och min olja.
 42.  Sorglöst larm hördes därinne, och till de män ur hopen, som voro
      där, hämtade man ytterligare in dryckesbröder från öknen.  Och
      dessa satte armband på kvinnornas armar och härliga kronor på
      deras huvuden.
 43.  Då sade jag: »Skall hon, den utlevade, få hålla i med att begå
      äktenskapsbrott?  Skall man alltjämt få bedriva otukt med henne,
      då hon är en sådan?»
 44.  Ty man gick in till henne, såsom man går in till en sköka; ja,
      så gick man in till Ohola och till Oholiba, de skändliga
      kvinnorna.
 45.  Men rättfärdiga man skola döma dem efter den lag som gäller för
      äktenskapsbryterskor och blodsutgjuterskor; ty
      äktenskapsbryterskor äro de, och blod låder vid deras händer.
      >1 Mos. 9,6. 3 Mos. 20,10. 4 Mos. 35,31 f. Hes. 16,38.
 46.  Ja, så säger Herren, HERREN: Må man sammankalla en församling
      mot dem och prisgiva dem åt misshandling och plundring.
      >Hes. 16,40 f.
 47.  Och församlingen skall stena dem och hugga dem i stycken med
      svärd, och dräpa deras söner och döttrar, och bränna upp deras
      hus i eld.
 48.  Så skall jag göra slut på skändligheten i landet, och alla
      kvinnor må låta varna sig, så att de icke bedriva sådan
      skändlighet som I.
 49.  Och man skall låta eder skändlighet komma över eder, och I
      skolen få bära på de synder I haven begått med edra eländiga
      avgudar; och I skolen förnimma att jag är Herren, HERREN.
*26/24 Hesekiel, 24 Kapitlet
                        Hesekiel, 24 Kapitlet

                 Jerusalem under bilden av en rostig
                    gryta.  Profetens förebildliga
                 uppträdande efter hans hustrus död.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig i nionde året, på tionde dagen i
      tionde månaden; han sade:
  2.  Du människobarn, skriv upp åt dig namnet på denna dag, just
      denna dag; ty konungen i Babel har på just denna dag ryckt fram
      mot Jerusalem.
      >2 Kon. 25,1. Jer. 52,4.
  3.  Och tala till det gensträviga slaktet i en liknelse; säg till
      dem: Så säger Herren, HERREN: Sätt på grytan, och när du har
      satt på den, så gjut vatten däri.
      >Jer. 1,13. Hes. 11,3 f.
  4.  Lägg sedan köttstyckena tillhopa däri, allahanda goda stycken,
      av låret och bogen; och fyll den så med de bästa märgbenen.
  5.  Tag härtill det bästa av hjorden; och lägg bränsle under den för
      att koka benen.  Låt den koka starkt, så att ock benen bliva
      kokta i den.

  6.  Så säger nu Herren, HERREN: Ve över blodstaden, den rostiga
      grytan, varifrån rosten icke har kunnat tagas bort!  Det ena
      köttstycket efter det andra har man redan tagit ut därur, utan
      att kasta lott om ordningen.
      >Hes. 22,2.
  7.  Ty det blod hon har utgjutit är ännu kvar därinne; på kala
      klippan lät hon det rinna ned; hon utgöt det icke på sådan mark
      att mullen har kunnat skyla det.
      >Job 16,18
  8.  För att vreden skulle hava sin gång, och för att jag skulle
      utkräva hämnd, lät jag det blod hon utgöt komma på kala klippan,
      där det icke kunde skylas.
      >3 Mos. 17,13. 5 Mos. 12,16, 24.

  9.  Därför säger Herren, HERREN så: Ve över blodstaden!  Jag skall nu
      ytterligare öka på bränslet därunder.
      >Hes. 21,32. Nah. 3,1. Hab. 2,12.
 10.  Ja, lägg på mer ved, tänd upp eld, låt köttet bliva förstört ooh
      spadet koka in och benen bliva förbrända.
 11.  Och låt den sedan stå tom på eldsglöden, till dess att den
      bliver så upphettad att dess koppar glödgas och orenligheten
      smältes bort därur och rosten försvinner.
 12.  Tung möda har den kostat, och ändå har dess myckna rost icke
      gått bort.  Så må nu dess röst komma i elden!
 13.  Därför att din orenhet är så skändlig, och därför att du icke
      blev ren.  huru jag än sökte rena dig, därför skall du nu icke
      mer bliva fri ifrån din orenhet, förrän jag har släckt min vrede
      på dig.
      >Hes. 5,13. 16,42.
 14.  Jag, HERREN, har talat.  Det kommer!  Jag skall fullborda det!
      Jag skall icke släppa efter och icke skona och icke ångra mig.
      Efter dina vägar och dina gärningar skall man döma dig, säger
      Herren, HERREN.

 15.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 16.  Du människobarn, se, genom en plötslig död skall jag taga ifrån
      dig den som är dina ögons lust, men du må icke hålla dödsklagan
      eller gråta eller fälla tårar.
 17.  Tyst må du jämra dig; men du skall icke hålla sorgefest såsom
      efter en död.  Nej, sätt på dig din huvudbindel och tag skor på
      dina fötter; skyl icke ditt skägg, och ät icke det särskilda
      bröd som eljest är övligt.
      >3 Mos. 10,6. 13,45.  2 Sam. 15,30. Jer. 16,7. Mik. 3,7.

 18.  Sedan talade jag nästa morgon till folket, men på aftonen dog
      min hustru; och följande morgon gjorde jag såsom mig var
      befallt.
 19.  Då sade folket till mig: »Vill du icke omtala för oss vad det
      betyder att du så gör?»
 20.  Jag svarade dem: HERRENS ord kom till mig; han sade:
 21.  Säg till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill
      ohelga min helgedom, eder stolta härlighet, edra ögons lust och
      eder själs längtan.  Och edra söner och döttrar, som I haven måst
      övergiva, skola falla för svärd.
      >Jer. 7,4.
 22.  Då skolen I komma att göra såsom jag har gjort: I skolen icke
      skyla skägget och icke äta det övliga brödet.
 23.  Och I skolen behålla huvudbindlarna på edra huvuden och skorna
      på edra fötter; I skolen icke hålla dödsklagan eller gråta, utan
      skolen sitta där försmäktande genom edra missgärningar och sucka
      med varandra.
      >Jer. 16,6. Hes. 4,17.
 24.  Hesekiel skall vara ett tecken för eder; alldeles såsom han gör
      skolen I komma att göra.  När detta händer, skolen I förnimma att
      jag är Herren, HERREN.
      >Hes. 12,6.

 25.  Men du, människobarn, må veta att på den tid då jag tager ifrån
      dem deras värn, deras härliga fröjd, deras ögons lust ooh deras
      själs begär, deras söner och döttrar,
 26.  på den tiden skall en räddad flykting komma till dig och
      förkunna detta.
      >Hes. 33,21 f.
 27.  Och då när flyktingen är där, skall din mun upplåtas, och du
      skall tala och icke mer vara stum; och du skall vara ett tecken
      för dem, och de skola förnimma att jag är HERREN.
      >Hes. 3,26
*26/25 Hesekiel, 25 Kapitlet
                        Hesekiel, 25 Kapitlet

               Profetia om Ammons barn, Moab, Edom och
                             filistéerna.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt an- sikte mot Ammons barn och
      profetera mot dem.
      >Jer. 49,1 f. Hes. 21,28 f. Am. 1,13 f.
  3.  Och säg till Ammons barn: Hören Herrens, HERRENS ord: Så säger
      Herren, HERREN: Eftersom du ropar: »Rätt så!»  över min helgedom,
      som har blivit oskärad, och över Israels land, som har blivit
      ödelagt, och över Juda folk, som har måst vandra bort i
      fångenskap,
  4.  se, därför vill jag giva dig till besittning åt
      österlänningarna, så att de få slå upp sina tältläger i dig och
      sätta upp sina boningar i dig; de skola få äta din frukt, och de
      skola dricka din mjölk.
  5.  Och jag skall göra Rabba till en betesmark för kameler och
      Ammons barns land till en lägerplats för får; och I skolen
      förnimma att Jag är HERREN.
  6.  Ty så säger Herren, HERREN: Eftersom du klappar i händerna och
      stampar med fötterna och i ditt sinnes hela övermod gläder dig
      vid Israels lands ofärd,
  7.  se, därför skall jag uträcka min hand mot dig och giva dig till
      byte åt hedningarna och utrota dig ifrån folken och utplåna dig
      ur länderna; jag skall förgöra dig, och du skall förnimma att
      jag är HERREN.

  8.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom Moab och Seir säga: »Se, nu är
      det med Juda hus likasom med alla andra folk»,
      >Jes. 15,1 f. 16,1 f. Jer. 48,1 f. Am. 2,1 f.
  9.  se, därför skall jag lägga Moabs bergsluttning öppen och
      förstöra dess städer, Ja, dess städer så många de äro, vad
      härligast är i landet, Bet-Hajesimot, Baal-Meon och Kirjatama.
 10.  Åt österlänningarna skall jag giva det till besittning, likasom
      jag skall göra med Ammons barns land, så att man icke mer tänker
      på Ammons barn ibland folken.
 11.  Ja, över Moab skall jag hålla dom, och de skola förnimma att jag
      är HERREN.

 12.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom Edom har handlat så
      hämndgirigt mot Juda hus och ådragit sig svår skuld genom sin
      hämnd på dem,
      >Jer. 49,7 f.  Hes. 35,1 f. 36,5. Am. 1,11 f. Ob. v.1 f.
 13.  därför säger Herren, HERREN så: Jag skall uträcka min hand mot
      Edom och utrota därur både människor och djur.  Och jag skall
      göra det till en ödemark ända från Teman, och ända borta i Dedan
      skola de falla för svärd.
 14.  Och jag skall utföra min hämnd på Edom genom mitt folk Israel,
      och dessa skola göra med Edom efter min vrede och förtörnelse;
      och det skall så få känna min hämnd, säger Herren, HERREN.
      >1 Mack. 5,3. 2 Mack. 10,16 f.

 15.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom filisteerna hava handlat så
      hämndgirigt, ja, eftersom de i sitt sinnes övermod hava velat
      utkräva hämnd och i sin eviga fiendskap hava velat bereda
      fördärv,
      >2 Krön. 28,18. Jes. 14,29 f. Jer. 47,1 f. Am. 1,6 f. Sak. 9,5 f.
 16.  därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill uträcka min hand
      mot filisteerna och utrota kereteerna och förgöra vad som är
      kvar av Kustlandet vid havet.
 17.  Och jag skall taga stor hämnd på dem och tukta dem i
      förtörnelse.  Och när jag låter min hämnd drabba dem, då skola
      de förnimma att jag är HERREN.
*26/26 Hesekiel, 26 Kapitlet
                        Hesekiel, 26 Kapitlet

                         Profetia mot Tyrus.

  1.  Och i elfte året, på första dagen i månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, eftersom Tyrus sade om Jerusalem:

        »Rätt så, uppbruten är nu
            folkens port,
        den är öppnad för mig;
        jag bliver rik, nu då hon är förödd»,
  3.        därför säger Herren, HERREN så:

        Se, jag skall komma
            över dig, Tyrus,
        och jag skall upphäva
            många folk mot dig,
        likasom havet
            upphäver sina böljor.
      >Jes. 23,1 f. Jer. 47,4. Am. 1,9 f.
  4.    De skola förstöra Tyrus' murar
            och riva ned dess torn.
        Så skall jag sopa bort själva dess grus
            och förvandla staden
            till en kal klippa.
  5.    En torkplats för fisknät
            skall den vara ute i havet;
        ty jag har talat,
            säger Herren, HERREN.
        Ja, den skall bliva
            ett byte för folken;
  6.    och dess döttrar på fastlandet
            skola dräpas med svärd.
        De skola förnimma
            att jag är HERREN.

  7.  Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag vill låta Nebukadressar,
      konungen i Babel, konungarnas konung, komma norrifrån över
      Tyrus, med hästar och vagnar och ryttare och med en stor hop
      folk.
      >Dan. 2,37.

  8.    Dina döttrar på fastlandet
            skall han dräpa med svärd;
        han skall bygga en belägringsmur mot dig
        och kasta upp mot dig en vall
        och resa ett sköldtak mot dig.
  9.    Sin murbräckas stötar
            skall han rikta mot dina murar
        och skall med sina krigsredskap
            bryta ned dina torn.
 10.    Hans hästar äro så många
            att dammet skall överhölja dig.
        Vid dånet av hans ryttare
            och av hans hjuldon och vagnar
        skola dina murar darra,
            när han drager in genom dina portar,
        såsom man drager in
            i en erövrad stad.
 11.    Med sina hästars hovar
            skall han trampa sönder alla dina gator;
        ditt folk skall han dräpa med svärd,
        och dina stolta stoder
            skola störta till jorden.
      >Jes. 5,28. Jer. 47,3.
 12.    Man skall röva dina skatter
            och plundra dina handelsvaror;
        man skall riva dina murar
        och bryta ned dina sköna hus;
        och stenarna, trävirket och gruset
        skall man kasta i havet.
 13.    Jag skall göra slut på dina sångers buller,
        och man skall icke mer höra
            klangen av dina harpor.
      >Jes. 24,8. Jer. 7,34. 16,9. Am. 5,23.
 14.    Ja, jag skall göra dig till en kal klippa
        en torkplats för fisknät skall du bliva;
        aldrig mer skall du varda uppbyggd.
        Ty jag, HERREN, har talat,
        säger Herren, HERREN.

 15.  Så säger Herren, HERREN till Tyrus:

        Sannerligen, vid dånet av ditt fall,
            när de slagna jämra sig,
        vid det att man dräper och mördar i dig,
            skola havslanderna bäva.
 16.    Och alla hövdingar vid havet
            skola stiga ned från sina troner,
        de skola lägga bort sina mantlar
        och taga av sig sina brokigt vävda kläder;
        förskräckelse bliver deras klädnad,
            och nere på jorden skola de sitta;
        deras förskräckelse varder ständigt ny,
            och de häpna över ditt öde.
      >Upp. 18,9.
 17.    De stämma upp en klago sång över dig
            och säga om dig:

        Huru har du icke blivit förstörd, du havsfolkens tillhåll,
            du högtprisade stad,
        du som var så mäktig på havet,
            där du låg med dina invånare,
        vilka fyllde människorna med skräck
            för alla som bodde i dig!
 18.    Nu förskräckas havsländerna
            på ditt falls dag,
        och öarna i havet
            förfäras vid din undergång.

 19.    Ty så säger Herren, HERREN:
        När jag gör dig till en ödelagd stad,
        lik någon stad som ingen bebor,
        ja, när jag låter djupet upphäva sig mot dig
        och de stora vattnen betäcka dig,
 20.    då störtar jag dig ned till dem som hava farit ned i graven,
        till folk som levde för länge sedan;
        och lik en längesedan ödelagd plats
        får du ligga där i jordens djup,
        hos dem som hava farit ned i graven.
        Så skall du förbliva obebodd,
        medan jag gör härliga ting i de levandes land.
 21.    Jag skall låta dig taga en ande med förskräckelse,
        så att man aldrig i evighet skall finna dig,
        huru man än söker efter dig,
        säger Herren, HERREN.
      >Hes. 27,36. 28,19.
*26/27 Hesekiel, 27 Kapitlet
                        Hesekiel, 27 Kapitlet

                    Tyrus såsom ett förlist skepp.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, stäm upp en klagosång över Tyrus;
      >Jes. 23,1 f. Am. 1,9 f.
  3.  säg till Tyrus:

        Du som bor vid havets portar
            och driver köpenskap med folken,
        hän till många havsländer,
            så säger Herren, HERREN:

        O Tyrus, du säger själv: »Jag är skönhetens fullhet.»
      >Ps. 50,2. Klag. 2,15.
  4.    Ja, dig som har ditt rike ute i havet,
            dig gjorde dina byggningsmän fullkomlig i skönhet.
  5.    Av cypress från Senir timrade de
            allt plankverk på dig;
        de hämtade en ceder från Libanon
            för att göra din mast.
      >5 Mos. 3,9.
  6.    Av ekar från Basan
            tillverkade de dina åror.
        Ditt däck prydde de med elfenben i ädelt trä
            från kitteernas öländer.
  7.    Ditt segel var av fint linne,
            med brokig vävnad från Egypten,
            och det stod såsom ditt baner.
        Mörkblått och purpurrött tyg
            från Elisas ölander
            hade du till soltält.
  8.    Sidons och Arvads invånare
            voro roddare åt dig;
        de förfarna män du själv hade, o Tyrus,
            dem tog du till skeppare.
      >1 Mos. 10,18.
  9.    Gebals aldste och dess förfarnast män
            tjänade dig
            med att bota dina läckor.

        Alla havets skepp med sina sjömän
            tjänade dig
            vid ditt varubyte.
      >1 Kon. 5,18. Ps. 83,8.
 10.    Perser, ludeer och puteer
            funnos i din här
            och voro ditt krigsfolk.
        Sköldar och hjälmar hängde de upp i dig;
            dessa gåvo dig glans.
      >Jes. 66.19. Jer. 46,9. Nah. 3,9.
 11.    Arvads söner stodo med din här
            runt om på dina murar,
        gamadeer hade sin plats i dina torn.
        Sina stora sköldar hängde de upp
            runt om på dina murar;
        de gjorde din skönhet fullkomlig.
 12.    Tarsis var din handelsvan,
            ty du var rik på allt slags gods
        silver, järn, tenn ooh bly
            gavs dig såsom betalning.
 13.    Javan, Tubal och Mesek,
            de drevo köpenskap med dig;
        trälar och kopparkärl
            gåvo de dig i utbyte.
      >1 Mos. 10,2 f.
 14.    Vagnshästar, ridhästar och mulåsnor
            gåvos åt dig såsom betalning
            från Togarmas land.
 15.    Dedans söner drevo köpenskap med dig
            ja, många havsländer
            drevo handel i din tjänst;
        elfenben och ebenholts
            tillförde de dig såsom hyllningsgåvor.
 16.    Aram var din handelsvän,
            ty du var rik på konstarbeten;
        karbunkelstenar, purpurrött tyg,
            brokiga vävnader och fint linne.
        koraller och rubiner
            gåvo de dig såsom betalning.
 17.    Juda och Israels land
            drevo köpenskap med dig;
        vete från Minnit,
            bakverk och honung,
        olja och balsam
            gåvo de dig i utbyte.
      >Dom. 11,33.
 18.    Damaskus var din handelsvän,
            ty du var rik på konstarbeten,
            ja, på allt slags gods;
        de kommo med vin från Helbon
            och med ull från Sahar.
 19.    Vedan och Javan
            gåvo dig spånad såsom betalning;
        konstsmitt järn och kassia och kalmus
            fick du i utbyte.
 20.    Dedan drev köpenskap hos dig
        med sadeltäcken att rida på.
 21.    Araberna och Kedars alla furstar,
            de drevo hsndel i din tjänst;
        med lamm och vädurar och bockar
            drevo de handel hos dig.
      >1 Mos. 25,13. Ps. 120,5.
 22.    Sabas och Raemas köpmän
            drevo köpenskap med dig;
        kryddor av allra yppersta slag
            och alla slags ädla stenar och guld
            gåvo de dig fihsom betalning.
 23.    Haran, Kanne och Eden,
            Sabas köpmän,
        Assur och Kilmad
            drevo köpenskap med dig.
 24.    De drevo köpenskap hos dig med sköna kläder,
            med mörkblå, brokigt vävda mantlar,
        med mångfärgade täcken,
            med välspunna, starka tåg,
        på din marknad.
 25.    Tarsis-skepp foro åstad
            med dina bytesvaror.

        Så fylldes du med gods och blev tungt lastad,
            där du låg i havet.
 26.    Och dina roddare förde dig åstad,
            ut på de vida vattnen.
        Då kom östanvinden och krossade dig.
            där du låg i havet.
      >Hes. 17,10.
 27.    Ditt gods, dina handels- och bytevaror,
            dina sjömän och skeppare,
        dina läckors botare och dina bytesmäklare,
            allt krigsfolk på dig,
        allt manskap som fanns ombord på dig,
            de sjunka nu ned i havet,
        på ditt falls dag.
 28.    Vid dina skeppares klagorop
            bäva markerna,
 29.    och alla som ro med åror
            övergiva sina skepp;
        sjömän och alla skeppare på havet
            begiva sig i land.
 30.    De ropa högt över ditt öde
            och klaga bittert;
        de strö stoft på sina huvuden
            och vältra sig i aska.
 31.    De raka sig skalliga för din skull
            och hölja sig i sorgdräkt;
        de gråta över dig i bitter sorg,
            under bitter klagan.
      >Jer. 48,37.
 32.    Med jämmer stämma de upp en klagosång om dig,
            en klagosång över ditt öde:
        »Vem var såsom Tyrus, hon som nu ligger i det tysta
            ute i havet?»
 33.    Där dina handelsvaror sattes i land från havet
            mättade du många folk;
        med ditt myckna gods och dina många bytesvaror
            riktade du jordens konungar.
 34.    Men nu, då du har förlist och försvunnit ifrån havet,
            ned i vattnens djup,
        nu hava dina bytesvaror och allt ditt manskap
            sjunkit med dig.
 35.    Havsländernas alla inbyggare
            häpna över ditt öde,
        deras konungar stå rysande,
            med förfäran i sina ansikten.
 36.    Köpmännen ute bland folken
            vissla åt dig;
        du har tagit en ände med förskräckelse
            till evig tid.
      >Hes. 26,21. 28,19.
*26/28 Hesekiel, 28 Kapitlet
                        Hesekiel, 28 Kapitlet

                           Tyrus och Sidon.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, säg till fursten i Tyrus: Så säger Herren,
      HERREN:

        Eftersom ditt hjärta är så högmodigt
            och du säger: »Jag är en gud,
        ja, på ett gudasäte tronar jag
            mitt ute i havet»,
        du som dock är en människa och icke en gud,
        huru mycket du än i ditt hjärta tycker dig vara en gud --
      >Jes. 31,3. Hes. 27,4. Dan. 5,20. Apg. 12,22.
  3.    och sant är att du är visare än Daniel;
        ingen hemlighet är förborgad för dig;
      >Dan. 1,17, 20.
  4.    genom din vishet ooh ditt förstånd
            har du skaffat dig rikedom,
        guld och silver har du skaffat dig
            i dina förrådshus;
  5.    och genom den stora vishet varmed du drev din köpenskap
            har du ökat din rikedom,
        och så har ditt hjärta blivit högmodigt
            för din rikedoms skull --
  6.    därför säger Herren, HERREN så:
        Eftersom du i ditt hjärta
            tycker dig vara en gud,
  7.    se, därför skall jag låta främlingar komma över dig,
            de grymmaste folk;
        och de skola draga ut sina svärd
            mot din visdoms skönhet
        och skola oskära din glans.
      >Hes. 26,7. 30,11.
  8.    De skola störta dig ned i graven, och du skall dö
            såsom en dödsslagen man,
            mitt ute i havet.
      >Jes. 14,15.
  9.    Månne du då skall säga till din dråpare:
            »Jag är en gud»,
        du som ej är en gud, utan en människa,
            i dens våld, som slår dig till döds?
 10.    Såsom de oomskurna dö, så skall du dö,
            för främlingars hand.
        Ty jag har talat,
            säger Herren, HERREN.
      >Hes. 32,24.

 11.  Och HERRENS ord kom till mig han sade:
 12.  Du människobarn, stäm upp en klagosång över konungen i Tyrus och
      säg till honom: Så säger Herren, HERREN:
        Du var ypperst bland härliga skapelser,
        full med vishet och fullkomlig i skönhet.
      >Hes. 27,2, 4.
 13.    I Eden, Guds lustgård, bodde du,
        höljd i alla slags ädla stenar:
        karneol, topas och kalcedon,
        krysolit, onyx och jaspis,
        safir, karbunkel och smaragd, jämte guld;
        du var prydd med smycken och klenoder,
        beredda den dag då du skapades.
 14.    Du var en kerub, som skuggade vida,
        och jag hade satt dig att vara på det heliga gudaberget,
        du fick där gå omkring bland gnistrande stenar.
      >2 Mos. 25,20. Jes. 14,13.
 15.    Lyckosam var du på dina vägar
        från den dag då du skapades,
        till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.

 16.    Men under din myckna köpenskap
        blev ditt inre fyllt med orätt, och du föll i synd.
        Då förvisade jag dig från gudaberget
        och förgjorde dig, du vittskuggande kerub;
        du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna.
 17.    Eftersom ditt hjärta högmodades över din skönhet
            och du förspillde din vishet för ditt pråls skull,
        därför slog jag dig ned till jorden
        och gav dig till pris åt konungarna,
        så att de fingo se sin lust på dig.
 18.    Genom dina många missgärningar vid din orättrådiga köpenskap
        ohelgade du dina helgedomar.
        Därför lät jag eld gå ut ifrån dig,
            och av den blev du förtärd.
        Jag lät dig ligga såsom aska på jorden
            inför alla som besökte dig.
      >Dom. 9,20. Hes. 19,14.
 19.    Alla som kände dig bland folken
            häpnade över ditt öde.
        Du tog en ände med förskräckelse
            för evig tid.
      >Hes. 26,16. 27,36.

 20.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 21.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Sidon och profetera mot
      det
      >Jes. 23,2, 4.
 22.  och säg: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig,
      Sidon, och förhärliga mig i dig.  Ja, att jag är HERREN, det
      skall man förnimma, när jag håller dom över henne och bevisar
      mig helig på henne.
 23.  Och jag skall sända över henne pest och blod på hennes gator,
      och dödsslagna män skola falla därinne för ett svärd som skall
      drabba henne från alla sidor; och man skall förnimma att jag är
      HERREN.
 24.  Sedan skall för Israels hus icke mer finnas någon stingande tagg
      eller något sårande törne bland alla de grannfolk som nu håna
      dem; och man skall förnimma att jag är Herren, HERREN.
 25.  Ja, så säger Herren, HERREN: När jag församlar Israels barn från
      de folk bland vilka de äro förströdda, då skall jag bevisa mig
      helig på dem inför folkens ögon, och de skola sedan få bo i sitt
      land, det som jag har givit åt min tjänare Jakob.
 26.  De skola bo där i trygghet och bygga hus och plantera vingårdar
      ja, de skola bo i trygghet, när jag håller dom över alla som
      håna dem på alla sidor; och de skola förnimma att jag är HERREN,
      deras Gud.
*26/29 Hesekiel, 29 Kapitlet
                        Hesekiel, 29 Kapitlet

                        Profetia mot Egypten.

  1.  I tionde året, på tolfte dagen i
      tionde månaden, kom HERRENS
      ord till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Farao, konungen i
      Egypten, och profetera mot honom och mot hela Egypten.
      >Jes. 19,1 f. Jer. 43,8 t. 44,30. 46,2 f.
  3.  Tala och säg: Så säger Herren, HERREN:

        Se, jag skall komma över dig, Farao,
            du Egyptens konung,
        du stora drake, som ligger där
            i dina strömmar
        och säger: »Min Nilflod är min;
            själv har jag gjort mig.»
      >Jes. 51,9. Hes. 32,2.
  4.    Jag skall sätta krokar i dina käftar
            och låta fiskarna i dina strömmar
            fastna vid dina fjäll,
        och så skall jag draga dig upp ur dina strömmar
            med alla de fiskar i dina strömmar,
        som hänga fast vid dina fjäll.
  5.    Och jag skall kasta dig ut i öknen
            med alla fiskarna ifrån dina strömmar;
        du skall falla på marken
            och ej tagas bort därifrån eller upphämtas,
        ty åt markens djur och himmelens fåglar
            vill jag giva dig till mat;
  6.    och alla Egyptens inbyggare skola förnimma
            att jag är HERREN.
        Ty de äro en rörstav
            för Israels barn;
      >2 Kon. 18,21. Jes. 36,6.
  7.    ja, när dessa fatta i dig med handen, går du sönder
        och sårar envar av dem i sidan;
        och när de stödja sig på dig, brytes du av
        och lämnar dem alla med vacklande länder.

  8.  Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill låta svärd komma
      över dig, och jag skall utrota ur dig både människor och djur.
  9.  Och Egyptens land skall bliva förött och ödelagt, och man skall
      förnimma att jag är HERREN.  Detta därför att han sade:
      »Nilfloden är min; själv har jag gjort den.
      >Joel 3,19.
 10.  Ja, darför skall jag komma över dig och dina strömmar, och göra
      Egyptens land till en ödemark, ett ödelagt land, från Migdol
      till Sevene, fram till Etiopiens gräns.
      >Hes. 30,6.
 11.  Ingen människofot skall gå där fram, och ingen fot av något
      boskapsdjur skall gå där fram; och det skall ligga obebott i
      fyrtio år.
 12.  Och jag skall göra Egyptens land till en ödemark bland ödelagda
      länder, och dess städer skola ligga öde bland förhärjade städer
      i fyrtio år; och jag skall förskingra egyptierna bland folken
      och förströ dem i länderna.

 13.  Ty så säger Herren, HERREN: När fyrtio år äro förlidna, skall
      jag församla egyptierna från de folk bland vilka de äro
      förskingrade.
 14.  Och jag skall åter upprätta Egypten och låta egyptierna komma
      tillbaka till Patros' land, varifrån de stamma.  Där skola de
      bliva ett oansenligt rike,
      >Jes. 11,11.
 15.  ja, ett rike oansenligare än andra riken, så att det icke mer
      skall kunna upphäva sig över folken; jag skall låta dem bliva så
      få att de icke kunna råda över folken.
 16.  Och Israels barn skola icke mer sätta sitt hopp till dem som
      allenast uppväcka minnet av deras missgärning, när de vända sig
      till dem; och de skola förnimma att jag är Herren, HERREN.

 17.  I tjugusjunde året, på första dagen i första månaden, kom
      HERRENS ord till mig; han sade:
 18.  Du människobarn, Nebukadressar konungen i Babel, har låtit sin
      här förrätta ett svårt arbete mot Tyrus; alla huvuden hava
      blivit skalliga och alla skuldror sönderskavda.  Men han och hans
      här hava icke fått någon lön från Tyrus för det arbete som han
      har förrättat mot det.
 19.  Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag vill giva Egyptens land
      åt Nebukadressar, konungen i Babel; och han skall föra bort dess
      rikedomar och taga rov därifrån och göra byte där, och detta
      skall hans här få till lön.
 20.  Såsom en vedergällning för hans arbete giver jag honom Egyptens
      land; ty för min räkning hava de utfört sitt verk, säger Herren,
      HERREN.
 21.  På den tiden skall jag låta ett horn växa upp åt Israels hus,
      och du skall få upplåta din mun mitt ibland dem; och de skola
      förnimma att jag är HERREN.
      >Hes. 33,22.
*26/30 Hesekiel, 30 Kapitlet
                        Hesekiel, 30 Kapitlet

                        Profetia mot Egypten.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, profetera och säg: Så säger Herren, HERREN:
      Jämren eder: »Ack ve, vilken dag!»
  3.  Ty dagen är nära, HERRENS dag är nära; en molnhöljd dag är det,
      hednafolkens stund är inne.
      >Joel 2,1 f. Sef. 1,14.
  4.  Ett svärd kommer över Egypten, och Etiopien fattas av ångest,
      när de slagna falla i Egypten och dess rikedomar föras bort och
      dess grundvalar upprivas.
      >Jes. 20,3 f.
  5.  Etiopier, puteer och ludeer, och hela hopen av främmande folk,
      och kubeer och förbundslandets söner skola med dem falla för
      svärd.
  6.  Så säger HERREN: Ja, Egyptens försvarare skola falla, och dess
      stolta makt skall störtas ned; från Migdol till Sevene skola de
      som bo där falla för svärd, säger Herren, HERREN.
      >Hes. 29,10 f.
  7.  Och deras land skall ligga öde bland ödelagda länder, och
      städerna där skola vara bland förhärjade städer.
      >Hes. 29,12.
  8.  Och man skall förnimma att jag är HERREN, när jag tänder eld på
      Egypten och låter alla dess hjälpare varda krossade.
  9.  På den dagen skola sändebud draga ut från mig på skepp, för att
      injaga skräck hos Etiopien mitt i dess trygghet; och man skall
      där fattas av ångest på Egyptens dag; ty se, det kommer!

 10.  Så säger Herren, HERREN: Ja, jag skall göra slut på Egyptens
      rikedomar genom Nebukadressar, konungen i Babel.
 11.  Han och hans folk med honom, de grymmaste hedningar, skola
      hämtas dit till att fördärva landet; de skola draga sina svärd
      mot Egypten och uppfylla landet med slagna.
      >Hes. 28,7.
 12.  Och jag skall göra strömmarna till torr mark och sälja landet i
      onda mäns hand.  Jag skall ödelägga landet med allt vad däri är,
      genom främmande män.  Jag, HERREN, har talat.
      >Jes. 19,5 f.

 13.  Så säger Herren, HERREN: Jag skall ock förstöra de eländiga
      avgudarna och göra slut på avgudarna i Nof, och ur Egyptens land
      skall ingen furste mer uppstå; och jag skall låta fruktan komma
      över Egyptens land.
      >Jes. 19,16 f.
 14.  Jag skall ödelägga Patros och tända eld på Soan och hålla dom
      över No.
 15.  Och jag skall utgjuta min vrede över Sin, Egyptens värn, och
      utrota den larmande hopen i No.
 16.  Ja, jag skall tända eld på Egypten, Sin skall gripas av ångest,
      No skall bliva intaget och Nof överfallas på ljusa dagen.
 17.  Avens och Pi-Besets unga män skola falla för svärd, och själva
      skola de vandra bort i fångenskap.
 18.  I Tehafnehes bliver dagen mörk, när jag där bryter sönder
      Egyptens ok och dess stolta makt där får en ände; ja, ett moln
      skall övertäcka det, och dess döttrar skola vandra bort i
      fångenskap.
 19.  Jag skall hålla dom över Egypten, och man skall förnimma att jag
      är HERREN.

 20.  I elfta året, på sjunde dagen i första månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
 21.  Du människobarn, jag har brutit sönder Faraos, den egyptiske
      konungens, arm; och se, den har icke blivit förbunden, man har
      icke brukat läkemedel, icke lindat den, icke lagt på den
      förband, för att åter göra den stark nog till att föra svärdet.
 22.  Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag skall komma över Farao,
      konungen i Egypten, och bryta sönder hans armar, både den som
      ännu är stark och den som redan är sönderbruten, och skall låta
      svärdet falla ur hans hand.
 23.  Och jag skall förskingra egyptierna bland folken och förströ dem
      i länderna.
 24.  Den babyloniske konungens armar skall jag stärka, och jag skall
      sätta milt svärd i hans hand; men Faraos armar skall jag bryta
      sönder, så att han upphäver jämmerrop inför honom, såsom en
      dödsslagen kämpe gör.
 25.  Ja, jag skall stärka den babyloniske konungens armar, men Faraos
      armar skola sjunka ned; och man skall förnimma att jag är
      HERREN, när jag sätter mitt svärd i den babyloniske konungens
      hand, för att han skall svänga det mot Egyptens land.
 26.  Och jag skall förskingra egyptierna bland folken och förströ dem
      i länderna; och de skola förnimma att jag är HERREN.
*26/31 Hesekiel, 31 Kapitlet
                        Hesekiel, 31 Kapitlet

                Egypten lik en härlig ceder, som dock
                            skall fällas.

  1.  I elfte året, på första dagen i tredje månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, säg till Farao, konungen i Egypten, och till
      hans larmande hop:

        Vem kan förliknas
            med dig i din storhet?
  3.    Se, du är ett ädelt träd,
            en ceder på Libanon,
        med sköna grenar
            och skuggrik krona
            och hög stam,
        en som med sin topp
            räcker upp bland molnen.
  4.    Vatten gåvo den växt,
            djupets källor gjorde den hög.
        Ty med sins strömmar omflöto de
            platsen där den var planterad;
        först sedan sände de sina flöden
            till alla andra träd på marken.
  5.    Så fick den högre stam
            än alla träd på marken,
        den fick talrika kvistar
            och långa grenar,
        genom det myckna vatten den hade,
            när den sköt skott.
  6.    Alla himmelens fåglar
            byggde sig nästen bland dess kvistar,
        under dess grenar födde
            alla markens djur sina ungar,
        och i dess skugga bodde
            allahanda stora folk.
      >Dan. 4,9.
  7.    Och den blev skön genom sin storhet
            och genom sina grenars längd,
        där den stod med sin rot
            invid stora vatten.
  8.    Ingen ceder i Guds lustgård
            gick upp emot denna,
        ingen cypress hade kvistar
            som kunde förliknas med dennas,
        ingen lönn bar grenar,
            jämförliga med dennas;
        nej, intet träd i Guds lustgård
            liknade den i skönhet
  9.    Så skön hade jag låtit den bliva,
            i dess rikedom på grenar,
        att alla Edens träd i Guds lustgård
            måste avundas den.

 10.  Därför säger Herren, HERREN så Eftersom du växte så hög, ja,
      eftersom ditt träd sträckte sin topp upp bland molnen och
      förhävde sig i sitt hjärta över att det var så högt,
 11.  därför skall jag prisgiva det åt en som är väldig bland
      folken.  Han skall förvisso utföra sitt verk därpå, ty för dess
      ogudaktighets skull har jag förkastat det.

 12.  Ja, främlingar hava fått hugga ned det, de grymmaste folk, och
      hava låtit det ligga.  Dess kvistar hava nu fallit på bergen och
      i alla dalar; dess grenar hava blivit avbrutna och kastade i
      alla landets bäckar, och alla folk på jorden hava måst draga
      bort därifrån och försaka dess skugga och låta det ligga.
      >Hes. 28,7. 30,11.
 13.  På dess kullfallna stam bo alla himmelens fåglar, och på dess
      grenar lägra sig alla markens djur.
 14.  Så sker, för att ett träd som växer vid vatten aldrig skall yvas
      över sin höjd och sträcka sin topp upp bland molnen; ja, för att
      icke ens de väldigaste av dem skola stå och yvas, intet träd som
      har haft vatten att dricka.  Ty de äro allasammans hemfallna åt
      döden och måste ned i jordens djup, till att vara där bland
      människors barn, hos dem som hava farit ned i graven.

 15.  Så säger Herren, HERREN: På den dag då det for ned till
      dödsriket lät jag djupet för dess skull hölja sig i sorgdräkt;
      jag hämmade strömmarna där, och de stora vattnen höllos
      tillbaka.  Jag lät Libanon för dess skull kläda sig i svart, och
      alla träd på marken förtvinade i sorg över det.
 16.  Genom dånet av dess fall kom jag folken att bäva, när jag
      störtade det ned i dödsriket, till dem som hade farit ned i
      graven.  Men då tröstade sig i jordens djup alla Edens träd, de
      yppersta och bästa på Libanon, alla de som hade haft vatten att
      dricka.
      >Jes. 14,9 f. Hes. 32,18, 31.
 17.  Också de hade, såsom det trädet, måst fara ned till dödsriket,
      till dem som voro slagna med svärd; dit foro ock de som hade
      varit dess stöd och hade bott i dess skugga bland folken.
 18.  Kan nu något bland Edens träd förliknas med dig i härlighet och
      storhet?  Och dock skall du, såsom Edens träd, störtas ned i
      jordens djup och ligga där bland oomskurna, hos dem som äro
      slagna med svärd.  Så skall det gå Farao och hela hans larmande
      hop, säger Herren, HERREN.
      >Hes. 28,10. 32,19.
*26/32 Hesekiel, 32 Kapitlet
                        Hesekiel, 32 Kapitlet

                 Klagosånger över Farao och Egypten.

  1.  I tolfte året, på första dagen i tolfte månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, stäm upp en klagosång över Farao, konungen i
      Egypten, och säg till honom:

        Det är förbi med dig, du lejon bland folken!
        Och du var dock lik draken i havet,
            där du for fram i dina strömmar
        och rörde upp vattnet med dina fötter
            och grumlade dess strömmar.
      >Hes. 29,3 f.


  3.  Så säger nu Herren, HERREN:
        Jag skall breda ut mitt nät över dig
        genom skaror av många folk,
        och de skola draga upp dig i mitt garn.
      >Hes. 12,13. 17,20.
  4.    Jag skall kasta dig upp på jorden,
        jag skall slunga dig bort på marken
        och låta alla himmelens fåglar
            slå ned på dig
        och låta de vilda djuren på hela jorden
            mätta sig med dig.
      >Hes. 29,5. 31,13.
  5.    Jag skall kasta ditt kött på bergen
        och fylla dalarna med ditt stora skrov.
  6.    Och landet som du har nedsolat
            skall jag vattna med ditt blod
            ända upp till bergen,
        och bäckarna skola bliva fulla av dig.
  7.    Och när jag utsläcker dig, skall jag övertäcka himmelen
        och förmörka dess stjärnor;
        jag skall övertäcka solen med moln,
        och månens ljus skall icke lysa mer.
      >Jes. 13,10 14,12. Hes. 31,15 f. Joel 2,10, 31. 3,15.
      >Matt. 24,29. Luk. 21,25.
  8.    Alla ljus på himmelen
        skall jag förmörka för din skull
        och låta mörker komma över ditt land,
        säger Herren, HERREN.
  9.    Och många folks hjärtan
            skall jag slå med skräck,
        när jag gör din undergång bekant bland folkslagen,
        ja, i länder som du icke känner.
      >Hes. 26,15 f.
 10.    Jag skall komma många folk
            att häpna för din skull,
        och deras konungar skola för din skull
            gripas av bävan,
        när jag i deras åsyn svänger mitt svärd;
        vart ögonblick skola de frukta,
            envar för sitt liv,
            på ditt falls dag.
 11.    Ty så säger Herren, HERREN:
        Den babyloniske konungens svärd
            skall komma över dig.
 12.    Jag skall låta din larmande hop
            falla för hjältars svärd,
        grymmast bland hedningar äro de alla.
        De skola föröda Egyptens härlighet,
        och hela dess larmande hop skall förgöras;
      >Hes. 28,7.
 13.    jag skall utrota all dess boskap,
        den som betar vid det myckna vattnet.
        Av människofot skall det icke mer röras upp,
        ej heller röras upp av boskapsklövar.
      >Hes. 29,11.
 14.    Sedan skall jag låta deras vatten sjunka undan
        och deras strömmar flyta bort såsom olja,
        säger Herren, HERREN,
 15.    i det jag gör Egyptens land
        till en ödslig ödemark
        och berövar landet allt vad däri är,
        när jag nu slår alla dess inbyggare,
        så att man förnimmer stt jag är HERREN.

 16.    Detta är en klagosång som man skall sjunga,
        ja, folkens döttrar skola sjunga den;
        de skola sjunga den över Egypten
            med hela dess larmande hop,
        säger Herren, HERREN.

 17.  I tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom HERRENS ord
      till mig; han sade:
 18.  Du människobarn, sjung sorgesång över Egyptens larmande
      hop.  Bjud henne att såsom döttrarna av de väldigaste folk fara
      ned i jordens djup, till dem som redan hava farit ned i graven.
      >Jes. 14,3 f.

 19.  Finnes någon så ringa att du är förmer än hon?  Nej, far du ned
      och låt dig bäddas bland de oomskurna.
      >Hes. 28,10.
 20.  Bland män som äro slagna med svärd skola ock dina falla.  Svärdet
      är redo; släpen bort henne med hela hennes larmande hop.
 21.  Mäktiga hjältar skola tala till Farao ur dödsriket, till honom
      och till hans hjälpare: »Ja, de hava måst fara hitned, och nu
      ligga de där, de oomskurna, slagna med svärd.»
      >Jes. 14,9 f.

 22.  Där ligger redan Assur med hela sin skara; runt omkring honom
      har denna sin gravplats.  Allasammans ligga de där slagna, fallna
      för svärd.
 23.  Sin grav har han fått längst ned i underjorden, och runt omkring
      honom ligger hans skara begraven.  Allasammans ligga de slagna,
      fallna för svärd, de man som en gång utbredde skräck i de
      levandes land.

 24.  Där ligger Elam med hela sin larmande hop, vilande runt omkring
      hans grav.  Allasammans ligga de slagna, männen som föllo för
      svärd, och som oomskurna måste fara, ned i jordens djup, desamma
      som en gång utbredde skräck omkring sig i de levandes land; nu
      måste de bära sin skam bland de andra som hava farit ned i
      graven.
 25.  Ja, bland slagna har han fått sitt läger med hela sin larmande
      hop; runt omkring honom har denna sin gravplats.  Allasammans
      ligga de där oomskurna, slagna med svärd; en gång utbredde sig
      ju skräck omkring dem i de levandes land, men de måste nu bära
      sin skam bland dem som hava farit ned i graven.  Ja, bland
      slagna har han fått sin plats.

 26.  Där ligger Mesek-Tubal med hela sin larmande hop; runt omkring
      honom har denna sin gravplats.  Allasammans ligga de där
      oomskurna, slagna med svärd; en gång utbredde de ju skräck
      omkring sig i de levandes land.
      >Hes. 27,13.
 27.  Men dessa fallna män ur de oomskurnas hop, de få icke vila bland
      hjältarna, bland dem som hava farit ned till dödsriket i sin
      krigiska rustning och fått sina svärd lagda under sina
      huvuden.  Nej, deras missgärningar hava kommit över deras ben.  De
      utbredde ju skräck i de levandes land, såsom hjältar göra.
 28.  Ja, också du skall bliva krossad bland de oomskurna och få ligga
      bland dem som äro slagna med svärd.

 29.  Där ligger Edom med sina konungar och alla sina hövdingar; huru
      mäktiga de än voro, hava de nu fått sin plats bland dem som äro
      slagna med svärd; de måste ligga bland de oomskurna, bland dem
      som hava farit ned i graven.

 30.  Där ligga Nordlandets furstar allasammans, med alla sidonier, ty
      de hava måst fara ned till de slagna, de hava kommit på skam,
      trots den skräck de utbredde genom sina väldiga gärningar.  Och
      de ligga där oomskurna bland dem som hava blivit slagna med
      svärd; de måste bära sin skam bland dem som hava farit ned i
      graven.

 31.  Dem skall nu Farao få se, och han skall så trösta sig över hela
      sin larmande hop.  Ja, Farao och hela hans har äro slagna med
      svärd, säger Herren, HERREN.
      >Hes. 31,16.
 32.  Ty väl utbredde jag skräck för honom i de levandes land, men nu
      måste han, Farao, med hela sin larmande hop, låta sig bäddas
      bland de oomskurna, hos dem som äro slagna med svärd, säger
      Herren, HERREN.
*26/33 Hesekiel, 33 Kapitlet
                        Hesekiel, 33 Kapitlet

               En lärares ansvar för sina åhörare.  Den
                 gudomliga vedergällningens ordning.
                    Profetia vid underrättelsen om
               Jerusalems fall.  Folkets lättfärdighet.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, tala till dina landsmän och säg till dem: Om
      jag vill låta svärdet komma över ett land, och folket i landet
      har utsett bland sig en man som det har gjort till sin väktare,
      >Hes. 31,7 f.
  3.  och denne ser svärdet komma över landet och stöter i basunen och
      varnar folket,
  4.  men den som får höra basunljudet ända icke låter varna sig, och
      svärdet sedan kommer och tager honom bort, då kommer hans blod
      över hans eget huvud.
  5.  Ty han hörde ju basunljudet, men lät icke varna sig; därför
      kommer hans blod över honom själv.  Om han hade låtit varna sig,
      så hade han räddat sitt liv.  --
  6.  Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och
      folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager
      bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen
      genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av
      väktarens hand.

  7.  Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels
      hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett
      ord från min mun.
  8.  Om jag säger till den ogudaktige: »Du ogudaklige, du måste dö»,
      och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för
      hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning,
      men hans blod skall jag utkräva av din hand.
  9.  Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må
      vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg,
      då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv
      har räddat din själ.

 10.  Och du, människobarn, säg till Israels hus: I sägen så: »Våra
      överträdelser och synder tynga på oss och vi försmäkta genom
      dem.  Huru kunna vi då bliva vid liv?»
      >3 Mos. 26,39. Hes. 24,23.
 11.  Men svara dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag har
      ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att
      den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva.  Så vänden då
      om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö,
      I av Israels hus?
      >Hes. 18,23 f.

 12.  Men du, människobarn, säg till dina landsmän: Den rättfärdiges
      rättfärdighet skall icke rädda honom, när han begår
      överträdelser; och den ogudaktige skall icke komma på fall genom
      sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet, lika
      litet som den rättfärdige skall kunna leva genom sin
      rättfärdighet, när han syndar.
      >Hes. 3,20.
 13.  Om jag säger till den rättfärdige att han skall få leva, och han
      sedan i förlitande på sin rättfärdighet gör vad orätt är, så
      skall intet ihågkommas av all hans rättfärdighet, utan genom det
      orätta som han gör skall han dö.
 14.  Och om jag säger till den ogudaktige: »Du måste dö», och han
      sedan vänder om från sin synd och övar rätt och rättfärdighet,
      >Hes. 18,21 f.
 15.  så att han, den ogudaktige, give tillbaka den pant han har fått
      och ersätter vad han har rövat och vandrar efter livets stadgar,
      sa att han icke gör vad orätt är, då skall han förvisso leva och
      icke dö.
      >2 Mos. 22,26. 5 Mos. 24,13. Hes. 18,7 f.
 16.  Ingen av de synder han har begått skall då tillräknas honom; han
      har övat rätt och rättfärdighet, därför skall han förvisso få
      leva.  --
 17.  Men nu säga dina landsmän: »Herrens väg är icke alltid
      densamma», då det fastmer är deras egen väg som icke alltid är
      densamma.
      >Hes. 18,25 f.
 18.  Om den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör vad
      orätt är, så måste han just därför dö.
 19.  Men om den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och övar
      rätt och rättfärdighet, då skall han just därför få leva.
 20.  Och ändå sägen I: »Herrens väg är icke alltid densamma.»  Jo, jag
      skall döma var och en av eder efter hans vägar, I av Israels
      hus.

 21.  I det tolfte året sedan vi hade blivit bortförda i fångenskap,
      på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting ifrån Jerusalem
      till mig med budskapet: »Staden är intagen.»
 22.  Nu hade på aftonen före flyktingens ankomst HERRENS hand kommit
      över mig; men på morgonen öppnade han åter min mun, just före
      mannens ankomst, så att jag, då nu min mun blev öppnad, upphörde
      att vara stum.
      >Hes. 24,26 f.
 23.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 24.  Du människobarn, de som bo ibland ruinerna där borta i Israels
      land säga »Abraham var en ensam man, och han fick dock landet
      till besittning.  Vi äro många, oss måste väl landet då vara
      givet till besittning!»
 25.  Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: I äten kött med
      blodet i, I upplyften edra ögon till edra eländiga avgudar, och
      I utgjuten blod; och likväl skullen I få hava landet till
      besittning!
      >1 Mos. 9,4. 3 Mos. 19,23. Hes. 18,6.
 26.  I trotsen på edra svärd, I bedriven vad styggeligt är, I skänden
      varandras hustrur; och likväl skullen I få hava landet till
      besittning!
 27.  Nej; så skall du säga till dem: Så säger Herren, HERREN: Så sant
      jag lever, de som bo där bland ruinerna skola falla för svärd;
      och dem som bo på landsbygden skall jag giva till mat åt de
      vilda djuren, och de som bo i bergfästen eller i grottor skola
      dö genom pest.
 28.  Jag skall göra landet öde och tomt, och dess stolta makt skall
      få en ände; och Israels berg skola ödeläggas, så att ingen går
      där fram.
 29.  Och de skola förnimma att jag är HERREN, när jag gör landet öde
      och tomt, för alla de styggelsers skull som de hava bedrivit.

 30.  Men du, människobarn, dina landsmän, som orda om dig invid
      väggarna och i ingångarna till husen, de tala sinsemellan, den
      ene med den andre, och säga: »Kom, låt oss höra vad det är för
      ett ord som nu utgår från HERREN.»
 31.  Och de komma till dig, såsom gällde det en folkförsamling, och
      sätta sig hos dig såsom mitt folk; och de höra dina ord, men
      göra icke efter dem.  Ty väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord,
      men deras hjärtan stå blott efter egen vinning.
      >Jes. 42,20. 53,1.
 32.  Och se, du är för dem, såsom när någon som har vacker röst och
      spelar väl sjunger en kärleksvisa; de höra väl dina ord, men
      göra icke efter dem.
 33.  Men när det kommer -- ty se det kommer!  -- då skola de förnimma
      att en profet har varit ibland dem.
*26/34 Hesekiel, 34 Kapitlet
                        Hesekiel, 34 Kapitlet

               Profetia mot Israels herdar och löfte om
                            en rätt herde.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg
      till dem, till herdarna: Så säger Herren, HERREN: Ve eder, I
      Israels herdar, som haven sörjt allenast för eder själva!  Var
      det då icke för hjorden som herdarna borde sörja?
      >Jer. 23,1 f.
  3.  I stället åten I upp det feta, med ullen klädden I eder, det
      gödda slaktaden I; men om hjorden vårdaden I eder icke.
      >Sak. 11,16.
  4.  De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade
      förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det
      förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet fören
      I fram mot dem.
  5.  Så blevo de förrkingrade, därför att de icke hade någon herde,
      de blevo till mat åt alla markens djur, ja, de blevo
      förskingrade.
      >Jes. 53,6. Jer. 10,21. Matt. 9,36.
  6.  Mina får gå nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över
      hela jorden äro mina får förskingrade, utan att någon frågar
      efter dem eller uppsöker dem.
  7.  Hören därför HERRENS ord, I herdar:
  8.  Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, sannerligen, eftersom
      mina får hava lämnats till rov, ja, eftersom mina får hava
      blivit till mat åt alla markens djur, då de nu icke hava någon
      herde, och eftersom mina herdar icke fråga efter mina får ja,
      eftersom herdarna sörja för sig själva och icke sörja för mina
      får,
  9.  därför, I herdar: Hören HERRENS ord:
 10.  Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över herdarna och
      utkräva mina får ur deras hand och göra slut på deras
      herdetjänst; och herdarna skola då icke mer kunna sörja för sig
      själva, ty jag skall rädda mina får ur deras gap, så att de icke
      bliva till mat åt dem.

 11.  Ty så säger Herren, HERREN: Se, jag skall själv taga mig an mina
      får och leta dem tillsammans.
 12.  Likasom en herde letar tillsammans sin hjord, när hans får äro
      förströdda omkring honom, så skall ock jag leta tillsammans mina
      får och rädda dem från alla de orter till vilka de förskingrades
      på en dag av moln och töcken.
      >Jer. 31,10. Joel 2,2. Luk. 15,4 f.
 13.  Och jag skall föra dem ut ifrån folken och församla dem ur
      länderna, och skall låta dem komma till sitt eget land och föra
      dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och var man eljest kan
      bo i landet.
 14.  På goda betesplatser skall jag föra dem i bet, på Israels höga
      berg skola de få sina betesmarker; där skola de lägra sig på
      goda betesmarker, och fett bete skola de hava på Israels berg.
      >Ps. 23,1 f.
 15.  Jag skall själv föra mina får i bet och själv utse lägerplatser
      åt dem, säger Herren, HERREN.
 16.  Det förlorade skall jag uppsöka, det fördrivna skall jag föra
      tillbaka, det sargade skall jag förbinda, och det svaga skall
      jag stärka.  Men det feta och det starka skall jag förgöra; ja,
      jag skall sköta det såsom rätt är.
      >Sef. 3,19.

 17.  Men I, mina får, så säger Herren, HERREN: Se, jag vill döma
      mellan får och får, mellan vädurar och bockar.
      >Matt. 25,32 f.
 18.  Är det eder icke nog att I fån beta på den bästa betesplatsen,
      eftersom I med edra fötter trampen ned vad som är kvar på eder
      betesplats?  Och är det eder icke nog att I fån dricka det
      klaraste vattnet, eftersom I med edra fötter grumlen vad som har
      lämnats kvar?
 19.  Skola mina får beta av det som edra fötter hava trampat ned, och
      dricka vad edra fötter hava grumlat?
 20.  Nej; därför säger Herren, HERREN så till dem: Se, jag skall
      själv döma mellan de feta fåren och de magra fåren.
 21.  Eftersom I med sida och bog stöten undan alla de svaga och med
      edra horn stången dem, till dess att I haven drivit dem ut och
      förskingrat dem,
 22.  därför skall jag frälsa mina får, så att de icke mer bliva till
      rov, och skall döma mellan får och får.
 23.  Och jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och
      han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David; ja, han
      skall föra dem i bet, han skall vara deras herde.
      >Jes. 11,1 f. 40,11. Jes. 23,5. 30,9.  Hes. 37,24 f. Hos. 3,5.
      >Joh. 10,11. Hebr. 13,20. 1 Petr. 2,25.
 24.  Jag, HERREN, skall vara deras Gud, men min tjänare David skall
      vara hövding bland dem.  Jag, HERREN, har talat.
 25.  Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; jag skall göra
      ände på vilddjuren i landet, så att man i trygghet kan bo mitt i
      öknen och sova i skogarna.
      >Jes.11,6 f. Hes. 37,26. Hos. 2,18 f.
 26.  Och jag skall låta dem själva och landet runt omkring min höjd
      bliva till välsignelse.  Jag skall låta regn falla i rätt tid;
      regnskurar till välsignelse skall det bliva.
      >Ps. 68,10. Jes. 44,8.
 27.  Träden på marken skola bära sin frukt, och jorden skall giva sin
      gröda, och själva skola de bo i sitt land i trygghet; och de
      skola förnimma att jag är HERREN, när jag bryter sönder deras ok
      och räddar dem från de människors hand, som hava hållit dem i
      träldom.
 28.  De skola sedan icke mer bliva ett byte för folken, och markens
      djur skola ej ata upp dem, utan de skola bo i trygghet, och
      ingen skall förskräcka dem.
      >Jer. 30,10. 46,27.
 29.  Och jag skall åt dem låta en plantering växa upp, som skall
      bliva dem till berömmelse; och de som bo i landet skola icke mer
      ryckas bort av hunger, ej heller skola de mer lida smälek av
      folken.
 30.  Och de skola förnimma att jag, HERREN, deras Gud, är med dem,
      och att de, Israels hus, äro mitt folk, säger Herren, HERREN.
 31.  Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor som I
      ären, och jag är eder Gud, säger Herren, HERREN.
*26/35 Hesekiel, 35 Kapitlet
                        Hesekiel, 35 Kapitlet

                          Profetia mot Edom.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Seirs berg och profetera
      mot det;
      >Jer. 49,7 f. Hes. 25,8 f., 12 f.  Am. 1,11 f. Ob. v.1 f.
  3.  säg till det: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över
      dig, du Seirs berg, och uträcka min hand mot dig och göra dig
      öde och tomt.
  4.  Jag skall göra dina städer till ruiner, och självt skall du
      bliva öde; och du skall förnimma att jag är HERREN.
  5.  Eftersom du har hyst en evig fiendskap mot Israels barn och
      givit dem till pris åt svärdet under deras ofärds tid, den tid
      då missgärningen hade nått sin gräns,
      >Ps. 137,7.
  6.  därför, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, skall jag
      förvandla dig till blod, och blod skall förfölja dig; eftersom
      du icke har hatat blod, skall blod förfölja dig.
  7.  Ja, jag skall göra Seirs berg tomt och öde och utrota därifrån
      envar som färdas där, fram eller tillbaka.
  8.  Och jag skall uppfylla dess berg med dess slagna män; ja, på
      dina höjder, i dina dalar och vid alla dina bäckar skola
      svärdsslagna män falla.
  9.  Jag skall göra dig till en ödemark för evärdlig tid, och dina
      städer skola icke mer bliva bebodda; och I skolen förnimma att
      jag är HERREN.
 10.  Eftersom du sade: »De båda folken och de båda länderna skola
      bliva mina, vi skola taga dem i besittning» -- detta fastän
      HERREN bodde där --
      >Ps. 83,13.
 11.  därför, så sant jag lever, säger Herren, HERREN, skall jag
      utföra mitt verk med samma vrede och nitälskan varmed du i din
      hätskhet har utfört ditt verk mot dem; och jag skall göra mig
      känd bland dem, när jag dömer dig.
 12.  Och du skall förnimma att jag är HERREN.  Jag har hört alla de
      smädelser som du har talat mot Israels berg, i det du har sagt:
      »Det är en ödemark; de äro givna åt oss till mat.»
 13.  Ja, I spärraden upp munnen mot mig och togen den full av ord mot
      mig; jag har väl hört det.

 14.  Så säger Herren, HERREN: Till hela jordens glädje skall jag göra
      dig till en ödemark.
 15.  Därför att du gladde dig åt att Israels hus' arvedel blev
      ödelagd, därför skall jag göra likaså med dig.  Du skall bliva en
      ödemark, du Seirs berg, du hela Edom, så långt du sträcker dig;
      och man skall förnimma att jag är HERREN.
*26/36 Hesekiel, 36 Kapitlet
                        Hesekiel, 36 Kapitlet

                       Israels återupprättelse.

  1.  Och du, människobarn, profetera om Israels berg och säg: I
      Israels berg, hören HERRENS ord.
      >Hes. 6,3.
  2.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom fienden säger om eder: »Rätt
      så, de urgamla offerhöjderna hava nu blivit vår besittning»,
      >Hes. 25,3. 26,2.
  3.  därför må du profetera och säga: Så säger Herren, HERREN:
      Eftersom, ja, eftersom man har förött eder och fikar efter eder
      från alla sidor, för att I måtten tillfalla de övriga folken
      såsom deras besittning och eftersom I ären så utsatta för onda
      tungors hån och folks förtal,
  4.  därför, I Israels berg, mån I nu höra Herrens, HERRENS ord: Så
      säger Herren, HERREN lill bergen och höjderna, till bäckarna och
      dalarna, till de förödda ruinerna och de övergivna städerna, som
      hava lämnats till rov och spott åt de övriga folken runt
      omkring,
  5.  ja, därför säger Herren, HERREN så: Sannerligen, i brinnande
      nitälskan talar jag mot de övriga folken och mot Edom, så långt
      det sträcker sig, ja, mot dessa som med hela sitt hjärtas glädje
      och i sitt sinnes övermod hava tillägnat sig mitt land såsom
      besittning, för att driva ut dess inbyggare och göra det till
      sitt byte.
  6.  Profetera alltså om Israels land och säg till bergen och
      höjderna, till bäckarna och dalarna: Så säger Herren, HERREN:
      Se, i nitälskan och vrede är det som jag talar, eftersom I liden
      sådan smälek av folken.
  7.  Därför säger Herren, HERREN så Jag upplyfter min hand och
      betygar: Sannerligen, folken runt omkring eder skola själva få
      lida smälek.
  8.  Men I, Israels berg, I skolen åter grönska och bära frukt åt
      mitt folk Israel, ty snart skola de komma åter.
  9.  Ty se, jag skall komma till eder, jag skall vända mig till eder,
      och I skolen bliva brukade och besådda.
 10.  Och jag skall församla på eder människor i myckenhet, alla
      Israels barn, så många de äro; och städerna skola ånyo bliva
      bebodda och ruinerna åter byggas upp.
 11.  Ja, jag skall församla på eder människor och boskap i myckenhet,
      och de skola föröka sig och bliva fruktsamma.  Jag skall låta
      eder bliva bebodda, alldeles såsom I fordom voren; ja, jag skall
      göra eder ännu mer gott, än I förut fingen röna; och I skolen
      förnimma att jag är HERREN.
 12.  Jag skall låta människor åter vandra fram över eder, nämligen
      mitt folk Israel; de skola hava dig till besittning, och du
      skall vara deras arvedel; och du skall icke vidare döda deras
      barn.
 13.  Så säger Herren, HERREN: Eftersom man säger till dig: »Du är en
      människoäterska, du har dödat ditt eget folks barn»,
 14.  därför skall du nu icke mer få äta upp människor och icke mer få
      döda ditt folks barn, säger Herren, HERREN.
 15.  Jag skall icke mer låta dig höra smälek av folken, och du skall
      icke mer nödgas bära folkslagens förakt; ej heller skall du mer
      bringa ditt folk på fall, säger Herren, HERREN.

 16.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
 17.  Du människobarn när Israels barn ännu bodde i sitt land, då
      orenade de det genom sitt väsende och sina gärningar; såsom en
      kvinnas orenhet var deras väsende för mig.
      >Jes. 64,6.
 18.  Då utgöt jag min vrede över dem, för det blods skull som de hade
      utgjutit över landet, och därför att de hade orenat det med sina
      eländiga avgudar.
 19.  Jag förskingrade dem bland folken, och de blevo förströdda i
      länderna; efter deras väsende och deras gärningar dömde jag dem.
 20.  Men till vilka folk de än kommo vanärade de mitt heliga namn, i
      det att man sade om dem: »Detta är HERRENS folk, och de hava
      likväl måst draga ut ur sitt land.
      >Jes. 52,5. Rom. 2,24.
 21.  Då ville jag skona mitt heliga namn, som Israels barn vanärade
      bland de folk till vilka de kommo.
 22.  Säg därför till Israels barn: Så säger Herren, HERREN: Icke för
      eder skull gör jag detta, I Israels barn, utan för mitt heliga
      namns skull, som I haven vanärat bland de folk till vilka I
      haven kommit.
      >Jes. 43,22 f. Hes. 28,25.
 23.  Jag vill nu helga mitt stora namn, som har blivit vanärat bland
      folken, i det att I haven vanärat det bland dem; och folken
      skola förnimma att jag är HERREN, säger Herren, HERREN, när jag
      bevisar mig helig på eder inför deras ögon.
 24.  Ty jag skall hämta eder ifrån folken och församla eder ifrån
      alla länder och föra eder till edert land.
 25.  Och jag skall stänka rent vatten på eder, så att I bliven rena;
      jag skall rena eder från all eder orenhet och från alla edra
      eländiga avgudar.
      >Ps. 51,4, 9. Jes. 44,3. Sak. 13,1.
 26.  Och jag skall giva eder ett nytt hjärta och låta en ny ande
      komma i edert bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur eder
      kropp och giva eder ett hjärta av kött.
      >Jer. 31,33 f.  32,39 f. Hes. 11,19 f. 18,31. Hebr. 10,16.
 27.  Jag skall låta min Ande komma i edert bröst och så göra, att I
      vandren efter mina stadgar och hållen mina rätter och gören
      efter dem.
 28.  Så skolen I få bo i det land som jag gav åt edra fäder, och I
      skolen vara mitt folk, och jag skall vara eder Gud.
 29.  Och jag skall frälsa eder från all eder orenhet.  Och jag skall
      kalla fram säden och låta den bliva ymnig och skall icke mer
      låta någon hungersnöd komma över eder.
      >Hos. 2,21 f. Joel 2,21 f.
 30.  Ja, ymnig skall jag låta trädens frukt och markens gröda bliva,
      för att I icke mer skolen lida hungersnödens smälek bland
      folken.
      >Hes. 34,29.
 31.  Då skolen I tänka på edra onda vägar och på edra gärningar, som
      icke voro goda; och I skolen känna leda vid eder själva för edra
      missgärningars och styggelsers skull.
      >Hes. 6,9. 16,61. 20,43.
 32.  Men icke för eder skull gör jag detta, säger Herren, HERREN; det
      vare eder kunnigt.  I mån skämmas och blygas för edra vägar, I
      Israels barn.

 33.  Så säger Herren, HERREN: När jag har renat eder från alla edra
      missgärningar, då skall jag låta städerna ånyo bliva bebodda,
      och då skola ruinerna åter byggas upp,
 34.  och det förödda landet skall åter bliva brukat, i stället för
      att det har legat såsom en ödemark inför var man som har gått
      där fram.
 35.  Och då skall man säga: »Det landet som var så förött har nu
      blivit såsom Edens lustgård, och städerna som voro så ödelagda,
      förödda och förstörda, de äro nu bebodda och befästa.»
 36.  Då skola de folk som äro kvar runt omkring eder förnimma att
      jag, HERREN, nu åter har byggt upp det som var förstört och ånyo
      planterat det som var förött.  Jag, HERREN, har talat det, och
      jag fullbordar det också.
      >Hes. 17,24.

 37.  Så säger Herren, HERREN; Också på detta sätt vill jag bönhöra
      Israels barn, så vill jag handla med dem: jag skall där föröka
      människorna, så att de bliva såsom fårhjordar.
      >Hes. 34,31.
 38.  Såsom hjordar af offerdjur, såsom fårhjordar i Jerusalem vid
      dess högtider, så skola de hjordar av människor vara, som skola
      uppfylla de ödelagda städerna.  Och man skall förnimma att jag är
      HERREN.
*26/37 Hesekiel, 37 Kapitlet
                        Hesekiel, 37 Kapitlet

                De förtorkade ebnen som få liv.  De två
                     stavarna som fogas tillhopa.

  1.  HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag
      åstad och sattes ned mitt på slätten, som nu låg full med ben.
      >Hes. 3,12, 22. 11,24.
  2.  Och han förde mig fram runt omkring dem, och jag såg att de lågo
      där i stor myckenhet utöver dalen och jag såg att de voro
      alldeles förtorkade.
  3.  Och han sade till mig: »Du människobarn, kunna väl dessa ben
      åter bliva levande?»  Jag svarade: »Herre, HERRE, du vet det.»
  4.  Då sade han till mig: »Profetera över dessa ben och säg till
      dem: I förtorkade ben, hören HERRENS ord;
  5.  Så säger Herren, HERREN till dessa ben: Se, jag skall låta ande
      komma in i eder, så att I åter bliven levande.
      >1 Mos. 2,7. Ps. 104,30.
  6.  Jag skall fästa senor vid eder och låta kött växa på eder och
      övertäcka eder med hud och giva eder ande, så att I åter bliven
      levande; och I skolen förnimma att jag är HERREN.»

  7.  Och jag profeterade, såsom det hade blivit mig bjudet.  Och när
      jag nu proFeterade, hördes ett rassel, och där blev ett gny, och
      benen kommo åter tillhopa, så att det ena benet fogades till det
      andra.
  8.  Och jag såg huru senor och kött växte på dem, och huru de
      övertäcktes med hud därovanpå; men ingen ande var ännu i dem.
  9.  Då sade han till mig: »Profetera och tala till anden, ja,
      profetera, du människobarn, och säg till anden: Så säger Herren,
      HERREN: Kom, du ande, från de fyra väderstrecken[1] och blås på
      dessa dräpta, så att de åter bliva levande.»
 10.  Och jag profeterade, såsom han hade bjudit mig.  Då kom anden in
      i dem, och de blevo åter levande och reste sig upp på sina
      fötter, en övermåttan stor skara.
 11.  Och han sade till mig: »Du människobarn, dessa ben, de äro alla
      Israels barn.  Se, de säga: 'Våra ben äro förtorkade, vårt hopp
      har blivit om intet, det är ute med oss.'
      >Hes. 33,10.
 12.  Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Se,
      jag vill öppna edra gravar och hämta eder, mitt folk, upp ur
      edra gravar och låta eder komma till Israels land.
      >Jes. 26,19.
 13.  Och I skolen förnimma att jag är HERREN, när jag öppnar edra
      gravar och hämtar eder, mitt folk, upp ur edra gravar.
 14.  Och jag skall låta min ande komma in i eder, så att I åter
      bliven levande, och jag skall låta eder få bo i edert land; och
      I skolen förnimma att jag, HERREN, har tala det, och att jag
      också har fullborda det, säger HERREN.»
      >Hes. 36,26, 36.

 15.  Och HERRENS ord kom till mig han sade:
 16.  Du människobarn, tag dig en trästav och skriv på den: »För Juda
      och hans fränder bland Israels barn.»  Tag sedan en annan trästav
      och skriv på den: »En stav för Josef, Efraim, och för hans
      fränder av hela Israels hus.»
 17.  Foga dem sedan tillhopa med varandra till en enda stav, så att
      de bliva förenade till ett i din hand.
 18.  När då dina landsmän säga till dig: »Förklara för oss vad du
      menar härmed»,
      >Hes. 24,19.
 19.  så svara dem: »Så säger Herren, HERREN: Se, jag vill taga Josefs
      stav, den som är i Efraims hand, vilken stav ock gäller för de
      stammar av Israel, som äro hans fränder, och intill denna vill
      jag lägga Judas stav, båda tillhopa, och så göra dem till en
      enda stav, så att de bliva ett i min hand.»
 20.  Och stavarna som du har skrivit på skall du hålla i din hand
      inför deras ögon.
 21.  Och du skall tala till dem: Så säger Herren, HERREN: Se, jag
      skall hämta Israels barn ut ifrån de folk till vilka de hava
      måst vandra bort; jag skall samla dem tillhopa från alla håll
      och föra dem in i deras land.
      >Hes. 36,24 f.
 22.  Och jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels
      berg; en och samma konung skola de alla hava; de skola icke mer
      vara två folk och icke mer vara delade i två riken.
      >Hos. 1,11. Joh. 10,16.

 23.  Sedan skola de icke mer orena sig med sina eländiga avgudar och
      styggelser och med alla slags överträdelser.  Och jag skall
      frälsa dem och hämta dem från alla orter där de hava syndat, och
      skall rena dem, så att de bliva mitt folk, och jag skall vara
      deras Gud.
 24.  Och min tjänare David skall vara konung över dem, och de skola
      så alla hava en och samma herde; och de skola vandra efter mina
      rätter och hålla mina stadgar och göra efter dem.
      >Jes. 40,11. Jer. 23,5 f. 30,9.  Hes. 34,23 f. Joh. 10,11.
 25.  Så skola de få bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob,
      det vari edra fäder bodde.  De skola själva få bo där, så ock
      deras barn och deras barnbarn till evig tid; och min tjänare
      David skall vara deras hövding evinnerligen.
      >Joh. 12,34.
 26.  Och jag skall med dem sluta ett fridsförbund; ett evigt förbund
      med dem skall det vara.  Jag skall insätta dem och föröka dem och
      låta min helgedom stå bland dem evinnerligen.
      >2 Krön. 6,16. Ps. 89,4.  Jer. 31,31 f. Hes. 34,25.
 27.  Ja, min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud,
      och de skola vara mitt folk.
      >3 Mos. 26,11 f.  Hes. 11,20. 2 Kor. 6,16. Upp. 21,3.
 28.  Så skola folken förnimma att jag är HERREN, som helgar Israel,
      då nu min helgedom förbliver ibland dem evinnerligen.

[1]  Hebreiskans uttryck för ande betyder ock vind.
*26/38 Hesekiel, 38 Kapitlet
                        Hesekiel, 38 Kapitlet

                           Gogs härnadståg.

  1.  Och HERRENS ord kom till mig; han sade:
  2.  Du människobarn, vänd ditt ansikte mot Gog i Magogs land, mot
      hövdingen över Ros, Mesek och Tubal, och profetera mot honom
      >1 Mos. 10,2 f. Hes. 27,13 f. Upp. 20,8 f.
  3.  och säg: Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig,
      Gog, du hövding över Ros, Mesek och Tubal.
      >Hes. 39,1 f.
  4.  Jag skall locka dig åstad, jag skall sätta krokar i dina käftar
      och föra dig ut med hela din här, hästar och ryttare,
      allasammans i präktig rustning, en stor skara, väpnad med
      skärmar och sköldar, och allasammans med svärd i hand.
      >2 Kon. 19,28. Hes. 29,4.
  5.  Perser, etiopier och puteer är, med dem, allasammans med sköld
      och hjälm,
  6.  Gomer och alla dess härskaror, Togarmas folk ifrån den yttersta
      norden och alla dess härskaror; ja, många folk har du med dig.
  7.  Rusta dig och gör dig redo med alla de skaror som hava församlat
      sig till dig; och bliv du deras hövitsman.
  8.  När lång tid har gått, skall du bliva uppbådad; i kommande år
      skall du få tåga in i ett land som då har fått ro efter svärdet,
      och vart folk då har blivit hopsamlat från många andra folk, ja,
      upp till Israels berg, som så länge lågo öde, men vilkas folk då
      har blivit hämtat fram ifrån de andra folken, så att alla nu bo
      där i trygghet.
  9.  Dit skall du draga upp, du skall komma såsom ett oväder och vara
      såsom ett moln som övertäcker landet, du med alla dina härskaror
      och med många folk som följa dig.

 10.  Så säger Herren, HERREN: På den tiden skola planer uppstå i ditt
      hjärta, och du skall tänka ut onda anslag.
 11.  Du skall säga: »Jag vill draga upp mot det obefästa landet, jag
      vill komma över dessa säkra, som bo där i trygghet, ja, som
      allasammans bo där utan murar och varken hava bommar eller
      portar.»
 12.  Ty du vill taga rov och göra byte och vända din hand mot
      ödemarker som nu åter äro bebyggda, och mot ett folk som har
      blivit hopsamlat från hedningarna, och som nu förvärvar sig
      boskap och gods, där det bor på jordens mittelhöjd.
 13.  Saba och Dedan och Tarsis' köpmän och alla dess unga lejon skola
      då utfråga dig: »Har du kommit för att taga rov, har du
      församlat dina skaror till att göra byte till att föra bort
      silver och guld, till att taga boskap och gods, ja, till att
      taga stort rov?»

 14.  Profetera därför, du människobarn och säg till Gog: Så säger
      Herren HERREN: Se, på den tiden, när mit folk Israel åter bor i
      trygghet, då skall du förnimma det.
 15.  Du skall då komma från ditt land längst uppe i norr, du själv
      och många folk med dig, allasammans ridande på hästar, en stor
      skara, en talrik här.
 16.  Du skall draga upp mot mitt folk Israel och komma såsom ett moln
      för att övertäcka landet.  I kommande dagar skall detta ske; jag
      skall då låta dig komma över mitt land, för att folken skola
      lära känna mig, när jag inför deras ögon bevisar mig helig på
      dig, du Gog.

 17.  Så säger Herren, HERREN: Du är ju den om vilken jag i forna
      tider talade genom mina tjänare, Israels profeter, som i de
      tiderna, år efter år, profeterade om att jag skulle låta dig
      komma över dem.
      >Joel 3,1 f Mik. 4,11 f. Sef. 3,8. Sak. 12,2 f. 14,1 f.

 18.  Men på den dagen, den dag då Gog kommer över Israels land, säger
      Herren, HERREN, då skall jag giva luft åt min vrede.
 19.  Ja, i min nitälskan och min vredes eld betygar jag det: på den
      dagen skall det förvisso bliva en stor jordbävning i Israels
      land.
      >Hes. 39,6 f. Matt. 24,7. Luk. 21,11.
 20.  Då skola de bäva för mig, både fiskarna i havet och fåglarna
      under himmelen och djuren på marken och alla kräldjur som röra
      sig på jorden och alla människor på jordens yta.  Och bergen
      skola slås ned och klipporna störta omkull och alla murar falla
      till jorden.
 21.  Och jag skall båda upp svärd mot honom på alla mina berg, säger
      Herren, HERREN; den enes svärd skall vara vänt mot den andres.
 22.  Och jag skall gå till rätta med honom medelst pest och blod; och
      slagregn och hagelstenar, eld och svavel skall jag låta regna
      över honom och hans härskaror och över de många folk som följa
      honom.
      >Ps. 11,6.
 23.  Så skall jag bevisa mig stor och helig och göra mig känd inför
      många folks ögon; och de skola förnimma att jag är HERREN.
*26/39 Hesekiel, 39 Kapitlet
                        Hesekiel, 39 Kapitlet

                           Gogs undergång.

  1.  Och du, människobarn, profetera mot Gog och säg: Så säger
      Herren, HERREN: Se, jag skall komma över dig, Gog, du hövding
      över Ros, Mesek och Tubal.
      >Hes. 38,2 f. Upp. 20,8 f.
  2.  Jag skall locka dig åstad och leda dig fram och föra dig från
      landet längst uppe i norr och låta dig komma till Israels berg.
  3.  Där skall jag slå bågen ur din vänstra hand och låta pilarna
      falla ur din högra hand.
  4.  På Israels berg skall du falla, med alla dina härskaror och med
      de folk som följa dig; jag skall giva dig till mat åt rovfåglar
      av alla slag och åt markens djur.
      >Hes. 33,27.
  5.  Ute på marken skall du falla.  Ty jag har talat, säger Herren,
      HERREN.
  6.  Och jag skall sända eld över Magog och över dem som bo trygga i
      havsländerna; och de skola förnimma att jag är HERREN.
  7.  Ooh jag skall göra mitt heliga namn kunnigt bland mitt folk
      Israel, jag skall icke mer låta mitt heliga namn bliva ohelgat;
      och folken skola förnimma att jag är HERREN, helig i Israel.
      >Jes. 64,2. Hes. 36,20 f.
  8.  Se, det kommer, ja, det fullbordas!  säger Herren, HERREN.  Detta
      är den dag om vilken jag har talat.
      >Hes. 38,17.
  9.  Sedan skola invånarna i Israels städer gå ditut och taga
      rustningar, sköldar och skärmar, bågar och pilar, handpåkar och
      spjut såsom bränsle till att elda med, och de skola elda därmed
      i sju år.
      >Ps. 46,10. Jes. 9,4 f.
 10.  De skola icke behöva hämta trä från marken eller hugga ved i
      skogarna, ty de skola elda med rustningarna.  Så skola de taga
      rov av sina rövare och plundra sina plundrare, säger Herren,
      HERREN.

 11.  På den tiden skall jag där i Israel giva åt Gog en plats till
      grav, nämligen »De framtågandes dal» öster om havet, och den
      skall stänga vägen för andra som vilja tåga där fram.  Där skall
      man begrava Gog och hela hans larmande hop, och man skall kalla
      den »Gogs larmande hops dal».
 12.  Och i sju månader skola Israels barn hålla på med att begrava
      dem, för att rena landet.
      >5 Mos. 21,23.
 13.  Allt folket i landet skall hålla på med begravandet, och detta
      skall lända dem till berömmelse.  Så skall ske på den tid då jag
      förhärligar mig, säger Herren, HERREN.
 14.  Och man skall avskilja män som beständigt skola genomvandra
      landet och begrava dem som tågade där fram, och som ännu ligga
      kvar ovan jord, och de skola så rena landet; efter sju månaders
      förlopp skola dessa begynna sitt letande.
 15.  När så någon av dessa män, som genomvandra landet, på sin färd
      får se människoben, då skall han sätta upp en vård därbredvid,
      till dess att dödgrävarna hinna begrava dem i »Gogs larmande
      hops[1] dal».
 16.  Där skall ock finnas en stad med namnet Hamona.  På detta sätt
      skola de rena landet.

 17.  Du människobarn, så säger Herren, HERREN: Säg till alla slags
      fåglar och till alla markens djur: Församlen eder och kommen
      hitsamlen eder tillhopa från alla håll till mitt slaktoffer,
      till ett stort slaktoffer som jag vill anställa åt eder på
      Israels berg; I skolen få äta kött och dricka blod.
      >Jes. 34,6. Upp. 19,17 f.
 18.  I skolen få äta kött av hjältar och dricka blod av jordens
      hövdingar: av vädurar och lamm och bockar och tjurar,
      allasammans gödda i Basan.
 19.  I skolen få äta eder mätta av fett och dricka eder druckna av
      blod från det slaktoffer som jag anställer åt eder.
 20.  Ja, mätten eder vid mitt bord av ridhästar och vagnshästar, av
      hjältar och allt slags krigsfolk, säger Herren, HERREN.

 21.  Och jag skall uppenbara min härlighet bland folken, så att alla
      folk skola se den dom som jag har utfört, och se huru jag har
      låtit min hand drabba dem.
 22.  Och Israels barn skola förnimma att jag, HERREN, är deras Gud,
      från den dagen och allt framgent.
 23.  Och folken skola förnimma att Israels barn blevo bortförda i
      fångenskap för sin missgärnings skull, eftersom de voro trolösa
      mot mig, så att jag måste fördölja mitt ansikte för dem; och jag
      gav dem då i deras ovänners hand, så att de allasammans föllo
      för svärd.
      >Hes. 36,17 f.
 24.  Efter deras orenhet och deras överträdelser handlade jag med dem
      och fördolde mitt ansikte för dem.

 25.  Därför säger Herren, HERREN så: Nu skall jag åter upprätta Jakob
      och förbarma mig över hela Israels hus och nitälska för mitt
      heliga namn.
 26.  Och de skola förgäta sin skam och all den otrohet som de hava
      begått mot mig, då de nu få bo i trygghet i sitt land, utan att
      någon förskräcker dem.
 27.  Ja, när jag låter dem vända tillbaka ifrån folkslagen och
      församlar dem från deras fienders länder, då skall jag bevisa
      mig helig på dem inför många folks ögon.
 28.  Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, ty om jag än
      drev dem bort i fångenskap bland folken, så samlade jag dem
      sedan tillhopa till deras land och lät ingen enda av dem bliva
      kvar därute;
 29.  och jag skall därefter icke mer fördölja mitt ansikte för dem,
      ty jag skall utgjuta min Ande över Israels hus, säger Herren,
      HERREN'.
      >Hes. 36,27. Joel 2,28. Apg. 2,17.

[1]  Hebr. hamón.
*26/40 Hesekiel, 40 Kapitlet
                        Hesekiel, 40 Kapitlet

                Det nya templet.  Dess yttre portar och
                              förgårdar.

  1.  I det tjugufemte året sedan vi hade blivit bortförda i
      fångenskap, vid årets begynnelse, på tionde dagen i månaden, i
      det fjortonde året sedan staden hade blivit intagen, på just den
      dagen kom HERRENS hand över mig, och han förde mig ditbort.
      >2 Kon. 25,4. Hes. 33,21.
  2.  I en syn från Gud förde han mig till Israels land och satte mig
      ned på ett mycket högt berg, och på detta var likasom en stad
      byggd söderut.
      >Jes. 2,2.
  3.  Och dit förde han mig, och se, där stod en man vilkens utseende
      var såsom koppar; han hade ett linnesnöre i sin hand, så ock en
      mätstång; och han stod vid porten.
      >Sak. 2,1. Upp. 21,15.
  4.  Och mannen talade till mig: »Du människobarn, se med dina ögon
      och hör med dina öron, och akta på allt som jag kommer att visa
      dig, ty du har blivit förd hit, för att jag skall visa dig det;
      förkunna för Israels hus allt vad du får se.»

  5.  Och jag såg att en mur gick utomkring huset, runt omkring det.
      Och mätstången som mannen hade i sin hand var sex alnar lång,
      var aln en handsbredd längre än en vanlig aln.  Och han mätte
      murbyggnadens bredd: den var en stång, och dess höjd: den var en
      stång.
      >Hes. 43,13. 2 Krön. 3,3.
  6.  Därefter gick han till en port som låg mot öster och steg uppför
      dess trappsteg; och han mätte portens ena tröskel: den var en
      stång bred och sedan den andra tröskeln: den var en stång bred.
  7.  Och var vaktkammare var en stång lång och en stång bred, och
      avståndet mellan vaktkamrarna var fem alnar; och porttröskeln
      invid portens förhus på inre sidan mätte en stång.
      >Hes. 44,11.
  8.  Och han mätte upp portens förhus på inre sidan: det mätte en
      stång.
  9.  Han mätte upp portens förhus det höll åtta alnar, och dess
      murpelare: de höllo två alnar.  Och portens förbus låg på inre
      sidan.
 10.  Och vaktkamrarna i porten mot öster voro tre på var sida, alla
      tre lika stora; och murpelarna på båda sidorna voro lika stora.
 11.  Och han mätte portöppningens bredd: den var tio alnar, och
      portens längd: den var tretton alnar.
 12.  Och framför vaktkamrarna var en avskrankning, som höll en aln;
      en aln höll ock avskrankningen på motsatta sidan; och var
      vaktkammare, på vardera sidan, höll sex alnar.
 13.  Och han mätte porten från den ena vaktkammarens tak till den
      andras: den var tjugufem alnar bred; och dörr låg mot dörr.
 14.  Och han tog upp murpelarna till sextio alnar; och intill
      förgårdens murpelare sträckte sig porten runt omkring.
 15.  Och avståndet mellan ingångsportens framsida och förhusets
      framsida vid den inre portöppningen var femtio alnar.
 16.  Och slutna fönster funnos till vaktkamrarna och till deras
      murpelare invändigt i porten runt omkring, och likaledes i
      förhusen; fönstren sutto runt omkring invändigt, och murpelarna
      voro prydda med palmer.

 17.  Och han förde mig till den yttre förgården, och jag såg att där
      voro tempelkamrar och ett stengolv, anlagt runt omkring
      förgården; trettio tempelkamrar voro uppbyggda på stengolvet.
 18.  Och stengolvet gick utefter portarnas sidoväggar, så att det
      motsvarade portarnas längd; detta var det nedre stengolvet.
 19.  Och han mätte avståndet från den nedre portens framsida till den
      inre förgårdens yttre framsida: det var hundra alnar, både på
      östra sidan och på norra.
 20.  Sedan mätte han ock längden och bredden på den port som låg mot
      norr på den yttre förgården.
 21.  Också den hade tre vaktkamrar på var sida och likaledes
      murpelare och förhus, lika stora som den förra portens; den var
      femtio alnar lång och tjugufem alnar bred.
 22.  Och fönstren, förhuset och palmerna däri voro lika stora som i
      den port som låg mot öster; och man steg upp till den på sju
      trappsteg, och dess förhus låg framför dessa.
 23.  Och en port till den inre förgården fanns mitt emot denna port,
      det var i norr såsom i öster; och han mätte avståndet från den
      ena porten till den andra: det var hundra alnar.
 24.  Därefter lät han mig gå till södra sidan, och jag såg att också
      på södra sidan fanns en port.  Och han mätte dess murpelare och
      förhus; de voro lika stora som de andra.
 25.  Och fönster funnos på den och på dess förhus runt omkring,
      likadana som de andra fönstren.  Den var femtio alnar lång och
      tjugufem alnar bred.
 26.  Och trappan ditupp utgjordes av sju trappsteg, och dess förhus
      låg framför dessa; och den var prydd med palmer på sina
      murpelare, på båda sidor.
 27.  Och en port till den inre förgården fanns ock på södra sidan;
      och han mätte avståndet från den ena porten till den andra på
      södra sidan: det var hundra alnar.

 28.  Därefter förde han mig till den inre förgården genom södra
      porten.  Och han mätte den södra porten den var lika stor som de
      andra
 29.  Och dess vaktkamrar, murpelare och förhus voro lika stora som de
      andra, och fönster funnos på den och på dess förhus runt
      omkring.  Den var femtio alnar lång och tjugu fem alnar bred.
 30.  Och förhus funnos runt omkring tjugufem alnar långa och fem
      alnar breda.
 31.  Och dess förhus låg utåt den yttre förgården, och dess murpelare
      voro prydda med palmer; och uppgången därtill utgjordes av åtta
      trappsteg.

 32.  Sedan förde han mig till den inre förgårdens östra sida och
      mätte porten där; den var lika stor som de andra.
 33.  Och dess vaktkamrar, murpelare och förhus voro lika stora som de
      andra, och fönster funnos på den och på dess förhus runt
      omkring.  Den var femtio alnar lång och tjugufem alnar bred.
 34.  Och dess förhus låg mot den yttre förgården, och dess murpelare
      voro prydda med palmer på båda sidor; och uppgången därtill
      utgjordes av åtta trappsteg.

 35.  Därefter förde han mig till den norra portan och mätte den; den
      var lika stor som de andra.
 36.  Så ock dess vaktkamrar, murpelare och förhus, och fönster funnos
      på den runt omkring.  Den var femtio alnar lång och tjugufem
      alnar bred.
 37.  Och dess murpelare stodo vid den yttre förgården, och dess
      murpelare voro prydda med palmer på båda sidor; och uppgången
      därtill utgjordes av åtta trappsteg.

 38.  Och en tempelkammare med sin ingång fanns vid murpelarna, i
      portarna; där skulle man skölja brännoffren.
 39.  Och i portens förhus stodo två bord på var sida, och på dem
      skulle man slakta brännoffers-, syndoffers- och
      skuldoffersdjuren.
 40.  Och vid den yttre sidovägg som låg norrut, när man steg upp till
      portens ingång, stodo två bord; och vid den andra sidoväggen på
      porten förhus stodo ock två bord.
 41.  Alltså stodo vid portens sidoväggar fyra bord på var sida, eller
      tillsammans åtta bord, på vilka man skulle slakta.
 42.  Och för brännoffret stodo där fyra bord av huggna stenar, en och
      en halv aln långa, en och en halv aln breda och en aln höga; på
      dessa skulle man lägga de redskap som man slaktade brännoffers-
      och slaktoffersdjuren med.
 43.  Och dubbelkrokar, en handsbredd långa, voro fästa innantill runt
      om kring; och på borden skulle offerköttet läggas.

 44.  Och utanför den inre porten funnos för sångarna, på den inre
      gården, tempelkamrar, som lågo vid den norra portens sidovägg,
      med sin framsida åt söder; och en annan låg vid den östra
      portens sidovägg med sin flamsida åt norr.
 45.  Och han talade till mig: »Denna tempelkammare, vars framsida
      ligger mot söder, är för de präster som förrätta tjänsten inne i
      huset.
 46.  Och den tempelkammare vars framsida ligger mot norr är för de
      präster som förrätta tjänsten vid altaret, alltså för Sadoks
      söner, vilka äro de av Levi barn, som få träda fram till HERREN
      för att göra tjänst inför honom.»
      >1 Sam. 2,35. 1 Kon. 2,35. Hes. 48,11.
 47.  Och han mätte förgården; den var hundra alnar lång och hundra
      alnar bred, en liksidig fyrkant; och altaret stod framför huset.

                        Hesekiel, 41 Kapitlet

                             Tempelhuset.

 48.  Sedan förde han mig till huset förhus.  Och han mätte för
      husets murpelare: de höllo fem alnar var på sin sida, så ock
      porten bredd: den var på var sida tre alnar.
 49.  Förhuset var tjugu alnar lång och elva alnar brett, nämligen vid
      trappstegen på vilka man steg ditupp.  Och vid murpelarna stodo
      pelare, en på var sida.
*26/41 Hesekiel, 41 Kapitlet
  1.  Därefter förde han mig till tempel salen.  Och han mätte
      murpelarna de voro sex alnar breda, var på sin sida --
      tabernaklets bredd.
  2.  Och ingången var tio alnar bred och sidoväggarna vid ingången
      voro på var sida fem alnar.  Sedan mätte han salens langd: den
      var fyrtio alnar, och dess bredd: den var tjugu alnar.
      >1 Kon. 6,2,17.

  3.  Därefter gick han in i det innersta rummet.  Och han mätte
      murpelarna vid ingången: de höllo två alnar, och ingången: den
      höll sex alnar, och ingångens bredd: den var sju alnar.
  4.  Och han mätte dess längd: den var tjugu alnar, och dess bredd:
      den var tjugu alnar, framför tempelsalen.  Och han sade till mig:
      »Detta är det allra heligaste.»
      >1 Kon. 6,20.

  5.  Därefter mätte han husets mur: den höll sex alnar, och
      sidokamrarnas bredd: den var fyra alnar, runt omkring hela
      huset.
      >1 Kon. 6,5 f.
  6.  Och sidokamrarna lågo den ena ovanför den andra, i trettiotre
      omgångar; och på den mur som sträckte sig innanför sidokamrarna
      runt omkring funnos avsatser, på vilka de skulle hava sitt
      fäste; ty i själva husväggen skulle de icke vara infästa.
  7.  Härigenom blevo sidokamrarna, där de lågo kring huset, bredare
      alltefter som de lågo högre upp.  Ty husets kringbyggnad
      sträckte sig med övervåning ovanpå övervåning runt omkring
      huset.  Därför växte bredden inåt, alltefter som våningen låg
      högre upp.  Och från den nedersta våningen steg man så upp i den
      översta genom den mellersta.
  8.  Och jag såg att huset låg på en upphöjd fot, som sträckte sig
      runt däromkring; sidokamrarnas grundvalar voro nämligen en hel
      stång höga, sex alnar till kanten.
  9.  Sidokamrarnas yttermur var fem alnar tjock; och den plats som
      blev fri tillhörde husets sidokamrar.
 10.  Och mellanrummet bort till tempelkamrarna var tjugu alnar brett
      runt omkring hela huset.
 11.  Och ingångarna till sidokamrarna lågo utåt den fria platsen, en
      ingång mot norr och en ingång åt söder; den fria platsen var fem
      alnar bred, runt omkring.

 12.  Och den byggnad som låg invid den avsöndrade platsen på västra
      sidan var sjuttio alnar bred, och byggnadens mur var fem alnar
      tjock runt omkring och nittio alnar lång.

 13.  Och han mätte huset: det var hundra alnar långt.  Och den
      avsöndrade platsen jämte byggnaden med dess murar utgjorde en
      längd av hundra alnar.
 14.  Och bredden på husets framsida jämte den avsöndrade platsen åt
      öster utgjorde en längd av hundra alnar.
 15.  Och han mätte längden på den byggnad som låg invid den
      avsöndrade platsen, på dennas baksida, och mätte avsatserna på
      dess framvägg åt båda sidor -- de höllo hundra alnar -- vidare
      det inre tempelrummet och förgårdsförhusen,
 16.  trösklarna och de slutna fönstren, avsatserna på framväggen
      runtomkring, i deras tre våningar, platsen invid tröskeln -- som
      var av polerat trä -- runt omkring,
 17.  så ock avståndet från marken upp till fönstren.  Och fönstren
      voro täckta.  Men ovanför dörren, både in emot det inre rummet
      och utåt, och eljest utefter hela väggen runt omkring, innantill
      och utantill, funnos avmätta fält,
 18.  på vilka framställdes keruber och almer, var palm mellan två
      keruber.  Och var kerub hade två ansikten:
 19.  ett människoansikte åt palmen på ena sidan, och ett lejonansikte
      åt palmen på andra sidan; så var gjort på hela huset runt
      omkring.
 20.  Från marken ända upp över ingången funnos keruber och palmer
      framställda, så ock på tempelsalens väggar.
 21.  Tempelsalens dörröppning var fyrkantig, och framsidan av det
      heligaste hade sitt givna utseende.
      >1 Kon. 6,31.
 22.  Altaret var av trä, tre alnar högt och två alnar långt, och det
      hade hörn; och dess långsidor och väggar voro av trä.  Och han
      talade till mig: »Detta är det bord som skall stå inför HERRENS
      ansikte.»

 23.  Och både tempelsalen och det heligaste hade dubbeldörrar.
 24.  Och var dörr hade två dörrskivor, två vridbara dörrskivor: den
      ena dörren hade två dörrskivor, och likaledes den andra två.
 25.  Och på dem, på dörrarna till tempelsalen, funnos framställda
      keruber och palmer, likasom på väggarna; och på förhusets
      framsida, utantill, var ett trapphus av trä.
      >1 Kon. 7,6. Hes. 40,26.
 26.  Ooh slutna fönster och palmer funnos på förhusets sidoväggar, på
      båda sidor, så ock i husets sidokamrar och i
      trapphusen.
      >Hes. 40,16.
*26/42 Hesekiel, 42 Kapitlet
                        Hesekiel, 42 Kapitlet

                        Templets omgivningar.

  1.  Och han lät mig gå ut på den yttre förgården den väg som gick åt
      norr, och förde mig därefter till den byggnad med tempelkamrar,
      som låg invid den avsöndrade platsen och tillika invid
      murbyggnaden norrut,
  2.  till långsidan, som mätte hundra alnar, med sin ingång i norr;
      men bredden var femtio alnar.
  3.  Ut emot den tjugu alnar breda platsen på den inre förgården och
      ut emot stengolvet på den yttre förgården lågo avsatserna på det
      ena husets framvägg mitt emot avsatserna på det andra husets
      framvägg, i tre våningar.
  4.  Och framför tempelkamrarna gick en tio alnar bred gång till den
      inre förgården, en alnsbred väg; och ingångarna lågo mot norr.
  5.  Men de översta tempelkamrarna voro mindre än de andra, ty
      avsatserna på framväggen togo bort mer rum från dem än från de
      nedersta och mellersta kamrarna i byggnaden.
  6.  Ty kamrarna lågo i tre våningar och hade inga pelare, såsom
      förgårdarna hade; därför blevo de översta våningens kamrar mer
      indragna än den nedersta och den mellersta våningens.
  7.  Och en yttre skiljemur gick utmed tempelkamrarna åt den yttre
      förgården till, framför tempelkamrarna, och den var femtio alnar
      lång.
  8.  Ty längden på tempelkammarbyggnaden utåt den yttre förgården var
      femtio alnar, men åt templet till hundra alnar.
  9.  Och nedanför dessa tempelkamrar var ingången från öster, när man
      ville komma till dem från den yttre förgården.

 10.  Där förgårdens skiljemur var som tjockast, lågo ock på östra
      sidan tempelkamrar invid den avsöndrade platsen och tillika
      invid murbyggnaden.
 11.  Och en väg gick framför dem, likadan som vägen framför
      tempelkamrarna på norra sidan; och de hade samma längd och
      bredd.  Och alla utgångar här voro såsom där, både i fråga om
      övriga anordninga och i fråga om själva dörröppningarna.
 12.  Och såsom det var med dörröppningarna på tempelkamrarna vid
      södra sidan, så fanns också har en dörröppning, vid vilken en
      väg begynte, en väg som gick utefter den behöriga skiljemuren,
      och som låg österut, när man gick in i tempelkamrarna.

 13.  Och han sade till mig: »De norra och södra tempelkamrarna invid
      den avsöndrade platsen skola vara de heliga tempelkamrar i vilka
      prästerna, som få träda fram inför HERREN, skola äta det
      högheliga; där skola de förvara det högheliga, såväl spisoffer
      som syndoffer och skuldoffer ty det är en helig plats.
      >3 Mos. 2,3, 10.
 14.  När prästerna -- som från helgedomen icke strax få begiva sig
      till den yttre förgården -- hava kommit ditin, skola de där
      lämna kvar de kläder i vilka de hava gjort tjänst, ty dessa äro
      heliga; först när de hava iklätt sig andra kläder, få de träda
      ut på den plats som är för folket.»

 15.  När han nu hade slutat uppmätningen av det inre huset, lät han
      mig gå ut till den port som låg mot öster.  Och han mätte platsen
      runt omkring.
 16.  Han mätte med sin mätstång åt östra sidan: den höll efter
      mätstången fem hundra stänger runt omkring.
 17.  Han mätte åt norra sidan: den höll efter mätstången fem hundra
      stänger runt omkring.
 18.  Han mätte ock åt södra sidan: den höll efter matstången fem
      hundra stänger.
 19.  Han vände sig mot västra sidan och mätte med mätstången fem
      hundra stänger.
 20.  Åt alla fyra sidorna mätte han platsen.  Den var omgiven av en
      mur, som utefter platsens längd höll fem hundra stänger och
      utefter dess bredd fem hundra stänger.  Och den skulle skilja det
      heliga från det som icke var heligt.
*26/43 Hesekiel, 43 Kapitlet
                        Hesekiel, 43 Kapitlet

                Herrens härlighet drager in i det nya
                 templet.  Altaret och dess invigning.

  1.  Och han lät mig gå åstad till porten, den port som vette åt
      öster.
  2.  Då såg jag Israels Guds härlighet komma österifrån, och dånet
      därvid var såsom dånet av stora vatten, och jorden lyste av hans
      härlighet.
  3.  Och den syn som jag då såg var likadan som den jag såg, när jag
      kom för att fördärva staden; det var en syn likadan som den jag
      såg vid strömmen Kebar.  Och jag föll ned på mitt ansikte.
      >Hes. 1,4 f. 10,18 f. 11,22 f.
  4.  Och HERRENS härlighet kom in i huset genom den port som låg mot
      öster.
  5.  Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig in på den inre
      förgården, och jag såg att HERRENS härlighet uppfyllde huset.
      >2 Mos. 40,34. 1 Kon. 8,10.
  6.  Då hörde jag en röst tala till mig från huset, under det att en
      man stod bredvid mig.
  7.  Den sade till mig: Du människobarn, detta är den plats där min
      tron är, den plats där mina fötter skola stå, där jag vill bo
      ibland Israels barn evinnerligen.  Och Israels hus skall icke mer
      orena mitt eviga namn, varken de själva eller deras konungar,
      med sin trolösa avfällighet, med sina konungars döda kroppar och
      med sina offerhöjder:
      >2 Kon. 21,18, 26.
  8.  de som satte sin tröskel invid min tröskel, och sin dörrpost vid
      sidan av min dorrpost, så att allenast muren var mellan mig och
      dem, och som så orenade mitt heliga namn med de styggelser de
      bedrevo, varför jag ock förgjorde dem i min vrede.
  9.  Men nu skola de skaffa sin trolösa avfällighet och sina
      konungars döda kroppar långt bort ifrån mig, så att jag kan bo
      ibland dem evinerligen.

 10.  Men du, människobarn, förkunna nu för Israels barn om detta hus,
      på det att de må blygas för sina missgärningar.  Må de mäta det
      härliga byggnadsverket.
      >Hes. 16,61 f.
 11.  Om de då blygas för allt vad de hava gjort, så kungör för dem
      och teckna för deras ögon upp husets form och inredning, dess
      utgångar och ingångar, alla dess former och alla stadgar därom,
      alla dess former och alla lagar därom, så att de akta på hela
      dess form och alla stadgar därom och göra efter dem.
 12.  Detta är lagen om huset: på toppen av berget skall hela dess
      område runt omkring vara högheligt.  Ja, detta är lagen om
      huset.

 13.  Men dessa voro måtten på altaret i alnar, var aln en handsbredd
      längre an en vanlig aln: Dess bottenram var en aln hög och en
      aln bred, och kanten på ramen, runt omkring utmed randen, var
      ett kvarter hög; detta var altarets underlag.
      >Hes. 40,5.
 14.  Avståndet från bottenramen vid marken upp till den nedre
      avsatsen var två alnar, och bredden var en aln.  Avståndet från
      den mindre avsatsen upp till den större var fyra alnar, och
      bredden var en aln.
 15.  Altarhärden höll fyra alnar; och från altarhärden stodo de fyra
      hornen uppåt.
 16.  Och altarharden var tolv alnar lång och tolv alnar bred, så att
      dess fyra sidor bildade en liksidig fyrkant.
 17.  Och avsatsen var fjorton alnar lång och fjorton alnar bred,
      utefter sina fyra sidor.  Kanten runt omkring den höll en halv
      aln, och dess bottenram sträckte sig en aln runt omkring.  Och
      altarets trappsteg vette åt öster.

 18.  Och han sade till mig: »Du människobarn, så säger Herren,
      HERREN: Dessa äro stadgarna om altaret för den dag då det bliver
      färdigt, så att man kan offra brännoffer och stänka blod därpå.
 19.  Då skall du åt de levitiska prästerna giva en ungtjur till
      syndoffer, åt dem som äro av Sadoks säd, och som få träda fram
      till mig, säger Herren, HERREN, för att göra tjänst inför mig.
 20.  Och du skall taga något av dess blod och stryka på altarets fyra
      hörn och på avsatsens fyra hörn och på kanten runt omkring; så
      skall du rena det och bringa försoning för det.
      >2 Mos. 29,16, 36.
 21.  Sedan skall du taga syndofferstjuren, och utanför helgedomen
      skall den brännas upp på en därtill bestämd plats, som hör till
      huset.
      >3 Mos. 4,12. 16,27.
 22.  Och nästa dag skall du föra fram en felfri bock till syndoffer;
      och man skall rena altaret med den, på samma sätt som man renade
      det med tjuren.
 23.  När du så har fullbordat reningen, skall du föra fram en felfri
      ungtjur och en felfri vädur av småboskapen.
 24.  Dem skall du föra fram inför HERREN, och prästerna skola strö
      salt på dem och offra dem såsom brännoffer åt HERREN.
      >3 Mos. 2,13.
 25.  Under sju dagar skall du dagligen offra en syndoffersbock; och
      en ungtjur och en vädur av småboskapen, båda felfria, skall man
      likaledes offra.
      >2 Mos. 29,35.
 26.  Under sju dagar skall man sålunda bringa försoning för altaret
      och rena det och inviga det.
 27.  Men sedan dessa dagar hava gått till ända, skola prästerna på
      åttonde dagen och allt framgent offra på altaret edra brännoffer
      och tackoffer; och jag skall då hava behag till eder, säger
      Herren, HERREN».
      >3 Mos. 8,33.
*26/44 Hesekiel, 44 Kapitlet
                        Hesekiel, 44 Kapitlet

                   Det nya templets tjänare.  Deras
                    skyldigheter och rättigheter.

  1.  Därefter förde han mig tillbaka mot helgedomens yttre port, den
      kom vette åt öster; den var nu stängd.
  2.  Och HERREN sade till mig: »Denna port skall förbliva stängd och
      icke mer öppnas, och ingen skall gå in genom den, ty HERREN,
      Israels Gud, har gått in genom den; därför skall den varai
      stängd.
      >Hes. 43,4.
  3.  Dock skall fursten, eftersom han är furste, få sitta där och
      hålla måltid inför HERRENS ansikte; han skall då gå in genom
      portens förhus, och samma väg skall han gå ut igen.»

  4.  Därefter förde han mig genom norra porten till platsen framför
      huset; och jag fick se huru HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS
      hus.  Då föll jag ned på mitt ansikte.
  5.  och HERREN sade till mig: Du människobarn, akta på och se med
      dina ögon, och hör med dina öron allt vad jag nu talar med dig
      om alla stadgar angående HERRENS hus och om alla lagar som röra
      det; och giv akt på huru man går in i huset genom alla
      helgedomens utgångar.
  6.  Och säg till Israels hus, det gensträviga: Så säger Herren,
      HERREN: Nu må det vara nog med alla de styggelser I haven
      bedrivit, I av Israels hus,
      >4 Mos. 16,3, 7.
  7.  I som haven låtit främlingar med oomskuret hjärta och oomskuret
      kött komma in i min helgedom och vara där, så att mitt hus har
      blivit ohelgat, under det att I framburen min spis, fett och
      blod.  Så har mitt förbund blivit brutet, för att icke nämna alla
      edra andra styggelser.
      >4 Mos. 18,4. Jos. 9,27. Esr. 8,20.
  8.  I haven icke själva förrättat tjänsten vid mina heliga föremål,
      utan haven satt andra till att åt eder förrätta tjänsten i min
      helgedom.
  9.  Så säger Herren, HERREN: Ingen främling med oomskuret hjärta och
      oomskuret kött får komma in i min helgedom, ingen av de
      främlingar som finnas bland Israels barn.
 10.  Utan de leviter som gingo bort ifrån mig, när Israel for vilse
      de som då själva foro vilse och gingo bort ifrån mig och följde
      sina eländiga avgudar, de skola bära på sin missgärning
 11.  och skola i min helgedom bestrida vakttjänstgöringen vid husets
      portar och annan tjänstgöring i huset; de skola slakta
      brännoffer och slaktoffer åt folket, och skola stå inför dem
      till att betjäna dem.
 12.  Eftersom de betjänade dem inför deras eländiga avgudar och så
      blevo för Israels hus en stötesten till missgärning, därför
      betygar jag om dem med upplyft hand, säger Herren, HERREN, att
      de skola få bära på sin missgärning.
 13.  De skola icke få nalkas mig, till att förrätta prästerlig tjänst
      inför mig, eller till att nalkas något av mina heliga föremål,
      nämligen de högheliga, utan de skola bära på sin skam och på de
      styggeliga synder som de hava bedrivit.
      >4 Mos. 4,19. Hos. 4,6.
 14.  Och jag skall sätta dem till att förrätta tjänsten i huset vid
      allt tjänararbete där, allt som där skall utföras.

 15.  Men de levitiska präster, nämligen Sadoks söner, som förrättade
      tjänsten vid min helgedom, när de övriga israeliterna foro vilse
      och gingo bort ifrån mig, de skola få träda fram till mig för
      att göra tjänst inför mig; de skola stå inför mitt ansikte för
      att offra åt mig fett och blod, säger Herren, HERREN.
      >Hes. 40,46.
 16.  De skola gå in i min helgedom, och de skola träda fram till mitt
      bord för att göra tjänst inför mig och förrätta vad som är att
      förrätta åt mig.
      >Hes. 41,22
 17.  Och när de komma in i den inre förgårdens portar, skola de
      ikläda sig linnekläder; de få icke hava på sig något av ylle,
      när de göra tjänst i den inre förgårdens portar och inne i
      huset.
      >2 Mos. 28,39 f.
 18.  De skola hava huvudbonader av linne på sina huvuden, och
      benkläder av linne omkring sina länder; de skola icke omgjorda
      sig med något som framkallar svett.
 19.  Och när de sedan gå ut på den yttre förgården, till folket på
      den yttre förgården, skola de taga av sig de kläder i vilka de
      hava gjort tjänst, och skola lämna dem kvar i helgedomens
      tempelkamrar och ikläda sig andra kläder, för att de icke må
      göra folket heligt med sina kläder.
      >Hes. 42,14.
 20.  De skola icke raka huvudet, men skola icke heller låta håret
      växa fritt, utan skola klippa sitt huvudhår kort.
      >3 Mos. 21,5. 4 Mos. 6,5.
 21.  Och vin får ingen präst dricka, när han har kommit in på den
      inre förgården.
      >3 Mos. 10,9.
 22.  En änka eller en frånskild kvinna får han icke taga till hustru
      åt sig, utan allenast en jungfru av Israels barns släkt; dock
      får han taga en änka, om hon är änka efter en präst.
      >3 Mos. 21,7, 13 f.
 23.  Och de skola lära mitt folk att skilja mellan heligt och oheligt
      och undervisa dem om skillnaden mellan orent och rent.
      >3 Mos. 10,10. Hes. 22,26.
 24.  Och i rättssaker skola de uppträda såsom domare och skola avdöma
      dem efter mina rätter.  Och mina lagar och stadgar skola de
      iakttaga vid alla mina högtider, och mina sabbater skola de
      hålla heliga.
      >5 Mos. 17,8 f. 2 Krön. 19,10. Mal. 2,7.
 25.  Ingen av dem får orena sig genom att gå in till någon död
      människa; allenast genom fader eller moder eller son eller
      dotter eller broder, eller genom en syster som icke har tillhört
      någon man må han ådraga sig orenhet.
      >3 Mos. 21,1 f.
 26.  Men när han därefter har blivit ren, skall man räkna för honom
      ytterligare sju dagar;
      >4 Mos. 19,11 f.
 27.  och på den dag då han går in i- helgedomen, på den inre
      förgården, för att göra tjänst i helgedomen, då skall han bära
      fram ett syndoffer för sig, säger Herren, HERREN.
 28.  Och deras arvedel skall bestå däri att jag själv skall vara
      deras arvedel.  Och I skolen icke giva dem någon besittning i
      Israel, ty jag själv är deras besittning.
      >4 Mos. 18,20.  5 Mos. 10,9. 18,2. Jos. 13,14.
 29.  Spisoffret och syndoffret och skuldoffret få de äta, och allt
      tillspillogivet i Israel skall höra dem till.
      >3 Mos. 27,21.
 30.  Och det första av alla förstlingsfrukter av alla slag, och alla
      offergärder av alla slag, vadhelst I frambären såsom offergärd,
      detta skall höra prästerna till; och förstlingen av edert mjöl
      skolen I giva åt prästen, för att du må bringa välsignelse över
      ditt hus.
      >2 Mos. 23,19. 4 Mos. 15,20 f. 18,12 f., 19. Neh. 10,37.
 31.  Intet självdött eller ihjälrivet djur, vare sig fågel eller
      boskapsdjur, få prästerna äta.
      >2 Mos. 22,31. 3 Mos. 22,8. Hes. 4,14.
*26/45 Hesekiel, 45 Kapitlet
                        Hesekiel, 45 Kapitlet

                 Avskiljande av land för helgedomen,
                     staden och fursten.  Furstens
                     förpliktelser.  Offergärder.
                            Högtidsoffer.

  1.  Och när I genom lottkastning fördelen landet till arvedel, då
      skolen I åt HERREN giva en offergärd, en helig del av landet, i
      längd tjugufem tusen alnar och i bredd tio tusen; detta stycke
      skall vara heligt till hela sitt omfång runt omkring.
      >Jos. 14,1 f. Hes. 47,18 f., 21. 48,8 f.
  2.  Härav skall tagas till helgedomen en liksidig fyrkant, fem
      hundra alnar i längd och fem hundra i bredd, runt omkring, och
      till utmark där runt omkring femtio alnar.
      >Hes. 42,20.
  3.  Av det tillmätta stycket skall du alltså avmäta ett område,
      tjugufem tusen alnar i längd och tio tusen i bredd; där skall
      helgedomen, det högheliga, ligga.
  4.  Detta skall vara en helig del av landet, och det skall tillhöra
      prästerna, som göra tjänst i helgedomen, dem som få träda fram
      till att göra tjänst inför HERREN; detta skall vara en plats åt
      dem för deras hus, så ock en helig plats för helgedomen.
  5.  Och ett stycke, tjugufem tusen alnar i Iängd och tio tusen i
      bredd, skall tillhöra leviterna, som göra tjänst i huset, såsom
      deras besittning, med tjugu tempelkamrar.
  6.  Och åt staden skolen I giva till besittning ett område, fem
      tusen alnar i bredd och tjugufem tusen i längd, motsvarande det
      heliga offergärdsområdet; det skall höra hela Israels hus till.
      >Hes. 48,15 f.
  7.  Och fursten skall på båda sidor om det heliga offergärdsområdet
      och stadens besittning få ett område, beläget invid det heliga
      offergärdsområdet och stadens besittning, dels på västra fiidan,
      västerut, dels ock på östra sidan, österut, och I längd
      motsvarande en stamlotts utsträckning från västra gränsen till
      östra.
      >Hes. 48,21.
  8.  Detta skall han hava till sitt land, till besittning i
      Israel.  Och mina furstar skola då icke mer förtrycka mitt folk,
      utan skola låta Israels hus få behålla sitt land efter sina
      stammar.

  9.  Så säger Herren, HERREN: Nu må det vara nog, I Israels furstar.
      Skaffen bort våld och förtryck, och öven rätt och rättfärdighet;
      hören upp att driva mitt folk ifrån hus och hem, säger Herren,
      HERREN.
      >3 Mos 19,35 f. Hes. 44,6.
 10.  Riktig våg, riktig efa, riktigt bat-mått skolen I hava.
 11.  Efan och bat-måttet skola hålla samma mått, så att bat-måttet
      rymmer tiondedelen av en homer, och likaledes efan tiondedelen
      av en homer; ty efter homern skall man bestämma måtten.
 12.  Sikeln skall innehålla tjugu gera; tjugu siklar, tjugufem
      siklar, femton siklar skall minan innehålla hos eder.
      >2 Mos. 30,13. 3 Mos. 27,25. 4 Mos. 3,47.

 13.  Detta är den offergärd I skolen giva: en sjättedels efa av var
      homer vete och en sjättedels efa av var homer korn;
 14.  vidare den stadgade gärden av olja, räknat efter bat av olja: en
      tiondedels bat av var kor (som är ett mått på tio bat och lika
      med en homer, ty tio bat utgöra en homer);
 15.  vidare av småboskapen från Israels betesmarker ett djur på vart
      tvåhundratal, till spisoffer, brännoffer och tackoffer, för att
      bringa försoning för folket, säger Herren, HERREN.
 16.  Allt folket i landet skall vara förpliktat till denna offergärd
      åt fursten i Israel.
 17.  Men fursten skall det åligga att frambära brännoffer, spisoffer
      och drickoffer på festerna, nymånaderna och sabbaterna, vid alla
      Israels hus' högtider.  Han skall anskaffa syndoffer, spisoffer,
      brännoffer och tackoffer till att bringa försoning för Israels
      hus.

 18.  Så säger Herren, HERREN: På första dagen i forsta månaden skall
      du taga en felfri ungtjur och rena helgedomen.
      >3 Mos. 16,16, 29 f.
 19.  Och prästen skall taga något av syndoffrets blod och stryka på
      husets dörrpost och på altaravsatsens fyra hörn och på
      dörrposten till den inre förgårdens port.
 20.  Så skall du ock göra på sjunde dagen i månaden, om så är, att
      någon har syndat ouppsåtligen och av fåkunnighet; på detta sätt
      skolen I bringa försoning för huset.
      >3 Mos. 4,2 f.
 21.  På fjortonde dagen i första månaden skolen I fira påskhögtid; i
      sju dagar skolen I hålla högtid, och man skall då äta osyrat
      bröd.
      >2 Mos. 12,18 f. 4 Mos. 28,16 f.
 22.  På den dagen skall fursten för sig själv och för allt folket i
      landet offra en tjur till syndoffer.
      >Hes. 46,12.
 23.  Men sedan, under högtidens sju dagar, skall han dagligen under
      de sju dagarna offra såsom brännoffer åt HERREN sju tjurar och
      sju vädurar, alla felfria, och såsom syndoffer en bock dagligen.
 24.  Och såsom spisoffer skall han offra en efa till var tjur och en
      efa till var vädur, jämte en hin olja till var efa.
 25.  På femtonde dagen i sjunde månaden skall han vid högtiden
      frambära likadana offer under de dagarns, likadana syndoffer,
      brännoffer och spisoffer och lika mycket olja.
      >4 Mos. 29,12 f.
*26/46 Hesekiel, 46 Kapitlet
                        Hesekiel, 46 Kapitlet

               Furstens offer.  Det dagliga brännoffret.
                 Furstens arvsbesittning.  Offerköken.

  1.  Så säger Herren, HERREN: Den inre förgårdens port, den som
      vetter åt öster, skall vara stängd under de sex arbetsdagarna,
      men på sabbatsdagen skall den öppnas; likaledes skall den öppnas
      på nymånadsdagen.
  2.  Och då skall fursten utifrån gå in genom portens förhus och
      ställa sig vid portens dörrpost; och när prästerna offra hans
      brännoffer och hans tackoffer, skall han tillbedja på portens
      tröskel och därefter gå ut.  Men porten skall icke stängas förren
      om aftonen.
      >Hes. 45,17, 22.
  3.  Och folket i landet skall på sabbater och nymånader tillbedja
      inför HERREN vid ingången till samma port.
  4.  Och brännoffret som fursten skall frambära åt HERREN skall på
      sabbatsdagen utgöras av sex felfria lamm och en felfri vädur.
  5.  Och såsom spisoffer skall han frambära en efa till väduren, men
      till lammen såsom spisoffer så mycket han vill giva, jämte en
      hin olja till var efa.
  6.  Men på nymånadsdagen skall han frambära en felfri ungtjur, sex
      lamm och en vädur, allasammans felfria.
      >4 Mos. 28,11 f.
  7.  Och såsom spisoffer skall han offra en efa till tjuren och en
      efa till väduren, och till lammen så mycket han vill anskaffa,
      jämte en hin olja till var efa.
  8.  Och när fursten vill gå in, skall han gå in genom portens
      förhus, och samma väg skall han gå ut igen.
      >Hes. 44,3.
  9.  Men när folket i landet kommer inför HERRENS ansikte vid
      högtiderna, då skall den som har gått in genom norra porten för
      att tillbedja gå ut genom södra porten, och den som har gått in
      genom södra porten skall gå ut genom norra porten; ingen skall
      gå tillbaka genom samma port som han har kommit in igenom, utan
      man skall gå ut genom den motsatta.
 10.  Och fursten skall gå in tillsammans med de andra, när de gå in;
      och när de gå ut, skola de gå ut tillsammans.
 11.  Men vid fester och högtider skall spisoffret utgöras av en efa
      till var tjur och en efa till var vädur, och till lammen av så
      mycket han vill giva, jämte en hin olja till var efa.
      >Hes. 45,24.
 12.  Och när fursten vill offra ett frivilligt offer, vare sig ett
      brännoffer eller ett tackoffer såsom frivilligt offer åt HERREN,
      då skall man öppna åt honom den port som vetter åt öster, och
      han skall offra sitt brännoffer och sitt tackoffer alldeles så,
      som han plägar offra på sabbatsdagen; och därefter skall han gå
      ut och sedan han har gått ut, skall man stänga porten.

 13.  Du skall dagligen offra såsom brännoffer åt HERREN ett felfritt
      årsgammalt lamm; var morgon skall du offra ett sådant.
      >2 Mos. 29,38 f. 4 Mos. 28,3 f.
 14.  Och såsom spisoffer skall du därtill offra var morgon en
      sjättedel efa, så ock en tredjedels hin olja för att fukta
      mjölet -- detta såsom spisoffer åt HERREN, såsom evärdlig rätt
      för beständigt.
 15.  I skolen offra lammet och spisoffret och oljan var morgon såsom
      dagligt brännoffer.

 16.  Så säger Herren, HERREN: Om fursten giver någon av sina söner en
      gåva, så bliver det dennes arvedel, det skall höra hans söner
      till; de skola besitta det såsom arv.
 17.  Men om han av sin arvedel giver något såsom gåva åt någon av
      sina tjänare, så skall detta tillhöra denne intill friåret; då
      skall det återgå till fursten.  Hans arvedel är det ju, och hans
      söner skall det tillfalla.
      >3 Mos. 25,10. 27,4.
 18.  Fursten må icke taga något av folkets arvedel och så kränka den
      i deras besittningsrätt; allenast av sin egen besittning må han
      giva arvedelar åt sina söner, för att ingen av mitt folk skall
      bliva undanträngd från sin särskilda besittning.
      >Hes. 45,8.
 19.  Och han förde mig genom den ingång som låg vid sidan av porten
      till de heliga tempelkamrar som voro bestämda för prästerna, och
      som vette åt norr; och jag såg att där var en plats längst uppe
      i väster.
 20.  Och han sade till mig: »Detta är den plats där prästerna skola
      koka skuldoffret och syndoffret, och där de skola baka
      spisoffret, för att icke behöva bära ut det på den yttre
      förgården och så göra folket heligt.»
 21.  Därefter lät han mig gå ut på den yttre förgården och förde mig
      omkring till förgårdens fyra hörn; och jag såg då att i cart och
      ett av förgårdens hörn fanns en gård.
 22.  I förgårdens fyra hörn funnos kringstängda gårdar, fyrtio alnar
      långa och trettio alnar breda; dessa fyra hörngårdar voro lika
      stora.
 23.  Och runt omkring inuti dem gick en mur, runt omkring i alla
      fyra; och nedtill vid muren runt omkring hade man inrättat
      eldstäder till kokning.
 24.  Och han sade till mig: »Detta är de kök i vilka husets tjänare
      skola koka folkets slaktoffer.»
*26/47 Hesekiel, 47 Kapitlet
                        Hesekiel, 47 Kapitlet

                   Tempelkällan.  Det heliga landets
                               gränser.

  1.  Därefter förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick
      jag se vatten rinna fram under husets tröskel på östra sidan, ty
      husets framsida låg mot öster; och vattnet flöt ned under husets
      södra sidovägg, söder om altaret.
      >Joel 3,18. Sak. 13,1. 14,8. Upp. 22,1 f.
  2.  Sedan lät han mig gå ut genom norra porten och förde mig omkring
      på en yttre väg till den yttre porten, den som vette åt
      öster.  Där fick jag se vatten välla fram på södra sidan.
  3.  Sedan gick mannen, med ett mätsnöre i handen, ett stycke mot
      öster och mätte därvid upp tusen alnar och lät mig så gå över
      vattnet, och vattnet räckte mig där till fotknölarna.
  4.  Åter mätte han upp tusen alnar och lät mig så gå över vattnet,
      och vattnet räckte mig där till knäna.  Åter mätte han upp tusen
      alnar och lät mig så gå över vattnet, som där räckte mig upp
      till länderna.
  5.  Ännu en gång mätte han upp tusen alnar, och nu var det en ström
      som jag icke kunde gå över.  Ty vattnet gick så högt att man
      måste simma; det var en ström som man icke kunde gå över.
  6.  Och han sade till mig: »Nu har du ju sett det, du människobarn?»
      Sedan förde han mig tillbaka upp på strömmens strand.
  7.  Och när han hade fört mig dit tillbaka, fick jag se träd i stor
      myckenhet stå på strömmens strand, på båda sidor.
  8.  Och han sade till mig: »Detta vatten rinner fram mot Östra
      kretsen och flyter ned på Hedmarken och faller därefter ut i
      havet.  Vattnet som fick bryta fram går alltså till havet, och så
      bliver vattnet där sunt.
  9.  Och överallt dit den dubbla strömmen kommer, där upplivas alla
      levande varelser som röra sig i stim, och fiskarna bliva där
      mycket talrika; ty när detta vatten kommer dit, bliver
      havsvattnet sunt, och allt får liv, där strömmen kommer.
 10.  Och fiskare skola stå utmed den från En-Gedi ända till
      En-Eglaim, och såsom ett enda fiskeläge skall den sträckan
      vara.  Där skola finnas fiskar av olika slag i stor myckenhet,
      alldeles såsom i Stora havet.
 11.  Men gölar och dammar där skola icke bliva sunda, utan skola
      tjäna till saltberedning.
 12.  Och vid strömmen, på dess båda stränder, skola allahanda
      fruktträd växa upp, vilkas löv icke skola vissna, och vilkas
      frukt icke skall taga slut, utan var månad skola träden bara ny
      frukt, ty deras vatten kommer från helgedomen.  Och deras frukter
      skola tjäna till föda och deras löv till läkedom.»
      >Upp. 22,2.

 13.  Så säger Herren, HERREN: Dessa äro de gränser efter vilka I
      skolen utskifta landet såsom arvedel åt Israels tolv stammar
      (varvid Josef får mer än en lott).
      >1 Mos. 48,5. 4 Mos. 34,2 f. Jos. 17,17 f.
 14.  I skolen få det till arvedel, den ene såväl som den andre,
      därför att jag med upplyft hand har lovat att giva det åt edra
      fader; så skall nu detta land tillfalla eder såsom arvsegendom.
      >1 Mos. 12,7. 17,8. 26,3. 28,13.
 15.  Detta skall vara landets gräns på norra sidan: från Stora havet
      längs Hetlonsvägen, dit fram där vägen går till Sedad,
      >Hes. 48,1.
 16.  Hamat, Berota, Sibraim, som ligger mellan Damaskus' och Hamat
      områden, det mellersta Haser, som ligger invid Haurans område.
 17.  Så skall gränsen gå från havet till Hasar-Enon vid Damaskus'
      område och vidare allt längre norrut och upp mot Hamats
      område.  Detta är norra sidan.
 18.  Och på östra sidan skall gränsen begynna mellan Hauran och
      Damaskus och gå mellan Gilead och Israels land och utgöras av
      Jordan; från nordgränsen nedåt, utmed Östra havet, skolen I mäta
      ut den.  Detta är östra sidan.
 19.  Och på sydsidan, söderut, skall grännen gå från Tamar till
      Meribots vatten vid Kades, till bäcken, fram till Stora
      havet.  Detta är sydsidan, söderut.
      >4 Mos. 20,13. 27,14. Hes. 48,28.
 20.  Och på västra sidan skall gränsen utgöras av Stora havet och gå
      från sydgränsen till en punkt mitt emot det ställe där vägen går
      till Hamat.  Detta är västra sidan.
 21.  Och I skolen utskifta detta land åt eder efter Israels stammar.
 22.  I skolen utdela det genom lottkastning till arvedel åt eder
      själva och åt främlingarna som bo ibland eder och hava fött barn
      ibland eder.  Ty de skola av eder hållas lika med infödda
      israeliter; de skola tillfalla eder såsom en arvedel bland
      Israels stammar.
      >3 Mos. 19,34.
 23.  I den stam där främlingen bor, där skolen I giva honom hans
      arvedel, säger Herren, HERREN.
*26/48 Hesekiel, 48 Kapitlet
                        Hesekiel, 48 Kapitlet

                   De tolv stammarnas områden samt
                  offergärdsområdet med stadens och
                furstens besittningar.  Stadens omfång
                        och dess portars namn.

  1.  Och dessa äro namnen på stammarna.  Vid norra gränsen längs efter
      Hetlonsvägen, dit fram där vägen går till Hamat, vidare bort mot
      Hasar-Enan -- med Damaskus' område jämte Hamat i norr -- där
      skall Dan hava en lott, så att hela sträckan från östrs sidan
      till västra tillhör honom.
      >Hes. 47,15 f.
  2.  Och närmast Dans område skall Aser hava en lott, från östra
      sidan till västra.
  3.  Och närmast Asers område skall Naftali hava en lott, från östra
      sidan till västra.
  4.  Och närmast Naftalis område skall Manasse hava en lott, från
      östra sidan till västra.
  5.  Och närmast Manasses område skall Efraim hava en lott, från
      östra sidan till västra.
  6.  Och närmast Efraims område skall Ruben hava en lott, från östra
      sidan till västra.
  7.  Och närmast Rubens område skall Juda hava en lott, från östra
      sidan till västra.

  8.  Och närmast Juda område skall från östra sidan till västra
      sträcka sig det offergärdsområde som I skolen giva såsom gärd,
      tjugufem tusen alnar i bredd, och i längd lika med en stamlotts
      längd från östra sidan till västra; och helgedomen skall ligga
      där i mitten.
      >Hes. 45,1 f.
  9.  Det offergärdsområde som I skolen giva såsom gärd åt HERREN
      skall vara i längd tjugufem tusen alnar och i bredd tio tusen.
 10.  Och av detta heliga offergärdsområde skall ett stycke tillhöra
      prästerna, i norr tjugufem tusen alnar, i väster tio tusen i
      bredd, i öster likaledes tio tusen i bredd och i söder tjugufem
      tusen i längd; och HERRENS helgedom skall ligga där i mitten.
 11.  Det skall tillhöra prästerna, dem som hava blivit helgade bland
      Sadoks soner, dem som hava förrättat tjänsten åt mig, och som
      icke, såsom leviterna gjorde, foro vilse, när de övriga
      israeliterna foro vilse.
      >Hes. 44,15 f.
 12.  Därför skall en särskild offergärdsdel av den från landet
      avtagna offergärden tillhöra dem såsom ett högheligt område
      invid leviternas.
 13.  Men leviterna skola få ett område motsvarande prästernas, i
      längd tjugufem tusen alnar och i bredd tiotusen -- längden
      överallt tjugufem tusen och bredden tio tusen.
 14.  Och de få icke sälja något därav; det bästa landet må man icke
      byta bort eller eljest överlåta åt någon annan, ty det är helgat
      åt HERREN.
 15.  Men de fem tusen alnar som bliva över på bredden invid de
      tjugufem tusen skola utgöra ett icke heligt område för staden,
      dels till att bo på, dels såsom utmark; och staden skall ligga
      där i mitten.
      >Jer. 31,38 f.
 16.  Och detta är måttet på den: norra sidan fyra tusen fem hundra
      alnar, södra sidan fyra tusen fem hundra, på östra sidan fyra
      tusen fem hundra, och västra sidan fyra tusen fem hundra.
 17.  Och staden skall hava en utmark, som norrut är två hundra femtio
      alnar, söderut två hundra femtio, österut två hundra femtio och
      västerut två hundra femtio.
 18.  Och vad som bliver över på långsidan utmed det heliga
      offergärdsområdet, nämligen tio tusen alnar österut och tio
      tusen västerut -- ty det skall sträcka sig utmed det heliga
      offergärdsområdet -- av detta skall avkastningen tjäna till föda
      åt stadens bebyggare.
 19.  Alla stadens bebyggare från alla Israels stammar skola bruka
      det.
 20.  Hela offergardsområdet skall alltså vara tjugufem tusen alnar i
      längd och tjugufem tusen i bredd; det heliga offergårdsområde
      som I given såsom gärd skall bilda en fyrkant, stadens
      besittning inberäknad.
 21.  Och fursten skall få vad som bliver över på båda sidor om det
      heliga offergärdsområdet och stadens besittning, nämligen landet
      invid det tjugufem tusen alnar breda offergärdsområdet, ända
      till östra gränsen, och likaledes västerut landet utefter det
      tjugufem tusen alnar breda området, ända till västra
      gränsen.  Dessa områden, motsvarande stamlotterna, skola tillhöra
      fursten.  och det heliga offergardsområdet med det heliga huset
      skall ligga mitt emellan dem.
 22.  Med sin gräns å ena sidan mot leviternas besittning, å andra
      sidan mot stadens, skall detta område ligga mitt emellan
      furstens besittningar.  Och furstens besittningar skola ligga
      mellan Juda område och Benjamins område.

 23.  Därefter skola de återstående stammarna komma.  Först skall
      Benjamin hava en lott från östra sidan till västra.
 24.  Och närmast Benjamins område skall Simeon hava en lott, från
      östra sidan till västra.
 25.  Och närmast Simeons område skall Isaskar hava en lott, från
      östra sidan till västra.
 26.  Och närmast Isaskars område skall Sebulon hava en lott, från
      östra sidan till västra.
 27.  Och närmast Sebulons område skall Gad hava en lott, från östra
      sida till västra.
 28.  Och närmast Gads område, på dess sydsida, söderut, skall gränser
      gå från Tamar över Meribas vatten vid Kades till bäcken, fram
      emot Stora havet.
      >Hes. 47,19.
 29.  Detta är det land som I genom lottkastning skolen utdela åt
      Israels stammar till arvedel; och detta skall vara deras
      stamlotter, säger Herren, HERREN.

 30.  Och följande utgångar skall staden hava: På norra sidan skall
      den hålla ett mått av fyra tusen fem hundra alnar,
 31.  och av stadens portar, uppkallade efter Israels stammars namn,
      skola tre ligga i norr: den första Rubens port, den andra Juda
      port, den tredje Levi port.
      >Upp. 21,12 f.
 32.  Och på östra sidan skall den ock.  hålla fyra tusen fem hundra
      alnar och hava tre portar: den första Josefs port, den andra
      Benjamins port, den tredje Dans port.
 33.  Sammalunda skall ock södra sidan hålla ett mått av fyra tusen
      fem hundra alnar och hava tre portar: den första Simeons port,
      den andra Isaskars port, den tredje Sebulons port.
 34.  Västra sidan skall hålla fyra tusen fem hundra alnar och hava
      tre portar: den första Gads port, den andra Asers port, den
      tredje Naftali port.
 35.  Runt omkring skall den hålla aderton tusen alnar.  Och stadens
      namn skall allt framgent vara: Här är HERREN.
      >Ps. 68,17. Jes. 60,14.
*27/ Daniel
*27/01 Daniel, 1 Kapitlet
                          Daniel, 1 Kapitlet

                Daniels och hans medbröders fångenskap
                       och uppfostran i Babel.

  1.  I Jojakims, Juda konungs, tredje regeringsår kom Nebukadnessar,
      konungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.
      >2 Krön. 36,6 f.
  2.  Och Herren gav Jojakim, Juda konung, i hans hand, så ock en del
      av kärlen i Guds hus; och han förde dem till Sinears land, in i
      sin guds hus.  Och kärlen förde han in i sin guds skattkammare.
      >1 Mos. 10,10.

  3.  Och konungen befallde Aspenas, sin överste hovman, att han
      skulle av Israels barn taga till sig ynglingar av konungslig
      släkt eller av förnäm börd,
      >2 Kon. 20,18. Jes. 39,7.
  4.  sådana som icke hade något lyte, utan voro fagra att skåda och
      utrustade med förstånd till att inhämta allt slags visdom, kloka
      och läraktiga ynglingar, som kunde bliva dugliga att tjäna i
      konungens palats; dem skulle han låta undervisa i kaldéernas
      skrift och tungomål.
  5.  Och konungen bestämde åt dem ett visst underhåll för var dag, av
      konungens egen mat och av det vin han själv drack, och befallde
      att man skulle uppfostra dem i tre år; när den tiden vore
      förliden, skulle de få göra tjänst hos konungen.

  6.  Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda
      barn.
  7.  Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade har
      Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.
      >Dan. 4,5.

  8.  Men Daniel lät sig angeläget vara att icke orena sig med
      konungens mat eller med vinet som denne drack av; och han bad
      överste hovmannen att han icke skulle nödgas orena sig.
      >Tob. 1,10 f.
  9.  Och Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet inför överste
      hovmannen.
      >1 Mos. 39,21.
 10.  Men överste hovmannen sade till Daniel: »Jag fruktar att min
      herre, konungen, som har beställt om eder mat och dryck, då
      skall finna edra ansikten magrare än de ynglingars som äro
      jämnåriga med eder, och att I så skolen draga skuld över mitt
      huvud inför konungen.»

 11.  Då sade Daniel till hovmästaren som av överste hovmannen hade
      blivit satt till att hava uppsikt över Daniel, Hananja, Misael
      och Asarja:
 12.  »Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar, och låt giva oss
      grönsaker att äta och vatten att dricka.
 13.  Sedan må du jämföra vårt utseende med de ynglingars som hava
      ätit av konungens mat; och efter vad du då anser må du göra med
      dina tjänare.»

 14.  Och han lyssnade till denna deras begäran och gjorde ett försök
      med dem i tio dagar.
 15.  Och efter de tio dagarnas förlopp befunnos de vara fagrare att
      skåda och stadda vid bättre hull än alla de ynglingar som hade
      ätit av konungens mat.
 16.  Då lät hovmästaren dem allt fortfarande slippa den mat som hade
      varit bestämd för dem och det vin som de skulle hava druckit,
      och gav dem grönsaker.

 17.  Åt dessa fyra ynglingar gav nu Gud kunskap och insikt i allt
      slags skrift och visdom; och Daniel fick förstånd på alla slags
      syner och drömmar.
 18.  Och när den tid var förliden, efter vilken de, enligt konungens
      befallning, skulle föras fram för honom, blevo de av överste
      hovmannen förda inför Nebukadnessar
 19.  När då konungen talade med dem, fanns bland dem alla ingen som
      kunde förliknas med Daniel, Hananja, Mikael och Asarja; och de
      fingo så göra tjänst hos konungen.
 20.  Och närhelst konungen tillfrågade dem i en sak som fordrade
      vishet i förståndet, fann han dem vara tio gånger klokare än
      någon av de spåmän och besvärjare som funnos i hela hans rike.
 21.  Och Daniel fortfor så intill konung Kores' första regeringsår.
      >Dan. 6,28. 10,1.
*27/02 Daniel, 2 Kapitlet
                          Daniel, 2 Kapitlet

                    Nebukadnessars dröm om de fyra
                            världsrikena.

  1.  I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar av vilka han
      blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom.
      >1 Mos. 41,1, 8.
  2.  Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar
      och kaldéer[1], för att de skulle giva konungen till känna vad
      han hade drömt, och de kommo och trädde fram för konungen.
      >Jes. 47,12 f.

  3.  Och konungen sade till dem: »Jag har haft en dröm, och jag är
      orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt.»
  4.  Då talade kaldéerna till konungen på arameiska: »Må du leva
      evinnerligen, o konung!  Förtälj drömmen för dina tjänare, så
      skola vi meddela uttydningen.»
      >Dan. 3,9. 5,10. 6,6,21.
  5.  Konungen svarade och sade till kaldéerna: »Nej, mitt oryggliga
      beslut är, att om I icke sägen mig drömmen och dess uttydning,
      skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser
      för orenlighet.
      >2 Kon. 10,27. Esr. 6,11. Dan. 3,29.
  6.  Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, så skolen I få
      gåvor och skänker och stor ära av mig.  Meddelen mig alltså nu
      drömmen och dess uttydning.»
  7.  De svarade för andra gången och sade: »Konungen må förtälja
      drömmen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.»
  8.  Konungen svarade och sade: »Jag märker nogsamt att I viljen
      vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut är oryggligt,
  9.  att om I icke sägen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva
      annat än en.  Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra
      lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förändra
      sig.  Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag att I
      ock kunnen meddela mig uttydningen därpå.»
 10.  Då svarade kaldéerna konungen och sade: »Det finnes ingen
      människa på jorden, som förmår meddela konungen det som han vill
      veta; aldrig har ju heller någon konung, huru stor och mäktig
      han än var, begärt sådant som detta av någon spåman eller
      besvärjare eller kaldé.
 11.  Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes,
      som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke
      sin boning ibland de dödliga.

 12.  Då blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man
      skulle förgöra alla de vise i Babel.
 13.  När alltså påbudet härom hade blivit utfärdat och man skulle
      döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för
      att döda dem.
 14.  Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok,
      översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att
      döda de vise i Babel.
 15.  Han tog till orda och frågade Arjok, konungens hövitsman:
      »Varför har detta stränga påbud blivit utfärdat av konungen?»  Då
      omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde.
 16.  Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas
      honom, så skulle han meddela konungen uttydningen.
 17.  Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och
      Asarja, sina medbröder, vad som var på färde,
 18.  och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så
      att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och
      hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga vise Babel.

 19.  Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om
      natten.  Och Daniel lovade himmelens Gud därför;
 20.  Daniel hov upp sin röst och sade: »Lovat vare Guds namn från
      evighet till evighet!  Ty vishet och makt höra honom till.
      >Ps. 113,2.
 21.  Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och
      tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de
      förståndiga deras förstånd.
      >Job 32,8.
 22.  Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i
      mörkret är, och hos honom bor ljuset.
      >Ps. 104,2. 1 Kor. 2,10.
 23.  Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit
      mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig
      det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du
      uppenbarat för oss.»

 24.  I följd härav gick Daniel in till Arjok, som av konungen hade
      fått befallning att förgöra de vise i Babel; han gick åstad och
      sade till honom så: »De vise i Babel må du icke förgöra.  För mig
      in till konungen, så skall jag meddela konungen uttydningen.»
 25.  Då förde Arjok med hast Daniel inför konungen och sade till
      honom så: »Jag har bland de judiska fångarna funnit en man som
      kan säga konungen uttydningen.»
 26.  Konungen svarade och sade till Daniel, som hade fått namnet
      Beltesassar: »Förmår du säga mig den dröm som jag har haft och
      dess uttydning?»
      >Dan. 1,7.
 27.  Daniel svarade konungen och sade:

      »Den hemlighet som konungen begär att få veta kunna inga vise,
      besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen.
 28.  Men det finnes en Gud i himmelen, som kan uppenbara hemligheter,
      och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i
      kommande dagar.  Detta var din dröm och den syn du hade på ditt
      läger:

 29.  När du, o konung, låg på ditt läger, uppstego hos dig tankar på
      vad som skall ske i framtiden; och han som uppenbarar
      hemligheter lät dig veta vad som skall ske.
 30.  Och för mig har denna hemlighet blivit uppenbarad, icke i kraft
      av någon vishet som jag äger framför alla andra levande
      varelser, utan på det att uttydningen må bliva kungjord för
      konungen, så att du förstår ditt hjärtas tankar.
      >1 Mos. 41,16.

 31.  Du, o konung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig,
      och den stoden var hög och dess glans övermåttan stor, och den
      var förskräcklig att skåda.
 32.  Bildstodens huvud var av bästa guld, dess bröst och armar voro
      av silver, dess buk och länder av koppar; dess ben voro av järn,
 33.  dess fötter delvis av järn och delvis av lera.
 34.  Medan du nu betraktade den, blev en sten lösriven, dock icke
      genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna,
      som voro av järn och lera, och krossade dem.
 35.  Då blev på en gång alltsammans krossat, järnet, leran, kopparen,
      silvret och guldet, och det blev såsom agnar på en tröskloge om
      sommaren, och vinden förde bort det, så att man icke mer kunde
      finna något spår därav.  Men av stenen som hade träffat
      bildstoden blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.

 36.  Detta var drömmen; och vi vilja nu säga konungen uttydningen:
 37.  Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken himmelens Gud har
      givit rike, väldighet, makt och ära,
      >Hes. 26,7 f. Dan. 4,19. 5,18.
 38.  och i vilkens hand han har givit människors barn och djuren på
      marken och fåglarna under himmelen, varhelst varelser bo, och
      som han har satt till herre över allasammans, du är det gyllene
      huvudet.
      >Jer. 27,6. 28,14.
 39.  Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt, och
      därefter ännu ett tredje rike, ett som är av koppar, och det
      skall råda över hela jorden.
 40.  Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty
      järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör
      allt annat, så skall ock detta krossa och förstöra.
 41.  Men att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera
      och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett söndrat
      rike, dock så att det har något av järnets fasthet, ty du såg ju
      järn vara där, blandat med lerjord.
 42.  Och att tårna på fötterna voro delvis av järn och delvis av
      lera, det betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis
      svagt.
 43.  Och att du såg järnet vara blandat med lerjord, det betyder att
      väl en beblandning där skall äga rum genom människosäd, men att
      delarna likväl icke skola hålla ihop med varandra, lika litet
      som järn kan förbinda sig med lera.

 44.  Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike
      som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall
      bliva överlämnad åt något annat folk.  Det skall krossa och göra
      en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå
      evinnerligen;
      >Ps. 2,8 f. 110,1 f., 6. Dan. 7,14, 27. Mik. 4,7.
      >Luk. 1,33. 1 Kor. 15,24.
 45.  ty du såg ju att en sten blev lösriven från berget, dock icke
      genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen,
      leran, silvret och guldet.

      Så har en stor Gud uppenbarat för konungen vad som skall ske i
      framtiden, och drömmen är viss, och dess uttydning är
      tillförlitlig.»

 46.  Då föll konung Nebukadnessar på sitt ansikte och tillbad inför
      Daniel, och befallde att man skulle offra åt honom spisoffer och
      rökoffer.
      >Apg. 14,1l f.
 47.  Och konungen svarade Daniel och sade: »I sanning, eder Gud är en
      Gud över andra gudar och en herre över konungar och en
      uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara
      denna hemlighet.»
      >2 Mos. 15,11. Ps. 86,8. 1 Tim. 6,15.

 48.  Därefter upphöjde konungen Daniel och gav honom många stora
      skänker och satte honom till herre över hela Babels hövdingdöme
      och till högste föreståndare för alla de vise i Babel.
      >1 Mos. 41,41.
 49.  Och på Daniels bön förordnade konungen Sadrak, Mesak och
      Abed-Nego att förvalta Babels hövdingdöme; men Daniel själv
      stannade vid konungens hov.
      >Dan. 1,7. 3,12, 30.

[1]  Se Kaldéer i Ordförkl.
*27/03 Daniel, 3 Kapitlet
                          Daniel, 3 Kapitlet

                 De tre männen i den brinnande ugnen.

  1.  Konung Nebukadnessar lät göra en gyllene bildstod, sextio alnar
      hög och sex alnar bred; den lät han ställa upp på Duraslätten i
      Babels hövdingdöme.
  2.  Och konung Nebukadnessar sände åstad och lät församla satraper,
      landshövdingar och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare,
      lagtolkare och alla andra makthavande i hövdingdömena, för att
      de skulle komma till invigningen av den bildstod som konung
      Nebukadnessar hade låtit ställa upp.
  3.  Då församlade sig satraperna, landshövdingarna och ståthållarna,
      fogdarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra
      makthavande i hövdingdömena till invigningen av den bildstod som
      konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp och när de så stodo
      framför den bildstod som Nebukadnessar hade låtit ställa upp
  4.  utropade en härold med högröst: »Detta vare eder befallt, I folk
      och stammar och tungomål:
  5.  När I hören ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,
      säckpipor och allahanda andra instrumenter, skolen I falla ned
      och tillbedja den gyllene bildstod som konung Nebukadnessar har
      låtit ställa upp.
      >Vish. 14,16.
  6.  Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma
      stund kastas i den brinnande ugnen.»
      >Jer. 29,22. Upp. 13,15.

  7.  Så snart nu allt folket hörde ljudet av horn, pipor, cittror,
      sambukor, psaltare och allahanda andra instrumenter, föllo de
      alltså ned, alla folk och stammar och tungomål, och tillbådo den
      gyllene bildstod som konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp.

  8.  Men strax därefter kommo några kaldeiska män fram och anklagade
      judarna.
  9.  De togo till orda och sade till konung Nebukadnessar: Må du leva
      evinnerligen, o konung!
      >Dan. 2,4. 5,10. 6,6, 21.
 10.  Du, o konung, har givit befallning att alla människor, när de
      hörde ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare,
      säckpipor och allahanda andra instrumenter, skulle falla ned och
      tillbedja den gyllene bildstoden,
 11.  och att var och en som icke fölle ned och tillbåde skulle kastas
      i den brinnande ugnen.
 12.  Men nu äro här några judiska män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego,
      vilka du har förordnat att förvalta Babels hövdingdöme.  Dessa
      män hava icke aktat på dig, o konung.  De dyrka icke dina gudar;
      och den gyllene bildstod som du har låtit ställa upp tillbedja
      de icke.»
      >Dan 2,49.

 13.  Då befallde Nebukadnessar i vrede och förbittring att man skulle
      föra fram Sadrak, Mesak och Abed-Nego.  Och när man hade fört
      fram männen inför konungen,
 14.  talade Nebukadnessar till dem och sade: »Är det av förakt som I,
      Sadrak, Mesak och Abed-Nego, icke dyrken mina gudar och icke
      tillbedjen den gyllene bildstod som jag har låtit ställa upp?
 15.  Välan, allt må vara gott, om I ären redo, att när I hören ljudet
      av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och
      allahanda andra instrumenter, falla ned och tillbedja den
      bildstod som jag har låtit göra.  Men om I icke tillbedjen, då
      skolen I i samma stund bliva kastade i den brinnande ugnen; och
      vilken är väl den gud som då kan rädda eder ur min hand?»
 16.  Då svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego och sade till konungen:
      »O Nebukadnessar, vi behöva icke giva dig något svar på detta.
 17.  Om vår Gud, den som vi dyrka, förmår rädda oss, så skall han ock
      rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung.
      >Ps. 66,12. 68,21.
 18.  Men om han icke vill det, så må du veta, o konung, att vi ändå
      icke dyrka dina gudar, och att vi icke vilja tillbedja den
      gyllene bildstod som du har låtit ställa upp.»
      >2 Mos. 20,4 f. 23,24.

 19.  Då uppfylldes Nebukadnessar av vrede mot Sadrak, Mesak och
      Abed-Nego, så att hans ansikte förvandlades.  Och han hov upp sin
      röst och befallde att man skulle göra ugnen sju gånger hetare,
      än man någonsin hade sett den vara.
 20.  Och några handfasta män i hans här fingo befallning att binda
      Sadrak, Mesak och Abed-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen.
 21.  Så blevo dessa med sina underkläder, livrockar, mössor och andra
      kläder bundna och kastade i den brinnande ugnen.
 22.  Men eftersom konungens befallning hade varit så sträng, och
      ugnen därför hade blivit så övermåttan starkt upphettad, blevo
      de män som förde Sadrak, Mesak och Abed-Nego ditupp själva
      dödade av eldslågorna,
 23.  vid det att de tre männen Sadrak, Mesak och Abed-Nego bundna
      kastades ned i den brinnande ugnen.

 24.  Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast
      och frågade sina rådsherrar och sade: »Var det icke tre män som
      vi läto kasta bundna i elden?  De svarade och sade till konungen:
      »Jo förvisso, o konung.»
 25.  Han fortfor och sade: »Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa
      och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den
      fjärde ser så ut, som vore han en gudason.»
 26.  Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den
      brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: »Sadrak, Mesak
      och Abed- Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut.»  Då
      gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.
 27.  Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens
      rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke
      hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på
      deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade
      blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något
      bränt på dem.
      >Jes. 43,2. Hebr. 11,34.

 28.  Då hov Nebukadnessar upp sin röst och sade: »Lovad vare Sadraks
      Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina
      tjänare, vilka så förtröstade på honom, att de överträdde
      konungens befallning och vågade sina liv för att icke nödgas
      dyrka eller tillbedja någon annan gud än sin egen Gud!
      >Apg. 5,29.
 29.  Och härmed giver jag nu befallning att vilken som helst av alla
      folk och stammar och tungomål, som säger något otillbörligt om
      Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, han skall huggas i stycken,
      och hans hus skall göras till en plats för orenlighet; ty ingen
      gud finnes, som så kan hjälpa som denne.
      >Esr. 6,11. Dan. 2.5.

 30.  Därefter lät konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego komma till
      stor ära och makt i Babels hövdingdöme.
      >Dan. 2,49.

                          Daniel, 4 Kapitlet

                 Skrivelse från konung Nebukadnessar
                  rörande hans dröm om det avhuggna
                               trädet.

 31.  Konung Nebukadnessar till alla folk och stammar och tungomål som
      finnas på hela jorden.  Mycken frid vare med eder!
      >Dan. 6,25.

 32.  Jag har funnit för gott att härmed kungöra de tecken och under
      som den högste Guden har gjort med mig.
 33.  Ty stora äro förvisso hans tecken, och mäktiga äro hans
      under.  Hans rike är ett evigt rike, och hans välde varar från
      släkte till släkte.
      >Ps. 93,1 f. Dall. 6,27. 7,1#.
*27/04 Daniel, 4 Kapitlet
  1.  Jag, Nebukadnessar, satt i god ro i mitt hus och levde lycklig i
      mitt palats.
  2.  Då hade jag en dröm som förskräckte mig; jag ängslades genom
      drömbilder på mitt läger och genom en syn som jag såg.
  3.  Därför gav jag befallning att man skulle hämta alla de vise i
      Babel till mig, för att de skulle säga mig drömmens uttydning.
  4.  Så kommo nu spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna,
      och jag förtäljde drömmen för dem, men de kunde icke säga mig
      dess uttydning.
  5.  Slutligen kom ock Daniel inför mig, han som hade fått namnet
      Beltesassar efter min guds namn, och i vilken heliga gudars ande
      är; och jag förtäljde drömmen för honom sålunda:
      >Dan. 1,7. 5,11,14.

  6.  »Beltesassar, du som är den överste bland spåmännen, du om
      vilken jag vet att heliga gudars ande är i dig, och att ingen
      hemlighet är dig för svår, säg mig vad jag såg i min dröm, och
      vad den betyder.
      >Hes. 28,3.

  7.  Detta var den syn jag hade på mitt läger: Jag såg i min syn ett
      träd stå mitt på jorden, och det var mycket högt.
      >Hes. 31,3 f.
  8.  Ja, stort och väldigt var trädet, och så högt att det räckte upp
      till himmelen och syntes allt intill jordens ända.
  9.  Dess lövverk var skönt, och de bar mycken frukt, så att det hade
      föda åt alla.  Markens djur funno skugga därunder, och himmelens
      fåglar bodde på dess grenar, och allt kött hade sin föda därav.
      >Hes. 17,23. 31,6.
 10.  Vidare såg jag, i den syn jag ha de på mitt läger, huru en helig
      ängel steg ned från himmelen.
 11.  Han ropade med hög röst och sade: 'Huggen ned trädet och skären
      av dess grenar, riven bort dess lövverk och förströn dess frukt,
      så att djuren som ligga därunder fara sin väg och fåglarna flyga
      bort ifrån dess grenar.
 12.  Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med
      kedjor av järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg
      skall han vätas och hava sin lott med djuren bland markens
      orter.
 13.  Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en
      människas, och ett djurs hjärta skall givas åt honom, och sju
      tider skola så gå fram över honom.
 14.  Så är det förordnat genom änglarnas rådslut, och så är det
      befallt om denna sak av de heliga, för att de levande skola
      besinna att den Högste råder över människors riken och giver dem
      åt vem han vill, ja, upphöjer den lägste bland människor till
      att härska över dem.'
      >1 Sam. 16,1, 12. 1 Kon 22,19. Job 1,6. Dan. 2,21. 5,21.
      >Luk. 1,52.

 15.  Sådan var den dröm som jag, konung Nebukadnessar, hade.  Och du,
      Beltesassar, må nu säga uttydningen; ty ingen av de vise i mitt
      rike kan säga mig uttydningen, men du kan det väl, ty heliga
      gudars ande är i dig.»

 16.  Då stod Daniel, som också hade namnet Beltesassar, en stund
      håpen, uppfylld av oroliga tankar.  Men konungen tog åter till
      orda och sade: »Beltesassar, låt icke drömmen och vad den
      betyder förskräcka dig.  Beltesassar svarade och sade:
      »Min herre, o att drömmen gällde dem som hata dig, och dess
      betydelse dina fiender!
 17.  Trädet som du såg, vilket var så stort och väldigt och så högt
      att det räckte upp till himmelen och syntes över hela jorden,
 18.  och som hade ett så skönt lövverk och bar mycken frukt, så att
      det hade föda åt alla, trädet under vilket markens djur bodde,
      och på vars grenar himmelens fåglar hade sina nästen,
 19.  det är du själv, o konung, du som har blivit så stor och väldig,
      du vilkens storhet har vuxit, till dess att den har nått upp
      till himmelen, och vilkens välde sträcker sig till jordens ända.
      >Dan. 2,37.
 20.  Men att konungen såg en helig ängel stiga ned från himmelen,
      vilken sade: 'Huggen ned trädet och förstören det; dock må
      stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av
      järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg skall han
      vätas och hava sin lott med markens djur, till dess att sju
      tider hava gått fram över honom',
 21.  detta betyder följande, o konung, och detta är den Högstes
      rådslut, som har drabbat min herre konungen:
 22.  Du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland
      markens djur och äta gräs såsom en oxe och vätas av himmelens
      dagg; och sju tider skola så gå fram över dig, till dess du
      besinnar att den Högste råder över människors riken och giver
      dem åt vem han vill.
      >Jes. 37,16. Dan. 5,21.
 23.  Men att det befalldes att trädets stubbe med rötterna skulle
      lämnas kvar, det betyder att du skall återfå ditt rike, när du
      har besinnat att det är himmelen som har makten.

 24.  Därför, o konung, må du låta mitt råd täckas dig: gör dig fri
      ifrån dina synder genom att göra gott, och ifrån dina
      missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga, om
      till äventyrs din lycka så kunde bliva beståndande.»
      >Ords. 16,6. Tob. 4,10. Syr. 3,30 f. 29,12.

 25.  Allt detta drabbade också konung Nebukadnessar.
 26.  Tolv månader därefter, när konungen en gång gick omkring på
      taket av det kungliga palatset i Babel,
 27.  hov han upp sin röst och sade: »Se, detta är det stora Babel,
      som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga
      makt, min härlighet till ära!»
 28.  Medan ordet ännu var i konungens mun, kom en röst från himmelen:
      »Dig, konung Nebukadnessar, vare det sagt: Ditt rike har blivit
      taget ifrån dig;
 29.  du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland
      markens djur och äta gräs såsom en oxe; och sju tider skola så
      gå fram över dig, till dess du besinnar att den Högste råder
      över människors riken och giver dem åt vem han vill.»
 30.  I samma stund gick det ordet i fullbordan på Nebukadnessar; han
      blev utstött från människorna och måste äta gräs såsom en oxe,
      och av himmelens dagg vättes hans kropp, till dess att hans hår
      växte och blev såsom örnfjädrar, och till dess att hans naglar
      blevo såsom fågelklor.

 31.  Men när tiden var förliden, upplyfte jag, Nebukadnessar, mina
      ögon till himmelen och fick åter mitt förstånd.  Då lovade jag
      den Högste, jag prisade och ärade honom som lever evinnerligen,
      honom vilkens välde är ett evigt välde, och vilkens rike varar
      från släkte till släkte,
      >Dan. 7,14.
 32.  honom mot vilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet,
      ty han gör vad han vill både med himmelens här och med dem som
      bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till
      honom: »Vad gör du?»
      >Job 9,12. Jes. 24,21. 40,17. 43,13. Vish. 12,12.

 33.  Så fick jag då på den tiden åter mitt förstånd, och jag fick
      tillbaka min härlighet och glans, mitt rike till ära; och mina
      rådsherrar och stormän sökte upp mig.  Och jag blev åter insatt i
      mitt rike, och ännu större makt blev mig given.
 34.  Därför prisar nu jag, Nebukadnessar, och upphöjer och ärar
      himmelens konung, ty alla hans gärningar äro sanning, och hans
      vägar äro rätta, och dem som vandra i högmod kan han ödmjuka.
      >Dan. 5,20. 1 Petr. 5,5 f.
*27/05 Daniel, 5 Kapitlet
                          Daniel, 5 Kapitlet

                         Belsassars gästabud.

  1.  Konung Belsassar gjorde ett stort gästabud för sina tusen
      stormän och höll dryckeslag med de tusen.
  2.  Medan nu Belsassar var under vinets välde, befallde han att man
      skulle bära fram de kärl av guld och silver, som hans fader
      Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem; ur dem skulle
      så konungen och hans stormän, hans gemaler och bihustrur dricka.
      >2 Kon. 25,15. 2 Krön. 36,18. Dan. 1,2.
  3.  Då bar man fram de gyllene kärl som hade blivit tagna ur
      tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans
      stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem.
  4.  Medan de så drucko vin, prisade de sina gudar av guld och
      silver, av koppar, järn, trä och sten.

  5.  Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand,
      vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade
      väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.
  6.  Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes
      av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän
      slogo emot varandra.
  7.  Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle
      hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna.  Och konungen lät
      säga så till de vise i Babel: »Vemhelst som kan läsa denna
      skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i
      purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och
      han skall bliva den tredje herren i riket.»
      >1 Mos. 41,42.

  8.  Då kommo alla konungens vise tillstädes, men de kunde icke läsa
      skriften eller säga konungen dess uttydning.
  9.  Då blev konung Belsassar ännu mer förskräckt, och färgen vek
      bort ifrån hans ansikte, och hans stormän stodo bestörta.
 10.  Men när konungens och hans stormäns tal kom för konungamodern,
      begav hon sig till gästabudssalen; där tog hon till orda och
      sade: »Må du leva evinnerligen, o konung!  Låt icke oroliga
      tankar uppfylla dig, och må färgen icke vika bort ifrån ditt
      ansikte.
      >Dan. 2,4. 3,9. 6,6, 21.
 11.  I ditt rike finnes en man i vilken heliga gudars ande är.  I din
      faders dagar befanns han hava insikt och förstånd och vishet,
      lik gudars vishet; och din fader, konung Nebukadnessar, satte
      honom till den överste bland spåmännen, besvärjarna, kaldéerna
      och stjärntydarna; ja, detta gjorde din fader konungen,
      >Dan. 1,17. 2,48. 4,5.
 12.  eftersom en övermåttan hög ande och klokhet och förstånd och
      skicklighet att uttyda drömmar och lösa gåtor och reda ut
      invecklade ting fanns hos denne Daniel, åt vilken konungen hade
      givit namnet Beltesassar.  Låt därför nu tillkalla Daniel; han
      skall meddela uttydningen.»
      >Dan. 1,17

 13.  När så Daniel hade blivit hämtad till konungen, talade denne
      till Daniel och sade: »Du ar ju Daniel, en av de judiska fångar
      som min fader konungen förde hit från Juda?
      >Dan. 1,6.
 14.  Jag har hört sägas om dig att gudars ande är i dig, och att du
      har befunniti hava insikt och förstånd och övermåttan stor
      vishet.
 15.  Nu är det så, att de vise och besvärjarna hava blivit hämtade
      hit till mig för att läsa denna skrift och säga mig dess
      uttydning; men de kunna icke meddela mig någon uttydning därpå.
 16.  Men om dig har jag hört att du kan giva uttydningar och reda ut
      invecklade ting.  Om du alltså nu kan läsa skriften och säga mig
      dess uttydning, så skall du bliva klädd i purpur, och den
      gyllene kedjan skall hängas om din hals, och du skall bliva den
      tredje herren i riket.»

 17.  Då svarade Daniel och sade till konungen:

      »Dina gåvor må du själv behålla, och dina skänker må du giva åt
      en annan; dem förutan skall jag läsa skriften för konungen och
      säga honom uttydningen:

 18.  Åt din fader Nebukadnessar, o konung, gav den högste Guden rike,
      storhet, ära och härlighet;
      >Dan. 2,37. 4,19.
 19.  och för den storhets skull som han hade givit honom darrade alla
      folk och stammar och tungomål, i förskräckelse för honom.  Vem
      han ville dödade han, och vem han ville lät han leva; vem han
      ville upphöjde han, och vem han ville ödmjukade han.
 20.  Men när hans hjärta förhävde sig och hans ande blev stolt och
      övermodig, då störtades han från sin konungatron, och hans ära
      togs ifrån honom.
      >Dan. 4,27, 34.
 21.  Han blev utstött från människors barn, och hans hjärta blev likt
      ett djurs, och han måste bo ibland vildåsnor och äta gräs såsom
      en oxe, och av himmelens dagg vattes hans kropp -- detta till
      dess han besinnade att den högste Guden råder över människors
      riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.
      >Dan. 4,22, 30.
 22.  Men du, Belsassar, hans son, som har vetat allt detta, har ändå
      icke ödmjukat ditt hjärta,
 23.  utan förhävt dig mot himmelens Herre och låtit bara fram inför
      dig kärlen från hans hus; och du och dina stormän, dina gemåler
      och bi-hustrur haven druckit vin ur dem och du har därunder
      prisat dina gudar av silver och guld, av koppar, järn, trä och
      sten, som varken se eller höra eller veta något.  Men den Gud som
      har i sitt våld din ande och alla dina vägar, honom har du icke
      ärat.
      >5 Mos. 4,28 Ps. 115,4 f. 135,15 f. Upp. 9,20.

 24.  Därför har nu av honom denna hand blivit sänd och denna skrift
      blivit tecknad.
 25.  Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel
      u-farsin.
 26.  Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har
      räknat[1] ditt rikes dagar och gjort ände på det
 27.  Tekel, det betyder: du är vägd[2] på en våg och befunnen för
      lätt.
 28.  Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat[3] och givet åt
      meder och perser[4].»

 29.  Då befallde Belsassar att man skulle kläda Daniel i purpur, och
      att den gyllene kedjan skulle hängas om hans hals, och att man
      skulle utropa om honom att han skulle vara den tredje herren i
      riket.
      >1 Mos. 41,42.

 30.  Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.

                          Daniel, 6 Kapitlet

                        Daniel i lejongropen.

 31.  Och Darejaves av Medien mottog riket, när han var sextiotvå år
      gammal.

[1]  På arameiska mená.
[2]  På arameiska tekiltá.
[3]  På arameiska perisát.
[4]  På arameiska u-farás.
*27/06 Daniel, 6 Kapitlet
  1.  Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu
      satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.
  2.  Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en;
      inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen
      icke lede något men.
  3.  Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och
      satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen
      var betänkt på att sätta honom över hela riket.

  4.  Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak
      mot Daniel i det som angick riket.  Men de kunde icke finna någon
      sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i
      sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos
      honom.
  5.  Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel,
      om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans
      gudsdyrkan.»

  6.  Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och
      sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!
      >Dan. 2,4. 3,9. 6,10.
  7.  Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna,
      rådsherrarna och stathållarna hava rådslagit om att en kunglig
      förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det
      innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vander sig
      med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till
      dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.
  8.  Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en
      skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan
      återkallas.»
      >Est. 1,19. 8,8.
  9.  I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en
      skrivelse och utfärda ett förbud.

 10.  Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt,
      gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster
      som voro öppna i riktning mot Jerusalem.  Där föll han tre gånger
      om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han
      förut hade plägat göra.
      >1 Kon. 8,44, 48. Ps. 55,18.
 11.  När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och
      åkallande sin Gud.
 12.  Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det
      kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av
      det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder
      sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än
      till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?»  Konungen
      svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens
      och Persiens oryggliga lag.»
      >Dan. 3,10 f.
 13.  Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska
      fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har
      låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.»
 14.  När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde
      sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till
      solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa
      honom.
 15.  Då skyndade männen till konungen och sade till honom: »Vet, o
      konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud
      och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.»
 16.  Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och
      konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du så
      oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.»
 17.  Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning,
      och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns
      signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu
      hade skett med Daniel.
      >Matt. 27,60, 66.

 18.  Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela
      natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och
      sömnen flydde honom.
 19.  Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick
      med hast till lejongropen.
 20.  Och nar han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel
      med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel,
      du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så
      oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?»
      >1 Mack. 2,60.
 21.  Då svarade Daniel konungen: »Må du leva evinnerligen, o konung!
 22.  Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att
      de icke hava gjort mig någon skada.  Ty jag har inför honom
      befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o
      konung.
      >Ps. 34,8. 91,10 f. Dan. 3,28.

 23.  Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga
      Daniel upp ur gropen.  Och när Daniel hade blivit tagen upp ur
      gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han
      hade trott på sin Gud.
 24.  Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och
      han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och
      innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen
      över dem och krossade alla deras ben.

 25.  Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar
      och tungomål som funnos på hela jorden: »Mycken frid vare med
      eder!
      >Dan. 3,31 f.
 26.  Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område
      skall bäva och frukta för Daniels Gud.  Ty han är den levande
      Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att
      det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.
      >Dan. 2,44. 4,31. 7,14.
 27.  Han är en räddare oah hjälpare, och han gör tecken och under i
      himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens
      våld.»

 28.  Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under
      persern Kores' regeringar.
      >Dan. 1,21.
*27/07 Daniel, 7 Kapitlet
                          Daniel, 7 Kapitlet

                  De fyra djuren och människosonen.

  1.  I den babyloniske konungen Belsassars första regeringsår hade
      Daniel en dröm och såg en syn på sitt läger.  Sedan tecknade han
      upp drömmen och meddelade huvudsumman av dess innehåll.
  2.  Detta är Daniels berättelse:

      Jag hade en syn om natten, och såg i den huru himmelens fyra
      vindar stormade fram mot det stora havet.
  3.  Och fyra stora djur stego upp ur havet, det ena icke likt det
      andra.

  4.  Det första liknade ett lejon, men det hade vingar såsom en
      örn.  Medan jag ännu såg härpå, rycktes vingarna av djuret, och
      det restes upp från jorden, så att det blev ställt på tva fötter
      såsom en människa, och ett mänskligt hjärta blev givet åt det.
      >Jer 48,40. 49,19, 22.  50,17. Hes. 17,8, 7. Hab. 1,8.

  5.  Sedan fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen; det var
      likt en björn, och det reste upp sin ena sida, och det hade tre
      revben i sitt gap, mellan tänderna.  Och till det djuret blev så
      sagt: »Stå upp och sluka mycket kött.»

  6.  Därefter fick jag se ett annat djur, som liknade en panter, men
      på sina sidor hade det fyra fågelvingar; och djuret hade fyra
      huvuden, och välde blev givet åt det.

  7.  Darefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur,
      övermåttan förskräckligt, fruktansvärt och starkt; det hade
      stora tänder av järn, det uppslukade och krossade, och vad som
      blev kvar trampade det under fötterna; det var olikt alla de
      förra djuren och hade tio horn.
  8.  Men under det att jag betraktade hornen, fick jag se huru mellan
      dem ett annat horn sköt upp, ett litet, för vilket tre av de
      förra hornen blevo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika
      människoögon, och en mun som talade stora ord.
      >Upp. 13,5.

  9.  Medan jag ännu såg härpå, blevo troner framsatta, och en som var
      gammal satte sig ned.  Hans klädnad var snövit, och håret på hans
      huvud var såsom ren ull; hans tron var av eldslågor, och hjulen
      därpå voro av flammande eld.
      >Upp. 1,14. 4,2 f.
 10.  En flod av eld strömmade ut från honom, tusen gånger tusen voro
      hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen stodo där till hans
      tjänst.  Så satte man sig ned till doms, och böcker blevo
      upplåtna.
      >Ps. 68,18.  97,3. 103,20 f. Upp. 5,11. 20,12.
 11.  Medan jag nu såg härpå, skedde det att, för de stora ords skull
      som hornet talade -- medan jag ännu såg härpå -- djuret dödades
      och dess kropp förstördes och kastades i elden för att brännas
      upp.
 12.  Från de övriga djuren togs ock deras välde, ty deras livslängd
      var bestämd till tid och stund.

 13.  Sedan fick jag, i min syn om natten, se huru en som liknade en
      människoson kom med himmelens skyar; och han nalkades den gamle
      och fördes fram inför honom.
      >Matt. 16,27. 24,30. 25,31. 26,64. Mark. 14,62. Upp. 1,7. 14,14.
 14.  Åt denne gavs välde och ära och rike, och alla folk och stammar
      och tungomål måste tjäna honom.  Hans välde är ett evigt välde,
      som icke skall tagas ifran honom, och hans rike skall icke
      förstöras.
      >Ps. 45,7 f. Dan. 2,44. 3,33. 4,31. 6,26. Mik. 4,7. Luk. 1,33.
      >Hebr 1,8.

 15.  Då kände jag, Daniel, min ande oroas i sin boning, och den syn
      som jag hade haft förskräckte mig.
 16.  Jag gick fram till en av dem som stodo där och bad honom om en
      tillförlitlig förklaring på allt detta Och han svarade mig och
      sade mig uttydningen därpå:
 17.  »De fyra stora djuren betyda att fyra konungar skola uppstå på
      jorden.
 18.  Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i
      besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet.»

 19.  Därefter ville jag hava tillförlitlig förklaring angående det
      fjärde djuret, som var olikt alla de andra, det som var så
      övermåttan förskräckligt och hade tänder av järn och klor av
      koppar, det som uppslukade och krossade och sedan trampade under
      fötterna vad som blev kvar;
 20.  så ock angående de tio hornen på dess huvud, och angående det
      nya hornet, det som sedan sköt upp, och för vilket tre andra
      föllo av, det hornet som hade Ögon, och en mun som talade stora
      ord, det som var större att skåda än de övriga,
 21.  det hornet som jag ock hade sett; föra krig mot de heliga och
      bliva dem övermäktigt,
      >Upp. 13,7.
 22.  till dess att den gamle kom och rätt blev skipad åt den Högstes
      heliga och tiden var inne, då de heliga fingo taga riket i
      besittning.

 23.  Då svarade han så: »Det fjärde djuret betyder att ett fjärde
      rike skall uppstå på jorden, ett som är olikt alla de andra
      rikena.  Det skall uppsluka hela jorden och förtrampa och krossa
      den.
 24.  Och de tio hornen betyda att tio konungar skola uppstå i det
      riket; och efter dem skall uppstå en annan, som skall vara olik
      de förra, och som skall slå ned tre konungar.
      >Upp. 17,12.
 25.  Och denne skall upphäva sitt tal mot den Högste och föröda den
      Högstes heliga; han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga
      tider och lagar; och de skola givas i hans hand under en tid,
      och tider, och en halv tid.
      >Dan. 11,36. 12,7. 1 Mack. 1,44 f. Upp. 12,14.
 26.  Men dom skall bliva hållen, och hans välde skall tagas ifrån
      honom och fördärvas och förgöras i grund.
 27.  Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under
      himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk.  Dess rike
      skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda
      det.»

 28.  Här slutar berättelsen.  Men jag, Daniel, uppfylldes av många
      oroliga tankar, och färgen vek bort ifrån mitt ansikte; men jag
      bevarade i mitt hjärta vad som hade hänt.
      >Dan. 5,6. 10,8.
*27/08 Daniel, 8 Kapitlet
                          Daniel, 8 Kapitlet

                         Väduren och bocken.

  1.  I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn,
      en som kom efter den jag förut hade sett.
      >Dan. 7,1 f.
  2.  Då jag nu i denna syn såg till, tyckte jag mig vara i Susans
      borg i hövdingdömet Elam; och då jag vidare såg till i synen,
      fann jag mig vara vid floden Ulai.
  3.  Och när jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vädur stå
      framför floden, och han hade två horn; och båda hornen voro
      höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var
      högre sköt sist upp.
  4.  Jag såg väduren stöta med hornen västerut och norrut och
      söderut, och intet djur kunde stå honom emot, och ingen kunde
      rädda ur hans våld; han for fram såsom han ville och företog sig
      stora ting.

  5.  Och när jag vidare gav akt, fick jag se en bock komma
      västerifrån och gå fram över hela jorden, dock utan att röra vid
      jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan.
  6.  Och han nalkades väduren med de båda hornen, den som jag hade
      sett stå framför floden, och sprang emot honom i väldig vrede.
  7.  Jag såg honom komma ända inpå väduren och störta över honom i
      förbittring, och han stötte till väduren och krossade hans båda
      horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot
      honom.  Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom;
      och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld.

  8.  Och bocken företog sig mycket stora ting.  Men när han hade
      blivit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra
      andra ansenliga horn sköto upp i dess ställe, åt himmelens fyra
      väderstreck.
  9.  Och från ett av dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet,
      och det växte övermåttan söderut och österut och åt »det härliga
      landet» till.
      >Jer. 3,19. Hes. 20,6, 15. Dan. 11,16, 41.
 10.  Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några
      av denna härskara, av stjärnorna, ned till jorden och trampade
      på dem.
      >Job 20,6. Jes 14,13. 2 Mack. 9,10.
 11.  Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora
      ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans
      helgedoms boning slogs ned.
      >4 Mos. 28,3 f. 1 Mack. 1,23.
 12.  Jämte det dagliga offret bliver ock en härskara prisgiven, för
      överträdelses skull.  Och det slår sanningen ned till jorden och
      lyckas väl i vad det företager sig.

 13.  Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan helig frågade
      denne sam talade: »Huru lång tid avser synen om det dagliga
      offret, och om överträdelsen som kommer åstad förödelse, och om
      förtrampandet av både helgedom och härskara?»
 14.  Då svarade han mig: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar;
      därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.»

 15.  När nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstå
      den, fick jag se en som såg ut såsom en man stå framför mig.
 16.  Och mitt över Ulai hörde jag rösten av en människa som ropade
      och sade: »Gabriel, uttyd synen för denne.»
 17.  Då kom han intill platsen där jag stod, men jag blev förskräckt,
      när han kom, och föll ned på mitt ansikte.  Och han sade till
      mig: »Giv akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens
      tid.»
 18.  Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte
      mot jorden; men han rörde vid mig och reste upp mig igen.
      >Dan. 10,9 f., 16 f.

 19.  Därefter sade han: »Se, jag vill kungöra för dig vad som skall
      ske, när det lider mot slutet med vreden ty på ändens tid syftar
      detta.
 20.  Väduren som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och
      Persiens konungar.
 21.  Men bocken är Javans konung, och det stora hornet i hans panna
      är den förste konungen.
 22.  Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstodo i dess
      ställe, det betyder att fyra riken skola uppstå av hans folk,
      dock icke jämlika med honom i kraft.
 23.  Och vid slutet av deras välde, när överträdarna hava fyllt sitt
      mått, skall en fräck och arglistig konung uppstå;
 24.  han skall bliva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i
      kraft och han skall komma åstad så stort fördärv att man måste
      förundra sig; och han skall lyckas väl och få fullborda sitt
      uppsåt.  Ja, han skall fördärva många, och jämväl de heligas
      folk.
 25.  Därigenom att han är så klok, skall han lyckas så väl med sitt
      svek, han skall föresätta sig stora ting, oförtänkt skall han
      fördärva många.  Ja, mot furstarnas furste skall han sätta sig
      upp; men utan människohand skall han då varda krossad.
      >2 Mack. 9,5 f.
 26.  Och synen angående aftnarna och morgnarna, varom nu är talat, är
      sanning.  Men göm du den synen, ty den syftar pa en avlägsen
      framtid.»
 27.  Men jag, Daniel, blev maktlös och låg sjuk en tid.  Sedan stod
      jag upp och förrättade min tjänst hos konungen; och jag var
      häpen över synen, men ingen förstod den.
*27/09 Daniel, 9 Kapitlet
                          Daniel, 9 Kapitlet

                 Daniels bön.  De sjuttio årsveckorna.

  1.  I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår -- hans som
      var av medisk släkt, men som hade blivit upphöjd till konung
      över kaldéernas rike --
  2.  i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna
      lägga märke till det antal år, som HERREN hade angivit för
      profeten Jeremia, när han sade att han ville låta sjuttio år gå
      till ända, medan Jerusalem låg öde.
      >Jer. 25,11 f. 29,10.
  3.  Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och
      åkallan, och fastade därvid i säck och aska.
      >Matt. 11,21.
  4.  Jag bad till HERREN, min Gud, och bekände och sade:
      »Ack Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller
      förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina
      bud!
      >5 Mos. 7,8 f. Neh. 1,5.
  5.  Vi hava syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och
      avfälliga; vi hava vikit av ifrån dina bud och rätter.
      >Ps. 106,6.
  6.  Vi hava icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i
      ditt namn till våra konungar, furstar och fader och till allt
      folket i landet.
  7.  Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi ock nu
      göra, vi Juda man och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både
      de som bo nära och de som bo fjärran i alla andra länder dit du
      har fördrivit dem, därför att de voro otrogna mot dig.
      >Esr. 9,6 f. Bar. 1,15 f. 2,6.
  8.  Ja, Herre, vi med våra konungar, furstar och fäder måste blygas,
      därför att vi hava syndat mot dig.
      >Nah. 9,34. Jer. 2,26. 44,17.
  9.  Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse.  Ty vi
      voro avfälliga från
      >Ps. 130,4, 7. Klag. 3,22 f.
 10.  och hörde icke HERRENS, vår Guds, röst, så att vi vandrade efter
      hans lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare
      profeterna.
      >2 Krön. 36,15 f.
 11.  Nej, hela Israel överträdde din lag och vek av, utan att höra
      din röst.  Därför utgöt sig ock över oss den förbannelse som han
      hade svurit att sända, och som står skriven i Moses, Guds
      tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom.
      >3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 27,15 f. 28,15 f. 29,20. 30,17 f.
 12.  Han höll sina ord, vad han hade talat mot oss, och mot domarna
      som dömde oss; och ban lät en så stor olycka komma över oss, att
      ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som
      nu har skett i Jerusalem.
      >Klag. 2,17. Bar. 2,1 f.
 13.  I enlighet med vad som står skrivet i Moses lag kom all denna
      olycka över oss, men ändå sökte vi icke att blidka HERREN, vår
      Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta på
      din sanning.
 14.  Därför vakade ock HERREN över att olyckan drabbade oss; ty
      HERREN, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar som han gör,
      men hörde icke hans röst.
      >Neh. 9,33. Ps. 119,137. Jer. 1,12. 44,27. Bar. 2,9 f.
      >Upp. 16,5.

 15.  Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens
      land med stark hand, och så gjorde dig ett namn, som är detsamma
      än i dag!  Vi bava syndat, vi hava varit ogudaktiga.
      >2 Mos. 12,41. 13,9. Neh. 9,10. Jer. 32,20. Bar. 2,11 f.
 16.  Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och
      förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga
      berg; ty genom våra synder och genom våra faders missgärningar
      hava Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bo
      omkring oss.
 17.  Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt
      ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom, för Herrens skull.
 18.  Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se
      vilken förödelse som har övergått oss, och se till staden som är
      uppkallad efter ditt namn.  Ty icke i förlitande på vad
      rättfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i
      förlitande på din stora barmhärtighet.
      >Jes. 37,17. Tit. 3,5.
 19.  O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå, och utför
      ditt verk utan att dröja -- för din egen skull, min Gud, ty din
      stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.»

 20.  Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt
      folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, frambar min förbön
      för min Guds heliga berg --
 21.  medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig
      i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn; och
      det var vid tiden för aftonoffret.
      >4 Mos. 28,4, 8. Dan. 8,16 f.
 22.  Han undervisade mig och talade till mig och sade:
      »Daniel, jag har du begivit mig hit för att lära dig förstånd.
 23.  Redan när du begynte din bön, utgick befallning, och jag har
      kommit för att giva dig besked, ty du är högt benådad.  Så giv nu
      akt på ordet, och akta på synen.
      >Jes. 65,24. Dan. 10,12.

 24.  Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga
      stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en
      ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet
      framhävd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig
      helgedom bliver smord.
 25.  Så vet nu och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem
      åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste,
      kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall
      det åter byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i
      tider av trångmål.
 26.  Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras,
      utan att någon efterföljer honom.  Och staden och helgedomen
      skall en anryckande furstes folk förstörs; men själv skall denne
      få sin ände i störtfloden.  Och intill änden skall strid vara;
      förödelse är oryggligt besluten.
 27.  Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka,
      och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer
      vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren
      komma.  Detta skall fortgå, till dess att förstöring och
      oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.»
      >Jes. 28,22.  Dan. 11,31. Matt. 21,15. Mark. 13,14.
*27/10 Daniel, 10 Kapitlet
                         Daniel, 10 Kapitlet

                  Uppenbarelsen vid floden Hiddekel
                              (Tigris).

  1.  I den persiske konungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel,
      som ock kallades Beltesassar, en uppenbarelse; den uppenbarelsen
      är sanning och bådar stor vedermöda.  Och han aktade på
      uppenbarelsen och lade märke till synen.
      >Dan. 1,7.

  2.  Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid.
  3.  Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin kommo icke i min mun, ej
      heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna
      hade gått till ända.
  4.  På tjugufjärde dagen i första månaden, när jag var vid strande
      av den stora floden, nämligen Hiddekel,
      >1 Mos. 2,14.
  5.  fick jag, då jag lyfte upp mina ögon, se en man stå där, klädd i
      linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte av
      guld från Ufas.
      >Jer. 10,9. Dan. 12,6. Upp. 1,13 f.
  6.  Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en
      ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter
      såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett
      väldigt dån.
  7.  Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med
      mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så
      att de flydde bort och gömde sig.
      >Apg. 9,7.
  8.  Så blev jag allena kvar, och när jag såg den stora synen,
      förgick all min kraft; färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så
      att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar.
      >Dan. 7,28.

  9.  Då hörde jag ljudet av hans tal; och på samma gång jag hörde
      ljudet av hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med
      ansiktet mot jorden,
      >Dan. 8,18. Matt. 17,6.
 10.  rörde en hand vid mig och hjälpte mig, så att jag skalvande
      kunde resa mig på mina knän och händer.
 11.  Sedan sade han till mig: »Daniel, du högt benådade man, giv akt
      på de ord som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina
      fötter; ty jag har nu blivit sänd till dig.»  När han så talade
      till mig, reste jag mig bävande upp.
      >Dan. 9,22 f.
 12.  Och han sade till mig: »Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån
      första dagen, då när du vände ditt hjärta till att söka förstånd
      och till att ödmjuka dig infor din Gud, hava dina ord varit
      hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.
      >Luk. 1,13.
 13.  Fursten för Persiens rike stod mig emot under tjuguen dagar; men
      då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, mig till hjälp,
      under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens
      konungar.
      >Dan. 12,1. Syr. 17,17. Juda#. 9. Upp. 12,7.
 14.  Och nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall
      hända ditt folk i kommande dagar; ty också detta är en syn som
      syftar på framtiden.»
      >Dan. 8,26.

 15.  Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot
      jorden och var stum.
 16.  Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar.  Då
      upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod
      framför mig: »Min herre, vid den syn jag såg har jag känt mig
      gripen av vånda, och jag har ingen kraft mer kvar.
 17.  Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna
      tala med en sådan som min herre är?  Jag har nu ingen kraft mer i
      mig och förmår icke mer att andas.»
 18.  Då rörde han som såg ut såsom en människa åter vid mig och
      styrkte mig.
 19.  Han sade: »Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig,
      var stark, ja, var stark.»  När han så talade med mig, kände jag
      mig styrkt och sade: »Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig.»
 20.  Då sade han: »Kan du nu förstå varför jag har kommit till dig?
      Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten
      för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för
      Javan.
 21.  Dock vill jag förkunna för dig vad som är upptecknat i
      sanningens bok.  Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom
      Mikael, eder furste.
11:1. [1]

[1]  Dan 11:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för
     den elektroniska utgåvan.
*27/11 Daniel, 11 Kapitlet
  1.  I Och jag stod vid hans sida såsom hans stöd och värn i medern
      Darejaves' första regeringsår.

                         Daniel, 11 Kapitlet

               Fortsättning av föregående uppenbarelse:
                    Persiens, Javans (Greklands),
               Söderlandets (Egyptens) och Nordlandets
                (Syriens) konungavälden.  Hemsökelser
                över »det härliga landet» (Palestina).

  2.  Och nu skall jag förkunna för dig vad visst är.

      Se, ännu tre konungar skola uppstå i Persien, och den fjärde
      skall förvärva sig större rikedomar än någon av de andra, och
      när han har blivit som starkast genom sina rikedomar, skall han
      uppbjuda all sin makt mot Javans rike.
  3.  Sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall härska med
      stor makt och göra vad han vill.
  4.  Men knappt har han uppstått, så skall hans rike brista sönder
      och bliva delat efter himmelens förra väderstreck; och det skall
      icke tillfalla hans avkomlingar eller förbliva lika mäktigt som
      när han hade makten; ty hans rike skall omstörtas och tillfalla
      andra än dem.
      >Dan. 8,8, 22.

  5.  Och konungen i Söderlandet skall bliva mäktig, så ock en av hans
      furstar; ja, denne skall bliva en ännu mäktigare härskare än han
      själv, och hans herradöme skall bliva stort.
  6.  Och efter några år skola de förbinda sig med varandra, och
      Söderlandskonungens dotter skall draga till konungen i
      Nordlandet för att komma åstad förlikning.  Men hon skall icke
      kunna behålla den makt hon vinner, ej heller skall han och hans
      makt bliva beståndande; utan hon skall bliva given till pris,
      hon jämte dem som läto henne draga dit, både hennes fader och
      den man som i sin tid tog henne till sig.

  7.  Men av telningarna från hennes rot skall en stiga upp på hans
      plats; denne skall draga mot Nordlandskonungens här och tränga
      in i hans fäste och göra med folket vad han vill och behålla
      övermakten.
  8.  Deras gudar och beläten och deras dyrbara håvor, både silver och
      guld, skall han ock föra såsom byte till Egypten.  Sedan skall
      han i några år lämna Nordlandskonungen i ro.
  9.  Däremot skall denne tränga in i Söderlandskonungens rike, men
      han skall få vända tillbaka till sitt land igen.

 10.  Och hans söner skola rusta sig till strid och samla en väldig
      krigs här; och den skall rycka fram och svämma över och utbreda
      sig; och den skall komma igen, och striden skall föras ända fram
      till hans fäste.
 11.  Då skall konungen i Söderlandet resa sig i förbittring och draga
      ut och strida mot konungen i Nordlandet; och denne skall ställa
      upp en stor härskara, men den härskaran skall varda given i den
      andres hand.
 12.  När då härskaran är sin kos, växer hans övermod; men om han än
      han slagit ned tiotusenden, får han dock icke makten.
 13.  Konungen i Nordlandet skall ställa upp en ny härskara, större än
      den förra; och efter en tid av några år skall han komma med en
      stor krigshär och stora förråd.
 14.  Vid samma tid skola många andra resa sig mot konungen i
      Söderlandet; våldsmän av ditt eget folk skola ock upphäva sig,
      för att synen skall fullbordas; men dessa skola falla.
 15.  Och konungen i Nordlandet skall rycka an och kasta upp vallar
      och intaga en välbefäst stad; och Söderlandets makt skall icke
      kunna hålla stånd, dess utvalda krigsfolk skall icke hava någon
      kraft till motstånd.
 16.  Och han som rycker emot honom skall göra vad han vill, och ingen
      skall kunna stå emot honom; han skall sätta sig fast i »det
      härliga landet», och förstöring skall komma genom hans hand.
 17.  Han skall rycka an med hela sitt rikes makt; dock är han hågad
      för förlikning, och en sådan skall han komma åstad.  En av sina
      döttrar skall han giva åt honom till hustru, henne till
      fördärv.  Men detta skall icke hava något bestånd och icke vara
      honom till gagn.
 18.  Därefter skall han vända sig mot öländerna och intaga många; men
      en härförare skall göra slut på hans smädelser, ja, låta hans
      smädelser vända tillbaka över honom själv.
 19.  Då skall han vända sig till sitt eget lands fästen; men han
      skall vackla och falla och sedan icke mer finnas till.
 20.  Och på hans plats skall uppstå en annan, en som låter en fogde
      draga igenom det land som är hans rikes prydnad; men efter några
      dagar skall han störtas, dock icke genom vrede, ej heller i
      krig.
      >Hes. 20,6. 2 Mack. 3,7 f.

 21.  Och på hans plats skall uppstå en föraktlig man, åt vilken
      konungavärdighet icke var ämnad; oförtänkt skall han komma och
      bemäktiga sig riket genom ränker.
      >2 Mack. 4,34.
 22.  Och översvämmande härar skola svämmas bort för honom och
      krossas, så ock förbundets furste.
 23.  Från den stund då man förbinder sig med honom skall han bedriva
      svek.  Han skall draga åstad och få öcermakten, med allenast
      litet folk.
 24.  Oförtänkt skall han falla in i landets bördigaste trakter, och
      skall göra ting som hans fäder och hans fäders fäder icke hade
      gjort; byte och rov och gods skall han strö ut åt sitt folk; och
      mot fästena skall han förehava anslag, intill en viss tid.
      >1 Mack. 3,30.

 25.  Och han skall uppbjuda sin kraft; och sitt mod emot konungen i
      Söderlandet och komma med en stor här, men konungen i
      Söderlandet skall ock rusta sig till strid, med en mycket stor
      och talrik har; dock skall han icke kunna hålla stånd, för de
      anslags skull som göras mot honom.
      >1 Mack. 1,16.
 26.  De som äta hans bröd skola störta honom.  Och hans här skall
      svämma över, och många skola bliva slagna och falla.
 27.  Båda konungarna skola hava ont i sinnet, där de sitta tillhopa
      vid samma bord, skola de tala lögn, men det skall icke hava
      någon framgång; ty ännu dröjer änden, intill den bestämda tiden.
 28.  Han skall vända tillbaka till sitt land med stora förråd, och
      han skall lägga planer mot det heliga förbundet; och när han har
      fullbordat dem, skall han vända tillbaka till sitt land.
      >1 Mack. 1,21 f.

 29.  På bestämd tid skall han sedan åter draga åstad mot Söderlandet,
      men denna senare gång skall det ej gå såsom den förra.
 30.  Ty skepp från Kittim skola komma emot honom, och han skall
      förlora modet.  Då skall han vända om och rikta sin vrede mot det
      heliga förbundet och giva den fritt lopp.  Och när han har kommit
      hem, skall han lyssna till dem som hava övergivit det heliga
      förbundet.
 31.  Och härar, utsända av bonom, skola komma och oskära helgedomens
      fäste och avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens
      styggelse[1].
      >4 Mos. 28,4. Dan. 8,11. 9,27.  1 Mack. 1,30 f., 46 f., 54 f.
      >Matt. 24,15.
 32.  Och dem som hava kränkt förbundet skall han med hala ord locka
      till helt avfall; men de av folket, som känna sin Gud, skola stå
      fasta och hålla ut.
 33.  Och de förståndiga bland folket skola lära många insikt; men de
      skola bliva hemsökta med svärd och eld, med fångenskap och
      plundring, till en tid;
      >Dan. 12,3.
 34.  dock skall under hemsökelsen en Liten seger beskäras dem, och
      många skola då av skrymteri sluta sig till dem.
 35.  Hemsökelsen skall träffa somliga av de förståndiga, för att en
      luttring skall ske bland dem, så att de varda renade och tvagna
      till ändens tid; ty ännu dröjer denna, intill den bestämda
      tiden.
      >Dan. 12,10. 1 Petr. 1,7.

 36.  Och konungen skall göra vad han vill och skall förhäva sig och
      uppträda stormodigt mot allt vad gud heter; ja, mot gudars Gud
      skall han tala sådant att man måste förundra sig.  Och allt skall
      lyckas honom väl, till dess att vredens tid är ute, då när det
      har skett, som är oryggligt beslutet.
      >Dan. 7,8. 2 Tess. 2,4. Upp. 13,5.
 37.  På sina fäders gudar skall han icke akta, ej heller skall han
      akta på den som är kvinnors lust eller på någon annan Gud, utan
      han skall uppträda stormodigt mot dem alla.
      >Hes. 8,14.
 38.  Men fästenas gud skall han i stället ära; en gud som hans fäder
      icke hava känt skall han ära med guld och silver och ädla stenar
      och andra dyrbara ting.
 39.  Och mot starka fästen skall han med en främmande guds hjälp göra
      vad honom lyster; dem som erkänna denne skall han bevisa stor
      ära, han skall sätta dem att råda över många, och han skall
      utskifta jord åt dem till belöning.

 40.  Men på ändens tid skall konungen i Söderlandet drabba samman med
      honom; och konungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med
      vagnar och ryttare och många skepp, och skall falla in i
      främmande länder och svämma över och utbreda sig.
 41.  Han skall ock falla in i »det härliga landet», och många andra
      länder skola bliva hemsökta; men dessa skola komma undan hans
      hand: Edom och Moab och huvuddelen av Ammons
      barn.
      >Dan. 8,9. 11,16.
 42.  Ja, han skall uträcka sin hand mot främmande länder, och
      Egyptens land skall icke slippa undan;
 43.  han skall bemäktiga sig skatter av guld och silver och allahanda
      dyrbara ting i Egypten; och libyer och etiopier skola följa
      honom åt.
 44.  Då skall han från öster och norr få höra rykten som förskräcka
      honom; och kan skall draga ut i stor vrede för att förgöra många
      och giva dem till spillo.
 45.  Och sina palatstält skall han slå upp mellan havet och
      helgedomens härliga berg.  Men han går till sin undergång, och
      ingen skall finnas, som hjälper honom.»

[1]  Se Förödelsenls styggelse i Ordförkl.
*27/12 Daniel, 12 Kapitlet
                         Daniel, 12 Kapitlet

               Fortsättning av föregående uppenbarelse:
               Mikaels strid för Israel; uppståndelsen
                           och ändens tid.

  1.  På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten som står
      såsom försvarare för dina landsmän; och då kommer en tid av nöd,
      vars like icke har funnits, allt ifrån den dag då människor
      blevo till och ända till den tiden.  Men på den tiden skola av
      ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrivna i boken.
      >Jes. 4,3. Dan. 10,13, 20. Ob. v. 17. Matt. 24,21. Mark. l3,19.
  2.  Och många av dem som sova i mullen skola uppvakna, somliga till
      evigt liv, och somliga till smälek och evig blygd.
      >Jes. 66,24. 2 Mack. 7,9. Matt. 25,46. Joh. 5,28 f.
  3.  De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de som
      hava fört de många till rättfärdighet såsom stjärnor, alltid och
      evinnerligen.
      >Hes. 3,18 f. Dan. 11,33. Vish. 3,7. Matt. 13,43.
      >1 Kor. 15,41 f.

  4.  Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift
      intill ändens tid; många komma att rannsaka den, och insikten
      skall så växa till.»
      >Dan. 8,26.

  5.  När nu jag, Daniel, såg till, fick jag se två andra stå där, en
      på flodens ena strand, och en på dess andra strand.
  6.  Och en av dem sade till mannen som var klädd i linnekläder, och
      som stod ovanför flodens vatten: »Huru länge dröjer det, innan
      änden kommer med dessa förunderliga ting?»
      >Dan. 10,5.
  7.  Och jag hörde på mannen som var klädd i linnekläder, och som
      stod ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra hand och
      sin vänstra hand upp mot himmelen och svor vid honom som lever
      evinnerligen att efter en tid, och tider, och en halv tid, och
      när det heliga folkets makt hade blivit krossad i grund, då
      skulle allt detta varda fullbordat.
      >5 Mos. 32,40. Dan. 7,25 f. Upp. 10,5 f. 12,14.
  8.  Och jag hörde detta, men förstod det icke; och jag frågade: »Min
      herre, vad bliver slutet på allt detta?»
  9.  Då sade han: »Gå, Daniel, ty dessa ord skola förbliva gömda och
      förseglade intill ändens tid.
 10.  Många skola varda renade och tvagna och luttrade, men de
      ogudaktiga skola öva sin ogudaktighet, och ingen ogudaktig skall
      förstå detta; men de förståndiga skola förstå det.
      >Dan. 11,35.
 11.  Och från den tid då det dagliga offret bliver avskaffat och
      förödelsens styggelse[1] uppställd skola ett tusen två hundra
      nittio dagar förgå.
      >Dan. 8,14. 11,31.
 12.  Säll är den som förbidar och hinner fram till ett tusen tre
      hundra trettiofem dagar.
 13.  Men gå du åstad mot ändens tid; sedan du har vilat, skall du
      uppstå till din del, vid dagarnas ände.»

[1]  Se Förödelsens styggelse i Ordförkl.