NEPHIS FÖRSTA BOK

                       NEPHIS REGERING OCH VERKSAMHET

Berättelse om Lehi och hans hustru Sariah och hans fyra söner, vilkas namn,
begynnande med den äldste, voro: Laman, Lemuel, Sam och Nephi. Herren
tillsäger Lehi att draga ut ur Jerusalems land, emedan han profeterar för
folket rörande dess ondska, och de söka efter hans liv. Han drager tre
dagsresor ut i ödemarken med sin familj. Nephi återvänder med sina bröder
till Jerusalem för att hämta judarnas uppteckningar. Berättelse om deras
lidanden. De taga Ishmaels döttrar till hustrur. De taga sina familjer och
resa åter ut i ödemarken. Deras lidanden och plågor i ödemarken. Resans
kurs. De komma till stora vatten. Nephis bröder sätta sig upp emot honom.
Han övervinner dem. Han bygger en båt. De benämna platsen Ymnighet. De fara
över de stora vattnen till det förlovade landet o.s.v. Detta är enligt
Nephis uppteckningar, eller med andra ord: Jag, Nephi, har skrivit dem.

Kapitel 1

1. Jag, Nephi, är född av goda föräldrar, och har därför fått undervisning i
all min faders lärdom, och ehuru jag i mina dagar sett många prövningar, har
jag dock i hög grad blivit gynnad av Herren i hela mitt liv. Ja, alldenstund
jag fått stor kunskap om Guds godhet och hemligheter, upptecknar jag vad jag
utfört i mina dagar.

2. Jag gör dessa uppteckningar på min faders språk, som består av judarnas
lärdom och egyptiernas tungomål.

3. Jag vet, att de uppteckningar, som jag gör, äro sanna, och jag gör dem
med min egen hand och enligt den kunskap jag äger.

4. Det begav sig i början av första året av Sidkias, judakonungen, regering
(min fader Lehi hade nämligen bott i Jerusalem i alla sina dagar), att många
profeter kommo och profeterade för folket, att de måste omvända sig, ty
annars skulle den stora staden Jerusalem förstöras.

5. Därför gick man fader, Lehi, ut för att bedja till Herren, ja, av hela
sitt hjärta för sitt folk.

6. När han bad till Herren, kom en eldstod och blev stående på en klippa
framför honom, och han såg och hörde mycket. Till följd av det som han såg
och hörde, darrade och bävade han storligen.

7. Och det begav sig, att han åter gick till sitt eget hus i Jerusalem, och
han kastade sig ned på sängen, överväldigad av Anden och det som han sett.

8. Medan han sålunda var överväldigad av Anden, fördes han bort i en syn, i
vilken han såg himlarna öppna och han trodde sig se Gud sitta på sin tron,
omgiven av otaliga skaror av änglar, upptagna med att sjunga och lova sin
Gud.

9. Han såg en nedstiga ur den mittersta delen av himmelen och att dennes
glans överträffade solens vid middagstiden.

10. Han såg även tolv andra, som följde honom, och deras klarhet övergick
stjärnornas på himlavalvet.

11. De kommo ned och vandrade på jorden. Den förste kom och ställde sig
framför min fader och gav honom en bok och sade till honom att läsa den.

12. När han läste, blev han fylld av Herrens Ande.

13.Han läste, sägande: "Ve, ve, Jerusalem, ty jag har sett dina
vederstyggligheter!" Ja, även mycket annat läste min fader angående
Jerusalem - att det skulle ödeläggas tillika med sina invånare, att många
skulle falla för svärd och många bortföras i fångenskap till Babylon.

14. När min fader hade läst och sett mycket, som var stort och förunderligt,
utropade han inför Herren: "Stora och förunderliga äro dina verk, o Herre
Gud Allsmäktig! Din tron är hög i himlarna, och din makt och godhet och
barmhärtighet äro över alla jordens invånare, och emedan du är barmhärtig,
skall du icke tillåta att de som komma till dig skola förgås."

15. Av sådana talesätt begagnade sig min fader för att prisa sin Gud, ty
hans själ fröjdade sig och hela hans hjärta var fyllt till följd av det som
han sett, ja, det som Herren hade visat honom.

16. Nu upptecknar jag, Nephi, icke allt vad min fader skrivit, ty han har
skrivit mycket som han såg i syner och i drömmar. Han har även skrivit
mycket, som han profeterade och talade till sina barn, av vilket jag icke
skall uppteckna allt.

17. Jag skall dock göra uppteckningar rörande det, som jag utfört i mina
dagar. Se, jag gör ett sammandrag av min faders uppteckningar på plåtar, som
jag gjort med mina egna händer. Sedan detta är gjort, skall jag beskriva
mitt eget levnadslopp.

18. Därför önskar jag, att I skolen veta, att när Herren hade visat min
fader Lehi så mycket stort och förunderligt, ja, om Jerusalems förstöring,
se, då gick han ut bland folket och började profetera och förklara för dem
det som han hade sett och hört.

19. Och det begav sig, att judarna gäckades med honom på grund av det som
han vittnade om dem, ty han vittnade förvisso om deras ondska och
vederstyggligheter. Han vittnade om det som han såg och hörde och även om
det som han läst i boken, vilket tydligt tillkännagav Messias' ankomst och
världens återlösning.

20. När judarna hörde detta, blevo de vreda på honom liksom på profeterna i
forna dagar, vilka de hade kastat ut, stenat och dräpt, och de traktade
efter hans liv. Men se, jag, Nephi, vill visa eder att Herrens innerliga
barmhärtighet är över alla dem som han utvalt, på grund av deras tro, och
att han gör dem mäktiga, ja, ger dem kraft att befria sig.

Kapitel 2

1. Se, Herren talade till min fader i en dröm och sade till honom:
"Välsignad är du, Lehi, för det du gjort, och emedan du har varit trogen och
förkunnat för detta folk, vad jag befallde dig, trakta de efter ditt liv."

2. Herren befallde min fader, också i en dröm, att taga sin familj med sig
och draga ut i ödemarken.

3. Han var lydig till Herrens ord och gjorde, som Herren befallt honom.

4. Han drog ut i ödemarken. Han övergav sitt hus och sitt arveland, sitt
guld och silver och sina dyrbarheter och tog intet med sig utom sin familj,
sin föda och sina tält och drog ut i ödemarken.

5. Han kom ned till gränstrakterna av Röda havet och färdades i de öde
gränstrakterna, som ligga nära Röda havet. Han färdades i ödemarken med sin
familj, vilken bestod av min moder, Sariah, och mina äldre bröder, vilka
voro Laman, Lemuel och Sam.

6. När han färdats tre dagar i ödemarken, slog han upp sitt tält i en dal på
en flodstrand.

7. Han byggde ett altare av stenar och offrade Herren ett offer samt tackade
Herren, vår Gud.

8. Han kallade floden Laman, och den rann ut i Röda havet. Dalen var belägen
i närheten av flodmynningen.

9. När min fader såg att flodens vatten rann ut i Röda havet, talade han
till Laman och sade: "O, att du måtte bliva lik denna flod och ständigt
rinna in i all rättfärdighets källa!"

10. Han talade likaledes till Lemuel och sade: "O, att du måtte bliva lik
denna dal, säker, ståndaktig och orubblig i att hålla Herrens befallningar!"

11. Detta sade han, emedan Laman och Lemuel voro så styvnackade. Se, de
knorrade många gånger emot sin fader, emedan han var en man, som hade syner
och hade lett dem ut ur Jerusalems land, deras arveland, guld, silver och
dyrbarheter för att omkomma i ödemarken. Detta, sade de, hade han gjort för
sitt hjärtas dåraktiga inbillningars skull.

12. Så knorrade Laman och Lemuel, vilka voro de äldsta, emot sin fader. De
knorrade emedan de icke kände till Guds handlingssätt, hans, som hade skapat
dem.

13. Ej heller trodde de, att Jerusalem, den stora staden, kunde förstöras
enligt profeternas ord. De liknade judarna i Jerusalem, vilka traktade efter
min faders liv.

14. Och det begav sig, att min fader talade till dem i Lemuels dal med kraft
- ty han var fylld av Anden - till dess de skälvde för honom. Han tystade
dem, så att de icke vågade motsäga honom och de gjorde såsom han befallde
dem.

15. Och min fader bodde i ett tält.

16. Och jag, Nephi, som var mycket ung men stor till växten, åtrådde
högeligen att få veta Guds hemligheter. Därför ropade jag till Herren och
se, han besökte mig och gjorde mitt hjärta vekt, så att jag trodde alla de
ord, som min fader talat, och därför satte jag mig icke upp emot honom såsom
mina bröder.

17. Jag talade till Sam och kungjorde för honom det som Herren uppenbarat
för mig genom sin helige ande, och han trodde mina ord.

18. Men se, Laman och Lemuel ville ej hörsamma mina ord, och emedan jag
sörjde för deras hjärtans hårdhets skull, anropade jag Herren för dem.

19. Och Herren talade till mig och sade: "Välsignad är du, Nephi, för din
tros skull, ty du har sökt mig med flit och ett ödmjukt hjärta.

20. Och om I hållen mina befallningar skolen I hava framgång och bliva förda
till ett förlovat land, ja, till ett land, som jag berett för eder, ja, ett
land, som är utvalt framför alla andra länder.

21. Och om dina bröder sätta sig upp emot dig, skola de utestängas från det
rum, där Herren är.

22. Och om du håller mina befallningar, skall du utses till ledare och
lärare över dina bröder.

23. Ty se, på den dagen då de sätta sig upp emot mig, skall jag förbanna
dem, ja, med en smärtsam förbannelse, och de skola icke hava någon makt över
dina ättlingar, såvida icke dessa sätta sig upp emot mig.

24. Och om det så inträffar, att dessa sätta sig upp emot mig, skola de
bliva ett gissel för dina ättlingar att väcka dem till eftertanke."

Kapitel 3

1. Och det begav sig, att jag, Nephi, återvände till min faders tält, sedan
jag talat med Herren.

2. Och han talade med mig och sade: "Se, jag har haft en dröm, i vilken
Herren befallde mig, att du och dina bröder skola återvända till Jerusalem.

3. Ty se, Laban har judarnas uppteckningar och likaså dina förfäders
släkttavlor, och de äro inristade på mässingsplåtar.

4. Herren har därför befallt mig, att du och dina bröder skola begiva eder
till Labans hus och begära uppteckningarna och föra dem hit ut i ödemarken.

5. Och se, nu knorra dina bröder och säga, att det är något svårt, som jag
fordrar av dem, men se, det är icke jag, som har fordrat det av dem, utan
det är Herrens befallning.

6. Gå du, min son fördenskull, så skall du bliva gynnad av Herren, emedan du
icke har knorrat."

7. Och jag, Nephi, sade till min fader: "Jag vill gå och göra det som Herren
har befallt, ty jag vet, att Herren icke giver människornas barn några
befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han
befaller dem."

8. När min fader hörde dessa ord, blev han mycket glad, ty han visste, att
Herren hade välsignat mig.

9. Och jag, Nephi, och mina bröder begåvo oss iväg ut i ödemarken med våra
tält för att resa upp till Jerusalems land.

10. När vi anlänt till Jerusalems land, rådplägade jag och mina bröder med
varandra,

11. och vi kastade lott om vilken av oss som skulle gå in till Laban i hans
hus. Lotten föll på Laman, och han gick in till Laban i hans hus och talade
med honom, där han satt i sitt hus,

12. och begärde att få uppteckningarna, som voro inristade på
mässingsplåtarna, vilka innehöllo min faders släkttavlor.

13. Och se, Laban blev vred och drev ut honom och ville ej att Laman skulle
få uppteckningarna utan sade till honom: "Se, du är en rövare, och jag skall
dräpa dig."

14. Men Laman flydde ifrån honom och berättade för oss, vad Laban hade
gjort. Vi blevo mycket sorgsna, och mina bröder stodo i begrepp att
återvända till min fader i ödemarken,

15. men se, jag sade till dem: "Så visst som Herren lever och vi leva, skola
vi ej gå ut i ödemarken till vår fader, förrän vi hava utfört det som Herren
har befallt oss.

16. Låtom oss därför vara trofasta att hålla Herrens bud! Låtom oss gå ned
till vår faders arveland, ty se, han efterlämnade guld och silver och alla
slags rikedomar. Detta gjorde han, emedan det var Herrens befallning.

17. Han visste nämligen, att Jerusalem måste förstöras för befolkningens
ogudaktighets skull.

18. Ty se, de hava förkastat profeternas ord. Om därför min fader hade
blivit boende i landet, sedan han fått befallning att fly ut ur det, se, då
skulle han också förgås. Därför måste han fly ut ur landet.

19. Och se, enligt Guds visdom måste vi hämta dessa uppteckningar, så att vi
kunna bibehålla våra fäders tungomål för våra barn,

20. likaledes att vi kunna bibehålla för dem de ord, som blivit talade genom
alla de heliga profeternas mun, och som givits dem genom Guds Ande och kraft
ända från världens begynnelse till närvarande tid."

21. Med sådant tal övertygade jag mina bröder att troget hålla Guds bud.

22. Och vi gingo ned till vår faders arveland och samlade tillsammans vårt
guld och silver och våra dyrbarheter.

23. När vi hade gjort detta, gingo vi åter upp till Labans hus.

24. Vi gingo in till Laban, och vår önskan var, att han skulle låta oss få
uppteckningarna, vilka voro inristade på mässingsplåtarna, för vilket vi
ville giva honom vårt guld och silver och alla våra dyrbarheter.

25. När Laban såg våra många och dyrbara ägodelar, åtrådde han dem så
mycket, att han drev ut oss och skickade sina tjänare att dräpa oss, på det
han måtte få allt detta.

26. Vi togo till flykten för Labans tjänare och voro nödsakade att lämna
våra ägodelar efter oss, och de föllo i Labans händer.

27. Vi flydde ut i ödemarken, och Labans tjänare upphunno oss ej, utan vi
gömde oss i en grotta i klippan.

28. Och det begav sig, att Laman var vred på mig och även på min fader,
likaså var Lemuel, ty han lyssnade till Lamans ord. Därför talade Laman och
Lemuel vredesord till oss, sina yngre bröder och slogo oss med en käpp.

29. När de gjort detta, se, då kom en Herrens ängel framför dem och han
talade till dem och sade: "Varför slån I eder yngre broder? Veten I icke,
att Herren har utvalt honom till att råda över eder för eder vrånghets
skull? Se, I skolen åter gå upp till Jerusalem, och Herren skall överlämna
Laban i edra händer."

30. När ängeln hade talat till oss, avlägsnade han sig.

31. Och när ängeln hade avlägsnat sig, började Laman och Lemuel åter att
knorra, sägande: "Huru är det möjligt, att Herren skall överlämna Laban i
våra händer? Se, han är en mäktig man, och han kan befalla över femtio, ja,
han kan till och med dräpa femtio, och varför då icke oss?"

Kapitel 4

1. Och det begav sig, att jag talade till mina bröder och sade: "Låtom oss
åter gå upp till Jerusalem och låtom oss troget utföra Herrens befallningar,
ty se, han är mäktigare än hela jorden, och då, varför icke mäktigare än
Laban och hans femtio, ja, eller till och med än hans tiotusental?

2. Låtom oss därför gå upp, låtom oss vara starka likasom Moses! Han talade
sannerligen till Röda havets vatten, och det delade sig och våra fäder kommo
igenom på torr mark ur fångenskapen, men Faraos härar följde efter och
drunknade i Röda havet.

3. Nu se, I veten, att detta är sant, och I veten även, att en ängel har
talat till eder. Varför kunnen I tvivla? Låtom oss gå upp! Herren är mäktig
att befria oss liksom våra fäder och att förgöra Laban liksom egyptierna."

4. När jag nu hade talat dessa ord, voro de ännu vreda och fortsatte med att
knorra. De följde dock med mig upp, tills vi voro endast ett litet stycke
utanför Jerusalems murar.

5. Det var om natten, och jag lät dem gömma sig utanför murarna. När de hade
gömt sig, kröp jag, Nephi, in i staden och gick fram emot Labans hus.

6. Jag blev ledd av Anden, ty jag visste ej på förhand, vad jag skulle göra.

7. Dock gick jag framåt, och när jag kom till Labans hus, såg jag en man,
som hade fallit omkull på marken framför mig, ty han var drucken av vin.

8. När jag kom fram till honom, fann jag, att det var Laban.

9. Och jag såg hans svärd, och jag drog det ur dess skida. Svärdsfästet var
av äkta guld, Arbetet hade blivit utfört med största konstfärdighet, och jag
såg, att klingan var av dyrbaraste stål.

10. Och det begav sig, att jag av Anden nödgades att döda Laban, men jag
sade i mitt hjärta: "Aldrig någonsin har jag utgjutit människoblod." Jag
ryggade tillbaka och önskade, att jag måtte slippa att dräpa honom.

11. Men Anden sade åter till mig: "Se, Herren har överlämnat honom i dina
händer." Ja, jag visste även, att han hade traktat efter mitt eget liv, ja,
att han icke ville hörsamma Herrens befallningar, och dessutom hade han
tagit våra ägodelar.

12. Anden sade åter till mig: "Dräp honom, ty Herren har överlämnat honom i
dina händer.

13. Se, Herren förgör de onda för att främja sina rättfärdiga avsikter. Det
är bättre, att en människa förgöres än att en nation nedsjunker och förgås i
otro."

14. När jag, Nephi, nu hade hört dessa ord, kom jag ihåg Herrens ord, som
han talade till mig i ödemarken, sägande: "Om dina ättlingar hålla mina bud,
skola de hava framgång i det förlovade landet."

15. Ja, jag tänkte även, att de icke kunde hålla Herrens bud i
överensstämmelse med Moses' lag med mindre de hade lagen.

16. Jag visste ock, att lagen var inristad på mässingsplåtarna.

17. Vidare visste jag, att Herren hade överlämnat Laban i mina händer, för
att jag skulle få uppteckningarna, såsom han befallt.

18. Därför åtlydde jag Andens röst och tog Laban i håret och avhögg hans
huvud med hans eget svärd.

19. När jag avhuggit huvudet med hans eget svärd, tog jag Labans kläder och
iförde mig dem, ja, allesammans och omgjordade mina länder med hans svärd.

20. När jag hade gjort detta, begav jag mig till Labans skattkammare. På
vägen dit såg jag Labans tjänare, som hade nycklarna till skattkammaren, och
jag befallde honom med en röst liknande Labans att följa mig ditin.

21. Han trodde, att jag var hans herre, Laban, ty han såg kläderna och även
svärdet, med vilket jag omgjordat mina länder.

22. Han talade till mig angående judarnas äldste, emedan han visste, att
hans herre varit tillsammans med dem på aftonen.

23. Jag talade till honom som om jag varit Laban.

24. Jag sade även till honom, att jag skulle bära uppteckningarna, vilka
voro inristade på mässingsplåtarna, till mina äldre bröder, som befunno sig
utanför murarna.

25. Och jag bad honom att följa mig.

26. Han följde mig i den tron, att jag hade talat om bröder i kyrkan och att
jag verkligen var den Laban, som jag hade dräpt. Därför följde han med mig.

27. Han talade till mig många gånger om judarnas äldste på vägen till mina
bröder, som voro utanför murarna.

28. När Laman såg mig, blev han storligen förfärad, likaså Lemuel och Sam.
De togo till flykten för mig, ty de trodde, att det var Laban och att han
hade dräpt mig och hade för avsikt att taga deras liv också.

29. Jag ropade på dem, och de hörde mig, varför de upphörde med att fly för
mig.

30. När Labans tjänare såg mina bröder, började han skälva och stod i
begrepp att taga till flykten och återvända till Jerusalems stad.

31. Nu, emedan jag, Nephi, var stor till växten och därtill hade fått mycken
styrka av Herren, grep jag Labans tjänare och höll honom så att han icke
skulle undkomma.

32. Jag försäkrade honom, att om han ville hörsamma mina ord, skulle vi
såvisst som Herren lever och jag lever skona hans liv.

33. Jag bedyrade även med en ed, att han icke behövde vara förskräckt utan
skulle vara fri liksom vi, om han ville gå med oss ut i ödemarken.

34. Jag talade även till honom och sade: "Herren har i sanning befallt oss
att göra detta. Skola vi icke noggrant utföra Herrens befallningar? Därför,
om du vill gå ut i ödemarken till min fader, skall du få vara ett med oss."

35. Och det begav sig, att Zoram fattade mod, när han hörde de ord, som jag
talade. Tjänarens namn var Zoram. Han lovade, att gå ut i ödemarken till min
fader och förpliktade sig även med en ed att stanna hos oss från den stunden
och allt framgent.

36. Orsaken varför vi önskade, att han skulle stanna hos oss var den, att
judarna icke skulle få veta något om vår flykt ut i ödemarken, på det de
icke skulle förfölja och förgöra oss.

37. När Zoram med ed hade förenat sig med oss, upphörde vår rädsla för
honom.

38. Och det begav sig, att vi togo mässingsplåtarna och Labans tjänare och
begåvo oss ut i ödemarken och drogo till vår faders läger.

Kapitel 5

1. När vi hade kommit ut i ödemarken till vår fader, blev han fylld med
glädje, och min moder, Sariah, blev likaledes mycket glad, ty hon hade i
sanning sörjt för vår skull.

2. Hon hade nämligen trott, att vi gått förlorade i ödemarken, och hade
knorrat mot min fader och sagt, att han var en man, som hade syner. Hon
sade: "Se, du har fört oss hit ifrån vårt arveland, och mina söner äro icke
mera till, och vi förgås i ödemarken."

3. Med sådana uttryck hade min moder knorrat mot min fader.

4. Det var det som gjorde att min fader talade till henne, sägande: "Jag
vet, att jag är en man, som haft syner, ty om jag icke i en syn hade sett
det som tillhör Gud, så skulle jag ej hava vetat något om Guds godhet utan
hava stannat i Jerusalem och omkommit med mina bröder.

5. Men se, jag har fått ett förlovat land och däröver fröjdar jag mig. Ja,
jag vet, att Herren skall befria mina söner från Laban och åter föra dem ut
till oss i ödemarken."

6. Med sådana ord tröstade min fader, Lehi, min moder, Sariah, i hennes oro
för oss, medan vi färdades i ödemarken upp till Jerusalems land för att
hämta judarnas uppteckningar.

7. När vi åter kommo till min faders läger, se, då blev deras glädje
fullkomlig, och min moder blev tröstad.

8. Och hon talade till mig och sade: "Nu vet jag i sanning, att Herren har
befallt min man att fly ut i ödemarken. Ja, jag vet även i sanning, att
Herren har beskyddat mina söner och befriat dem ur Labans händer och givit
dem makt, medelst vilken de kunde utföra det som Herren har befallt dem."
Ja, på detta sätt talade hon.

9. Och det begav sig, att de fröjdade sig storligen och offrade Herren offer
och brännoffer, och de uppsände tacksägelse till Israels Gud.

10. Och när de hade tackat honom, tog min fader, Lehi, uppteckningarna, som
voro inristade på mässingsplåtarna och undersökte dem från begynnelsen.

11. Han såg att de innehöllo de fem Moseböckerna, vilka innehålla en
berättelse om världens skapelse och om Adam och Eva, som voro våra första
föräldrar,

12. och även judarnas uppteckningar från begynnelsen och ned till början av
Sidkias, Juda konungs regering,

13. likaledes de heliga profeternas profetior från begynnelsen och ned till
början av Sidkias regering, samt många profetior givna genom Jeremias mun.

14. Och det begav sig, att min fader, Lehi, även fann en förteckning på sina
fäders släktled, varigenom han fick veta, att han var en av Josefs
ättlingar, den Josef, som var Jakobs son och som blev såld till Egypten och
som blev bevarad av Herrens hand för att kunna frälsa sin fader Jakob och
hela hans hus från att omkomma av hunger.

15. De blevo även förda ut ur fångenskapen och ut ur Egyptens land av samma
Gud som bevarat dem.

16. Min fader, Lehi, upptäckte på samma sätt sina fäders släktled. Även
Laban var en av Josefs ättlingar, och därför hade han och hans fäder bevarat
uppteckningarna.

17. När nu min fader såg allt detta, blev han fylld av Anden och begynte
profetera om sina efterkommande -

18. att dessa mässingsplåtar skulle komma fram för alla nationer, släkten,
tungomål och folk som voro av hans efterkommande.

19. Därför, sade han, skulle dessa mässingsplåtar aldrig förstöras, ej
heller skulle de mera göras otydliga genom tidens lopp. Och han profeterade
mycket rörande sina ättlingar.

20. Och det begav sig, att jag och min fader hittills hade utfört de
befallningar som Herren givit oss.

21. Vi hade erhållit uppteckningarna, såsom Herren befallt oss, rannsakat
dem och funnit, att de voro värdefulla, ja, att de hade stort värde för oss,
emedan vi nu kunde bevara Herrens bud för våra barn.

22. Därför var det enligt Herrens visdom, att vi skulle taga dem med oss, då
vi färdades i ödemarken på väg till löftets land.

Kapitel 6

1. Och nu återgiver jag, Nephi, icke mina fäders släkttavla i denna delen av
mina uppteckningar. Jag ämnar ej heller hädanefter uppteckna den på dessa
plåtar, som jag nu skriver, ty den finnes i de uppteckningar, som min fader
fört, och därför skriver jag den icke i detta verk,

2. ty det är tillräckligt att säga, att vi härstamma från Josef.

3. Och även om jag är mycket angelägen om att giva en fullständig berättelse
om allt det som angår min fader, så kan detta icke ske, ty jag önskar hava
plats att skriva det som hör Gud till.

4. Hela mitt syftemål är nämligen att kunna övertala människor att komma
till Abrahams Gud, och Isaks Gud, och Jakobs Gud och bliva frälsta.

5. Därför skriver jag icke det som är behagligt för världen, utan det som
behagar Gud och dem som icke äro av världen.

6. Jag skall därför giva mina ättlingar befallning att icke upptaga dessa
plåtar med sådant som är utan värde för människobarnen.

Kapitel 7

1. Nu önskar jag låta eder veta, att när Lehi, min fader, hade slutat att
profetera om sina ättlingar, talade Herren åter till honom och sade, att det
icke skulle vara lämpligt för honom, Lehi, att endast taga sin egen familj
ut i ödemarken, utan hans söner skulle taga sig döttrar till hustrur, så att
de kunde uppväcka avkomma åt Herren i det förlovade landet.

2. Och det begav sig, att Herren befallde honom, att jag, Nephi och mina
bröder åter skulle resa tillbaka till Jerusalems land och hämta Ishmael och
hans hus ut i ödemarken.

3. Och det begav sig, att jag, Nephi, tillsammans med mina bröder, åter gick
ut i ödemarken för att draga upp till Jerusalem.

4. Vi gingo upp till Ishmaels hus och funno ynnest i Ishmaels ögon, så att
vi talade Herrens ord till honom.

5. Och Herren uppmjukade Ishmaels och hans familjs hjärtan, och de anträdde
färden med oss ut i ödemarken till vår faders läger.

6. Och när vi färdades i ödemarken, se, då satte sig Laman och Lemuel och
två av Ishmaels döttrar och Ishmaels två söner och deras anhöriga sig upp
emot oss, ja, emot mig, Nephi, och Sam samt sin fader Ishmael och hans
hustru och hans tre andra döttrar.

7. Till följd av denna oenighet ville de återvända till Jerusalems land.

8. Och nu, då jag, Nephi, var bedrövad för deras hjärtans hårdhets skull,
talade jag till dem, ja, till Laman och Lemuel och sade: "Se, I ären mina
äldre bröder, och huru kommer det sig, att I ären så hårdhjärtade och så
förblindade i sinnet att jag, eder yngre broder, måste tala till eder och
vara ett exempel för eder?

9. Huru kommer det sig, att I icke haven hörsammat Herrens ord?

10. Huru kommer det sig, att I haven förgätit, att I haven sett en Herrens
ängel?

11. Ja, huru kommer det sig, att I haven förgätit de stora ting, som Herren
gjorde för oss, när han befriade oss ur Labans hand, så att vi kunde hämta
uppteckningarna?

12. Ja, huru kommer det sig, att I haven förgätit, att Herren kan göra allt
vad han vill för människobarnen, om de blott hava tro på honom? Därför,
låtom oss förtrösta på honom!

13. Om så är, att vi äro trofasta till honom skola vi besitta det förlovade
landet, och I skolen någon gång i framtiden få veta, att Herrens ord
angående Jerusalems förstöring skola gå i uppfyllelse, ty allt vad han talat
därom måste uppfyllas.

14. Ty se, Herrens Ande upphör snart att sträva med dem. Ty se, de hava
förkastat profeterna, och Jeremia hava de kastat i fängelse. De hava traktat
efter min faders liv, så att han tvingats fly ut ur landet.

15. Nu se, jag säger eder, att om I återvänden till Jerusalem, skolen även I
förgås med dem. Om I nu haven så bestämt, så gån upp till landet, men kommen
ihåg de ord, vilka jag talat till eder, att om I gån, så skolen även I
förgås, ty Herrens Ande tvingar mig att tala så."

16. När jag, Nephi, hade talat dessa ord till mina bröder, vredgades de på
mig, ty de voro mycket förgrymmade och bundo mig med rep, ty de traktade
efter mitt liv och ämnade kvarlämna mig i ödemarken för att förtäras av
vilda djur.

17. Men jag bad till Herren och sade: "O Herre, vill du enligt min tro på
dig frälsa mig ifrån mina bröders händer, ja, giva mig kraft att sönderslita
dessa bojor med vilka jag är bunden."

18. När jag hade sagt dessa ord, se, då lossnade bojorna och föllo av från
mina händer och fötter, och jag talade åter till dem.

19. De vredgades åter på mig och ville gripa mig, men se, en av Ishmaels
döttrar, ja likaså hennes moder och en av Ishmaels söner bådo mina bröder så
enträget, att deras hjärtan mjuknade, och de upphörde med att försöka döda
mig.

20. De voro så bedrövade över sin ondska, att de föllo på knä framför mig
och anropade mig om förlåtelse för vad de hade gjort emot mig,

21. och jag förlät dem uppriktigt allt vad de gjort och förmanade dem att
bedja Herren, sin Gud, om förlåtelse. Det begav sig, att de gjorde så, och
när de hade bett till Herren, begåvo vi oss åter på väg till vår faders
läger.

22. Vi kommo till vår faders läger, och när jag och mina bröder och hela
Ishmaels hus hade anlänt dit, tackade de Herren, sin Gud, och framburo offer
och brännoffer till honom.

Kapitel 8

1. Vi hade samlat tillsammans alla slags frön, både sädeskorn av alla slag
och kärnor av all slags frukt.

2. Och det begav sig, att medan min fader uppehöll sig i ödemarken, talade
han till oss och sade: "Se, jag har haft en dröm, eller med andra ord, jag
har sett en syn.

3. Och se, på grund av vad jag sett, har jag skäl att fröjda mig i Herren
för Nephis och likaså för Sams skull, ty jag har orsak antaga, att de och
även många av deras ättlingar skola bliva frälsta.

4. Men för eder skull, Laman och Lemuel, rädes jag storligen, ty se, jag
tyckte, att jag såg en mörk och hemsk öken i min dröm.

5. Jag såg en man, klädd i vit mantel, och han kom och ställde sig framför
mig.

6. Och han talade till mig och bad, att jag skulle följa honom.

7. När jag följde honom, såg jag mig själv vara i en mörk och hemsk öken.

8. När jag hade vandrat i mörker många timmar, började jag bedja Herren att
förbarma sig över mig enligt sin stora och ömma barmhärtighet.

9. Då jag hade bett till Herren, såg jag ett stort och vidsträckt fält,

10. och jag såg ett träd, vars frukt var eftersträvansvärd, och som gjorde
människan lycklig.

11. Jag gick dit och tog av dess frukt och fann, att den var mycket god -
godare än allt annat jag förr smakat. Ja, jag såg, att dess frukt var vit -
vitare än något jag förut sett.

12. När jag åt av frukten, fyllde den min själ med mycket stor glädje. Jag
önskade fördenskull, att min familj även skulle äta därav, ty jag visste,
att den var mera åtråvärd än all annan frukt.

13. När jag såg mig omkring, om jag också skulle kunna upptäcka mina
anhöriga, varseblev jag en flod, som flöt förbi nära det träd, vars frukt
jag åt av.

14. Och jag såg upp för att se varifrån den kom, och jag såg källan ett
litet stycke längre bort, och vid källan såg jag din moder, Sariah, och Sam
och Nephi. De stodo, som de icke visste, varthän de skulle gå.

15. Jag vinkade åt dem, och jag ropade även på dem med hög röst, för att de
skulle komma till mig och äta av frukten, som var mera åtråvärd än all annan
frukt.

16. Och de kommo till mig och åto även av frukten.

17. Jag önskade innerligen, att Laman och även Lemuel skulle komma och äta
av frukten. Jag vände därför mina ögon emot flodens källa för att om möjligt
få se dem,

18. och jag såg dem, men de ville ej komma till mig och äta av frukten.

19. Jag såg en ledstång av järn, och den sträckte sig längs efter flodens
strand och visade vägen till trädet, bredvid vilket jag stod.

20. Jag såg även en smal och rak stig, vilken gick längs efter ledstången
ända till trädet, bredvid vilket jag stod. Den förde även förbi flodens
källa till ett fält, som var stort och vidsträckt som en värld.

21. Och jag såg otaliga människoskaror, ur vilka många trängde sig framåt
för att nå stigen, vilken förde till trädet, bredvid vilket jag stod.

22. De kommo fram och började vandra på vägen, vilken förde till trädet.

23. Och det uppstod ett mörkt töcken, ja, en mycket tät dimma med mörker, så
att de som börjat vandringen gingo miste om vägen, vandrade bort och gingo
förlorade.

24. Jag såg andra som trängde sig fram och fattade tag i änden på
ledstången. De trängde sig fram igenom den mörka dimman och höllo fast vid
ledstången ända tills de kommo fram och kunde äta av trädets frukt.

25. När de hade ätit av frukten sågo de sig omkring som om de voro skamsna.

26. Även jag såg mig omkring, och se, på den andra sidan floden stod en stor
och rymlig byggnad. Den stod liksom i luften högt uppe över jorden.

27. Den var fylld med folk, både gamla och unga, både män och kvinnor och de
voro mycket vackert klädda. De stodo och begabbade och pekade finger åt dem
som kommit fram och åto av frukten.

28. När de hade smakat frukten skämdes de inför dem som drevo gäck med dem,
och de föllo ifrån och kommo in på förbjudna stigar samt gingo förlorade."

29. Och nu talar jag, Nephi, icke alla min faders ord.

30. För att skriva i korthet, se, han såg andra skaror tränga sig framåt,
och de kommo och fattade tag i änden på ledstången, och de strävade framåt
och höllo alltjämt fast vid ledstången tills de kommo och föllo ned och åto
av trädets frukt.

31. Och han såg även andra skaror, som trevade sig framåt emot den stora och
rymliga byggnaden.

32. Och det begav sig, att många drunknade i källans djup, och många
förlorades ur sikte där de vandrade på främmande vägar.

33. Det var många som inträdde i den märkliga byggnaden och när de kommit in
i den, pekade de hånfullt finger åt mig och åt dem, som åto av frukten, men
vi aktade dem ej.

34. Alla de som emellertid gåvo akt på dem föllo bort. Detta är enligt min
faders ord.

35. Och Laman och Lemuel åto ej av frukten, sade min fader.

36. Och när min fader talat alla orden beträffande sin dröm eller syn - och
de voro många - sade han till oss, att han till följd av det som han skådat
i en syn, storligen fruktade för Laman och Lemuel, ja, han fruktade att de
skulle bliva bortkastade ifrån Herrens ansikte.

37. Han förmanade dem med en god faders djupa känsla att hörsamma hans ord,
på det Herren måtte vara dem nådig och icke förkasta dem. På detta sätt
predikade min fader för dem.

38. Och när han predikat för dem samt profeterat om många ting för dem, bjöd
han dem att hålla Herrens bud. Sedan upphörde han att tala till dem.

Kapitel 9

1. Min fader såg, hörde och talade allt detta, då han bodde i ett tält i
Lemuels dal, och ännu mycket mer, som icke kan upptecknas på dessa plåtar.

2. Såsom jag förut sagt angående dessa plåtar, så äro de icke de plåtar på
vilka jag gör en fullständig uppteckning av mitt folks historia. De plåtar
på vilka jag gör detta, har jag givit Nephis namn, efter mitt eget namn, så
att de kallas Nephis plåtar. Men dessa plåtar kallas också Nephis plåtar.

3. Dock har jag fått en befallning av Herren att göra dessa plåtar, för att
det skulle finnas en berättelse inristad om mitt folks andliga verksamhet.

4. På de andra plåtarna skulle det inristas en berättelse om konungarnas
regering och mitt folks krig och tvister. Därför äro dessa plåtar till
största delen ägnade den andliga verksamheten, och de andra plåtarna till
största delen konungarnas regering och mitt folks krig och tvister.

5. Herren har därför i sin visdom befallt mig att göra dessa plåtar i en vis
avsikt, som jag icke känner till.

6. Herren vet allt från begynnelsen och därför bereder han en väg för att
fullborda alla sina verk ibland människornas barn, ty se, han har all makt
till att fullgöra alla sina ord. Så är det. Amen.

Kapitel 10

1. Och nu fortsätter jag, Nephi, med att på dessa plåtar meddela en
berättelse om mina åtgärder, min regering och andliga verksamhet, men för
att fortsätta min berättelse måste jag först säga något om det som angår min
fader och även mina bröder.

2. Ty se, när min fader hade slutat att tala om orden i sin dröm och att
förmana dem till all flit, talade han till dem angående judarna -

3. att sedan de, och även den stora staden Jerusalem, blivit ödelagda och
många bortförda i fångenskap till Babylon, skulle de dock i Herrens egen
bestämda tid återvända, ja, föras tillbaka ut ur fångenskapen, och när de
förts ut ur fångenskapen skulle de åter besitta sitt arveland.

4. Ja, sex hundra år från den tiden, då min fader lämnade Jerusalem, skulle
Herren Gud uppväcka en profet ibland judarna, ja, en Messias eller med andra
ord en världens Frälsare.

5. Han talade även om de många profeter, som hade betygat detta angående
denne Messias, om vilken han talat, eller denne världens Återlösare -

6. alldenstund hela människosläktet befann sig i ett förtappat och fallet
tillstånd, vari det skulle evigt förbliva, med mindre människorna ville
förtrösta på denne Återlösare.

7. Han talade även om en profet, som skulle gå före Messias, för att bereda
Herrens väg.

8. Ja, han skulle gå ut och ropa i öknen: "Bereden Herrens väg och gören
hans stigar räta, ty ibland eder står en man, som I icke kännen, och han är
mäktigare än jag, och hans skorem är jag icke värdig att upplösa." Min fader
talade mycket om detta.

9. Och min fader sade, att han skulle döpa i Betania på andra sidan Jordan,
och han sade också, att han skulle döpa med vatten. Han skulle även döpa
Messias med vatten,

10. och sedan han döpt Messias med vatten, skulle han se och bära vittne om
att han hade döpt Guds Lamm, som skulle borttaga världens synder.

11. Och sedan min fader sagt dessa ord, talade han till mina bröder angående
det evangelium, som skulle bliva predikat ibland judarna, och likaledes om
att judarna skulle nedsjunka i otro. Och när de hade dödat den Messias, som
skulle komma, och han blivit dödad skulle han uppstå från de döda och
uppenbara sig genom den Helige Anden för folken.

12. Ja, min fader talade själv mycket angående folken och likaledes om
Israels hus, att det skulle liknas vid ett olivträd, vars grenar skulle
avbrytas och skingras över hela jordens yta.

13. Därför, sade han, vore det nödvändigt att vi i enighet skulle föras till
det förlovade landet, så att Herrens ord angående vår skingring över hela
jordens yta skulle uppfyllas.

14. Och sedan Israels hus hade skingrats, skulle det åter samlas, ja, sedan
folken fått evangeliet i dess fullhet skulle olivträdets naturliga grenar,
eller återstoden av Israels hus, bliva inympade, eller få kunskap om den
sanne Messias, deras Herre och Återlösare.

15. På detta sätt profeterade min fader och talade till mina bröder och om
mycket annat, vilket jag icke skriver i denna bok, ty i min andra bok har
jag skrivit så mycket därav som var nödvändigt för mig.

16. Och allt detta, varom jag talat, skedde medan min fader bodde i ett tält
i Lemuels dal.

17. När jag, Nephi, hört alla min faders ord angående det han såg i en syn,
och likaledes det som han talade med den Helige Andens kraft, vilken kraft
han erhöll genom tro på Guds Son - och Guds Son var den Messias, som skulle
komma - åtrådde jag, Nephi, också att få se och höra och veta allt detta
genom den Helige Andens kraft, vilken är Guds gåva till alla dem som flitigt
söka honom, såväl i forna tider som då han åter skall uppenbara sig för
människornas barn.

18. Han är nämligen densamma i går, i dag och evinnerligen, och vägen är
beredd från världens grundläggning för alla människor om de vilja omvända
sig och komma till honom.

19. Ty den som flitigt söker skall finna, och Guds hemligheter skola
uppenbaras för dem genom den Helige Andens kraft såväl nu som i forna dagar,
och såväl i forna dagar som i tillkommande, ty Herrens väg är ett evigt
kretslopp.

20. Kom därför ihåg, o människa, att för alla dina handlingar skall du svara
i domen.

21. Därför, om I haven sökt att göra det som är ont under eder prövotid,
skolen I inför Guds domstol befinnas orena. Intet orent kan bo hos Gud och
fördenskull måsten I bliva för evigt förkastade.

22. Och den Helige Anden giver mig myndighet att säga detta och icke förneka
det.

Kapitel 11

1. Sedan jag fått åtrå efter kunskap om det som min fader sett, och jag
trodde, att Herren kunde uppenbara det för mig, satt jag och grubblade över
det i mitt hjärta. Jag blev då av Herrens Ande upptagen, ja, till ett
övermåttan högt berg, vilket jag aldrig förr sett, och på vilket jag aldrig
förr satt min fot.

2. Och Anden sade till mig: "Säg, vad önskar du?"

3. Och jag sade: "Jag önskar se det som min fader har sett."

4. Och Anden sade till mig: "Tror du, att din fader såg det träd, varom han
talade?"

5. Och jag sade: "Ja, du vet att jag tror alla min faders ord."

6. Och när jag talat dessa ord, ropade Anden med hög röst och sade:
"Hosianna, o Herre, den allra högste Guden, ty han är Gud över hela jorden,
ja, över allt. Välsignad vare du, Nephi, emedan du tror på den allra högste
Guds Son, och fördenskull skall du få se det som du önskat.

7. Se, detta skall givas dig till tecken: När du sett trädet, vilket bar
frukten, som din fader smakade, då skall du även se en man, som nedstiger
från himmelen, och honom skall du skåda, och när du har sett honom, skall du
betyga, att han är Guds Son."

8. Och det begav sig, att Anden sade till mig: "Se," och jag upplyfte mina
ögon och såg ett träd, och det liknade det träd, som min fader såg. Dess
skönhet var långt större än, ja, den överträffade all skönhet, och dess
vithet överträffade den fallande snöns vithet.

9. När jag hade sett trädet, sade jag till Anden: "Jag ser, att du har visat
mig det träd, som är dyrbarare än allt annat."

10. Och han sade till mig: "Vad önskar du?"

11. Och jag sade till honom: "Att få veta uttydningen därav" - ty jag talade
med honom som en människa talar. Jag såg att han var i en människas gestalt,
och dock visste jag, att det var Herrens Ande, och han talade med mig som en
människa talar med en annan.

12. Och det begav sig, att han sade till mig: "Se!" Jag såg mig omkring för
att se honom men såg honom ej, ty han var försvunnen.

13. När jag såg upp, fick jag se den stora staden Jerusalem och likaledes
andra städer. Jag såg staden Nasaret, och i staden Nasaret såg jag en
jungfru, och hon var ovanligt vacker och vit.

14. Jag såg himlarna öppna sig, och en ängel kom ned och ställde sig framför
mig och sade till mig: "Nephi, vad ser du?"

15. Och jag sade till honom: "En jungfru, skönare och fagrare än alla andra
jungfrur."

16. Han sade till mig: "Förstår du Guds stora nåd?"

17. Och jag sade till honom: "Jag vet, att han älskar sina barn; dock vet
jag ej vad allting betyder."

18. Och han sade till mig: "Se, jungfrun, som du ser, är Guds Sons köttsliga
moder."

19. Jag såg, att hon blev bortförd i Anden, och någon tid efter hon blivit
bortförd i Anden, talade ängeln till mig och sade: "Se!"

20. Jag blickade upp och såg åter jungfrun, och hon bar ett barn i sina
armar.

21. Och ängeln sade till mig: "Se Guds Lamm, ja, den evige Faderns Son!
Förstår du meningen med det träd, som din fader såg?"

22. Jag svarade honom och sade: "Ja, det är Guds kärlek, som utgjutes i
människors barns hjärtan, och därför är den det mest önskvärda som finnes
till."

23. Och han talade till mig och sade: "Ja, och den som fröjdar själen mest."

24. Och när han hade sagt dessa ord, sade han till mig: "Se!" Jag skådade
upp och såg Guds Son gå ut ibland människornas barn, och jag såg, att många
föllo ned för hans fötter och tillbådo honom.

25. Och det begav sig, att jag såg att ledstången av järn, vilken min fader
sett, var Guds ord, som visade vägen till de levande vattnens källa, eller
till livets träd. Dessa vatten äro en sinnebild av Guds kärlek, och jag såg
även, att livets träd var en sinnebild av Guds kärlek.

26. Och ängeln sade åter till mig: "Se och betrakta Guds stora nåd!"

27. Och jag blickade upp och såg världens Återlösare, om vilken min fader
hade talat, och jag såg likaledes profeten, som skulle bereda vägen för
honom. Guds Lamm gick fram och blev döpt av honom, och när han blivit döpt,
såg jag himlarna öppnade och den Helige Anden komma ned ur himmelen och
förbliva på honom i en duvas skepnad.

28. Och jag såg, att han gick omkring och betjänade människorna med stor
makt och härlighet. Dessa samlades för att höra honom, och jag såg, att de
drevo honom ut från sig.

29. Jag såg även tolv andra, vilka följde honom. Och det begav sig, att de
blevo bortförda i Anden mitt för mina ögon, och jag såg dem ej mera.

30. Ängeln talade åter till mig och sade: "Se!" Och jag upplyfte mina ögon,
och jag såg åter himlarna öppna sig, och jag såg änglar nedstiga ibland
människornas barn och betjäna dem.

31. Han talade åter till mig och sade: "Se!" Jag upplyfte mina ögon och såg
Guds Lamm gå omkring ibland människornas barn. Jag såg många människor som
voro sjuka, och som ledo av mångfaldiga sjukdomar, och av djävlar och orena
andar. Ängeln talade och visade mig allt detta, och de blevo helade medelst
Guds Lamms kraft, och djävlarna och de orena andarna blevo utkastade.

32. Ängeln talade åter till mig och sade: "Se!" Och jag skådade upp och såg
Guds Lamm, och att han blev gripen av människorna. Ja, den evige Gudens Son
blev dömd av världen, och jag såg och upptecknar det.

33. Jag, Nephi, såg att han blev upphängd på korset och dödad för världens
synders skull.

34. Sedan han blivit dödad, såg jag, att stora människoskaror på jorden
samlades för att kämpa emot Lammets apostlar, ty så kallades de tolv av
Herrens ängel.

35. Jordens människoskaror voro samlade, och jag såg, att de voro i en stor
och rymlig byggnad, vilken liknade den min fader såg. Herrens ängel talade
åter till mig och sade: "Betrakta världen och dess visdom! Ja, se Israels
hus har samlats för att strida mot Lammets tolv apostlar."

36. Och det begav sig, att jag såg och upptecknar, att den stora och rymliga
byggnaden var världens stolthet, och den föll, och dess fall var mycket
stort. Herrens ängel talade åter till mig och sade: "Så skola alla nationer,
släkten, tungomål och folk förgås, om de kämpa emot Lammets tolv apostlar."

Kapitel 12

1. Ängeln sade till mig: "Se och betrakta dina och dina bröders
avkomlingar!" Jag skådade upp och såg det förlovade landet, och jag såg
människoskaror, ja, till antalet så många som havets sand.

2. Jag såg stora hopar samlade till strid emot varandra, och jag hörde
krigsrykten och såg krig och väldiga svärdsslag ibland mitt folk.

3. Jag såg många släktled dö bort på sätt som sker när det är krig och
stridigheter i landet. Jag såg många städer, ja, jag räknade dem icke ens.

4. Och det begav sig, att jag såg ett mörkt töcken över det förlovade
landet. Jag såg ljungeldar och hörde tordön och jordbävningar och alla slags
larmande oljud. Jag såg jorden och klipporna rämna och berg falla sönder och
slätterna på jorden uppbrytas. Jag såg att många städer blevo sänkta och att
många blevo uppbrända av eld och att många störtade samman till följd av
jordskalven.

5. Sedan jag sett allt detta, såg jag att det mörka töcknet försvann från
jordens yta, och se, jag såg folkskaror, som hade fallit till följd av
Herrens stora och förfärliga domar.

6. Jag såg himlarna öppna och Guds Lamm stiga ned och visa sig för folket.

7. Jag såg även och upptecknar, att den Helige Anden föll på tolv andra och
de blevo ordinerade av Gud och utvalda.

8. Ängeln talade till mig och sade: "Se Lammets tolv lärjungar, vilka hava
blivit utvalda till att verka ibland dina avkomlingar."

9. Och han sade till mig: "Du kommer väl ihåg Lammets tolv apostlar? Se, de
äro de, som skola döma Israels tolv stammar. Därför skola de tolv Guds
tjänare av din säd dömas av dem, ty I ären av Israels hus.

10. Dessa tolv Guds tjänare, som du ser, skola döma dina avkomlingar. Se, de
äro rättfärdiga evinnerligen, ty förmedelst sin tro på Guds Lamm hava deras
kläder gjorts vita i hans blod."

11. Ängeln sade till mig: "Se!" Jag blickade upp och såg tre släktled dö i
rättfärdighet, och deras kläder voro vita som Guds Lamm. Och ängeln sade
till mig: "Dessa hava blivit gjorda vita i Lammets blod förmedelst sin tro
på honom."

12. Jag, Nephi, såg även många av det fjärde släktledet dö i rättfärdighet.

13. Och det begav sig, att jag såg jordens folkskaror församlade,

14. och ängeln sade till mig: "Betrakta dina och dina bröders
efterkommande!"

15. Jag skådade upp och såg folket, som härstammade från mig, samlat i stora
skaror emot mina bröders avkomlingar, och de voro samlade till strid.

16. Ängeln talade till mig och sade: "Se källan med orent vatten, vilken din
fader såg, ja, floden varom han talade. Dess djup är helvetets djup,

17. och mörkrets töcken äro djävulens frestelser, som förblinda ögonen och
förhärda hjärtat på människornas barn, och för dem bort på breda vägar, där
de gå förlorade och omkomma.

18. Den stora och rymliga byggnaden, vilken din fader såg, är människornas
stolthet och tomma inbillningar. En stor och förfärlig avgrund åtskiljer
dem, ja, även den evige Gudens rättfärdiga ord, och Messias', som är Guds
Lamm om vilken den Helige Anden vittnar från världens begynnelse till
närvarande tid samt från nu och till evig tid."

19. Medan ängeln talade dessa ord, blickade jag upp och såg, att mina
bröders avkomlingar stredo mot mina avkomlingar enligt ängelns ord. Jag såg,
att på grund av mina avkomlingars högmod samt djävulens frestelser, mina
bröders avkomlingar blevo mina avkomlingars folk övermäktiga.

20. Jag skådade upp och såg att folket, som tillhörde mina bröders
avkomlingar, överväldigade mina avkomlingar och gingo ut i stora skaror över
jorden.

21. Jag såg dem samlade i stora skaror och såg krig och hörde krigsrykten
ibland dem, och under krig och krigsrykten såg jag många släktled död bort.

22. Och ängeln sade till mig: "Se, dessa skola nedsjunka i otro."

23. Och sedan de nedsjunkit i otro, såg jag att de blevo ett mörkt,
avskyvärt och smutsigt folk, fulla av lättja och alla slags
vederstyggligheter.

Kapitel 13

1. Och det begav sig, att ängeln talade till mig och sade: "Se!" Och jag
upplyfte mina ögon och såg många nationer och riken.

2. Och ängeln sade till mig: "Vad ser du?" Och jag sade: "Jag ser många
nationer och riken."

3. Och han sade till mig: "Dessa äro icke-judarnas nationer och riken."

4. Och ibland dessa såg jag en stor kyrkas grundläggning.

5. Och ängeln sade till mig: "Se, grundvalen till en kyrka, som är
avskyvärdare än alla andra kyrkor, vilken dräper Guds heliga, ja, pinar dem
och slår dem i bojor, pålägger dem ett järnok och håller dem i fångenskap."

6. Och jag såg denna stora och avskyvärda kyrka, och jag såg djävulen och
han var dess grundval.

7. Jag såg även guld, silver, siden, scharlakan och fint tvinnat linne och
alla slags kostbara kläder, och jag såg många skökor.

8. Och ängeln talade till mig och sade: "Se, guldet, silvret, sidentygerna,
scharlakanet och det fintvinnade linnet och de kostliga kläderna och
skökorna, detta är vad den stora och avskyvärda kyrkan åtrår.

9. Och för att vinna världens beröm taga de Guds heliga avdaga eller föra
dem i fångenskap."

10. Och jag skådade upp och såg många vatten, och dessa åtskilde folken och
mina bröders efterkommande.

11. Och ängeln sade till mig: "Se, Guds vrede vilar på dina bröders
efterkommande."

12. Och jag upplyfte mina ögon och såg en man ibland folken, vilken var
skild från mina bröders avkomlingar genom de många vattnen, och jag såg, att
Guds Ande kom ned och påverkade denne man. Han begav sig ut på de många
vattnen, till dess han kom till mina bröders avkomlingar, som voro i det
förlovade landet.

13. Jag såg att Guds Ande påverkade andra folk, och de begåvo sig ur
träldomen ut på de många vattnen.

14. Och det begav sig, att jag såg stora skaror av icke-judar i det
förlovade landet. Jag såg Guds vrede vila på mina bröders efterkommande, och
de blevo skingrade av icke-judarna och slagna.

15. Och jag såg Herrens Ande vila på icke-judarna, och de hade framgång och
fingo landet till sin arvedel. Jag såg, att de voro ljusa och mycket vackra
liksom mitt folk före sin undergång.

16. Jag, Nephi, såg att folken, som kommit ut ur träldomen, ödmjukade sig
för Herren, och Herrens kraft var med dem.

17. Och jag såg, att nationerna från vilka de kommit, voro samlade både på
vattnen och på land för att strida emot dem.

18. Och jag såg, att Guds kraft var med dem, men att däremot Guds vrede
vilade på dem, som voro samlade för att kämpa mot dem.

19. Och jag, Nephi, såg att icke-judarna, vilka hade kommit ut ur träldomen,
blevo befriade genom Guds kraft från alla andra nationer.

20. Jag, Nephi, såg att de blomstrade i landet, och jag såg en bok, som blev
spridd bland dem.

21. Och ängeln sade till mig: "Vet du vad boken betyder?"

22. Och jag sade till honom: "Det vet jag ej."

23. Han sade: "Se, den utgår ur en judes mun." Och jag, Nephi, såg det. Och
han sade till mig: "Boken, som du ser, är judarnas uppteckningar, vilka
innehålla Herrens förbund, som han gjort med Israels hus, likaså innehåller
den många av de heliga profeternas förutsägelser. Den är en urkund, liknande
den som är inristad på mässingsplåtarna, ehuru den icke innehåller lika
mycket. Dock innehåller den Herrens förbund, vilka han har gjort med Israels
hus, varför den har stort värde för folken."

24. Herrens ängel sade till mig: "Du har sett, att boken utgår från en judes
mun, och när den utgick från en judes mun, innehöll den Herrens evangelium i
all enkelhet, om vilket de tolv apostlarna vittna, och de vittna i
överensstämmelse med sanningen som är i Guds Lamm.

25. Därför gå dessa ord oförfalskade från judarna till de övriga nationerna
i överensstämmelse med sanningen som är i Gud.

26. Och sedan de genom Lammets tolv apostlar gå från judarna till
icke-judarna, ser du grundläggningen av en stor och avskyvärd kyrka, vilken
är den mest avskyvärda av alla andra kyrkor, ty se, de hava från Lammets
evangelium borttagit många stycken, som äro tydliga och högst dyrbara, och
likaledes hava de borttagit många av Herrens förbund.

27. Allt detta hava de gjort, på det de skulle kunna förvända Herrens rätta
vägar, så att de skulle kunna förblinda människornas barns ögon och förhärda
deras hjärtan.

28. Därför ser du, att sedan boken kommit fram ur den stora och avskyvärda
kyrkans hand, det fattas många tydliga och dyrbara stycken i boken, vilken
är Guds Lamms bok.

29. Sedan dessa tydliga och dyrbara delar borttagits, utkommer den till alla
icke-judiska folk. När den utkommer till dessa - ja, även till dem på den
andra sidan de många vattnen, vilka du sett jämte de icke-judar, som hava
kommit ut ur träldomen - ser du, att ett stort antal råkat i villfarelse
till den grad, att Satan har stor makt över dem. Detta är en följd av att
från boken, Lammets evangelium, borttagits dessa tydliga och dyrbara delar,
som voro tydliga för människornas förstånd, i överensstämmelse med den
tydlighet som är i Guds Lamm.

30. Dock ser du, att Herren Gud icke vill låta den blandning av din säd som
finnes ibland dina bröder fullständigt förgöras av icke-judarna, ja, de som
gått ut ur träldomen och genom Guds kraft blivit upphöjda över alla andra
nationer i det land, som är utvalt framför alla andra länder och som är det
land, som Herren Gud enligt det förbund han slutit med din fader skulle låta
din faders säd få till arveland.

31. Ej heller vill han tillåta folken att tillintetgöra dina bröders
avkomlingar.

32. Ej heller vill Herren Gud tillåta att folken för evigt förbliva i det
förfärliga blindhetens tillstånd, vari, som du ser, de befinna sig med
anledning av de tydliga och högst dyrbara ställen i Lammets evangelium,
vilka tillbakahållits av den avskyvärda kyrkan, du sett uppstå.

33. Fördenskull säger Guds Lamm: 'Jag vill vara barmhärtig emot icke-judarna
och hemsöka återstoden av Israels hus med stora straffdomar.'"

34. Och det begav sig, att Herrens ängel talade till mig och sade: "Se, så
säger Guds Lamm, att sedan jag hemsökt återstoden av Israels hus - och denna
återstod, varom jag talar, är din faders efterkommande - sedan jag hemsökt
dem med straffdomar och slagit dem med icke-judarnas händer, vill jag vara
barmhärtig emot folken på den dagen, genom att låta mycket av mitt
evangelium, som är tydligt och dyrbart, åter framkomma för dem. Se detta
vill jag göra, emedan folken äro mycket feltagna med anledning av att de
tydligaste och dyrbaraste ställena i Lammets evangelium blivit
tillbakahållna av den avskyvärda kyrkan, som är skökors moder, säger Lammet.

35. Ty se, säger Lammet, jag vill uppenbara mig för dina avkomlingar, så att
de skola skriva mycket av det som jag skall utföra för dem, vilket skall
vara tydligt och dyrbart. Efter det att dina och dina bröders avkomlingar
förgjorts och sjunkit bort i vantro, se, då skola dessa skrifter gömmas för
att komma fram till folken genom Lammets gåva och kraft.

36. Och i dem skall mitt evangelium stå skrivet, säger Lammet, samt min
klippa och min frälsning.

37. Välsignade äro de som söka frambringa mitt Sion på den dagen, ty de
skola hava den Helige Andens gåva och kraft. Om de härda ut intill änden,
skola de upphöjas på den yttersta dagen och bliva frälsta i Lammets eviga
rike. Och de som förkunna frid, ja, budskapet om stor glädje, huru ljuvliga
äro icke de på bergen!"

38. Och det begav sig, att jag såg återstoden av mina bröders avkomlingar
och likaledes att Guds Lamms bok, vilken kom ut ur judens mun, kom från
icke-judarna till återstoden av mina bröders avkomlingar.

39. Och när den kommit till dem, såg jag andra böcker, vilka kommo fram
genom Lammets kraft från folken till dem, i avsikt att övertyga icke-judarna
och återstoden av mina bröders avkomlingar och likaledes judarna, som voro
skingrade över jordens hela yta, att profeternas och Lammets tolv apostlars
urkunder äro sanna.

40. Och ängeln talade till mig och sade: "Dessa sista urkunder, som du har
sett ibland folken, skola stadfästa att de första, vilka kommo från Lammets
tolv apostlar, äro sanna och skola uppenbara de tydliga och dyrbara ställen,
som borttagits från dem. De skola också uppenbara för alla släkten, tungomål
och folk, att Guds Lamm är den Evige Faderns Son och världens Frälsare, och
att alla människor måste komma till honom, annars kunna de icke bliva
frälsta.

41. De måste komma i enlighet med de ord, som skola stadfästas av Lammets
mun, och Lammets ord skola uppenbaras i dina avkomlingars uppteckningar,
såväl som i Lammets tolv apostlars urkunder; fördenskull skola de bägge
bliva ett, ty det finnes en Gud och en herde över hela jorden.

42. Och tiden kommer, då han skall uppenbara sig för alla nationer, både för
judarna och för icke-judarna, och sedan han uppenbarat sig för judarna och
för icke-judarna, skall han uppenbara sig för icke-judarna och även för
judarna, och de sista skola bliva de första och de första skola bliva de
sista.

Kapitel 14

1. Det skall ske, att om nationerna vilja hörsamma Guds Lamm på den dagen,
då han uppenbarar sig för dem i ord och likaså med oförneklig kraft för att
borttaga deras stötestenar,

2. och icke förhärda sina hjärtan emot Guds Lamm, så skola de bliva räknade
bland din faders efterkommande, ja, de skola räknas till Israels hus. De
skola vara ett välsignat folk i det förlovade landet evinnerligen, de skola
aldrig mera bliva bortförda i fångenskap och Israels hus skall aldrig mer
omstörtas.

3. Den stora grop, som blivit grävd för dem av den stora och avskyvärda
kyrkan, vilken grundlades av djävulen och hans barn, på det han skulle kunna
vilseleda människornas själar till helvetet, ja, den stora gropen, som
blivit grävd till människornas undergång, skall bliva fylld med dem som
grävde den, och de skola ytterligare förgöras, säger Guds Lamm; icke själens
undergång, med mindre den nedstörtas till det helvete, som ingen ände har.

4. Ty se, detta är följden av fångenskap i djävulens makt, och det är även i
enlighet med Guds rättvisa emot alla dem som vilja utöva ogudaktighet och
det som är vederstyggligt inför Herren."

5. Ängeln talade till mig, Nephi, och sade: "Du har sett, att om folken
omvända sig, skall det bliva väl med dem, och du känner likaledes Herrens
förbund med Israels hus, och du har även hört att den som icke omvänder sig
skall förgås.

6. Därför, ve icke-judarna, om de förhärda sina hjärtan emot Guds Lamm.

7. Ty tiden kommer, säger Guds Lamm, att jag skall göra ett stort och
underbart verk ibland människornas barn, ett verk, som skall vara
evinnerligt, antingen i den ena eller den andra riktningen - antingen till
att övertyga dem, så att de kunna erhålla frid och evigt liv eller ock att
överlämna dem åt deras egna hjärtans hårdhet och deras förstånds blindhet,
så att de nedstörtas i träldom och även undergång, både andligen och
timligen, som en följd av fångenskapen i djävulens våld, varom jag har
talat."

8. När ängeln hade talat dessa ord, sade han till mig: "Kommer du ihåg
Faderns förbund med Israels hus?" Jag sade till honom: "Ja."

9. Och det begav sig, att han sade till mig: "Se den stora och avskyvärda
kyrkan, vilken är vederstyggligheternas moder och som grundlagts av
djävulen."

10. Han sade till mig: "Se, det finnes endast två kyrkor: den ena är Guds
Lamms kyrka och den andra är djävulens. Den som icke tillhör Guds Lamms
kyrka tillhör den stora kyrkan, som är vederstyggligheternas moder och hela
jordens sköka."

11. Och jag skådade upp och såg hela jordens sköka, och hon satt på många
vatten och utövade herravälde över hela jorden, ibland alla nationer,
släkten, tungomål och folk.

12. Jag såg Guds Lamms kyrka, och dess medlemmar voro få, på grund av
ondskan och vederstyggligheterna hos skökan, som satt på många vatten. Icke
desto mindre såg jag, att Lammets kyrka, vilken var Guds heliga, också var
spridd över hela jordens yta, men dess besittningar voro små, på grund av
ogudaktigheten i den stora kyrkan, som jag såg.

13. Jag såg att den stora modern till vederstyggligheterna samlade människor
överallt på jorden, ibland alla de icke-judiska folken för att strida mot
Guds Lamm.

14. Och det begav sig, att jag, Nephi, såg Guds Lamms makt komma ned över de
heliga i Lammets kyrka och på Herrens förbundsfolk, som var spritt över hela
jorden, och de voro beväpnade med rättfärdighet och med Guds kraft i stor
härlighet.

15. Jag såg att Guds vrede utgöts över den stora och avskyvärda kyrkan i så
stor grad, att det blev krig och krigsrykten ibland alla jordens nationer
och släkten.

16. Och när det begynte bliva krig och krigsrykten ibland alla nationer, som
tillhörde vederstyggligheternas moder, talade ängeln till mig och sade: "Se,
Guds vrede vilar över modern till skökor, och se, du ser allt detta.

17. När dagen kommer, att Guds vrede skall utgjutas över skökornas moder,
som är hela jordens stora och avskyvärda kyrka, vilkens grundläggare är
djävulen, då, på den dagen skall Faderns verk med att bereda vägen för
förbundens fullbordan taga sin början, nämligen de förbund, vilka han gjort
med sitt folk, som är av Israels hus."

18. Och ängeln talade till mig och sade: "Se!"

19. Jag blickade upp och såg en man, som var klädd i vit mantel.

20. Och ängeln sade till mig: "Se en av Lammets tolv apostlar!

21. Se, han skall se och skriva återstoden av detta, ja, även mycket annat,
som har skett.

22. Och han skall även skriva om världens ände.

23. Därför är det som han skall skriva rätt och sant. Se, det står skrivet i
den bok, som du såg komma ut ur judens mun, och på den tiden, då den kom ut
ur judens mun, var det som stod skrivet tydligt och klart och högst dyrbart
och lättfattligt för alla människor.

24. Och se, denne Lammets apostel skall skriva mycket av det du har sett;
och se, det övriga skall du få se.

25. Men det som du skall få se framdeles, skall du icke beskriva, ty Herren
Gud har befallt Guds Lamms apostel att skriva det.

26. Och likaledes andra, som hava varit till, har han visat allt, och de
hava skrivit det. Deras skrifter äro förseglade för att på Herrens bestämda
tid komma fram i dagen för Israels hus, oförfalskade i enlighet med den
sanning som är i Lammet."

27. Jag, Nephi, hörde och upptecknar, att Lammets apostels namn var
Johannes, enligt ängeln ord.

28. Se jag, Nephi, har förbjudits att skriva återstoden av det jag såg och
hörde, varför det jag har skrivit är nog. Jag har endast skrivit en liten
del av det jag såg,

29. och jag betygar, att jag såg detsamma som min fader såg, och att Herrens
ängel kungjorde det för mig.

30. Och nu slutar jag mitt tal rörande det jag såg, medan jag var bortförd i
anden, och ehuru allt det jag såg icke är upptecknat, så är dock det jag
upptecknat sant. Och sålunda är det. Amen.

Kapitel 15

1. Sedan jag, Nephi, hade varit bortförd i anden och sett allt, återvände
jag till min faders tält.

2. Jag såg mina bröder, och de hade en ordväxling med varandra om det som
min fader talat till dem.

3. Ty han sade dem i sanning mycket som var viktigt men svårfattligt, med
mindre man bad Herren om upplysning. De hade emellertid förhärdade hjärtan
och vände sig därför ej till Herren, som de borde hava gjort.

4. Nu blev jag, Nephi, bedrövad för deras hjärtans hårdhets skull, och även
med anledning av vad jag sett, vilket jag visste måste oundgängligen ske för
människornas barns ogudaktighets skull.

5. Jag överväldigades i min sorg, ty jag ansåg den vara större än alla
andra, emedan det gällde mitt folks undergång, ty jag hade sett dess
förfall.

6. Och när jag åter kände mig styrkt, talade jag till mina bröder och
begärde att av dem få veta orsaken till deras ordväxling.

7. Och de sade: "Se, vi kunna ej förstå de ord, som vår fader har talat
angående olivträdets naturliga grenar och även rörande folken."

8. Jag sade till dem: "Haven I frågat Herren?"

9. Och de sade till mig: "Det hava vi ej, ty Herren kungör ej något sådant
för oss."

10. Se, då sade jag till dem: "Hur kommer det sig, att I icke hållen Herrens
befallningar? Hur kommer det sig, att I viljen förgås för edra hjärtans
hårdhets skull?

11. Kommen I icke ihåg vad Herren har sagt: 'Om I icke förhärden edra
hjärtan utan bedjen till mig med tro, förvissade om att I skolen få, och
flitigt hållen mina befallningar, skall detta utan tvivel bliva kungjort för
eder.'

12. Se, jag säger eder, att Israels hus blev av Herrens Ande, som var i våra
fäder, liknat vid ett olivträd. Se, äro vi icke avbrutna från Israels hus,
och äro vi icke en gren av Israel?

13. Det som vår fader nu menar med de naturliga grenarnas inympning
förmedelst folkens fullhet är att i de sista dagarna - när våra avkomlingar
hava nedsjunkit i otro, ja, många år och många släktled efter det Messias
blivit uppenbarad i lekamlig gestalt för människornas barn - skall Messias'
evangelium i sin fullhet komma till nationerna, och från nationerna till de
överblivna av våra avkomlingar.

14. På den dagen skola de överblivna av våra efterkommande veta, att de äro
av Israels hus, och att de äro Herrens förbundsfolk. Då skola de veta och få
kunskap om sina förfäder och om sin Förlossares evangelium, som blev
förkunnat för deras fäder av honom. Ja, de skola få kunskap om sin
Återlösare och hans sanna lärosatser, så att de må veta, huru de skola komma
till honom och bliva frälsta.

15. Och skola de icke då, på den dagen, fröjda sig och prisa sin evige Gud,
sin klippa och sin frälsning? Ja, skola de icke på den dagen mottaga styrka
och näring från det sanna vinträdet? Ja, skola de icke komma till Guds sanna
fårahus?

16. Se, jag säger eder: Jo, de skola åter bliva ihågkomna tillsammans med
Israels hus. De skola bliva inympade i det sanna olivträdet såsom en
naturlig gren av det.

17. Detta är vad vår fader menar, och han menar, att det icke skall ske
förrän efter det de blivit skingrade av folken. Han menar, att det skall ske
förmedelst icke-judarna, så att Herren må visa dessa sin kraft, alldenstund
han skall bliva förkastad av judarna, eller av Israels hus.

18. Vår fader har nämligen icke talat endast om våra efterkommande, utan
även om hela Israels hus och framhållit förbundet, som skulle uppfyllas i de
sista dagarna, vilket förbund Herren gjorde med vår fader Abraham, då han
sade: 'I din säd skola alla jordens släkten välsignas.'"

19. Och det begav sig, att jag, Nephi, talade länge till dem angående detta,
ja, jag talade till dem angående judarnas återställelse i de sista dagarna.

20. Jag uppläste för dem de ord, som Jesaja talade om judarnas eller om
Israels hus' återställelse. Sedan de blivit återställda, skulle de aldrig
mera bliva förvirrade, ej heller skulle de åter bliva skingrade. Jag talade
många ord till mina bröder, så att de blevo tillfredsställda och ödmjukade
sig för Herren.

21. Och de talade åter till mig och sade: "Vad betyder det, som vår fader
såg i sin dröm? Vad betyder trädet, som han såg?"

22. Jag sade till dem: "Det var en sinnebild av livets träd."

23. Och de sade till mig: "Vad betyder ledstången av järn, som vår fader
såg, och som ledde till trädet?"

24. Jag sade till dem, att det var Guds ord. Den, som vill hörsamma Guds ord
och hålla fast därvid, skall aldrig förgås, ej heller kunna frestelserna
eller motståndarnas glödande pilar göra dem vanmäktiga och blinda för att
leda dem bort till undergång.

25. Därför förmanade jag, Nephi, dem att giva akt på Herrens ord. Ja, jag
förmanade dem med hela min själskraft och med all den förmåga jag ägde att
giva akt på Guds ord och komma ihåg att ständigt hålla hans befallningar i
allting.

26. Och de sade till mig: "Vad betyder floden, som vår fader såg?"

27. Jag sade till dem, att vattnet som min fader såg var orenlighet, och så
mycket voro hans tankar upptagna med andra ämnen, att han icke såg
orenligheten i vattnet.

28. Och jag sade till dem, att det var ett förfärligt svalg, som åtskilde de
onda från livets träd och från Guds heliga.

29. Och jag sade till dem, att det föreställde det fruktansvärda helvete,
som enligt vad ängeln sade till mig, var tillrett för de onda.

30. Och jag sade till dem, att vår fader likaledes såg, att även Guds
rättvisa skilde de onda från de rättfärdiga. Helvetets glans liknade skenet
av en eldslåga, som flammade uppåt mot Gud i all evighet och icke har någon
ände.

31. Och de sade till mig: "Betyder detta kroppens plågor i prövningens
dagar, eller betyder det själens slutliga tillstånd efter den jordiska
kroppens död, eller talas det om sådant som är timligt?"

32. Jag sade till dem, att det föreställde både timliga och andliga
förhållanden, ty dagen kommer, då envar måste dömas efter sina gärningar,
ja, efter de gärningar, som blivit utförda av deras jordiska lekamen under
deras prövnings dagar.

33. Därför, om de skulle dö i sin ogudaktighet, måste de även förkastas
enligt de andliga ting, som tillhöra rättfärdighet. De måste därför
framställas för Gud att dömas efter sina gärningar, och om deras gärningar
varit orena, måste de ju vara orena, och om de äro orena, så kunna de icke
bo i Guds rike, ty då skulle Guds rike också bliva orent.

34. Men se, jag säger eder, att Guds rike icke är orent och intet orent kan
inträda däri. Därför måste det nödvändigtvis finnas en oren plats tillredd
för det som är orent,

35. och det finnes en plats, som är tillredd, ja, samma fruktansvärda
helvete, om vilket jag talat, och av vilket djävulen är grundläggaren.
Därför är människosjälarnas slutliga tillstånd att antingen bo i Guds rike
eller ock att utkastas i enlighet med den rättvisa, varom jag talat.

36. Därför äro de onda bortstötta från de rättfärdiga och likaledes från
livets träd, vars frukt är högst kostbar och mest önskvärd av alla andra
frukter, ja, det är den största av alla Guds gåvor. Så talade jag till mina
bröder. Amen.

Kapitel 16

1. När jag, Nephi, hade slutat att tala till mina bröder, sade de till mig:
"Du har yttrat hårda ord emot oss, och det är mera än vi kunna fördraga."

2. Jag sade till dem, att jag visste, att jag talat hårda ord emot de onda i
överensstämmelse med sanningen. De rättfärdiga har jag emellertid
rättfärdigat och betygat, att de skola upphöjas på den yttersta dagen. Det
är de skyldiga, som tycka att sanningen är hård, ty den sårar dem i deras
allra innersta.

3. Och nu, mina bröder, om I voren rättfärdiga och villiga att hörsamma
sanningen, samt giva akt därpå, så att I vandraden uppriktigt för Gud, då
skullen I icke knorra för sanningens skull och säga: Du talar hårda ord emot
oss.

4. Och jag, Nephi, förmanade mina bröder med all flit att hålla Herrens bud.

5. De ödmjukade sig för Herren, så att jag gladde mig och hade förhoppningar
om att de skulle vandra på rättfärdighetens stigar.

6. Allt detta sades och gjordes medan min fader bodde i ett tält i dalen,
som han kallade Lemuel.

7. Och det begav sig, att jag, Nephi, tog en av Ishmaels döttrar till
hustru, och mina bröder togo likaledes Ishmaels döttrar till hustrur;
sammalunda tog Zoram Ishmaels äldsta dotter till hustru.

8. Och således hade min fader fullgjort alla Herrens befallningar, vilka han
fått. Och även jag, Nephi, hade blivit storligen välsignad av Herren.

9. Och det begav sig, att Herrens röst talade till min fader om natten och
befallde honom att på morgonen fortsätta sin resa i ödemarken.

10. När min fader stod upp på morgonen och gick fram till tältöppningen, såg
han till sin stora förundran en rund kula på marken, tillverkad med sällsynt
konstfärdighet av fin mässing. Inuti kulan funnos två visare, av vilka den
ene visade vägen, dit vi skulle gå i ödemarken.

11. Vi samlade tillsammans det vi skulle taga med oss i ödemarken och hela
återstoden av vår föda, vilken Herren givit oss, och vi togo all slags säd,
som vi kunde föra med oss.

12. Vi togo våra tält och begåvo oss ut i ödemarken på andra sidan floden
Laman.

13. Vi reste fyra dagar i nästan sydsydostlig riktning, varefter vi åter
slogo upp våra tält och kallade platsen Shazer.

14. Vi togo våra bågar och pilar samt gingo ut i ödemarken för att skaffa
föda för våra familjer, och när vi skaffat föda för våra familjer återvände
vi till dem i ödemarken, till platsen Shazer. Sedan drogo vi vidare ut i
ödemarken och följde samma riktning samt höllo oss till de fruktbaraste
trakterna, vilka lågo i närheten av Röda havet.

15. Vi färdades många dagsleder och försågo oss med föda med våra bågar och
pilar och våra stenar och slungor, medan vi voro på vandring.

16. Vi följde kulans vägvisning, vilken ledde oss till de mera fruktbara
trakterna i ödemarken.

17. Och när vi hade färdats många dagsleder, slogo vi upp våra tält för en
tid för att vila oss och skaffa föda för våra familjer.

18. Och det begav sig, att jag, Nephi, gick ut på jakt efter föda, och se,
då brast min båge, vilken var gjord av fint stål. När min båge hade brustit,
se, då vredgades mina bröder på mig med anledning av förlusten av min båge,
ty vi fingo ej någon föda.

19. Vi måste återvända utan mat till våra familjer, och emedan de voro
ganska utmattade efter sin resa, ledo de mycket av brist på mat.

20. Och det begav sig, att Laman, Lemuel och Ishmaels söner började knorra
övermåttan med anledning av sina lidanden och bedrövelser i ödemarken, och
även min fader började knorra emot Herren, sin Gud, ja, de voro alla så
fyllda av grämelse, att de knorrade emot Herren.

21. Nu begav det sig, att jag, Nephi, hade blivit ansatt av mina bröder med
anledning av förlusten av min båge och att deras bågar hade förlorat sin
spänstighet. Det började därför bliva mycket svårt, ja så svårt, att vi icke
kunde få något att äta.

22. Jag, Nephi, talade ofta till mina bröder, emedan de åter förhärdat sina
hjärtan, så att de till och med klandrade Herren, sin Gud.

23. Och det begav sig, att jag, Nephi, gjorde en båge av trä och en pil av
en rak käpp, varefter jag beväpnade mig med båge och pil, och med en slunga
med stenar och sade till min fader: "Varthän skall jag gå för att finna
föda?"

24. Han frågade Herren, ty de hade ödmjukat sig till följd av mina ord, ty
jag talade många gånger till dem med hela min själs kraft.

25. Herrens röst kom till min fader och han blev i sanning bestraffad,
emedan han knorrat emot Herren, ja, han blev försänkt i djup sorg.

26. Herrens röst sade till honom: "Betrakta kulan och se det som står
skrivet där!"

27. När min fader såg det som stod skrivet på kulan, fruktade och bävade han
storligen. Detsamma gjorde mina bröder och Ishmaels söner samt våra hustrur.

28. Och det begav sig, att jag, Nephi, såg visarna som voro i kulan, och att
de betjänade oss i förhållande till den tro, flit och uppmärksamhet, som vi
ägnade dem.

29. Det stod likaledes en ny inskrift på dem, vilken var lätt att läsa, och
vilken gav oss insikt om Herrens vägar, och den blev skriven och ändrad tid
efter annan i förhållande till den tro och flit vi ägnat däråt. Sålunda se
vi, att Herren medelst ringa verktyg kan göra stora ting.

30. Och det begav sig, att jag, Nephi, gick högt upp i bergen enligt
föreskrifterna givna på kulan.

31. Och jag dödade villebråd, så att jag fick föda åt våra hustrur och barn.

32. Jag återvände till våra tält med villebrådet, som jag dödat. Huru stor
var icke deras glädje, när de sågo, att jag skaffat föda! Och de ödmjukade
sig inför Herren och tackade honom.

33. Vi fortsatte vår färd och vandrade i nästan samma riktning som i början,
och sedan vi färdats många dagsleder slogo vi upp våra tält igen för att
stanna någon tid.

34. Och det begav sig, att Ishmael dog och blev begraven på den plats, som
kallades Nahom.

35. Och Ishmaels döttrar sörjde djupt över förlusten av sin fader och för
sina i ödemarken utståndna lidandens skull. De knorrade mot min fader,
emedan han hade lockat dem ut ur Jerusalems land och sade: "Vår fader är
död, ja, och vi hava länge vandrat i ödemarken, vi hava lidit stor nöd,
hunger, törst och trötthet, och efter alla dessa lidanden måste vi förgås i
ödemarken av hunger."

36. På det sättet knorrade de emot min fader och även emot mig och ville
återvända till Jerusalem.

37. Och Laman sade till Lemuel och likaledes till Ishmaels söner: "Hör på!
Låtom oss slå ihjäl vår fader och vår broder Nephi, som har åtagit sig att
vara vår herre och lärare, ehuru vi äro hans äldre bröder!

38. Han säger ju, att Herren har talat med honom och ävenledes att änglar
hava betjänat honom. Se, vi veta, att han ljuger för oss. Han förtäljer oss
detta och gör många gärningar genom sina listiga konster för att bedraga
oss, kanhända i den tanken, att han skall kunna föra oss bort i någon
obekant trakt, och sedan han bortfört oss, kan han, som han tror, göra sig
till konung eller regent över oss, så att han kan göra med oss vad han vill
och behagar." På så sätt uppeggade min broder Laman deras hjärtan till
vrede.

39. Och det begav sig, att Herren var med oss, ja, Herrens röst kom och
talade många ord till dem och bestraffade dem allvarligt. När de blivit
bestraffade av Herrens röst, upphörde de med sin vrede och omvände sig från
sina synder, varför Herren åter välsignade oss storligen med föda, så att vi
icke omkommo.

Kapitel 17

1. Vi begåvo oss åter på vår färd ut i ödemarken och från den tiden och allt
framgent färdades vi i nästan ostlig riktning. Vi vandrade och gick igenom
många lidanden i ödemarken och våra kvinnor födde barn i ödemarken.

2. Så stora voro Herrens välsignelser över oss, att ehuru vi livnärde oss på
rått kött i ödemarken, så hade våra kvinnor nog med di att giva sina barn,
och kvinnorna voro starka, ja, som karlar och begynte uthärda sina
besvärligheter under dagsfärderna utan att knorra.

3. Sålunda se vi, att Guds befallningar måste utföras. Om det nu så är, att
människornas barn hålla Guds befallningar, så när han dem och styrker dem
och förser dem med medel, varmed de kunna utföra det som han befallt dem.
Därför försåg han oss med medel den tid vi vistades i ödemarken.

4. Vi vistades en tidrymd av många år, ja, åtta år i ödemarken.

5. Vi kommo till det land, som vi kallade Ymnighet, emedan det fanns mycket
frukt där och även vild honung, och allt detta var tillrett av Herren, för
att vi icke skulle förgås. Vi sågo havet, som vi kallade Irreantum, vilket i
översättning betyder: Många vatten.

6. Vi slogo upp våra tält på havsstranden, och ehuru vi utstått många
lidanden och haft många besvärligheter, ja, så många att vi icke kunna
uppteckna alla, fröjdade vi os övermåttan, när vi kommo till havsstranden.
Vi kallade landet Ymnighet för dess myckna frukts skull.

7. Sedan jag, Nephi, varit i landet Ymnighet många dagar, kom Herrens röst
till mig och sade: "Stå upp och begiv dig upp på berget!" Och jag stod upp
och begav mig upp på berget och ropade till Herren.

8. Och Herren talade till mig och sade: "Du skall bygga en båt enligt den
plan, som jag skall visa dig, på det jag må föra ditt folk tvärsöver dessa
vatten."

9. Jag sade: "Herre, vart skall jag gå för att finna malm att smälta, så att
jag kan förfärdiga verktyg för att bygga båten enligt den plan du visat
mig?"

10. Och det begav sig, att Herren underrättade mig om vart jag skulle gå för
att finna malm, så att jag kunde göra verktyg.

11. Jag, Nephi, gjorde en blåsbälg av djurskinn till att blåsa upp eld med,
och sedan jag gjort en blåsbälg, så att jag kunde blåsa upp eld, slog jag
två stenar mot varandra gör att göra upp eld.

12. Ty Herren hade hittills icke tillåtit oss att hava mycket eld, medan vi
färdades i ödemarken, ty han sade: "Jag vill göra eder mat välsmakande, så
att I icke behöven koka den.

13. Jag vill även vara edert ljus i ödemarken, och jag vill bereda vägen för
eder, om I hållen mina befallningar. Om I gören så, skolen I bliva förda den
rätta vägen till det förlovade landet, och I skolen förnimma, att I stån
under min ledning."

14. Herren sade även: "Sedan I haven anlänt till det förlovade landet,
skolen I veta, att jag, Herren, är Gud, och att jag, Herren, räddade eder
från undergång, ja, att jag förde eder ut ur Jerusalems land."

15. Därför strävade jag, Nephi, efter att hålla Herrens befallningar och
förmanade mina bröder att vara trofasta och idoga.

16. Jag gjorde verktyg av malm, som jag smälte ut ur klippan.

17. Då mina bröder sågo, att jag stod i begrepp att bygga en båt, började de
knorra emot mig, sägande: "Vår broder är en dåre, ty han tror, att han kan
bygga en båt. Ja, han tror även, att han kan fara över dessa stora vatten."

18. Så klagade mina bröder emot mig och hade ingen lust att arbeta, ty de
trodde ej, att jag kunde bygga en båt. De ville ej heller tro, att Herren
hade givit mig några föreskrifter.

19. Nu blev jag, Nephi, mycket bedrövad för deras hjärtans hårdhets skull.
När de sågo, att jag började bliva bedrövad, blevo de så glada i sina
hjärtan, att de fröjdade sig över mig och sade: "Vi visste, att du icke
kunde bygga en båt, ty vi visste, att du led brist på insikt och därför kan
du icke utföra ett så stort arbete.

20. Du är lik vår fader, som låter sig ledas av sitt hjärtas dåraktiga
inbillningar. Han har fört oss ut ur Jerusalems land och vi hava vandrat i
ödemarken alla dessa år. Våra kvinnor, ehuru havande, hava slitit och släpat
och hava fött barn i ödemarken och lidit allt, utom döden. Det skulle hava
varit bättre, om de dött innan de drogo ut ur Jerusalem, än att hava utstått
alla dessa lidanden.

21. Se, under dessa många år hava vi lidit i ödemarken, då vi kunde hava
haft nöje av våra ägodelar och vårt arveland. Ja, vi kunde hava varit
lyckliga.

22. Vi veta, att befolkningen i Jerusalems land var ett rättfärdigt folk, ty
de höllo Herrens förordningar och domar och alla hans bud, enligt Moses'
lag. Vi veta därför, att de voro ett rättfärdigt folk, men vår fader har
dömt dem och fört oss bort emedan vi lyssnade till hans ord och vår broder
är honom lik." På så sätt knorrade mina bröder och klagade över oss.

23. Och jag, Nephi, talade till dem och sade: "Tron I, att våra fäder, som
voro Israels barn, skulle hava blivit förda ut ur egyptiernas händer, om de
icke hörsammat Herrens ord?

24. Ja, menen I, att de skulle hava blivit förda ut ur träldomen, om Herren
icke hade befallt Moses, att han skulle föra dem ut ur träldomen.

25. I veten, att Israels barn voro i träldom. I veten, att de voro betyngda
med åligganden, som voro svåra att stå ut med, och därför veten I, att det
måste hava varit gott för dem att bliva befriade ur träldomen.

26. I veten, att Moses fick befallning av Herren att utföra detta stora
verk. I veten, att vattnet i Röda havet enligt hans ord delade sig och att
de gingo igenom på torr mark.

27. Men I veten, att egyptierna, som drunknade i Röda havet, voro Faraos
härar.

28. I veten även, att de (israeliterna) bespisades med manna i öknen.

29. Ja, I veten även, att Moses med sitt ord, vilket uttryckte den gudomliga
makt, som var i honom, slog på klippan, och vatten kom därur, så att Israels
barn fingo släcka sin törst.

30. Och oaktat de voro ledsagade av Herren, sin Gud, sin Återlösare, som
gick framför dem och visade dem vägen om dagen och gav dem ljus om natten
samt gjorde allt för dem, som var nyttigt för en människa att mottaga, så
förhärdade de likväl sina hjärtan, förblindade sina sinnen och hånade Moses
och den sanne och levande Guden.

31. Och det begav sig, att han i överensstämmelse med sitt ord förgjorde
dem, och enligt sitt ord ledsagade han dem. Enligt sitt ord gjorde han allt
för dem, och intet blev gjort utom genom hans ord.

32. Sedan de gått över floden Jordan, gjorde han dem mäktiga, så att de
kunde utdriva landets barn, ja, skingra och utrota dem.

33. Menen I nu, att detta lands barn, vilka voro i det förlovade landet samt
blevo utdrivna av våra fäder voro rättfärdiga? Se, jag säger eder:
Ingalunda!

34. Menen I, att våra fäder skulle hava varit bättre än dessa, om dessa hade
varit rättfärdiga? Jag säger eder: Ingalunda!

35. Se, Herren aktar allt kött som ett. Den som är rättfärdig har Guds
ynnest, men se, detta folk har förkastat varje Guds ord, och de voro mogna i
orättfärdighet, och Guds vrede vilade på dem i fullt mått. Herren förbannade
landet för dem och välsignade det för våra fäder. Ja, han förbannade det för
dem till deras fördärv, men han välsignade det för våra fäder, så att de
fingo herraväldet över det.

36. Se, Herren har skapat jorden för att den skulle bliva bebodd, och han
har skapat sina barn för att de skulle besitta den.

37. Han uppreser en rättfärdig nation och förgör de ondas nationer.

38. Han för de rättfärdiga bort till utvalda länder, och de onda förgör han
och förbannar landet för dem för deras egen skull.

39. Han regerar högt i himlarna, ty det är hans tron, och denna jorden är
hans fotapall.

40. Han älskar dem som vilja hava honom till sin Gud. Se, han älskade våra
fäder, och han gjorde förbund med dem, ja, med Abraham, Isak och Jakob. Han
ihågkom förbunden, som han hade gjort, och därför förde han dem ut ur
Egyptens land.

41. Han tillrättavisade dem i öknen med sin stav, ty de förhärdade sina
hjärtan, alldeles såsom I haven gjort, och Herren tillrättavisade dem för
deras orättfärdighet. Han sände giftiga, flygande ormar ibland dem, och när
de blivit bitna, tillredde han ett läkemedel för dem, så att de kunde bliva
botade, och det enda de hade att göra var att rikta sina blickar därpå, och
emedan detta medel var så enkelt, eller så lätt, var det många, som omkommo.

42. De förhärdade sina hjärtan den ena gången efter den andra, och de hånade
Moses och även Gud, icke desto mindre blevo de, såsom I veten, av hans
oförlikneliga kraft ledsagade in i det förlovade landet.

43. Och nu, efter allt detta har det inträffat, att de blivit onda, ja,
nästan mogna, och för så vitt jag vet, står redan nu deras undergång för
dörren, ty jag vet, att dagen förvisso kommer, då de måste förgås, med
undantag av några få, som skola bortföras i fångenskap.

44. Därför befallde Herren min fader, att han skulle begiva sig ut i
ödemarken. Judarna traktade även efter att taga hans liv, ja, likaledes
haven I velat taga honom avdaga, så att i edra hjärtan ären I mördare och
dem lika.

45. I ären snara till att göra det onda men sena att ihågkomma Herren eder
Gud. I haven sett en ängel, och han talade till eder, ja, I haven hört hans
röst gång på gång. Han har talat till eder med en mild och stilla röst, men
I haden sådana känslor, att I icke kunden förnimma hans ord, och därför
talade han till eder med en röst liknande tordön, vilket gjorde, att marken
skalv, som om den hölle på att rämna.

46. I veten också, att han kan få jorden att försvinna genom kraften i sitt
allsmäktiga ord, ja, I veten, att genom sitt ord kan han göra de ojämna
platserna jämna, och låta de jämna platserna bliva uppbrutna. O, hur kunnen
I då vara så hårda i edra hjärtan?

47. Se, min själ är sargad av ångest för eder skull, och mitt hjärta svider.
Jag fruktar för att I skolen bliva för evigt förkastade. Se, jag är så fylld
av Guds Ande, att min kroppshydda är svag."

48. Då jag hade talat dessa ord, vredgades de på mig och ville kasta mig i
havets djup. Som de kommo fram för att lägga hand på mig, talade jag till
dem och sade: "I den Allsmäktige Gudens namn befaller jag eder att icke röra
mig, ty jag är fylld med Guds kraft, så att min kropp tyckes vara nära sin
upplösning. Den som läggger hand på mig skall förvissna och bliva som ett
förtorkat rö, och han skall bliva till intet inför Guds kraft, ty Gud skall
slå honom."

49. Och det begav sig, att jag, Nephi, sade till dem, att de icke mera borde
knorra emot sin fader och att de icke skulle vägra att arbeta för mig, ty
Gud hade befallt mig att bygga en båt.

50. Jag sade till dem, att om Gud hade befallt mig att göra allting själv,
så kunde jag göra det. Om han skulle befalla mig att säga till detta vatten:
"Varde du jord!" skulle det bliva jord, ty om jag skulle säga det, skulle
det ske.

51. Om nu Herren har så stor makt och har gjort så många under ibland
människors barn, skulle han då icke kunna undervisa mig att bygga en båt?

52. Jag, Nephi, talade så länge till mina bröder, att de blevo stumma och
icke kunde tvista med mig. De vågade ej heller lägga hand på mig eller röra
mig med sina fingrar under flera dagar. Detta vågade de icke göra av fruktan
för att de skulle förtvina genom att vidröra mig, ty så mäktig var Guds
Ande, och så hade den påverkat dem.

53. Och Herren sade till mig: "Räck åter ut din hand emot dina bröder, och
de skola icke förtvina inför dig, men jag vill skrämma dem, säger Herren,
och detta vill jag göra, på det att de må känna, att jag är Herren, deras
Gud."

54. Jag räckte ut min hand emot mina bröder, och de förtvinade ej, men
Herren skrämde dem enligt det ord, som han talat.

55. Då sade de: "Nu veta vi förvisso, att Herren är med dig, ty vi veta, att
det är Herrens kraft, som har skrämt oss." Och de föllo ned framför mig och
stodo i begrepp att tillbedja mig, men det ville jag ej tillåta dem utan
sade: "Jag är eder broder, ja, eder yngre broder, tillbed därför Herren eder
Gud och hedra eder fader och eder moder, för att ni må länge leva i det land
som Herren, eder Gud, vill giva eder."

Kapitel 18

1. Och det begav sig, att de tillbådo Herren och kommo med mig. Vi timrade
virket med ovanlig skicklighet, ty Herren visade mig tid efter annan på vad
sätt jag skulle behandla båtsvirket.

2. Jag, Nephi, förarbetade icke virket på det sätt, som människor hava lärt,
ej heller byggde jag båten efter människors sed, utan jag byggde den på det
sätt, som Herren visat mig och därför var den icke enligt människors sed.

3. Jag, Nephi, gick ofta upp på berget, och jag bad ofta till Herren, varför
han visade mig stora ting.

4. När jag hade fullbordat båten enligt Herrens ord, sågo mina bröder, att
den var bra, och att arbetet därpå var mycket välgjort, varför de åter
ödmjukade sig inför Herren.

5. Och Herrens röst kom till min fader, att vi skulle stå upp och gå ombord
på båten.

6. Nästa dag gjorde vi allting i ordning: ett stort förråd frukter och kött
från ödemarken samt tillräckligt med honung och föda enligt vad Herren
befallt oss. På morgonen följande dag gingo vi ombord på båten med hela vår
last och vårt utsäde, samt allt, som vi hade fört med oss, envar efter sin
ålder. Så gingo vi alla ombord på båten med våra hustrur och barn.

7. Och min fader hade blivit välsignad med två söner i ödemarken. Den äldre
fick namnet Jakob och den yngre Josef.

8. Sedan vi alla gått ombord på båten och tagit med oss våra förråd och allt
det, varom vi fått befallning, begåvo vi oss till sjöss och drevos framåt av
vinden i riktning mot det förlovade landet.

9. Sedan vi drivits framåt av vinden i många dagar, började mina bröder och
Ishmaels söner, tillika med sina hustrur, förlusta sig. De företogo sig att
dansa, sjunga och föra ett mycket rått språk. Ja, de glömde genom vilken
kraft, de hade blivit förda dit, ja, de voro uppsluppna och mycket ohyfsade.

10. Och jag, Nephi, började storligen frukta för att Herren skulle vredgas
på oss och straffa oss för vår ogudaktighet, så att vi skulle bliva
uppslukade av havets djup. Fördenskull började jag tala till dem med stort
allvar, men se, de vredgades och sade: "Vi vilja ej, att vår yngre broder
skall råda över oss."

11. Laman och Lemuel togo mig och bundo mig med rep och behandlade mig
mycket hårt. Icke desto mindre fördrog Herren det tåligt, på det att han
skulle kunna bevisa sin makt att uppfylla sitt ord, som han talat rörande de
onda.

12. När de hade bundit mig, så att jag icke kunde röra mig, slutade
kompassen vilken Herren gjort, att gå.

13. Fördenskull visste de icke vilken kurs de skulle hålla. Nu uppstod även
en stark storm, ja, en stark och fruktansvärd orkan, och vi blevo drivna
tillbaka under en tidrymd av tre dagar. Då började de storligen frukta för
att drunkna i havet, men ändå lösgjorde de mig ej.

14. På fjärde dagen efter det vi börjat driva tillbaka, tilltog orkanen ännu
mera i styrka.

15. Och det begav sig, att vi voro nära att uppslukas i havets djup. Sedan
vi drivit tillbaka fyra dagar, började mina bröder inse, att Guds domar voro
över dem, och att de måste förgås, om de icke omvände sig från sina
missgärningar. Därför kommo de till mig och löste bojorna på mina handleder,
och se, dessa hade svullnat mycket, och även mina fotleder voro mycket
svullna och ytterst ömma.

16. Icke desto mindre upplyfte jag mina ögon till Gud och prisade honom hela
dagen, och jag knorrade icke mot Herren över mina lidanden.

17. Visserligen hade min fader, Lehi, ofta talat till dem och ävenså till
Ishmaels söner, men se, de andades hot mot envar, som vågade försvara mig.
Och emedan mina föräldrar voro svaga av ålder och haft stor sorg för sina
barns skull, kände de sig nedtryckta, ja, lågo till sängs sjuka.

18. På grund av sina bekymmer och sin stora sorg och mina bröders ondska
voro de nära att bliva borttagna från detta livet för att möta sin Gud, ja,
det syntes, som om de skulle behöva lägga sina gråa hår djupt i stoftet, ja,
de voro nära att med sorg sänkas i en våt grav.

19. Jakob och Josef som voro unga och därför behövde mycken omvårdnad,
saknade med sorg sin moder i hennes lidande, men varken min hustru med sina
tårar och böner eller mina barn kunde beveka mina bröders hjärtan, så att de
ville lössläppa mig.

20. Det fanns intet annat än Guds makt, vilken hotade dem med undergång, som
kunde uppmjuka deras hjärtan, och när de sågo, att de stodo i fara att bliva
uppslukade av havets djup, ångrade de, vad de hade gjort och lössläppte mig.

21. När de hade lössläppt mig, se, då tog jag kompassen, och den visade
riktningen dit jag önskade fara. Och jag bad till Herren, och när jag hade
bett upphörde vindarna, och stormen lade sig, och det blev lugnt.

22. Och jag, Nephi, styrde båten och vi seglade åter i riktning mot det
förlovade landet.

23. När vi hade seglat många dagar, kommo vi till det förlovade landet och
landstego och slogo upp våra tält, och vi kallade det: Det förlovade landet.

24. Vi började plöja jorden och så säd, ja, vi sådde alla de frön, som vi
fört med oss från Jerusalems land, och det växte utomordentligt, så att vi
blevo rikligen välsignade.

25. När vi färdades i ödemarken i det förlovade landet funno vi alla slags
djur i skogarna: både kon och oxen, åsnan och hästen, geten och stengeten
och alla slags vilda djur, som människorna kunde begagna sig av. Vi funno
också all slags malm, både av guld, silver och koppar.

Kapitel 19

1. På Herrens befallning gjorde jag plåtar av metall, på vilka jag kunde
inrista mitt folks uppteckningar. Och på plåtarna, som jag gjort, inristade
jag min faders uppteckningar, och skildringar från våra resor i ödemarken,
samt min faders profetior; likaledes har jag inristat många av mina egna
profetior därpå.

2. Och på den tiden, då jag gjorde dem, visste jag ej, att jag skulle få
befallning av Herren att göra dessa plåtar, och fördenskull äro min faders
uppteckningar och hans fäders släkttavla och största delen av allt som vi
företogo oss i ödemarken, inristade på de nyss nämnda plåtarna. Det som
tilldrog sig innan jag gjorde dessa plåtar, är i själva verket omständligare
omnämnt på de första plåtarna.

3. Sedan jag på befallning gjort dessa plåtar, fick jag, Nephi, en
befallning att skriva om den andliga verksamheten och profetiorna, det vill
säga de tydligare och värdefullare ställena på dessa plåtar. Det, som redan
skrivits, skulle bliva bevarat för mitt folks undervisning, vilket skulle
besitta landet och likaledes för andra visa ändamål, vilka Herren känner.

4. Därför gjorde jag, Nephi, uppteckningar på de andra plåtarna, vilka giva
en redogörelse - eller en omständligare redogörelse för mitt folks krig,
stridigheter och undergång. Detta har jag gjort samt givit mitt folk
befallning om vad de skulle göra efter min bortgång, samt att dessa plåtar
skulle överlämnas från ett släktled till ett annat, eller från en profet
till en annan till dess Herren annorlunda befaller.

5. En beskrivning om huru jag gjorde dessa plåtar skall givas framdeles. Se,
jag fortsätter i enlighet med vad jag talat, och detta gör jag på det att
det som är heligare må kunna bevaras för mitt folks undervisning.

6. Dock skriver jag inte på dessa plåtar, med mindre jag tror det vara
heligt. Om jag nu misstager mig, så misstogo sig även de som levde fordom.
Jag vill dock ej urskulda mig för andra människors skull, utan på grund av
min egen köttsliga svaghet,

7. ty vad några människor anse vara av stort värde både för kroppen och
själen, det akta andra för intet och trampa under sina fötter. Ja, människor
trampa själva Israels Gud under sina fötter. Jag säger: "trampa under sina
fötter", men jag vill med andra ord säga: De akta honom för intet och
hörsamma ej hans råds röst.

8. Se, han kommer, enligt ängelns ord, sexhundra år efter min faders
utvandring från Jerusalem.

9. För sin ogudaktighets skull kommer världen att akta honom för intet.
Därför skola de gissla honom, och han skall lida det med tålamod, de skola
slå honom, och han skall tåligt lida, ja, de skola bespotta honom, och han
tager det med tålamod till följd av sin ömma kärlek och långmodighet emot
människornas barn.

10. Våra fäders Gud, som förde dem ut ur Egypten, ut ur träldomen, och av
vilken de blevo bevarade i öknen, ja, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud
överlämnar sig enligt ängelns ord som en människa uti onda människors
händer, för att såsom Zenock säger upplyftas, bliva korsfäst såsom Neum
säger, och bliva lagd i en grav som Zenos säger, då han talar om de tre
dagarnas mörker, vilket skulle vara ett tecken på hans död, givet till dem
som bo på havets öar, och i synnerhet till dem som äro av Israels hus.

11. Ty så talade profeten: "Herren Gud skall förvisso på den dagen besöka
hela Israels hus, några med sin röst, för deras rättfärdighets skull till
deras stora fröjd och frälsning, och andra med sin makts åskor och blixtar,
med orkaner, eld, rök och mörkers dimma samt med jordremnor och med bergens
upphöjning."

12. Allt detta måste förvisso ske, säger profeten Zenos. Och jordens klippor
skola rämna, och till följd av jordens jämmer skola många konungar på öarna
i havet, påverkade av Guds Ande, utropa: "Naturens Gud lider!"

13. Rörande dem som äro i Jerusalem, säger profeten, att de skola bliva
gisslade av alla folk, emedan de korsfästa Israels Gud och bortvända sina
hjärtan, förkastande tecken och under samt Israels Guds makt och härlighet.

14. Emedan de bortvända sina hjärtan, säger profeten, samt hava föraktat
Israels Helige, skola de vandra i köttet och förgås. De skola bliva föremål
för häpnad, hån och spott och bliva hatade ibland alla nationer.

15. Dock, när den dagen kommer, säger profeten, då de icke längre bortvända
sina hjärtan från Israels helige, skall han ihågkomma förbunden, som han
gjorde med deras fäder.

16. Ja, då skall han ihågkomma öarna i havet, ja, alla dem som äro av
Israels hus vill jag insamla, säger Herren i enlighet med profeten Zenos'
ord, från jordens fyra väderstreck.

17. Ja, hela jorden skall se Herrens frälsning, säger profeten. Varje
nation, släkt, tungomål och folk skall välsignas.

18. Jag, Nephi, har skrivit detta för mitt folk för att om möjligt kunna
förmå dem att ihågkomma Herren sin Återlösare.

19. Därför talar jag till hela Israels hus, om så sker, att de erhålla dessa
plåtar.

20. Se, jag är så upprörd i min ande, att jag är svag i alla leder, över dem
som äro i Jerusalem, ty om Herren icke hade varit barmhärtig och visat mig
det som angick dem på samma sätt som han gjorde med forna profeter, skulle
även jag hava förgåtts.

21. Han visade förvisso de forna profeterna allt som angick dem, och han
visade även många det som angår oss, varför vi måste veta det som angår dem,
ty det står skrivet på mässingsplåtarna.

22. Nu begav det sig, att jag, Nephi, undervisade mina bröder om detta, och
jag läste mycket för dem av det som stod inristat på mässingsplåtarna, så
att de skulle få kunskap om Herrens verk i andra länder ibland forna folk.

23. Och jag läste mycket för dem av det som stod skrivet i Moses' bok; men
på det jag till fullo måtte kunna förmå dem att tro på Herren, deras
Återlösare, läste jag för dem det som var skrivet av profeten Jesaja. Jag
tillämpade nämligen all helig skrift på oss, så att den måtte vara oss till
nytta och lärdom.

24. Därför talade jag till dem och sade: "Hören profetens ord, I, som ären
en återstod av Israels hus, en gren, som blivit avbruten, hören profetens
ord, som skrevos för hela Israels hus, och tillämpen dem på eder själva, så
att I mån hava hopp, liksom edra bröder, från vilka I ären avbrutna, ty
profeten har skrivit sålunda:

Kapitel 20

1. 'Given akt och hören detta, o Jakobs hus, I, som ären nämnde med Israels
namn och haven kommit ut ur Judas källor eller ut ur dopets vatten, I som
svärjen vid Herrens namn och nämnen Israels Gud, dock ej i sanning eller
rättfärdighet.

2. Likväl kallen I eder efter den heliga staden men stödjen eder icke på
Israels Gud, som är Härskarornas Herre, ja, Härskarornas Herre är hans namn.

3. Se, det som tillförne skett har jag förkunnat i begynnelsen; det utgick
från min mun, och jag framställde det, och jag visade det plötsligt.

4. Jag gjorde det, emedan jag visste, att du är egensinnig, att din hals är
en järnsena och din panna koppar;

5. därför har jag ända från begynnelsen förklarat dig det, förrän det
skedde, visade jag dig det, på det du icke skulle kunna säga: Min avgud har
gjort det och min utskurna avbild och min gjutna avbild har befallt det.

6. Du har sett och hört allt detta, och viljen I icke förkunna det, och att
jag från denna stund har visat dig nya ting, ja, fördolda ting, vilka du
icke kände till?

7. Nu skapas de och icke i begynnelsen; de blevo förkunnade för dig, innan
du hade hört något om dem, på det du icke skulle kunna säga: Se, det visste
jag!

8. Ja, och du varken hörde eller visste något därom, ja, från den stunden
var ditt öra icke öppnat, ty jag visste, att du skulle handla mycket
trolöst, och att du kallades "överträdare" allt från din moders sköte.

9. Likväl vill jag vara långmodig för mitt namns skull, och för min äras
skull vill jag avhålla mig från att förgöra dig.

10. Ty se, jag har luttrat dig, jag har utkorat dig i lidandets ugn.

11. För min egen skull, ja, för min egen skull, vill jag göra detta, ty jag
vill ej tillåta att mitt namn bliver vanhelgat, och jag vill ej giva någon
annan min ära.

12. Hören mig, o Jakob och Israel, min kallade! Ty jag är Han. Jag är den
förste, och jag är också den siste.

13. Min hand har även lagt jordens grundval, och min högra hand har utspänt
himlarna. Jag kallade på dem, och de stodo upp tillsammans.

14. Församlen eder, I alle, och hören; vem ibland dem har förkunnat detta
för dem? Honom har Herren älskat, ja, och han skall uppfylla sitt ord, som
han förkunnat genom dem. Han skall göra med Babylon efter sitt eget behag,
och hans arm skall komma på kaldéerna.

15. Vidare säger Herren: Jag, Herren, har talat, ja, jag har kallat honom
att förkunna, jag har låtit honom komma, och han skall göra sin väg
lyckosam.

16. Kommen fram till mig, jag har icke talat i hemlighet; från begynnelsen
från den tiden då det förkunnades, har jag talat, och Herren Gud och likaså
hans Ande hava sänt mig.

17. Och så säger Herren, din Återlösare, Israels helige: Jag har sänt honom.
Herren, din Gud, som lär dig vad gagneligt är, som leder dig på den vägen du
bör gå, han har gjort det.

18. O, att du hade givit akt på mina bud! Då skulle din frid varit såsom en
ström och din rättfärdighet såsom havets böljor.

19. Din ätt skulle också hava varit såsom sanden och din livsfrukt såsom
sandkornen. Dess namn skulle ej hava blivit utplånat, ej heller utrotat från
min åsyn.

20. Gån ut ifrån Babylon, flyn från kaldéerna, med jubelsång förkunnen,
förtäljen detta, utspriden det till jordens ända! Sägen: Herren har återlöst
sin tjänare Jakob.

21. De törstade icke, han ledsagade dem genom öknarna, han lät vatten flyta
åt dem ur klippan, klippan klöv han, och vatten forsade fram därur.

22. Och ehuru han gjorde allt detta och även mera, så finnes det dock för de
onda ingen frid, säger Herren.

Kapitel 21

1. Och åter: Hören, o I Israels hus, alle I, som ären avbrutna och utkastade
för mitt folks herdars ogudaktighets skull, ja, alle I, som ären avbrutna
och skingrade, och som äro av mitt folk, o Israels hus. Lyssnen o öar och
hören I fjärran folk! Herren har kallat mig från min moders liv, från min
moders sköte har han nämnt mig vid namn.

2. Och han har gjort min mun lik ett skarpt svärd, i sin hands skugga har
han dolt mig och gjort mig till en vass pil, i sitt koger har han gömt mig

3. och sagt till mig: Du är min tjänare, o Israel, i vilken jag vill bliva
härliggjord!

4. Då sade jag: Jag har arbetat fåfängt, jag har bortslösat min kraft för
intet och förgäves, dock är min dom hos Herren och min lön hos min Gud.

5. Och nu säger Herren, som från min moders sköte danade mig att vara sin
tjänare till att åter bringa Jakob till honom. Även om Israel icke samlas,
skall jag dock vara ärad i Herrens ögon, och min Gud skall vara min styrka.

6. Och han sade: Det är ringa, att du skall vara min tjänare att uppresa
Jakobs stammar och återställa de överblivna av Israel; jag vill även sätta
dig till ett ljus för icke-judarna, att du skall vara min frälsning intill
jordens ändar.

7. Så säger Herren, Israels Återlösare, hans Helige, till honom som
människor förakta, till honom som folken avsky, till regenters träl:
Konungar skola se och stå upp, även furstar skola tillbedja för Herrens
skull, som är trofast.

8. Så säger Herren: På en välbehaglig tid har jag hört eder, o, I havets
öar, och på en frälsningsdag har jag hjälpt eder, och jag skall bevara dig
och giva dig min tjänare att göra förbund med folket, att stadfästa jorden
och utskifta de öde arvedelarna;

9. så att du kan säga till fångarna: Gån ut! och till dem, som sitta i
mörker: Visen eder! De skola nära sig på vägarna och på alla höga platser
finna betesmarker.

10. De skola ej hungra ej heller törsta, ej heller skall hettan eller solen
skada dem, ty deras förbarmare skall ledsaga dem, ja, till vattenkällorna
skall han visa vägen.

11. Och jag skall göra alla mina berg till väg, och mina farvägar skola vara
upphöjda.

12. Och då, o Israels hus, skola dessa komma fjärran från, och se, några
från norden och från västern och andra från sinéernas land.

13. Sjungen, o I himlar, och fröjda dig, du jord, ty deras fötter, som äro i
öster, skola bliva beståndande! Bristen ut i jubelsång, o I berg, ty de
skola aldrig mera bliva slagna, ty Herren har hugsvalat sitt folk och vill
förbarma sig över sina betryckta.

14. Men se, Sion har sagt: Herren har övergivit mig, och min Herre har
förgätit mig, men han vill visa, att det har han ej.

15. Ty kan en kvinna förgäta sitt diande barn, så att hon icke har
medlidande med sitt livs son? Ja, de kunna möjligtvis förgäta, dock vill jag
ej förgäta dig, o Israels hus.

16. Se, i dina händer har jag tecknat dig, dina murar äro beständigt för
mig.

17. Dina barn skola komma med hast emot dem som vilja nedriva dig, och de
som ödelägga skola draga bort ifrån dig.

18. Lyft upp dina ögon runt omkring och se: Alla dessa församla sig, och de
komma till dig. Så sant jag lever, säger Herren, skall du visserligen bära
dem alla såsom ett smycke och omgjorda dig med dem alldeles såsom en brud.

19. Ty dina förödda och ödsliga boningsorter och ditt förhärjade land skola
bliva för trånga för invånarna, och de som uppslukade dig skola vara långt
borta.

20. De barn, som du skall få, sedan du förlorat de första, skola ännu en
gång säga i dina öron: Utrymmet är mig för trångt, giv mig en plats, där jag
kan bo!

21. Då skall du i ditt hjärta säga: Vem har givit mig dessa, eftersom jag
förlorat mina barn och är ensam, en fånge, som flyttas hit och dit? Och vem
har fostrat dessa? Se, jag var ensam kvar. Dessa, var hava de varit?

22. Så säger Herren Gud: Se, jag vill upplyfta min hand till nationerna och
uppresa mitt banér för folken, och de skola bära dina söner i sina armar,
och dina döttrar skola bliva burna på deras axlar.

23. Konungar skola bliva dina fosterfäder och deras drottningar dina ammor.
Med ansiktet mot jorden skola de falla ned för dig, de skola rulla sig i
stoftet för dina fötter, och du skall erkänna, att jag är Herren, ty de som
förbida mig, skola ej komma på skam.

24. Ty skall väl den mäktige fråntagas sitt byte, eller skola de rättmätigt
fängslade befrias?

25. Men så säger Herren: Även från den mäktige skola hans fångar ryckas, och
den fruktansvärdes rov skall bliva befriat, ty jag vill strida mot honom,
som strider mot dig, och jag vill frälsa dina barn.

26. Dem som dig förtrycka skall jag bespisa med deras eget kött, de skola
dricka sig druckna av sitt eget blod såsom av sött vin, och allt kött skall
förnimma, att jag, Herren, är din Frälsare, och din Återlösare, den Starke i
Jakob.'"

Kapitel 22

1. Sedan jag, Nephi, hade läst dessa skriftställen, vilka voro inristade på
mässingsplåtarna, kommo mina bröder till mig och sade: "Vad betyder det, som
du läst? Skall det förstås i enlighet med det som är andligt och som skall
ske andligen och icke i köttslig mening?"

2. Jag, Nephi, sade till dem: "Se, det uppenbarades för profeten genom
Andens röst, ty genom Anden få profeterna kännedom om allt, som skall
vederfaras människornas barn i köttet.

3. Därför är det, som jag läst sådant, som angår både det timliga och
andliga, ty det är klart, att Israels hus, förr eller senare, skall spridas
ut över hela jordens yta och ibland många nationer.

4. Se, det finnes redan många, om vilka de som bo i Jerusalem icke hava
någon kunskap. Ja, största delen av stammarna äro bortförda, och de äro
skingrade hit och dit på öarna i havet, och vart de gått vet ingen av oss,
endast att de blivit bortförda.

5. Sedan de blivit bortförda, har detta profeterats om dem och om alla som
hädanefter skola bliva skingrade och förvillade för Israels Heliges skull,
ty emot honom vilja de förhärda sina hjärtan, och därför skola de bliva
skingrade och hatade av alla människor.

6. Dock, sedan de blivit vårdade av icke-judarna och Herren upplyft sin hand
över dessa och upprest dem som ett baner, och sedan deras barn blivit burna
i deras armar och deras döttrar på deras skuldror, se, då sker detta, varom
här talas, i timlig mening, ty så äro Herrens förbund med våra fäder, och
det syftar på oss i kommande dagar såväl som på alla våra bröder, som äro av
Israels hus.

7. Det betyder, att tiden kommer då, sedan hela Israels hus blivit skingrat
och förvillat, Herren Gud skall uppresa en mäktig nation bland icke-judarna,
ja, även i detta land, och av denna skall våra efterkommande bliva
skingrade.

8. Och sedan skall Herren Gud börja utföra ett underbart verk ibland
icke-judarna, vilket skall bliva av stort värde för våra efterkommande,
varför de liknas vid barn, som näras av icke-judarna och bäras i deras armar
och på deras axlar.

9. Det skall även bliva av värde för icke-judarna, och icke blott för dessa
utan för hela Israels hus för att kungöra den himmelske Faderns förbund med
Abraham, så lydande: 'I din säd skola alla jordens släkter varda
välsignade.'

10. Jag önskar, mina bröder, att I skolen veta, att alla jordens släkten
icke kunna varda välsignade med mindre han blottar sin arm inför alla
nationers ögon.

11. Därför skall Herren Gud göra detta för att åstadkomma sina förbund och
sitt evangelium till dem som äro av Israels hus.

12. Han skall åter föra dem ut ur fångenskap, och de skola bliva samlade i
sina arveländer. De skola föras ut ur obemärkthet och mörker och skola veta,
att Herren är deras Frälsare och deras Återlösare, Israels Starke.

13. Blodet från den stora och avskyvärda kyrkan, hon, som är hela jordens
sköka, skall komma över deras egna huvuden, ty de skola kriga med varandra,
och svärdet i deras egna händer skall falla på deras egna huvuden, och de
skola vara druckna av sitt eget blod.

14. Men alla de nationer, som kriga mot dig, o Israels hus, skola vända sig
den ena emot den andra, och de skola falla i den grop, som de grävde för att
fånga Herrens folk. Alla de som kämpa mot Sion skola förgöras, och den stora
skökan, som har förvänt Herrens rätta vägar, ja, den stora och avskyvärda
kyrkan, skall falla till jorden, och stort bliver hennes fall.

15. Ty se, säger profeten, tiden kommer med hast, då Satan icke mera skall
hava makt över människornas barns hjärtan. Dagen kommer nämligen snart, då
alla de stolta och de som göra det onda skola vara som strån och dagen
kommer, då de måste brännas.

16. Ty tiden kommer snart, då Guds vrede i hela sin fullhet skall utgjutas
över alla människornas barn, ty han vill icke fördraga, att de ogudaktiga
skola förgöra de rättfärdiga.

17. Han vill därför bevara de rättfärdiga förmedelst sin makt, även om så
är, att hans vrede i hela sin fullhet måste utgjutas och de rättfärdiga
bevaras därigenom att deras fiender ödeläggas av eld. Därför behöva de
rättfärdiga icke frukta, ty så säger profeten: 'De skola bliva frälsta, även
om så vore genom eld.'

18. Se, mina bröder! Jag säger eder, att detta måste ske snart, ja, blod,
eld och rökmoln måste komma, och det måste ske på denna jordens yta, och det
kommer över människorna i köttet, om så är, att de skola förhärda sina
hjärtan emot Israels Helige.

19. Ty se, de rättfärdiga skola ej förgås, men tiden kommer förvisso, då
alla de som strida emot Sion skola utrotas.

20. Herren skall förvisso bereda vägen för sitt folk för att uppfylla Moses'
ord, vilka han talade, sägande: 'En profet, lik mig, skall Herren eder Gud
uppväcka åt eder. Honom skolen I höra i allt vad han säger till eder, och
det skall ske, att alla de, som icke vilja höra den profeten, skola utrotas
ur folket.'

21. Nu förklarar jag, Nephi, för eder, att denne profet, varom Moses talade,
var Israels Helige. Därför skall han verkställa dom i rättfärdighet.

22. De rättfärdiga behöva ej frukta, ty de äro de, som icke skola bliva
förvillade. Det är djävulens rike, vilket skall uppbyggas ibland
människornas barn, vilket rike är upprättat ibland dem som äro i köttet.

23. Ty tiden kommer snabbt, då alla kyrkor, som äro bildade för att vinna
timliga fördelar, och alla de som äro bildade för att få makt över köttet,
och de som äro bildade för att vinna anseende i världens ögon, och de som
trakta efter köttets begärelser och det som tillhör världen samt göra all
slags orättfärdighet, ja, med ett ord, alla de som tillhöra djävulens rike,
äro de, som måste frukta och skälva och bäva, som måste falla ned i stoftet
och som måste förtäras som strån. Detta är enligt profetens ord.

24. Tiden kommer snabbt, då de rättfärdiga måste bliva förda ut som kalvar
ur stallet, och Israels Helige måste regera med herradöme och makt och kraft
och stor härlighet.

25. Han samlar sina barn från jordens alla delar, och han räknar sina får,
och de känna honom, och det skall bliva ett fårahus och en herde, och han
skall föda sina får, och i honom skola de finna bete.

26. Till följd av hans folks rättfärdighet, har Satan ingen makt, varför han
icke kan bliva löst på många år, ty han har ingen makt över folkets hjärtan,
ty de bo i rättfärdighet och Israels Helige regerar.

27. Se nu säger jag, Nephi, till eder, att allt detta måste ske i köttet.

28. Men se, alla nationer, släkten, tungomål och folk skola bo i trygghet i
Israels Helige, om de vilja omvända sig.

29. Nu slutar jag, Nephi, ty jag vågar icke tala vidare angående dessa ämnen
ännu.

30. Därför, mina bröder, önskar jag, att I skolen betänka, att det som står
skrivet på mässingsplåtarna är sant, och de betyga, att en människa måste
lyda Guds befallningar.

31. I bören därför ej mena, att jag och min fader äro de enda, som hava
betygat och lärt detta. Om I emellertid hållen buden och ären trofasta
intill änden, skolen I bliva frälsta på den yttersta dagen. Så är det. Amen.

                              NEPHIS ANDRA BOK

Berättelsen om Lehis död. Nephis bröder sätta sig upp emot honom. Herren ger
honom tillsägelse att bege sig ut i ödemarken. Hans vandringar där o.s.v.

Kapitel 1

1. Sedan jag, Nephi, slutat undervisa mina bröder, talade vår fader, Lehi,
länge till dem om huru stora ting Herren hade gjort för dem genom att föra
dem ut ur Jerusalems land.

2. Han talade till dem om deras uppstudsighet på havet och Guds
barmhärtighet, som skonade deras liv, så att de icke blevo uppslukade av
sjön.

3. Han talade även till dem om det förlovade landet, vilket de erhållit och
om huru barmhärtig Herren hade varit, då han tillsade oss att fly ut ur
Jerusalems land.

4. "Ty," sade han, "jag har sett en syn, och därigenom vet jag, att
Jerusalem har blivit förstört, och om vi hade förblivit i Jerusalem, skulle
vi också hava förgåtts.

5. Men," sade han, "oaktat våra lidanden hava vi kommit till ett förlovat
land, ett land utvalt framför alla andra länder, ett land, vilket enligt ett
förbund, som Herren Gud slutit med mig, skall bliva ett arveland för mina
efterkommande. Ja, Herren har genom förbund givit detta land åt mig och åt
mina barn evinnerligen samt även åt alla dem som av Herrens hand skulle
bliva förda ut ur andra länder.

6. Därför profeterar jag, Lehi, i överensstämmelse med Andens maning i mitt
inre, att inga skola inkomma i detta land, med mindre de föras in av Herrens
hand.

7. Detta land är därför helgat åt den som han för hit. Om så sker, att de
tjäna honom i överensstämmelse med de bud han givit, skall det bliva ett
fritt land för dem. Därför skola de aldrig föras i fångenskap, men om så
sker, är det för deras orättfärdighets skull. Om orättfärdighet kommer att
överflöda, skall landet bliva förbannat för deras skull, men för de
rättfärdiga skall det bliva välsignat evinnerligen.

8. Se, det är visdom i att detta land ännu är okänt för andra nationer, ty
annars skulle dessa översvämma landet, så att det icke skulle finnas rum för
ett arveland.

9. Därför fick jag, Lehi, ett löfte, att om de vilka Herren Gud skulle föra
ut ur Jerusalems land vilja hålla hans bud, skola de trivas här i detta
land, och de skola vara dolda för alla andra nationer, så att de skola äga
det själva. Om så sker, att de hålla hans bud, skola de bliva välsignade i
detta land och ingen skall ofreda dem eller taga deras arveland ifrån dem,
utan de skola bo i trygghet evinnerligen.

10. Men se, när tiden kommer, att de sjunka ned i vantro, sedan de mottagit
så stora välsignelser av Herren - de hava fått kunskap om jordens skapelse
och alla människor, de känna till Herrens stora och underbara verk ända från
världens skapelse, de hava fått makt att göra allting genom tro, de hava
alla buden från begynnelsen och blevo genom hans oändliga godhet förda in i
detta dyrbara förlovade land -om, säger jag, den dagen kommer, att de
förkasta Israels Helige, den sanne Messias, sin Återlösare och sin Gud, se,
då skola hans, den Rättfärdiges, domar drabba dem.

11. Ja, han skall bringa andra nationer till dem och giva dessa makten, han
skall taga deras land ifrån dem och han skall låta dem bliva skingrade och
slagna.

12. Ja, allt eftersom ett släktled går upp i ett annat, skall det bliva
blodsutgjutelse och stora hemsökelser ibland dem. Jag vill därför, mina
söner, att I skolen komma ihåg, ja, jag vill, att I skolen hörsamma mina
ord.

13. O, att I viljen vakna upp! Vakna upp från en djup sömn, ja, från
helvetets sömn, och avskaka de förskräckliga bojor, varmed I ären bundna. De
äro de bojor, som binda människors barn, så att de föras fångna ned i det
eviga eländets och lidandets avgrund.

14. Vaknen och stån upp ur stoftet, och hören eder skälvande faders ord,
vilkens lemmar I snart måsten nedlägga i den kalla, tysta graven, varifrån
ingen vandrare kan återvända. Några få dagar till och jag kommer att lämna
denna världen.

15. Men se, Herren har återlöst min själ från helvetet. Jag har sett hans
härlighet, och jag är för evigt omsluten av hans kärleks armar.

16. Min önskan är, att I skolen komma ihåg att iakttaga Herrens stadgar och
rätter. Se, detta har varit angeläget för min själ från begynnelsen.

17. Mitt hjärta har varit tyngt av sorg tid efter annan, ty jag har fruktat
för att Herren, eder Gud, till följd av edra hjärtans hårdhet, skulle komma
över eder med sin vrede i fullaste mått, så att I skullen bliva förkastade
och förgjorda evinnerligen,

18. eller att en förbannelse skulle komma över eder under många släktled och
att I skullen bliva hemsökta av svärd och hunger och bliva hatade och
bortförda i djävulens makt och fångenskap.

19. O, mina söner! Måtte detta icke drabba eder, utan måtten I bliva ett
utvalt och av Herren benådat folk! Men se, hans vilja ske, ty hans vägar äro
rättfärdiga evinnerligen.

20. Han har sagt: 'Såframt I hållen mina bud, skolen I hava framgång i
landet, men om I icke viljen hålla mina bud, skolen I icke få komma fram för
mitt ansikte.'

21. Nu, på det min själ måtte fröjdas över eder och mitt hjärta lämna denna
värld med glädje för eder skull och jag icke bringas ned i graven med
bedrövelse och sorg, stån upp ur stoftet mina söner! Varen män, och varen
beslutsamma av en själ och ett hjärta, förenade i allt, att I icke måtten
falla i träldom,

22. att I icke måtten bliva förbannade med svår förbannelse, likaså att I
icke måtten ådraga eder en rättfärdig Guds misshag till fördärv, ja, till
evigt fördärv av både själ och kropp.

23. Vaknen upp, mina söner! Ifören eder rättfärdighetens vapenrustning!
Avskaken bojorna med vilka I ären bundna och kommen fram utur dunkel och
stån upp ur stoftet!

24. Motstån icke längre eder broder, vars syner hava varit härliga och som
har hållit buden ända sedan vi drogo ut ur Jerusalem och som har varit
medlet i Guds hand att föra oss fram till det förlovade landet. Hade det
icke varit för honom, skulle vi hava omkommit av hunger i ödemarken, och
dock haven I traktat efter hans liv, ja, han har lidit stor sorg för eder
skull.

25. Jag fruktar och bävar mycket för eder skull av rädsla för att han åter
skall få lida, ty se, I haven anklagat honom för att hava eftertraktat makt
och myndighet över eder, men jag vet, att han har strävat varken efter makt
eller myndighet över eder utan har sökt Guds ära och eder egen eviga
välfärd.

26. I haven knorrat, emedan han har varit rättfram emot eder. I sägen, att
han varit sträng. I sägen, att han vredgats på eder, men se, hans skarphet
var skärpan i Guds ords kraft, som var i honom, och det som I kallen vrede
var sanningen, sådan den är i Gud, vilken han icke kunde tillbakahålla utan
måste djärvt uppenbara rörande edra missgärningar.

27. Det måste så vara, att Guds kraft är i honom, så att han kan befalla
eder och I måsten lyda. Men se, det var icke han, utan det var Herrens Ande,
som var i honom, vilken öppnade hans mun till att tala, varför han icke
kunde tillsluta den.

28. Nu, min son Laman och likaledes Lemuel och Sam och även mina söner, som
äro Ishmaels söner, se, om I viljen hörsamma Nephis röst, skolen I icke
förgås. Om I viljen hörsamma honom, giver jag eder en välsignelse, ja, det
är min första välsignelse.

29. Men om I icke viljen hörsamma honom, återtager jag min första
välsignelse, ja, min välsignelse, och den skall vila på honom.

30. Och nu, Zoram, talar jag till dig: Se du är Labans tjänare; dock blev du
förd ut ur Jerusalems land, och jag vet, att du är en verklig vän till min
son, Nephi, evinnerligen.

31. Emedan du har varit trogen, skall dina efterkommande bliva välsignade
med hans efterkommande, så att de länge skola bo och hava framgång i detta
land, och intet utom ondska ibland dem skall kunna skada eller rubba deras
välstånd i detta land evinnerligen.

32. Därför har Herren, om I hållen hans bud, helgat detta land, så att dina
efterkommande, såväl som min sons kunna bo här i trygghet.

Kapitel 2

1. Och nu, Jakob, talar jag till dig: Du är min förstfödde under mina
bekymmers dagar i ödemarken. Se, i din barndom har du lidit bedrövelser och
stor sorg för dina bröders råhets skull.

2. Icke desto mindre har du, Jakob, min i ödemarken förstfödde, fått kunskap
om Guds storhet, och han skall helga dina lidanden till ditt bästa.

3. Därför skall din själ bliva välsignad, och du skall bo i trygghet
tillsammans med din broder, Nephi, och dina dagar skola ägnas åt att tjäna
Gud. Därför vet jag, att du är återlöst genom din Återlösares rättfärdighet,
ty du har sett, att han, när tiden är fullbordad, kommer för att bringa
människorna frälsning.

4. Du har i din ungdom sett hans härlighet, och därför är du välsignad lika
med dem, vilka han skall betjäna i köttet, ty Anden är densamme i går, i dag
och till evig tid, och vägen är beredd ända sedan människans fall, och
frälsning är fri.

5. Människorna hava fått undervisning nog till att skilja mellan gott och
ont, och lagen är dem given. Och medelst lagen är intet kött
rättfärdiggjort, eller, av lagen äro människorna utestängda, och likaledes
medelst den andliga lagen omkomma de. De förlora det goda och bliva
evinnerligen olyckliga.

6. Därför kommer återlösningen i och genom den helige Messias, ty han är
full av nåd och sanning.

7. Se, han offrar sig, ett offer för synd för att fullborda lagen för alla
dem som hava ett förkrossat hjärta och en ångerfull ande, och för ingen
annan kan lagen fullbordas.

8. Huru viktigt är det därför icke att kungöra dessa sanningar för jordens
invånare, på det de må veta, att intet kött kan bo i Guds närhet utom genom
den heliga Messias' förtjänster, barmhärtighet och nåd - hans, som nedlägger
sitt köttsliga liv och återtager det genom Andens kraft, på det han, den
förste att uppstå, må kunna åvägabringa de dödas uppståndelse.

9. Därför är han förstlingen, tillhörande Gud, emedan han skall vara
medlaren för alla människors barn, och de som tro på honom, skola bliva
frälsta.

10. Och på grund av att han är medlaren för alla, komma alla människor till
Gud, och därför stå de framför hans ansikte att dömas av honom i enlighet
med sanningen och heligheten, som är i honom. Avsikten med lagen, som den
Helige har givit för att ådöma det för denna lag fastställda straffet är,
att den skall svara mot försoningens ändamål, och det fastställda straffet
är en motsättning till den bestämda lycksaligheten.

11. Ty det måste vara så, att det finnes en motsats till allting. Annars,
min i ödemarken förstfödde, kunde varken rättfärdighet eller ondska finnas
till, ej heller helighet eller elände, ej heller gott eller ont. Därför
måste allting nödvändigtvis vara en sammansatt enhet, ty om det vore blott
en kropp, skulle den nödvändigtvis vara som livlös och varken hava liv eller
död, förgänglighet eller oförgänglighet, lycksalighet eller elände, känsla
eller känslolöshet.

12. Dess skapelse måste hava varit utan värde, emedan det icke skulle hava
varit någon avsikt med dess skapelse. Denna kropp skulle då omintetgöra Guds
visdom och eviga avsikter såväl som hans makt, barmhärtighet och rättvisa.

13. Om I sägen, att det icke finnes någon lag, skolen I ock kunna säga, att
det ej heller finnes någon synd. Om I sägen, att det icke finnes någon synd,
kunnen I ock säga, att ingen rättfärdighet finnes, och om det icke finnes
någon rättfärdighet, så finnes det ej heller någon lycksalighet. Om det icke
finnes någon rättfärdighet eller lycksalighet, finnes det ej heller något
straff eller elände. Om allt detta icke finnes, så finnes det ej heller
någon Gud; om det icke finnes någon Gud, så äro ej heller vi till, ej heller
jorden, ty det skulle icke kunna finnas något skapat till att verka eller
bliva påverkat, varför allting måste förgås.

14. Och nu, mina söner, talar jag till eder för eder nytta och undervisning,
ty det finnes en Gud, och han har skapat allting, både himlarna och jorden
och allt vad i dem är, både det som verkat och det som påverkas.

15. För att Guds eviga avsikter med människans tillvaro skulle utföras,
måste det, sedan han skapat våra första föräldrar, djuren på marken och
fåglarna i luften, ja, kort sagt, allt som är skapat, finnas en motsats, ja,
den förbjudna frukten som en motsats till livets träd, det ena sött och det
andra bittert.

16. Herren Gud gav därför människan frihet att handla av sig själv, men hon
kunde icke handla av sig själv, med mindre hon blev lockad av det ena eller
det andra.

17. Och jag, Lehi, måste i enlighet med vad jag har läst antaga, att en Guds
ängel, som det står skrivet, hade fallit från himmelen, och han blev en
djävul, emedan han traktat efter det som var ont i Guds åsyn.

18. Emedan han fallit från himmelen och blivit evigt olycklig, försökte han
att göra hela människosläktet olyckligt och därför sade han, den gamle
ormen, som är djävulen och alla lögners fader, till Eva: 'Äten av den
förbjudna frukten, så skall du icke dö utan bliva såsom Gud, vetande vad
gott och ont är.'

19. När Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten, blevo de utdrivna
ur lustgården i Eden för att odla jorden.

20. Och de hava fött barn, ja, hela jordens syskonkrets.

21. Och människornas barns dagar blevo förlängda enligt Guds vilja, på det
de skulle kunna omvända sig, medan de voro i köttet. Deras tillvaro blev en
prövotid, och deras tid blev förlängd i enlighet med de bud, som Herren Gud
gav människornas barn. Han befallde nämligen, att alla människor måste
omvända sig, ty han visade alla människor, att de voro förlorade på grund av
sina föräldrars överträdelse.

22. Se nu, om Adam icke hade överträtt budet, skulle han icke hava fallit
utan hava förblivit i lustgården i Eden. Allt som skapats måste hava
förblivit i det tillstånd i vilket det var omedelbart efter skapelsen, och
det måste hava förblivit evinnerligen och vara utan ände.

23. De skulle ej haft några barn, varför de skulle hava förblivit i ett
tillstånd av oskuld utan att hava någon glädje, ty de kände ej till
bedrövelse och utan att göra något gott, ty de visste ej av synd.

24. Men se, allting är gjort enligt hans visdom, som känner allt.

25. Adam föll, på det människorna skulle bliva till, och människorna äro
till för att hava glädje.

26. Messias kommer, när tiden är fullbordad, för att återlösa människornas
barn från fallet. Emedan de äro återlösta från fallet, hava de blivit evigt
fria och veta vad gott och ont är, fria att handla av sig själva, utan att
låta sig påverkas av annat än tanken på lagens straff på den stora och
yttersta dagen enligt de bud, som Gud har givit.

27. Därför äro människorna fria enligt köttet, och allt som är passande för
dem, är givet åt dem. De äro fria att välja frihet och evigt liv genom den
stora medlingen för alla människor eller att välja fångenskap och död
förmedelst djävulens fångenskap och makt, ty han strävar efter att göra alla
människor olyckliga, liksom han själv är.

28. Och nu, mina söner, önskar jag, att I viljen betrakta den store Medlaren
och hörsamma hans stora bud samt troget följa hans ord och välja evigt liv i
enlighet med hans helige andes vilja,

29. och icke välja evig död enligt köttet och det onda, som däruti är,
vilket giver djävulens ande makt till att fånga och föra eder ned till
helvetet, så att han kan regera över eder i sitt eget rike.

30. Jag har talat dessa få ord till eder alla, mina söner, under min
prövotids sista dagar, och jag har valt den goda delen enligt profetens ord
och har intet annat för ögonen än edra själars eviga välfärd. Amen.

Kapitel 3

1. Och nu talar jag till dig, Josef, min sistfödde. Du är född i ödemarken
under mina lidanden, ja, under den tid jag hade min största sorg gav din
moder dig livet.

2. Må Herren helga även för dig detta land, det mest kostbara, att det måtte
bliva din och dina efterkommandes arvedel tillsammans med dina bröder till
ditt beskydd evinnerligen, om så är, att I hållen Israels Heliges bud.

3. Och nu, Josef, min sistfödde, som jag har fört ut ur mina lidandens
ödemark, Herren välsigne dig evinnerligen, ty dina efterkommande skola icke
ytterligare förgöras.

4. Ty se, du är mina länders frukt, och jag är en ättling till Josef, som
bortfördes såsom fånge till Egypten. Och stora voro Herrens förbund, som han
gjorde med Josef,

5. varför Josef i sanning såg vår dag. Han fick ett löfte av Herren, att av
hans länders frukt skulle Herren uppväcka en rättfärdig gren åt Israels hus,
icke Messias, utan en gren, vilken skulle bliva avbruten och dock ihågkommen
i Herrens förbund, enligt vilket Messias skulle bliva uppenbarad för dem i
de sista dagarna med ande och kraft för att bringa dem ut ur mörker till
ljus, ja, ut ur fördolt mörker och fångenskap till frihet.

6. Ty Josef betygade i sanning och sade: 'En siare skall Herren Gud
uppväcka, som skall vara en utvald siare åt mina länders frukt.'

7. Ja, Josef sade i sanning: 'Så säger Herren till mig: #En utvald siare
skall jag uppväcka av dina länders frukt, och han skall bliva högt aktad av
dina länders frukt. Honom skall jag giva befallning att utföra ett verk för
dina länders frukt, sina bröder, vilket skall bliva av stort värde för dem,
nämligen att bibringa dem kunskap om de förbund, som jag har gjort med dina
fäder.

8. Jag vill giva honom en befallning, att han icke skall göra något annat
arbete än det jag befaller honom. Jag skall göra honom stor i mina ögon, ty
han skall utföra mitt verk.

9. Han skall vara stor, liksom Moses, som jag har sagt, att jag vill
uppväcka åt eder för att befria mitt folk, o Israels hus!

10. Moses skall jag uppresa för att befria ditt folk ut ur Egyptens land.

11. Men en siare skall jag uppresa ur dina länders frukt, och honom skall
jag giva makt att frambära mitt ord till dina länders säd - och icke blott
frambära mitt ord,# säger Herren, #utan övertyga dem om mitt ord, som redan
har blivit spritt ibland dem.

12. Därför skall dina länders frukt skriva, och Judas länders frukt skall
skriva, och det dina länders frukt skall skriva skall vara ett med det som
Judas länders frukt skall skriva, för att vederlägga falska läror, bilägga
strid och stifta frid ibland dina länders säd och bibringa den kunskap om
dess fäder i de sista dagarna samt även om mina förbund,# säger Herren.'

13. #Från att vara svag skall han göras stark på den dagen, då mitt verk
skall taga sin början bland allt mitt folk för att återställa dig, o Israels
hus#, säger Herren.'

14. Så profeterade Josef, sägande: 'Se, siaren skall Herren välsigna, och de
som trakta efter att förgöra honom skola förgöras, ty löftet som jag fått av
Herren rörande mina länders frukt skall fullbordas. Se, jag är säker på
detta löftes fullbordan.

15. Han skall kallas efter mig, och det skall vara efter hans faders namn.
Han skall bliva mig lik, ty det som Herren genom hans hand skall låta komma
i dagen, skall genom Herrens kraft bringa mitt folk frälsning.'

16. Ja, så profeterade Josef: 'Jag är viss om detta, liksom jag är viss om
löftet om Moses, ty Herren har sagt till mig: #Jag skall bevara dina
efterkommande evinnerligen.#

17. Herren har sagt: #Jag skall uppväcka en Moses, och jag skall giva honom
makt i en stav, och jag skall giva honom kunskap att skriva. Dock skall jag
ej lösa hans tunga, ty jag vill ej göra honom mäktig i ord. Men jag skall
skriva min lag för honom med mitt eget finger och jag skall giva honom en
talesman.#

18. Herren sade även till mig: #Jag skall uppväcka honom av dina länders
frukt och giva honom en talesman. Och se, jag vill utse honom att skriva det
som dina länders frukt skrivit för dina länders frukt, och dina länders
talesman skall förklara det.

19. De ord, som han skall skriva, skola vara de, vilka jag i min vishet
anser ändamålsenliga att givas åt dina länders frukt. Det skall vara som om
dina länders frukt hade ropat till dem ur stoftet, ty jag känner deras tro.

20. Och de skola ropa ur stoftet, ja, till sina bröder, att de skola omvända
sig, även sedan många släktled kommit och gått. Och det skall ske, att deras
röst skall ljuda i enkla ord.

21. För deras tros skull skola deras ord utgå från min mun till deras
bröder, som äro dina länders frukt. Deras ords svaghet vill jag göra till
kraft i deras tro, så att de ihågkomma mitt förbund, som jag gjorde med dina
fäder.#'

22. Och se nu, min son Josef, på detta sätt profeterade min fader i forna
dagar.

23. På grund av detta förbund är du välsignad. Dina efterkommande skola
nämligen icke bliva förgjorda, ty de skola hörsamma bokens ord.

24. Det skall uppstå en mäktig ibland dem, vilken skall göra mycket gott,
både med ord och gärning. Han skall vara ett medel i Guds händer att med
stor tro göra mäktiga under och uträtta det som är stort i Guds åsyn för att
åvägabringa mycket återställelse till Israels hus och dina bröders
efterkommande.

25. Och nu är du, Josef, välsignad. Se, du är liten, lyssna till din broder
Nephis ord, så skall det ske dig enligt de ord jag talat. Kom ihåg din
döende faders ord! Amen."

Kapitel 4

1. Och nu talar jag, Nephi, om de profetior om vilka min fader talat,
rörande Josef, som blev bortförd till Egypten.

2. Ty se, han profeterade i sanning om alla sina efterkomlingar, och det
finnes icke många profetior, som är större än hans. Han profeterade angående
oss och våra kommande släktled och det står upptecknat på mässingsplåtarna.

3. När min fader slutat tala angående Josefs profetior, kallade han till sig
Lamans söner och döttrar och sade till dem: "Se, mina söner och döttrar,
vilka äro min förstföddes söner och döttrar, jag skulle önska, att I viljen
hörsamma mina ord,

4. ty Herren Gud har sagt, att såframt I hållen mina bud, skolen I hava
framgång i landet, men såframt I icke hållen mina bud, skolen I utestängas
från mitt ansikte.

5. Men se, mina söner och döttrar, jag kan icke gå ned i min grav utan att
hava givit eder en välsignelse, ty se, jag vet, att om I haven blivit
uppfostrade till att vandra på den rätta vägen, skolen I icke avvika
därifrån.

6. Jag giver eder denna min välsignelse, därför att om förbannelse kommer
över eder, denna måtte tagas ifrån eder och ansvaret komma på edra
föräldrars huvuden.

7. Därför skall Herren Gud på grund av denna min välsignelse icke låta eder
förgås, ty han vill vara barmhärtig mot eder och edra efterkommande
evinnerligen."

8. Sedan min fader hade slutat tala till Lamans söner och döttrar, lät han
Lemuels söner och döttrar komma fram för sig,

9. och han talade till dem och sade: "Se, mina söner och döttrar, som är min
andre sons söner och döttrar! Se, jag giver eder samma välsignelse, som jag
givit Lamans söner och döttrar, varför du icke skall bliva helt och hållet
förgjord, utan dina efterkommande skola till slut bliva välsignade."

10. När min fader slutat tala till dem, se, då talade han till Ishmaels
söner, ja, även till hela hans hus.

11. När han talat till dem, talade han till Sam och sade: "Välsignad är du
och dina efterkommande, ty du skall ärva landet liksom din broder Nephi.
Dina avkomlingar skola bliva räknade med hans avkomlingar, och du skall
bliva alldeles lik din broder och dina efterkomlingar lika hans och du skall
vara välsignad alla dina dagar."

12. Sedan min fader, Lehi, hade talat till hela sitt hus enligt sitt hjärtas
känslor och Herrens Ande som var i honom, åldrades han. Och det begav sig,
att han dog och blev begraven.

13. Icke många dagar efter hans död vredgades Laman, Lemuel och Ishmaels
söner på mig till följd av Herrens förmaningar.

14. Ty jag, Nephi, nödgades tala till dem enligt hans ord. Jag hade nämligen
ofta talat till dem liksom min fader, innan han dog. Många av dessa tal stå
skrivna på mina andra plåtar, ty en mera historisk avdelning står skriven på
mina andra plåtar.

15. På dessa skriver jag det som rör sig i min själs innersta samt mycket av
det som står inristat på mässingsplåtarna, ty min själ fröjdar sig över de
heliga skrifterna och mitt hjärta begrundar dem, och jag skriver dem för
mina barns undervisning och gagn.

16. Se, min själ fröjdar sig i det som hör Herren till, och mitt hjärta
begrundar oavlåtligen det som jag sett och hört.

17. Men oaktat Herrens stora godhet att visa mig sina stora och underbara
verk, utbrister dock mitt hjärta: O, jag arma människa! Ja, mitt hjärta
sörjer för mitt kötts skull och min själ är bedrövad för mina missgärningars
skull.

18. Jag är omringad av de frestelser och synder, som så lätt anfäkta mig.

19. När jag vill fröjda mig, suckar mitt hjärta för mina synders skull. Dock
vet jag, vem jag har anförtrott mig åt.

20. Min Gud har varit mitt stöd, han ledsagade mig igenom mina lidanden i
ödemarken, och han bevarade mig på det stora djupets vatten.

21.Han fyllde mig med sin kärlek, till dess mitt kött tycktes stå i begrepp
att förtäras.

22. Han övervann mina fiender och gjorde, att de bävade för mig.

23. Se, han har hört mitt rop om dagen, och han har givit mig kunskap
medelst syner om natten.

24. Om dagen har jag blivit frimodig i mäktig bön till honom, ja, min röst
har jag uppsänt till det höga, och änglar kommo ned och betjänade mig.

25. Och på hans Andes vingar har min kropp burits bort till mycket höga
berg, och mina ögon hava skådat stora ting, ja, alldeles för stora för en
människa och fördenskull fick jag befallning att icke skriva dem.

26. Ack, om jag har sett så stora ting, om Herren i sin stora nåd emot
människors barn besökt dem med så mycken barmhärtighet, varför skulle då
mitt hjärta gråta och min själ dväljas i sorgens dal samt mitt kött förtäras
och min styrka avtaga för mina lidandens skull?

27. Eller varför skulle jag giva efter för synd för mitt kötts skull? Ja,
varför skulle jag giva vika för frestelser och låta den onde hava rum i mitt
hjärta att förstöra min frid och plåga min själ? Varför vredgas jag för min
oväns skull?

28. Vakna upp, min själ! Digna ej längre i synd! Fröjda dig, o mitt hjärta
och giv icke mera efter för min själs fiende!

29. Vredgas ej igen för mina ovänners skull! Låt styrkan ej avtaga för mina
lidandens skull!

30. Fröjda dig, o mitt hjärta, och ropa till Herren och säg: O Herre, jag
vill prisa dig evinnerligen, ja, min själ skall fröjda sig i dig, min Gud,
min frälsnings klippa.

31. O Herren, vill du återlösa min själ! Vill du befria mig ur mina fienders
händer? Vill du påverka mig så, att jag måtte bäva, när synden visar sig.

32. Måtte helvetets portar ständigt hållas tillslutna för mig, alldenstund
mitt hjärta är förkrossat och min ande är ångerfull. O Herre, tillslut du
icke din rättfärdighets portar för mig, utan giv att jag måtte gå på stigen
i den djupa dalen och noggrant vandra på den rätta vägen.

33. O Herre, vill du svepa din rättfärdighets mantel omkring mig! O Herre,
vill du bereda mig en väg att undfly mina fiender! Vill du göra stigen rak
framför mig! Lägg ingen stötesten i min väg utan röj vägen för mig,
tillspärra icke min väg utan mina fienders vägar.

34. O Herre, jag har förtröstat på dig och vill förtrösta på dig
evinnerligen. Jag vill ej förlita mig på köttslig arm, ty jag vet, att den
är förbannad, ja, förbannad är den som förtröstar på människor eller
köttslig arm.

35. Ja, jag vet, att Gud giver villigt åt alla som bedja. Ja, min Gud vill
giva mig, om jag ej beder orätt, och därför vill jag upplyfta min röst till
dig, ja, jag vill ropa till dig, min Gud, min rättfärdighets klippa. Se, min
röst skall evinnerligen uppstiga till dig, min klippa och min evige Gud.
Amen.

Kapitel 5

1. Se, det begav sig, att jag, Nephi, ofta ropade till Herren, min Gud, för
mina bröders vredes skull.

2. Men se, deras vrede tilltog emot mig, så att de till och med sökte att
taga mitt liv.

3. Ja, de knorrade emot mig och sade: "Vår yngre broder tror, att han kan
regera över oss, och vi hava haft stora prövningar för hans skull. Låtom oss
därför dräpa honom, så att vi icke längre behöva lida för hans ords skull,
ty se, vi vilja ej hava honom till vår härskare, alldenstund det är vår
rättighet, vi, som äro hans äldre bröder, att råda över detta folk."

4. Men nu upptecknar jag ej på dessa plåtar alla de ord, som de hotade mig
med. Vare det nog sagt, att de traktade efter att taga mitt liv.

5. Och det begav sig, att Herren tillkännagav för mig att jag, Nephi, skulle
resa ifrån dem och fly ut i ödemarken med alla som ville följa mig.

6. Därför samlade jag, Nephi, min familj, likaså Zoram och hans familj, Sam,
min äldre broder, och hans familj, Jakob och Josef, mina yngre bröder,
likaledes mina systrar och alla dem som ville följa mig. Och alla de som
ville följa mig voro de, som trodde på Guds varningar och uppenbarelser och
därför hörsammade de mina ord.

7. Vi togo våra tält och allt annat, som var möjligt att föra med och
färdades i ödemarken många dagar. När vi hade rest många dagar slogo vi upp
våra tält.

8. Mitt folk ville, att vi skulle kalla orten Nephi, varför vi kallade den
Nephi.

9. Alla de som voro med mig började kalla sig Nephis folk.

10. Vi iakttogo Herrens domslut, stadgar och bud i allting enligt Moses'
lag.

11. Herren var med oss, och vi hade stor framgång, ty vi sådde säd och
skördade rikligt. Vi började uppföda flockar, hjordar och djur av varje
slag.

12. Jag, Nephi, hade även tagit med mig uppteckningarna, som voro inristade
på mässingsplåtarna, och likaledes klotet eller kompassen, som av Herrens
hand danats för min fader enligt det som är skrivet.

13. Och det begav sig, att vi började få stor framgång och föröka oss i
landet.

14. Och jag, Nephi, tog Labans svärd och gjorde många liknande svärd av
fruktan för att det folk, som nu kallades lamaniter, skulle överfalla och
förgöra oss, ty jag kände deras hat mot mig och mina barn och dem som
kallades mitt folk.

15. Jag undervisade mitt folk i att bygga byggnader och att utföra arbete i
allt slags trä, järn, koppar, mässing, stål, guld, silver och kostbar malm,
som förekommo i stor mängd.

16. Jag, Nephi, byggde ett tempel och uppförde det, så att det liknade
Salomos tempel, ehuru det icke var byggt av så dyrbara beståndsdelar, ty de
stodo icke att finna i landet. Därför kunde det icke byggas helt likt
Salomos tempel, men byggnadsstilen liknade Salomos tempel, och arbetet
utfördes med utomordentlig konstfärdighet.

17. Och jag, Nephi, uppmuntrade mitt folk till idoghet och att arbeta med
sina händer.

18. Och det begav sig, att de önskade, att jag skulle vara deras konung, men
jag, Nephi, ville ej att de skulle hava någon konung. Icke desto mindre
gjorde jag allt som stod i min makt för dem.

19. Och se, Herrens ord till mina bröder, vilka han talade rörande dem,
uppfylldes. Han sade, att jag skulle bliva deras härskare och deras lärare,
varför jag varit deras härskare och lärare i enlighet med Herrens bud, ända
tills de sökte taga mitt liv.

20. Därför blev det Herrens ord uppfyllt, som han talade till mig, då han
sade: "Alldenstund de icke vilja hörsamma dina ord, skola de bliva
utestängda från Herrens ansikte." Och se, de blevo utestängda från hans
ansikte.

21. Han lät förbannelsen komma över dem, ja, även en svår förbannelse, för
deras ondskas skull, ty se, de hade förhärdat sina hjärtan emot honom, så
att de blivit hårda som flinta. Emedan de voro vita och mycket vackra, lät
Herren Gud dem få en mörk hudfärg, så att de icke skulle förleda mitt folk.

22. Och så säger Herren Gud: "Jag skall göra att de bliva vämjeliga för ditt
folk, om de icke omvända sig från sin ogudaktighet.

23. Och förbannad skall dens säd vara, vilken beblandar sig med deras, ty de
skola även förbannas med samma förbannelse." Herren talade detta och det
skedde så.

24. Till följd av förbannelsen, som vilade över dem, blevo de ett
lättjefullt folk, fulla av ondska och list, och de jagade rovdjur i
ödemarken.

25. Herren Gud sade till mig: "De skola bliva ett gissel för dina
avkomlingar till att driva dem att komma ihåg mig, och om de icke vilja
ihågkomma mig och hörsamma mina ord, skola de gissla dem till och med till
döds."

26. Och det begav sig, att jag, Nephi, ordinerade Jakob och Josef till
präster och lärare över mitt folks land.

27. Och vi levde under lyckliga omständigheter.

28. Trettio år hade nu förflutit, sedan vi lämnade Jerusalem.

29. Jag, Nephi, hade hittills fört uppteckningarna rörande mitt folk på de
plåtar, vilka jag förfärdigat.

30. Och det begav sig, att Herren Gud sade till mig: "Gör dig andra plåtar,
och inrista på dem mycket som är gott i mina ögon till gagn för ditt folk."

31. För att lyda Herrens bud gick därför jag, Nephi, och förfärdigade dessa
plåtar, på vilka jag inristade detta.

32. Jag inristade det som behagar Gud, och om mitt folk finner behag i det
som tillhör Gud, skola de tycka om inristningen på dessa plåtar.

33. Om mitt folk önskar utförligare kännedom om mitt folks historia, måste
de studera mina andra plåtar.

34. Vare det nog för mig att säga, att fyrtio år hade förflutit och att vi
allaredan hade haft krig och stridigheter med våra bröder.

Kapitel 6

1. De ord, som Jakob, Nephis broder, talade till Nephis folk.

2. "Se, mina älskade bröder! Jag, Jakob, som har blivit kallad av Gud och
ordinerad efter hans heliga ordens sed samt avskild av min broder, Nephi,
till vilken I sen upp såsom en konung eller beskyddare och på vilken I beron
för eder trygghet, se, I veten, att jag mycket ofta talat till eder.

3. Det oaktat talar jag åter till eder, ty jag önskar edra själars välfärd.
Ja, jag ängslas storligen för eder, och I veten själva, att det alltid har
varit så, ty jag har förmanat eder med all flit. Jag har lärt eder min
faders ord och talat till eder om det som står skrivet från världens
skapelse.

4. Se, nu vill jag tala till eder rörande det som är och det som skall
komma. Därför vill jag läsa Jesajas ord för eder. De äro de ord, som min
broder har önskat, att jag skulle tala till eder, och jag talar till eder
för eder egen skull, att I mån lära och förhärliga eder Guds namn.

5. De ord, som jag nu skall läsa, äro de ord som Jesaja talade rörande hela
Israels hus. Därför må de hänföras till eder, emedan I ären av Israels hus.
Jesaja har talat mycket, som passar in på eder, emedan I ären av Israels
hus.

6. Dessa äro nu hans ord: 'Så säger Herren Gud: Se, jag vill upplyfta min
hand till nationerna och uppresa mitt baner för folket, och de skola bära
dina söner i sina armar, och dina döttrar skola bliva burna på deras axlar,

7. och konungar skola bliva dina fosterfäder och deras drottningar dina
ammor. Med ansiktet mot jorden skola de falla ned för dig, och de skola
rulla sig i stoftet för dina fötter, och du skall erkänna, att jag är
Herren, ty de som vänta på mig, skola ej komma på skam.'

8. Och nu önskar jag, Jakob, säga något rörande dessa ord, ty se Herren har
visat mig, att de som voro i Jerusalem, varifrån vi härstamma, hava blivit
ihjälslagna eller ock bortförda i fångenskap.

9. Icke desto mindre har Herren visat mig, att de skola återvända. Han har
även visat mig, att Herren Gud, Israels Helige, skall uppenbara sig för dem
i köttet, och när han uppenbarat sig, skola de gissla och korsfästa honom
enligt den ängels ord, som meddelade mig det.

10. När de förhärdat sina hjärtan och styvnat i halsstarrighet emot Israels
Helige, se, då skola Israels Heliges domar komma över dem. Dagen kommer, då
de skola bliva slagna och hemsökta.

11. Sedan de blivit drivna hit och dit - ty så säger ängeln - skola många
bliva hemsökta i köttet men dock icke förgås på grund av de trognas böner.
De skola bliva skingrade, slagna och hatade. Dock skall Herren vara
barmhärtig emot dem, så att när de komma till kunskap om sin Återlösare, de
åter skola bliva samlade i sitt arveland.

12. Välsignade äro de om vilka profeten skrivit, ty se, om så sker, att de
omvända sig och icke kämpa emot Sion och icke förena sig med den stora och
avskyvärda kyrkan, skola de bliva frälsta, ty Herren Gud vill hålla sina
förbund, som han ingått med sina barn. Fördenskull har profeten skrivit
detta.

13. Därför skola de som strida emot Sion och Herrens förbundsfolk rulla sig
i stoftet för deras fötter, och Herrens folk skall ej komma på skam. Ty
Herrens folk äro de, som förvänta honom, ty de förvänta ännu Messias'
ankomst.

14. Se, enligt profetens ord skall Messias för andra gången sträcka ut sin
hand för att återvinna dem. Därför skall han uppenbara sig för dem i makt
och stor härlighet och förinta deras fiender när den dagen kommer, att de
tro på honom, och ingen, som tror på honom, skall han förgöra.

15. Men de som icke tro på honom skola förgöras både medelst eld och storm,
medelst jordskalv och hungersnöd och skola förnimma, att Herren är Gud,
Israels Helige.

16. Ty, skall rovet fråntagas den mäktige, eller den lagenligt fängslade
befrias?

17. Men så säger Herren: 'Även den mäktiges fångar skola borttagas, och den
förfärliges rov skall frigöras,' ty Allsmäktig Gud skall befria sitt
förbundsfolk. Ty så säger Herren: 'Jag vill strida mot dem som strida mot
dig.

18. Jag skall bespisa dem som förtrycka dig med deras eget kött, och de
skola bliva druckna av deras eget blod såsom av sött vin, och allt kött
skall förnimma, att jag, Herren, är din Frälsare och din Återlösare, Jakobs
Starke.'

Kapitel 7

1. Ty så säger Herren: 'Har jag skilt dig ifrån mig, eller har jag
förskjutit dig evinnerligen?' Så säger Herren: 'Var är eder moders
skiljebrev? Till vilken har jag sänt dig bort, eller till vilken av mina
fordringsägare har jag sålt eder? Ja, till vilken har jag sålt eder? Se, för
edra missgärningars skull haven I själva sålt eder, och eder moder blev
förskjuten för edra överträdelsers skull.

2. Varför var det ingen människa där, då jag kom? När jag kallade, ja, då
svarade icke någon. O, Israels hus! Är min hand alldeles för kort, så att
den icke kan återlösa, eller har jag ingen makt till att befria? Se, med min
näpst uttorkar jag havet och gör deras strömmar till öken och deras fisk
illaluktande emedan vattnen intorkat, och de dö av törst.

3. Jag kläder himlarna i svart och gör säckväv till deras täckmantel.'

4. Herren Gud har givit mig en lärd mans tunga, att jag skulle kunna tala
ett ord i rätt tid till dig, o, Israels hus! När I ären trötta, så väcker
han eder morgon efter morgon. Han uppväcker mitt öra att höra såsom den
lärde.

5. Herren har öppnat mitt öra, och jag var ej gensträvig, ej heller vek jag
tillbaka.

6. Jag höll fram min rygg åt den som slog, och mina kinder åt dem som ryckte
ut håret. Jag skyddade icke mitt ansikte mot smädelse och spott.

7. Ty Herren Gud skall hjälpa mig, därför skall jag icke förgås. Därför
gjorde jag mitt ansikte hårt såsom sten, och jag visste, att jag icke skulle
komma på skam.

8. Herren, som frikänner mig, är nära. Vem vill gå till rätta med mig? Låtom
oss stå bredvid varandra! Vem är min åklagare? Må han komma fram, så skall
jag övervinna honom med min muns kraft.

9. Ty Gud är min hjälpare, och alla de som vilja döma mig skyldig, se, de
skola alla föråldras som en klädnad, och mal skall förtära dem.

10. Vem är bland eder, som fruktar Herren och lyder hans tjänares röst, som
dock vandrar i mörker och är utan ljus?

11. Se, alla I, som tänden upp en brand och omgiven eder med gnistor,
vandren i skenet från den eld och de gnistor, som I haven upptänt. Av mina
händer skall detta vederfaras eder! I sorg skolen I komma att ligga.

Kapitel 8

1. Hörsammen mig, I som faren efter rättfärdighet! Vänden eder till klippan
ur vilken I ären uthuggna och till hålan i gruvan ur vilken I haven
framgrävts!

2. Ja, skåden på Abraham, eder fader, och på Sara, som födde eder, ty honom
allena kallade jag och välsignade honom.

3. Herren skall hugsvala Sion, han skall varkunna sig över alla dess
obebodda ställen, han skall göra dess öken lik ett Eden och dess hedmark lik
en Herrens lustgård. Fröjd och glädje skall höras därinne, tacksägelse och
lovsångs ljud.

4. Lyssna till mig, mitt folk, och hör mig, o min nation! Ty från mig skall
en lag utgå, och jag vill sätta mitt domslut till ett ljus för folket.

5. Min rättfärdighet är nära, min frälsning har gått fram och min arm skall
skaffa rätt för folket. Öarna skola förbida mig, och förlita sig på min arm.

6. Upplyften edra ögon till himlarna, och skåden ock på jorden härnere, ty
himlarna skola försvinna som rök, och jorden skall föråldras som en klädnad,
och de som bo därpå skola dö på samma sätt. Men min frälsning förbliver
evinnerligen och min rättfärdighet skall icke varda om intet.

7. Lyssnen till mig, I som kännen rättfärdigheten, du folk, i vars hjärta
jag har skrivit min lag! Frukten icke för människors hån, och varen ej
heller förfärade för deras smädelser!

8. Ty mal skall förtära dem såsom en klädnad, och mott fördärva dem såsom
ull. Men min rättfärdighet förbliver evinnerligen och min frälsning från
släkte till släkte.

9. Vakna upp! Vakna upp! Kläd dig i styrka, du Herrens arm, vakna upp såsom
i forna dagar. Är du icke den, som fällde Rahab och sårade draken?

10. Är du icke den, som uttorkade havet, det stora djupets vatten, den som
gjorde havets djup till en väg, varpå de friköpta färdades över?

11. Fördenskull skola Herrens återlösta vända tillbaka och komma med sång
till Sion. Evig glädje och helighet skola kröna deras huvuden, de skola få
glädje och fröjd, bedrövelse och sorg skola fly bort.

12. Jag är Han. Ja, jag är den, som tröstar eder. Se, vem är du, att du
skulle frukta för en människa, som dock skall dö, eller för människobarnet,
som bliver likt gräs,

13. och därvid förglömmer Herren, din Skapare, som har utspänt himlarna och
lagt jordens grundvalar, och du har beständigt varje dag varit förskräckt
för förtryckarens vrede, som om han stode redo till att fördärva? Men vad
bliver det väl av förtryckarens vrede?

14. Den tillfångatagne landsflyktingen skyndar sig, att han må bliva löst,
så att han icke skall dö i gropen eller fattas bröd.

15. Men jag är Herren, din Gud, vars böljor röto: Härskarornas Herre är mitt
namn.

16. Jag har lagt mina ord i din mun och övertäckt dig med min hands skugga
för att plantera himlarna och lägga jordens grundvalar och säga till Sion:
Se, du är mitt folk.

17. Vakna upp, vakna upp, stå upp Jerusalem, du som av Herrens hand har
druckit hans vredes kalk, du som till det allra sista grumset tömt den
berusande bägaren.

18. Ingen bland alla de söner hon fött ledde henne, ej heller någon av alla
de söner hon fostrat tog henne vid handen.

19. Dessa två söner, som känna medlidande med dig, äro komna till dig - din
ödeläggelse och undergång, och hungern och svärdet - och med vilken av dem
skall jag trösta dig?

20. Dina söner utom dessa två hava blivit vanmäktiga; de ligga vid alla
gathörn; som en vild tjur i ett nät hava de drabbats av Herrens vrede, din
Guds näpst.

21. Därför hör nu detta, du arma, som är drucken, men icke av vin:

22. Så säger din Herre: Herren, din Gud, talar sitt folks sak. Se, jag har
tagit den berusande bägaren ur din hand, dräggen i min vredes kalk, och du
skall ej vidare dricka därav.

23. Men jag vill sätta den i dina plågares händer, som hava sagt till din
själ: Fall ned, så att vi må gå över dig, och du har lagt dig på marken
liksom en gata för dem, som gingo där fram.

24. Vakna upp! Vakna upp! Ikläd dig din makt, o Sion! Ikläd dig dina
högtidskläder, o Jerusalem, den heliga staden, ty den oomskurne och den
orene skall icke vidare komma in i dig.

25. Skudda stoftet av dig, stå upp och intag din plats, o Jerusalem, gör dig
lös från banden omkring din hals, o du fångna Sions dotter.

Kapitel 9

1. Och nu, mina älskade bröder, har jag läst detta, på det I måtten få
kännedom om Herrens förbund, som han har gjort med hela Israels hus,

2. om att han har talat till judarna genom sina heliga profeters mun ända
ifrån begynnelsen, från släktled till släktled till dess tiden kommer, då de
skola bliva återställda till Guds sanna kyrka och fårahus, då de skola bliva
samlade till sina arveländer och bliva bosatta i alla sina förlovade länder.

3. Se, min älskade bröder, jag talar dessa ord till eder, på det I mån
fröjdas och alltjämt upplyfta edra huvuden för de välsignelsers skull, som
Herren Gud vill bestå edra barn.

4. Ty jag vet, att I - många av eder - hava forskat mycket för att få veta
tillkommande ting. Därför vet jag, att I haven kännedom om att vårt kött
måste förstöras och dö, men att vi icke desto mindre skola se Gud i vår
lekamen.

5. Ja, jag vet, att I haven kännedom om att han i köttet skall visa sig för
dem som äro i Jerusalem, varifrån vi härstamma, ty det är nödvändigt, att
det sker ibland dem. Det höves den store Skaparen att underkasta sig köttets
betingelser samt att dö för alla människor, på det alla människor måtte
bliva honom underkastade.

6. Ty liksom döden har kommit till alla människor för att utföra den store
Skaparens barmhärtiga plan, så måste det också finnas en uppståndelses
kraft, och uppståndelsen måste nödvändigtvis komma till människan till följd
av fallet, och fallet kom till följd av överträdelse, och emedan människan
föll blev hon utestängd från Herrens ansikte.

7. Därför måste försoningen vara obegränsad. Om det icke vore en obegränsad
försoning, kunde icke denna förgänglighet ikläda sig oförgänglighet, och
därför skulle den första domen, som fälldes över människan, nödvändigtvis
hava förblivit evigt bestående. I så fall måste denna köttsliga lekamen
bliva nedlagd till att förruttna och förvandlas till stoft i dess moders,
jordens, sköte, och aldrig mer uppstå.

8. O, vilken Guds visdom, vilken barmhärtighet och nåd! Ty, se, om den
köttsliga lekamen ej åter skulle uppstå, skulle våra andar bliva utsatta för
den ängels välde, som avföll från den evige Gudens närhet och blev djävulen
för att aldrig mera uppstå.

9. Våra andar måste hava blivit honom lika och vi skulle hava blivit
djävlar, en djävuls änglar, utestängda från vår Guds ansikte för att
förbliva hos lögnens fader i elände, likasom han själv, ja, lika den
varelse, som bedrog våra första föräldrar, som förvandlar sig nästan till en
ljusets ängel och uppeggar människornas barn att stifta hemliga föreningar i
avsikt att begå mord och mörkrets hemliga gärningar av alla slag.

10. O, hur stor är icke vår Guds godhet, som bereder en väg för att undfly
detta hemska vidunders grepp, ja, det vidundret, död och helvete, vilket jag
kallar kroppens och även andens död.

11. Till följd av vår Guds, Israels Helige, väg till befrielse skall denna
död, om vilken jag talat, vilken är den timliga, uppgiva sina döda. Denna
död är graven.

12. Och denna död, om vilken jag talat, skall uppgiva sina döda, vilken
andliga död är helvetet. Därför måste döden och helvetet uppgiva sina döda,
och helvetet sina fångna andar och graven sina fångna kroppar, och
människornas kroppar och andar skola återförenas, den ena med den andra, och
det sker genom Israels Heliges uppståndelses kraft.

13. O, huru storartad är icke vår Guds plan! Ty å andra sidan måste Guds
paradis uppgiva de rättfärdigas andar och graven de rättfärdigas kroppar,
och anden och kroppen äro återförenade med varandra, och alla människor
bliva oförgängliga och odödliga, och de äro levande själar med fullkomlig
kunskap liksom vi i köttet, med undantag av att vår kunskap först skall
bliva fullkomlig.

14. Därför skola vi hava fullkomlig kunskap om hela vår skuld, orenhet och
nakenhet, och de rättfärdiga skola hava fullkomlig kunskap om sin glädje och
rättfärdighet, iklädda renhet, ja, själva rättfärdighetens mantel.

15. När alla människor hava gått från den första döden till livet, så att de
blivit odödliga, måste de inställa sig för Israels Heliges domstol, och då
kommer domen, och de bliva dömda i överensstämmelse med Guds heliga domslut.

16. Förvisso, så sant Herren lever - ty Herren Gud har talat det, och det är
hans heliga ord, som icke kan förgås - skola de som äro rättfärdiga
fortfarande förbliva rättfärdiga och de som äro orena förbliva orena. Därför
äro de, som äro orena, djävulen och hans änglar, och de skola gå bort uti
evinnerlig eld, beredd för dem. Deras kval är som en sjö av eld och svavel,
vars låga flammar uppåt för alltid och evinnerligen utan ände.

17. Ack, vår Guds storhet och rättvisa! Ty han uppfyller alla sina ord, och
de hava utgått från hans mun, och hans lag måste fullbordas.

18. Men se, de rättfärdiga, de heliga, som tillhöra Israels Helige, de som
tro på Israels Helige, de som hava uthärdat världens förföljelser och icke
skämts inför den, de skola ärva det Guds rike, som är tillrett för dem ända
sedan världens grundläggning, och deras glädje skall vara fullkomlig
evinnerligen.

19. O, huru stor är icke vår Gud, Israels Helige, i barmhärtighet! Ty han
frälser sina heliga från det hemska vidundret, djävulen, från död och
helvete och den sjö av eld och svavel, som är oändligt kval.

20. O, huru oändlig är icke vår Gud i helighet! Ty han vet allting, och
intet finns, som han icke vet.

21. Han kommer in i världen på det han må frälsa alla människor, om de vilja
hörsamma hans röst, ty se, han lider alla människors smärtor, ja, varje
levande skapelses smärtor, både män, kvinnor och barn, som tillhöra Adams
ätt.

22. Han lider detta, på det att uppståndelsen måtte komma till alla
människor, så att alla kunna stå fram för honom på domens stora dag.

23. Han befaller alla människor att omvända sig och bliva döpta i hans namn,
med fullkomlig tro på Israels Helige, annars kunna de ej bliva frälsta i
Guds rike.

24. Om de icke vilja omvända sig och tro på hans namn samt bliva döpta i
hans namn och uthärda intill änden, måste de bliva fördömda, ty Herren Gud,
Israels Helige, har talat det.

25. Därför har han givit en lag, men där ingen lag är given, där är ej
heller något straff, och där intet straff finnes, där finnes ej heller någon
dom, och där ingen dom finnes, där har Israels Heliges mångfaldiga
barmhärtighet krav på dem till följd av försoningen, ty de äro befriade
förmedelst hans makt.

26. Ty försoningen tillfredsställer hans rättvisa fordringar på alla dem som
icke fått sig lagen given, så att de äro befriade från det hemska vidundret
döden, helvetet och djävulen, samt sjön av eld och svavel, vilken är
oändligt kval, och återlämnas åt honom som gav dem ande, nämligen Gud, som
är Israels Helige.

27. Men ve honom som fått lagen, ja, alla Guds bud liksom vi, och som
överträder dem samt bortslösar sina prövnings dagar, ty hemskt är hans
tillstånd.

28. O, hur lömsk är icke den ondes plan! O, vilken fåfänga, vilka svagheter,
vilken dårskap hava icke människor! Om de äro lärda, tro de sig vara visa,
och de hörsamma ej Guds råd utan åsidosätta det och tro, att de av sig
själva hava kunskap, varför deras visdom är dårskap och gagnar dem ej. De
skola förgås.

29. Att vara lärd är bra, om man hörsammar Guds råd.

30. Men ve de rika, som äro rika på det som tillhör världen. Emedan de äro
rika, förakta de de fattiga och förfölja de saktmodiga och deras hjärtan
tillhöra deras skatter, så att deras skatt är deras Gud. Och se, deras skatt
skall också förgås med dem.

31. Ve de döva, som icke vilja höra, ty de skola förgås.

32. Ve de blinda, som icke vilja se, ty de skola även förgås.

33. Ve de i hjärtat oomskurna, ty vetskapen om deras orättfärdighet skall
drabba dem på den yttersta dagen.

34. Ve lögnaren, ty han skall nedkastas i helvetet.

35. Ve mördaren, som dräper med berått mod, ty han skall dö.

36. Ve dem som begå otukt, ty de skola nedkastas till helvetet.

37. Ja, ve dem som tillbedja avgudar, alla onda andars djävul fröjdar sig
över dem.

38. Och slutligen, ve alla dem som dö i sina synder, ty de skola förvisso
återvända till Gud och se hans ansikte men sedan förbliva i sina synder.

39. O, mina älskade bröder, kommen ihåg hur förfärligt det är att synda mot
den helige Guden, hur förfärligt att giva efter för den listiges lockelser!
Kommen ihåg, att det är död att vara köttsligt sinnad, men evigt liv att
vara andligt sinnad.

40. O, mina älskade bröder! Hören mina ord! Kommen ihåg Israels Heliges
storhet! Sägen ej, att jag talat med hårda ord emot eder, ty om I så gören,
förolämpen I sanningen, ty jag har talat Skaparens ord till eder. Jag vet,
att sanningens ord äro skarpa emot all orenlighet, men de rättfärdiga frukta
dem icke, ty de älska sanningen och bäva ej.

41. O, mina älskade bröder, kommen till Herren, den helige! Kommen ihåg, att
hans stigar äro rättfärdiga! Se, för människobarnen är vägen smal, men den
ligger rak framför dem och väktaren vid porten är Israels Helige, och han
håller icke någon tjänare där. Det finnes ingen annan väg än genom porten,
ej heller låter han någon bedraga sig, ty Herren Gud är hans namn.

42. För den som klappar skall han öppna, men de visa och lärda och de som
äro rika samt uppblåsta över sin lärdom, sin visdom och sina rikedomar äro
de, som han föraktar. Om de icke bortkasta allt detta och anse sig för dårar
inför Gud samt komma i allra största ödmjukhet, skall han ej öppna för dem.

43. Men det som tillhör de visa och kloka skall varda dolt för dem
evinnerligen, ja, den lycksalighet, som är beredd för de heliga.

44. O, mina älskade bröder! Kommen ihåg mina ord! Se, jag tager av mig mina
kläder och skakar dem i eder åsyn, och jag beder min salighets Gud att se på
mig med sitt allseende öga. I skolen därför på den yttersta dagen, då alla
människor skola dömas, envar enligt sina egna gärningar, veta, att Israels
Gud bevittnade, att jag skakade edra missgärningar från min själ, och att
jag står ren inför honom och fri från edert blod.

45. O, mina älskade bröder! Omvänden eder från edra synder, avskaken
fjättrarna från den, som skulle vilja binda eder fast och kommen till Gud,
som är eder frälsnings klippa!

46. Bereden edra själar för den härliga dag, då rättvisa kommer att
tilldelas de rättfärdiga, nämligen domens dag, så att I icke behöven rygga
tillbaka med förskräckelse, att I icke med full medvetenhet behöven komma
ihåg eder förskräckliga skuld och tvingas att utropa: Heliga, heliga äro
dina domar, o, Herre Gud Allsmäktig, men jag känner min skuld. Jag har
överträtt din lag och mina överträdelser äro mina; djävulen har fått makt
över mig, så att jag är ett rov för hans hemska elände.

47. Men se, mina bröder! Är det nödvändigt, att jag skulle öppna edra ögon
för dessa omständigheters hemska verklighet? Skulle jag vilja sönderslita
edra själar, om edra sinnen vore rena? Skulle jag vilja tala tydligt till
eder enligt den tydliga sanningen, om I voren befriade från synd?

48. Se, om I voren heliga, skulle jag tala till eder om helighet, men
alldenstund I icke ären heliga, och I sen upp till mig såsom en lärare, så
måste det vara nyttigt att undervisa eder om syndens följder.

49. Se, min själ avskyr synd, och mitt hjärta gläder sig i rättfärdighet,
och jag vill prisa min Guds heliga namn.

50. Kommen, mina bröder, kommen till vattenflöden envar som törstar, och den
som icke har penningar, han komme att köpa och dricka, ja, han komme och
köpe vin och mjölk utan penningar och utan betalning.

51. Slösen därför icke penningar på det som är värdelöst, eller edert arbete
på det som icke kan tillfredsställa eder. Hörsammen mig flitigt och kommen
ihåg de ord jag talat. Kommen till Israels Helige och äten det som icke
förgås eller fördärvas och låten eder själ fröjda sig över dess överflöd.

52. Se, mina älskade bröder, kommen ihåg eder Guds ord, bedjen ständigt till
honom om dagen och tacken hans heliga namn om natten! Edra hjärtan fröjde
sig!

53. Se huru stora Herrens förbund äro, och huru ädel han är i sin stora nåd
mot människobarnen! PÅ grund av sin storhet och sin nåd och barmhärtighet
har han lovat oss, att våra efterkommande icke skola fullständigt förgöras
efter köttet utan han skall bevara dem, och de skola bliva en rättfärdig
gren åt Israels hus i framtida släktled.

54. Och nu, mina bröder, skulle jag vilja tala till eder ännu längre, men i
morgon vill jag framställa det som återstår av vad jag har att säga eder.
Amen.

Kapitel 10

1. Nu talar jag, Jakob, åter till eder, mina älskade bröder, angående den
rättfärdiga gren, varom jag förut talat.

2. Ty se, de löften vi fått äro löften givna enligt köttet, varför, såsom
det blivit mig visat, många av våra barn skola förgås i köttet till följd av
otro. Icke desto mindre skall Gud vara barmhärtig emot många, och våra barn
skola bliva återställda, så att de kunna uppnå det som giver dem den sanna
kunskapen om deras Återlösare.

3. Därför måste det, såsom jag redan sagt eder, vara nödvändigt att Kristus
- ty förliden natt sade ängeln det till mig, att detta skulle vara hans namn
- skulle komma ibland judarna, ibland dem som äro den gudlösare delen av
världen, och de skola korsfästa honom - ty så höves det vår Gud, och det
finnes ingen annan nation på jorden, som skulle vilja korsfästa sin Gud.

4. Ty om så mäktiga under hade utförts i andra nationer, skulle de hava
omvänt sig och erkänt honom såsom sin Gud.

5. Men till följd av prästlist och missgärningar skola de som äro i
Jerusalem i halsstarrighet orsaka att han korsfästes.

6. Därför skola för deras missgärningars skull ödeläggelser, hungersnöd,
farsoter och blodsutgjutelser komma över dem, och de som icke omkomma, skola
bliva skingrade ibland alla nationer.

7. Men se, så säger Herren Gud: 'När den dagen kommer, att de tro på mig,
att jag är Kristus, skola de enligt mitt förbund med deras fäder i köttet
återfå sina arveländer här på jorden.

8. Det skall ske, att de skola bliva insamlade från sin långa förskingring
från havets öar och jordens alla delar och de icke-judiska folken skola vara
högt aktade i mina ögon,' säger Gud, när de föra dem tillbaka till deras
arveländer.

9. Ja, icke judarnas konungar skola bliva fosterfäder till dem, och deras
drottningar skola bliva ammor, ty Herren har givit icke-judarna stora
löften, ty han har talat det, och vem kan bestrida det?

10. 'Men se, detta land,' säger Herren, 'skall bliva ett av dina arveland,
och icke-judarna skola bliva välsignade i landet.

11. Och detta land skall bliva ett frihetens land för icke-judarna, och det
skall icke finnas några konungar i det, vilka skola upphöja sig ibland dem.

12. Jag vill befästa detta land emot alla andra nationer.

13. Och den som kämpar emot Sion skall förgås,' säger Gud.

14. 'Ty den som reser upp en konung emot mig skall förgås, ty jag, Herren,
himmelens konung, skall vara deras konung, och jag vill vara ett ljus
evinnerligen för dem som höra mina ord.

15. För att mina förbund, vilka jag ingått med människornas barn rörande det
jag har för avsikt att göra med dem, medan de äro här i köttet, må
fullbordas, måste jag nödvändigtvis förgöra de hemliga gärningar, som
tillhöra mörker, mord och vederstyggligheter.

16. Därför skall den som kämpar emot Sion förgås, vare sig det är jude eller
icke-jude, träl eller fri, man eller kvinna, ty de äro de som utgöra hela
jordens sköka, ty de som icke äro för mig äro emot mig,' säger vår Gud.

17. 'Ty jag vill uppfylla mina löften, som jag givit människornas barn,
rörande det jag har för avsikt att göra med dem, medan de äro här i köttet.

18. Därför, mina älskade bröder,' säger Herren vår Gud: 'Jag vill hemsöka
dina efterkommande genom icke-judarnas hand, men jag skall dock uppmjuka
deras hjärtan, så att de skola bliva såsom en fader för dem, för vilket de
skola bliva välsignade och räknade ibland Israels hus.

19. Därför skall jag inviga detta land åt dina efterkommande och åt dem som
skola bliva räknade med dessa till att vara deras arveland för evigt, ty det
är,' säger Gud till mig, 'ett utvalt land framför alla andra länder, varför
jag vill, att alla människor, som bo i det, skola tillbedja mig.' säger Gud.

20. Och nu, mina älskade bröder! Alldenstund vår barmhärtige Gud har givit
oss så stor kunskap angående detta, så låtom oss ihågkomma honom och
bortlägga våra synder samt icke hänga med huvudet, ty vi äro icke
förkastade. Visserligen hava vi blivit utdrivna ur vårt arveland, men vi
hava blivit förda till ett bättre land, ty Herren har gjort havet till en
stig för oss, och vi befinna oss på en ö i havet.

21. Men stora äro Herrens löften till dem som äro på öarna i havet, och det
måste finnas flera än denna, eftersom det står "öar", och de äro även
bebodda av våra bröder.

22. Ty se, Herren Gud har tid efter annan bortfört grenar från Israels hus
enligt sin vilja och sitt behag. Och nu se, Herren ihågkommer alla dem som
blivit avbrutna och därför kommer han ihåg även oss.

23. Fatten därför mod och kommen ihåg, att I ären fria att handla av eder
själva; att välja vägen till evig död eller till evigt liv.

24. Mina älskade bröder, underkasten eder därför Guds vilja och icke
djävulens och köttets, och kommen ihåg, att när I ären förlikta med Gud, så
är det dock endast i och genom Guds nåd I ären frälsta.

25. Gud uppväcke eder därför genom uppståndelsens kraft från död, och från
evig död genom försoningens kraft, att I måtten bliva mottagna i Guds eviga
rike och få prisa honom genom gudomlig nåd. Amen."

Kapitel 11

1. Och Jakob sade mycket mera till mitt folk på den tiden, men jag har
endast låtit detta skrivas, och det jag skrivit är nog för mig.

2. Och nu skriver jag, Nephi, mera av Jesajas ord, ty min själ fröjdar sig i
hans ord. Jag vill tillämpa hans ord på mitt folk, och jag vill lämna dem
till alla mina barn, ty han såg i sanning min Återlösare alldeles som jag
sett honom.

3. Och min broder, Jakob, har även sett honom, såsom jag sett honom. Därför
vill jag sända ut deras ord till mina barn och bevisa för dem, att mina ord
äro sanna. Därför skall jag - såsom Gud ju sagt -stadfästa mitt ord genom
tre vittnen. Det oaktat sänder Gud flera vittnen och bevisar alla sina ord.

4. Se, min själ gläder sig över att få bevisa för mitt folk, att Kristi
tillkommelse är sanning, ty för detta ändamål blev Moses' lag given, och
allting som Gud meddelade människan från världens begynnelse är sinnebilder
av honom.

5. Min själ fröjdar sig även över Herrens förbund, vilka han gjorde med våra
fäder, ja, min själ fröjdar sig över hans nåd, rättvisa, makt och
barmhärtighet, uppenbarade i den omfattande och eviga planen för frälsning
från döden.

6. Och min själ fröjdar sig över att bevisa för mitt folk, att såvida
Kristus icke kommer, måste alla människor förgås.

7. Ty om ingen Kristus finnes till, finnes icke heller Gud till, och om Gud
icke är till, äro icke heller vi till, ty ingen skapelse kunde hava ägt rum.
Men det finnes en Gud, och han är Kristus, och han kommer, när hans egen tid
är fullbordad.

8. Nu skriver jag några av Jesajas ord, på det att var och en av mitt folk,
som får se dessa ord, må upplyfta sitt hjärta och fröjda sig inför alla
människor. Dessa äro nu orden, och I kunnen tillämpa dem på eder och på alla
människor:

Kapitel 12

1. Det ord, som Jesaja, Amos' son, skådade angående Juda och Jerusalem.

2. #Och det skall ske i de sista dagarna, när det berg, där Herrens hus är,
skall vara fast grundat överst uppe i bergen och vara upphöjt över höjderna,
att alla nationer skola strömma dit.

3. Och många folk skola gå och säga: "Kommen och låtom oss gå upp till
Herrens berg, till Jakobs Guds hus, så skall han undervisa oss om sina
vägar, och vi vilja vandra på hans stigar, ty från Sion skall lagen utgå,
och Herrens ord från Jerusalem."

4. Och han skall döma mellan nationerna och näpsa många folk. Då skola de
smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till trädgårdsknivar -
nation skall icke lyfta svärd emot nation, ej heller skola de mera lära sig
krig.

5. O Jakobs hus! Kommen och låtom oss vandra i Herrens ljus, ja, kommen, ty
I haven alla gått vilse, var och en till sin syndiga väg.

6. Fördenskull har du, o Herre, förskjutit ditt folk, Jakobs hus, emedan de
äro fulla av Österlandets väsende och hörsamma spåmän likasom filistéerna
samt förlusta sig med främlingars barn.

7. Därtill är deras land fullt av silver och guld och på deras skatter är
det ingen ände. Deras land är även fullt med hästar, och på deras vagnar är
det ingen ände.

8. Deras land är ock fullt av avgudar. De tillbedja sina egna händers verk,
det som deras egna fingrar hava gjort.

9. Den låge böjer sig ej, och den höge ödmjukar sig icke; förlåt dem därför
ej.

10. O, I onde! Gån in i klippan, göm eder i stoftet, ty fruktan för Herren
och hans majestäts härlighet skall drabba eder.

11. En människas högdragna hållning skall förödmjukas, och människors
stolthet skall nedböjas, och Herren allena skall vara upphöjd på den dagen.

12. Ty Härskarornas Herres dag kommer snart över alla nationer, ja, över
varenda en, ja, över de stolta och högdragna och en var som är upphöjd och
han skall bliva ödmjukad.

13. Ja, Herrens dag skall komma över alla Libanons cedrar, ty de äro höga
och upphöjda och över Basans ekar.

14. Och över alla de höga bergen och alla höjderna samt över alla nationer,
som äro upphöjda, och över varje folk.

15. Och över varje högt torn och över varje fast mur.

16. Och över alla havets farkoster och alla skepp från Tarsis och över allt,
som är vackert att skåda.

17. Och en människas högdragenhet skall nedböjas och människors stolthet
förnedras, och Herren allena skall vara upphöjd på den dagen.

18. Och avgudarna skall han fullständigt förgöra.

19. Och man skall gå in i klippgrottor och jordhålor, ty fruktan för Herren
skall komma över dem, och hans majestäts härlighet skall träffa dem, när han
står upp för att komma jorden att skälva av förskräckelse.

20. På den dagen skall en människa taga sina avgudar av silver och sina
avgudar av guld, vilka hon gjort åt sig att tillbedja, och kasta dem åt
mullvadar och flädermöss,

21. så att hon kan gå in i de höga bergsklyftorna och klipprämnorna, ty
fruktan för Herren skall komma över dem och hans majestäts härlighet skall
träffa dem, när han står upp för att komma jorden att skälva av
förskräckelse.

22. Frigören eder från en människa, vars andedräkt är i hennes näsborrar, ty
i vad är hon av någon betydelse?

Kapitel 13

1. Ty se, Herren, Härskarornas Herre, borttager från Jerusalem och från Juda
allt stöd och uppehälle, hela brödförrådet och alla vattentillgångarna,

2. den mäktige mannen och krigaren, domaren och profeten, den kloke och den
gamle,

3. hövitsmannen över femtio och hedersmannen, rådgivaren och den skicklige
hantverkaren samt den kloke talaren.

4. Och jag vill giva dem barn till att vara deras furstar, och dibarn skola
råda över dem.

5. Och folket skall lida förtryck, den ene av den andre och envar av sin
granne. Barnet skall sätta sig upp emot den gamle, och den ringe emot den
aktningsvärde.

6. När då någon tager fatt på sin medbroder av sin faders hus och säger: "Du
har kläder, du blive vår styresman och låt ej denna spillra komma ur din
hand,"

7. skall denne på den dagen bedyra och säga: "Jag vill ej vara läkare, ty i
mitt hus finnes varken bröd eller kläder; gören mig icke till styresman över
folket."

8. Ty Jerusalem är ödelagt och Juda har fallit, emedan deras tungor och
deras förehavanden voro emot Herren för att uppreta hans härlighets ögon.

9. Deras ansiktes utseende bär vittne emot dem och förkunnar att deras synd
är alldeles som Sodom, och de kunna ej dölja det. Ve deras själar, ty de
hava belönat sig själva med ont.

10. Säg till de rättfärdiga, att de äro lyckliga, ty de skola äta sina
gärningars frukt!

11. Ve de ogudaktiga, ty de skola förgås, ty de skola få den lön, som de
hava i sina egna händer.

12. Och vad mitt folk beträffar, så äro barn dess förtryckare och kvinnor
råda över det. O, mitt folk, de som leda dig föra dig vilse och förstöra
dina stigars väg.

13. Herren står upp för att föra sin talan, han står upp för att döma
folket.

14. Herren vill gå till doms med sitt folks äldste och med dess furstar, ty
I haven skövlat vingården och vad I haven berövat den fattige är i edra hus.

15. "Vad menen I? I sönderstycken mitt folk och krossen de fattigas
ansikten," säger Herren, Härskarornas Gud.

16. Åter säger Herren: Emedan Sions döttrar äro stolta och gå omkring med
sträckta halsar och lättfärdiga ögon och göra sig till och trippa när de gå
samt pingla med fotbjällror,

17. därför skall Herren hemsöka Sions döttrars hjässor med skorv, och Herren
skall blotta deras blygd.

18. På den dagen skall Herren taga bort deras prål: deras pinglande
fotringar och huvudnät, månformiga halssmycken,

19. kedjor och armband samt slöjor,

20. huvudprydander, fotstegskedjor, huvudband, bröstsmycken och örhängen,

21. fingerringar och näsringar,

22. högtidsdräkter, mantlar, schaletter och krusjärn,

23. speglar, fina linneskjortor, turbaner och slöjor.

24. Och det skall ske, att stank skall komma i stället för vällukt, trasa i
stället för gördel, skallighet i stället för krusat hår, säckbeklädnad i
stället för magprydnad, eldsmärke i stället för skönhet.

25. Dina män skola falla för svärd och dina mäktiga i krig.

26. Och hennes portar skola klaga och sörja, och hon skall bliva övergiven
och sitta på marken.

Kapitel 14

1. Och på den dagen skola sju kvinnor fatta en man och säga: "Vi vilja äta
vårt eget bröd och kläda oss med våra egna kläder; låt oss allenast bliva
kallade efter ditt namn för att taga bort vår smälek."

2. På den dagen skall Herrens gren var skön och härlig, jordens frukt
utmärkt och täckelig för de överblivna av Israel.

3. Och det skall ske, att de som äro kvar i Sion och som äro överblivna i
Jerusalem, skola kallas heliga, var och en som är skriven bland de levande i
Jerusalem -

4. när Herren har avtvått Sions döttrars orenlighet och rensat bort
Jerusalems blodfläckar genom domens och eldens ande.

5. Och Herren skall skapa på varje boning på Sions berg och på dess
församlingar ett moln och en rök om dagen och skenet av en flammande eld om
natten, ty över hela Sions härlighet skall vara ett värn.

6. Och där skall finnas ett skygd till skugga om dagen undan hettan och till
en tillflyktsort och ett skydd undan storm och regn.

Kapitel 15

1. Och då vill jag sjunga för min kärälsklige en sång av min käraste om hans
vingård. Min kärälsklige hade en vingård på en mycket bördig kulle.

2. Och han omgärdade den, och plockade stenarna ut ur den och planterade
däruti de utsöktaste vinrankor, och han byggde ett torn mitt däri, samt
gjorde även en vinpress däri, sedan förväntade han, att den skulle bära
druvor, men den bar vilda druvor.

3. Och nu, o Jerusalems inbyggare och I män av Juda, dömen, jag beder eder,
mellan mig och min vingård.

4. Vad mera kunde någon hava gjort för min vingård, som jag icke har gjort?
Varför bar den vilda druvor, när jag väntade att den skulle bära äkta
druvor?

5. Så vill jag nu säga eder vad jag skall göra med min vingård. Jag vill
borttaga dess häck, så att den skall avbetas, och jag vill nedbryta dess
mur, så att den skall nedtrampas,

6. och jag vill lägga den öde. Den skall icke beskäras ej heller grävas,
utan törnbuskar och tistlar skola uppväxa och jag skall även befalla molnen,
att de icke låta regnet falla på den.

7. Ty Härskarornas Herres vingård är Israels hus, och männen i Juda äro hans
välbehagliga plantering. Han förväntade dom, men se förtryck, och
rättfärdighet men se ett klagoskri.

8. Ve dem som lägga hus till hus till dess intet rum mera är, så att de
bliva allena kvar mitt i landet.

9. I mina öron har Härskarornas Herre sagt, att många hus sannerligen skola
bliva öde, och att stora, fagra städer skola bliva utan inbyggare.

10. Ja, en vingård på tio plogland skall giva ett batmått och en homers
utsäde skall giva en efa.

11. Ve dem som stå upp bittida om morgonen för att kunna hängiva sig åt
starka drycker, och som fortsätta allt intill aftonen, ehuru vin upphettar
dem.

12. De hava harpan, fiolen och tamburinen, pipa och vin i sina fester, men
de akta ej på Herrens verk, ej heller betänka de hans händers gärningar.

13. Därför har mitt folk gått i landsflykt av brist på kunskap, och därför
hungra deras högt ansedda män, och mängden försmäktar av törst.

14. Fördenskull har helvetet utvidgat sig och öppnat sitt gap utan måtta,
och deras härlighet och deras skaror och deras ståt och envar, som fröjdar
sig över dessa ting skall fara dit ned,

15. och menige man skall nedböjas, den mäktige förödmjukas och den
högdragnes ögon skola bliva nedslagna.

16. Men Härskarornas Herre skall bliva upphöjd i dom, och Gud, som är helig,
skall varda helighållen i rättfärdighet.

17. Då skola lammen beta på sitt vis, och på de fetas öde platser skola
främmande äta.

18. Ve dem som draga orättfärdighet med fåfängans snören, och synd som med
vagnslinor,

19. vilka säga: "Haste han och påskynde sitt verk, att vi må se det, och
närme sig och komme Israels Heliges rådslut, att vi må få veta det."

20. Ve dem som kalla ont gott och gott ont, vilka göra mörker till ljus och
ljus till mörker, bittert till sött och sött till bittert.

21. Ve dem som äro visa i sina egna ögon och kloka i sitt eget omdöme!

22. Ve dem som äro mäktiga i att dricka vin och duktiga till att blanda
starka drycker,

23. vilka för belöning förklara den onda människan oskyldig och beröva den
rättfärdige hans rättfärdighet.

24. Därför såsom elden förtär stråna och lågan frossar på agnarna, så skall
deras rot vara murken och deras blomster flyga upp som damm, emedan de
förkastat Härskarornas Herres lag och föraktat Israels Heliges ord.

25. Därför är Herrens vrede upptänd emot hans folk, och han har uträckt sin
hand emot det och har slagit det, och bergen darrade och liken blevo
sönderslitna mitt på gatorna. Men med allt detta är icke hans vrede över,
utan hans hand är ännu uträckt.

26. Och han skall uppresa ett baner för nationerna fjärran ifrån och locka
dem från jordens ända, och se, de skola komma snarligen med hast, ingen
ibland dem skall vara trött eller stappla,

27. ingen skall slumra eller sova, ej heller skall deras länders gördel
lossna eller deras skorem brista.

28. Deras pilar äro vassa och alla deras bågar spända, deras hästars hovar
äro som flinta och deras hjul som virvelvind, deras rytande såsom ett lejon.

29. De skola ryta som unga lejon, ja, de skola vråla och gripa rovet samt
bära det bort i säkerhet, och ingen kan undsätta.

30. Och på den dagen skola de brusa över dem såsom havets brus, och om de se
på landet, se, då är där mörker och sorg, och ljuset på dess himlar är
fördunklat.

Kapitel 16

1. Det år då konung Ussia dog, såg jag även Herren sittande på en tron, hög
och upphöjd, och hans mantel uppfyllde templet.

2. Ovanom den stodo serafer, vardera hade sex vingar: med två betäckte den
sitt ansikte och med två sina fötter och med två flög den.

3. Och den ene ropade till den andre och sade: "Helig, helig, helig är
Härskarornas Herre, hela jorden är full av hans härlighet."

4. Och dörrposterna skakade av den ropandes röst, och huset blev fullt av
rök.

5. Då sade jag: "Ve mig, ty jag är förlorad, emedan jag är en man med orena
läppar, och bor mitt ibland ett folk med orena läppar, ty mina ögon hava
sett Konungen, Härskarornas Herre."

6. Då flög en av seraferna till mig och han hade i sin hand ett glödande
kol, vilket han med en eldtång hade tagit från altaret,

7. och han rörde vid min mun därmed och sade: "Se, detta har rört vid dina
läppar, och din missgärning är borttagen och din synd försonad."

8. Likaledes hörde jag Herrens röst, som sade: "Vem skall jag sända, och vem
vill vara vår budbärare?" Då sade jag: "Här är jag, sänd mig."

9. Och han sade: "Gå och säg till detta folk: 'Hören I verkligen,' men de
förstodo icke, och 'sen I verkligen,' men de varseblevo icke.

10. Gör detta folks hjärta fett och gör dess öron tunghörda och tillslut
dess ögon, på det att det icke skall se med sina ögon och höra med sina öron
och förstå med sitt hjärta och omvända sig och varda helat."

11. Då sade jag: "Herre, huru länge?" Och han sade: "Till dess städerna
bliva öde utan invånare och husen utan folk och landet bliver förhärjat till
det yttersta,

12. och Herren har flyttat människorna långt bort; ty det skall bliva stor
ödslighet mitt i landet.

13. Och likväl skall det finnas en tiondedel och den skall återvända och
bliva skövlad, men såsom en lind och såsom en ek, vilkas styrka förbliver i
dem, ehuru de fälla sina löv, så skall den heliga säden vara dess styrka."

Kapitel 17

1. Och det begav sig i de dagarna då Ahas, Jotams son, Ussias son, var Judas
konung, att Resin, konung i Syrien, och Peka, Remaljas son, konung i Israel,
drogo upp emot Jerusalem för att strida emot det, men de kunde ej få
överhand över det.

2. Och det berättades för Davids hus och sades: "Syrien har gjort förbund
med Efraim." Och hans hjärta skalv, likaså hans folks hjärtan, såsom träden
i skogen skälva för vinden.

3. Då sade Herren till Jesaja: "Gå ut till Ahas, du och Sear-Jasub, din son,
vid ändan på Övre dammens vattenledning på vägen till Valkarfältet.

4. Och säg till honom: 'Tag dig till vara och var stilla, frukta icke, var
icke heller rädd för dessa två rykande brandstumpar, för Resins från Syrien
och Remaljas sons grymma vrede.

5. Emedan Syrien och Efraim och Remaljas son hava beslutat ont emot dig,
sägande:

6. *Låtom oss draga upp emot Juda och injaga skräck, låtom oss göra en
bräsch i muren och insätta Tabals son till konung mitt i landet.*

7. Så säger Herren Gud: Det skall ej komma till stånd, ej heller skall det
ske,

8. ty huvudstaden i Syrien är Damaskus, och huvudmannen i Damaskus är Resin,
och inom sextiofem år skall Efraim bliva krossat och icke vara ett folk,

9. och Samaria är huvudstaden i Efraim, och Remaljas son är huvudmannen i
Samaria. Om I icke viljen tro, så skolen I visserligen icke vara fast
grundade.'"

10. Vidare talade Herren åter till Ahas och sade:

11. "Begär ett tecken från Herren, din Gud, begär det, antingen i djupen
eller i höjden."

12. Men Ahas sade: "Jag vill intet begära, ej heller vill jag fresta
Herren."

13. Då sade han: "Hören nu, I av Davids hus: Är det eder icke nog, att I
sätten människors tålamod på prov? Viljen I ock pröva min Guds tålamod?

14. Därför skall Herren själv giva eder ett tecken: Se, en jungfru skall
varda havande och föda en son samt kalla honom Immanuel.

15. Smör och honung skall han äta, så att han må kunna förkasta det onda och
välja det goda,

16. ty innan barnet förstår att förakta det onda och välja det goda, skall
landet, som du avskyr, varda övergivet av båda sina konungar.

17. Herren skall över dig och över ditt folk och över din faders hus låta
dagar komma, sådana som icke varit från den dagen då Efraim skilde sig från
Juda, konungen i Assyrien.

18. Och det skall ske på den dagen, att Herren skall vissla efter flugan i
den yttersta änden av Egypten, och biet, som är i landet Assyrien.

19. Och de skola komma, och allesammans skola slå sig ned i de öde dalarna,
i stenklyftor och på törnhäckar och i alla buskar.

20. Samma dag skall Herren med en rakkniv som tingas av dem som bo på andra
sidan floden, nämligen konungen i Assyrien, raka huvudet och håret på
fötterna, ja, också skägget skall den taga bort.

21. Och det skall ske på den dagen, att en människa skall uppföda en ung ko
och två får,

22. och det skall ske, att hon, till följd av den ymniga mjölk de giva,
skall få äta smör, ty smör och honung skall envar äta, som är kvar i landet.

23. Och det skall ske på den dagen, att på varje ställe, där nu ett tusen
vinrankor värda ett tusen siklar silver stå, där skola törne och tistlar
växa.

24. Med pilar och med bågar skola människor gå dit, emedan hela landet skall
vara törne och tistlar.

25. Men till alla höjderna, som upparbetas med bredhacka, dit skall man ej
gå av fruktan för törne och tistlar, utan dit skola oxar drivas, och där
skola mindre djur trampa.

Kapitel 18

1. Ytterligare sade Herrens ord till mig: "Tag dig en stor kavle och skriv
därpå med en människas penna: Angående Maher-salal Has-bas."

2. Och jag tog trovärdiga vittnen med mig, nämligen Uria, prästen, och
Sakarja, Jeberekjas son.

3. Och jag gick till profetissan, och hon blev havande och födde en son. Då
sade Herren till mig: "Kalla honom Maher-salal Has-bas.

4. Ty se, barnet skall icke kunna ropa: 'Min fader och min moder,' innan
rikedomarna i Damaskus och bytet i Samaria skola tagas och bäras fram inför
konungen i Assyrien."

5. Herren talade till mig ånyo och sade:

6. "Eftersom detta folk ej vill hava Siloas vatten, som rinner så stilla,
utan förlustar sig med Resin och Remaljas son,

7. se, därför skall Herren låta flodens böljor komma över dem, väldiga och
stora, nämligen konungen i Assyrien och hela hans härlighet, och den skall
fylla alla sina kanaler och översvämma alla sina stränder.

8. Den skall draga igenom Juda, den skall översvämma och breda ut sig, den
skall räcka ända upp till halsen, och när dess vingar sträckas ut, skola de
täcka ditt land i hela dess vidd, o Immanuel.

9. Slån eder tillsammans, o I folk, och dock skolen I bliva sönderbrutna,
och lyssnen, alla I fjärran länder, omgjorden eder, men I skolen bliva
sönderbrutna, ja, omgjorden eder, dock skolen I bliva sönderbrutna.

10. Rådslån tillsammans, men det skall bliva till intet, uttalen ordet, men
det skall ej stå, ty Gud är med oss."

11. Ty så talade Herren till mig under en stark hand samt befallde mig, att
jag icke skulle vandra på detta folks väg, sägande:

12. "Sägen ej: Förbund, till alla dem till vilka detta folk säger: Förbund,
ej heller skolen I frukta deras fruktan eller rädas."

13. Helighållen Härskarornas Herre, han vare eder fruktan, och han vare eder
bävan.

14. Då bliver han en helgedom, men ock till en stötesten och till en
förargelseklippa för Israels två hus och till en fälla och en snara för
Jerusalems invånare.

15. Och många ibland dem skola snava och falla och krossas och snärjas och
fångas.

16. Hoprulla vittnesbördet, försegla lagen i mina lärjungars närvaro.

17. Men jag vill förbida Herren, som gömmer sitt ansikte för Jakobs hus, och
jag vill söka efter honom.

18. Se, jag och barnen, som Herren har givit mig, äro till tecken och till
under i Israel ifrån Härskarornas Herre, som bor på Sions berg.

19. Och när någon säger till eder: "Vänden eder till andebesvärjare och till
spåmän, som viska och mumla" - borde icke ett folk då vända sig till sin
Gud, på det att de levande måtte få veta något om de döda,

20. till lagen och till vittnesbördet, och om de icke tala i
överensstämmelse med detta ord, så är det emedan intet ljus finnes uti dem.

21. Och de skola gå omkring, hårt betryckta och hungrande, och det skall
ske, att när de hungra skola de förbittras och förbanna sin konung och sin
Gud samt vända sina blickar uppåt.

22. Och de skola vända sig till jorden och se bekymmer och dunkel, ängslans
dimma, samt omringas av mörker.

Kapitel 19

1. Dock skall dimman icke vara sådan som den, vilken inträffade under hennes
förtryck, när han första gången obetydligt plågade Sebulons land och
Naftalis land, och sedan över Röda havsvägen lössläppte svårare plågor i
hedningarns Galiléen på andra sidan Jordan.

2. Folket, som vandrade i mörker, har sett ett stort ljus; de som bo i
dödsskuggans land, på dem har ljuset strålat.

3. Du har mångfalt förmerat nationen och förökat glädjen - glädjen inför
ditt ansikte, så att den är såsom glädjen i skördetiden och såsom människors
glädje, när de skifta bytet,

4. ty du har sönderbrutit hans bördas ok och hans skuldras gissel,
förtryckarens stav.

5. Ty krigares varje slag utkämpas med förvirrat gny och kläder rullade i
blod, men detta skall ske med eld och brand.

6. Ty ett barn är oss fött, en son är oss given, och herradömet skall vila
på hans skuldror, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig
Fader, Fridsfurste.

7. På tillväxten av herradöme och frid är det ingen ände uppå Davids tron
och i hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rätt och
rättfärdighet, från nu och för evig tid. Härskarornas Herres nitälskan skall
utföra detta.

8. Herren sände sitt ord till Jakob, och det har slagit ned på Israel.

9. Och allt folket skall få veta det, ja, Efraim och invånarna i Samaria,
vilka säga i sitt hjärtas högmod och hårdhet:

10. "Tegelstenarna äro nedfallna, men vi vilja bygga med huggna stenar,
mullbärsträden äro fällda, men vi vilja ersätta dem med cedrar."

11. Fördenskull skall Herren uppresa Resins motståndare emot honom och
förena hans fiender till ett,

12. syrierna först och filistéerna efteråt, och de skola förtära Israel med
glupsk mun. Men vid allt detta vänder ej hans vrede åter, utan hans hand är
ännu uträckt.

13. Ty folket vänder sig icke till honom som slår dem, ej heller söka de
Härskarornas Herre.

14. Därför skall Herren ur Israel utrota både huvud och svans, gren och säv,
på samma dag -

15. den gamle är huvudet, och profeten som förkunnar lögner, är svansen.

16. Detta folks ledare föra det vilse, och de som ledas av dem gå förlorade.

17. Därför har Herren icke någon glädje av deras unga män, ej heller skall
han förbarma sig över deras faderlösa och änkor, ty varenda en av dem är en
skrymtare och en missgärningsman, och varje mun talar dårskap. Vid allt
detta vänder ej hans vrede åter, utan hans hand är ännu utsträckt.

18. Ty ondska brinner som elden, den förtär törne och tistlar och antänder i
skogssnåren, samt virvlar uppåt liksom rökmoln.

19. Genom Härskarornas Herres vrede är landet fördunklat, och folket är
såsom bränsle på elden, ingen skonar sin medbroder.

20. Han skall taga för sig vad som är till höger och dock vara hungrig, och
han skall äta vad som är till vänster, och dock skola de ej vara mätta,
envar skall äta köttet på sin egen arm -

21. Manasse, Efraim; Efraim, Manasse, båda två skola vara emot Juda. Vid
allt detta vänder ej hans vrede åter, utan hans hand är ännu uträckt.

Kapitel 20

1. Ve dem som utfärda orättfärdiga förordningar och som skriva det som är
rättsvidrigt, vilket de förordnat

2. för att bortdriva den behövande från domstolen och beröva den fattige
ibland mitt folk hans rätt, så att änkor bliva deras rov och de faderlösa
plundrade!

3. Vad viljen I göra på hemsökelsens dag och i den ödeläggelse, som kommer
från fjärran? Till vem viljen I fly för att få hjälp? Var viljen I lämna
eder härlighet i förvar?

4. Utan mig skola de böja sig under fångarna och falla bland de slagna. Vid
allt detta vänder ej hans vrede åter, utan hans hand är ännu uträckt.

5. O, du Assur, min vredes gissel, och staven i deras hand är deras ilska.

6. Jag vill sända honom emot en skrymtaktig nation och giva honom befallning
att taga byte och gripa rov samt nedtrampa det såsom gyttjan på gatorna för
folket, som är under min vrede.

7. Men så menar icke han, ej heller tänker hans hjärta så, utan han har i
sinnet att förgöra och utrota icke så få nationer.

8. Ty han säger: "Äro icke mina furstar allesammans konungar?

9. Är icke Kalno såsom Karkemis? Är icke Hamat såsom Arpad? Är icke Samaria
såsom Damaskus?

10. Alldenstund min hand har grundat de riken, som nu tillhöra avgudarna,
och vars utskurna beläten överträffade Jerusalems och Samarias,

11. skall jag icke då göra åt Jerusalem och dess avgudar som jag gjort åt
Samaria och dess beläten?"

12. Men när Herren har utfört hela sitt verk på Sions berg och i Jerusalem,
då skall jag straffa frukten av den assyriske konungens hårda hjärta och
hans högdragna blickars härlighet.

13. Ty han säger: "Med min hands kraft och med min vishet har jag gjort allt
detta, ty jag är förståndig och jag har flyttat folkets gränser och plundrat
deras skatter, och som en tapper man har jag nedgjort invånarna.

14. Min hand har gripit efter folkets rikedomar såsom ett fågelbo, och som
man samlar övergivna ägg har jag tagit hela jorden, och det fanns ingen som
rörde vingen eller öppnade näbben eller pep."

15. Skall yxan upphäva sig emot honom, som hugger därmed? Skall sågen sätta
sig upp emot honom, som drager den? Som om staven skulle skaka mot dem, som
lyfta den, eller käppen skulle röra sig som om den icke vore av trä.

16. Därför skall Herren, Härskarornas Herre, sända magerhet ibland hans
feta, och under hans härlighet skall han tända en låga likt en eldslåga,

17. och Israels ljus skall bliva till en eld och hans Helige till en flamma,
och den skall brinna och förtära hans törne och törnbuskar på en och samma
dag,

18. och skall förtära hans skogs och hans bördiga marks härlighet, både själ
och kropp, och de skola vara som när en standarbärare faller i vanmakt.

19. Och de övriga träden i hans skog skola vara så få, att ett barn skall
kunna teckna upp dem.

20. Och det skall ske på den dagen, att de överblivna av Israel och de av
Jakobs hus, som hava undflytt, icke mer skola stödja sig på honom, som slog
dem, utan de skola stödja sig på Herren, Israels helige, i sanning.

21. Kvarlevan skall återvända, ja kvarlevan av Jakob, till Gud, den väldige.

22. Ty om än ditt folk, Israel, vore såsom havets sand, skall blott en
kvarleva av dem återvända. Den bestämda förstöringen skall översvämma med
rättfärdighet.

23. Ty Herren, Härskarornas Gud, skall verkställa en förstöring, oryggligt
bestämd, i hela landet.

24. Därför säger Herren, Härskarornas Gud: "O mitt folk, du som bor i Sion!
Frukta ej för assyriern. Han skall slå dig med en stav och lyfta sitt gissel
upp emot dig som i Egypten,

25. men om endast en liten tid skall förbittringen upphöra samt min vrede i
och med deras förstöring."

26. Och Härskarornas Herre skall sätta ett gissel i rörelse mot honom,
liksom då Midian blev slagen vid Orebsklippan, och sin stav, som han räckte
ut över havet, skall han åter upplyfta som i Egypten.

27. Och det skall ske på den dagen, att hans börda skall tagas ifrån dina
skuldror och hans ok ifrån din hals, och oket skall förstöras för
smörjelsens skull.

28. Han har kommit till Ajat, han har dragit till Migron, i Mikmas har han
ställt upp sina vagnar.

29. De hava dragit igenom passet, i Geba hava de tagit nattkvarter, Rama
bävar och Sauls Gibea har tagit till flykten.

30. Lyft upp din röst, o Gallims dotter! Låt den höras ända till Laisa, o du
arma Anatot!

31. Madmena har flyttats, invånarna i Gebim samlas till flykt.

32. Och dock rastar han i Nob den dagen; sin hand skakar han mot Sions
dotters berg, Jerusalems höjd.

33. Se Herren, Härskarornas Herre, skall avkvista grenen med skräck, de
resliga skola fällas och de stolta skola bliva förödmjukade.

34. Och han skall nedhugga skogssnåren med järn, och Libanon skall falla för
den väldige.

Kapitel 21

1. Och en telning skall skjuta fram ur Isais stam, och ett skott skall växa
ut ur dess rötter.

2. Herrens Ande skall vila på honom, vishets och förstånds Ande, råds och
styrkas Ande, Herrens kunskaps och fruktans Ande,

3. och giva honom klart förstånd i Herrens fruktan, och han skall icke döma
efter vad hans ögon se, ej heller bestraffa efter vad hans öron höra,

4. utan med rättfärdighet skall han döma de arma och med rättvisa skipa lag
åt de ödmjuka på jorden, och han skall slå jorden med sin muns stav, och med
sina läppars anda skall han förgöra de onda.

5. Och rättfärdighet skall vara hans länders gördel, och trofasthet bältet
omkring hans midja.

6. Vargen skall bo tillsammans med lammet, och leoparden skall lägga sig ned
jämte killingen, och kalven och det unga lejonet och gödboskap om varandra,
och ett litet barn skall leda dem.

7. Och kon och björnen skola gå i bete, deras ungar skola lägga sig ned
tillhopa, och lejonet skall äta halm som oxen.

8. Och spenabarnet skall leka vid en huggorms hål, och det avvanda barnet
skall sticka sin hand i en basilisks kula.

9. Ingen på mitt heliga berg skall göra skada eller fördärv, ty landet skall
vara fullt av Herrens kunskap, likasom vattnen täcka havet.

10. Och på den dagen skall det finnas en Isais rot, som skall stå som ett
baner för folket. Icke-judarna skola söka sig till det, och dess viloplats
skall vara härlig.

11. Och det skall ske på den dagen, att Herren skall uträcka sin hand igen,
för andra gången att hämta kvarlevan av sitt folk, som är kvar från
Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear, Hamat och från havets
öar.

12. och han skall uppresa ett baner för nationerna och församla de fördrivna
av Israel samt samla de förskingrade av Juda från jordens fyra hörn.

13. Efraims avund skall även upphöra, och Judas motståndare skola
utestängas. Efraim skall ej vara avundsjuk på Juda och Juda skall ej uppreta
Efraim,

14. utan de skola störta sig på filistéernas skuldror västerut, tillsammans
skola de plundra dem som bo i östern. De skola upplyfta sin hand emot Edom
och Moab, och Ammons barn skola vara dem underdåniga.

15. Och Herren skall giva tillspillo Egyptens havsvik, och med en mäktig
vind skall han skaka sin hand över floden, och slå den i de sju strömmarna,
och låta människor gå däröver torrskodda,

16. och det skall bliva en banad väg för kvarlevan av hans folk, som är kvar
från Assur, likasom det skedde Israel på den dagen då det drog upp ur
Egyptens land.

Kapitel 22

1. Och på den dagen skall du säga: "O, Herre! Jag vill prisa dig, ty ehuru
du varit vred på mig, är din vrede nu bortvänd, och du tröstar mig."

2. Se, Gud är min frälsning, jag skall förtrösta och icke rädas, ty Herren
Jehova är min starkhet och min sång, han har även blivit min frälsning.

3. Fördenskull skolen I med fröjd hämta vatten utur frälsningens brunnar.

4. Och på den dagen skolen I säga: "Prisen Herren, åkallen hans namn,
kungören hans verk ibland folket, förtäljen att hans namn är högtlovat.

5. Lovsjungen Herren, ty han har gjort härliga ting; detta är kunnigt över
hela jorden.

6. Ropa högt och jubla, du Sions invånare! Ty stor är Israels Helige bland
dig."#

Kapitel 23

1. Den profetiska synen angående Babylon, vilken Jesaja, Amos' son, såg.

2. #Resen upp ett baner på det höga berget, ropen högt till dem, viften med
handen, att de må tåga in genom ädlingarnas portar.

3. Jag har bjudit mina helgade, jag har även kallat mina mäktige, ty min
vrede är icke över dem som fröjda sig över min höghet.

4. Mängdens larm på bergen såsom av ett stort folk, ett bullrande gny av
hopsamlade nationers riken! Härskarornas Herre samlar krigets härskaror.

5. De komma från fjärran land, från himmelens ända, ja, Herren och hans
vredes vapen för att föröda hela landet.

6. Jämren eder, ty Herrens dag är nära, den kommer såsom förödelse från den
Allsmäktige.

7. Fördenskull skola alla händer bliva vanmäktiga och varje människas hjärta
skall smälta.

8. De bliva förfärade, ångest och kval gripa dem, de häpna, den ene med den
andre, deras ansikten blossa som eldslågor.

9. Se, Herrens dag kommer, grym både med raseri och våldsam vrede för att
lägga landet öde, och han skall utrota dess syndare.

10. Ty himmelens stjärnor och stjärnbilder giva ej sitt ljus, solen uppgår
förmörkad och månen låter ej sitt ljus skina.

11. Och jag skall straffa världen för ondska och de onda för deras
missgärningar, jag skall göra en ände på de stoltas övermod och nedslå den
förfärliges högfärd.

12. Jag skall göra en människa dyrbarare än fint guld, ja, en människa
dyrbarare än guldklimpen från Ofir.

13. Fördenskull skall jag skaka himlarna, och jorden skall vika från sin
plats i Härskarornas Herres förgrymmelse och på hans våldsamma vredes dag,

14. och då, såsom en jagad hind och såsom ett får, vilket ingen människa
tager upp, skola de varenda en vända om till sitt eget folk och fly, var och
en till sitt eget land.

15. Men var och en som är stolt, skall bliva genomborrad, ja, var och en som
är i de ondas sällskap, skall falla för svärd.

16. Deras späda barn skola krossas inför deras ögon, deras hus skola
plundras, och deras hustrur skändas.

17. Se, jag vill uppväcka mot dem mederna, vilka icke bry sig om silver och
guld och ej heller finna behag i det.

18. Deras bågar skola slå de unga männen i stycken, och med frukten i
moderlivet skola de ej hava medömkan, deras ögon skola ej spara barnen.

19. Och med Babylon, rikens härlighet, skönheten av kaldéernas glans, skall
det gå liksom när Gud omstörtade Sodom och Gomorra.

20. Det skall aldrig mera bliva bebott, ej heller skall någon vistas därinne
från släkte till släkte, ej heller skall araben uppslå tält eller herdarna
lägra sig där med sin hjord.

21. Nej, öknens vilda djur skola där lägra sig, och dess hus skola vara
fulla av klagande djur, ugglor skola bo där och skogstroll dansa där.

22. Öarnas vilda djur skola tjuta i dess övergivna hus och drakar i dess
fina palats; hennes tid kommer snart, hennes tid kommer snart, hennes dag
skall ej förlängas. Ty jag vill med hast förstöra henne, ja, jag vill vara
barmhärtig mot mitt folk, men de onda skola förgås.

Kapitel 24

1. Ty Herren skall förbarma sig över Jakob och skall ännu en gång utvälja
Israel och insätta dem i deras eget land, och främlingarna skola bliva
införlivade med dem och hålla sig till Jakobs hus.

2. Och folk skola taga dem och föra dem till deras plats, ja, från fjärran
till jordens ändar, och de skola återvända till sina förlovade länder, och
Israels hus skall äga dem, och Herrens land skall vara för tjänare och
tjänarinnor, och de skola taga dem till fånga, vilkas fångar de voro, och de
skola råda över sina förtryckare.

3. Och det skall ske på den dagen, att Herren vill giva dig ro från din sorg
och från din fruktan och från den hårda träldom, vari du tvingades träla.

4. Och det skall ske på den dagen, att du skall föredraga detta ordspråk
emot konungen av Babylon och säga: "Hur förtryckaren har upphört, den
gyllene staden fått en ände!

5. Herren har brutit sönder de ondas stav, regenternas spiror.

6. Han som slog folken i grymhet med slag på slag, han, som regerade folken
i vrede, är förföljd, och ingen förhindrar det.

7. Hela jorden vilar och har ro, de brista ut i jubel.

8. Ja, furuträden glädja sig över dig, likaså Libanons cedrar och säga:
'Sedan du nu är fallen, kommer ingen upp att fälla oss.'

9. Helvetet därnere sätter sig i rörelse för att möta dig vid din ankomst.
Det uppskakar de döda för dig, ja, jordens alla hövdingar, det har bjudit
nationernas konungar att stå upp från sina troner.

10. Alla dessa tala och säga till dig: 'Har du också blivit svag såsom vi?
Har du blivit vår like?'

11. Ned till graven har din ståt farit, dina stränginstrument höras ej,
masken är din säng och maskar ditt täcke.

12. Huru är du fallen från himmelen, o Lucifer, morgonrodnadens son? Har du,
som försvagade nationerna, blivit slagen till marken?

13. Ty du har sagt i ditt hjärta: 'Jag vill stiga upp till himmelen, jag
vill upphöja min tron ovanför Guds stjärnor, jag vill också sätta mig på
församlingsberget på de norra sluttningarna.

14. Jag vill stiga upp över molnens höjder, jag vill vara lik den högste.'

15. Dock måste du fara ned till helvetet, till avgrundens brant.

16. De som se dig skola stirra på dig och betrakta dig och säga: 'Är detta
den man, som kom jorden att darra, riken att bäva,

17. som gjorde världen till en öken och förstörde dess städer men öppnade ej
sina fångars hus?'

18. Nationernas alla konungar, ja, alla ligga med ära, var och en i sitt
vilorum,

19. men du är utstött ur graven lik en avskyvärd gren och lik kvarlevan av
de slagna, genomborrade med svärd, vilka gå ned till stenarna i gropen som
ett förtrampat as.

20. Du skall icke såsom de få vila i en grav, emedan du fördärvat ditt land
och dräpt ditt folk; ogärningsmäns avföda skola aldrig bliva nämnda.

21. Anställen blodbad på hans barn för deras föräldrars missgärningars
skull, att de icke skola stå upp och besitta landet, ej heller fylla världen
med städer."

22. Ty jag vill stå emot dem, säger Härskarornas Herre och utrota från
Babylon namnet, återstoden, sonen och nevön, säger Herren,

23. och jag vill göra det till ett tillhåll för rördrommen, och vattenpölar
skola vara där, och jag vill sopa det med förstörelsens kvast, säger
Härskarornas Herre.

24. Härskarornas Herre har svurit och sagt: "Sannerligen, som jag tänkt, så
skall det ske, som jag haft för avsikt, så skall det inträffa.

25. Jag vill bringa assyriern in i mitt land och på mina berg trampa honom
under fot; då skall hans ok avlägsnas ifrån dem och hans börda falla ifrån
deras skuldror."

26. Detta är den avsikt som han åsyftat med hela jorden, och detta är den
hand som är uträckt över alla folk.

27. Ty Härskarornas Herre har haft denna avsikt, och vem skall tillintetgöra
den? Och hans hand är uträckt, och vem skall draga den tillbaka?

28. I det året då konung Ahas dog gavs denna profetiska syn:

29. Fröjda dig icke, du hela Palestina, över att hans stav, som slog dig, är
sönderbruten, ty ur ormens rot skall en basilisk komma fram, och dennes
avkomma skall bliva en giftig, flygande orm.

30. Och den armes förstfödde skall beta, och den behövande lägger sig ned i
trygghet, men din rot vill jag dräpa med hungersnöd, och din återstod skall
han döda.

31. Jämra dig, o port! Ropa, o stad! Du, hela Palestina, är upplöst, ty en
rök kommer norrifrån, och ingen är ensam i hans bestämda tid.

32. Vad skall då nationernas sändebud få till svar? Att Herren har grundat
Sion, och de fattiga av hans folk skola förtrösta därpå.#

Kapitel 25

1. Nu talar jag, Nephi, något om de ord jag skrivit, vilka talades genom
Jesajas mun. Ty se, Jesaja talade mycket som för många av mitt folk var
svårt att förstå, ty de ha ingen kännedom om det profetiska uttryckssättet
bland judarna.

2. Ty jag, Nephi, har icke lärt dem mycket angående judarnas sedvänjor,
emedan deras gärningar voro mörkrets gärningar och deras handlingar voro
vederstyggligheternas verk.

3. Därför skriver jag till mitt folk, till alla dem som i framtiden mottaga
vad jag skriver, på det de må få kunskap om Guds domar, vilka träffa alla
nationer enligt det ord han talat.

4. Lyssnen därför, o mitt folk, som är av Israels hus och given akt på mina
ord, ty ehuru Jesajas ord icke äro tydliga för eder, så äro de dock tydliga
för alla dem som äro fyllda med profetians ande. Jag giver eder en profetia
i enlighet med den ande, som är i mig och därför skall jag profetera lika
lättfattligt som jag talat från den tid jag drog ut ur Jerusalem med vår
fader, ty se, min själ har behag i enkla tal till mitt folk, så att de kunna
få undervisning.

5. Ja, min själ har även behag i Jesajas ord, ty jag kom ut ur Jerusalem och
mina ögon hava sett allt beträffande judarna, och jag vet, att judarna
förstå profeternas ord, och att det icke finns något annat folk, som förstår
vad profeterna talade till judarna såsom de förstå det, med mindre det så
sker, att de bliva undervisade på sätt, som är gängse ibland judarna.

6. Men se, jag, Nephi, har icke undervisat mina barn på judiskt vis, men se,
jag har själv bott i Jerusalem, varför jag känner till omgivningarna och jag
har talat med mina barn om Guds domar, vilka drabbat judarna, enligt vad
Jesaja har talat, och detta skriver jag ej.

7. Men se, jag fortsätter med min egen profetia i all min rättfärdighet,
vilken jag vet, att ingen kan missförstå. Icke desto mindre skola människor
i de dagar, då Jesajas profetior uppfyllas, med visshet förstå.

8. Därför äro de av värde för människornas barn, och till den som tänker,
att de intet värde hava, vill jag i synnerhet tala och inskränka orden till
mitt eget folk, ty jag vet, att de skola bliva av stort värde för dem i de
sista dagarna, ty på den tiden skola de förstå dem, varför jag skrivit dem
till deras förmån.

9. Liksom ett judiskt släktled har blivit förgjort för sina missgärningarns
skull, så hava de dukat under från släktled till släktled för sina
missgärningars skull, och aldrig har någon av dem drabbats av ödeläggelse,
med mindre det blivit förutsagt av Herrens profeter.

10. Därför underrättades de om den förstöring, som förestod dem genast efter
det min fader lämnat Jerusalem. Dock förhärdade de sina hjärtan, och de
hava, såsom jag förutsade, omkommit med undantag av dem som bortförts fångna
till Babylon.

11. Nu talar jag detta medelst den ande som är i mig. Och ehuru de blivit
bortförda, skola de åter vända tillbaka och äga Jerusalems land; de skola
återfå sitt arveland.

12. Men se, det skall bliva krig och krigsrykten, och när dagen kommer att
Faderns Enfödde, ja, det är himmelens och jordens Fader, skall uppenbara sig
för dem i köttet, se, då skola de förkasta honom för sina missgärningars,
sina förhärdade hjärtans och sin styvsinthets skull.

13. Se, de skola korsfästa honom, och när han blivit lagd i en grav, skall
han efter tre dagar uppstå från de döda med läkedom under sina vingar, och
alla de som tro på hans namn skola bliva frälsta i Guds rike. Därför fröjdar
sig min själ över att profetera om honom, ty jag har sett hans dag, och mitt
hjärta lovprisar storligen hans heliga namn.

14. Och se, det skall ske, att när Messias uppstått från de döda och
uppenbarat sig för sitt folk eller för så många som vilja tro på hans namn,
se, då skall Jerusalem åter bliva lagt öde, ty ve dem som kämpa emot Gud och
hans kyrkas folk.

15. Därför skola judarna bliva skingrade ibland alla nationer, ja, även
Babylon skall bliva förstört, ja, judarna skola bliva skingrade av andra
nationer.

16. Sedan de blivit skingrade och Herren Gud gisslat dem medelst andra
nationer under många släktled, ja, från släktled till släktled tills de
blivit övertalade att tro på Kristus, Guds Son, och försoningen, vilken
omfattar alla människor, och när den dagen kommer, att de tro på Kristus och
tillbedja Fadern i hans namn med rena hjärtan och oskyldiga händer, och icke
längre skåda framåt förväntande en annan Messias, kommer dagen på vilken de
skola tro dessa ting.

17. Då skall Herren åter, för andra gången uträcka sin hand och hämta sitt
folk ur dess förlorade och fallna tillstånd. Därför skall han börja utföra
ett förunderligt verk och ett under ibland människobarnen.

18. Han skall nämligen bringa sina ord till dem, vilka ord skola döma dem på
den yttersta dagen, ty de skola bliva dem givna i avsikt att övertyga dem om
den sanne Messias, vilken de förkastade, och för att bevisa för dem att de
icke behöva förvänta att en annan Messias skall komma. Det skall nämligen
icke komma någon annan Messias utom möjligen en falsk, som skulle bedraga
folk, ty det gives endast en Messias, om vilken profeterna hava talat, och
det är den Messias, som judarna skulle förkasta.

19. Ty enligt profeternas ord kommer Messias om sex hundra år från den tid
min fader drog ut ur Jerusalem, och enligt profeternas och likaledes Guds
ängels ord, skall hans namn bliva Jesus kristus, Guds son.

20. Och nu, mina bröder, har jag talat tydligt, så att I icke kunnen
missförstå det. Så visst som Herren Gud lever, vilken förde Israel ut ur
Egypten och gav Moses makt att hela nationerna, sedan de blivit bitna av de
giftiga ormarna, om de ville rikta sina blickar på ormen, som han lyft upp
för dem, och vilken även gav honom makt att slå klippan, så att vattnet
skulle framvälla, ja, se jag säger eder, att såsom allt detta är sant, och
så visst som Herren Gud lever, så finnes det intet annat namn under himmelen
varigenom en människa kan bliva frälst utom namnet Jesus Kristus, om vilken
jag talat.

21. Därför har Herren Gud för denna orsaks skull lovat mig, att det som jag
skriver skall bliva vårdat och bevarat och överlämnat åt mina efterkommande
från släktled till släktled på det löftet till Josef måtte uppfyllas, att
hans säd aldrig skulle förgås så länge jorden står.

22. Därför skola dessa uppteckningar gå från släktled till släktled så länge
jorden står, och de gå såsom Gud vill och behagar, och de folk, som komma
att äga dem, skola bliva dömda enligt de ord, som stå skrivna.

23. Ty vi arbeta flitigt med att skriva för att förmå våra barn och
likaledes våra bröder att tro på Kristus och låta försona sig med Gud, ty vi
veta, att trots allt vad vi förmå göra, så är det dock av nåd vi äro
frälsta.

24. Och ehuru vi tro på Kristus, hålla vi Moses' lag och se med
ståndaktighet framåt mot Kristus, till dess lagen skall bliva fullbordad.

25. Ty för detta ändamål blev lagen given, varför den är död för oss, och vi
äro levandegjorda i Kristus förmedelst vår tro, men vi hålla lagen för
budens skull.

26. Vi tala om Kristus, vi fröjda oss i Kristus, vi profetera om Kristus och
vi skriva i överensstämmelse med våra profetior, på det våra barn må veta på
vilken källa de måste rikta sina blickar för att få förlåtelse för sina
synder.

27. Fördenskull tala vi om lagen, på det våra barn må få kunskap om lagens
livlöshet, så att de, när de förstå att lagen är livlös, må kunna skåda
framåt till det liv, som är i Kristus, och veta för vilket ändamål lagen
blev given, och att, när lagen är uppfylld i Kristus, de icke behöva
förhärda sina hjärtan emot honom, alldenstund lagen borde upphävas.

28. Och se nu mitt folk! I ären ett halsstarrigt folk, varför jag har talat
tydligt till eder, så att I icke kunnen missförstå det. De ord, som jag
talat, skola stå som ett vittnesmål emot eder, ty de äro tillräckliga att
lära varje människa den rätta vägen. Den rätta vägen är nämligen att tro på
Kristus och icke förneka honom, ty genom att förneka honom, förneken I även
profeterna och lagen.

29. Och se, nu säger jag eder, att den rätta vägen är att tro på Kristus och
icke förneka honom. Kristus är Israels Helige, varför I måsten böja eder för
honom och tillbedja honom av hela eder makt, edert sinne och eder styrka
samt hela eder själ, och om I gören detta skolen I ingalunda bliva
förkastade.

30. Och eftersom det är nödvändigt, skolen I iakttaga Guds verk och
förordningar till dess lagen, som blev given åt Moses, är fullbordad.

Kapitel 26

1. När Kristus har uppstått från de döda, skall han visa sig för eder, mina
barn och älskade bröder, och de ord, som han då talar till eder, äro den
lag, som I skolen hålla.

2. Ty se, jag säger eder, att jag har sett, att många släktled skola gå bort
och att det skall bliva stora krig och strider ibland mitt folk.

3. När Messias kommer, skola tecken på hans födelse givas mitt folk och
likaledes på hans död och uppståndelse. Stor och förskräcklig bliver den
dagen för de onda, ty de skola förgås, emedan de utdriva profeterna och de
heliga samt stena och dräpa dem. Därför stiger ropet av de heligas blod upp
till Gud ur jorden emot dem,

4. och fördenskull skall den dag, som kommer, bränna alla dem, som äro
stolta och göra det som är ont, säger Härskarornas Herre, ty de skola vara
såsom strån.

5. Jordens avgrunder skola uppsluka dem som dräpa profeterna och de heliga,
säger Härskarornas Herre. Berg skola skyla dem och virvelvindar bortföra
dem, och byggningar skola falla på dem och sönderkrossa dem samt mala dem
till stoft.

6. De skola bliva hemsökta med tordön, blixtar, jordbävningar och all slags
förstörelse, ty Herrens vredes eld skall bliva upptänd emot dem, och de
skola vara såsom strån, och dagen som kommer skall förtära dem, säger
Härskarornas Herre.

7. O, huru min själ plågas och ängslas vid tanke på förlusten av de fallna i
mitt folk! Ty jag, Nephi, har sett den, och det nästan förtär mig inför
Herrens ansikte, men jag måste ropa till Herren: Rättvisa äro dina vägar!

8. Men se, de rättfärdiga, som hörsamma orden från profeterna och icke
utrota dem utan skåda framåt mot Kristus med trofasthet samt på tecknen, som
äro givna, oaktat all förföljelse, se, dessa äro de, vilka icke skola
förgås.

9. Utan Rättfärdighetens Son skall uppenbara sig för dem, och han skall hela
dem, och de skola hava frid med honom till dess tre släktled gått hädan och
många av det fjärde släktledet äro avsomnade i rättfärdighet.

10. När dessa ting hava skett, kommer ödeläggelsen med hast till mitt folk,
ty det har jag, oaktat min själs ångest, sett. Därför vet jag, att det skall
ske, och de sälja sig för intet, ty de skola skörda förstörelse som belöning
för sitt högmod och sin dårskap. Emedan de underkasta sig djävulen och välja
gärningar i mörker hellre än i ljus, måste de fara ned till helvetet.

11. Herrens Ande skall icke alltid sträva med människan, och när anden
upphör att sträva med människan, kommer förstörelsen snarligen, och detta
bedrövar min själ.

12. Liksom jag talade om att övertyga judarna om att Jesus verkligen är
Kristus, så måste det också nödvändigtvis ske, att icke-judarna bliva
övertygade om att Jesus är Kristus, den evige Guden,

13. och att han uppenbarar sig för alla dem som tro på honom genom den
Helige Andens kraft, ja, för varje nation, släkt, tungomål och folk genom
att göra mäktiga underverk, tecken och under ibland människors barn enligt
deras tro.

14. Men se, jag profeterar för eder angående de sista dagarna, angående de
dagar då Herren Gud skall frambringa dessa uppteckningar till människornas
barn.

15. När mina och mina bröders efterkommande hava nedsjunkit i otro och
blivit slagna av icke-judarna, ja, när Herren Gud har slagit läger runt
omkring dem samt omringat dem med en jordvall och uppfört fästningsverk emot
dem, och de blivit så djupt förnedrade i stoftet, även att de icke äro till,
skola dock den rättfärdiges ord stå skrivna och den trognes böner bliva
hörda, och alla de som nedsjunkit i otro skola ej förglömmas.

16. Ty de som hava förgåtts skola tala till dem ur jorden, och deras ord
skola höras svagt ur stoftet, och deras röst skall komma som från en
välbekant ande, ty Herren Gud skall giva dem makt att kunna viska om dem,
som om det komme ut ur jorden, och deras röst skall viska ut ur stoftet.

17. Ty så säger Herren Gud: De skola uppteckna det som sker ibland dem och
det skall skrivas och förseglas i en bok, och de som nedsjunkit i otro skola
icke hava dem, ty de trakta efter att förstöra det som tillhör Gud.

18. Därför hava de, liksom de som omkommit, förgåtts hastigt, och deras
förskräckligas skaror skola bliva som agnar, vilka skingras, ja, så säger
Herren Gud: Det skall ske på ett ögonblick, plötsligt.

19. Och det skall ske, att de som hava nedsjunkit i otro, skola bliva slagna
av icke-judarnas hand.

20. Icke-judarna hava upphävt sig i sina ögons stolthet och snavat, emedan
deras stötesten är stor och hava bildat många kyrkor. Icke desto mindre
förneka de Guds kraft och under och predika sin egen visdom och lärdom på
det de må erhålla vinning och förtrycka de fattiga.

21. Många kyrkor äro bildade, vilka förorsaka avund, trätor och hat.

22. Det finnes även hemliga organisationer precis som i forna dagar i likhet
med djävulens organisationer, ty han är grundläggaren av allt detta, ja,
upphovet till mord och mörkrets gärningar, ja, han leder dem med ett
linsnöre om halsen, till dess han kan binda dem med sina starka rep för
evigt.

23. Ty se, mina älskade bröder! Jag säger eder, att Herren Gud icke verkar i
mörker.

24. Han gör intet, som icke är till nytta för världen, ty han älskar världen
så högt, att han lägger ned sitt eget liv, på det att han må kunna draga
alla människor till sig. Därför befaller han icke någon människa att icke
taga del i hans frälsning.

25. Ty ropar han väl till någon: Viken bort ifrån mig? Se, jag säger eder:
Ingalunda, utan han säger: Kommen till mig, I alla jordens ändar, köpen
mjölk och honung utan penningar och utan kostnad.

26. Ty, har han väl befallt någon att gå bort från synagogorna eller
bönhusen? Se, jag säger eder: Ingalunda.

27. Har han väl befallt någon att icke deltaga av hans frälsning? Se, jag
säger eder: Ingalunda, utan han har givit den fritt åt alla människor, och
han har befallt sitt folk att övertala alla människor till omvändelse.

28. Se, har väl Herren befallt någon att icke deltaga av hans godhet? Se,
jag säger eder: Ingalunda, utan alla människor hava rätt därtill, den ene
såväl som den andre, och ingen är förmenad.

29. Han befaller, att inga prästyrken få finnas, ty se, prästyrken bestå i
att människor predika och sätta sig upp såsom ljus för världen, på det de må
erhålla vinning och världens beröm, men trakta ej efter Sions välfärd.

30. Se, sådant har Herren förbjudit och därför har Herren Gud givit en
befallning, att alla människor skola hava barmhärtighet, vilken
barmhärtighet är kärlek, och om de icke hade barmhärtighet, så vore de
intet. Därför, om de hade barmhärtighet, skulle de icke låta arbetaren i
Sion förgås.

31. Arbetaren i Sion skall arbeta för Sion, ty om de arbeta för penningar,
skola de förgås.

32. Och åter, Herren Gud har befallt, att människor icke skola mörda, att de
icke skola ljuga, att de icke skola stjäla, att de icke skola missbruka
Herrens, sin Guds, namn, att de icke skola avundas, att de icke skola hysa
hat, att de icke skola strida med varandra, att de icke skola begå otukt och
att de icke skola göra något av allt detta, ty den som gör det skall förgås.

33. Ingen av dessa missgärningar kommer nämligen ifrån Herren, ty han gör
det som är gott ibland människobarnen. Han gör intet, som icke är klart för
människobarnen, och han inbjuder dem alla att komma till sig och deltaga av
hans godhet. Han förmenar ingen som kommer till honom, svart eller vit, träl
eller fri, man eller kvinna, och han kommer ihåg folken, och alla äro
jämlika för Gud, både jude och icke-jude.

Kapitel 27

1. Men se, i de sista dagarna, eller i icke-judarnas dagar, skola alla de
icke-judiska folken och även judarna, både de som komma till detta land och
de som äro i andra länder, ja, i alla jordens länder bliva druckna av ondska
och alla slags vederstyggligheter.

2. När den dagen kommer, skola de bliva hemsökta av Härskarornas Herre med
åska och jordskalv och med ett förfärligt dån och med storm och häftig vind
och med förtärande eldslåga.

3. Alla nationer, som kämpa emot Sion och som oroa henne, skola vara som en
dröm i en nattlig syn, ja, det skall bliva för dem precis som för en hungrig
man, som drömmer och tycker sig äta, men vaknar och finner sin själ
otillfredsställd, eller liksom en törstig man, som drömmer och tycker sig
dricka, men vaknar och känner sig matt, att hans själ är ännu hungrig och
törstig. Ja, så skall skaran bliva i alla de nationer, vilka kämpa emot
Sions berg.

4. Ty se, alle I som gören det onda! Hejden eder och undren, ty I skolen
klaga högljutt och gråta, ja, I skola vara druckna, men icke av vin, I
skolen ragla, men icke av starka drycker.

5. Se, Herren har låtit en djup sömn komma över eder, ty se, I haven
tillslutit edra ögon och I haven förkastat profeterna och edra härskare, och
siarna har han dolt för eder ondskas skull.

6. Och det skall ske, att Herren Gud skall bringa orden i en bok fram för
eder, och de äro från dem som hava inslumrat.

7. Och se, boken skall vara förseglad, och i den skall finnas en
uppenbarelse från Gud från världens begynnelse till dess ände.

8. Och för de tings skull, som äro förseglade, skall det som är förseglat ej
komma fram på folkets ondskas och vederstygglighets dag, utan boken skall
döljas för dem.

9. Men boken skall bliva överlämnad åt en man, och han skall överlämna
bokens ord, vilka äro deras ord, som inslumrat i stoftet, åt en annan,

10. men de ord, som äro förseglade, skall han icke överlämna, ej heller
skall han överlämna boken. Den är nämligen förseglad medelst Guds kraft, och
uppenbarelsen, som blivit förseglad, skall döljas i boken till dess Herrens
egen bestämda tid är inne, då de må komma fram, ty se, de uppenbara allt
från världens grundläggning till dess ände.

11. Och dagen kommer, då bokens ord, som voro förseglade, skola läsas på
hustaken, och de skola läsas medelst Kristi kraft, och allting skall
uppenbaras för människobarnen, allt som skett ibland dem och som kommer att
ske allt intill jordens ände.

12. Därför skall boken på den dagen då den överlämnas åt den man, varom jag
talat, döljas för världens ögon, så att ingen skall skåda den, utom den till
vilken boken överlämnas och tre vittnen, som skola få se den genom Guds
kraft, och de skola vittna om boken och dess innehålls sanning.

13. Och inga andra skola få se den, undantagandes några få efter Guds vilja,
för att bära vittnesbörd om hans ord för människobarnen, ty Herren Gud har
sagt, att de trognas ord skulle tala, som om de komme ifrån de döda.

14. Därför skall Herren Gud frambringa bokens ord, och med så många vittnen,
som honom gott synes, skall han stadfästa sitt ord och ve den, som förkastar
Guds ord!

15. Men se, det skall ske, att Herren Gud skall säga till den åt vilken han
överlämnar boken: "Tag dessa ord, som icke äro förseglade, och överlämna dem
åt en annan, på det han må kunna visa den lärde dem och säga: 'Hav godheten
läsa detta!' Och den lärde skall säga: 'Giv mig boken, så skall jag läsa
den.'

16. Icke till Guds ära, utan för att erhålla världens beröm och för vinnings
skull, skola de säga detta.

17. Och mannen säger: 'Jag kan ej taga hit boken, ty den är förseglad.'

18. Då säger den lärde: 'Jag kan ej läsa den.'"

19. Därför skall det ske, att Herren Gud åter vill överlämna boken och orden
däri åt mannen, som icke är lärd, och denne skall säga: "Jag är icke lärd."

20. Då säger Herren Gud till honom: "De lärda skola ej läsa dem, ty de hava
förkastat dem, och jag kan utföra mitt eget verk. Fördenskull skall du läsa
de ord jag kommer att giva dig.

21. Rör ej det som är förseglat, ty det vill jag frambringa i min egen
bestämda tid, ty jag vill visa människobarnen, att jag kan utföra mitt eget
verk.

22. Därför skall du, när du har läst de ord, som jag befallde dig och
erhållit de vittnen jag lovat dig, åter försegla boken och gömma den åt mig,
så att jag må kunna taga vara på de ord, som du icke har läst, till dess jag
i min egen visdom anser det lämpligt att uppenbara allting för
människobarnen.

23. Ty se, jag är Gud, och jag är en Gud, som gör under, och jag vill visa
världen, att jag är densamme i går, i dag och evinnerligen och jag verkar
ibland människobarnen blott i förhållande till deras tro."

24. Och åter skall det ske, att Herren Gud säger till honom, som skall läsa
de ord, vilka bliva överlämnade åt honom:

25. "Alldenstund detta folk nalkas mig med sin mun och ärar mig med sina
läppar men har avlägsnat sina hjärtan fjärran ifrån mig och deras fruktan
för mig läres av människobud,

26. skall jag börja utföra ett underbart verk ibland detta folk, ja,
förunderligt och underbart, ty deras visas och lärdas visdom skall förgås
och deras förståndigas förstånd skall förmörkas."

27. Ve dem, som söka dölja sina rådslag djupt för Herren, dem vars gärningar
göras i mörkret, och vilka säga: "Vem ser oss, och vem känner oss?" Och de
säga även: "Sannerligen skall det, även om de vända upp och ned på allting,
icke bliva mera ansett än en krukomakares lera." "Men se, jag vill visa
dem," säger Härskarornas Herre, "att jag känner alla deras gärningar. Ty
skall verket säga om honom som danade det: Han har ej gjort mig? Eller skall
formen säga om honom som formade den: Han hade icke något förstånd?

28. Men se," säger Härskarornas Herre: "Jag vill visa människobarnen att det
är allenast en ganska liten tid och Libanon skall förvandlas till ett
bördigt fält, och det bördiga fältet skall bliva ansett som en skog."

29. Och på den dagen skola de döva höra bokens ord, och de blindas ögon
skola se ut ur dunkel och mörker.

30. Och även de ödmjuka skola tillväxa och hava sin glädje i Herren, och de
fattiga ibland människor skola fröjda sig i Israels Helige.

31. Ty så visst som Herren lever, skola de se, att den förfärlige icke mera
är till, att bespottaren har fått en ände och att de som stodo efter
ogudaktighet äro utrotade,

32. likaledes de, som göra en människa till lagbrytare för ett ords skull
och lägga en snara för den som skipar rätt i porten samt avvisar den
rättvise utan orsak.

33. Fördenskull säger Herren, som förlossade Abraham, angående Jakobs hus:
"Jakob skall icke mera blygas, ej heller skall hans ansikte mer blekna,

34. ty när han ser sina barn - mina händers verk - ibland sig, då skola de
hålla mitt namn heligt och helga Jakobs Helige, samt frukta Israels Gud."

35. De i anden förvillade skola få förstånd, och de som knorra skola taga
emot undervisning.

Kapitel 28

1. Nu se, mina bröder! Jag har talat till eder såsom Anden drivit mig,
varför jag vet, att mina ord förvisso måste fullbordas.

2. Det som skrives av efter boken kommer att bliva av stort värde för
människobarnen, och i synnerhet för våra efterkommande som äro en kvarleva
av Israels hus.

3. Ty det skall ske på den dagen, att de kyrkor, som äro upprättade, men
icke åt Herren, skola säga, den ene till den andre: "Se, jag är Herrens,"
och de andra skola säga: "Jag är Herrens," och så skola alla, som upprättat
kyrkor, men icke åt Herren, säga.

4. De skola strida, den ena med den andra, och deras präster skola tävla den
ene med den andre, och dessa skola undervisa med sin lärdom och icke låta
den Helige Anden giva dem vad de skola säga.

5. De skola förneka Guds, Israels Heliges kraft, och säga till folket:
"Lyssnen till oss och hören vår föreskrift, ty se, det finnes ingen Gud nu,
ty Herren och Förlossaren har utfört sitt verk samt givit människor sin
makt.

6. Ja, lyssnen till min föreskrift: Om någon säger, att ett underverk har
blivit gjort av Herrens hand, så skolen I icke tro det, ty nu för tiden är
han icke en Gud som gör under. Han har utfört sitt verk."

7. Ja, många skola säga: "Låtom oss äta, dricka och vara glada, ty i morgon
skola vi dö, och det skall gå oss väl."

8. Och många andra skola säga: "Låtom oss äta, dricka och vara glada men
låtom oss dock frukta Gud - han urskuldar den som gör en liten synd. Ja,
ljugen litet, dragen fördel av en för hans ords skull, gräven en grop för
eder granne, ty det gör intet till saken. Gören allt detta, ty i morgon
skola vi dö och om så är, att vi befinnas skyldiga, skall Gud tilldela oss
några få rapp och till sist skola vi bliva frälsta i Guds rike."

9. Ja, många skola på detta sätt framställa falska, tomma och dåraktiga
läror och vara uppblåsta i sina hjärtan samt försöka att djupt dölja sina
rådslag för Herren. Deras gärningar göras i mörker.

10. De heligas blod skall ropa ur jorden emot dem.

11. Ja, de hava alla avvikit från vägen, de hava blivit fördärvade.

12. Förmedelst högmod, falska lärare och falska lärosatser hava deras kyrkor
blivit fördärvade och upphöjt sig. På grund av högmod äro de uppblåsta.

13. De plundra de fattiga för sina fina helgedomars skull, de plundra de
fattiga för sina fina kläders skull och de förfölja de ödmjuka och de i
hjärtat fattiga, emedan de äro uppblåsta i sitt högmod.

14. De hava styva halsar och hålla huvudet högt, ja, förmedelst högmod,
ondska, vederstyggligheter och otukt hava alla gått vilse, undantagandes
några få, som äro Kristi ödmjuka efterföljare. Dock ledas även de så, att de
i många fall verkligen misstaga sig, emedan de fått sin undervisning efter
människors föreskrifter.

15. O, de visa, lärda och rika, som äro uppblåsta i sina hjärtans högmod,
och alla de som predika falska läror, och alla de som bedriva otukt och
förvända Herrens rätta väg, ve ve, ve dem, säger Herren Gud Allsmäktig, ty
de skola nedstörtas till helvetet.

16. Ve dem, som åsidosätta den redlige för något som är värdelöst och tala
försmädligt om det som är gott och säga att det har intet värde. Ty dagen
kommer, då Herren Gud skall hastigt hemsöka jordens invånare, och den dag de
äro fullmogna i ondska, skola de förgås.

17. Men se, om jordens invånare omvända sig från sin ondska och sina
vederstyggligheter, skola de icke förgås, säger Härskarornas Herre.

18. Men se, den stora och vederstyggliga kyrkan, hela jordens sköka, måste
störta till jorden och stort bliver hennes fall.

19. Ty djävulens rike måste skakas och de som tillhöra det måste
nödvändigtvis bliva uppväckta till omvändelse, annars fasthåller djävulen
dem med sina eviga kedjor, och de bliva uppeggade till vrede och förgås.

20. Ty se, på den dagen rasar han i människornas hjärtan och uppeggar dem
till vrede över det som är gott.

21. Och andra lugnar han och invaggar i köttslig ro, så att de säga: "Allt
är väl i Sion, ja, Sion trives, allt är väl." På så sätt bedrager djävulen
deras själar och leder dem försiktigt ned till helvetet.

22. Och se, andra bortför han med smicker och inbillar dem, att det icke
finnes något helvete. Han säger till dem: "Jag är icke någon djävul, ty det
finnes ingen." och så viskar han i deras öron, till dess han kan fånga dem i
sina hemska länkar, från vilka ingen befrielse finnes.

23. Ja, de äro i dödens och helvetets våld, och döden, helvetet och djävulen
och alla, som äro i deras våld måste stå framför Guds tron samt bliva dömda
efter sina gärningar, varefter de måste gå till den plats, som är beredd för
dem, nämligen en sjö av eld och svavel, som är evig pina.

24. Därför, ve den, som är liknöjd i Sion!

25. Ve honom, som ropar: "Allt är väl!"

26. Ja, ve honom, som hörsammar människobud och förnekar Guds kraft och den
Helige Andens gåva!

27. Ja, ve honom, som säger: "Vi hava fått nog och behöva ej mera."

28. Och slutligen, ve alla dem, som skälva och vredgas över Guds sanning! Ty
se, han som vilar på klippan, mottager den med glädje, och han, som vilar på
en grundval av sand darrar av fruktan för att falla.

29. Ve honom, som säger: "Vi hava fått Guds ord, och vi behöva ej mera av
Guds ord, ty vi hava nog."

30. Ty se, så säger Herren Gud: "Jag vill giva människobarnen rad på rad,
bud på bud, litet här och litet där, och välsignade äro de som hörsamma mina
bud och lyssna till mitt råd, ty de skola vinna visdom. Den som mottager
vill jag giva mer, men från dem som säga: 'Vi hava nog,' skall även det, som
de hava, borttagas.

31. Förbannad är den, som förlitar sig på människa eller köttslig arm, eller
hörsammar människors föreskrifter, om icke dessa äro givna medelst den
Helige Andens kraft.

32. Ve nationerna," säger Herren, Härskarornas Gud, "ty ehuru jag uträcker
min arm till dem från dag till dag, vilja de dock förneka mig. Dock skall
jag vara barmhärtig emot dem," säger Herren Gud, "om de vilja omvända sig
och komma till mig, ty min arm är uträckt hela dagen," säger Herren,
Härskarornas Gud.

Kapitel 29

1. "Men se, det skall finnas många - den dag då jag skall börja utföra ett
underbart verk ibland dem, på det jag må komma ihåg mina förbund, vilka jag
gjort med människobarnen, och för andra gången uträcka min hand igen för att
förlossa mitt folk, som är av Israels hus,

2. och likaså på det jag må ihågkomma de löften, jag givit dig, Nephi, såväl
som din fader, att jag skulle ihågkomma edra efterkommande, och att dessas
ord skulle komma från min mun till edra efterkommande och på det ljudet av
mina ord skulle nå fram till jordens ändar och bliva till ett standar för
mitt folk, som är av Israels hus,

3. och emedan ljudet av mina ord skall nå fram - skola många av folken säga:
'En bibel, en bibel! Vi hava en bibel, och det kan icke finnas en bibel
till.'

4. Men så säger Herren Gud: O, I dårar! De skola hava en bibel, och den
skall komma från judarna, mitt gamla förbundsfolk. Och huru tacka de judarna
för bibeln, som de mottagit av dem? Ja, vad mena folken? Komma de väl ihåg
judarnas resor, arbeten och mödor samt deras flit i att för mig frambringa
frälsning för folken?

5. O, I nationer! Haven I ihågkommit judarna, mitt gamla förbundsfolk? Nej,
I haven förbannat dem, hatat dem och icke sökt efter att rädda dem. Men se,
jag vill vedergälla allt detta på edra huvuden, ty jag, Herren, har ej
förgätit mitt folk.

6. Du dåre! Du som säger: 'En bibel? Vi hava en bibel och vi behöva ingen
annan bibel.' Haven I fått någon bibel, utom den som kommit från judarna?

7. Veten I icke, att det finnes mer än en nation? Veten I icke, att jag,
Herren eder Gud, har skapat alla människor och att jag kommer ihåg dem, som
äro på havets öar, och att jag regerar i himlarna därovan och på jorden
härnere, och att jag bringar fram mitt ord till människobarnen, ja, i alla
jordens nationer.

8. Varför knorren I, emedan I skolen få mera av mitt ord? Veten I icke att
två nationers intyg är för eder ett bevis, att jag är Gud, som ihågkommer en
nation såväl som en annan? Därför talar jag samma ord till en nation som
till en annan, och när de två nationerna komma tillsammans skola deras
vittnesmål ävenledes komma samman.

9. Jag gör detta, på det jag må kunna överbevisa många om att jag är
densamma igår, idag och evinnerligen, och att jag utsänder mina ord efter
mitt behag. I skolen icke mena, att jag, emedan jag talat ett ord, icke kan
tala ett till, ty mitt verk är ännu ej fullbordat. Ej heller skall det
fullbordas förrän det är slut med människan och icke en gång då, ej heller
från den tiden och till evig tid.

10. Emedan I haven en bibel skolen I icke mena, att denna innehåller alla
mina ord, ej heller skolen I mena, att jag icke låtit mera skrivas.

11. Jag befaller nämligen alla människor, både i östern och västern, i
norden och södern och på öarna i havet att skriva de ord, som jag talar till
dem, ty i enlighet med de böcker, som skola skrivas, skall jag döma världen,
varje människa efter hennes gärningar enligt det, som står skrivet.

12. Ty se, jag vill tala till judarna, och de skola skriva det. Jag vill
även tala till nephiterna, och de skola skriva det. Jag vill även tala till
andra stammar av Israels hus, vilka jag bortfört, och de skola skriva det,
och jag vill även tala till alla jordens nationer, och de skola skriva det.

13. Och det skall ske, att judarna skola få nephiternas ord och nephiterna
judarnas ord. Nephiterna och judarna skola få Israels förlorade stammars
ord, och Israels förlorade stammar skola få nephiternas och judarnas ord.

14. Och det skall ske, att mitt folk, som är av Israels hus, skall samlas
hem till sitt arveland och mitt ord skall även samlas till ett. Jag vill
visa dem, som sätta sig emot mitt ord och mitt folk, vilket är av Israels
hus, att jag är Gud, och att jag gjorde förbund med Abraham att komma ihåg
hans efterkommande evinnerligen."

Kapitel 30

1. Och se, mina älskade bröder! Nu önskar jag tala till eder, ty jag, Nephi,
kan icke låta eder mena, att I ären rättfärdigare än icke-judarna skola
bliva. Ty se, med mindre I hållen Guds ord, skolen I alla på samma sätt
förgås, och I skolen ej på grund av de ord som talats mena, att icke-judarna
skola totalt förgöras.

2. Ty se, jag säger eder, att så många icke-judar, som vilja omvända sig,
tillhöra Herrens förbundsfolk, och så många judar, som icke vilja omvända
sig, skola bliva förkastade, ty Herren gör ej förbund med någon utom dem som
omvända sig och tro på hans Son, vilken är Israels Helige.

3. Nu önskar jag profetera något mera angående judar och icke-judar. Ty
sedan den bok, om vilken jag talat, har kommit fram i dagen och blivit
skriven för icke-judarna samt åter förseglats för Herren, skola många tro de
skrivna orden, och de skola bringa dem till återstoden av vår säd.

4. Då skall återstoden av vår säd få kunskap om oss och hur vi kommo ut ur
Jerusalem samt att de äro ättlingar av judarna.

5. Jesu Kristi evangelium skall bliva förkunnat ibland dem, varför de åter
skola få kunskap om sina fäder och likaså kunskap om Jesus Kristus, som
deras fäder hade.

6. Då skola de fröjda sig, ty de skola veta, att det är en välsignelse som
de mottagit av Guds hand, och deras blindhets fjäll skola börja falla från
deras ögon, och många släktled skola icke dö bort ibland dem, förrän de
skola bliva ett vitt och behagligt folk.

7. Och det skall ske, att judarna, som äro skingrade, även skola börja tro
på Kristus och börja samlas in i hela landet, och så många som tro på
Kristus skola även bliva ett behagligt folk.

8. Och det skall ske, att Herren Gud skall påbörja sitt verk ibland alla
nationer, släkten, tungomål och folk för att åstadkomma sitt folks
återställelse på jorden.

9. Herren Gud skall döma de arma med rättfärdighet och straffa med
opartiskhet för jordens saktmodigas skull. Han skall slå jorden med sin muns
stav, och med sina läppars andedräkt skall han förgöra de onda.

10. Ty tiden kommer snart, då Herren Gud skall förorsaka en stor delning
ibland folket, och de onda skall han förgöra men skona sitt folk, ja, även
om så är, att han måste förgöra de onda medelst eld.

11. Och rättfärdighet skall vara hans länders gördel och trofasthet bältet
omkring hans midja.

12. Då skall vargen bo tillsammans med lammet, och leoparden skall lägga sig
ned jämte killingen och kalven, det unga lejonet och gödboskapen om varandra
och ett litet barn skall leda dem.

13. Kon och björnen skola gå i bete, deras ungar skola lägga sig ned
tillhopa, och lejonet skall äta halm som oxen.

14. Spenabarnet skall leka vid en huggorms hål, och det avvanda barnet skall
sticka sin hand i en basilisks kula.

15 Ingen skall göra skada eller fördärv på hela mitt heliga berg, ty jorden
skall vara full av Herrens kunskap, som vattnen täcka havet.

16. Därför skall det som angår alla nationer bliva bekantgjort, ja, allting
skall kungöras för människobarnen.

17. Det finns intet fördolt, som icke skall uppenbaras, det finnes ingen i
mörker insvept gärning, som icke skall visas i ljuset, och det finnes intet
på jorden förseglat, som icke skall lösas.

18. Därför skall allt som någonsin uppenbarats för människobarnen på den
dagen vara uppenbarat, och Satan skall icke mera på länge hava makt över
människobarnens hjärtan. Och nu, mina älskade bröder, måste jag sluta mitt
tal.

Kapitel 31

1. Nu slutar jag, Nephi, mitt profeterande för eder, mina älskade bröder.
Jag kan endast skriva några få händelser, vilka jag vet måste förvisso ske,
ej heller kan jag skriva mera än några få av min broder Jakobs ord.

2. Därför får det som jag skriver vara nog utom några få ord om Kristi lära,
vilka jag måste tillfoga. Därför skall jag tala till eder tydligt, liksom
mitt profeterande har varit tydligt.

3. Min själ fröjdar sig nämligen över det som är enkelt, ty på det sättet
verkar Herren Gud ibland människobarnen. Ty Herren Gud giver förståndet
ljus, och han talar till människor, till deras förstånd, enligt deras språk.

4. Därför önskar jag, att I skolen komma ihåg, att jag talat till eder om
den profet, vilken, enligt vad Herren visat mig, skulle döpa Guds Lamm, som
borttager världens synder.

5. Men om nu Guds Lamm, det heliga, behövde döpas med vatten för att
uppfylla all rättfärdighet, ack, huru mycket mera behöva då icke vi, de
oheliga, döpas, ja, med vatten!

6. Och nu, mina älskade bröder, önskar jag fråga: På vad sätt uppfyllde Guds
Lamm all rättfärdighet genom att döpas med vatten?

7. Veten I icke, att han var helig? Men oaktat han var helig, visar han
människobarnen, att han efter köttet ödmjukar sig för Fadern och betygar för
Fadern, att han vill vara honom lydig och hålla hans bud.

8. Sedan han blivit döpt med vatten, for därför den Helige Anden ned över
honom i en duvas skepnad.

9. Vidare visar det människobarnen huru rak vägen är och huru trång porten
genom vilken man måste inträda, enligt den förebild, han givit människorna.

10. Och han sade till människobarnen: "Följ mig!" Men, mina älskade bröder,
kunna vi väl följa Jesus, med mindre vi äro villiga att hålla Faderns
befallningar?

11. Fadern sade: "Omvänden eder! Omvänden eder och låten döpa eder i min
älskade Sons namn."

12. Jag hörde även Sonens röst, vilken sade: "Den som är döpt i mitt namn
skall Fadern giva den Helige Anden liksom åt mig; följen därför mig, och
gören det som I haven sett mig göra."

13. Mina älskade bröder, jag vet därför, att I skolen undfå den Helige
Anden, om I följen Sonen med hjärtats fulla föresats och icke faren med
skrymteri och falskhet inför Gud, utan haven ett verkligt uppsåt, så att I
omvänden eder från edra synder och betygen för Fadern, att I ären villiga
att taga Kristi namn på eder genom dop, ja, genom att följa eder Herre och
Frälsare ned i vattnet enligt hans ord. Ja, då kommer dopet av eld och den
Helige Anden, och då kunnen I tala med änglars tunga och högt lovprisa
Israels Helige.

14. Men se, mina älskade bröder, sålunda hörde jag Sonens röst säga till
mig: "Sedan I omvänt eder från edra synder och genom dopet i vatten betygat
för Fadern, att I ären villiga att hålla mina bud samt haven mottagit dopet
av eld och den Helige Anden samt kunnen tala med en ny tunga, ja, med
änglars tunga, och I därefter förneken mig, skulle det vara bättre för eder,
om I icke haven känt mig."

15. Och jag hörde en röst från Fadern, sägande: "Ja, min älskades ord äro
sanna och trofasta. Den som är ståndaktig intill änden skall bliva frälst."

16. Och nu, mina älskade bröder, vet jag härav, att om en människa icke
härdar ut intill änden med att följa den levande Guds Sons förebild, kan han
icke bliva frälst.

17. Gören därför det jag har sagt eder, att jag sett eder Herre och
Återlösare göra, ty det har blivit mig visat, att I måtten lära känna porten
genom vilken mana måste inträda. Porten genom vilken I skolen inträda är
nämligen omvändelse och dop med vatten, och sedan kommer edra synders
förlåtelse genom eld och genom den Helige Anden.

18. Då ären I på den raka och smala stigen, som leder till evigt liv, ja, I
haven gått in genom porten. I haven handlat enligt Faderns och Sonens bud,
och I haven undfått den Helige Anden, vilken vittnar om Fadern och Sonen,
varför löftet, som han givit, att om I gån in den rätta vägen skolen I undfå
Anden, har blivit uppfyllt.

19. Och nu, mina älskade bröder, vill jag spörja eder, om allt är gjort
genom att I haven beträtt den raka och smala stigen? Se, jag säger eder:
Ingalunda! Ty I skullen icke hava hunnit så pass långt, om det icke hade
skett genom Kristi ord med orubbad tro på honom och fullkomlig förtröstan på
hans förtjänst, som är mäktig att frälsa.

20. Därför måsten I sträva framåt med ståndaktighet i Kristus och hava ett
fullkomligt klart hopp samt kärlek till Gud och alla människor. Om I så
sträven framåt och glädjen eder i Kristi ord samt uthärden intill änden, se,
så säger Fadern: "I skolen hava evigt liv."

21. Och se nu, mina älskade bröder, detta är vägen, och det finnes ingen
annan väg, ej heller något annat namn givet under himmelen, varigenom en
människa kan bliva frälst i Guds rike. Se, detta är Kristi lära, och den
enda och sanna lära, som kommer ifrån Fadern och ifrån Sonen och ifrån den
Helige Anden, vilka äro en enda Gud utan ände. Amen.

Kapitel 32

1. Se nu, mina älskade bröder, förmodar jag, att I till någon del övervägen
i edra hjärtan vad I skolen göra sedan I inträtt på den rätta vägen. Men se,
varför undren I om detta i edra hjärtan?

2. Kommen I ej ihåg, att jag sade till eder, att sedan I undfått den Helige
Anden skullen I kunna tala med änglars tunga? Men huru skullen I kunna tala
med änglars tunga, om icke medelst den Helige Anden?

3. Änglar tala genom den Helige Andens kraft, och därför tala de Kristi ord.
Fördenskull sade jag till eder: Mätten eder med Kristi ord, ty se, Kristi
ord skola tillkännagiva för eder allt vad I skolen göra.

4. Om I därför icke kunnen förstå dessa ord, sedan jag nu talat dem, är det
emedan I icke bedjen, och icke heller klappen I, varför I icke haven blivit
förda fram till ljuset utan måste förgås i mörkret.

5. Ty se, åter säger jag eder, att om I viljen inträda medelst den rätta
vägen och undfå den Helige Anden, så skall denne visa eder allt vad I skolen
göra.

6. Se, detta är Kristi lära, och ingen vidare lära skall givas, förrän efter
det han uppenbarat sig för eder i köttet. När han uppenbarar sig för eder i
köttet, måsten I se till, att I gören, vad han säger eder.

7. Nu kan jag, Nephi, icke säga mera. Anden hindrar mig att tala, och det
återstår mig blott att sörja över människors otro och ondska och okunnighet
och halsstarrighet, ty de vilja ej forska efter kunskap ej heller förstå
stor kunskap, när den gives dem i all enkelhet, ja, så tydligt som ord kunna
göra det.

8. Nu märker jag, mina älskade bröder, att I ännu i edra hjärtan grubblen,
och det gör mig ont, att jag måste tala om detta. Om I nämligen haden velat
hörsamma Anden, som lär en människa att bedja, skullen I hava vetat, att I
måsten bedja. Den onde anden lär ej en människa att bedja, utan han lär
henne, att hon icke skall bedja.

9. Men se, jag säger eder, att I måsten alltid bedja och icke tröttna, att I
icke fån göra någonting för Herren utan att I först bedjen Fadern uti Kristi
namn, att han vill helga eder gärning för eder, så att den måtte lända till
välfärd för eder själ.

Kapitel 33

1. Jag, Nephi, kan nu icke uppteckna allt det som förkunnades ibland mitt
folk; ej heller är min förmåga att skriva så mäktig som mitt tal, ty när en
människa talar genom den Helige Andens kraft, så bringar denna kraft det
till människobarnens hjärtan.

2. Men se, många finnas, som förhärda sina hjärtan emot den helige anden, så
att den icke har något rum uti dem, varför de bortkasta mycket av det som är
skrivet och anse det som värdelöst.

3. Men jag, Nephi, har skrivit vad jag har skrivit, och jag anser det hava
stort värde i synnerhet för mitt folk. Ty jag beder oavlåtligen för dem
varje dag, och om natten väta mina ögon min huvudgärd med tårar för deras
skull. Jag ropar till Gud med tro, och jag vet, att han hör mitt rop.

4. Jag vet, att Herren Gud skall helga mina böner till mitt folks bästa. De
ord, jag i min svaghet skrivit, skola få makt över dem, ty de övertala dem
till att göra gott. De ge dem kunskap om sådant som angår deras fäder, och
de tala om Jesus samt övertyga dem att tro på honom och att uthärda intill
änden, vilket är evigt liv.

5. Vidare tala de strängt emot synd, i överensstämmelse med den enkla
sanningen. Därför kan ingen människa vredgas över vad jag skrivit, med
mindre hon håller sig till djävulens ande.

6. Jag gläder mig över rättframhet, jag prisar sanningen och jag lovprisar
min Jesus, ty han har återlöst min själ från helvetet.

7. Jag har kärlek till mitt folk och stor tro på Kristus, att jag skall få
träffa många obefläckade själar inför hans domarsäte.

8. Jag har kärlek till juden och jag säger jude, emedan jag menar dem från
vilka jag härstammar.

9. Jag har också kärlek till icke-judarna, men se, jag har intet hopp för
någon av dessa, med mindre de förlika sig med Kristus, inträda genom den
trånga porten, vandra på den raka stigen, som leder till livet, samt
fortsätta på den stigen ända till prövodagens slut.

10. Och nu, mina älskade bröder och likaledes jude och alla I jordens ändar!
Hörsammen dessa ord och tron på Kristus, men om I icke tron dessa ord, tron
dock på Kristus. Om I tron på Kristus, så skolen I även tro dessa ord, ty de
äro Kristi ord, och han har givit mig dem, och de lära alla människor, att
de skola göra gott.

11. Om de icke äro Kristi ord - dömen därom själva, ty Kristus skall på den
yttersta dagen visa eder med makt och stor härlighet, att de äro hans ord.
Då skolen I och jag stå ansikte mot ansikte framför hans skrank, och I
skolen veta, att jag fått befallning av honom att skriva detta oaktat min
svaghet.

12. Och jag beder Fadern i Kristi namn, att många av oss, om icke alla,
måtte bliva frälsta i hans rike på den stora och yttersta dagen.

13. Och nu, mina älskade bröder och dem som äro av Israels hus, samt alla I
jordens ändar! Jag talar till eder såsom rösten av en, vilken ropar ur
stoftet: Farväl tills den stora dagen kommer.

14. I, som icke viljen hava del i Guds godhet och akta på judarnas ord och
även på mina ord och på de ord, som skola komma från Guds Lamms mun, se, jag
bjuder eder ett evigt farväl, ty dessa ord skola döma eder på den yttersta
dagen.

15. Ty vad jag förseglar på jorden, skall frambringas emot eder framför
domstolens skrank. Ty så har Herren befallt mig, och jag måste lyda. Amen.

                                 JAKOBS BOK

                                NEPHIS BRODER

De ord han predikade för sina bröder. Han vederlägger en mansperson, som
försöker att kullkasta Kristi lära. Några ord angående Nephis folks
historia.

Kapitel 1

1. Ty se, det begav sig, att femtiofem år hade förflutit sedan den tiden, då
Lehi avreste ifrån Jerusalem, varför Nephi gav mig, Jakob, en befallning
angående de mindre plåtarna på vilka dessa ord äro inristade.

2. Han gav mig, Jakob, befallning, att jag skulle skriva något av det som
jag ansåg vara mest värdefullt på dessa plåtar, samt att blott i förbigående
beröra historien om detta folk, vilket kallas Nephis folk.

3. Ty han sade, att hans folks historia skulle inristas på hans andra
plåtar, och att jag skulle bevara de här plåtarna och överlämna dem åt mina
efterkommande från släktled till släktled.

4. Om det gavs en predikan som var helig, eller en viktig uppenbarelse,
skulle jag inrista huvudpunkterna därav på dessa plåtar och för Kristi och
vårt folks skull återgiva så mycket som möjligt av dem.

5. Till följd av tro och stor ängslan hade det, som skulle hända vårt folk,
i sanning blivit oss kungjort.

6. Vi erhöllo även många uppenbarelser och mycket av profetians ande, varför
vi hade kunskap om Kristus och hans rike, som skulle komma.

7. Därför verkade vi med all flit ibland vårt folk med att övertala dem att
komma till Kristus och deltaga av Guds godhet samt ingå i hans vila, på det
han icke i sin vrede skulle svärja, att de icke skulle få komma in såsom vid
förbittringen under frestelsedagarna, då Israels barn voro i öknen.

8. Därför give Gud, att vi måtte kunna övertala alla människor att icke göra
uppror emot Gud och upptända honom till vrede, utan att alla människor måtte
tro på Kristus och skåda hans död, taga upp hans kors och bära världens hån.
Därför åtager jag, Jakob, mig att utföra min broder Nephis befallning.

9. Nu började Nephi bliva gammal och förstod, att han snart måste dö. Han
smorde därför en man till konung och regent över sitt folk nu, enligt
konungars sätt att regera.

10. Folket hade älskat Nephi storligen, emedan han med framgång hade
beskyddat det. Han hade svingat Labans svärd till deras försvar och arbetat
alla sina dagar för deras välfärd.

11. Därför önskade folket bibehålla hans namn i åminnelse, Vem som än
regerade i hans ställe, kallade folket Nephi den andra, Nephi den tredje
o.s.v. enligt konungarnas sätt att regera. Så blevo de kallade av folket
utan avseende på vad namn de annars hade.

12. Och det begav sig, att Nephi dog.

13. De av befolkningen, som icke voro lamaniter, voro nephiter; dock
kallades de nephiter, jakobiter, josefiter, zoramiter, lamaniter, lemueliter
och ishmaeliter.

14. Men jag, Jakob, skall efter detta icke skilja på dem genom dessa namn,
utan jag skall kalla dem som trakta efter att förgöra Nephis folk lamaniter,
och dem som äro Nephis vänner skall jag kalla nephiter, enligt konungarnas
sätt att regera.

15. Och nu begav det sig, att Nephis folk under den andra konungens regering
började förhärda sina hjärtan och delvis hängiva sig åt onda vanor, liksom
David i forna tider åstundade många hustrur och bihustrur samt ävenledes
Salomo, hans son.

16. Ja, de började även söka efter guld och silver och att bliva uppblåsta
av högfärd.

17. Därför gav jag, Jakob, dem dessa ord, som jag lärde dem i templet, sedan
jag först erhållit mitt uppdrag av Herren.

18. Ty jag, Jakob, och min broder Josef, hade blivit avskilda medelst
handpåläggning av Nephi till att vara präster och lärare bland detta folk,

19. och vi förhärligade vårt ämbete för Herren, i det vi åtogo oss dess
plikter och ansvaret för deras synder på våra egna huvuden, såframt vi icke
med all flit undervisade dem om Guds ord. Därför skulle deras blod icke
vidlåda våra kläder, om vi verkade av alla krafter, men i motsatt fall
skulle deras blod komma på våra kläder, och vi skulle ej befinnas
obefläckade på den yttersta dagen.

Kapitel 2

1. De ord, som Jakob, Nephis broder, talade till Nephis folk efter Nephis
död:

2. "Nu, mina älskade bröder, kommer jag denna dag upp till templet, på det
jag må förkunna eder Guds ord enligt det ansvar, som vilar på mig inför Gud,
nämligen att högtidligt förhärliga mitt ämbete, så att jag måtte rena mina
kläder från edra synder.

3. I veten själva, att jag hittills har varit flitig i mitt kalls ämbete,
men på denna dag är jag tyngd av mycket större åtrå och ängslan för edra
själars välfärd än jag hittills varit.

4. Ty se, hittills haven I visat lydnad för de Herrens ord, som jag givit
eder.

5. Men se, hören mig och veten, att jag med himmelens och jordens
allsmäktige Skapares bistånd kan säga eder något beträffande edra tankar,
huru I stån i begrepp att börja träla i synd, vilken förefaller mycket
avskyvärd, för mig såväl som för Gud.

6. Ja, det smärtar min själ och jag ryggar tillbaka av skam inför min
Skapares ansikte, att jag måste vittna för eder angående edra hjärtans
ondska.

7. Och det smärtar mig även, att jag måste tala så öppet och djärvt angående
eder, då edra hustrur och barn äro närvarande, av vilka många äro mycket
ömma, kyska och rena inför Gud, vilket är honom välbehagligt,

8. och jag antager, att de hava kommit hit upp för att höra något angenämt
Guds ord, ja, sådant ord som helar den sargade själen.

9. Därför betungar det min själ, att jag är tvungen, till följd av det
stränga bud som jag fått av Gud, att varna eder rörande edra överträdelser
och på så sätt ytterligare såra dem som allaredan äro sargade i stället för
att trösta dem och läka deras sår. För dem som icke äro sargade äro dolkar i
beredskap att genomborra deras själar och såra deras finkänsliga sinnen i
stället för att låta dem njuta av Guds angenäma ord.

10. Men trots att det är en svår uppgift måste jag göra enligt Guds stränga
bud och framlägga för eder det som rör eder ondska och edra
vederstyggligheter även i närvaro av dem som äro renhjärtade och hava ett
förkrossat hjärta samt under den allsmäktige Gudens genomträngande blick.

11. Därför måste jag säga eder sanningen enligt Guds tydliga ord. Ty se, då
jag rådfrågade Herren, kom ordet till mig sålunda: 'Jakob, begiv dig upp
till templet i morgon och förkunna de ord, som jag där giver dig, för detta
folk.'

12. Och se nu, mina bröder! Detta är det ord, som jag förkunnar för eder:
Många av eder hava börjat söka efter guld, silver och alla slags kostbara
metaller av vilka detta land, som för eder och edra efterkommande är ett
förlovat land, har stort överflöd.

13. Försynens hand har varit mycket gunstig emot eder, så att I haven fått
stora rikedomar, men emedan några av eder hava fått större överflöd än edra
bröder, så ären I uppblåsta i edra hjärtan. I ären styvnackade och hållen
edra huvuden högt på grund av edra kläders kostbarhet och I förföljen edra
bröder, emedan I ansen eder vara bättre än de.

14. Och nu, mina bröder! Menen I, att Gud urskuldar eder, när I så gören?
Se, jag säger eder: Ingalunda! Utan han fördömer eder, och om I framhärden i
detta, så skola hans domar komma över eder med hast.

15. O, att han ville visa eder, att han kan genomborra eder och med en enda
blick från sitt öga nedslå eder i stoftet.

16. O, att han ville befria eder från denna orättfärdighet och
vederstygglighet! O, att I viljen hörsamma hans buds ord och icke låta edra
hjärtans högfärd förgöra edra själar!

17. Tänken på edra bröder som på eder själva och umgås med alla och varen
frikostiga med edra ägodelar, så att de måtte bliva rika liksom I.

18. Men innan I söken efter rikedomar, söken efter Guds rike.

19. När I haven undfått hopp i Kristus, skolen I undfå rikedomar om I söken
efter dem, och I bören söka efter dem i avsikt att göra gott, att kläda den
nakne och giva den hungrige att äta, att giva fången fri och bistå den sjuke
och nödställde.

20. Och nu, mina bröder, har jag talat till eder angående högfärd, och I,
som haven plågat eder granne och förföljt honom, emedan I voren stolta i
edra hjärtan över det som Gud givit eder, vad sägen I därom?

21. Menen I icke, att sådant är vederstyggligt för honom, som skapat allt
kött, ty en person är lika mycket värd i hans ögon som en annan. Allt kött
är av stoftet, och för samma ändamål har han skapat dem alla, nämligen att
hålla hans bud och härliggöra honom evinnerligen.

22. Nu slutar jag tala till eder angående denna högfärd, och om det icke så
vore, att jag måste tala till eder rörande ett större brott, skulle mitt
hjärta fröjda sig storligen för eder skull.

23. Men Guds ord vila tungt på mig på grund av edra grövre brott, ty se, så
säger Herren: 'Detta folk börjar tilltaga i ondska, de förstå icke
skrifterna, ty de försöka urskulda sig när de begå otukt, med det som står
skriver om David och Salomo, hans son.

24. Se, David och Salomo hade förvisso många hustrur och bihustrur, men det
var mig vederstyggligt,' säger Herren.

25. 'Därför,' säger Herren, 'har jag fört detta folk ut ur Jerusalems land
genom min arms kraft, på det jag skulle uppresa en rättfärdig gren av Josefs
länders frukt åt mig.

26. Jag, Herren Gud, vill därför icke fördraga, att detta folk skall göra
liksom de gjorde fordom.'

27. Därför, mina bröder, hören mig och hörsammen Herrens ord: 'Ingen man
ibland eder skall hava mer än en hustru, och bihustrur skall han alls icke
hava,

28. ty jag, Herren Gud, har behag i kvinnors kyskhet, och otukt är mig en
vederstyggelse,' säger Härskarornas Herre.

29. 'Detta folk skall därför hålla mina befallningar,' säger Härskarornas
Herre. 'Om icke, vare landet förbannat för deras skull.

30. Ty om jag vill uppresa säd åt mig,' säger Härskarornas Herre, vill jag
befalla mitt folk, annars skola de hörsamma dessa ord.

31. Ty se, jag, Herren, har sett att mitt folks döttrar i Jerusalems land,
ja, i alla mitt folks länder, hava sörjt, och jag har hört deras jämmer för
deras mäns ondskas och vederstyggligheters skull.

32. Och jag vill ej tillstädja,' säger Härskarornas Herre, 'att detta folks
fagra döttrars rop - det folk jag fört ut ur Jerusalems land - skall komma
upp till mig emot de män, som tillhöra mitt folk,' säger Härskarornas Herre.

33. 'De skola icke bortföra mitt folks döttrar fångna till följd av deras
ömma känslor, utan att jag skall hemsöka dem med en svår förbannelse, ja,
med undergång, ty de skola ej begå otukt, och likna dem som levde i forna
tider.' säger Härskarornas Herre.

34. Och nu se, mina bröder! I veten, att dessa befallningar gåvos åt vår
fader Lehi, varför I haven känt till dem förut, och I haven ådragit eder
stor fördömelse, ty I haven gjort det som I icke borden hava gjort.

35. Se, I haven bedrivit större ondska än lamaniterna, våra bröder. I haven
förkrossat edra ömma hustrurs hjärtan och förlorat edra barns förtroende
genom de dåliga exempel I haven givit dem. Deras hjärtans suckar uppstiga
till Gud emot eder, och på grund av Guds ords stränghet, som kommer ned emot
eder, dogo många hjärtan genomborrade av djupa sår.

Kapitel 3

1. Men se, jag, Jakob, önskar tala till eder, som äro renhjärtade. Blicken
med fasthet uppåt till Gud och bedjen till honom med orubblig tro, så skall
han trösta eder i edra sorger och han skall tala för eder sak och låta
rättvisa drabba dem som trakta efter eder undergång.

2. O, alle I, som ären renhjärtade! Upplyften edra huvuden och anammen Guds
behagliga ord samt mätten eder på hans kärlek, ty därtill haven I tillåtelse
evinnerligen, om I ären ståndaktiga.

3. Men ve, ve eder, som icke ären renhjärtade utan ären orena inför Gud på
denna dag, ty om I icke omvänden eder, så är landet förbannat för eder
skull, och lamaniterna, som icke äro orena som I - och dock äro de
förbannade med en svår förbannelse - skola gissla eder, ja, till eder
undergång.

4. Ty tiden kommer snart, om I icke omvänden eder, då de skola äga edert
arveland, och Herren Gud skall föra de rättfärdiga ut ifrån eder.

5. Se, lamaniterna, edra bröder, som I haten för deras orenhet och den
förbannelse, som vidlåder deras hud, äro rättfärdigare än I. De hava
nämligen icke glömt Herrens befallning, vilken gavs våra fäder, att de icke
skulle hava mer än en hustru och inga bihustrur, och att otukt icke skulle
begås ibland dem.

6. Nu hålla de detta bud, och därför skall Herren Gud icke förgöra dem utan
vara barmhärtig mot dem, och en dag skola de bliva ett välsignat folk.

7. Se, deras män älska sina hustrur, och deras hustrur älska sina män, och
deras män och hustrur älska sina barn. Deras otro och hat emot eder är en
följd av deras fäders ondska. Ären I då bättre än de i eder Skapares åsyn?

8. O, mina bröder! Jag fruktar, att om I icke omvänden eder från edra
synder, så bliver deras hud vitare än eder, då I och de skola framföras för
Guds tron.

9. Därför giver jag eder ett bud, som är Guds ord, att I icke mera smäden
dem för deras mörka huds skull, ej heller skolen I förolämpa dem för deras
orenhets skull, utan I skolen komma ihåg eder egen orenhet och minnas, att
deras orenhet kom för deras fäders skull.

10. Därför skolen I komma ihåg, huru I haven fyllt edra barns hjärtan med
sorg förmedelst det exempel I haven satt för dem. Kommen också ihåg, att det
är eder möjligt att medelst orenhet bringa edra barn till undergång, men att
deras synder då bliva hopade på edra huvuden på den yttersta dagen.

11. O, mina bröder! Hörsammen mitt ord, väcken upp edra själsförmögenheter,
skaken eder, så att I vaknen upp ur dödsdvalan, frigören eder från helvetets
plågor, så att I icke bliven änglar åt djävulen och kastas i sjön av eld och
svavel, vilket är den andra döden."

12. Jag, Jakob, talade mycket annat till Nephis folk och varnade dem för
otukt och okyskhet och all slags synd och underrättade dem om de förfärliga
följderna av sådant.

13. Men en hundradel av detta folks förehavanden - nu, då folket är så
talrikt - kan ej upptecknas på dessa plåtar. Men mycket av vad de gjorde,
deras tvister och krig och deras konungars regeringsåtgärder äro upptecknade
på de större plåtarna.

14. Dessa plåtar kallas Jakobs plåtar, och de blevo förfärdigade av Nephis
egen hand. Och nu slutar jag tala dessa ord.

Kapitel 4

1. Och se nu begav det sig, att jag, Jakob, predikade mycket muntligen (och
jag kan endast uppteckna något litet av mina ord på grund av svårigheten att
inrista våra ord på plåtarna), och vi veta, att det som vi skrivit på plåtar
måste stå kvar där.

2. Men vadhelst vi skriva på något annat än plåtar förgås och försvinner,
men vi kunna skriva några ord på plåtar, vilka kunna giva våra barn och även
våra älskade bröder åtminstone någon kunskap om oss eller deras fäder.

3. Nu, över detta fröjda vi oss, och vi arbeta träget med att inrista dessa
ord på plåtar i det hopp, att våra älskade bröder och våra barn skola
mottaga dem med tacksamma hjärtan och undersöka dem, så att de måtte med
glädje och icke med sorg eller förakt få kunskap om sina stamfäder.

4. Ty i den avsikten hava vi skrivit detta, att de måtte få veta, att vi
hade kunskap om Kristus, och att vi satte vårt hopp till hans härlighet
många hundra år före hans ankomst, och icke allena vi själva, utan även alla
de heliga profeterna, som levde före oss, hoppades på hans härlighet.

5. Se, de trodde på Kristus och tillbådo Fadern i hans namn och vi tillbedja
likaledes Fadern i hans namn. Fördenskull hålla vi Moses' lag, emedan den
visar våra själar till honom, och fördenskull är den helgad för oss till
rättfärdighet, alldeles såsom rättfärdighet tillräknades Abraham i öknen,
när han åtlydde Guds befallning angående offrandet av sin son Isak, vilket
är en sinnebild av Gud och hans Enfödde Son.

6. Därför rannsaka vi profeterna, och vi hava många uppenbarelser samt
profetians ande, och emedan vi hava alla dessa vittnen, erhålla vi hopp, och
vår tro bliver orubblig, så att vi till och med kunna befalla i Jesu namn
och själva träden lyda oss, likaså bergen och havets böljor.

7. Icke desto mindre visar Herren Gud oss vår svaghet, på det vi må erkänna,
att det är genom hans stora nåd till människobarnen, som vi hava makt att
göra detta.

8. Se, stora och underbara äro Herrens verk! Huru outrannsakliga äro icke
djupen av hemligheterna angående honom! Det är omöjligt för en människa att
förstå alla hans vägar, och ingen människa vet något om hans vägar, med
mindre det bliver uppenbarat för henne. Därför, bröder, förakten icke Guds
uppenbarelser!

9. Ty se, genom hans ords kraft kom människan till jorden, som skapats genom
hans ords kraft. Om alltså Gud kunde tala och världen blev till, om han
kunde tala och människan skapades, o, varför skulle han då icke kunna
befalla jorden eller sina händers verk på dess yta enligt sin vilja och sitt
behag?

10. Därför, bröder, söken ej efter att giva Herren råd utan tagen emot råd
av hans hand. Ty se, I veten själva, att han råder med visdom, rättvisa och
stor barmhärtighet över alla sina verk.

11. Därför, älskade bröder, varen förlikta med honom genom Kristi, hans
Enfödde Sons, försoning, på det I måtten få uppståndelsens kraft, som är i
Kristus, och komma fram inför Gud såsom Kristi förstlingsfrukt, emedan I
haven tro och haven fått gott hopp om härlighet i honom, innan han
uppenbarar sig i köttet.

12. Och nu, I älskade, förundren eder icke över att jag talar till eder om
detta, ty varför skulle vi icke tala om Kristi försoning och uppnå
fullkomlig kunskap om honom såväl som kunskap om en uppståndelse och den
tillkommande världen?

13. Se, mina bröder, den som profeterar, han må profetera förståeligt för
människor, ty Anden säger sanningen och ljuger ej. Därför talar den om
tingen såsom de verkligen äro, och om tingen såsom de verkligen skola bliva
och därför har detta blivit oss tydligt tillkännagivet för våra själars
frälsning. Men se, vi äro icke de enda vittnena om detta, ty Gud har talat
därom även till de forna profeterna.

14. Men se, judarna voro ett styvnackat folk. De föraktade orden i deras
enkelhet och dräpte profeterna samt sökte efter det som de icke kunde
förstå. För sin blindhets skull, vilken kom sig av att de riktade sina
blickar bortom målet, måste de nödvändigtvis falla, ty Gud har tagit sin
enkla sanning ifrån dem och överlämnat mycket till dem, som de icke kunna
förstå, emedan de ville hava det så. Emedan de önskade det, har Gud gjort
det så, på det de skulle snubbla.

15. Nu manar Anden mig, Jakob, att profetera, ty jag ser genom påverkan av
den Ande, som är i mig, att judarna till följd av att de snubblat skola
förkasta stenen på vilken de kunde hava byggt och haft en säker grundval.

16. Men se, enligt skrifterna skall denna sten varda den stora och sista och
enda säkra grundvalen på vilken judarna kunna bygga.

17. Och nu, mina älskade, huru är det möjligt, att dessa, sedan de hava
förkastat den säkra grundvalen, någonsin kunna bygga därpå, så att den kan
bliva deras hörnsten.

18. Se, mina älskade bröder, jag vill utveckla denna hemlighet för eder, om
jag icke på ett eller annat sätt blir rubbad i min ståndaktighet i Anden, så
att jag snubblar som en följd av min mycket stora ängslan för eder.

Kapitel 5

1. Se, mina bröder! Kommen I icke ihåg, att I haven läst profeten Zenos'
ord, som han talade till Israels hus, då han sade:

2. "Given akt, o I Israels hus, och hören dessa ord av mig!

3. Ty se, så säger Herren, jag vill likna dig, o Israels hus, vid ett
förädlat olivträd, vilket någon tog och vårdade i sin vingård, och det växte
och blev gammalt samt började dö ut.

4. Och det begav sig, att vingårdens herre gick omkring och märkte, att hans
olivträd började dö ut. Då sade han: 'Jag vill beskära det och gräva omkring
det och giva det näring, så att måhända unga och späda skott skola framspira
och trädet icke förgås.'

5. Och han beskar det och grävde omkring det och gav det näring enligt sitt
ord.

6. Efter många dagar började unga och späda skott spira fram något litet,
men se, trädets topp började förgås.

7. Vingårdens herre lade märke därtill och sade till sin tjänare: 'Det är
ledsamt att förlora detta träd. Gå därför och tag grenarna från ett vilt
olivträd och bringa dem hit till mig, så skola vi bryta av de stora grenar,
som börjat vissna, och kasta dem på elden så att de uppbrännas.

8. Och se, så säger vingårdens herre, jag tager bort många av dessa unga och
späda grenar och inympar dem varhelst jag vill. Det gör intet, om så sker,
att roten på detta träd förgås, om jag blott kan taga vara på frukten därav
för min egen räkning. Därför skall jag taga dessa unga och späda skott och
ympa dem, varhelst jag finner för gott.

9. Tag du grenarna av det vilda olivträdet och inympa dem i stället för de
andra och dessa, som jag har plockat av, vill jag kasta i elden och bränna,
så att de icke äro till hinder på marken i min vingård.'

10. Och det begav sig, att vingårdens herres tjänare gjorde enligt sin
herres ord och inympade det vilda olivträdets grenar.

11. Och vingårdens herre lät jorden uppgrävas omkring trädet och lät beskära
det och giva det näring och han sade till sin tjänare: 'Det skulle vara
ledsamt att förlora detta träd och därför har jag gjort detta för att jag
måhända kan bevara dess rötter, så att de icke förgås utan kan förvara dem
för min räkning.

12. Gå därför och se efter trädet och giv det näring enligt mina ord!

13. Dessa vill jag plantera i den nedersta delen av min vingård, varhelst
jag finner för gott utan att göra dig något besvär. Jag gör det för att
kunna bevara de naturliga grenarna av trädet åt mig och förvara deras frukt
för framtiden för mitt eget behov, ty det skulle vara ledsamt att förlora
detta träd och dess frukt.'

14. Vingårdens herre gick åstad och dolde de naturliga grenarna av det
förädlade trädet i vingårdens nedersta del, några på ett ställe och några på
andra ställen enligt sin vilja och sitt behag.

15. Sedan lång tid förflutit sade vingårdens herre till sin tjänare: 'Kom,
låtom oss gå ned till vingården, så att vi kunna arbeta i den.'

16. Och det begav sig, att vingårdens herre samt tjänare gingo ned till
vingården för att arbeta där. Tjänaren sade till sin herre: 'Se, titta hit!
Se trädet!'

17. Vingårdens herre höjde sina ögon och såg trädet på vilket de vilda
olivgrenarna hade blivit inympade, och det hade vuxit upp och börjat bära
frukt. Han såg, att det var gott, och att dess frukt liknade den naturliga
frukten.

18. Han sade till tjänaren: 'Se, grenarna av det vilda trädet hava uppsugit
saften från dess rot, så att den har frambragt stor styrka, och förmedelst
denna stora styrka hava dess vilda grenar frambragt förädlad frukt. Om vi nu
icke hade inympat dessa grenar, skulle trädet hava förgåtts. Men se, nu
skall jag samla all den frukt, som trädet har burit, och den skall jag
förvara för mitt eget framtida behov.'

19. Vingårdens herre sade till tjänaren: 'Kom, låtom oss gå ned till den
nedersta delen av vingården och se efter om icke de naturliga grenarna av
trädet också burit mycken frukt, så att jag kan förvara den för mitt eget
framtida behov.'

20. De gingo ned dit, där ägaren hade dolt trädets naturliga grenar, och han
sade till tjänaren: 'Betrakta dessa!' Han såg, att det första trädet hade
burit mycken frukt och även att den var god. Han sade till tjänaren: 'Tag av
dess frukt och lägg upp den för framtiden, så att jag kan bevara den för
mitt eget behov, ty se,' sade han, 'jag har länge vårdat det, och nu har det
burit mycken frukt.'

21. Och det begav sig, att tjänaren sade till sin herre: 'Huru kommer det
sig, att du gick hit för att plantera detta träd eller denna gren av trädet,
ty se, det var ju den magraste fläcken i hela vingården.'

22. Vingårdens herre sade till honom: 'Råd mig icke! Jag visste, att detta
var en mager jordfläck och därför sade jag dig: Jag har vårdat det hela
denna tid och du ser, att det har burit mycken frukt.'

23. Och det begav sig, att vingårdens herre sade till sin tjänare: 'Se
hitåt! Se, jag har planterat även en annan gren av trädet, och du vet, att
denna jordfläck var magrare än den första, men se på trädet! Jag har vårdat
det hela denna tid, och det har burit mycken frukt. Plocka den därför och
lägg upp den, så att jag må kunna förvara den för mitt eget framtida behov.'

24. Vingårdens herre sade åter till sin tjänare: 'Se hitåt och betrakta även
en annan gren, som jag har planterat! Se, den har jag även vårdat, och den
har burit frukt.'

25. Han sade till tjänaren: 'Se hitåt och betrakta det sista! Se, detta har
jag planterat i fet jordmån, och jag har vårdat det hela denna tid, men
endast en del av trädet har burit förädlad frukt, och den andra vild frukt.
Se, jag har vårdat detta träd som de andra.'

26. Vingårdens herre sade till tjänaren: 'Ryck av de grenar, som icke burit
god frukt, och kasta dem i elden!'

27. Men se, tjänaren sade till honom: 'Låtom oss beskära det och gräva
omkring det och bringa det näring ännu en liten tid, så att det kanske kan
bära god frukt, som du kunde lagra för framtiden.'

28. Vingårdens herre och hans tjänare vårdade all frukten i vingården.

29. När lång tid hade förflutit, sade vingårdens herre till sin tjänare:
'Kom, låtom oss gå ned till vingården för att åter arbeta i den, ty se,
tiden närmar sig, och änden kommer snart. Därför måste jag lagra frukt för
mitt eget framtida behov.'

30. Vingårdens herre och tjänaren gingo ned i vingården, och de kommo till
det träd, vars naturliga grenar hade blivit avbrutna och de vilda inympade,
och se, all slags frukt tyngde trädet.

31. Vingårdens herre smakade på varje sort av frukten och sade: 'Se, hela
denna tid har jag vårdat detta träd och lagt upp mycken frukt för min egen
räkning för framtiden.

32. Men se, nu har det burit mycken frukt men ingen som är god. Och se, det
finnes all slags dålig frukt, och den gagnar mig intet oaktat allt vårt
arbete, och nu gör det mig ont att förlora detta träd.'

33. Vingårdens herre sade till tjänaren: 'Huru skola vi behandla trädet, så
att jag åter må kunna få frukt därav att förvara för mitt eget behov?'

34. Och tjänaren sade till sin herre: 'Se, emedan du inympade grenarna från
det vilda olivträdet, hava de sugit till sig näring genom rötterna, så att
de hava liv och ej förgåtts och därför kan du se att de ännu äro friska.'

35. Vingårdens herre sade till sin tjänare: 'Trädet gagnar mig intet, och
dess rötter äro mig till ingen nytta, så länge det bär dålig frukt.

36. Men jag vet, att rötterna äro friska, och jag har bevarat dem
avsiktligt, och emedan de voro kraftiga hava de hittills burit god frukt
medelst de vilda grenarna.

37. Men se, de vilda grenarna hava vuxit och fått överhand över trädets
rötter, och emedan de vilda grenarna hava överväldigat trädets rötter, har
det burit en mängd dålig frukt. Alldenstund det burit så mycken dålig frukt
har det, som du ser, börjat avtyna, och snart blir det moget, så att det
måste kastas i elden, om vi icke kunna göra något för att rädda det.'

38. Och det begav sig, att vingårdens herre sade till sin tjänare: 'Låtom
oss gå ned till de nedersta delarna i vingården och se efter om de naturliga
grenarna ävenledes hava burit dålig frukt.'

39. De gingo dit och sågo, att de naturliga grenarnas frukt ävenledes var
fördärvad, ja, detta var fallet med det första och det andra och det sista
trädet, ja, de hade alla blivit fördärvade.

40. Den vilda frukten på det sista trädet hade överväldigat den del av
trädet, som bar god frukt, så att hela grenen hade vissnat och dött.

41. Vingårdens herre grät och sade till tjänaren: 'Vad mera kunde jag hava
gjort för min vingård?

42. Se, jag visste, att all frukten i vingården med undantag av denna hade
blivit skämd. Nu hava dessa, som en gång burit god frukt, likaledes blivit
fördärvade, och nu duga alla träden i min vingård till intet annat än att
fällas och kastas i elden.

43. Se, detta sista, vars gren vissnat, planterade jag i god jord, ja, på en
fläck, som jag ansåg för mer värdefull än alla andra delar av min vingård.

44. Du såg att jag till och med högg ned allt som fanns på denna jordfläck,
så att jag kunde plantera detta träd här i stället.

45. Du såg att en del därav bar god frukt och en annan del vild frukt, och
emedan jag icke avbröt dess grenar och kastade dem i elden, se, så hava de
överväldigat den förädlade grenen, så att även den vissnat.

46. Se nu, oaktat all den omsorg vi ägnat vingården, hava dock träden i den
blivit fördärvade, så att de icke bära någon god frukt. Denna hade jag
hoppats att taga vara på och lagra för mitt eget framtida behov. Men se, de
hava blivit det vilda olivträdet lika, och de hava intet värde utan måste
fällas och kastas i elden och det är ledsamt att förlora dem.

47. Men vad mera kunde jag hava gjort i min vingård? Har jag varit
försumlig, så att jag icke tillfört trädet näring? Nej, jag har givit det
näring, jag har grävt omkring det, jag har beskurit det och jag har gött
det. Jag har uträckt min hand nästan hela dagen och nu lider det mot
aftonen. Det gör mig ont, att jag måste fälla alla träden i min vingård och
kasta dem i elden att uppbrännas. Vem är det, som har fördärvat min
vingård?'

48. Tjänaren sade till sin herre: 'Är det icke höjden på träden i din
vingård - hava icke deras grenar överväldigat de rötter, som äro goda? Och
emedan grenarna överväldigat rötterna, se, så växte de fortare än styrkan i
dem och togo livskraften till sig. Se, jag säger: Är icke detta orsaken till
att träden i din vingård hava blivit fördärvade?'

49. Vingårdens herre sade till tjänaren: 'Låtom oss gripa oss an med att
fälla träden i vingården och kasta dem i elden, så att de icke upptaga
marken i min vingård, ty jag har gjort allt. Vad mera kunde jag hava gjort
för min vingård?'

50. Men se, tjänaren sade till vingårdens herre: 'Skona den något längre.'

51. Vingårdens herre sade: 'Ja, jag vill skona den något längre, ty det
skulle vara ledsamt att förlora träden i min vingård.

52. Låtom oss därför taga av de grenar, som jag planterade i de nedersta
delarna av min vingård och inympa dem i trädet, varifrån de kommo och
avskära de grenar på trädet, som bära den beskaste frukten, och inympa de
naturliga grenarna av trädet i deras ställe.

53. Detta vill jag göra, på det att trädet icke skall förgås, utan jag
måhända kan bibehålla dess rötter för min egen avsikt.

54. Se, rötterna på de naturliga grenarna av det träd, som jag planterade
var det föll mig in, hava ännu liv i sig. Fördenskull vill jag för att
bevara även dem för min egen avsikt taga några grenar av detta träd, och jag
vill inympa dem däri. Ja, jag vill inympa grenarna från deras moderträd på
dem, på det jag även må kunna bevara rötterna åt mig, så att, när de bliva
tillräckligt kraftiga, träden måhända kunna bära mig god frukt, och jag
slutligen få glädje över frukten i min vingård.'

55. De togo från det naturliga trädet, som blivit vilt, och inympade det på
de naturliga träden, som ävenledes blivit vilda.

56. De togo även av de naturliga träden, som blivit vilda, och inympade det
på moderträdet.

57. Vingårdens herre sade till tjänaren: 'Avskär icke de vilda grenarna från
träden, utom de allra beskaste, och på dem skolen I inympa enligt vad jag
redan sagt.

58. Vi vilja åter giva träden i vingården näring och beskära deras grenar
och avbryta de grenar, som äro färdiga att förgås, och kasta dem i elden.

59. Detta gör jag på det rötterna måhända kunna bliva kraftigare, emedan de
äro friska och för att åstadkomma ett utbyte av grenar, så att de goda måtte
övervinna de onda.

60. Emedan jag bevarat de naturliga grenarna och deras rötter och inympat de
naturliga grenarna på deras moderträd samt bevarat moderträdets rötter,
kanhända träden i min vingård åter skulle kunna bära god frukt, och jag åter
kunna glädja mig över frukten i min vingård, ja, över att ha bevarat
rötterna och grenarna av förstlingsfrukten.

61. Därför, raska på, kalla på tjänarna, på det vi må arbeta flitigt, på det
vi må bereda vägen, så att jag åter kan frambringa den naturliga frukten,
vilken är god och kostbarare än all annan frukt.

62. Låtom oss därför skynda oss och arbeta med all vår kraft för sista
gången, ty se, änden närmar sig, och detta är nu sista gången, som jag skall
beskära min vingård.

63. Inympa grenarna, börja med de sista, så att de må bliva de första och de
första de sista. Gräv omkring träden, både gamla och unga, de första och de
sista, och de sista och de första, så att alla må erhålla näring ännu en
gång för sista gången.

64. Alltså, gräv omkring dem och beskär dem och göd dem ännu en gång, för
sista gången, ty änden närmar sig. Om så sker, att dessa, de sista
ympkvistarna, växa och bära naturlig frukt, då skolen I bereda väg för dem,
så att de kunna bliva större.

65. Allt eftersom de tillväxa, skolen I taga bort de grenar, som bära besk
frukt i förhållande till de goda grenarnas livskraft och storlek. I skolen
icke undanröja alla de dåliga grenarna på en gång att trädets rötter ej
skulle bliva allt för kraftiga för ympkvistarna och förorsaka dessas
undergång, varigenom jag skulle förlora träden i min vingård.

66. Ty det skulle göra mig ont, om jag skulle förlora träden i min vingård.
I skolen därför taga bort de dåliga grenarna allt eftersom de goda tillväxa,
så att roten och kronan bibehållas lika i styrka till dess de goda kunna få
överhand över de dåliga, varefter dessa kunna nedhuggas och kastas i elden,
så att de icke utsuga jorden i min vingård, och sålunda vill jag kasta bort
de dåliga ur min vingård.

67. Det naturliga trädets grenar vill jag åter inympa på det naturliga
trädet.

68. Och det naturliga trädets grenar vill jag inympa på trädets naturliga
grenar, och så vill jag åter föra dem tillsammans, på det de må kunna bära
naturlig frukt, och så skola de bliva ett.

69. De dåliga skola bliva bortkastade, ja, ut ur min vingård, ty se, endast
denna enda gång beskär jag min vingård.'

70. Och det begav sig, att vingårdens herre skickade bort sin tjänare, och
denne gick åstad och gjorde som hans herre hade befallt honom, och han
bragte andra tjänare med sig, och de voro få.

71. Vingårdens herre sade till dem: 'Skynden eder och arbeten i vingården av
alla krafter! Ty se, detta är sista gången, som jag giver vingården vård, ty
änden är nära för handen, och nästa årstid kommer snart. Om I arbeten av
alla krafter tillika med mig, så skolen I hava glädje av den frukt, som jag
lagrar för mitt eget behov för den tid, som snart kommer.'

72. Tjänarna började arbeta av alla krafter, och vingårdens herre arbetade
även med dem och de utförde hans befallningar i allt.

73. Den naturliga frukten började åter visa sig i vingården, och de
naturliga grenarna började tillväxa och trivas utomordentligt, men de vilda
grenarna började man bryta av och kasta bort, och man höll roten och kronan
av trädet lika i styrka.

74. Så arbetade de med all flit enligt vingårdens herres befallningar, ända
till dess de dåliga hade blivit utkastade ur vingården, och han hade
förberett sig på att träden åter skulle bära naturlig frukt. De blevo som en
växt, och frukterna voro lika, och vingårdens herre hade för sitt eget behov
bevarat den naturliga frukten, som han från begynnelsen ansåg vara den
kostbaraste.

75. När vingårdens herre såg att hans frukt var god, och att hans vingård
icke längre var fördärvad, kallade han sina tjänare till sig och sade till
dem: 'Se, för sista gången hava vi tagit vård om min vingård, och I sen att
jag har gjort vad jag velat, och jag har bevarat den naturliga frukten, så
att den är god, ja, precis som den var i början. Välsignade ären I, emedan I
haven varit flitiga med att arbeta i min vingård och haven hållit mina bud
och åter haven skaffat mig den naturliga frukten, så att min vingård icke
mera är fördärvad och de onda blivit bortkastade. Se, I skolen glädja eder
tillika med mig med anledning av min vingårds frukt.

76. Ty se, en lång tid vill jag lagra min vingårds frukt för mitt eget behov
under den tid, som kommer med hast, och för sista gången har jag vårdat min
vingård och beskurit den och grävt omkring träden och gött dem. Därför vill
jag lägga upp av frukten för mitt eget behov en lång tid i enlighet med vad
jag talat.

77. Och när tiden kommer, då ond frukt åter visar sig i min vingård, vill
jag låta den goda och den onda hopsamlas. Den goda vill jag bevara för mitt
eget behov, och den dåliga vill jag kasta bort till dess egen plats. Då
kommer tiden och änden, och min vingård vill jag låta förbrännas med eld.'"

Kapitel 6

1. Och se nu, mina bröder! Eftersom jag sade till eder, att jag skulle
profetera, se, detta är min profetia: Det som denna profet, Zenos, talade
angående Israels hus, när han liknade det vid ett förädlat olivträd, skall
alldeles säkert ske.

2. Den dag, då han åter uträcker sin hand för att för andra gången
återställa sitt folk, det är dagen, ja, sista gången som Herrens tjänare
skola gå ut i hans kraft för att vårda och beskära hans vingård, och
därefter kommer änden snart.

3. Huru välsignade äro icke de som hava arbetat träget i hans vingård! Huru
förbannade äro icke de som bliva kastade till sin egen plats! Och världen
skall brännas med eld.

4. Huru barmhärtig är icke vår Gud emot oss, ty han kommer ihåg Israels hus,
både rötterna och grenarna och han räcker ut sina händer till dem hela
dagen. De äro ett styvnackat och genstridigt folk, men så många som icke
förhärda sina hjärtan skola bliva frälsta i Guds rike.

5. Jag förmanar eder därför, mina älskade bröder, på det allvarligaste att
omvända eder och med uppriktiga hjärtan komma och hålla eder till Gud, såsom
han håller sig till eder. Förhärden icke edra hjärtan, medan hans arm är
räckt ut till eder i dagens ljus.

6. Ja, i dag, om I viljen höra hans röst, förhärden icke edra hjärtan, ty
varför viljen I dö?

7. Ty se, skolen I, sedan I fått näring i Guds ord hela dagen, bära dålig
frukt, så att I måsten avhuggas och kastas i elden?

8. Se, viljen I förkasta dessa ord? Viljen I förkasta profeternas ord?
Viljen I förkasta alla de ord, som talats om Kristus, då så många hava talat
om honom samt förneka Kristi goda ord och Guds kraft och den Helige Andens
gåva och sålunda utsläcka den Helige Anden samt förhåna återlösningsplanen,
som blivit lagd för eder?

9. Veten I icke, att återlösningens och uppståndelsens kraft, vilken är i
Kristus, skall föra eder fram för Guds skrank, där I skolen stå med skam och
förskräcklig skuld om I så gören.

10. Och enligt rättvisans krav - ty rättvisan kan icke förnekas - måsten I
gå bort till sjön av eld och svavel, vars lågor äro outsläckliga och vars
rök uppstiger evinnerligen, vilken sjö är ändlös pina.

11. O då, mina älskade bröder! Omvänden eder och gån in genom den trånga
porten samt fortsätten på den väg, som är smal, till dess I erhållen evigt
liv.

12. O, varen visa! Vad mera kan jag säga?

13. Slutligen bjuder jag eder farväl, till dess jag skall träffa eder
framför Guds behagliga skrank, vilket skrank slår de onda med förfärande
fasa och skräck. Amen.

Kapitel 7

1. Sedan några år hade förflutit, kom det en man ibland Nephis folk, vilkens
namn var Sherem.

2. Han började predika ibland folket och förkunna att Kristus ingalunda
skulle komma. Han predikade mycket som smickrade folket, och det gjorde han
för att kullkasta läran om Kristus.

3. Han arbetade flitigt för att vilseleda människornas hjärtan, och han
vilseledde många. Emedan han visste att jag, Jakob, hade tro på att Kristus
skulle komma, sökte han ofta efter ett tillfälle att komma till mig.

4. Han var lärd, så att han hade fullständig kunskap om folkets språk, och
därför kunde han begagna sig av mycket smicker och stor kraft enligt
djävulens makt.

5. Han hoppades kunna rubba min tro, oaktat de många uppenbarelser jag haft
och mycket annat som jag sett rörande detta, ty jag hade till och med sett
änglar, och de hade betjänat mig, och jag hade även hört Herrens röst tala
till mig med hörbara ord tid efter annan, varför jag icke kunde rubbas.

6. Han kom till mig och talade sålunda till mig och sade: "Broder Jakob! Jag
har ofta sökt efter ett tillfälle att få tala med dig, ty jag har hört och
även vet, att du reser omkring ganska mycket och predikar det som I kallen
evangelium eller läran om Kristus.

7. I haven fört en stor del av detta folk vilse, så att de förvända Guds
rätta väg och icke hålla Moselagen, vilket är den rätta vägen. De förvandla
Moselagen och dyrka en varelse, som enligt vad I sägen skall komma om många
hundra år. Se, nu förklarar jag, Sherem, att detta är hädelse, ty ingen
människa vet något om sådant, ty hon kan ej förutsäga det tillkommande." Och
på så sätt stred Sherem emot mig.

8. Men se, Herren Gud utgöt sin Ande i min själ, så att jag kunde vederlägga
allt vad han sade.

9. Och jag sade till honom: "Förnekar du Kristus, som skall komma?" Han
sade: "Om det funnes någon Kristus, så skulle jag ej förneka honom. Men jag
vet, att det icke finnes, ej heller har funnits och icke heller kommer att
finnas någon Kristus."

10. Jag sade till honom: "Tror du de heliga skrifterna?" Han svarade: "Ja."

11. Jag sade till honom: "Då förstår du dem icke, ty de vittna om Kristus.
Se, jag säger dig, att inga av profeterna hava skrivit eller profeterat, med
mindre de hava talat något angående denne Kristus.

12. Och det är icke allt, utan det har blivit mig uppenbarat, ty jag har
hört och sett. Det har dessutom blivit mig kungjort genom den Helige Andens
makt, så jag vet, att om ingen försoning hade skett, skulle hela
människosläktet vara förlorat."

13. Och han sade till mig: "Visa mig ett tecken genom denna den Helige
Andens kraft, om vilken I veten så mycket."

14. Jag sade till honom: "Vad är jag, att jag skulle fresta Gud till att
visa dig ett tecken på det som du vet är sant? Dock vill du förneka det,
emedan du är av djävulen. Icke desto mindre, ske icke min vilja, men om Gud
slår dig, antag då det som ett tecken givet dig på att han har makt både i
himmelen och på jorden, och likaså på att Kristus skall komma. Ske din
vilja, o Herre, och icke min!"

15. Och när jag, Jakob, hade talat dessa ord, slog Herrens makt honom så att
han föll till marken och vårdades många dagar.

16. Och då begav det sig, att han sade till folket: "Församlen eder i
morgon, ty jag skall dö, varför jag önskar tala till eder innan jag dör."

17. Följande dag var mängden församlad, och han talade tydligt till dem och
återkallade det som han lärt dem, och han bekände Kristus och den Helige
Andens kraft samt änglabetjäning.

18. Han sade tydligt till dem, att han blivit bedragen medelst djävulens
makt. Han talade om helvetet och evigheten samt om evigt straff.

19. Han sade: "Jag är rädd för att jag har begått den oförlåtliga synden, ty
jag har ljugit för Gud, ty jag förnekade Kristus och sade, att jag trodde de
heliga skrifterna, och de vittna i sanning om honom. Och emedan jag sålunda
ljugit för Gud, fruktar jag storligen att mitt tillstånd bliver
förskräckligt, men jag bekänner för Gud."

20. När han sagt dessa ord, kunde han icke säga mera utan uppgav andan.

21. När mängden varit vittne till att han talat detta, då han var nära att
uppgiva andan, blevo de mycket förvånade, ja, så mycket att Guds kraft kom
över dem och överväldigade dem, så att de föllo till jorden.

22. Detta gjorde mig, Jakob, glad, ty jag hade bett därom till min Fader i
himmelen, och han hade hört mitt rop och besvarat min bön.

23. Och det begav sig, att frid och Guds kärlek blevo återställda ibland
befolkningen, och de rannsakade skrifterna och brydde sig icke längre om
denna ogudaktiga människas ord.

24. Och det begav sig, att många planer lades för att vinna lamaniterna och
återställa dem till kunskap om sanningen, men det var allt förgäves, ty de
hade sin lust i krig och blodsutgjutelse, och de hyste evigt hat emot oss,
sina bröder, och försökte oupphörligen att förgöra oss medelst vapenmakt.

25. Därför försvarade sig Nephis folk emot dem med sina härar och med all
sin makt och förtröstade på sin frälsnings Gud och klippa, så att de
hittills voro sina fienders besegrare.

26. Och det begav sig, att jag, Jakob, började bliva gammal, och emedan
detta folks uppteckningar äro bevarade på de andra av Nephis plåtar, så
avslutar jag dessa uppteckningar med den försäkran, att jag skrivit i
överensstämmelse med min bästa kunskap och med att säga, att tiden har
förrunnit för oss och även våra liv liksom en dröm, och att vi äro ett
ensamt och allvarligt folk, vandrare, utkastade från Jerusalem, födda i
vedermöda i en ödemark och hatade av våra bröder, vilket förorsakat krig och
trätor, varför vi hava tillbragt våra dagar sörjande.

27. Jag, Jakob, såg att jag snart måste gå ned i min grav, varför jag sade
till min son Enos: "Tag dessa plåtar!" Jag berättade för honom vad min
broder Nephi hade befallt mig, och han lovade att lyda dessa befallningar.
Jag avslutar mina uppteckningar på dessa plåtar, vilka uppteckningar äro
kortfattade, och läsaren bjuder jag farväl med den förhoppning, att många av
mina bröder måtte läsa mina ord. Bröder, farväl!