ALMAS BOK

                                     av

                              Alma, Almas son.

Berättelse om Alma, som var Alma den förstes son och överdomare för Nephis
folk och även högpräst över kyrkan. Berättelse om domarnas regering, krig
och strid ibland folket. Likaledes berättelse om ett krig mellan nephiterna
och lamaniterna, enligt Almas, den förste överdomarens, uppteckningar.

Kapitel 1

1. Nu begav det sig, att konung Mosiah gick hädan under det första året
räknat från begynnelsen av domarnas regering över Nephis folk, Han hade
kämpat en god kamp och vandrat uppriktigt för Gud, men han hade icke
efterlämnat någon att styra i sitt ställe. Han hade dock stiftat lagar, och
dessa hade antagits av folket, och därför voro de förpliktade att rätta sig
efter de lagar han stiftat.

2. Under första året av Almas regering som domare fördes en man till honom
för att dömas. Denne man var storväxt och känd för sin stora styrka.

3. Han hade vandrat omkring ibland folket och predikat för dem något som han
föregav vara Guds ord men som var riktat emot kyrkan, ty han påstod, att
varje präst och lärare borde vara ansedd av folket, och att de icke skulle
arbeta med sina egna händer utan hava understöd av folket.

4. Han förklarade även öppet för alla, att hela människosläktet skulle bliva
frälst på den yttersta dagen, så att ingen behövde frukta och bäva, utan de
kunde upplyfta sina huvuden och fröjda sig. Herren hade nämligen skapat alla
människor och hade även återlöst alla människor, varför alla människor
slutligen skulle hava evigt liv.

5. Han lärde dessa grundsatser så ivrigt, att många trodde på hans ord och
började understödja honom och giva honom penningar.

6. Han började förhäva sig i sitt hjärtas högmod och iföra sig mycket
kostbara kläder, ja, han företog sig även att bilda en kyrka enligt den lära
han predikade.

7. Då han vandrade omkring och predikade för dem som trodde på hans ord,
träffade han en man, som tillhörde Guds kyrka, ja, en av lärarna i kyrkan,
och han inledde en häftig dispyt med denne i avsikt att vilseleda kyrkans
medlemmar, men denne man försvarade sig och förmanade honom med Guds ord.

8. Denne mans namn var Gideon, och det var han, som var redskapet i Guds
händer att befria Limhis folk från träldom.

9. Emedan nu Gideon försvarade sig emot honom med Guds ord, vredgades han på
Gideon och drog sitt svärd och slog honom. Men Gideon, som var ålderstigen
och svag, förmådde ej avvärja hans anfall utan blev dräpt medelst svärdet.

10. Mannen, som slog ihjäl honom, tillfångatogs av kyrkans medlemmar och
fördes fram för Alma för att få sin dom enligt de förbrytelser han begått.

11. Och han stod inför Alma och försvarade sig med stor dristighet.

12. Men Alma sade till honom: "Se, detta är första gången ett prästyrke
införts ibland detta folk. Se, du har icke blott gjort dig skyldig till att
stifta ett prästyrke, utan du har även försökt att påtvinga folk det medelst
svärdet, men om prästyrke skulle införas ibland detta folk, bleve det dess
fullständiga undergång.

13. Du har utgjutit en rättfärdig mans blod, ja, en man som gjorde mycket
gott för detta folk, och om vi skulle skona dig, skulle hans blod komma över
oss med hämnd.

14. Fördenskull är du nu dömd till döden enligt den lag, som givits oss av
Mosiah, vår siste konung, och som detta folk antagit och därför måste rätta
sig efter."

15. Och det begav sig, att de grepo honom. Hans namn var Nehor. De förde
honom upp till krönet av den höga kullen Manti, och där, mellan himmel och
jord, nödgades han erkänna, eller rättare, erkände han, att vad han hade
predikat för människorna var stridande mot Guds ord, och där led han en
neslig död.

16. Dock var det härmed icke slut på spridandet av prästyrket i landet, ty
det fanns många som älskade världens tomma prål och gingo omkring och
predikade falska läror, och detta gjorde de för att erhålla rikedomar och
ära.

17. Dock vågade de ej ljuga, så att det blev känt av fruktan för lagen, ty
lögnare straffades. Därför föregåvo de, att de endast predikade i enlighet
med sin tro, och lagen kunde ej göra sin makt gällande över någon människa
för hennes tros skull.

18. Ej heller vågade de stjäla av fruktan för lagen, ty tjuvar straffades.
Ej heller vågade de råna och mörda, ty mördare straffades med döden.

19. Men det begav sig, att var och en som icke tillhörde Guds kyrka började
förfölja dem som tillhörde Guds kyrka och hade antagit Kristi namn.

20. Ja, de förföljde den ihärdigt och med alla slags okvädingsord för deras
ödmjukhets skull och emedan de icke voro stolta i sina egna ögon utan
meddelade varandra Guds ord utan penningar och för intet.

21. Nu var det en sträng lag ibland medlemmarna av kyrkan, att ingen
människa, som tillhörde kyrkan, skulle upphäva sig emot dem som icke
tillhörde kyrkan och förfölja dem, samt att de icke skulle förfölja varandra
inbördes.

22. Dock fanns det många som började känna sig stolta och de togo sig före
att med iver tvista med sina motståndare, och de till och med kommo i
slagsmål, ja, de inläto sig i knytnävskamp med dem.

23. Detta var nu i andra året av Almas regering, och det förorsakade kyrkan
stort lidande, ja, det blev orsaken till hård prövning för kyrkan.

24. Ty mångas hjärtan hårdnade och deras namn utblottades, så att de icke
mera ihågkommos ibland Guds folk. Likaså drogo många sig självmant tillbaka
ifrån dem.

25. Detta var en stor prövning för dem som stodo fasta i tron. Dock voro de
ståndaktiga och orubbliga i att hålla Guds bud och buro med tålamod de
förföljelser, varmed de överhopades.

26. När prästerna lämnade sitt arbete för att förkunna Guds ord för folket,
lämnade också folket sina sysslor för att höra Guds ord. När prästen hade
meddelat dem Guds ord, återvände de alla med flit till sitt arbete. Prästen
ansåg sig icke vara förmer än sina åhörare, ty predikanten var ej bättre än
åhörarna, läraren var ej bättre än eleven. Sålunda voro de alla jämlika, och
alla arbetade envar efter sin förmåga.

27. Av sina ägodelar delade de ut, envar efter vad han ägde, åt de fattiga
och nödställda, de sjuka och lidande och de hade ej kostbara kläder, ehuru
de voro snyggt och anständigt klädda.

28. Sålunda ordnade de kyrkans angelägenheter, och sålunda hade de åter
oavbruten fred, trots all förföljelse.

29. På grund av kyrkans ståndaktighet började de nu bliva mycket rika, så
att de hade överflöd på allt vad de behövde, överflöd på flockar, hjordar
och unga gödkreatur av alla slag, likaledes överflöd på säd och på guld,
silver och dyrbarheter och överflöd på silke, fint tvinnat linnegarn och
allt slags gott, enkelt tyg.

30. Under så gynnsamma omständigheter sände de icke bort någon som var
naken, hungrig, törstig, sjuk eller som icke hade någon vård. De åstundade
ej rikedomar och därför voro de givmilda emot alla, både gamla och unga,
trälar och fria män och kvinnor, antingen de stodo utanför kyrkan eller
tillhörde kyrkan. De hade ej anseende till person, när någon var nödställd.

31. Sålunda hade de framgång och blevo mycket rikare än de som icke
tillhörde kyrkan.

32. Ty de som icke tillhörde deras kyrka hängåvo sig åt häxeri, avguderi,
lättja, sladder, avundsjuka och kiv. De iförde sig kostbara kläder. De voro
i sina egna ögons stolthet högt upphöjda. De kunde ljuga, stjäla, råna,
bedriva otukt och mord och all slags ondska. Icke desto mindre tillämpades
lagen om det var möjligt på alla dem som överträdde den.

33. Och det begav sig, att medelst lagskipning, varigenom envar fick lida
enligt sina missgärningar, blevo lagbrytare stilla och vågade ej begå någon
ondska, om vilken man kunde få kunskap. Därför var det djup fred i landet
ibland Nephis folk till det femte året av domarnas regering.

Kapitel 2

1. I början av det femte året av domarnas regering uppstod det strid ibland
folket på grund av en viss man, som kallades Amlici och som var mycket
listig och därjämte vis vad världslig visdom beträffar, ty han var en man av
samma slag som den vilken slog ihjäl Gideon med sitt svärd och blev avrättad
enligt lagen.

2. Denne Amlici hade nu genom sin list dragit många människor till sig, ja,
så många, att de började bliva inflytelserika och försökte insätta Amlici
till konung över folket.

3. Detta väckte bestörtning ibland kyrkans medlemmar och alla dem som icke
låtit sig övertalas av Amlici, ty de visste, att enligt deras lag måste en
sådan förändring åstadkommas medelst folkomröstning,

4. och att om det vore möjligt för Amlici att erhålla folkets röst, skulle
han, som var en dålig människa, beröva dem deras rättigheter och förmåner
som en kyrka, ty det var hans avsikt att nedriva Guds kyrka.

5. Och det begav sig, att folket samlade sig överallt i landet, envar enligt
sin egen mening, antingen den var för eller emot Amlici, och hade mycket kiv
och förvånande(?) strider med varandra.

6. Så församlade de sig för att rösta angående saken och resultatet
framlades för domarna.

7. Folkets röst utföll emot Amlici, så att han icke blev vald till konung
över folket.

8. Häröver blev det stor fröjd i deras hjärtan, som voro emot honom. Men
Amlici uppeggade dem som voro för honom till vrede emot dem som icke gynnade
honom.

9. Och dessa församlade sig och smorde Amlici till sin konung.

10. När nu Amlici blivit gjord till konung över dem, befallde han dem att
gripa till vapen emot sina bröder, och detta gjorde han för att underkuva
dem.

11. Amlicis anhängare nämndes efter Amlicis namn och kallades amliciter,
medan de andra benämndes nephiter eller Guds folk.

12. Emedan nephiterna nu hade kännedom om amliciternas avsikt, gjorde de sig
redo att möta dem. Ja, de beväpnade sig med svärd, kroksablar, bågar och
pilar, stenar och slungor och alla slags vapen för strid.

13. Sålunda voro de redo att möta amliciterna, närhelst dessa skulle komma.
De hade även tillsatt befälhavare och högre befälhavare samt högsta
befälhavare efter sitt antal.

14. Amlici utrustade sina män med alla slags vapen för strid, och även han
utnämnde ledare och befälhavare för sina skaror att leda dem i kampen mot
deras bröder.

15. Och det begav sig, att amliciterna kommo upp på Amnihukullen, vilken var
belägen öster om floden Sidon, som flöt i närheten av Zarahemlas land, och
där började de föra krig mot nephiterna.

16. Alma, som var överdomare och styresman för Nephis folk, drog fördenskull
upp med sina skaror, ja, med sina befälhavare och högsta befälhavare i
spetsen för sina härar för att kämpa mot amliciterna.

17. De började slaget mot amliciterna på kullen öster om Sidon. Amliciterna
stredo tappert och med stor styrka mot nephiterna, så att många av dem föllo
för amliciterna.

18. Men Herren styrkte nephiternas händer, så att de förorsakade stor
manspillan bland amliciterna och dessa togo till flykten för dem.

19. Nephiterna förföljde amliciterna hela dagen och nedgjorde dem i ett
slag, så blodigt att tolv tusen fem hundra trettiotvå amliciter föllo och
sex tusen fem hundra sextiotvå nephiter.

20. När Alma icke längre kunde förfölja amliciterna, befallde han, att hans
trupper skulle uppslå sina tält i Gideondalen, den dal, som fått sitt namn
efter Gideon, vilken Nehor dräpte med sitt svärd. Det var i denna dal, som
nephiterna uppslogo sina tält för natten.

21. Alma skickade ut spejare att följa efter återstoden av amliciterna och
utforska deras planer och stämplingar, så att han därigenom måtte kunna vara
på sin vakt emot dem och rädda sitt folk från undergång.

22. Namnen på dem som han skickat ut för att giva akt på amliciternas läger
voro: Zeram, Amnor, Manti och Limher. Det var dessa som med sina
underlydande gingo ut för att bevaka amliciternas läger.

23. Och det begav sig, att de följande dag återvände med stor hast till
nephiternas läger, och de voro storligen förvånade och skräckslagna och
sade:

24. "Se, vi följde efter amliciterna, och till vår stora förvåning sågo vi
en talrik skara lamaniter i Minons land, ovanför Zarahemlas land, i samma
riktning som Nephis land, och se, amliciterna hava förenat sig med dem.

25. De hava överfallit våra bröder i det landet, och dessa hava tagit till
flykten för dem med sina hjordar, hustrur och barn och äro på väg till vår
stad, och om vi icke skynda oss, skola de taga vår stad i besittning och
dräpa våra fäder och våra hustrur och barn."

26. Nephis skara tog då sina tält och drog ut ur Gideondalen mot sin stad,
vilken var Zarahemlas stad.

27. Och se, medan de gingo över floden Sidon, överföllo lamaniterna och
amliciterna dem för att förgöra dem, och de tycktes vara talrika som havets
sand.

28. Men nephiterna blevo styrkta av Herrens hand, emedan de med all makt
hade anropat honom om att frälsa dem från deras fiender. Fördenskull hörde
Herren deras rop och styrkte dem, och lamaniterna och amliciterna föllo för
dem.

29. Och Alma stred med Amlici med svärdet, ansikte mot ansikte, och de
kämpade med all makt mot varandra.

30. Alma, som var en gudsman, full av tro, ropade och sade: "O Herre, hav
barmhärtighet och skona mitt liv, så att jag må bliva ett verktyg i dina
händer att frälsa och bevara detta folk!"

31. När nu Alma hade sagt dessa ord, stred han åter med Amlici, och han blev
styrkt, så att han fällde Amlici med sitt svärd.

32. Han kämpade även med lamaniternas konung, men denne tog till flykten för
Alma och skickade sin livvakt att strida mot honom.

33. Men Alma och hans livvakt stredo mot lamaniternas konungs livvakt, tills
de hade besegrat dem och drivit dem tillbaka.

34. Sålunda befriade han marken, eller rättare stranden, på västra sidan av
floden Sidon, från fiender, och de fallna lamaniternas kroppar kastades i
vattnet i Sidon, så att hans folk fick rum att gå över och kämpa mot
lamaniterna och amliciterna på västra sidan av floden Sidon.

35. När de alla hade gått över floden Sidon, togo lamaniterna och
amliciterna till flykten för dem, ehuru de voro så talrika, att de icke
kunde räknas.

36. De flydde för nephiterna mot ödemarken som utbredde sig i väster och
norr, långt bortom landets gränser, och nephiterna förföljde dem av alla
krafter och nedgjorde dem.

37. Ja, de funno motstånd på alla sidor och blevo nedgjorda eller fördrivna,
tills de voro skingrade väster och norr ut, tills de nådde ödemarken, som
kallades Hermounts, och det var den delen av ödemarken, som hemsöktes av
vilda och glupska djur.

38. Många dogo i ödemarken av sina sår och blevo förtärda av dessa djur och
även av gamarna i luften, och deras ben hava blivit funna och lagda i högar
på jorden.

Kapitel 3

1. De nephiter, som icke stupat i striden, begravde de fallna, och dessas
antal räknades ej ty det var mycket stort. När de hade fullbordat de dödas
begravning, återvände de till sina land och hus och till sina hustrur och
barn.

2. Många kvinnor och barn hade blivit dräpta med svärd, likaledes många av
deras hjordar och flockar och många av deras sädesåkrar hade blivit
ödelagda, emedan de nedtrampats av människomassorna.

3. Alla de lamaniter och amliciter, som stupade på Sidonflodens strand,
kastades i vattnet i Sidon, och se, deras ben vila i havets djup, och de äro
många.

4. Amliciterna kunde urskiljas från lamaniterna, ty ehuru de hade satt röda
streck på sina pannor i likhet med lamaniterna, hade de dock icke rakat
huvudet på samma sätt som lamaniterna.

5. Lamaniternas huvuden voro rakade. De gingo nakna med undantag av att
deras länder voro omgjordade med ett skinn, samt att de voro iförda pansar
och hade sina bågar och pilar, sina slungor och stenar och liknande ting.

6. Lamaniternas hud vad mörk till följd av det tecken, som sattes på deras
fäder, vilket var en förbannelse för dem för deras överträdelses skull och
deras uppstudsighet emot sina bröder, vilka voro: Nephi, Jakob, Josef och
Sam, vilka voro rättfärdiga och heliga män.

7. Deras bröder traktade efter deras liv och blevo fördenskull förbannade,
och Herren Gud satte ett tecken på dem, nämligen på Laman och Lemuel och
sammalunda på Ishmaels söner och ishmaelitiska kvinnor.

8. Detta skedde, på det deras efterkommande skulle kunna urskiljas från
deras bröders efterkommande, så att Herren därigenom skulle kunna bevara
sitt folk, så att de icke skulle beblandas och tro felaktiga traditioner,
som skulle föra till deras undergång.

9. Och var och en som beblandade sig med lamaniterna bragte samma
förbannelse över sin säd.

10. Fördenskull blev var och en som lät sig förledas av lamaniterna kallad
med deras namn, och det sattes ett tecken på honom.

11. Alla de som icke ville sätta tro till lamaniternas traditioner utan
trodde på de uppteckningar som fördes ut ur Jerusalems land, och på fädernas
traditioner, vilka voro sanna, samt trodde Guds bud och höllo dem, kallades
nephiter, eller Nephis folk, från den tiden och allt framgent.

12. De äro de, som hava haft vård om de trovärdiga uppteckningarna rörande
sitt folk och även rörande lamaniternas folk.

13. Nu vilja vi åter vända oss till amliciterna, ty även på dem sattes ett
märke, ja, de satte själva på sig märket, nämligen ett rött märke på sina
pannor.

14. Sålunda uppfylldes Guds ord, ty dessa äro de ord, som han talade till
Nephi: "Se, lamaniterna har jag förbannat, och jag vill sätta ett tecken på
dem, så att de och deras efterkommande skola bliva åtskilda från dig och
dina efterkommande från och med denna tid och för evigt om de icke omvända
sig från sin ondska och vända sig till mig, så att jag kan hava
barmhärtighet med dem.

15. Och åter: Jag vill sätta ett märke på den som beblandar sig med dina
bröder, så att de också komma under förbannelsen.

16. Och åter: Jag vill sätta ett märke på den som strider emot dig och dina
efterkommande.

17. Och åter: Jag säger dig, att den som avviker från dig, skall icke mera
kallas din säd. Jag vill välsigna dig och envar som skall kallas din säd
från nu och evinnerligen." Dessa voro Herrens löften till Nephi och hans
efterkommande.

18. Men amliciterna visste ej, att de uppfyllde Guds ord, när de begynte
måla märken på sina pannor. Men de voro i öppet uppror emot Gud och
fördenskull var det blott naturligt, att förbannelsen skulle drabba dem.

19. Men jag önskar, att I skolen inse, att de själva bragte förbannelsen
över sig, ty så bringar varje människa, som är förbannad, sin egen dom över
sig själv.

20. Icke många dagar efter slaget, som kämpades i Zarahemlas land av
lamaniterna och amliciterna, kom en annan lamanithär in och överföll Nephis
folk på samma ställe, där deras första här sammandrabbade med amliciterna.

21. Och en beväpnad skara utsändes för att driva dem ut ur landet.

22. Men Alma, som led av ett sår, gick ej denna gång ut för att kämpa emot
lamaniterna.

23. Men han skickade en talrik här emot dem, och denna skara drog upp och
nedgjorde många av lamaniterna och drev återstoden ut från landets gränser.

24. Och sedan återvände segrarna och började upprätthålla fred i landet, och
de blevo en tid icke mera oroade av sina fiender.

25. Och allt detta tilldrog sig, ja, alla dessa krig och strider börjades
och avslutades under det femte året av domarnas regering.

26. Och på ett år sändes tusentals, ja, tiotusentals själar in i den eviga
världen, där de måste skörda sin belöning efter sina gärningar, antingen de
varit goda eller onda, skörda evig sällhet eller evigt elände enligt den
ande, de bestämt sig för att åtlyda, vare sig det varit en god eller en ond
ande.

27. Ty varje människa erhåller lön av honom, som hon väljer att lyda, och
detta är i enlighet med profetians andes ord; därför vare det i enlighet med
sanningen. Och sålunda slutar det femte året av domarnas regering.

Kapitel 4

1. Under det sjätte året av domarnas regering över Nephis folk förekom det
icke några tvister, ej heller krig i Zarahemlas land.

2. Men människorna voro bedrövade, ja, storligen bedrövade, emedan de
förlorat sina bröder samt över förlusten av sina flockar och hjordar och
över förlusten av sina sädesfält, vilka voro nedtrampade och ödelagda av
lamaniterna.

3. Och så stor förlust hade de lidit, att varje själ hade orsak att sörja,
och de trodde, att det var Guds domar, som drabbat dem för deras ondskas och
vederstyggligheters skull. Därför blevo de uppväckta till ihågkommelse av
sin plikt.

4. De började att organisera kyrkan mera fullständigt. Ja, många blevo även
döpta i Sidons vatten och förenade sig med Guds kyrka, ja, de blevo döpta av
Alma, som under sin fader Almas hand blivit avskild till att vara högprästen
över kyrkans medlemmar.

5. Under det sjunde året av domarnas regering förenade sig ungefär tre tusen
fem hundra själar med Guds kyrka och blevo döpta. Och sålunda slutar det
sjunde året av domarnas regering över Nephis folk, och det var oavbruten
fred hela den tiden.

6. Och i det åttonde året av domarnas regering började kyrkans medlemmar
bliva uppblåsta över sina stora rikedomar, sina fina sidentyger, sitt fint
tvinnade linnegarn och över sina flockar och hjordar, över sitt guld, silver
och alla slags dyrbarheter, som de anskaffat genom sin flit, och över allt
detta yvdes de med stolthet i sina blickar, ty de började iföra sig mycket
kostsamma kläder.

7. Detta förorsakade Alma mycken bedrövelse, likaledes många av medlemmarna,
vilka Alma hade avskilt till att vara lärare och präster och äldster över
kyrkan. Ja, många av dem voro smärtsamt bedrövade över den ondska, som de
sågo yttra sig ibland kyrkans medlemmar.

8. Ty de sågo och märkte med stor sorg, att kyrkans medlemmar yvdes med
stolthet i sina blickar och fäste sina hjärtan vid rikedomar och världens
fåfängligheter samt att de började hysa förakt för varandra och förfölja
dem, som icke trodde i enlighet med deras vilja och godtycke.

9. Så blev det stor oenighet ibland kyrkans medlemmar i det åttonde året av
domarnas regering, ja, det blev avund, kiv, agg, förföljelse och stolthet
till och med värre än fallet var ibland dem som icke tillhörde Guds kyrka.

10. Sålunda slutade det åttonde året av domarnas regering, och fördärvet i
kyrkan var en väldig stötesten för dem som icke tillhörde kyrkan, och
fördenskull började kyrkan upphöra med att gå framåt.

11. Och det begav sig i början på det nionde året, att Alma såg fördärvet i
kyrkan och han såg även, att kyrkans exempel började förleda icke troende
att begå den ena missgärningen efter den andra och på så sätt bringa
undergång över folket.

12. Ja, han såg stor olikhet ibland befolkningen i det några förhävde sig i
sin stolthet och föraktade andra samt bortvände sig ifrån de behövande, de
blottställda och dem som voro hungriga och dem som voro törstiga samt dem
som voro sjuka och lidande.

13. Detta förorsakade stor klagan ibland befolkningen. Några ödmjukade sig
dock och bistodo dem som behövde deras bistånd. De gåvo sina medel åt de
fattiga och behövande, gåvo de hungriga att äta och ledo försakelse för
Kristi skull, hans som i enlighet med profetians ande skulle komma.

14. De skådade framåt mot den dagen och uppnådde således därigenom sina
synders förlåtelse. De voro fyllda med stor glädje på grund av de dödas
uppståndelse enligt Jesu Kristi vilja och makt och befrielse från dödens
bojor.

15. Och Alma blev mycket bedrövad, när han hade sett Guds ödmjuka tjänares
lidanden och de förföljelser, som hopades över dem av resten av hans folk,
samt all deras olikhet. Dock vek icke Herrens Ande från honom.

16. Han utvalde en vis man ibland kyrkans äldster och gav honom med folkets
samtycke makt att stifta lagar i överensstämmelse med de redan givna lagarna
och att skipa lagen allteftersom överträdares missgärningar och brott gjorde
det nödvändigt.

17. Denne mans namn var Nephihah, och han utnämndes till överdomare, och han
satt på domarsätet för att döma och styra folket.

18. Men Alma förlänade honom ej det högprästerliga ämbetet över kyrkan utan
bibehöll själv ämbetet såsom högpräst men överlämnade domarsätet åt
Nephihah.

19. Detta gjorde han på det han själv skulle kunna gå ut ibland sitt folk,
eller ibland Nephis folk, för att predika Guds ord för dem och uppväcka dem
till hågkomst av sin plikt, och på det han måtte kunna genom Guds ord
nedriva allt det högmod, all den list och alla de strider, som fanns ibland
hans folk, alldenstund han ej såg någon annan utväg att vinna dem tillbaka
än genom att motarbeta dem medelst ett oförfalskat vittnesbörd.

20. Och sålunda överlämnade Alma i begynnelsen av det nionde året av
domarnas regering över Nephis folk domarsätet åt Nephihah och ägnade sig
helt och hållet åt det högprästerliga ämbetet i Guds heliga orden och ordets
förkunnelse i enlighet med uppenbarelsens och profetians ande.

Kapitel 5

1. Nu begav det sig, att Alma började predika Guds ord för befolkningen,
först i Zarahemlas land och sedan överallt i landet.

2. Dessa äro de ord, som han talade till medlemmar av kyrkan, vilken hade
blivit bildad i staden Zarahemla, enligt hans egna uppteckningar. Han sade:

3. "Jag, Alma, som av min fader blivit avskild till högpräst över Guds
kyrka, vilken helig handling han hade fått makt och myndighet från Gud att
utföra, se, jag säger eder, att han började bilda en kyrka i landet, som var
beläget vid Nephis gränser, nämligen det land, som kallades Mormons land,
ja, han döpte sina bröder i Mormons vatten.

4. Se, jag säger eder, att de blevo befriade ur konung Noahs folks händer
genom Guds barmhärtighet och kraft.

5. Därefter råkade de i träldom i lamaniternas händer i ödemarken. Ja, jag
säger eder, att de voro i fångenskap, men åter befriade Herren dem ur
träldom genom sitt ords makt, och vi fördes hit till detta land, och här
började vi bygga upp Guds kyrka överallt i detta land.

6. Nu frågar jag eder, mina bröder, I som tillhören denna kyrka, om I haven
tillräckligt klart bibehållit edra fäders fångenskap i minnet? Eller haven I
med tillräcklig tydlighet ihågkommit Guds barmhärtighet och långmodighet mot
dem? Haven I vidare klart bibehållit i minnet, att han har frälst deras
själar från helvetet?

7. Se, han förvandlade deras hjärtan, ja, han uppväckte dem ur djup sömn,
och de uppvaknade för Gud. De voro omgivna av mörker, men icke desto mindre
upplystes deras själar av det eviga ordets ljus. Ja, de voro omringade av
dödens bojor och helvetets kedjor, och evig undergång väntade dem.

8. Nu frågar jag eder, mina bröder: Omkommo de? Se, jag säger eder: Nej,
ingalunda.

9. Åter frågar jag: Blevo dödens bojor krossade? Löstes helvetets kedjor,
som omringade dem? Jag säger eder: Ja, de löstes, och deras hjärtan svällde
av glädje och de besjöngo den återlösande kärleken. Och jag säger eder, att
de äro frälsta.

10. Nu frågar jag eder: På vilka villkor äro de frälsta? Ja, vad skäl hade
de att hoppas på frälsning? Vad var orsaken till att de blevo frigjorda från
dödens bojor, ja, även från helvetets kedjor?

11. Se, jag kan säga eder det: Trodde icke min fader, Alma, på de ord, som
talades genom Abinadis mun och var han icke en helig profet? Var det icke
Guds ord, som han talade och som min fader Alma trodde på?

12. Och i överensstämmelse med hans tro ägde en mäktig förvandling rum i
hans hjärta. Se, jag säger eder, att allt detta är sant.

13. Se, han predikade ordet för edra fäder, och en mäktig förändring ägde
rum i deras hjärtan, och de ödmjukade sig och förtröstade på den sanne och
levande Guden. Och se, de voro trofasta allt intill änden och därför blevo
de frälsta.

14. Nu frågar jag eder, mina bröder i kyrkan: Ären I andligen födda av Gud?
Är hans bild präntad i edert medvetande? Haven I erfarit denna mäktiga
förvandling i edra hjärtan?

15. Utöven I tro på hans återlösning, som skapade eder? Skåden I med trons
öga framåt och sen denna dödliga lekamen uppstånden i odödlighet och denna
förgänglighet uppstånden i oförgänglighet för att stå inför Gud och dömas
efter de gärningar, som gjorts i den dödliga lekamen?

16. Jag frågar eder, om I kunnen föreställa eder, att I hören Herrens röst
säga till eder på den dagen: Kommen till mig, I välsignade, ty se, edra
gärningar hava varit rättfärdighetens gärningar på jorden.

17. Eller föreställen I eder, att I på den dagen kunnen bedraga Herren och
säga: Herre, våra gärningar hava varit rättfärdiga gärningar på jorden - och
att han skall frälsa eder?

18. Eller med andra ord, kunnen I föreställa eder framförda för Guds domstol
med edra själar fyllda med skuld och samvetskval och med erinran om all eder
skuld, ja, fullkomlig hågkomst av all eder ondska, och därjämte erinran om
att I haven trotsat Guds bud?

19. Jag frågar eder: Kunnen I upplyfta edra ögon till Gud på den dagen med
rent hjärta och rena händer? Jag frågar eder: Kunnen I rikta edra blickar
uppåt med Guds avbild präglad i edert medvetande?

20. Jag frågar eder: Kunnen I tro, att I skolen bliva frälsta, när I haven
överlämnat eder att vara djävulens undersåtar?

21. Jag säger eder, att I på den dagen skola få veta, att I icke kunnen
bliva frälsta, ty ingen människa kan bliva frälst med mindre hennes kläder
äro rentvagna. Ja, hennes kläder måste renas tills de äro fläckfria genom
hans blod, om vilken våra fäder hava talat, vilken skall komma och återlösa
sitt folk från deras synder.

22. Nu framställer jag en fråga till eder, mina bröder: Huru skulle ni känna
eder till mods, om ni stode för Guds skrank med edra kläder befläckade av
blod och all slags orenlighet? Se, vad skulle det bevisa emot eder?

23. Skulle det icke bevisa, att I ären mördare och skyldiga till all slags
ondska?

24. Se, mina bröder! Menen I, att en sådan kunde få plats att sitta i Guds
rike med Abraham, med Isak och med Jakob samt med de heliga profeterna,
vilkas kläder äro rentvagna och obefläckade, rena och vita?

25. Jag säger eder: Ingalunda! Med mindre I gören vår Skapare till en
lögnare från begynnelsen eller föreställen eder, att han är en lögnare från
begynnelsen, så kunnen I ej tro, att sådana kunna få en plats i himmelriket.
De skola bliva utkastade, ty de äro djävulens rikes barn.

26. Se, nu säger jag till eder, mina bröder, om I haven erfarit en hjärtats
förvandling och haven känt eder manade att sjunga sången om den återlösande
kärleken, så frågar jag om I haven denna känsla nu?

27. Haven I vandrat och bevarat eder ostraffliga för Gud? Skullen I kunna
säga inom eder själva, att om I nu kallades att dö, att I haven varit
tillräckligt ödmjuka, att edra kläder hava blivit rentvagna och gjorda vita
i Kristi blod, vilken kommer för att återlösa sitt folk från deras synder?

28. Se, ären I avklädda allt högmod? Jag säger eder, att om icke så är
fallet, ären I icke beredda att möta Gud. Se, I måsten bereda eder
snarligen, ty himmelriket är nära för handen, och den som är oberedd har ej
evigt liv.

29. Se, jag frågar eder: Finnes det någon bland eder, som icke är avklädd
all avund? Jag säger eder, att en sådan icke är beredd, och jag önskar, att
han bereder sig snarligen, ty stunden är nära för handen, och han vet ej,
när tiden kommer. En sådan är nämligen ej funnen oskyldig.

30. Åter frågar jag eder: Finnes det någon bland eder, som hånar sin broder
eller som överhopar honom med förföljelse?

31. Ve en sådan, ty han är ej beredd, och stunden är nära, då han måste
omvända sig, ty annars kan han icke bliva frälst.

32. Ja, likaledes ve alle I, som gören onda gärningar. Omvänden eder,
omvänden eder, ty Herren Gud har talat det.

33. Se, han sänder en inbjudan till alla människor, ty barmhärtighetens
armar äro utsträckta emot dem, och han säger: Omvänden eder, så vill jag
mottaga eder.

34. Ja, han säger: Kommen till mig, så skolen I få njuta frukten från livets
träd, ja, I skolen få äta och dricka av livets bröd och livets vatten för
intet.

35. Ja, kommen till mig och gören rättfärdighetens gärningar, så skolen I
icke bliva avhuggna och kastade i elden.

36. Ty se, stunden är nära, då var och en som icke bär god frukt eller var
och en som icke gör rättfärdighetens gärningar skall hava skäl att jämra sig
och sörja.

37. O I, som gören orättfärdighet! I som ären uppblåsta av världens
fåfängligheter! I som haven bekänt, att I haven haft kunskap om
rättfärdighetens vägar och dock haven gått vilse såsom får utan herde, ehuru
en herde har kallat eder och ännu kallar eder, oaktat I icke viljen hörsamma
hans röst.

38. Se, jag säger eder, att den gode herden enträget kallar eder, ja, i sitt
eget namn, vilket är namnet Kristus, kallar han eder, men om I icke viljen
hörsamma den gode herdens röst, när han ropar det namn efter vilket I ären
kallade, se, då ären I icke den gode herdens får.

39. Och om I nu icke ären den gode herdens får, vilken hjord tillhören I då?
Se, jag säger eder, att djävulen är eder herde och I tillhören hans hjord,
och vem kan förneka detta? Se, jag säger eder, att var och en som förnekar
detta är en lögnare och djävulens barn.

40. Ty jag säger eder, att allt som är gott kommer från Gud och allt som är
ont från djävulen.

41. Om därför en människa gör goda gärningar, hörsammar hon den gode herdens
röst och följer honom, men den som gör onda gärningar bliver djävulens barn,
ty han hörsammar dennes röst och följer honom.

42. Och den som gör detta måste få sin lön av honom och därför får han död
till lön i allt som hör rättfärdighet till, emedan han är död i fråga om
alla goda gärningar.

43. Nu önskar jag, mina bröder, att I skolen höra mig, ty jag talar med hela
min själs kraft, ty se, jag har talat tydligt till eder, så att I icke
kunnen taga fel, eller, jag har talat enligt Guds bud.

44. Ty jag är kallad att tala på detta sätt, enligt Guds heliga orden, som
är i Kristus Jesus. Ja, jag har fått befallning att stå och vittna för detta
folk om det som har blivit talat av våra fäder angående det tillkommande.

45. Detta är icke allt. Menen I icke, att jag själv fått kännedom om detta?
Se, jag betygar för eder, att jag förvisso vet, att de ting om vilka jag
talat äro sanna. Och huru tron I, att jag blivit övertygad om sanningen i
dessa ting?

46. Se, jag säger eder, att Guds helige Ande har kungjort dem för mig. Se,
jag har fastat och bett många dagar, att jag själv måtte få kunskap om dessa
sanningar, och nu vet jag för min egen del att de äro sanna, ty Herren Gud
har uppenbarat dem för mig genom sin Helige Ande och detta är uppenbarelsens
ande, som är i mig.

47. Vidare säger jag eder, att det på samma sätt har blivit uppenbarat för
mig, att de ord, som våra fäder talat, äro sanna. Ja, det har uppenbarats
för mig genom profetians ande och också genom Guds Andes tillkännagivande.

48. Jag säger eder, att jag för min egen del vet, att allt jag säger eder
beträffande det tillkommande är sant. Jag säger eder, att jag vet, att Jesus
Kristus skall komma, han, som är Sonen, den av Fadern Enfödde, full av nåd,
barmhärtighet och sanning. Se, det är han, som kommer för att borttaga
världens synder, ja, varje människas, vilken tror orubbligt på hans namn.

49. Nu säger jag eder, att detta är den orden efter vilken jag är kallad,
ja, att predika för mina älskade bröder och för envar som bor i landet, ja,
predika för alla, både gamla och unga, både bundna och fria, ja, jag säger
eder, ålderstigna och även medelålders och det uppväxande släktet, ja, att
ropa till dem, att de måste omvända sig och födas på nytt.

50. Ja, så säger Anden: Omvänden eder, alla I jordens ändar, ty himmelriket
är nära, ja, Guds Son kommer i sin härlighet, i sin makt, sitt majestät, sin
kraft och sitt herradöme. Ja, mina älskade bröder, jag säger eder, att Anden
talar sålunda: Sen all jordens Konungs härlighet, och även himmelens Konung
skall mycket snart träda fram i glans ibland alla människobarnen.

51. Likaledes säger Anden till mig, ja, med mäktig röst ropar han till mig
och säger: Gå ut och säg till detta folk: Omvänden eder, ty om I icke
omvänden eder, kunnen I ingalunda ärva himmelriket.

52. Åter säger jag till eder, att Anden talar sålunda: Se, yxan är redan
satt till trädets rot. Därför bliver varje träd, som icke bär god frukt,
avhugget och kastat i elden, ja, en eld, som icke upphör, ja, en outsläcklig
eld. Sen och kommen ihåg, att den Helige har sagt det.

53. Och nu, mina älskade bröder, frågar jag eder: Kunnen I bestrida dessa
ord, ja, kunnen I lägga dem åsido och trampa den Helige under edra fötter?
Ja, kunnen I bliva uppblåsta i edra hjärtans högmod? Ja, skolen I ännu
fortfara med att iföra eder kostsamma kläder och fästa edra hjärtan vid
sådana världens fåfängligheter som edra rikedomar?

54. Ja, skolen I framhärda i att hysa den mening, att ibland eder den ene är
bättre än den andre? Ja, skolen I framhärda i att förfölja edra bröder, som
ödmjuka sig och vandra efter Guds heliga orden medelst vilken de hava
inkommit i denna kyrka, samt blivit helgade genom den helige ande så att de
göra sådana gärningar, som tillhöra omvändelsen.

55. Ja, skolen I fortfarande vända ryggen till de arma och behövande samt
tillbakahålla edra medel från dem?

56. Slutligen säger jag alla eder, som viljen framhärda i ondska, att dessa
äro de som skola bliva avhuggna och kastade i elden, om de icke snarligen
omvända sig.

57. Nu säger jag alla eder, som haven en önskan att följa den gode herdens
röst: Kommen ut ifrån de onda och hållen eder åtskilda och rören icke deras
orena tillhörigheter, ty se, deras namn skola bliva utplånade, så att de
ondas namn icke skola räknas med de rättfärdigas namn, på det Guds ord må
bliva uppfyllt, vilket säger: De ondas namn skola icke sammanblandas med
mitt folks namn.

58. Ty de rättfärdigas namn skola bliva inskrivna i livets bok, och jag vill
giva dem en arvedel på min högra sida. Nu, mina bröder, vad haven I att
invända mot detta? Jag säger eder, att även om I bestriden det, så betyder
det ingenting, ty Guds ord måste uppfyllas.

59. Ty var är den herde ibland eder, som har många får och som icke håller
vakt över dem, så att vargarna icke komma in bland dem och förtära hans
hjord? Och se, om en varg kommer in i flocken, jagar han icke bort den? Jo,
och slutligen, om han kan, förgör han den.

60. Och nu säger jag eder, att den gode herden kallar på eder och om I
viljen hörsamma hans röst, för han eder in i sitt fårahus, och I ären hans
får. Han bjuder eder, att icke tillåta någon glupsk ulv att komma in ibland
eder, på det I icke skolen bliva sönderrivna.

61. Nu befaller jag, Alma, eder - för att begagna mig av samma ord, som han,
vilken gav mig befallningen, använde - att I vinnläggen eder om att göra det
som jag talat till eder.

62. Dem som tillhöra kyrkan befaller jag, och dem som icke tillhöra kyrkan
bjuder jag så: Kommen och bliven döpta till omvändelse, på det I även mån få
vara med om att äta av frukten från livets träd."

Kapitel 6

1. När Alma hade slutat tala till medlemmarna av kyrkan, som blivit bildad i
Zarahemlas stad, ordinerade han genom handpåläggning i överensstämmelse med
Guds förordningar präster och äldster till att presidera och vaka över
kyrkan.

2. Och de som icke tillhörde kyrkan men som omvände sig från sina synder
blevo döpta till omvändelse och intagna i kyrkan.

3. De som tillhörde kyrkan men icke omvände sig från sin ondska och
ödmjukade sig för Gud - jag menar de, som i sina hjärtans stolthet kände sig
upphöjda - bortstöttos, och deras namn utplånades, så att de icke räknades
ibland de rättfärdigas namn.

4. Och sålunda började man återställa ordningen i kyrkan i Zarahemlas stad.

5. Nu önskar jag, att I skolen förstå, att Guds ord var fritt för alla och
inga voro berövade förmånen att församla sig för att höra Guds ord.

6. Dock hade Guds barn fått befallning att ofta komma tillsammans och vara
förenade i fasta och mäktig bön för de själars välfärd vilka icke kände Gud.

7. Sedan Alma givit dessa föreskrifter, lämnade han dem, det är kyrkan,
vilken var i Zarahemlas stad, och gick över till östra sidan av Sidonfloden,
ned i Gideons dal, där en stad hade blivit anlagd, vilken kallades Gideons
stad, som låg i dalen, som hette Gideon, så kallad efter den man som blev
dräpt med svärdet i Nehors hand.

8. Alma gick dit och började predika Guds ord för kyrkan, som blivit bildad
i Gideons dal i enlighet med uppenbarelsen han fått om det ords sanning, som
hans fäder hade talat, samt i enlighet med profetians ande, som var i honom,
likaledes i enlighet med Jesu Kristi vittnesbörd, Guds Sons, hans, som
skulle komma att återlösa sitt folk från deras synder, samt i enlighet med
den heliga orden medelst vilken han blivit kallad. Och så står skrivet.
Amen.

Kapitel 7

1. "Sen, mina älskade bröder! Alldenstund jag har fått lov att komma till
eder, vill jag försöka tala till eder på mitt eget språk, ja, med mina egna
läppar, eftersom det är första gången, jag talar till eder muntligen. Jag
har nämligen förut varit helt och hållet bunden till domarsätet och haft så
mycket att göra, att jag icke har kunnat komma till eder.

2. Jag skulle ej heller hava kunnat komma nu, om jag icke överlämnat
domarsätet åt en annan att styra i mitt ställe. Så har Herren i sin stora
barmhärtighet tillstatt mig att komma till eder.

3. Se, jag har kommit med stora förhoppningar och ett innerligt begär att
finna, att I haven ödmjukat eder för Gud och att I haven fortfarit med att
bedja om hans nåd, på det jag måtte finna eder oklanderliga inför honom och
att jag icke skulle finna eder i ett sådant förfärligt trångmål som våra
bröder erforo i Zarahemla.

4. Men välsignat vare Guds namn, att han låtit mig få veta, ja, han har
givit mig den stora glädjen att veta, att de åter vandra trofast på hans
rättfärdighets väg.

5. Och jag hoppas enligt Guds Ande, som är i mig, att jag även skall hava
glädje av eder. Dock önskar jag ej, att min glädje över eder skall hava så
stora lidanden och bedrövelser till föregångare, som fallet var med bröderna
i Zarahemla, ty se, min glädje över dem kom sedan de genomgått lidande och
sorg.

6. Men se, jag hoppas, att I icke ären i samma tillstånd av otro, som edra
bröder voro i. Jag hoppas, att I icke ären upphöjda i edra hjärtans högmod,
ja, jag hoppas, att I icke haven fäst edra hjärtan vid rikedomar och
världens tomma skatter. Ja, jag hoppas, att I icke tillbedjen avgudar utan
att I verkligen tillbedjen den sanne och levande Guden och att I blicken
framåt med evig tro i förväntan på edra synders förlåtelse, vilken skall
komma.

7. Ty se, jag säger eder, att det finnes mycket som skall ske, och se, ett
är viktigare än allt annat, ty den tid är nu icke långt borta, då
Återlösaren kommer och skall leva bland sitt folk.

8. Se, jag säger ej, att han skall komma till oss samtidigt med att han bor
i sin dödliga lekamen, ty se, Anden har ej sagt till mig, att så skall ske.
Om detta vet jag intet, men så mycket vet jag, att Herren Gud har makt att
göra allt i enlighet med sitt ord.

9. Men se, Anden har tillkännagivit för mig och sagt: Ropa till detta folk
och säg: Omvänden eder och bereden Herrens väg och vandren på hans stigar,
vilka äro raka, ty se, himmelriket är för handen och Guds Son kommer till
jorden.

10. Och se, han skall födas av Maria i Jerusalems land, vilket är våra
förfäders land. Hon är en jungfru, som skall överskyggas och bliva havande
medelst den Helige Andens kraft samt föda en son, ja, Guds Son.

11. Han skall gå ut och lida plågor, bedrövelse och frestelser av alla slag,
och detta på det ordet skall uppfyllas, vilket säger: Han skall påtaga sig
sitt folks plågor och sjukdomar.

12. Han skall påtaga sig döden, på det han må lossa dödens bojor, vilka
fjättra hans folk. Han skall påtaga sig deras skröpligheter, på det hans
inre må bliva fyllt med barmhärtighet enligt köttet, så att han enligt
köttet må kunna bistå sitt folk i deras skröpligheter.

13. Anden vet allting. Dock lider Guds Son enligt köttet, på det han må
kunna påtaga sig sitt folks synder och utplåna deras överträdelser i kraft
av sitt befrielseverk, och se, detta är det vittnesbörd, som jag har.

14. Nu säger jag eder, att I måsten omvända eder och bliva födda på nytt, ty
Anden säger, att om I icke ären födda på nytt, så kunnen I icke ärva
himmelriket. Kommen därför och låten döpa eder till omvändelse, på det I
måtten bliva rentvagna från edra synder och hava tro på Guds Lamm, som
borttager världens synder och som är mäktig att frälsa och rensa från all
orättfärdighet.

15. Ja, jag säger till eder: Kommen och frukten icke, bortläggen varje synd,
som lätt kan intaga eder och snärja eder till undergång. Ja, kommen och gån
fram och visen eder Gud, att I ären villiga att omvända eder från edra
synder och ingå förbund med honom att hålla hans bud och betyga det för
honom denna dag genom att stiga ned i dopets vatten.

16. Den som gör detta och håller Guds bud nu och allt framgent, han skall
komma ihåg, vad jag nu säger. Ja, han skall minnas, att jag sagt till honom,
att han skall hava evigt liv enligt den helige andens vittnesbörd, som
vittnar i mig.

17. Och nu, mina älskade bröder! Tron I detta? Se, jag säger eder, att jag
vet, att I tron det. Detta vet jag medelst Andens tillkännagivande, som är i
mig. Och emedan eder tro angående detta, eller angående det som jag har
talat, är fast, är min glädje stor.

18. Ty jag sade eder i början, att min innerliga önskan var, att I icke
skulle vara i samma tillstånd av trångmål som edra bröder, och jag har
funnit, att mina önskningar blivit tillfredsställda.

19. Ty jag märker, att I ären på rättfärdighetens stigar. Jag märker, att I
ären på den väg, som leder till Guds rike, ja, jag märker, att I hållen på
att göra hans stigar raka.

20. Jag märker, att I genom hans ords vittnesbörd haven fått veta, att han
icke kan vandra på krokiga stigar, att han ej heller avviker från vad han
har sagt och ej heller gör den allra minsta avvikelse från höger till
vänster eller från det som är rätt till det som är orätt. Därför är hans
bana ett evigt kretslopp.

21. Han bor ej i oheliga tempel, ej heller får smuts eller något som är
orent inkomma i Guds rike. Därför säger jag eder, att tiden kommer, ja, på
den yttersta dagen skall det ske, att den som är oren skall förbliva i sin
orenhet.

22. Och nu, mina älskade bröder, har jag talat detta till eder, på det I mån
vakna upp och bliva medvetna om eder plikt emot Gud, så att I mån vandra
ostraffliga för honom, att I mån vandra efter Guds heliga orden efter vilken
I blivit antagna.

23. Nu önskar jag, att I skolen vara ödmjuka, undergivna och ömhjärtade,
tillgängliga, fulla av ihärdighet och långmodighet, måttliga i allt, flitiga
i att städse hålla Guds bud, bedjande om allt vad I behöven, både andligt
och timligt, och alltid tackande Gud för allt vad I mottagen.

24. Sen till, att I haven tro, hopp och kärlek, ty då skolen I alltid
överflöda i goda gärningar.

25. Herren välsigne eder och bevare edra kläder obefläckade, så att I
slutligen kunnen få taga plats med Abraham, Isak och Jakob och de heliga
profeterna, som varit till allt sedan världens begynnelse, med edra kläder
obefläckade såsom deras kläder äro obefläckade, i himmelriket för att aldrig
mera gå ut därifrån.

26. Och nu, mina älskade bröder, har jag talat dessa ord till eder i
överensstämmelse med den Ande, som vittnar i mig, och min själ fröjdar sig
storligen över den utomordentliga beredvillighet och uppmärksamhet, varmed I
haven hört mina ord.

27. Måtte nu Guds fri vila över eder och över edra hus och edra
jordegendomar, över edra flockar och hjordar och allt vad I ägen, edra
kvinnor och edra barn enligt eder tro och edra goda gärningar från denna
stund och för evigt. Och sålunda har jag talat. Amen."

Kapitel 8

1. Alma återvände från Gideons land, sedan han hade undervisat befolkningen
i Gideon om mycket som icke blivit upptecknat och upprättat kyrkans ordning
på samma sätt som han förut gjort i Zarahemlas land. Ja, han återvände till
sitt eget hus i Zarahemla för att vila sig från de arbeten han utfört.

2. Så slutade det nionde året av domarnas regering över Nephis folk.

3. I början av det tionde året av domarnas regering över Nephis folk for
Alma därifrån och tog vägen över till Meleks land, väster om floden Sidon
och västerut vid gränsen till ödemarken.

4. Och han begynte lära befolkningen i Meleks land enligt Guds heliga orden
genom vilken han fått sin kallelse, och fortsatte med att undervisa
befolkningen överallt i landet Melek.

5. Folk kom till honom från alla delar av landet, vilket var beläget intill
ödemarken. Och de blevo döpta överallt i landet.

6. När han slutat sin verksamhet i Melek, begav han sig därifrån och
färdades tre dagsresor i nordlig riktning från Meleks land. Då kom han till
en stad, som kallades Ammonihah.

7. Det var vanligt ibland Nephis folk att uppkalla länder, städer och byar,
ja, till och med små byar, efter dens namn, som var den förste innehavaren,
och så var det med Ammonihah.

8. När Alma anlände till staden Ammonihah, började han predika Guds ord där.

9. Men Satan hade fått stor makt över människornas hjärtan i staden
Ammonihah, varför de icke ville höra på Almas ord.

10. Dock ansträngde han sig mycket i sin ande och kämpade med Gud i mäktig
bön om att han ville utgjuta sin Ande över befolkningen i staden, så att han
kunde få döpa dem till omvändelse.

11. Icke desto mindre förhärdade de sina hjärtan och sade till honom: "Se,
vi veta, att du är högpräst över den kyrka, som du upprättat i många delar
av landet enligt eder tradition, men vi tillhöra icke din kyrka, och vi tro
ej på sådana dåraktiga traditioner.

12. Nu veta vi även, att du icke har någon makt över oss, emedan vi icke
tillhöra din kyrka. Du har dessutom överlämnat domarsätet åt Nephihah och
därför är du icke högste domare över oss."

13. När de nu sagt detta och motsatt sig allt vad han sade samt smädat honom
och spottat på honom och dragit försorg om att han skulle utdrivas från
deras stad, drog han ut därifrån och tog vägen till den stad, som kallas
Aron.

14. Medan han var på väg dit, nedtyngd av sorg och vadande genom stor
bedrövelse och många själskval för de människors skull som voro i staden
Ammonihah, begav det sig - medan Alma sålunda var nedtyngd av sorg - att en
Herrens ängel uppenbarade sig för honom och sade:

15. "Välsignad är du, Alma! Upplyft därför ditt huvud och fröjda dig, ty du
har stor orsak att fröjda dig. Du har varit trofast att hålla Guds bud från
den stund du erhöll ditt första budskap från honom. Se, jag är den, som
överlämnade det åt dig.

16. Och se, nu är jag sänd för att befalla dig att återvända till staden
Ammonihah och åter predika för folket i staden, ja, att predika för dem och
säga, att om de icke omvända sig, skall Herren Gud förgöra dem.

17. Ty se, de hålla i denna stund på med att utfundera huru de skola kunna
omintetgöra folkets frihet (ty så säger Herren), vilket är stridande emot de
förordningar, domslut och befallningar, som han har givit sitt folk."

18. Sedan Alma hade fått budskapet av Herrens ängel, återvände han med hast
till Ammonihahs land. Han gick in i staden på en annan väg, ja, på den väg,
som ligger på södra sidan av Ammonihahs stad.

19. Då han inträdde i staden, var han hungrig, och han frågade en man: "Vill
ni giva en ödmjuk Guds tjänare något att äta?"

20. Mannen svarade: "Jag är nephit, och jag vet, att du är den man om vilken
ängeln sade i en syn: 'Honom skall du mottaga.' Kom därför med mig till mitt
hus, så skall jag dela min mat med dig, och jag vet, att du skall bliva till
välsignelse för mig och mitt hus."

21. Och mannen mottog honom i sitt hus. Mannens namn var Amulek. Och han tog
fram bröd och kött och satte det för Alma.

22. Och det begav sig, att Alma åt bröd och blev mätt. Han välsignade Amulek
och hans hus, och han tackade Gud.

23. Sedan han ätit och blivit mätt sade han till Amulek: "Mitt namn är Alma,
och jag är högprästen över Guds kyrka i hela landet.

24. Se, jag är kallad för att predika Guds ord ibland hela detta folk enligt
uppenbarelsens och profetians ande. Jag var här i landet, men de ville ej
mottaga mig utan drev ut mig och jag ämnade vända ryggen åt detta land för
evigt.

25. Men se, jag har fått befallning att återvända och profetera för detta
folk, ja, och vittna emot dem angående deras missgärningar.

26. Nu Amulek! emedan du har förplägat mig och härbärgerat mig, är du
välsignad, ty jag var hungrig, emedan jag fastat många dagar."

27. Alma stannade många dagar hos Amulek, innan han begynte predika för
folket.

28. Och det begav sig, att befolkningen tilltog i ogudaktighet.

29. Och ordet kom till Alma och sade: "Gå! Säg även till min tjänare Amulek,
att han skall stå fram och profetera för detta folk och säga: 'Omvänden
eder, ty så säger Herren: Om I icke omvänden eder, skall jag hemsöka detta
folk i min vrede, ja, jag vill ej bortvända min grymma vrede.'"

30. Alma och Amulek gick ut ibland befolkningen för att predika Guds ord för
dem, och de voro fyllda av den Helige Anden.

31. De hade fått makt, så att ingen kunde hålla dem inspärrade i
fängelsehålor, ej heller var det möjligt för någon människa att dräpa dem.
Dock betjänade de sig icke av denna makt, förrän de blevo belagda med bojor
och kastade i fängelse. Detta skedde nu, på det Herren skulle få visa sin
makt i dem.

32. Och det begav sig, att de gingo ut och predikade och profeterade för
människorna i enlighet med den ande och kraft, som Herren givit dem.

Almas och likaledes Amuleks ord, vilka de talade för dem som voro i
Ammonihahs land. Ävenledes huru de blivit kastade i fängelse men befrias
genom Guds underbara kraft, som var i dem. Enligt Almas uppteckningar. -
Omfattande nionde till och med fjortonde kapitlet.

Kapitel 9

1. När jag, Alma, som fått befallning av Gud att taga Amulek med mig och gå
ut och predika för dessa människor, eller för invånarna, som voro i
Ammonihahs stad, började predika för dem, begynte de disputera med mig och
sade:

2. "Vem är du? Menar du, att vi skola tro en människas vittnesbörd, även om
hon predikar för oss, att jorden skall förgås?"

3. Men de förstodo ej de ord, som de talade, ty de visste icke, att jorden
skulle förgås.

4. De sade även: "Vi vilja ej tro dina ord, om du profeterar, att denna
stora stad skall ödeläggas på en enda dag."

5. De visste ej, att Gud kan göra sådana under, ty de voro ett hårdhjärtat
och styvnackat folk.

6. De sade: "Vem är Gud, som icke sänder mer än en mans myndighet till detta
folk för att förkunna sanningen om så stora och underbara händelser för
det?"

7. Och de voro beredda att bära hand på mig, men se, de gjorde det icke. Jag
stod och talade med frimodighet till dem, ja, jag betygade oförskräckt och
sade:

8. "Se, o du onda och vrånga släkte! Huru haven I kunnat förgäta edra fäders
tradition! Ja, huru snart haven I icke glömt Guds bud!

9. Kommen I icke ihåg, att vår fader Lehi blev förd ut ur Jerusalem av Guds
hand? Kommen I icke ihåg, att de alla blevo av honom ledda igenom ödemarken?

10. Haven I så snart glömt huru många gånger han befriade våra fäder från
deras fienders händer och bevarade dem från undergång till och med
förmedelst deras egna bröders händer?

11. Ja, om det icke hade varit för hans oförlikneliga makts skull och för
hans barmhärtighet och långmodighet emot oss, skulle vi oundvikligen hava
blivit utrotade från jorden långt före denna tid och kanske blivit
överlämnade åt ett tillstånd av ändlöst elände och ve.

12. Se, nu säger jag eder, att han befaller, att I skolen omvända eder, och
om I icke omvänden eder, kunnen I ingalunda ärva Guds rike. Men se, detta är
icke allt - han har befallt eder, att I skolen omvända eder, annars skall
han fullständigt utrota eder från jorden, ja, han skall hemsöka eder i sin
vrede och icke vända bort sin förskräckliga förbittring.

13. Se, kommen I icke ihåg de ord han talade till Lehi, då han sade: 'Om I
hållen mina bud, skolen I hava framgång i landet.' Och åter är det sagt:
'För så vitt som I icke viljen hålla mina bud, skolen I bliva avskurna från
Herrens åsyn.'

14. Nu önskar jag, att I skolen komma ihåg, att om lamaniterna icke hava
hållit Guds bud, hava de blivit utestängda från Herrens närhet. Nu se vi,
att Herrens ord besannats i detta, ty lamaniterna hava blivit avstängda från
hans ansikte allt sedan begynnelsen av deras överträdelser i landet.

15. Dock säger jag eder, att det skall bliva drägligare för dem på domens
dag än för eder, om I förbliven i edra synder, ja, även drägligare för dem
här i livet än för eder, om I icke omvänden eder.

16. Ty det finnes många löften, som nå även till lamaniterna, ty det är för
deras fäders traditioner, som de kommit att förbliva i sitt
okunnighetstillstånd. Därför skall Herren vara barmhärtig emot dem och
förlänga deras tillvaro i landet.

17. En gång i tiden skola de förmås att tro på hans ord och förstå, att
fädernas traditioner icke äro riktiga. Då skola många av dem bliva frälsta,
ty Herren skall vara barmhärtig mot alla som åkalla hans namn.

18. Men se, jag säger eder, att om I framhärden i eder ondska, skola edra
dagar icke förökas i landet, ty lamaniterna skola bliva sända över eder, och
om I icke omvänden eder, skola de komma på en tid, som I icke veten, och I
skolen bliva hemsökta med fullständig ödeläggelse, och det skall ske enligt
Herrens förskräckliga vrede.

19. Ty han skall icke tillåta eder att leva i edra missgärningar och förgöra
hans folk. Jag säger eder: Ingalunda. Han skall hellre låta lamaniterna
förstöra hela sitt folk, som kallas Nephis folk, om det vore möjligt att de
kunde falla i synder och överträdelser, sedan de fått så mycket ljus och så
stor kunskap av Herren, sin Gud,

20. ja, sedan de varit ett av Herren så storligen benådat folk, sedan de
blivit mer gynnade än någon annan nation, släkte, tungomål och folk, sedan
de, enligt sitt begär, sin tro och sina böner hade fått kunskap om allting,
det som har varit, det som är och det som skall ske,

21. sedan de fått besök av Guds Ande, hava samtalat med änglar och fått höra
Guds röst tala till sig, sedan de hava fått profetians ande och
uppenbarelsens ande och likaledes många gåvor, såsom gåvan att tala andra
tungomål, gåvan att predika, den Helige Andens gåva och gåvan att översätta,

22. sedan de hava blivit befriade av Gud ur Jerusalems land genom Herrens
hand, sedan de blivit frälsta från hungersnöd och sjukdom och alla slags
plågor, sedan de blivit mäktiga i kamp, så att de icke skulle omkomma, sedan
de hava blivit befriade ur träldom den ena gången efter den andra och hava
blivit uppehållna och bevarade till nu och hava haft framgång, så att de
blivit rika på alla slags ägodelar -

23. se nu säger jag eder, att om detta folk, som mottagit så många
välsignelser av Herrens hand, överträder tvärt emot det ljus och den
kunskap, som de förvisso hava, ja, jag säger eder, att om så sker, och de
falla i överträdelse, då skulle det blivit mycket drägligare för lamaniterna
än för dem.

24. Ty se, Herrens löften gälla lamaniterna, men de gälla icke eder, om I
överträden, ty har icke Herren uttryckligen lovat och fast bestämt, att om I
viljen göra uppror emot honom, skolen I bliva fullständigt utrotade från
jorden?

25. Och nu för denna orsak, - att I icke skolen omkomma - har Herren sänt
sin ängel att besöka många av sitt folk och kungöra för dem, att de måste gå
fram och av alla krafter ropa till detta folk och säga: 'Omvänden eder, ty
himmelriket är nära för handen.'

26. Icke många dagar härefter skall Guds Son komma i sin härlighet, och hans
härlighet skall vara den av Fadern Enföddes härlighet, full av nåd,
opartiskhet och sanning, full av tålamod, barmhärtighet och långmodighet,
snar till att höra sitt folks rop och besvara dess böner.

27. Se, han kommer för att återlösa dem som vilja låta döpa sig till
omvändelse genom tro på hans namn.

28. Därför, bereden Herrens väg, ty tiden är inne, då alla människor skola
skörda sina gärningars lön i enlighet med det som de hava varit - om de hava
varit rättfärdiga, skola de skörda sina själars frälsning enligt Jesu Kristi
makt och befrielseverk, men om de hava varit onda, skola de skörda sina
själars fördömelse i enlighet med djävulens makt och fångenskap.

29. Nu se, detta är ängelns röst, som ropar till människorna.

30. Nu, mina älskade bröder, ty I ären mina bröder, och I borden vara högt
älskade, och I borden frambringa sådana gärningar som komma av omvändelse,
eftersom edra hjärtan hava varit helt förhärdade emot Guds ord, så att I
ären ett förlorat och fallet folk."

31. Då jag, Alma, hade talat dessa ord, blevo åhörarna vreda på mig, emedan
jag sade dem, att de voro ett hårdhjärtat och styvnackat folk,

32. och emedan jag sade, att de voro ett förlorat och fallet folk, vredgades
de på mig och ville bära hand på mig och kasta mig i fängelse.

33. Men Herren ville icke tillåta dem att då gripa mig och kasta mig i
fängelse.

34. Även Amulek kom och stod fram och började predika för dem. Men Amuleks
ord äro icke alla upptecknade. Dock är en del upptecknade i denna bok.

Kapitel 10

1. Dessa äro nu de ord, som Amulek talade till befolkningen i Ammonihahs
land, sägande:

2. "Jag är Amulek, jag är Giddonahs son, vilken var Ishmaels son, som var en
av Aminadis ättlingar, och det var densamme Aminadi, som uttydde inskriften
på tempelväggen, vilken Gud skrivit med sitt finger.

3. Aminadi var en av Nephis ättlingar, vilken var son till Lehi, som kom ut
ur Jerusalems land, vilken var en av Manasses avkomlingar, vilken var son
till Josef, som blev såld av sina bröder och förd till Egypten.

4. Se, jag är även en man med icke ringa anseende ibland alla dem som känna
mig, ja, se jag har många fränder och vänner, och jag har därjämte förvärvat
mig ansenliga rikedomar genom mina händers flit.

5. Men trots allt detta har jag icke haft mycken kunskap om Herrens vägar,
hans hemligheter och underbara makt. Jag sade, att jag aldrig hade vetat
mycket om detta, men se, det var felaktigt sagt, ty jag har sett mycket av
hans hemligheter och underbara makt, ja, även i det att han bevarat detta
folks liv.

6. Dock förhärdade jag mitt hjärta, ty många gånger blev jag kallad, men jag
ville ej höra. Alltså hade jag kunskap om detta, men jag ville ej veta det.
Därför fortsatte jag med att sätta mig upp emot Gud i mitt hjärtas ondska,
ja, ända till fjärde dagen i denna den sjunde månaden, vilken är i det
tionde året av domarnas regering.

7. Medan jag var på resa för att besöka en mycket nära frände, se då
uppenbarade en Herrens ängel sig för mig och sade: 'Amulek! Återvänd till
ditt eget hus, ty du skall bespisa en Herrens profet, ja, en helig man, som
är en utvald gudsman, ty han har fastat många dagar för detta folks synder,
och han är hungrig, och du skall mottaga honom i ditt hus och undfägna
honom, och han skall välsigna dig och ditt hus, och Herrens välsignelse
skall vila över dig och ditt hus.'

8. Jag åtlydde ängelns röst och återvände till mitt hus. På vägen dit
träffade jag den man om vilken ängeln hade sagt: Du skall mottaga honom i
ditt hus - och se, det var samme man, som har talat till eder angående det
som hör Gud till.

9. Ängeln sade till mig, att han är en helig man, varför jag vet, att han är
en helig man, emedan det var en Guds ängel, som sade det.

10. Jag vet, att det varom han vittnat är sant, ty se, jag säger eder, att
så visst som Herren lever, så visst har han sänt sin ängel för att kungöra
detta för mig, och det gjorde han, medan denne Alma bodde i mitt hus.

11. Ty se, han har välsignat mitt hus, han har välsignat mig och mina
kvinnor, mina barn och min fader och mina fränder, ja, min släkt har han
välsignat, och Herrens välsignelse har vilat över oss i enlighet med de ord,
som han talade."

12. När nu Amulek hade talat dessa ord, förundrade folket sig, enär det
fanns fler än ett vittne till att betyga det för vilket de båda stodo
anklagade och likaledes det som skulle komma, enligt profetians ande som var
i dem.

13. Icke desto mindre fanns det några ibland dem som ville underkasta dem
förhör för att med sina listiga anslag snärja dem i deras egna ord och
sålunda finna vittnesmål emot dem, så att de skulle kunna överlämna dem åt
sina domare för att bliva dömda enligt lagen, och att de måtte bliva tagna
avdaga eller kastade i fängelse beroende på vad brott de skulle kunna
föregiva eller bevisa emot dem.

14. De män, som traktade efter att döda dem, voro lagkloka, som folket hade
anställt och utsett till att utöva lagen, när någon underkastades förhör
eller när någon av befolkningen åtalades för brott inför domarna.

15. Dessa lagkloka hade fått undervisning om alla de konster och knep, som
folk då kände till, på det de skulle kunna utöva sitt ämbete med
skicklighet.

16. De började ställa frågor till Amulek, på det de skulle förleda honom
till tvetalan eller till att motsäga sina egna ord.

17. Men de visste ej, att Amulek kunde genomskåda deras avsikter. Men när de
började förhöra honom genomskådade han deras tankar och sade till dem: "O,
du onda och vrånga släkte! I lagkloka och skrymtare som läggen djävulens
grundvalar, ty I sätten ut fällor och snaror för att fånga Guds heliga.

18. I läggen planer att förvända de rättfärdigas vägar, men I bringen Guds
vrede ned över edra egna huvuden, ja, till detta folks fullständiga
undergång.

19. Ja, rätt sade Mosiah, som var vår siste konung, när han stod i begrepp
att uppgiva riket och icke hade någon åt vilken han kunde överlåta det utan
måste draga försorg om att detta folk skulle styras medelst sin egen
omröstning - ja, rätt sade Mosiah, att om tiden skulle komma, då detta folk
medelst omröstning skulle välja orättfärdighet, det är, om tiden skulle
komma, att detta folk skulle falla i överträdelse, skulle det vara moget för
undergång.

20. Och nu säger jag eder, att Herren skall döma rätt om edra missgärningar.
Ja, med rätta ropar han till detta folk genom sina änglars röst: 'Omvänden
eder, omvänden eder, ty himmelriket är nära!'

21. Ja, med rätta ropar han genom sina änglars röst sålunda: 'Jag skall
komma ned ibland mitt folk med opartiskhet och rättvisa i mina händer.'

22. Ja, jag säger eder, att om det icke vore för de rättfärdigas böner,
vilka nu äro i landet, skullen I redan nu bliva hemsökta med fullständig
undergång. Dock skulle det icke ske medelst en flod såsom fallet var med
människorna i Noas dagar, utan det skulle ske medelst hungersnöd, pest och
svärd.

23. Men det är genom de rättfärdigas böner som I ären skonade. Om I därför
skolen stöta bort de rättfärdiga från eder, så skall Herren icke
tillbakahålla sin hand, utan i sin förskräckliga vrede skall han komma emot
eder. Då skolen I bliva slagna med hungersnöd, pest och svärd, och tiden är
nära om I icke omvänden eder."

24. Och nu begav det sig, att folket vredgades ännu mera på Amulek, och de
ropade och sade: "Denne man smädar våra lagar, som äro rättvisa, och våra
visa lagkloka, som vi utvalt."

25. Men Amulek räckte ut sin hand och ropade ännu högre till dem och sade:
"O du onda och vrånga släkte! Varför har Satan fått så fast grepp om edra
hjärtan? Varför viljen I överlämna eder åt honom, så att han får makt över
eder att förblinda edra ögon, så att I icke viljen förstå de ord som blivit
talade i deras sanna mening?

26. Ty se, har jag sagt något emot eder lag? I förstån ej. I sägen, att jag
har talat emot eder lag, men det har jag icke gjort, utan jag har talat
gynnsamt om eder lag till eder förkastelse.

27. Och nu säger jag eder, att grunden till detta folks förstörelse har
börjat läggas av edra lagklokas och domares orättfärdighet.

28. När Amulek hade talat dessa ord, ropade mängden emot honom och sade: "Nu
veta vi, att denne man är ett djävulens barn, ty han har talat lögn till
oss. Han har talat emot vår lag, och nu säger han, att han icke har talat
emot den.

29. Och åter, han har smädat våra lagkloka och våra domare."

30. Och det begav sig, att de lagkloka ålade de församlade att komma ihåg
detta emot honom.

31. Det fanns en ibland dem, vilkens namn var Zeezrom. Han var den främste
att anklaga Amulek och Alma, emedan han var en av de mest förfarna ibland
dem och hade mycket att bestyra bland folket.

32. Men dessa lagklokas syftemål var att skaffa sig vinning, och de fingo
betalning i förhållande till sin anställning.

Kapitel 11

1. Nu föreskrevs det i Mosiahs lag, att varje man, som var uttydare av
lagen, eller de som voro utsedda till att vara domare, skulle hava avlöning
för den tid de använde till att döma dem som fördes fram för dem för att
erhålla dom.

2. Om nu en man var skyldig en annan och han icke ville betala vad han var
skyldig, inlämnades en klagan till domaren emot honom. Domaren begagnade sig
då av sin myndighet och utsände rättstjänare för att bringa den anklagade
till sig. Han dömde mannen i enlighet med lagen och de bevis, som framlades
emot honom, och sålunda tvingades mannen att betala vad han var skyldig.
Annars blev han antingen avklädd eller utkastad ur samhället såsom en tjuv
och en rövare.

3. Domaren erhöll sin lön i förhållande till den tid han använt: en
guldsenine för en dag eller en silversenum, vilken är lika med en
guldsenine, och detta var enligt den lag, som blivit given.

4. Dessa äro nu namnen på deras olika guld- och silverstycken enligt deras
värde. Namnen gåvos av nephiterna, ty deras räknesätt var icke detsamma som
judarna i Jerusalem hade, ej heller hade de samma rymdmått som judarna, utan
de ändrade sitt bytesvärde och sina mått i överensstämmelse med människornas
gottfinnande och levnadsvillkor i varje släktled ända till domarnas
regering, då de fastställdes av konung Mosiah.

5. Nu var beräkningen sålunda: en senine av guld, en seon av guld, en shum
av guld och en limnah av guld.

6. En senum av silver, en amnor av silver, en ezrom av silver och en onti av
silver.

7. En senum av silver var lika med en senine av guld och endera betalades
för ett mått korn och likaså för ett mått spannmål av varje slag.

8. En seon av guld hade dubbelt så stort värde som en senine.

9. En shum av guld var värd dubbelt så mycket som en seon.

10. En limnah av guld var värd lika mycket som dem alla.

11. En amnor av silver var lika stor som fyra senum.

12. En ezrom av silver var lika stor som två senum.

13. En onti var lika stor som dem alla.

14. Följande är värdet av de mindre styckena i deras beräkning:

15. en shiblon är hälften av en senum, alltså, en shiblon för ett halvt mått
korn.

16. En shiblum är hälften av en shiblon.

17. En leah är hälften av en shiblum.

18. Och detta är deras tal efter deras beräkning.

19. En antion av guld är lika med tre shibloner.

20. Emedan de nu erhöllo lön i enlighet med vad de utfört, så var det helt
och hållet för att skaffa sig timlig vinning som de uppeggade folk till
upplopp och alla slags oroligheter och ondska, så att de skulle få mera
anställning och kunna skaffa sig mera penningar på grund av det större antal
mål, som de fingo till behandling. Därför uppretade de folkhopen emot Alma
och Amulek.

21. Denne Zeezrom började sitt förhör med Amulek och sade: "Vill ni besvara
några få frågor, vilka jag ämnar ställa till eder?" Men Zeezrom var en man,
väl bevandrad i djävulens ränker, så att han kunde omintetgöra det som var
gott. Det var därför som han sade till Amulek: "Vill ni besvara några
frågor, vilka jag skall ställa till eder?"

22. Amulek sade till honom: "Ja, om det är i överensstämmelse med Herrens
Ande, som är i mig, ty jag vill intet säga, som står i strid med Herrens
Ande." Zeezrom sade till honom: "Se, här är sex onti silver, och alla dessa
vill jag giva dig, om du vill förneka ett Högsta Väsens tillvaro."

23. Då svarade Amulek; "O, du helvetets barn! Varför frestar du mig? Vet du
ej, att den rättfärdige icke giver efter för sådana frestelser?

24. Tror du, att det icke finnes någon Gud? Jag säger dig: Nej, du vet, att
det finnes en Gud, men du älskar snöd vinning mera än honom.

25. Nu har du ljugit för mig inför Gud. Du sade till mig: 'Se, dessa sex
onti, som äro mycket värda, vill jag giva dig,' när du bestämt dig för i
ditt hjärta att själv behålla dem. Din enda avsikt var att förmå mig att
förneka den sanne och levande Guden, så att du skulle få orsak att förgöra
mig. Och nu se, för denna stora synd skall du få din belöning."

26. Zeezrom sade till honom: "Du säger, att det finnes en sann och levande
Gud?"

27. Amulek sade: "Ja, det finns en sann och levande Gud."

28. Då sade Zeezrom: "Finnes det mer än en Gud?"

29. Och han svarade: "Nej."

30. Då sade Zeezrom vidare till honom: "Huru vet du det?"

31. Han svarade: "En ängel har kungjort det för mig."

32. Zeezrom sade vidare: "Vem är den som skall komma? Är det Guds Son?"

33. Han sade till honom: "Ja."

34. Zeezrom sade då: "Skall han frälsa sitt folk i deras synder?" Amulek
svarade och sade till honom: "Jag säger dig, att det skall han ej, ty det är
omöjligt för honom att förneka sitt ord."

35. Då sade Zeezrom till folket: "Sen till, att I kommen ihåg dessa svar, ty
han har sagt, att det finnes blott en Gud, och dock säger han, att Guds Son
skall komma, men att han icke skall frälsa sitt folk - som om han hade
myndighet att vara herre över Gud.

36. Men Amulek svarade honom åter och sade: "Se, du har ljugit, ty du säger,
att jag talade som om jag hade myndighet att härska över Gud, emedan jag
sade, att han icke skall frälsa sitt folk i deras synder.

37. Jag säger eder åter, att han icke kan frälsa dem i deras synder, ty jag
kan icke förneka hans ord, och han har sagt, att intet orent kan ärva
himmelriket. Alltså, huru kunnen I bliva frälsta, med mindre I ärven
himmelriket? Därför kunnen I icke bliva frälsta i edra synder."

38. Då sade Zeezrom åter till honom: "Är Guds Son den Evige Fadern?"

39. Amulek sade till honom: "Ja, han är den Evige Fadern till himmel och
jord och allt vad i dem är. Han är begynnelsen och änden, den förste och den
siste.

40. Han skall komma till världen för att återlösa sitt folk, och han skall
påtaga sig deras överträdelser, som tro på hans namn, och dessa äro de, som
skola hava evigt liv, och frälsning kommer icke till någon annan.

41. Fördenskull förbliva de onda, som om ingen återlösning hade skett, utom
det att dödens bojor skola upplösas, ty se, dagen kommer då alla skola
uppstå från de döda och stå fram för Gud för att bliva dömda efter sina
gärningar.

42. Det finnes en död, som kallas timlig död, och Kristi död upplöser denna
timliga döds bojor, så att alla skola bliva uppväckta ur denna timliga död.

43. Anden skall bliva återförenad med kroppen i dess fullständiga form. Både
lem och led skola återställas till sin behöriga plats, som vi nu äro, och vi
skola bliva förda fram och stå inför Gud, medvetna, såsom vi nu äro medvetna
samt med klar hågkomst av all vår skuld.

44. Denna återställelse skall äga rum med alla, både gamla och unga, både
bundna och fria, både män och kvinnor, både onda och rättfärdiga, och icke
ens så mycket som ett av deras huvudhår skall gå förlorat, utan allting
skall bliva återställt till sin fullständiga form såsom den nu är, eller
till kroppen, och alla skola framföras och ställas inför rätta för Kristus,
Sonen, och Gud, Fadern, och den Helige Anden, vilka äro en Evig Gud, för att
dömas efter sina gärningar, antingen dessa äro goda eller onda.

45. Se, nu har jag talat till eder om den förgängliga kroppens död och
likaledes om den förgängliga kroppens uppståndelse. Jag säger eder, att
denna dödliga lekamen uppstår till en odödlig lekamen, det är, från döden,
till liv, och att de som sålunda uppstått icke mera kunna dö. Deras andar
äro förenade med sina kroppar för att aldrig mera åtskiljas, och sålunda har
allt blivit andligt och odödligt och kan icke mera se förgänglighet."

46. När nu Amulek hade slutat sitt tal, var folket åter förvånat, och
Zeezrom började skälva. Och sålunda ändade Amuleks tal, eller detta är allt
vad jag har skrivit.

Kapitel 12

1. När nu Alma såg, att Amuleks ord hade bragt Zeezrom till tystnad, ty han
såg, att Amulek hade ertappat honom, då han höll på med att ljuga och
bedraga för att bringa Amulek på fall, och när han såg Zeezrom skälva i
medvetande om sin skuld, öppnade han sin mun och började tala till honom och
bekräfta Amuleks ord samt förklara eller utveckla skrifterna mer än vad
Amulek hade gjort.

2. De ord, som Alma talade till Zeezrom hördes av folket runt omkring, och
mängden var stor. Han talade sålunda:

3. " Zeezrom! Jag ser, att du har blivit överraskad i din lögnaktighet och
list, ty du har icke talat osanning för människor allena utan för Gud, ty
se, han känner alla dina tankar, och du ser, att dina tankar är uppenbarade
för oss genom hans Ande,

4. och du märker, att vi veta, att din plan var mycket slugt anlagd enligt
djävulens listighet för att med lögn bedraga dessa människor och förmå dem
att stå upp emot oss och smäda oss samt stöta bort oss.

5. Detta var din fiendes plan, och han har utövat sin makt i dig. Nu önskar
jag, att du skall komma ihåg, att vad jag säger till dig, det säger jag till
alla.

6. Se, jag säger eder, att detta var en av fiendens snaror, vilken han har
utlagt för att fånga detta folk, på det han måtte kunna bringa eder under
träldom och slå sina kedjor omkring eder samt hålla eder fast i länkar till
evig undergång enligt den makt han har att hålla i fångenskap."

7. När Alma nu hade talat detta ord, skalv Zeezrom ännu mera, ty han blev
allt mer och mer övertygad om Guds makt, och han var även övertygad om att
Alma och Amulek kände honom. Han var övertygad om att de hade reda på hans
hjärtas tankar och uppsåt, ty förmåga blev dem given att lära känna allt
detta förmedelst profetians ande.

8. Zeezrom företog sig då, att noggrant fråga dem för att få veta mera
angående Guds rike och han sade till Alma: "Vad betyder det som Amulek sade
om de dödas uppståndelse, att alla skola uppstå från de döda, både de
orättfärdiga och rättfärdiga samt framställas för Gud för att dömas efter
sina gärningar?"

9. Då tog Alma till orda och förklarade detta för honom sålunda: "Många är
det givet att få veta Guds hemligheter. Dock hava de medelst en sträng
befallning blivit ålagda att icke yppa dem utom om de finnas i den del av
hans ord, som han giver till människobarnen, i den mån de bevisa honom
uppmärksamhet och flit.

10. Därför erhåller den som vill förhärda sitt hjärta en mindre del av
ordet, men åt den som icke vill förhärda sitt hjärta gives den större delen
av ordet, och det förunnas honom att få kännedom om Guds hemligheter till
dess han känner dem till fullo.

11. Och åt dem som vilja förhärda sina hjärtan gives en allt mindre del av
ordet, till dess de alls intet veta om hans hemligheter. Sedan fångas de av
djävulen och bliva genom hans vilja förda ned till undergång. Detta är vad
som menas med helvetets kedjor.

12. Amulek har talat tydligt om död och om uppståndelse från detta dödliga
tillstånd till ett odödligt tillstånd och att vi måste bliva framställda för
Guds skrank för att dömas efter våra gärningar.

13. Om våra hjärtan då äro förhärdade, ja, om vi hava förhärdat våra hjärtan
emot ordet, så att det icke fått ingång i oss, är vårt tillstånd
fruktansvärt, ty då skola vi bliva fördömda.

14. Ty våra ord skola fördöma oss, ja, alla våra gärningar skola fördöma
oss. Vi skola ej befinnas obefläckade och våra tankar skola även fördöma
oss, och i detta hemska tillstånd skola vi icke våga se upp till vår Gud. Vi
skulle vara glada om vi kunde bjuda klipporna och bergen att falla över oss
och gömma oss för hans ansikte.

15. Men det kan icke ske. Vi måste komma fram och stå inför honom i hans
härlighet och makt och i hans kraft, majestät och herravälde och till vår
eviga skam erkänna, att hans domar äro rättvisa, att han är rättvis i alla
sina verk och att han är barmhärtig emot människobarnen, samt att han förmår
frälsa varje människa, som tror på hans namn och bär sådan frukt, som
tillhör omvändelsen.

16. Nu säger jag eder, att då kommer död, nämligen en andra död, som är en
andlig död. Då är tiden inne, att envar som i sina synder dör den timliga
döden, måste också dö en andlig död, ja, han måste dö bort från det som
tillhör rättfärdighet.

17. Då är tiden inne, när deras kval skola bliva som en sjö av eld och
svavel, vars lågor flamma uppåt i evigheternas evighet. Då är tiden inne,
att de skola bindas och nedkastas till evig undergång i Satans makt och
fångenskap, enär han underkuvat dem enligt sin vilja.

18. Jag säger eder, att då skola de vara som om ingen återlösning ägt rum,
ty enligt Guds rättvisa kunna de icke bliva återlösta, och de kunna ej dö,
alldenstund det icke längre finnes någon förgängelse."

19. När Alma slutat sitt tal var folket återigen förvånat.

20. Men en av dem, vid namn Antionah, vilken var en ledare för dem, kom fram
och sade till honom: "Vad är det du har sagt - att människan skall uppstå
från de döda och bliva förvandlad från detta dödliga tillstånd till
odödlighet, och att själen aldrig kan dö?

21. Vad betyder det skriftens ord, som säger, att Gud anbringade keruber och
ett ljungande svärd öster om Edens lustgård, på det våra första föräldrar
icke skulle gå in och äta av frukten på livets träd och leva evinnerligen?
Ty här se vi ju, att det icke finnes någon möjlighet att leva evinnerligen."

22. Då sade Alma till honom: "Detta är just det, som jag stod i begrepp att
förklara. Vi se, att Adam föll genom att äta av den förbjudna frukten enligt
Guds ord. Vi se, att hela människosläktet genom hans fall blev en förlorad
och fallen ras.

23. Nu säger jag eder, att om det hade varit möjligt för Adam att äta av
frukten på livets träd på den tiden, skulle döden icke hava varit till, och
ordet skulle vara förgäves och Gud vara en lögnare, ty han sade: 'Om du
äter, skall du döden dö.'

24. Men vi se, att döden kom över människosläktet, ja, döden, om vilken
Amulek talade, vilken är den timliga döden. Dock beviljades människan en
tidrymd under vilken hon kunde omvända sig och därför blev detta livet en
prövningstid, en förberedelsetid till återförening med Gud, en
förberedelsetid för det ändlösa tillstånd, som av oss omtalats och vilket
kommer efter de dödas uppståndelse.

25. Om det nu icke hade varit för återlösningsplanen, vilken lades före
världens grundläggning, kunde de dödas uppståndelse icke äga rum, men en
återlösningsplan blev lagd, vilken skall åvägabringa de dödas uppståndelse,
varom har talats.

26. Se nu, om det hade varit möjligt för våra första föräldrar att gå fram
och taga av livets träd och äta skulle de hava blivit för evigt olyckliga,
emedan de icke hade haft någon förberedelsetid och sålunda skulle
återlösningsplanen hava blivit omintetgjord, och Guds ord skulle hava varit
tomt och icke hava den åsyftade verkan.

27. Men se, det skedde icke så, utan det blev människorna föreskrivet, att
de måste dö, och att de efter döden måste komma till domen, ja, samma dom,
varom vi talat, vilket är änden.

28. Sedan Gud hade föreskrivit, att detta skulle vederfaras människan, se,
då såg han att människan borde hava kunskap om det som han hade bestämt för
dem alla.

29. Därför sände han änglar att samtala med dem, vilka gjorde, att människor
kunde se hans härlighet.

30. Och ifrån den tiden började de åkalla hans namn. Därför samtalade Gud
med människorna och kungjorde återlösningsplanen, som blivit beredd från
världens grundläggning, och han kungjorde den för dem i enlighet med deras
tro och omvändelse och deras heliga gärningar.

31. Därför gav han människorna befallningar, enär de redan hade överträtt de
första buden beträffande det timliga och blivit som gudar, vetande att
skilja mellan gott och ont, vilket satte dem istånd att handla eller
åtminstone gjorde dem i stånd att välja i överensstämmelse med sin vilja och
behag att antingen göra ont eller gott.

32. Därför gav Gud dem bud, sedan han först kungjort återlösningsplanen för
dem, på det de icke skulle göra ont, för vilket straffet var den andra
döden, eller evig död beträffande det som tillhör rättfärdigheten, ty över
sådana kunde återlösningsplanen icke hava någon makt, enär rättvisans
gärningar enligt Guds allgodhet icke kunna omintetgöras.

33. Men Gud kallade verkligen på människorna i sin Sons namn (ty så fordrade
återlösningsplanen, som blivit lagd) och sade: 'Om I viljen omvända eder och
icke förhärda edra hjärtan, så vill jag hava barmhärtighet med eder genom
min enfödde Son.

34. Därför har envar som omvänder sig och icke förhärdar sitt hjärta krav på
barmhärtighet genom min Enfödde Son och får sina synders förlåtelse, och de
skola ingå i min vila.

35. Men envar som vill förhärda sitt hjärta och göra orättfärdighet, se, i
min vrede svärjer jag, att han icke skall ingå i min vila.'

36. Mina bröder! Se jag säger eder, att om I viljen förhärda edra hjärtan,
skolen I icke ingå i Herrens vila, ty eder orättfärdighet förtörnar honom,
så att han sänder ned sin vrede över eder såsom i den första förbittringen,
ja, efter hans ord i den sista förbittringen såväl som den första, till edra
själars eviga undergång, alltså enligt hans ord till den sista döden såväl
som den första.

37. Och nu, mina bröder! I betraktande av att vi veta detta och att det är
sant, låtom oss omvända oss och icke förhärda våra hjärtan, så att vi icke
förtörna Herren, vår Gud, att han sänder sin vrede ned över oss i dessa sina
andra bud, vilka han givit oss, utan låtom oss ingå i Guds vila, vilken är
beredd enligt hans ord.

Kapitel 13

1. Och åter, mina bröder, vill jag rikta edra tankar på den tid Herren Gud
gav sina barn dessa bud, och jag önskar, att I skolen komma ihåg, att Herren
Gud ordinerade präster efter sin heliga orden, vilken var efter hans Sons
orden, att undervisa människorna om detta.

2. Dessa präster blevo ordinerade efter hans Sons orden, varigenom folket
måtte kunna få veta på vad sätt de skulle förvänta hans Son för att få
återlösning.

3. Detta är sättet, varpå de blevo ordinerade, eftersom de blivit kallade
och beredda från världens grundläggning - enligt Guds kunskap om det
tillkommande - på grund av sin mycket stora tro och sina goda gärningar.
Först blevo de lämnade att välja mellan gott och ont, och emedan de valde
det goda och utövade mycket stor tro, blevo de kallade med en helig
kallelse, ja, med den heliga kallelse, som var beredd med och enligt en
förberedande återlösning för sådana.

4. Sålunda hava de blivit kallade till detta heliga kall på grund av sin
tro, medan andra ville förkasta Guds Ande för sina hjärtans hårdhets och
sinnens blindhets skull, då däremot, om det icke hade varit för detta, de
kunde hava haft lika stor förmån som sina bröder.

5. Ty ursprungligen innehade de samma ställning som sina bröder, men detta
heliga kall var berett från världens grundläggning för sådana som icke ville
förhärda sina hjärtan, nämligen i och genom den Enfödde Sonens försoning,
vilken var beredd,

6. och sålunda blevo de kallade med denna heliga kallelse och ordinerade
till det höga prästadömet i Guds heliga orden för att lära människobarnen
Guds bud, så att även de måtte kunna ingå i hans vila.

7. Detta höga prästadöme är efter hans Sons orden, vilken orden fanns till
från världens grundläggning, eller vilken, med andra ord, är utan begynnelse
på sina dagar eller ände på sina år, emedan dess tillvaro är från evighet
till all evighet enligt hans kunskap om kommande ting.

8. Nu, på detta sätt blevo de ordinerade: Kallade med en helig kallelse och
ordinerade med en helig ordination, påtogo de sig det höga prästadömet i den
heliga orden, vilken kallelse och ordination och vilket höga prästadöme är
utan begynnelse och ände.

9. Sålunda bliva de högpräster evinnerligen efter Sonens, den av Fadern
Enfödde, orden vilken är utan begynnelse på sina dagar eller ände på sina
år, vilken är full av nåd, opartiskhet och sanning. Och sålunda är det.
Amen.

10. Nu, såsom jag sade om den heliga orden av detta höga prästadöme,
ordinerades många och blevo Guds högpräster, och detta skedde till följd av
deras mycket stora tro och omvändelse samt deras rättfärdighet inför Gud,
som gjorde att de hellre ville omvända sig och göra rättfärdiga gärningar än
förgås.

11. Därför blevo de kallade efter denna heliga orden, och de blevo helgade,
och deras kläder blevo vittvagna genom Lammets blod.

12. Sedan de nu blivit helgade genom den Helige Anden och hade gjort sina
kläder vita, så att de äro rena och obefläckade inför Gud, kunna de ej se på
synd utom med avsky. Det fanns många, ja, en stor mängd, som voro gjorda
rena och gingo in i Herrens, sin Guds, vila.

13. Och nu, mina bröder, önskar jag, att I skolen ödmjuka eder för Gud och
bära sådan frukt som tillhör omvändelsen, att även I kunnen gå in i denna
vila.

14. Ja, ödmjuken eder liksom människorna i Melkisedeks dagar, vilken även
var en högpräst efter samma orden, varom jag talat och vilken också iförde
sig det höga prästadömet för evigt.

15. Det var samme Melkisedek, åt vilken Abraham gav tionde, ja, vår fader
Abraham betalade tionde bestående av en tiondedel av allt vad han ägde.

16. Dessa ordinationer gåvos på detta sätt, på det människorna måtte kunna
rikta sina blickar framåt på Guds Son, ty de voro förebilder av hans orden,
eller de voro hans orden, så att de måtte kunna skåda framåt emot honom för
att få sina synders förlåtelse, på det de måtte kunna ingå i Herrens vila.

17. Denne Melkisedek var konung över Salems land, och hans folk hade
tilltagit i orättfärdighet och vederstygglighet, ja, de hade alla gått
vilse, de voro fulla av all slags ondska.

18. Men emedan Melkisedek hade utövat stor tro och mottagit det höga
prästadömets ämbete enligt Guds heliga orden, predikade han omvändelse för
sitt folk. Och se, de omvände sig, och Melkisedek stiftade fred i landet,
som varade i hans dagar. Fördenskull kallades han fridsfursten, ty han var
konungen av Salem, och han regerade under sin fader.

19. Visserligen var det många före honom och även många efter, men ingen var
större. Därför har man särskilt omnämnt honom.

20. Nu behöver jag icke berätta mera om detta. Vad jag sagt får vara nog.
Se, I haven skrifterna framför eder. Om I förvrängen dem, bliver det till
edert fördärv."

21. När Alma hade talat dessa ord till dem, utsträckte han sin hand emot dem
och ropade med hög röst och sade: "Nu är tiden inne för omvändelse, ty
frälsningens dag närmar sig,

22. ja, Herrens röst förkunnar det högt genom änglars mun för alla nationer,
ja, kungör det, på det de må få glada budskap om stor fröjd, ja, han kungör
dessa glada budskap ibland allt sitt folk, ja till dem, som äro skingrade på
jorden och därför hava de kommit till oss.

23. De hava blivit förkunnade för oss med tydliga ord, så att vi kunna
förstå dem och icke behöva taga fel, och så har det skett, emedan vi äro
vandrare i ett främmande land. Fördenskull hava vi åtnjutit så stor gunst,
ty vi hava fått dessa glada budskap förklarade för oss i alla delar av vår
vingård.

24. Ty se, änglar förkunna dem nu för många i vårt land, och detta sker för
att bereda människobarnens hjärtan på att mottaga hans ord, när han kommer i
sin härlighet.

25. Nu vänta vi endast på att få höra den glada nyheten om hans ankomst
förkunnad för oss av änglars mun, ty tiden kommer, och vi veta ej hur snart.
Gud give, att det måtte ske i min tid, men vare sig det sker förr eller
senare, skall jag fröjda mig däröver.

26. Tiden för hans ankomst skall tillkännagivas för rättfärdiga och heliga
män av änglars mun, på det fädernas ord måtte uppfyllas i enlighet med vad
de hava talat om honom genom profetians ande, som var i dem.

27. Och nu, mina bröder, önskar jag ur djupet av mitt hjärta, med stor
ängslan och vånda, att I hörsammen mina ord och avkasten edra synder och
icke uppskjuten omvändelsens dag,

28. utan ödmjuken eder för Herren och åkallen hans heliga namn och vaken och
bedjen oavlåtligen, på det I icke mån bliva frestade över eder förmåga att
uthärda det, att I måtten stå under den helige andens ledning och vara
ödmjuka, saktmodiga, undergivna, tåliga, fulla av kärlek och långmodighet,

29. hava tro på Gud, hava hopp om att erhålla evigt liv, hava Guds kärlek i
edra hjärtan alltid, på det I måtten bliva upphöjda på den yttersta dagen
och ingå i hans vila.

30. Herren give eder omvändelse, så att I icke nedkallen hans vrede över
eder, eller bliven bundna med helvetes länkar, eller måste lida den andra
döden."

31. Och Alma talade mycket mera till folket, vilket icke är upptecknat i
denna bok.

Kapitel 14

1. Sedan han slutat tala till de församlade, trodde många av dem verkligen
hans ord och började omvända sig och rannsaka skrifterna.

2. Men största delen av dem önskade taga Alma och Amulek avdaga, ty de voro
vreda på Alma, emedan han talat så tydligt till Zeezrom. De sade även, att
Amulek hade ljugit för dem och att han smädat deras lag såväl som deras
lagkloka och domare.

3. Dessa voro även vreda på Alma och Amulek, och emedan de sistnämnda hade
vittnat så klart emot deras ondska, tänkte de på att undanröja dem i
hemlighet.

4. Men det begav sig, att de icke gjorde det, utan de togo och bundo dem med
starka rep och förde dem fram för överdomaren i landet.

5. Folket gick fram och vittnade emot dem, betygande att de hade smädat
lagen och deras lagkloka och domare i landet, så väl som hela befolkningen,
som bodde i landet. De vittnade även, att de anklagade hade betygat, att det
fanns blott en Gud, och att han skulle sända sin Son ibland folket, men att
han icke skulle frälsa det. Mycket sådant vittnade de emot Alma och Amulek,
och detta försiggick inför överdomaren i landet.

6. Zeezrom häpnade över de ord som blivit talade, och han kände även till
den sinnenas blindhet, som han själv förorsakat ibland befolkningen med sina
lögnaktiga ord. Han kände sig upprörd i sin själ under medvetandet om sin
egen skuld, ja, han kände sig omringad av helveteskval.

7. Och det begav sig, att han ropade till de församlade och sade: "Se, jag
är den skyldige, och dessa män äro rena för Gud." Han föresatte sig från den
stunden att föra deras talan, men pöbeln smädade honom och sade: "Är även du
besatt av djävulen?" Och de spottade på honom och kastade ut honom ifrån sig
tillika med alla som trodde de ord, vilka Alma och Amulek hade talat. De
kastade ut dem och skickade ut personer att kasta sten på dem.

8. De sammankallade sina hustrur och barn, och de läto envar som trodde
eller hade blivit undervisad att tro på Guds ord kastas i elden. De togo
även deras uppteckningar, som innehöllo de heliga skrifterna, och kastade
dem i elden, så att de också skulle uppbrännas och förstöras av eld.

9. Och det begav sig, att de togo Alma och Amulek och förde dem ut till
martyrplatsen, så att de skulle få se deras undergång, som ledo döden i
lågorna.

10. När Amulek såg huru kvinnorna och barnen, vilka omkommo i lågorna ledo,
plågades även han och sade till Alma: "Huru kunna vi bevittna detta
förfärliga skådespel? Låtom oss hellre uträcka våra händer och genom att
utöva den Guds kraft, som vi besitta, frälsa dem från lågorna."

11. Men Alma sade till honom: "Anden håller mig tillbaka, så att jag icke
får uträcka min hand, ty Herren tager dem upp till sig i härlighet, och han
tillåter, att de få göra detta, eller med andra ord, han tillåter folket i
överensstämmelse med deras hjärtans hårdhet att tillfoga dem detta, på det
att de domar, som han i sin vrede skall avkunna emot dem, må bliva rättvisa.
De oskyldigas blod skall stå som ett vittne emot dem och även ropa högt emot
dem på den yttersta dagen."

12. Då sade Amulek till Alma: "Kanske de skola bränna oss också."

13. Alma sade: "Ske som Herren vill. Men se, vårt verk är ännu icke
fullbordat och fördenskull skola de icke bränna oss."

14. När kropparna av dem, vilka kastats i elden, blivit förtärda och
likaledes uppteckningarna, som på samma gång kastats i lågorna, kom
överdomaren i landet och ställde sig framför Alma och Amulek där de voro
bundna, och han slog dem på kinderna och sade till dem: "Viljen I efter vad
I haven sett åter predika för detta folk och säga, att de skola bliva
kastade i en sjö av eld och svavel?

15. I sen nu, att I icke haden makt att frälsa dem, som blevo kastade i
lågorna, ej heller har Gud frälst dem, emedan de antagit eder tro." Och
domaren slog dem åter i ansiktet och frågade dem: "Vad haven I att säga till
edert försvar?"

16. Men denne domare tillhörde den Nehors orden och tro, vilken dräpte
Gideon.

17. Alma och Amulek svarade honom icke ett enda ord, och han slog dem åter
och överlämnade dem åt rättstjänarna för att kastas i fängelse.

18. När de legat fängslade tre dagar, kommo många lagkloka, domare, präster
och lärare, vilka tillhörde Nehors tro, in i fängelset för att besöka dem,
och de frågade dem om många ords betydelse, men de svarade dem ej.

19. Domaren ställde sig då framför dem och sade: "Varför svaren I icke på
dessa mäns tal? Veten I icke, att jag har makt att överlämna eder åt
lågorna?" Och han befallde dem att tala, men de svarade ej.

20. De skildes åt och gingo var sin väg, men följande dag kommo de tillbaka,
och domaren slog dem åter i ansiktet, och många andra kommo fram och slogo
dem och sade: "Viljen I åter stå fram och döma detta folk och fördöma vår
lag? Om I haven så stor makt, varför befrien I icke eder själva?"

21. Mycket sådant sade de till dem, medan de skuro tänder åt dem och
spottade på dem och frågade: "Huru skola vi se ut, när vi äro fördömda?"

22. Mycket sådant, ja, allt möjligt sådant sade de till dem, och sålunda
begabbade de dem under många dagar. De gåvo dem ingen mat, så att de skulle
hungra, och inget vatten, så att de skulle törsta, och de togo även deras
kläder från dem, så att de voro nakna. I detta tillstånd bundos de med
starka rep och inspärrades i fängelse.

23. När de hade lidit så många dagar (det var på den tolvte dagen i den
tionde månaden i det tionde året av domarnas regering över Nephis folk)
gingo överdomaren i Ammonihahs land samt många av deras lärare och lagkloka
in i fängelset, där Alma och Amulek lågo bundna med rep.

24. Överdomaren ställde sig framför dem och slog dem åter och sade till dem:
"Om I haven Guds makt, så befrien eder från dessa bojor, och då skola vi
tro, att Herren vill förgöra detta folk efter edra ord."

25. Och de gingo alla fram och slogo dem och talade samma ord ända till den
siste, och när den siste hade talat till dem, kom Guds kraft över Alma och
Amulek och de reste sig upp och stodo på sina fötter.

26. Alma ropade och sade: "Huru länge, o Herre, skola vi uthärda dessa stora
lidanden? O Herre, giv oss styrka enligt vår tro, som vilar på Kristus, ja,
till att befria oss! Och de sleto av repen med vilka de voro bundna, och när
de närvarande sågo detta, togo de till flykten, ty fruktan för döden kom
över dem.

27. Deras fruktan var så stor, att de föllo till jorden innan de nådde den
yttre dörren till fängelset, och jorden skalv våldsamt och fängelsemurarna
rämnade itu och föllo omkull, och överdomaren och de lagkloka och prästerna
och lärarna, vilka hade slagit Alma och Amulek, blevo dräpta genom murarnas
fall.

28. Alma och Amulek kommo ut ur fängelset oskadade, ty Herren hade förlänat
dem kraft enligt deras tro på Kristus. De kommo genast ut ur fängelset, och
de blevo befriade från sina bojor. Fängelset hade störtat omkull och varje
själ inom dess murar hade blivit dräpt utom Alma och Amulek, och de gingo
genast ut i staden.

29. Men folk, som hade hört ett stort buller, kommo löpande tillsammans i
stora skaror för att få veta, vad orsaken därtill var. När de sågo, att Alma
och Amulek kommo ut ur fängelset och att dess murar hade fallit till jorden,
blevo de slagna med förfäran och flydde från Almas och Amuleks åsyn, liksom
en get med sina killingar flyr för ett par lejon. Så flydde de för Alma och
Amulek.

Kapitel 15

1. Och nu begav det sig, att Alma och Amulek fingo befallning att begiva sig
av från den staden, och de gjorde så och kommo till Sidoms land, och se, där
träffade de alla dem som hade dragit bort från Ammonihahs land, vilka hade
blivit utdrivna och utsatta för stenkastning, emedan de hade trott på Almas
ord.

2. De berättade för dessa allt, som hade drabbat deras hustrur och barn, och
allt beträffande sig själva samt den makt, som befriat dem.

3. Men Zeezrom låg sjuk i Sidom med en brännande feber, vilken han ådragit
sig genom sinnesoro för sin ondskas skull, ty han trodde, att Alma och
Amulek icke mera voro till. Han trodde, att de blivit dräpta för hans
missgärningars skull. Denna stora synd och hans många andra synder
söndersleto hans sinne till den grad, att han led oerhört och icke kunde
finna någon lindring, och fördenskull liksom sveddes han i brännande hetta.

4. När han nu hörde att Alma och Amulek voro i Sidoms land, började hans
hjärta fatta mod, och utan dröjsmål skickade han bud till dem och anmodade
dem att komma till honom.

5. De hörsammade genast budet, som han skickat dem och gingo åstad. De
inträdde i huset till Zeezrom, vilken de funno sängliggande, sjuk och
utmattad, till följd av en brännande feber. Likaså var han mycket orolig i
sitt sinne för sina missgärningars skull, och när han såg dem, räckte han ut
sin hand och bad dem att bota honom.

6. Då tog Alma honom vid handen och frågade honom: "Tror du på Kristi kraft
till frälsning?"

7. Han svarade och sade: "Ja, jag tror alla de ord, som du har lärt oss."

8. Då sade Alma: "Om du tror på Kristi återlösning, kan du bliva botad."

9. Han sade: "Ja, jag tror enligt dina ord."

10. Då ropade Alma till Herren och bad: "O, Herre vår Gud, förbarma dig över
denne man och helbrägdagör honom enligt hans tro på Kristus."

11. När Alma sagt detta, sprang Zeezrom upp på sina fötter och började gå,
och detta skedde till alla närvarandes stora förundran, och ryktet därom
spriddes ut överallt i Sidoms land.

12. Alma döpte Zeezrom till Herren, och han började från den stunden predika
för sina medmänniskor.

13. Alma upprättade en kyrka i Sidoms land och avskilde präster och lärare i
landet för att döpa åt Herren envar som önskade bliva döpt.

14. Och de voro många, ty de kommo hoptals från alla delar av nejden runt
omkring Sidom och blevo döpta.

15. Men vad invånarna i Ammonihahs land beträffar, så förblevo de ett
hårdhjärtat och styvnackat folk. De omvände sig ej från sina synder, utan de
tillskrevo djävulen all den makt, som Alma och Amulek hade, ty de tillhörde
Nehors tro och trodde ej på omvändelse från sina synder.

16. Amulek hade övergivit allt sitt guld och silver och alla sina
dyrbarheter, som han hade i Ammonihahs land, för Guds ords skull, och de som
en gång voro hans vänner, ja, till och med hans fader och fränder hade
förskjutit honom.

17. När nu Alma hade grundat kyrkan i Sidom och sett en förändring, ja, att
folket upphört med sina hjärtans högmod och börjat ödmjuka sig för Gud och
samla sig i sina helgedomar för att tillbedja Gud vid altaret, alltid
vakande och bedjande, på det de måtte bliva befriade från Satan och från död
och undergång -

18. nu, såsom jag redan sagt, när Alma sett allt detta, tog han Amulek med
sig och for över till Zarahemlas land, där han tog honom till sitt eget hus
och där tog vård om honom i hans nödställda belägenhet och styrkte honom i
Herren.

19. Och sålunda slutade det tionde året av domarnas regering över Nephis
folk.

Kapitel 16

1. I det elfte året av domarnas regering över Nephis folk på femte dagen i
andra månaden, då det hade varit djup fred i Zarahemlas land emedan de icke
hade haft krig eller tvist på ett visst antal år, ja, den femte dagen i
andra månaden av det elfte året hördes ett stridsrop över hela landet.

2. Ty se, lamaniternas beväpnade skaror hade infallit i landet på gränsen
mot ödemarken och kommit till Ammonihahs stad, där de hade börjat dräpa
invånarna och lägga staden i ruiner.

3. Innan nephiterna hunno uppbåda en tillräcklig här för att driva dem ut ur
landet, hade de nedgjort befolkningen, som var i staden Ammonihah, och även
några på gränsen omkring Noah samt fört andra fångar ut i ödemarken.

4. Men nephiterna önskade få dem tillbaka, som bortförts fångna i ödemarken.

5. Följaktligen gick den som blivit utnämnd till högste befälhavare över
nephiternas härar (hans namn var Zoram och han hade två söner: Lehi och Aha)
- denne Zoram och hans två söner, vilka visste, att Alma var högpräst över
kyrkan och även hört att han hade profetians ande, gingo därför till honom
och tillkännagåvo sin önskan att få veta om Herren ville, att de skulle
draga ut i ödemarken för att söka efter sina bröder, som tillfångatagits av
lamaniterna.

6. Alma frågade Herren angående den saken och kom tillbaka och sade till
dem: "Se, lamaniterna skola fara över Sidonfloden i den södra ödemarken,
högt uppe på den andra sidan gränserna till Mantis land. Se, där skolen I
möta dem på Sidonflodens östra strand, och där skall Herren åt dig överlämna
dina bröder, som tillfångatagits av lamaniterna."

7. Och Zoram och hans söner foro över floden Sidon med sina härar och tågade
bort på andra sidan om Mantis gränser ut i södra ödemarken, vilken var öster
om floden Sidon.

8. De överraskade lamaniternas skaror, och lamaniterna blevo skingrade och
jagade ut i ödemarken. De togo sina bröder, som blivit tillfångatagna av
lamaniterna, och icke en själ av de tillfångatagna hade omkommit. De blevo
av sina bröder förda tillbaka för att taga sina egna landområden i
besittning.

9. Så ändades det elfte året under domarna. Lamaniterna hade blivit utdrivna
ur landet och Ammonihahs befolkning hade blivit nedgjord, ja, varje levande
själ av ammonihahiterna hade blivit dräpt, och deras stora stad om vilken de
sade, att den var så stor att Gud icke kunde ödelägga den, hade blivit
förstörd.

10. Men se, på en enda dag lades den öde, och liken söndersletos av hundar
och vilda djur från ödemarken.

11. Icke desto mindre blevo deras döda kroppar lagda i högar ute på marken
och övertäckta med ett tunt jordlager. Stanken var så motbjudande, att folk
icke på många år slogo sig ned i Ammonihahs land för att taga det i
besittning. Det blevo kallat Nehors ödeläggelse, ty de som hade blivit
dräpta tillhörde Nehors tro. Deras landområden lågo kvar öde.

12. Lamaniterna återkommo ej för att strida emot nephiterna förrän under det
fjortonde året av domarnas regering över Nephis folk, och sålunda hade
Nephis folk oavbruten fred i hela landet i tre år.

13. Alma och Amulek gingo omkring och predikade omvändelse för landets
invånare i deras tempel och i deras helgedomar och även i deras synagogor,
vilka hade blivit uppförda efter judarnas byggnadskonst.

14. Och för så många som ville höra på deras tal, förkunnade de ständigt
Guds ord utan anseende till person.

15. Så gingo Alma och Amulek samt många andra, som därtill blivit utvalda,
omkring och predikade ordet överallt i landet. Kyrkan organiserades överallt
i landet och områdena runt omkring ibland hela Nephis folk.

16. Och det fanns ingen partiskhet ibland dem, ty Herren utgöt sin Ande i
ymnigt mått över hela landet för att bereda människobarnens sinnen, det är,
bereda deras hjärtan att mottaga de ord, som de skulle få höra vid Hans
tillkommelse,

17. att de icke måtte bliva förhärdade emot ordet, att de icke måtte
förbliva i otro och slutligen omkomma, utan att de måtte mottaga ordet med
glädje och som en gren bliva inympade i den sanna vinstocken, på det de
måtte kunna ingå i Herrens, sin Guds, vila.

18. De präster, som färdades omkring ibland folket, predikade emot all lögn,
bedrägeri, avund, kiv, agg, smädelse, stöld, rån, plundring, mord,
äktenskapsbrott och all slags okyskhet och förkunnade högt att intet sådant
borde förekomma.

19. De framhöllo även sådant som snart skulle ske, ja, de förkunnade Guds
Sons ankomst, hans lidande och död och även de dödas uppståndelse.

20. Många av folket frågade ivrigt efter platsen, dit Guds Son skulle komma,
och de fingo veta, att han skulle uppenbara sig för dem efter sin
uppståndelse, och detta hörde de med stor fröjd och glädje.

21. Nu var kyrkan organiserad överallt i landet. Den hade vunnit seger över
djävulen och Guds ord predikades oförfalskat i hela landet, och Herren utgöt
sina välsignelser över folket. Så ändades det fjortonde året av domarnas
regering över Nephis folk.

Berättelse om Mosiahs söner, som för Guds ord uppgåvo sina rättigheter till
regeringen och reste upp till Nephis land för att predika för lamaniterna;
deras lidande och befrielse enligt Almas uppteckningar - Omfattande
sjuttonde till och med tjugosjätte kapitlen.

Kapitel 17

1. När Alma färdades söderut från Gideons land bort till Mantis land, se, då
mötte han till sin förundran Mosiahs söner, vilka voro på väg till
Zarahemlas land.

2. Dessa Mosiahs söner voro i Almas sällskap, då ängeln först uppenbarade
sig för honom. Fördenskull fröjdade Alma sig storligen, när han såg sina
bröder, och vad som gjorde hans glädje ännu större var, att de fortfarande
voro hans bröder i Herren, ja, de hade även vuxit starka i kunskap om
sanningen, ty de voro män med sunt förstånd och de hade rannsakat skrifterna
med flit, på det de måtte få kännedom om Guds ord.

3. Men detta är icke allt. De hade hängivit sig åt bön och fasta och
fördenskull hade de profetians ande och uppenbarelsens ande, och när de
undervisade, gjorde de det med Guds makt och myndighet.

4. De hade predikat Guds ord i fjorton år ibland lamaniterna, och haft stor
framgång med att bibringa många sanningens kunskap, ja, genom deras ords
kraft fördes många fram för Guds altare för att åkalla hans namn och bekänna
sina synder för honom.

5. Dessa äro de omständigheter, som åtföljde dem på deras färder, ty de hade
haft många olyckor. De hade lidit mycket både i kroppsligt och andligt
avseende, såsom hunger, törst, trötthet och även själsansträngning.

6. Detta är en redogörelse för deras färder: De togo farväl av sin fader
Mosiah, under domarnas första år, sedan de vägrat mottaga regeringen, vilken
deras fader önskade överlämna åt dem, vilket även var folkets mening.

7. Därefter färdades de ut ur Zarahemlas land. De togo sina svärd och spjut,
sina bågar, pilar och slungor för att kunna skaffa sig livsförnödenheter
medan de färdades i ödemarken.

8. Så foro de ut i ödemarken med alla dem de utsett för att fara upp till
Nephis land för att predika Guds ord för lamaniterna.

9. De färdades många dagar i ödemarken, och de fastade ofta och bådo mycket,
att Herren skulle förläna dem en del av sin Ande att gå med dem och förbliva
hos dem, på det de måtte bliva medlet i Guds händer att om möjligt bibringa
sina bröder, lamaniterna, kunskap om sanningen samt kunskap om huru
värdelösa deras fäders traditioner voro, vilka icke voro trovärdiga.

10. Och det begav sig, att Herren besökte dem med sin Ande och sade till
dem: "Fatten mod!" Och de kände sig vederkvickta.

11. Herren sade även till dem: "Gån ut ibland lamaniterna, edra bröder, och
stadfästen mitt ord. Dock skolen I vara tåliga under långa lidanden och
besvärligheter, på det I mån visa dem goda exempel i mig, och jag vill göra
dig /er?/ till ett verktyg i mina händer till många själars frälsning."

12. Och Mosiahs söner och de som voro med dem fingo frimodighet i sina
hjärtan att gå ut ibland lamaniterna för att förklara Guds ord för dem.

13. När de kommo till lamaniternas lands gränser, skildes de från varandra
och färdades i olika riktningar och förtröstade på Herren i hopp om att de
åter skulle få träffa varandra vid deras skördetids slut, ty de antogo, att
det var ett stort verk de hade åtagit sig.

14. Det var förvisso stort, ty de hade åtagit sig att predika Guds ord för
ett vilt, ett förhärdat och grymt folk, ett folk, som fann nöje i att mörda
nephiterna samt i att bestjäla och plundra dem, ty i sina hjärtan voro de
begivna på rikedomar, eller guld och silver och ädla stenar. Dock ville de
helst skaffa sig sådant medelst mord och rån, så att de icke skulle behöva
arbeta med sina egna händer för att få det.

15. Sålunda voro de ett mycket lättjefullt folk. Många av dem tillbedde
avgudar, och Guds förbannelse vilade över dem för deras fäders traditioners
skull; dock gällde Herrens löften dem, om de ville omvända sig.

16. Fördenskull hade Mosiahs söner åtagit sig denna verksamhet, att de
kanske skulle kunna förmå lamaniterna till omvändelse, så att de måhända
kunde få meddela dem kunskap om återlösningsplanen.

17. Fördenskull skildes de från varandra och gingo ut ibland folket var för
sig efter det ord och den makt, som envar fått av Gud.

18. Men Ammon var den främste ibland dem eller rättare, han var deras
lärare, och han skildes ifrån dem, när han hade välsignat dem i deras olika
ställningar och meddelat dem Guds ord, och sålunda började de sina olika
färder igenom landet.

19. Ammon reste till Ishmaels land, vilket kallades så efter Ishmaels söner,
vilka även blivit lamaniter.

20. När Ammon kom in i Ishmaels land, togo lamaniterna och bundo honom,
såsom de plägade göra med alla nephiter, som föllo i deras händer, och förde
dem fram för konungen. Sålunda överlämnades de åt konungens gottfinnande, om
de skulle dräpas eller hållas i träldom, kastas i fängelse eller drivas ut
ur landet, allt eftersom han ville eller fann för gott.

21. Sålunda blev Ammon förd fram för konungen, som regerade över Ishmaels
land, och hans namn var Lamoni, och han var en av Ishmaels avkomlingar.

22. Konungen frågade Ammon om det var hans önskan att bo i landet ibland
lamaniterna, det är ibland hans folk.

23. Ammon sade till honom: "Ja, jag önskar att bo ibland detta folk någon
tid, ja, kanske till min dödsdag."

24. Och det begav sig, att konung Lamoni tyckte mycket om Ammon, varför han
befallde, att denne skulle befrias från sina bojor. Han önskade även, att
Ammon skulle taga en av hans döttrar till hustru.

25. Men Ammon sade till honom: "Nej, men jag vill vara din tjänare." Därför
blev Ammon konung Lamonis tjänare. Och han sattes ibland andra tjänare att
vakta Lamonis hjordar enligt lamaniternas sedvänja.

26. Då han varit i konungens tjänst tre dagar, och han tillika med de
lamanitiska tjänarna höll på med att föra sina hjordar till
vattningsstället, vilket kallades Sebus' vatten, dit alla lamaniterna förde
sina hjordar för att vattnas -

27. när Ammon och konungens tjänare voro sysselsatta med att föra sina
hjordar till detta vattningsställe, se, då ställde sig ett visst antal
lamaniter, vilka hade fört sina hjordar till vattnet, och skingrade Ammons
och konungens tjänares hjordar, så att de flydde åt många håll.

28. Då började konungens tjänare klaga och säga: "Nu kommer konungen att
dräpa oss, såsom han dräpt våra bröder, emedan deras hjordar blevo skingrade
av dessa onda människor. De började gråta övermåttan och säga: "Se, våra
hjordar äro allaredan skingrade."

29. Nu gräto de av fruktan för att bliva dräpta. När Ammon såg detta,
svällde hans hjärta av glädje, ty, sade han, jag vill visa dessa mina
medtjänare min makt, eller den förmåga jag har att återgiva konungen dessa
hjordar, på det jag må vinna dessa mina medtjänares hjärtan och förmå dem
att tro på mina ord.

30. Dessa voro nu Ammons tankar, när han såg deras bedrövelse, vilka han
benämnde sina bröder.

31. Han talade lugnande ord till dem och sade: "Mina bröder, varen vid gott
mod och låtom oss gå och söka efter hjordarna och vi vilja samla dem och
föra dem tillbaka till vattningsstället, och så skola vi bevara hjordarna åt
konungen, så att han icke dräper oss."

32. Och de gingo åstad för att söka efter hjordarna, och de följde Ammon och
de lupo omkring med stor snabbhet och lyckades verkligen att mota konungens
hjordar och åter samla dem vid vattningsplatsen.

33. Samma män stodo åter färdiga att skingra deras hjordar, men Ammon sade
till sina bröder: "Omringa hjordarna, så att de icke kunna fly, så skall jag
gå och taga upp kampen med de män, som skingra våra hjordar."

34. Då gjorde de som Ammon befallde dem, och han gick framåt och ställde sig
för att strida mot dem, som stodo vid Sebus' vatten, och de voro icke få
till antalet.

35. Fördenskull fruktade de ej för Ammon, ty de menade, att en av dem skulle
kunna dräpa honom, om de så ville, ty de visste ej, att Herren hade lovat
Mosiah, att han skulle befria hans söner ur fiendehand. Ej heller visste de
något rörande Herren. Därför funno de behag i sina bröders undergång och
fördenskull stodo de färdiga att skingra konungens hjordar.

36. Men Ammon trädde fram och började kasta stenar på dem med sin slunga,
ja, med styrka slungade han stenar in ibland dem, och på så sätt dräpte han
ett icke ringa antal av dem, och de förundrade sig över hans styrka. Icke
desto mindre vredgades de för sina fallna bröders skull och beslutade, att
han skulle dö, och emedan de icke kunde träffa honom med sina stenar,
närmade de sig för att dräpa honom med klubbor.

37. Men se, när någon lyfte upp sin klubba för att slå Ammon, slog denne av
armarna på honom medelst sitt svärd, ty han parerade deras hugg med att
träffa armarna på dem med sitt svärds egg, och de blevo bestörta och började
fly för honom. Ja, de voro ganska många till antalet, och dock drev han dem
på flykten medelst sin arms styrka.

38. Sex av dem hade fallit för slungan, men med svärdet dräpte han ingen
utom deras ledare, men han slog av armarna på så många som lyfte dem emot
honom, och de voro icke få.

39. När han hade drivit dem långt bort, återvände han, och de vattnade sina
hjordar och förde dem tillbaka till konungens betesmarker, och sedan
framträdde de för konungen, och de buro de armar, som medelst Ammons svärd
avhuggits på dem som ville dräpa honom, och dessa blevo inburna till
konungen såsom bevis på vad de hade gjort.

Kapitel 18

1. Och det begav sig, att konung Lamoni befallde sina tjänare att stå fram
och vittna om allt vad de sett rörande den saken.

2. När de alla hade vittnat om vad de sett, och han fått kännedom om Ammons
plikttrogna omsorg om sina hjordar samt även om hans stora styrka i kampen
mot dem som ville dräpa honom, blev han mycket förvånad och sade: "Förvisso
är denne mera än en människa! Är han månne icke den Store Anden, som sänder
sådana straffdomar över detta folk för deras mords skull?"

3. De svarade konungen och sade: "Huruvida han är den Store Anden eller en
människa, det veta vi ej, men så mycket veta vi, att han icke kan bliva
dräpt av konungens fiender. Ej heller kunna de skingra konungens hjordar,
när han är med oss på grund av hans skicklighet och stora styrka och
fördenskull veta vi, att han är vän till konungen. Och nu, o konung, tro vi
ej, att en människa har så stor styrka, ty vi veta, att han icke kan bliva
dräpt."

4. När konungen hade hört dessa ord, sade han till dem: "Nu vet jag, att det
är den Store Anden, och han har nu kommit ned för att bevara edra liv, på
det att jag icke skall dräpa eder, såsom jag gjorde med edra bröder. Denne
är den Store Anden, om vilken våra fäder hava talat."

5. Det fanns nämligen en tradition, som Lamoni hade fått av sin fader,
enligt vilken en Stor Ande fanns till. Men ehuru de trodde på en Stor Ande,
antogo de dock, att vadhelst de gjorde var rätt. Dock började Lamoni hysa
stor fruktan för att han hade gjort orätt i att dräpa sina tjänare,

6. ty han hade dräpt många av dem, emedan deras bröder hade skingrat deras
hjordar vid vattningsstället. De blevo dräpta, emedan de hade fått sina
hjordar skingrade.

7. Nu plägade lamaniterna stå vid Sebus' vatten i avsikt att skingra folkets
hjordar, på det de måtte få tillfälle att driva bort många av de skingrade
till sitt eget land, ty det var deras sätt att plundra.

8. Och konung Lamoni frågade sina tjänare och sade: "Var är denne man, som
har så stor styrka?"

9. De sade till honom: "Se, han håller på att fodra dina hästar." Men
konungen hade befallt sina tjänare, innan de vattnade sina hjordar, att de
skulle göra hans hästar och åkdon i ordning och ledsaga honom till Nephis
land, ty en stor fest hade blivit anordnad i Nephis land av Lamonis fader,
som var konung över hela landet.

10. När nu konung Lamoni hörde, att Ammon var sysselsatt med att göra hans
hästar och åkdon i ordning, förundrade han sig ännu mera över Ammons
plikttrohet och sade: "Det har sannerligen icke funnits någon tjänare ibland
hela mitt tjänstefolk, som har varit så pålitlig som denne man, ty han
kommer ihåg alla mina bud och utför dem.

11. Nu vet jag förvisso, att han är den Store Anden, och jag skulle vilja
bedja honom att infinna sig här hos mig, men därtill dristar jag mig ej."

12. När Ammon hade gjort hästarna och åkdonen i ordning för konungen och
hans tjänare, gick han in till konungen, och han såg, att konungens ansikte
hade undergått en förändring och därför ville han återvända och draga sig
undan hans åsyn.

13. Men en av konungens tjänare sade till honom: "Rabbanah", vilket översatt
betyder: Mäktige eller Store konung, i det de ansågo sina konungar vara
mäktiga, och därför sade han till honom: "Rabbanah, konungen vill, att du
skall stanna."

14. Därför vände Ammon sig till konungen och sade till honom: "Vad vill du,
att jag skall göra för dig, o konung!" Konungen svarade honom ej på en hel
timme, enligt deras tidsberäkning, ty han visste ej vad han skulle säga
honom.

15. Ammon sade till honom igen: "Vad begär du av mig?" Men konungen svarade
ej.

16. Och det begav sig, att Ammon, som var fylld med Guds Ande, förstod
konungens tankar och sade till honom: "Är det icke emedan du hört, att jag
försvarade dina tjänare och hjordar och dräpte sju av deras bröder med
slungan och svärdet och avhögg armarna på andra för att försvara dina
hjordar och dina tjänare? Är det icke detta, som förorsakar dina
funderingar?

17. Jag frågar: Hur kommer det sig, att din förundran är så stor? Se, jag är
en människa och din tjänare, och därför vill jag göra vadhelst du önskar,
som är rätt."

18. När konungen hade hört dessa ord, förundrade han sig åter, ty han
förstod, att Ammon kunde skönja hans tankar, men icke desto mindre öppnade
konung Lamoni sin mun och sade till honom: "Vem är du? Är du denne Store
Ande, som vet allting?"

19. Ammon svarade och sade till honom: "Det är jag icke."

20. Konungen sade: "Huru känner du då mitt hjärtas tankar? Du har tillåtelse
att tala frimodigt och yppa detta för mig. Säg mig även medelst vilken makt
du dräpte och slog av armarna på mina bröder, som skingrade mina hjordar.

21. Om du säger mig detta, vill jag giva dig vadhelst du önskar, och om det
behövdes, skulle jag låta mina härar hålla vakt omkring dig, men jag vet,
att du är mäktigare än de alla. Dock, vadhelst du begär av mig vill jag giva
dig."

22. Ammon, som var vis men ej falsk, sade då till Lamoni: "Vill du giva akt
på mina ord, om jag säger dig medelst vilken makt jag gör detta? Detta är
det som jag begär av dig."

23. Konungen svarade honom och sade: "Ja, jag vill tro alla dina ord."
Sålunda blev han fångad genom list.

24. Ammon började tala med frimodighet och sade till honom: "Tror du, att
det finns en Gud?"

25. Han svarade och sade till honom: "Jag vet ej, vad det betyder."

26. Då sade Ammon: "Tror du, att det finnes en Stor Ande?"

27. Och han sade: "Ja."

28. Ammon sade: "Denne är Gud." Ammon sade åter till honom: "Tror du, att
denne Store Ande, som är Gud, skapade allt som finnes i himmelen och på
jorden?"

29. Han sade: "Ja, jag tror, att han skapade allt som finnes på jorden, men
jag vet intet om himlarna."

30. Ammon sade till honom: "Himlarna äro en plats där Gud bor, samt alla
hans heliga änglar."

31. Och konung Lamoni sade: "Är den belägen över jorden?"

32. Ammon sade: "Ja, och han ser alla människobarnen här nere och känner
hjärtats alla tankar och avsikter, ty genom hans hand voro de alla skapade i
begynnelsen."

33. Konung Lamoni sade: "Jag tror allt det som du har talat. Är du sänd av
Gud?"

34. Ammon sade till honom: "Jag är människa, och människan skapades i
begynnelsen till Guds avbild, och jag har av hans helige ande blivit kallad
att undervisa detta folk om dessa sanningar, på det de må få kunskap om det
som är rätt och sant,

35. och en del av denne Ande bor i mig, vilken giver mig kunskap och även
makt i enlighet med mina önskningar och min tro på Gud."

36. När Ammon hade sagt detta, började han berätta om världens skapelse, och
sedan omtalade han allting rörande människans fall och upprepade och
framlade för honom folkets uppteckningar och de heliga skrifterna,
innehållande vad profeterna talat ända ned till den tid, då deras fader,
Lehi, lämnade Jerusalem.

37. Han upprepade även för dem (ty han talade till konungen och hans
tjänare) allt rörande deras fäders färder i ödemarken, och huru de ledo av
hunger och törst och deras vandring och så vidare.

38. Han berättade även för dem om Lamans och Lemuels upproriskhet, samt om
Ishmaels söner, ja, han omtalade för dem alla deras sammangaddningar, och
han förklarade för dem alla uppteckningarna och skrifterna från den tid Lehi
lämnade Jerusalem ned till närvarande tid.

39. Och detta är icke allt. Han förklarade även återlösningsplanen för dem,
vilken var beredd från världens grundläggning, och han meddelade dem vidare
kunskap om Kristi tillkommelse, och alla Herrens verk förkunnade han för
dem.

40. När han hade sagt allt detta och förklarat det för konungen, trodde
konungen alla hans ord.

41. Och han började ropa till Herren och säga: "O Herre, var barmhärtig!
Enligt den rikliga barmhärtighet som du visat Nephis folk, hav barmhärtighet
emot mig och mitt folk!"

42. När han hade sagt detta, föll han ned på marken som om han vore död.

43. Och hans tjänare togo honom och buro honom in till hans hustru och lade
honom på en säng, och han låg som om han vore död under två dagar och två
nätter. Och hans hustru och söner och döttrar sörjde honom enligt
lamaniternas sedvänja och gräto storligen över att förlora honom.

Kapitel 19

1. Efter två dygn skulle man taga kroppen och lägga den i en grav, vilken
man hade tillrett i avsikt att där begrava sina döda.

2. Men drottningen, som hade hört om Ammons ryktbarhet, sände bud till honom
med en begäran, att han skulle komma till henne.

3. Ammon gjorde som han blivit befalld och infann sig hos drottningen samt
anmodade henne att få veta vad hon önskade, att han skulle göra.

4. Hon sade till honom: "Min husbondes tjänare hava sagt mig, att du är en
helig Guds profet, och att du har makt att göra många mäktiga gärningar i
hans namn.

5. Om det så förhåller sig, önskar jag därför, att du går in och ser på min
husbonde, ty han har nu legat på sin säng två dagar och två nätter. Några
säga, att han icke är död, men andra säga, att han är död och att han
luktar, varför han borde läggas i graven, men vad mig angår, så märker jag
ej att han luktar."

6. Detta var nu vad Ammon önskade höra, ty han visste, att konung Lamoni var
i Guds makt. Han visste, att otrons mörka slöja höll på att bortfalla från
hans sinne, och att ljuset, som upplyste hans själ, vilket var Guds
härlighets ljus, vilket var hans godhets ljus, ja, detta ljus hade ingjutit
så mycken glädje i hans själ, att mörkrets skyar skingrats och att det eviga
livets ljus hade tänts i hans själ. Ja, han visste, att detta hade
överväldigat hans naturliga kropp, och att han var bortförd i Gud.

7. Därför var det, som drottningen önskade han skulle göra, precis detsamma
som han själv önskade. Därför gick han in för att se konungen, såsom
drottningen önskade, och han såg konungen och visste, att han icke var död.

8. Han sade till drottningen: "Han är icke död, utan han sover i Gud, och i
morgon skall han åter uppstå. Begrav honom därför icke!"

9. Ammon sade till henne: "Tror du detta?" Och hon sade till honom: "Jag har
icke haft något bevis utom ditt ord och våra tjänares ord, icke desto mindre
tror jag, att det skall ske, som du har sagt."

10. Ammon sade till henne: "Välsignad är du för din stora tros skull. Jag
säger dig kvinna, att så stor tro har ej funnits i hela Nephis folk."

11. Och hon vakade vid sin husbondes säng från den stunden till samma tid
följande dag, då han efter Ammons utsago skulle stå upp.

12. Och det begav sig, att han reste sig upp enligt Ammons ord och i det han
stod upp uträckte han sin hand till kvinnan och sade: "Välsignat vare Guds
namn, och välsignad är du.

13. Ty så visst som du lever, har jag sett min Återlösare. Han skall komma
till jorden, han skall födas av kvinna och han skall återlösa alla
människor, som tro på hans namn." När han sagt dessa ord, utvidgade sig
hjärtat i hans bröst, och han segnade ned av glädje, och drottningen sjönk
även ned, överväldigad av Anden.

14. När nu Ammon såg, att Herrens Ande enligt hans böner blev utgjuten över
lamaniterna, hans bröder, vilka hade förorsakat så mycken sorg ibland
nephiterna, eller ibland allt Guds folk till följd av deras missgärningar
och traditioner, föll han på knä och började utgjuta sin själ i bön och
tacksägelse till Gud för vad han hade gjort för hans bröder, och han blev
även överväldigad av glädje, och sålunda sjönko de alla tre till jorden.

15. När nu konungens tjänare hade sett, att de hade fallit, började även de
att anropa Gud, ty Herrens fruktan hade kommit över dem också, ty de hade
stått inför konungen och vittnat för honom om Ammons stora kraft.

16. De åkallade Herrens namn av alla krafter, till dess de fallit till
jorden allesammans utom en av de lamanitiska kvinnorna, vars namn var Abish.
Hon hade i många år varit omvänd till Herren genom en märkvärdig syn, som
hennes fader hade sett.

17. Emedan hon blivit omvänd till Herren, ehuru hon aldrig tillkännagivit
det, och nu såg att alla Lamonis tjänare hade fallit till jorden och
likaledes hennes härskarinna, drottningen, samt att konungen och Ammon lågo
utsträckta på marken, visste hon, att det var Guds makt. Eftersom hon nu
trodde, att detta var ett lägligt tillfälle, att kungöra för människorna vad
som skett ibland dem, så att de, när de sågo denna syn, skulle tro på Guds
makt, sprang hon omkring från hus till hus och kungjorde för befolkningen
vad som skett.

18. Och de började församla sig i konungens hus. Det var en stor skara, och
till sin förvåning sågo de konungen och drottningen och deras tjänare
utsträckta på marken, och de lågo där alla som om de voro döda, och de sågo
även Ammon, och se, han var en nephit.

19. Då började de församlade att mumla till varandra. Några sade, att en
stor olycka hade drabbat dem, eller konungen och hans hus, emedan han
tillåtit nephiten att uppehålla sig i landet.

20. Men andra bannade dem och sade: "Konungen har bragt denna olycka över
sitt hus, emedan han dräpte sina tjänare, vilka fingo sina hjordar skingrade
vid Sebus' vatten."

21. De blevo även bannade av de män, som hade stått vid Sebus' vatten och
skingrat de hjordar som tillhörde konungen, ty de voro vreda på Ammon,
emedan han hade dräpt ett antal av deras bröder vid Sebus' vatten, medan han
försvarade konungens hjordar.

22. En av dessa, vars broder hade blivit dräpt medelst Ammons svärd och som
var mycket vred på Ammon, drog sitt svärd och gick fram i avsikt att låta
det falla på Ammon och dräpta honom, men då han lyfte svärdet för att slå
till, se, då föll han ned död.

23. Nu se vi, att ingen kunde dräpa Ammon, ty Herren hade lovat Mosiah, hans
fader: "Jag vill bevara honom, och det skall ske honom enligt din tro."
Därför anförtrodde Mosiah honom åt Herren.

24. När mängden såg, att den man, som lyfte upp sitt svärd för att dräpa
Ammon, föll ned död, blevo de alla gripna av fruktan, och ingen vågade
uträcka sina händer för att röra honom eller någon av de fallna. De undrade
åter inbördes vad orsaken kunde vara till denna stora makt, eller vad allt
detta månde betyda.

25. Och det begav sig, att många av de närvarande sade, att Ammon var den
Store anden, och andra sade, att han var utsänd av den Store Anden.

26. Men andra bannade alla dessa och sade, att han var ett odjur, som blivit
utsänt från nephiterna för att plåga dem.

27. Några återigen sade, att Ammon hade blivit sänd av den Store Anden för
att pina dem för deras missgärningars skull, och att det var den Store
Anden, som alltid hade hjälpt nephiterna och befriat dem ur deras händer,
och sade, att det var denne Store Ande, som hade bragt så många av deras
bröder, lamaniterna, till undergång.

28. Sålunda började striden bliva mycket bitter ibland dem, och medan de
tvistade med varandra, kom den tjänarinna, som förorsakat folksamlingen, och
när hon märkte tvisten ibland mängden, blev hon mycket bedrövad och grät.

29. Och hon gick fram och tog drottningen vid handen, tänkande att hon
möjligtvis skulle kunna resa henne upp från marken. Så snart hon rörde vid
hennes hand, reste hon sig upp och stod på sina fötter och ropade med hög
röst och sade: "O välsignade Jesus, som har frälst mig från ett hemskt
helvete! O välsignade Gud, var barmhärtig emot detta folk!"

30. När hon hade sagt detta, knäppte hon ihop sina händer fylld av glädje
och hon talade många ord, som voro oförstådda. När hon gjort detta, tog hon
konungen, Lamoni, vid handen, och se, han reste sig upp och stod på sina
fötter.

31. När han märkte tvisten ibland sitt folk, gick han genast fram och
började bestraffa dem och lära dem de ord, som han hade hört av Ammons mun.
Så många som hörde hans ord trodde och blevo omvända till Herren.

32. Men många ville ej lyssna på hans ord utan gingo sin väg.

33. När Ammon hade rest sig upp betjänade även han dem, och så gjorde även
alla Lamonis tjänare, och allesamman förklarade detsamma för de närvarande.

34. Se, många betygade för folket, att de hade sett änglar och hade samtalat
med dem, och att dessa hade undervisat dem mycket rörande Gud och hans
rättfärdighet.

35. Många trodde på deras ord, och så många som verkligen trodde blevo
döpta, och de blevo ett rättfärdigt folk och upprättade en kyrka ibland sig.

36. Sålunda påbörjades Herrens verk ibland lamaniterna. På så sätt började
Herren utgjuta sin Ande över dem, och vi se, att hans arm är uträckt till
alla människor, som vilja omvända sig och tro på hans namn.

Kapitel 20

1. När de hade upprättat en kyrka i det landet, önskade konung Lamoni, att
Ammon skulle beledsaga honom till Nephis land, på det han måtte få visa
honom för sin fader.

2. Ammon hörde Herrens röst säga: "Du skall icke gå upp till Nephis land, ty
se, konungen skall trakta efter ditt liv, utan du skall gå upp till Middonis
land, ty se, din broder Aron och likaså Muloki och Ammah äro i fängelse."

3. När Ammon hade hört detta, sade han till Lamoni: "Se, min broder och mina
medbröder äro i fängelse i Middoni, och jag går för att befria dem."

4. Då sade Lamoni till Ammon: "Jag vet, att du kan göra allting förmedelst
Herrens kraft. Men se, jag vill gå med dig till Middonis land, ty konungen
över Middonis land, vars namn är Antiomno, är en av mina vänner. Jag går
därför med dig till Middonis land, på det jag med smickrande ord må kunna
förmå honom att släppa dina bröder ut ur fängelset." Vidare sade Lamoni till
honom: "Vem underrättade dig om att dina bröder äro i fängelse?"

5. Ammon sade till honom: "Ingen människa har underrättat mig därom utan
Gud, och han sade till mig: 'Gå och befria dina bröder, ty de äro i fängelse
i Middonis land.'"

6. När nu Lamoni hade hört detta, tillsade han sina tjänare att göra hästar
och vagnar i ordning.

7. Och han sade till Ammon: "Kom, jag vill ledsaga dig ned till Middonis
land, och där vill jag tala med konungen om att befria dina bröder ur
fängelset."

8. När Ammon och Lamoni voro på väg dit, mötte de Lamonis fader, som var
konung över hela landet.

9. Och se, Lamonis fader sade till honom: "Varför kom du ej till festen på
den stora dagen, när jag gjorde gästabud för mina söner och mitt folk?"

10. Han frågade även: "Varthän ämnar du dig med denne nephit, som är barn
till en lögnare?"

11. Lamoni underrättade honom om vart han ämnade sig, ty han var rädd för
att förnärma honom.

12. Han talade även om för honom hela orsaken, varför han blev kvarhållen i
sitt eget rike, så att han icke kunde komma till sin fader eller till
gästabudet, som han tillrett.

13. När nu Lamoni hade berättat allt detta för honom, se, då blev fadern
till sonens förvåning vred på honom och utropade: "Lamoni, du ämnar befria
dessa nephiter, som äro en lögnares söner! Se, han plundrade våra fäder, och
nu hava hans barn kommit ibland oss för att genom sin list och sina
lögnaktiga föregivanden bedraga oss, så att de åter må kunna fråntaga oss
vår egendom."

14. Lamonis fader befallde honom nu att dräpa Ammon med sitt svärd. Han
förbjöd honom även att fortsätta resan till Middonis land och befallde honom
att följa med till Ishmaels land.

15. Men Lamoni sade till honom: "Jag vill ej dräpa Ammon, ej heller vill jag
återvända till Ishmaels land, utan jag reser till Middonis land, på det jag
må kunna befria Ammons bröder, ty jag vet, att de äro rättvisa män och den
sanne Gudens heliga profeter."

16. Då hans fader hörde dessa ord, blev han så vred på honom, att han drog
sitt svärd för att fälla honom till marken.

17. Men då stod Ammon fram och sade till honom: "Se, du skall icke dräpa din
son. Icke desto mindre vore det bättre för honom att dö än för dig, ty se,
han har omvänt sig från sina synder, men om du nu skulle falla i din vrede,
kunde din själ icke bliva frälst.

18. Och åter, det är bäst för dig, att du icke framhärdar i ditt uppsåt, ty
om du skulle dräpa din son, som är en oskyldig människa, skulle hans blod
ropa ut ur jorden till Herren, hans Gud, om hämnd över dig, och du skulle
måhända förlora din själ."

19. När nu Ammon hade sagt dessa ord till honom, svarade han och sade: "Jag
vet, att om jag skulle dräpa min son, skulle jag utgjuta oskyldigt blod, ty
det är du, som har traktat efter hans undergång."

20. Därpå lyfte han sin arm för att dräpa Ammon, men Ammon parerade hans
hugg och gav honom ett slag på armen, så att han icke kunde begagna den.

21. När nu konungen såg, att Ammon kunde dräpa honom, bad han Ammon om att
skona hans liv.

22. Men Ammon lyfte sitt svärd och sade till honom: "Se, nu slår jag till,
om du icke lovar mig, att mina bröder skola släppas ut ur fängelset."

23. Konungen, som fruktade för att förlora sitt liv, sade: "Om du skonar
mig, lovar jag dig, vadhelst du begär, till och med halva riket."

24. När nu Ammon såg, att han gjort det intryck på den åldrige konungen, som
han åsyftade, sade han till honom: "Om du vill lova, att mina bröder skola
bliva utsläppta ur fängelset och att Lamoni får behålla sitt rike och att du
icke längre har något emot honom utan låter honom göra enligt sina egna
önskningar i allt vad han har i tankarna, skall jag skona dig, annars skall
jag fälla dig till jorden."

25. När Ammon hade sagt detta, fröjdade konungen sig, emedan han fått leva.

26. När han såg att Ammon icke hade för avsikt att taga honom avdaga, och
när han även såg huru stor kärlek Ammon hade för hans son, Lamoni, fröjdade
han sig mycket och sade: "Emedan detta är allt som du begärt, nämligen att
jag skall släppa dina bröder fria och låta min son, Lamoni, behålla sitt
rike, så lovar jag, att min son skall få behålla sitt rike från denna stund
och evinnerligen, och jag vill ej längre råda över honom.

27. Jag lovar likaledes, att dina bröder skola befrias ur fängelset, och jag
anmodar dig och dina bröder om att besöka mig i mitt rike, ty jag kommer att
storligen åstunda att åter få se dig." Ty konungen förundrade sig storligen
över de ord Ammon hade talat, och likaledes över de ord, som hans son,
Lamoni, hade talat, varför han gärna ville lära dem.

28. Och det begav sig, att Ammon och Lamoni fortsatte sig resa till Middonis
land. Lamoni fann ynnest inför landets konungs ögon och fördenskull fördes
Ammons bröder ut ur sitt fängelse.

29. När Ammon såg dem, blev han storligen bedrövad, ty se, de voro nakna och
hade förfärliga skavsår på huden, emedan de legat bundna med starka rep. De
hade även lidit av hunger och törst och all slags nöd. Dock hade de varit
tåliga under alla lidanden.

30. Det hade så skett, att det fallit på deras lott att råka i händerna på
mera förhärdade och styvnackade människor, och därför hade dessa icke velat
hörsamma deras ord, utan de hade utkastat och slagit dem samt drivit dem
från hus till hus och från det ena stället till det andra, till dess de
kommit till Middonis land. Där blevo de gripna och kastade i fängelse samt
bundna med starka rep och kvarhöllos i fängelse många dagar till dess de
blevo befriade av Lamoni och Ammon.

Kapitel 21

1. När Ammon och hans bröder skildes åt vid lamaniternas lands gränser,
begav sig Aron på väg mot det land, som av lamaniterna kallades Jerusalem,
så nämnt efter deras fäders födelseort, och det var beläget långt bort och
stötte till gränserna av Mormon.

2. Lamaniterna och befolkningen i Amulon hade byggt en stor stad, vilken
kallades Jerusalem.

3. Lamaniterna voro i sig själva tillräckligt förhärdade, men amalekiterna
och amuloniterna voro ännu värre. Därför förledde de lamaniterna till att
förhärda sina hjärtan, så att de skulle bliva starkare i ondska och
vederstyggligheter.

4. Och Aron kom till Jerusalems stad och började predika för amalekiterna
först. Han började predika för dem i deras synagogor, ty de hade byggt
synagogor efter Nehors orden, emedan många amalekiter tillhörde Nehors
orden.

5. Då därför Aron inträdde i en av deras synagogor för att predika för
folket, och medan han talade till dem, se, då stod en amalekit upp och
började disputera med honom och säga: "Vad är det du har betygat? Har du
sett en ängel? Varför uppenbarar inga änglar sig för oss? Se, äro icke dessa
människor lika goda som ditt folk?

6. Du säger även, att om vi icke omvända oss, skola vi förgås. Huru kan du
känna till våra hjärtans tanke och uppsåt? Huru vet du, att vi hava behov av
omvändelse? Huru vet du, att vi icke äro ett rättfärdigt folk? Se, vi hava
byggt helgedomar, och vi komma tillsammans för att tillbedja Gud. Vi tro,
att Gud skall frälsa alla människor."

7. Då sade Aron till honom: "Tror du, att Guds Son skall komma och återlösa
människosläktet från deras synder?"

8. Mannen sade till honom: "Vi tro ej, att du vet något sådant. Vi tro ej på
dessa dåraktiga traditioner. Vi tro ej, att du vet något om det
tillkommande, ej heller tro vi att dina fäder, eller våra fäder, visste
något om det de talade angående framtiden."

9. Då började Aron förklara skrifterna för dem angående Kristi tillkommelse
och angående de dödas uppståndelse samt påvisa, att människosläktet icke kan
bliva återlöst utom genom Kristi lidanden och död samt hans blods försoning.

10. När han begynte förklara detta för dem, blevo de vreda på honom och
började begabba honom och ville ej lyssna på vad han hade att säga.

11. Fördenskull gick han ut ur deras synagoga, när han insåg, att de icke
ville höra på hans ord, och kom över till en by, som kallades Ani-Anti, och
där fann han Muloki, som predikade ordet för dem som bodde där, och
likaledes Ammah och hans bröder, och de stredo med många om ordet.

12. De insågo, att befolkningen skulle förhärda sina hjärtan och därför
begåvo de sig därifrån och kommo över till Middonis land. Här predikade de
ordet för många, och några få trodde på de ord, som de talade.

13. Icke desto mindre blevo Aron och ett antal av hans medbröder gripna och
kastade i fängelse, och de övriga flydde ut ur Middonis land till trakterna
runt omkring.

14. De som blevo kastade i fängelse ledo mycket, men de blevo befriade av
Lamoni och Ammon och erhöllo föda och kläder.

15. De gingo åter ut för att förkunna ordet. Sålunda befriades de första
gången ur fängelse och så hade de lidit.

16. De gingo dit de blevo ledda av Herrens Ande, och de predikade Guds ord i
varje synagoga, som tillhörde amalekiterna, och i varje församling av
lamaniter, där de tillätos.

17. Herren började välsigna dem, så att de bragte många till kunskap om
sanningen, ja, de överbevisade många om deras synder och bevisade, att deras
fäders traditioner icke voro trovärdiga.

18. Ammon och Lamoni återvände från Middonis land till Ishmaels land, vilket
var deras arveland.

19. Och konung Lamoni ville ej tillåta, att Ammon skulle betjäna honom eller
vara hans tjänare.

20. Utan han lät synagogor byggas i Ishmaels land och påbjöd sitt folk, det
är folk som stodo under hans regering, att församla sig.

21. Han fröjdade sig över dem och undervisade dem om mycket. Han förklarade
även för dem, att de voro hans undersåtar men att de voro ett fritt folk,
frigjorda från konungens, hans faders, förtryck, ty hans fader hade givit
honom rättighet att regera över befolkningen i Ishmaels land och i hela
landet runt omkring.

22. Han förklarade även för dem, att de skulle hava frihet att tillbedja
Herren, sin Gud, efter sina egna hjärtans åtrå, varhelst de befunno sig i
det land över vilket Lamoni regerade.

23. Och Ammon predikade för konung Lamonis folk, och han undervisade dem
flitigt om allting som tillhörde rättfärdighet. Han förmanade dem dagligen
med all iver, och de gåvo akt på hans ord, och de voro brinnande av iver att
hålla Guds bud.

Kapitel 22

1. Nu, emedan Ammon sålunda är oavlåtligen sysselsatt med att undervisa
Lamonis undersåtar, vilja vi återvända till berättelsen om Aron och hans
bröder, ty när han hade avlägsnat sig från Middonis land, leddes han av
Anden till Nephis land, ja, till hans hus, som var konung över hela landet,
utom Ishmaels land, och han var Lamonis fader.

2. Och det begav sig, att han och hans bröder inträdde i konungens palats,
och han bugade sig för konungen och sade till honom: "Se, o konung, vi äro
Ammons bröder, vilka du har befriat ur fängelset.

3. Nu, o konung, om du täckes skona våra liv, vilja vi vara dina tjänare."
Konungen sade till dem: "Stån upp, ty jag vill skänka eder livet, men jag
vill ej, att I skolen vara mina tjänare, utan jag önskar innerligen, att I
skolen undervisa mig, ty jag har varit något orolig i mitt sinne till följd
av din broder Ammons ords ädelmod och storsinthet, och jag önskar veta,
varför han icke har kommit upp från Middoni med dig."

4. Aron sade till konungen: "Se, Herrens Ande har kallat honom att gå en
annan väg. Han har rest till Ishmaels land för att undervisa Lamonis folk."

5. Då sade konungen till dem: "Vad är det du har sagt angående Herrens Ande?
Se, det är det som oroar mig.

6. Likaledes, vad betyder det, som Ammon sade: 'Om I viljen omvända eder,
skolen I bliva frälsta, men om I icke viljen omvända eder, skolen I bliva
förkastade på den yttersta dagen?'"

7. Aron svarade och sade till honom: "Tror du, att det finnes en Gud?"
Konungen sade: "Jag vet, att amalekiterna säga, att det finnes en Gud, och
jag har givit dem tillåtelse att bygga helgedomar, så att de kunna komma
tillsammans och tillbedja honom. Om du nu säger, att det finnes en Gud, se,
då vill jag tro det."

8. När Aron hörde detta, fröjdade sig hans hjärta och han sade: "Se, så
visst som du lever, o konung, finnes det en Gud."

9. Konungen sade: "Är Gud den Store Anden, som förde våra fäder ut ur
Jerusalems land?"

10. Aron sade till honom: "Ja, han är den Store Anden, och han skapade
allting, både i himmelen och på jorden. Tror du det?"

11. Och han sade: "Ja, jag tror, att den Store Anden skapade allting, och
jag önskar, att du skall undervisa mig om allt detta, ty jag tror dina ord."

12. När Aron förnam, att konungen trodde hans ord, började han läsa
skrifterna rörande Adams skapelse för konungen, huru Gud skapade människan
till sin egen avbild, och att Gud gav henne befallningar, och att människan
förmedelst överträdelse hade fallit.

13. Aron förklarade skrifterna för honom från berättelsen om Adams skapelse
och framlade för honom huru människan fallit och kommit i ett köttsligt
tillstånd, likaledes återlösningsplanen, vilken var beredd från världens
grundläggning genom Kristus för alla, som vill tro på hans namn.

14. Emedan människan fallit, kunde hon icke av sig själv förtjäna någon
belöning, men Kristi lidanden och död försona för människans synder
förmedelst tro och omvändelse och så vidare. Han krossar dödens bojor, så
att graven icke vinner någon seger och så att dödens udd uppslukas i
förhoppningarna om härlighet. Aron förklarade allt detta för konungen.

15. Sedan Aron hade förklarat allt detta för honom, sade konungen: "Vad
skall jag göra, att jag må hava detta eviga liv, varom du har talat? Ja, vad
skall jag göra för att bliva född av Gud och få denna onde ande utdriven ur
mitt bröst samt erhålla hans Ande, på det jag må bliva fylld med glädje och
icke bliva förkastad på den yttersta dagen? Se," sade han, "jag vill uppgiva
allt jag äger, ja, jag vill uppgiva mitt rike för att kunna erhålla denna
stora glädje."

16. Men Aron sade till honom: "Om du åstundar detta, om du vill böja dig ned
för Gud, ja, om du vill omvända dig och falla ned för Gud och åkalla hans
namn med tro förvissad om att du skall få, då skall du erhålla hoppets
förverkligande, som du önskar."

17. När Aron hade sagt dessa ord, böjde konungen sig ned på sina knän för
Herren, ja, han lade sig framstupa på marken och ropade högt och sade:

18. "O Gud! Aron har sagt mig, att det finnes en Gud och om det finnes en
Gud, och om du är Gud, vill du då giva dig tillkänna för mig, så vill jag
avstå från alla mina synder, på det jag må känna dig och bliva upprest från
de döda samt bliva frälst på den yttersta dagen." När konungen hade sagt
dessa ord, fick han ett slaganfall och blev som om han vore död.

19. Hans tjänare sprungo till drottningen och berättade för henne allt som
hade hänt konungen. Hon kom in till konungen, och när hon såg honom ligga
som om han vore död, och likaledes Aron och hans bröder stående där som om
de hade varit orsaken till hans fall, blev hon vred på dem och befallde, att
hennes tjänare, eller konungens tjänare, skulle gripa dem och dräpa dem.

20. Men tjänarna hade sett huru konungens fall hade försiggått och därför
vågade de icke lägga hand på Aron och hans bröder, och de bönföllo
drottningen och sade: "Varför befaller du oss att dräpa dessa män, när envar
av dem är mäktigare än vi alla? Se, vi skulle falla för dem."

21. När nu drottningen såg tjänarnas rädsla, började även hon storligen
frukta för att något ont skulle drabba henne, varför hon befallde sina
tjänare att gå och tillkalla folket, så att de skulle dräpa Aron och hans
bröder.

22. När nu Aron förstod vad drottningen föresatt sig, började han, som även
kände till befolkningens hjärtans hårdhet, att frukta för att en
människomassa skulle församla sig, och att det skulle bliva stor strid och
förvirring ibland dem. Därför räckte han ut sin hand och reste upp konungen
från marken och sade till honom: "Stå," och han stod på sina fötter och hans
styrka återvände.

23. Detta skedde i drottningens och många tjänares närvaro. När de sågo det,
förundrade de sig storligen, och fruktan intog dem. Och konungen steg fram
och började predika för dem. Han talade till dem, så att alla i hans hus
blevo omvända till Herren.

24. Men en stor mängd hade församlat sig till följd av drottningens
befallning, och det började bliva högljutt hot ibland dem för Arons och hans
bröders skull.

25. Men konungen stod fram ibland dem och talade till dem, och de blevo
lugnade beträffande Aron och dem som voro med honom.

26. När konungen såg att folket lugnat sig, förmådde han Aron och hans
bröder att stå fram och predika ordet för dem.

27. Och det begav sig, att konungen utfärdade ett upprop över hela landet
ibland alla sina undersåtar, som voro i hela hans land och i nejden runt
omkring landet, vilken sträckte sina gränser ända till havet på östsidan och
västsidan och som var skilt från Zarahemlas land medelst en smal remsa
ödemark, vilken sträckte sig från havet österut ända till havet västerut,
och runt omkring på gränserna av ödemarken, som låg norr om Zarahemlas land,
genom Mantis gränser vid Sidonflodens källor, sträckande sig från öster i
riktning mot väster. Så voro lamaniterna och nephiterna åtskilda.

28. Den lättjefullare delen av lamaniterna uppehöll sig i ödemarken och
bodde i tält. De voro kringspridda i ödemarken västerut i Nephis land, ja,
även västerut i Zarahemlas land, utefter havsstranden och västerut i Nephis
land på det ställe, där deras fäder hade sitt första arveland, och sålunda
beboende gränserna längs efter havsstranden.

29. Det fanns även många lamaniter österut vid havsstranden, dit nephiterna
hade fördrivit dem. Sålunda voro nephiterna nästan omgivna av lamaniterna.
Icke desto mindre hade nephiterna satt sig i besittning av alla de norra
delarna av det land, som gränsade till ödemarken vid Sidonflodens källor,
från öster till väster, runt om åt ödemarkssidan, norrut ända till det land,
de kallade Ymnighet.

30. Det gränsade till det land, som de kallade Ödeläggelse, och det sträckte
sig så långt norrut, att det övergick i det land, som hade varit befolkat
och blivit förött, om vars ben vi förut talat, och som hade blivit upptäckt
av Zarahemlas folk, ty det var platsen där de först landade.

31. De kommo därifrån ut i södra ödemarken. Sålunda kallades landet norrut
Ödeläggelse, och landet söderut Ymnighet, och det är den ödemark, som är
fylld med alla slags vilda djur av vilka en del hade kommit från landet
norrut efter föda.

32. Det var nu utefter gränslinjen mellan Ymnighet och landet Ödeläggelse
från Öster- till Västerhavet ett avstånd av endast en och en halv dagsresa
för en nephit. Sålunda voro Nephis land och Zarahemlas land nästan omgivna
av vatten, men det fanns ett smalt näs mellan landet norrut och landet
söderut.

33. Nephiterna hade bebott landet Ymnighet ända från Öster- till
Västerhavet, och sålunda hade nephiterna i sin visdom med sina väktare och
sina härar inneslutit lamaniterna på sydsidan, så att dessa därigenom icke
hade någon besittning i norr och icke kunde utbreda sig i landet norrut.

34. Fördenskull kunde lamaniterna icke hava fler besittningar utom i Nephis
land och ödemarken runt omkring. Detta var klokt av nephiterna, alldenstund
lamaniterna voro fiender till dem och de icke ville utsätta sig för deras
angrepp på alla sidor, och de dessutom ville hava ett land, till vilket de
kunde fly, när de så önskade.

35. Sedan jag nu har sagt detta, kommer jag tillbaka till berättelsen om
Ammon och Aron, Omner och Himni och deras bröder.

Kapitel 23

1. Se, nu begav det sig, att lamaniternas konung utsände en kungörelse till
hela sitt folk, att ingen skulle lägga hand på Ammon, Aron, Omner eller
Himni, ej heller på någon av deras medbröder, som ämnade fara ut och predika
Guds ord, varhelst de än månde vara i landet.

2. Ja, han påbjöd, att ingen skulle lägga hand på dem för att binda dem
eller kasta dem i fängelse. Ej heller skulle de spotta på dem, ej heller slå
dem, ej heller kasta dem ut ur sina synagogor eller gissla dem. Ej heller
skulle de kasta sten på dem, utan de skulle giva dem fritt tillträde till
sina hus och likaledes till sina tempel och helgedomar.

3.Sålunda kunde de gå omkring och predika enligt sina önskningar, ty
konungen hade blivit omvänd till Herren med hela sitt hus. Därför sände han
sitt påbud ut över hela landet till sitt folk, på det intet hinder skulle
läggas i vägen för Guds ord, utan att det måtte gå fram över hela landet så
att hans folk måtte bliva övertygade om sina fäders orättfärdiga traditioner
och även övertygade om att de alla äro bröder, samt att ingen borde mörda,
ej heller plundra eller stjäla, ej heller begå äktenskapsbrott eller någon
slags missgärning.

4. När konungen hade utfärdat denna kungörelse, gingo Aron och hans bröder
omkring från stad till stad och från ett bönhus till ett annat, och de
grundade församlingar och avskilde präster och lärare överallt i landet
ibland lamaniterna till att predika och undervisa om Guds ord ibland dem.
Sålunda hade de stor framgång.

5. Och tusenden bibringades kunskap om Herren, ja, tusenden förmåddes att
tro på nephiternas traditioner, och de blevo undervisade om uppteckningarna
och profetiorna, vilka hade blivit överlämnade åt eftervärlden ända till
närvarande tid.

6. Så visst som Herren lever, ja, lika visst är det, att alla som trodde,
det är så många som hade fått kunskap om sanningen genom Ammons och hans
medbröders predikan enligt uppenbarelsens och profetians ande och Guds
kraft, som gjorde under i dem - ja, jag säger eder, att så visst som Herren
lever, lika visst är det, att så många av lamaniterna, som trodde deras
predikan och blevo omvända till Herren, aldrig avföllo.

7. Ty de blevo ett rättfärdigt folk, och de nedlade vapnen, som de begagnat
i sitt upprorstillstånd, så att de icke mera stredo emot Gud, ej heller emot
någon av sina bröder.

8. Dessa äro nu de, som blevo omvända till Herren:

9. de av lamaniternas folk, som voro i Ishmaels land,

10. likaledes de av lamaniternas folk, som voro i Middonis land,

11. likaledes de av lamaniternas folk, som voro i Nephis land,

12. och även de av lamaniternas folk, som voro i Shiloms land och som voro i
Shemlons land och i Lemuels stad och i Shimniloms stad.

13. Dessa äro namnen på lamaniternas städer, som blivit omvända till Herren,
och dessa äro de, som nedlade sina upprorsrustningar, ja, alla sina
stridsvapen, och de voro alla lamaniter.

14. Men amalekiterna hade icke blivit omvända med undantag av en, ej heller
någon av amuloniterna, utan de förhärdade sina hjärtan och även lamaniternas
hjärtan i den del av landet, där de bodde, ja, i alla deras byar och städer.

15. Därför hava vi nu namngivit alla de lamaniternas städer, i vilka de
ångrade sina synder och fingo kunskap om sanningen samt blevo omvända.

16. Och nu begav det sig, att konungen och de som blivit omvända önskade
hava ett namn, varmed de kunde skiljas från sina bröder. Därför rådgjorde
konungen med Aron och många av deras präster beträffande det namn, som de
skulle ikläda sig för att kunna bliva urskilda.

17. Och de kallade sig Anti-Nephi-Lehiter, och de kallades sålunda och
benämndes icke mera lamaniter.

18. De blevo snart ett mycket flitigt folk, ja, de voro vänliga emot
nephiterna och fördenskull trädde de i förbindelse med dem, och Guds
förbannelse vidlådde dem icke mera.

Kapitel 24

1. Och det begav sig, att amalekiterna, amuloniterna och de lamaniter, som
voro i Amulons land och likaså i Helams och Jerusalems land, eller med ett
ord, i hela landet runt omkring, vilka icke hade blivit omvända och icke
hade antagit namnet Anti-Nephi-Lehi, blevo av amalekiterna och amuloniterna
upphetsade till vrede emot sina bröder.

2. Deras hat blev mycket bittert emot dem, ja, så att de började göra uppror
mot sin konung och icke ville, att han skulle vara deras konung. Därför
grepo de till vapen emot befolkningen i Anti-Nephi-Lehi.

3. Då överlämnade konungen riket åt sin son och kallade honom
Anti-Nephi-Lehi.

4. Konungen dog samma år som lamaniterna började göra förberedelser till
strid emot Guds folk.

5. När nu Ammon och hans bröder och alla de, som kommit upp med honom, sågo
lamaniternas förberedelser för att nedgöra sina bröder, begåvo de sig av
till Midians land, och där sammanträffade Ammon med alla sina bröder.
Därifrån reste de till Ishmaels land för att rådgöra med Lamoni och även med
hans broder Anti-Nephi-Lehi om vad de skulle göra för att försvara sig emot
lamaniterna.

6. Men det fanns ingen i hela folket av dem som blivit omvända till Herren
som ville bära vapen emot sina bröder. Nej, de ville icke en gång göra några
förberedelser till krig, ja, konungen befallde dem att icke göra det.

7. Dessa äro de ord, som han talade till folket angående den saken: "Jag
tackar min Gud, mitt älskade folk, att vår store Gud i sin godhet har sänt
dessa våra bröder, nephiterna, till oss för att upplysa oss om våra
orättfärdiga fäders traditioner.

8. Se, jag tackar min store Gud, som givit oss en del av sin Ande för att
uppmjuka våra hjärtan, så att vi hava börjat träda i förbindelse med dessa
bröder, nephiterna.

9. Och se, jag tackar även min Gud, att vi genom att inträda i denna
förbindelse hava blivit överbevisade om våra synder och om de många mord,
som vi begått.

10. Jag tackar även min Gud, min store Gud, att han har förlänat oss kraft
att omvända oss från allt sådant och att han även förlåtit oss dessa våra
många synder och mord, som vi hava begått, och borttagit skulden från våra
hjärtan medelst sin Sons förtjänster.

11. Se nu, mina bröder! Då vi inget annat kunde göra (emedan vi voro de mest
vilsekomna av alla människor), än att omvända oss från alla våra synder, ja,
de många mord vi begått, och att bedja Gud borttaga dem från våra hjärtan,
ty allt det som vi kunde göra var att tillräckligt omvända oss inför Gud, så
att han skulle borttaga vår skamfläck,

12. nu, mina innerligt älskade bröder, eftersom Gud har borttagit
blodfläckarna och våra svärd blivit blanka, så låtom oss aldrig mera
befläcka dessa svärd med våra bröders blod.

13. Se, jag säger eder: Nej, låtom oss tillbakahålla våra svärd, så att de
ej åter bliva befläckade med våra bröders blod, ty om vi åter skulle
befläcka våra svärd, kunna de måhända icke mera bliva rentvagna genom vår
store Guds Sons blod, vilket skall utgjutas till försoning för våra synder.

14. Den Store Guden har haft barmhärtighet med oss och kungjort oss detta,
på det vi icke skola förgås, ja, han har kungjort oss detta i förväg, emedan
han älskar våra själar liksom han älskar våra barn. Han besöker oss därför i
sin barmhärtighet genom sina änglar, på det frälsningsplanen må bliva
kungjord för oss såväl som för framtida släkten.

15. O, huru barmhärtig är icke vår Gud! Och se nu, alldenstund det tagit all
vår förmåga att få våra blodfläckar fjärmade från oss och våra svärd gjorda
blanka, så låtom oss gömma dem, så att de kunna behållas blanka såsom ett
vittnesbörd för vår Gud på den yttersta dagen, eller den dag vi skola
framställas för honom att dömas, på det vi ej åter må befläcka våra svärd
med våra bröders blod, sedan han meddelat oss sitt ord och därigenom gjort
oss rena.

16. Nu, mina bröder! Om våra bröder trakta efter våra liv, se, då vilja vi
dölja våra svärd, ja, vi vilja nedgräva dem djupt i jorden. på det de må
bevaras blanka som ett bevis på den yttersta dagen, att vi icke hava
begagnat dem, och om våra bröder taga våra liv, se, då skola vi gå till vår
Gud och bliva frälsta."

17. När konungen hade slutat sina ord och hela mängden ännu var församlad,
togo de sina svärd och alla de vapen, som begagnades att utgjuta
människoblod, och grävde ned dem djupt i jorden.

18. Detta gjorde de, emedan det enligt deras mening var ett vittnesbörd för
Gud såväl som för människor, att de aldrig mera ville begagna vapen till att
utgjuta människoblod. Detta gjorde de samt bekräftade och ingingo förbund
med Gud, att de hellre ville offra sina egna liv än utgjuta sina medbröders
blod, att de hellre ville giva än taga något från en broder och att de
hellre ville arbeta flitigt med sina händer än tillbringa sina dagar i
sysslolöshet.

19. Sålunda se vi, att när dessa lamaniter fått tro och kunskap om
sanningen, så voro de ståndaktiga och ville hellre lida döden än göra synd.
Sålunda se vi, att de grävde ned sina fredsvapen, eller, de grävde ned sina
stridsvapen för fredens skull.

20. Och det begav sig, att deras bröder, lamaniterna, rustade sig till krig,
och de kommo upp till Nephis land i avsikt att taga konungen avdaga och
insätta en annan i hans ställe samt att driva befolkningen i Anti-Nephi-Lehi
ut ur landet.

21. När invånarna nu sågo att lamaniterna kommo emot dem, gingo de ut för
att möta dem. De kastade sig framstupa på jorden för dem och åkallade
Herrens namn, och i denna ställning befunno de sig, när lamaniterna anföllo
dem och började dräpa dem med sina svärd.

22. De dräpte ett tusen och fem av dem utan att möta något motstånd, och vi
veta, att de äro välsignade, ty de hava gått för att bo hos Gud.

23. När nu lamaniterna sågo, att deras bröder icke ville taga till flykten
för svärdet eller försöka undgå det genom att vika åt höger eller vänster,
samt att de prisade Gud till och med då de höllo på att uppgiva andan under
svärdet -

24. när lamaniterna nu sågo detta, upphörde de med att dräpa dem, och mångas
hjärtan ömmade för dem av deras bröder, som fallit för svärdet, och de
ångrade vad de hade gjort.

25. De kastade bort sina stridsvapen och ville ej åter taga upp dem, ty de
hade fått ett styng i hjärtat till följd av de mord de redan begått, och de
föllo ned liksom sina bröder och förlitade sig på deras barmhärtighet,
vilkas armar voro upplyftade för att taga deras liv.

26. Och på den dagen förenade sig flera än vad som blivit dräpta med Guds
folk. De som blivit dräpta voro rättfärdiga människor och fördenskull hava
vi ej något skäl att betvivla deras frälsning.

27. Icke en enda ogudaktig människa hade omkommit, men flera än ett tusende
hade fått kunskap om sanningen. Sålunda se vi, att Herren är verksam på
många sätt för sitt folks frälsning.

28. Men de flesta av de lamaniter, som dräpte så många av sina bröder, voro
amalekiter och amuloniter, av vilka det största antalet tillhörde Nehors
orden.

29. Men ibland dem som förenade sig med Herrens folk fanns det inga, som
voro amalekiter, amuloniter eller tillhörde Nehors orden, utan de voro
Lamans och Lemuels verkliga ättlingar.

30. Sålunda kunna vi tydligt se, att när ett folk en gång har blivit upplyst
av Guds Ande och fått stor kunskap om det som hör till rättfärdighet och
sedan har fallit i synd och överträdelse, bliver det mera förhärdat än förut
och dess tillstånd bliver värre än om det aldrig hade haft denna kunskap.

Kapitel 25

1. Se, nu begav det sig, att dessa lamaniter blevo ännu mera förbittrade
emedan de hade dräpt sina bröder. Därför svuro de hämnd över nephiterna och
försökte ej att dräpa befolkningen i Anti-Nephi-Lehi denna gång,

2. utan de togo sina härar och överskredo gränserna till Zarahemlas land och
anföllo befolkningen, som bodde i Ammonihahs land med förödelse.

3. Därefter hade de mången kamp med nephiterna, vari de blevo fördrivna och
nedgjorda.

4. Ibland de lamaniter, som blevo dräpta, befunno sig nästan alla Amulons
och hans bröders avkomlingar, vilka voro Noahs präster, och de blevo dödade
av nephiterna.

5. Sedan de övriga tagit till flykten in i den östra ödemarken och tillvällt
sig makt och myndighet över lamaniterna, befallde de att många av
lamaniterna skulle omkomma i eld för sin tros skull.

6. Många av dem drogo sig till minnes de ord, vilka Aron och hans bröder
hade predikat för dem i deras land efter det de lidit så stor förlust och
hemsökelse. Därför började de tvivla på sina fäders traditioner och tro på
Herren och att han gav nephiterna stor makt. Sålunda blevo många av dem
omvända i ödemarken.

7. Och det begav sig, att de ledare, som voro kvar av Amulons barn, befallde
att de skulle lida döden, det är alla som trodde sålunda.

8. Men detta martyrskap uppretade många av deras bröder till vrede, och det
uppstod stridigheter i ödemarken, och lamaniterna togo sig före att uppsöka
Amulons och hans bröders avkomlingar och taga dem avdaga och dessa flydde in
i den östra ödemarken.

9. Och se, de bliva ännu idag jagade av lamaniterna. Sålunda uppfylldes
Abinadis ord, vilka han uttalade rörande de prästers efterkommande, på
vilkas anstiftelse han led döden genom eld.

10. Ty han sade till dem: "Vad I nu viljen göra mot mig, bliver en avbild av
det som skall ske i framtiden."

11. Abinadi var den förste, som led döden genom eld emedan han trodde på
Gud, och detta är vad han menade: Många skulle lida döden genom eld på samma
sätt som han led.

12. Han sade till Noahs präster, att genom deras avkomlingar skulle många
dödas på samma sätt som han, och att de skulle bliva skingrade och
ihjälslagna alldeles som ett får utan herde jagas och dräps av vilda djur.
Och se, nu besannades dessa ord, ty de blevo fördrivna av lamaniterna, och
de blevo jagade och dödade.

13. När lamaniterna sågo, att de icke kunde överväldiga nephiterna,
återvände de till sitt eget land. Många av dem kommo över för att bosätta
sig i Ishmaels och Nephis land, och de förenade sig med Guds folk, som var
befolkningen i Anti-Nephi-Lehi.

14. De grävde likaledes ned sina stridsvapen i enlighet med vad deras bröder
hade gjort och började bliva ett rättfärdigt folk. De vandrade på Herrens
vägar och iakttogo hans bud och förordningar.

15. Ja, de höllo Moses' lag, ty det var nödvändigt att de ännu skulle hålla
Moses' lag, emedan den icke var helt fullbordad. Men oaktat Moses' lag
skådade de framåt till Kristi ankomst, i det de höllo före, att Moses' lag
var en förebild av hans tillkommelse samt trodde att de måste iakttaga dessa
yttre förordningar till dess att han skulle uppenbara sig för dem.

16. De trodde ej, att frälsning skulle komma genom Moses' lag, utan att
avsikten med Moses' lag var att styrka deras tro på Kristus. Sålunda
bibehöllo de ett hopp om evig frälsning genom tro och förlitade sig på
profetians ande, vilken talade om det tillkommande.

17. Och se, Ammon, Aron, Omner, Himni och deras medbröder fröjdade sig
storligen över den framgång, som de haft ibland lamaniterna, ty de sågo att
Herren hade givit dem i enlighet med deras böner, och att han även i allt
bekräftat de ord han talat till dem.

Kapitel 26

1. Dessa äro nu Ammons ord, vilka han talade till sina bröder sålunda: "Mina
bröder och medbröder! Se, jag säger eder, huru stor orsak hava vi icke att
fröjda oss, ty, kunde vi väl hava trott, när vi lämnade Zarahemlas land, att
Gud skulle skänka oss så stora välsignelser?

2. Och nu frågar jag: Vilka stora välsignelser har han bestått oss? Kunnen I
säga det?

3. Se, jag vill svara för eder, ty våra bröder, lamaniterna, voro i mörker,
ja, i det mörkaste djup, men se huru många av dem hava icke blivit förda
till Guds underbara ljus! Detta är den välsignelse som han skänkt oss, att
vi hava blivit begagnade som medel i Guds händer att utföra detta stora
verk.

4. Se, tusenden av dem fröjda sig och hava blivit förda till Guds fårahus.

5. Se, fältet var moget och välsignade ären I, emedan I sänden lien och
skördaden av alla krafter, ja, hela dagen arbetaden I, och sen nu på antalet
av edra kärvar. De skola bliva insamlade i ladorna, så att de icke gå
förlorade.

6. Ja, de skola ej slås till marken av stormen på den yttersta dagen, ej
heller skola de bliva skingrade av virvelvindar, utan när stormen kommer,
skola de vara samlade på ett ställe, så att stormen icke skall tränga igenom
och nå dem, ja, de skola ej heller bliva drivna av häftiga vindar dit
fienden önskar föra dem.

7. Ty se, de äro i skördens Herres hand, och de äro hans, och han skall
uppväcka dem på den yttersta dagen.

8. Välsignat vare vår Guds namn! Låtom oss sjunga hans pris, ja, låtom oss
tacka hans heliga namn, ty han övar rättfärdighet evinnerligen.

9. Ty om vi icke hade kommit upp ur Zarahemlas land, skulle dessa våra högt
älskade bröder, som hava så högt älskat oss, ännu varit fyllda av hat emot
oss, ja, de skulle också hava varit främlingar för Gud."

10. När Ammon hade yttrat dessa ord, tillrättavisade hans broder Aron honom
och sade: "Ammon, jag fruktar för att din glädje förleder dig till
självberöm."

11. Men Ammon sade till honom: "Jag berömmer mig icke av min egen styrka, ej
heller av min egen visdom, utan se, min glädje är full, ja, mitt hjärta är
fyllt till brädden, och jag vill fröjda mig i min Gud.

12. Ja, jag vet, att jag är intet, och till min styrka är jag svag. Därför
vill jag icke berömma mig av mig själv, utan jag vill berömma min Gud, ty i
hans kraft kan jag göra allting, ja, se, många mäktiga under hava vi gjort i
detta land, för vilka vi vilja prisa hans namn evinnerligen.

13. Se, huru många tusenden av våra bröder har han icke förlossat från
helvetets pina och de äro nu i stånd att besjunga den återlösande kärleken
och detta till följd av hans ords kraft, som är i oss. Hava vi då icke all
orsak att fröjda oss?

14. Jo, vi hava skäl att prisa honom evinnerligen, ty han är den Allrahögste
Guden, och han har frigjort våra bröder från helvetets bojor.

15. Ja, de voro omringade av evigt mörker och undergång, men se, han förde
dem in i sitt eviga ljus, ja, till evig frälsning, och de äro omringade av
hans kärleks oförlikneliga gåva. Ja, vi hava varit medel i hans händer till
att utföra detta stora och underbara verk.

16. Låtom oss fördenskull jubla, ja, vi vilja lovprisa Herren, ja, vi vilja
fröjda oss, ty vår glädje är full, ja, vi vilja lova vår Gud evinnerligen!
Se, vem kan prisa Herren för mycket? Ja, vem kan säga för mycket om hans
stora makt, om hans barmhärtighet och om hans långmodighet emot
människobarnen? Se, jag säger eder, att jag kan ej uttrycka, som jag önskar,
det allra minsta av vad jag känner.

17. Vem kunde hava trott, att vår Gud skulle vara så barmhärtig och rycka
oss ur vårt hemska, syndiga och orena tillstånd?

18. Se, vi gingo ut i vrede med väldiga hotelser att omintetgöra hans kyrka.

19. O, varför prisgav han oss då icke åt en hemsk undergång, ja, varför lät
han icke rättvisans svärd drabba oss och döma oss till evig förtvivlan?

20. O, min själ nästan förgår vid tanken därpå. Se, han tillämpade icke sin
rättvisa på oss, utan i sin stora barmhärtighet förde han oss över dödens
och kvalens eviga svalg till våra själars frälsning.

21. Och se nu, mina bröder! Vilken naturlig människa finnes som förstår
detta? Jag säger eder, att det finnes ingen som förstår detta utom den som
har omvänt sig.

22. Ja, den som omvänder sig och utövar tro, som gör goda gärningar och
alltid beder utan återvändo skall det bliva givet att få veta Guds
hemligheter. Ja, sådana skall det bliva givet att uppenbara det som aldrig
har blivit uppenbarat, ja, åt sådana skall det givas att förmå själar i
tusental att omvända sig på samma sätt som det blev oss givet att förmå
dessa våra bröder att omvända sig.

23. Kommen I ihåg, mina bröder, att vi sade till edra bröder i Zarahemlas
land: 'Vi vilja resa upp till Nephis land för att predika för våra bröder
lamaniterna,' och att de begabbade oss?

24. Ty de sade till oss: 'Menen I, att I kunnen bibringa lamaniterna kunskap
om sanningen? Menen I, att I kunnen övertyga lamaniterna, som äro ett så
styvnackat folk om att deras fäders traditioner icke äro trovärdiga, ett
folk, vars hjärtan hava sin lust i blodsutgjutelse, vars dagar förspillts på
den råaste ogudaktighet, vars vägar från begynnelsen hava varit en
överträdares vägar!'I erinren eder, mina bröder, att de talade sålunda.

25. Dessutom sade de: 'Låtom oss gripa till vapen emot dem och utrota dem
och deras orättfärdighet ur landet, så att de icke skola överväldiga och
förgöra oss.'

26. Men se, mina älskade bröder! Vi begåvo oss ut i ödemarken icke i avsikt
att förgöra våra bröder utan för att om möjligt frälsa några få av deras
själar.

27. Och när våra hjärtan voro nedslagna och vi stodo i begrepp att vända
tillbaka, se, då tröstade Herren oss och sade: 'Gån ut ibland edra bröder,
lamaniterna, och uthärden med tålamod edra lidanden, så vill jag giva eder
framgång.'

28. Se, nu hava vi kommit, och vi hava varit ibland dem, och vi hava varit
tåliga i våra lidanden och utstått varje försakelse, ja, vi hava vandrat
från hus till hus och litat på världens barmhärtighetsgärningar - dock icke
på världens barmhärtighetsgärningar allena, utan på Guds.

29. Vi hava inträtt i deras hus och undervisat dem, och vi hava lärt dem på
deras gator, ja, vi hava predikat för dem på deras höjder, och vi hava även
gått in i deras tempel och synagogor och undervisat dem. Vi hava blivit
utdrivna och begabbade och bespottade och slagna på kinden. Vi hava blivit
stenade och gripna och bundna med starka rep och kastade i fängelse, och
genom Guds makt och visdom hava vi åter blivit befriade.

30. Vi hava utstått alla slags lidanden, och allt detta för att vi om
möjligt skulle bliva medel till någon själs frälsning, och vi menade att vår
glädje skulle vara fullkomlig om vi kanske kunde bliva medlet till någons
frälsning.

31. Se, vi kunna nu skåda framåt och se frukterna av våra arbeten, och äro
de få? Jag säger eder: 'Ingalunda, utan de äro många.'Ja, vi kunna betyga
deras uppriktighet, emedan de hava kärlek till bröderna och även till oss.

32. Ty se, de skulle hellre vilja uppoffra sina liv än taga livet av sin
fiende, och de hava nedgrävt sina stridsvapen i jorden till följd av sin
kärlek till sina bröder.

33. Se, nu frågar jag eder: 'Har det funnits så stor kärlek i hela landet?'
Se, jag säger eder: 'Nej, icke en gång ibland nephiterna.'

34. Ty se, de ville gripa till vapen emot sina bröder, de ville ej låta dem
dräpa sig. Men se, huru många av dessa hava icke givit sina liv! Och vi
veta, att de hava gått till sin Gud för sin kärleks skull och sin avsky för
synd.

35. Hava vi nu icke skäl att fröjda oss? Ja, jag säger eder, att det aldrig
sedan världens begynnelse har funnits människor, som haft så stor orsak till
fröjd, som vi hava. Ja, i min glädjes hänryckning berömmer jag mig i min
Gud, ty han har all makt, all visdom, allt förstånd; han förstår allting och
han är ett barmhärtigt Väsen till frälsning för dem som vilja omvända sig
och tro på hans namn.

36. Om nu detta är att berömma sig, så vill jag fortfarande berömma mig, ty
detta är mitt liv och mitt ljus, min glädje och min frälsning och min
återlösning från evigt kval. Ja, välsignat är min Guds namn, han som
ihågkommit detta folk, vilket är en gren av Israels träd, förlorad från sin
stam i ett främmande land. Ja, jag säger: Välsignat vare min Guds namn, som
har vakat över oss, vandrare i ett främmande land.

37. Nu, mina bröder, se vi att Gud ihågkommer alla folk, i vilket land de än
befinna sig, ja, han räknar sitt folk, och hans hjärtas barmhärtighet
omfattar hela jorden. Detta är min fröjd och min stora tacksägelse. Ja, jag
vill tacka min Gud evinnerligen. Amen.

Kapitel 27

1. När de lamaniter, som hade dragit ut för att strida emot nephiterna,
efter sina många försök att förgöra dem funno, att det var omöjligt att
förgöra dem, vände de tillbaka till Nephis land.

2. Och det begav sig, att amalekiterna voro mycket förbittrade med anledning
av sina nederlag. När de sågo att de icke kunde få hämnd på nephiterna,
började de uppegga folk till vrede emot sina bröder, invånarna i
Anti-Nephi-Lehi. Därför började de åter att förgöra dem.

3. Men dessa människor vägrade åter att gripa till vapen, och de läto sig
dräpas, såsom deras fiender önskade.

4. När nu Ammon och hans bröder sågo denna förödelse ibland dem som de så
högt älskade och vilka hade så högt älskat dem - ty de hade blivit
behandlade som om de vore änglar utsända av Gud att frälsa dem från evig
undergång - när alltså Ammon och hans bröder sågo den stora förödelsen,
rördes de till medlidande och de sade till konungen:

5: "Låtom oss församla detta Herrens folk, och låtom oss draga ned till
Zarahemlas land till våra bröder, nephiterna, och fly undan våra fienders
händer, så att vi icke omkomma."

6. Men konungen sade till dem: "Se, nephiterna skola förgöra oss för de
många mords och synders skull, som vi hava begått emot dem."

7. Men Ammon sade: "Jag vill gå och fråga Herren, och om han säger till oss:
'Gån ned till våra bröder,' viljen I då gå?"

8. Konungen sade till honom: "Ja, om Herren säger till oss, att vi skola gå,
vilja vi draga ned till våra bröder, och vi vilja vara deras trälar, till
dess vi hava ersatt dem för de många mord och synder vi hava begått emot
dem."

9. Men Ammon sade till honom: "Det är stridande emot våra bröders lag,
vilken min fader gav dem, att hålla någon i träldom ibland dem. Låtom oss
fördenskull draga ned och överlämna oss åt våra bröders barmhärtighet."

10. Men konungen sade till honom: "Fråga Herren, och om han säger till oss:
'Gån,' så vilja vi gå, annars vilja vi omkomma här i landet."

11. Ammon gick och frågade Herren, och Herren sade till honom:

12. "För detta folk ut ur detta land, så att det icke förgås, ty Satan har
stor makt över amalekiternas hjärtan, och de uppegga lamaniterna till vrede
mot sina bröder, så att de dräpa dem. Begiv dig därför ut ur detta land, och
välsignat är detta folk i detta släktled, ty jag vill bevara det."

13. Och Ammon gick ut och upprepade för konungen alla de ord, som Herren
talat till honom.

14. Och de samlade hela sitt folk tillsammans, ja, allt Herrens folk, och de
samlade även sina flockar och hjordar och drogo ut ur landet och kommo ut i
ödemarken, som skilde Nephis land från Zarahemlas, och kommo över i närheten
av landets gränser.

15. Och det begav sig, att Ammon sade till dem: "Se, jag och mina bröder
vilja gå in i Zarahemlas land, och I skolen stanna här till dess vi komma
tillbaka. Vi vilja försöka utröna huru våra bröders hjärtan äro stämda, om
de vilja, att I skolen få komma in i deras land."

16. När Ammon var på väg in i landet mötte han och hans bröder Alma på det
ställe, som redan omtalats, och se, det var ett glädjerikt möte.

17. Ammons glädje var så stor, att han var alldeles uppfylld, ja, glädjen i
Gud var honom så övermäktig, att han blev utmattad, och han föll åter ned på
jorden.

18. Var icke detta mycket stor glädje? Se, detta är en glädje, som ingen
erhåller, utom den verkligt ångerfulle och ödmjuke sökaren efter
lycksalighet.

19. Almas glädje över att möta sina bröder var i sanning stor och sammalunda
var Arons, Omners och Himnis glädje. Men se, deras glädje var ej sådan, att
den översteg deras krafter.

20. Och Alma ledsagade sina bröder tillbaka till Zarahemlas land, ända till
sitt eget hus. De gingo och omtalade för överdomaren allt det som hade hänt
dem i Nephis land, ibland deras bröder, lamaniterna.

21. Överdomaren utsände en kungörelse överallt i landet, vari en
folkomröstning begärdes beträffande frågan om att tillåta deras bröder, som
utgjorde befolkningen i Anti-Nephi-Lehi, att få tillträde.

22. Folkets röst löd sålunda: "Se, vi vilja uppgiva Jershons land, vilket är
beläget österut vid havet och som stöter till landet Ymnighet och detta
Jershons land är det land vi vilja giva våra bröder till arvedel.

23. Se, vi vilja hålla våra väpnade styrkor mellan Jershons och Nephis land,
på det vi må kunna beskydda våra bröder i Jershons land. Detta vilja vi göra
för våra bröder, enär de äro rädda för att gripa till vapen emot sina bröder
av fruktan för att göra synd, och denna stora fruktan har sitt ursprung i
denna djupa ånger de kände över sina många mord och sin förfärliga ondska.

24. Nu, detta vilja vi göra för våra bröder, på det de må hava Jershons land
till arv, och vi vilja med våra härar skydda dem för deras fiender, på det
villkor, att de vilja giva oss en del av sin egendom och på så sätt bistå
oss med att underhålla våra väpnade styrkor."

25. När Ammon hade hört detta, vände han tillbaka till folket från
Anti-Nephi-Lehi, och Alma ledsagade honom ut i ödemarken till den plats, där
de hade uppslagit sina tält, och de kungjorde allting för dem. Alma
berättade även om sin omvändelse tillika med Ammons och Arons och hans
bröders omvändelse.

26. Detta orsakade stor glädje ibland dem. De drogo ned till Jershons land
och togo landet i besittning, och de blevo av nephiterna kallade Ammons
folk. Därför blevo de sedermera alltid benämnda med detta namn.

27. Och de bodde ibland Nephis folk och blevo även räknade ibland dem som
tillhörde Guds kyrka. De utmärkte sig även för sin iver för Gud såväl som
människor, ty de voro fullkomligt ärliga och uppriktiga i allting, och de
voro ståndaktiga i tron på Kristus allt intill änden.

28. De betraktade utgjutelse av sina bröders blod med den allra största
avsky, och de kunde icke förmås att gripa till vapen emot sina bröder. De
sågo ej på döden med den allra minsta skräck, på grund av det hopp och den
övertygelse de hade om Kristus och uppståndelsen. Därför var döden, vad dem
beträffade, uppslukad av Kristi seger över densamma.

29. Därför ville de lida döden på det hårdaste och pinsammaste sätt, som
deras bröder kunde tillfoga dem, hellre än att gripa till svärd eller sabel
för att dräpa dem.

30 Sålunda blevo de ett nitiskt och högt älskat folk, ett folk högeligen
gynnat av Herren.

Kapitel 28

1. Sedan Ammons folk hade bosatt sig i Jershons land och en kyrka upprättats
i detta land samt nephiternas väpnade styrkor hade besatt landet runt
omkring, ja, alla gränserna runt om Zarahemlas land, se, då hade
lamaniternas väpnade skaror följt efter sina bröder ut i ödemarken.

2. Det blev ett fruktansvärt slag, ja, ett sådant som aldrig förr hade
kommit till någon människas kännedom i hela landet, ända från den tid Lehi
lämnade Jerusalem. Ja, tiotusentals lamaniter föllo eller blevo skingrade.

3. Det blev även fruktansvärd manspillan ibland Nephis folk. Icke desto
mindre blevo lamaniterna jagade på flykten och skingrade, och Nephis skaror
återvände till sitt land.

4. Vid denna tid hördes mycken gråt och klagan överallt i landet ibland hela
Nephis folk.

5. Ja, änkor gräto och sörjde sina män och även fäder sina söner och dottern
sin broder och brodern sin fader. Så hördes sorgens klagan ibland alla dem
som sörjde sina stupade anhöriga.

6. Detta var i sanning en sorgens dag, ja, en allvarlig tid och en tid av
fasta och bön.

7. Så ändades det femtonde året av domarnas regering över Nephis folk.

8. Detta är berättelsen om Ammon och hans bröder, deras resor i Nephis land,
deras lidanden i landet, deras sorger och deras nöd samt deras ofattbara
glädje och brödernas mottagning och beskydd i Jershons land. Och måtte nu
Herren, alla människors Återlösare, välsigna deras själar evinnerligen!

9. Detta är berättelsen om krigen och striderna ibland nephiterna och
likaledes om krigen mellan nephiterna och lamaniterna; och det femtonde året
av domarnas regering ändades.

10. Tiden från det första året till det femtonde har åvägabragt förstörelse
av många tusen liv, ja, den har åvägabragt en hemsk scen med blodbad.

11. Många tusenden fallnas lik hava blivit nedlagda i jorden, medan många
andra tusentals multna i högar på jordytan. Ja, många tusenden sörja nu
förlusten av sina fränder, emedan de, enligt Herrens ord, hava skäl att
frukta att dessa äro bestämda för ett tillstånd av ändlöst kval.

12. Många tusenden andra sörja visserligen ock förlusten av sina fränder,
men de fröjda sig dock och jubla i hoppet, och äro till och med förvissade
om, enligt Herrens löften, att de äro uppväckta för att bo på Guds högra
sida i ett tillstånd av ändlös lycksalighet.

13. Sålunda se vi huru stor olikhet det finnes ibland människor till följd
av synd, överträdelse och djävulens makt, vilken olikhet förorsakas av de
listiga planer, som han har uppfunnit för att snärja människornas hjärtan.

14. Och sålunda se vi det stora kall, som människorna fått, att med flit
arbeta i Herrens vingårdar, och vi se även den stora orsaken till såväl sorg
som glädje - sorg över död och förödelse ibland människor och glädje över
Kristi ljus till liv.

Kapitel 29

1. "O, att jag vore en ängel och kunde erhålla mitt hjärtas begär, att jag
måtte kunna gå omkring och tala som genom Guds domsbasun och med min röst
skaka jorden samt predika omvändelse till alla folk!

2. Då skulle jag förkunna omvändelse och återlösningsplanen för varje själ
liksom med tordönsröst, på det de måtte omvända sig och komma till vår Gud,
så att det icke skulle finnas mera sorg på hela jorden.

3. Men se, jag är en människa och gör synd i denna min önskan, ty jag borde
vara nöjd med det som Herren har beskärt mig.

4. Jag borde icke i mina önskningar stå emot en rättvis Guds bestämda
förordning, ty jag vet, att han giver människorna efter deras önskan,
antingen det är till död eller till liv. Ja, jag vet, att han beskär
människorna i enlighet med deras vilja, antingen den är till frälsning eller
till undergång.

5. Ja, jag vet, att gott och ont hava kommit till alla människor. Den som ej
känner skillnad mellan gott och ont är oskyldig, men den som vet gott och
ont får i enlighet med sina önskningar, antingen han begär gott eller ont,
liv eller död, glädje eller samvetskval.

6. Och alldenstund jag nu vet detta, varför skulle jag önska mera än att
utföra det verk, vartill jag blivit kallad?

7. Varför skulle jag önska att vara en ängel och kunna tala till alla
jordens ändar?

8. Ty se, Herren förlänar alla folk att bliva undervisade av dem från deras
eget land och språk om hans ord, ja, med visdom om allt det han anser
nödvändigt att de skola veta. Fördenskull se vi, att Herren ger råd i visdom
enligt det som är rättvist och sant.

9. Jag vet vad Herren har befallt mig, och jag jublar däröver. Jag berömmer
mig icke över mig utan över det som Herren befallt mig. Ja, detta är min
berömmelse, att jag måtte bliva ett medel i Guds händer att förmå någon själ
att omvända sig, och detta är min glädje.

10. Och se, när jag märker, att många av mina bröder hava i sanning omvänt
sig och komma till Herren, sin Gud, då fylles min själ med glädje, då kommer
jag ihåg vad Herren har gjort för mig, ja, att han har hört min bön, ja, då
kommer jag ihåg hans barmhärtiga arm, som han uträckte emot mig.

11. Ja, jag kommer även ihåg mina fäders fångenskap, ty jag vet förvisso,
att Herren befriade dem från träldomen och därigenom upprättade sin kyrka.
Ja, Herren Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud var den som befriade
dem från träldom.

12. Ja, jag har alltid ihågkommit mina fäders fångenskap, och att den sanne
Guden, som frigjorde dem från egyptiernas händer, även befriade dem från
träldom.

13. Ja, samme Gud upprättade sin kyrka ibland dem, ja, samme Gud har kallat
mig med en helig kallelse att predika ordet för detta folk, och han har
givit mig stor framgång, varöver min glädje är fullständig.

14. Men jag gläder mig icke blott över min egen framgång, utan min glädje är
fullständigare med anledning av den framgång som mina bröder, vilka reste
upp till Nephis land hade.

15. Se, de hava arbetat mycket och frambringat mycken frukt, och huru stor
bliver icke deras lön!

16. När jag tänker på dessa mina bröders framgång, liksom hänrycks min själ,
som om den vore skild från kroppshyddan; så stor är min glädje.

17. Gud give nu dessa mina bröder, att de måtte få sitta ned i Guds rike,
ja, likaledes alla dem, som äro frukten av deras bemödanden, att de ej åter
gå bort, utan att de måtte prisa honom evinnerligen! Gud give, att det måtte
ske i enlighet med mina ord, alldeles såsom jag har talat! Amen."

Kapitel 30

1. När Ammons folk hade slagit sig till ro i Jershons land, och sedan
lamaniterna blivit utdrivna ur landet och deras döda begravts av landets
befolkning -

2. deras döda hade icke blivit räknade, emedan de voro så många, ej heller
räknades nephiternas döda, ja, sedan de hade begravt sina döda, och sedan
även dagarna bestämda till fasta, sorg och bön, gått till ända (detta var nu
i det sextonde året av domarnas regering över Nephis folk) - åtnjöt man
oavbruten fred i hela landet.

3. Ja, befolkningen iakttog noga att hålla Herrens befallningar och de voro
noggranna i att utföra Guds förordningar i enlighet med Moses' lag, ty de
blevo undervisade om att hålla Moses' lag, till dess den skulle bliva
fullbordad.

4. Så hade befolkningen ingen orolighet under det sextonde året av domarnas
regering över Nephis folk.

5. Och under det sjuttonde året av domarnas regering hade de oavbruten fred.

6. Men under sista delen av det sjuttonde året kom en man in i Zarahemlas
land, och han var antikrist, ty han började predika för folket emot de
profetior, som profeterna uttalat rörande Kristi tillkommelse.

7. Det fanns nu ingen lag emot en människas tro, ty det var alldeles
tvärtemot Guds bud, att en lag skulle finnas i avsikt att försätta människor
på olika plan.

8. Ty så säger skriften: "Utväljen åt eder i dag vem I viljen tjäna!"

9. Om alltså en människa önskade tjäna Gud, var det hennes rättighet, eller
rättare, om hon trodde på Gud, var det hennes särskilda förmån, att tjäna
honom, men om hon icke trodde på honom, fanns det ingen lag att straffa
henne för otro.

10. Men om hon mördade, straffades hon med döden, och om hon gjorde sig
skyldig till rån, blev hon även straffad. Om hon stal, blev hon straffad,
och om hon begick äktenskapsbrott, blev hon även straffad. Ja, för all sådan
lastbarhet straffades de,

11. ty lagen var, att människorna skulle dömas i enlighet med sina brott.
Men det fanns ingen lag emot en människas tro, varför hon blev straffad
endast för de förbrytelser hon hade begått. Alltså voro alla människor på
lika plan.

12. Denne antikrist, vars namn var Korihor (på vilken lagen icke kunde
tillämpas), började predika för folket och säga, att ingen Kristus skulle
komma. Han predikade på detta sätt och sade:

13. "O, I som liggen bundna under ett dåraktigt och fåfängt hopp, varför
sammankopplen I eder med sådana dårskaper? Varför förvänten I en Kristus? Ty
ingen människa kan veta något om det tillkommande.

14. Se, det som I kallen profetior, vilka I sägen blivit överlämnade åt
eftervärlden, är edra fäders dåraktiga traditioner.

15. Huru veten I, att de äro vissa? Se, I kunnen icke veta något om det som
I icke sen, och därför kunnen I ej veta, att en Kristus skall komma.

16. I vänden edra blickar mot framtiden och sägen, att I kunnen se edra
synders förlåtelse, men se, detta är följden av ett förvirrat tänkesätt, och
denna förvirring av sinnet kommer av edra fäders traditioner, vilka förleda
eder att tro det som icke förhåller sig såsom I tron."

17. Mycket mera sådant sade han till dem samt påstod, att ingen försoning
för människornas synder kunde ske, utan att varje människa här i livet
vederfares följderna av sin egen förvaltning. Därför tillväxer varje
människa efter sina naturgåvor, och varje människa övervinner i enlighet med
sin styrka, och vad hon än gör, så är det ej något brott.

18. Så predikade han för dem och vilseledde mångas hjärtan, så att de höllo
sina huvuden högt i sin lastbarhet. Ja, han förvillade många kvinnor och
även män att bedriva otukt och intalade dem, att när en människa var död, så
var det förbi med henne.

19. Nu gick denne man över även till Jershons land för att predika sådana
läror ibland Ammons folk, som förut varit lamaniternas folk.

20. Men se, de voro visade än många nephiter, ty de togo honom och bundo
honom och förde honom fram för Ammon, som var högpräst över det folket.

21. Denne bestämde, att han skulle utvisas ur landet. Då begav han sig över
till Gideons land och började predika för dem som bodde där också, men han
hade icke stor framgång här utan blev gripen, bunden och förd fram för
högprästen samt för landets överdomare.

22. Och det begav sig, att högprästen sade till honom: "Varför går du
omkring och förvänder Herrens vägar? Varför säger du till detta folk, att
ingen Kristus skall komma och avbryta deras förlustelser? Varför motsäger du
de heliga profeternas alla förutsägelser?"

23. Högprästens namn var Giddonah. Korihor sade till honom: "Emedan jag icke
förkunnar edra fäders dåraktiga traditioner och emedan jag icke lär
människorna att göra sig till trälar under de dåraktiga förordningar och
förrättningar, som forna präster pålade folk i avsikt att tillvälla sig makt
och myndighet över dem och hålla dem i okunnighet, så att de icke skulle
kunna upplyfta sina huvuden utan hållas i förtryck i enlighet med dina ord.

24. I sägen, att detta är ett fritt folk. Se, jag säger, att de äro i
träldom. I sägen, att de gamla profetiorna äro sanna. Se, jag säger, att I
icke veten, att de äro sanna.

25. I sägen, att detta är ett skuldbelastat och fallet folk till följd av en
stamfaders överträdelse. Se, jag säger, att ett barn icke är skyldigt för
sina föräldrars skull.

26. I sägen även, att Kristus skall komma. Men se, jag säger, att I icke
veten, att en Kristus skall komma. I sägen även, att han skall dö för
världens synder.

27. Sålunda fören I detta folk vilse med edra fäders dåraktiga traditioner
efter edra egna önskningar. I förtrycken dem och så att säga hållen dem i
träldom, på det I måtten kunna frossa genom deras händers arbete, medan de
icke våga med frimodighet upplyfta sina ögon eller åtnjuta sina rättigheter
och förmåner.

28. Ja, de våga ej begagna det som är deras eget av fruktan för att förtörna
sina präster, vilka hålla dem under oket efter sina önskningar samt genom
sina traditioner, drömmar, infall och syner samt föregivna hemligheter hava
inbillat dem att de, om de icke rättade sig efter deras ord, skulle förtörna
någon okänd varelse, vilken de säga är Gud - en varelse, som aldrig har
blivit sedd eller känd, som aldrig har varit och aldrig skall bliva till."

29. När nu högprästen och överdomaren märkte hans hjärtas hårdhet, ja, när
de sågo, att han ville häda Gud, ville de ej svara på hans ord, utan de läto
binda honom och överlämnade honom i rättstjänarnas händer och skickade honom
till Zarahemlas land, på det han skulle föras fram för Alma och överdomaren,
som var hela landets styresman.

30. När han framfördes för överdomaren, fortsatte han att tala på samma sätt
som i Gideons land, ja, han fortsatte att häda.

31. Han stod upp med stora svulstiga ord framför Alma, och han utfor i
smädelser emot prästerna och lärarna och beskyllde dem för att vilseleda
människorna med sina fäders enfaldiga traditioner för att själva kunna
frossa på andras arbete.

32. Då sade Alma till honom: "Du vet, att vi ingalunda mätta oss på dessa
människors arbete, ty se, jag har ända från början av domarnas regering
tills nu arbetat med mina egna händer för mitt uppehälle, oaktat mina många
resor runt omkring i landet för att predika Guds ord för mina medmänniskor.

33. Oaktat det myckna arbete jag utfört i kyrkan har jag aldrig mottagit så
mycket som en enda senine för mitt arbete, ej heller någon av mina bröder,
utom när de suttit som domare, och då hava vi endast mottagit i enlighet med
vad lagen bestämmer som ersättning för vår tid.

34. Men om vi icke erhålla något för vår verksamhet i kyrkan, vad vinning
hava vi då av vårt arbete i kyrkan utom den, att vi predika sanningen för
att kunna fröjda oss över våra bröders glädje.

35. Varför säger du då, att vi predika för våra medmänniskor för att erhålla
vinning när du själv vet, att vi icke erhålla någon vinning? Tror du nu, att
vi bedraga detta folk och att det förorsakar sådan glädje i deras hjärtan?"

36. Korihor svarade honom: "Ja."

37. Då frågade Alma honom: "Tror du, att det finnes en Gud?"

38. Han svarade: "Nej."

39. Alma sade till honom: "Förnekar du åter, att det finnes en Gud? Förnekar
du även Kristus? Ty se, jag säger dig, att jag vet, att det finnes en Gud
och även att Kristus skall komma.

40. Men vad bevis har du för att det icke finnes någon Gud, eller att
Kristus icke kommer? Jag säger dig, att du intet har utom ditt eget ord.

41. Men se, jag har allt till vittne att detta är sant, och sammalunda har
du allt som betygar för dig att det är sant eller förnekar du det? Tror du
att dessa ting äro sanna?

42. Se, jag vet, att du tror, men du är besatt av en lögnens ande, och du
har utdrivit Guds Ande, så att den icke har någon plats i dig. Djävulen har
emellertid makt över dig, och han för dig omkring och tänker ut planer att
förgöra Guds barn."

43. Då svarade Korihor Alma: "Om du vill giva mig ett tecken, som övertygar
mig om att det finnes en Gud och visar mig att han har makt, skall jag tro,
att dina ord äro sanna."

44. Men Alma sade till honom: "Du har haft tillräckligt med tecken. Vill du
fresta din Gud? Säger du: 'Giv mig ett tecken,' när du har alla dessa dina
bröders vittnesbörd, förutom de heliga profeternas? Skrifterna ligga framför
dig, och dessutom tyder allting på att det finnes en Gud, ja, hela jorden
och allt vad därpå är, dess rörelse och alla planeterna i sina regelbundna
banor betyga, att det finnes en högsta skapare.

45. Dock går du omkring och vilseleder dessa människors hjärtan och påstår
ibland dem, att det icke finnes någon Gud? Kan du ännu neka, emot alla dessa
vittnen?" Och han sade: "Jag nekar, med mindre du kan visa mig ett tecken."

46. Alma sade till honom: "Se, jag är bedrövad för ditt hjärtas hårdhets
skull, och emedan du ännu vill motsätta dig sanningens ande, så att din själ
kan gå förlorad.

47. Och dock är det bättre, att din själ går förlorad, än att du blir ett
verktyg till att föra många själar ned i fördärv medelst dina lögner och
dina söta ord. Om du därför åter förnekar Gud, se då skall han slå dig, så
att du skall bliva stum, så att du aldrig mer skall öppna din mun, och du
skall icke mera kunna bedraga detta folk."

48. Då sade Korihor till honom: "Jag förnekar ej en Guds tillvaro, men icke
heller tror jag, att det finnes en Gud. Jag påstår vidare, att du icke vet,
att det finnes en Gud, och med mindre du visar mig ett tecken, tror jag ej."

49. Nu sade Alma till honom: "Detta giver jag dig till ett tecken: Du skall
bliva stum enligt mina ord. Jag säger i Guds namn, att du skall bliva stum,
så att du icke mera skall kunna tala."

50. När Alma hade sagt dessa ord, blev Korihor slagen med stumhet, så att
han icke kunde yttra ett ord, enligt vad Alma hade sagt.

51. När nu överdomaren förstod detta, räckte han ut sin hand och skrev till
Korihor sålunda: "Är du nu övertygad om Guds makt? På vem skulle Alma,
enligt din önskan, hava uppenbarat sitt tecken? Var det din mening, att han
borde hava skadat andra för att bevilja dig ett tecken? Se, han har givit
dig ett tecken och vill du fortfarande disputera därom?"

52. Men Korihor räckte ut sin hand och skrev sålunda: "Jag vet, att jag är
stum, ty jag kan ej tala, och jag vet, att intet annat än Guds makt har
kunnat göra detta mot mig. Ja, jag visste även förut, att det finnes en Gud.

53. Men se, djävulen bedrog mig, ty han uppenbarade sig för mig i en ängels
skepnad och sade till mig: 'Gå och för detta folk tillbaka, ty de hava alla
gått vilse efter en okänd Gud.' Och han sade till mig: 'Det finnes ingen
Gud.' Ja, han ingav mig vad jag skulle säga, och jag har upprepat hans ord.
Det gjorde jag, emedan de behagade det köttsliga sinnet, och jag predikade
dem och hade stor framgång, och slutligen trodde jag själv, att de voro
sanna. För denna orsaks skull stred jag emot sanningen ända tills jag bragte
denna stora förbannelse över mig."

54. När han hade sagt detta, bönföll han Alma om att bedja för honom till
Gud, på det förbannelsen måtte borttagas ifrån honom.

55. Men Alma sade till honom: "Om denna förbannelse skulle tagas bort ifrån
dig, skulle du åter vilseleda dessa människors hjärtan och fördenskull skall
det ske dig som Herren vill."

56. Och förbannelsen togs icke ifrån Korihor, utan han blev utstött och gick
omkring från hus till hus och tiggde för sitt uppehälle.

57. Underrättelsen om det som hänt Korihor spriddes genast över hela landet,
ja, en kungörelse utsändes av överdomaren till hela befolkningen i landet,
vari de, som hade antagit Korihors ord, förmanades att genast omvända sig,
så att de icke skulle drabbas av samma domar.

58. Och det begav sig, att de alla blevo övertygade om Korihors ondska.
Därför omvände de sig alla till Herren, och detta gjorde slut på den
orättfärdighet, som Korihor hade infört. Och Korihor gick omkring från hus
till hus och bad om föda för att uppehålla livet.

59. Då han gick omkring ibland folket, det är, ibland ett folk, som skilt
sig från nephiterna och som kallade sig zoramiter, emedan deras ledare var
en man vid namn Zoram - då han alltså gick omkring ibland dem, se, då blev
han kullstött och ihjältrampad.

60. Sålunda se vi dens slut, som förvränger Herrens vägar, och vi se även
att djävulen icke vill bistå sina barn på den yttersta dagen utan raskt
drager dem ned till helvetet.

Kapitel 31

1. Efter Korihors död fick Alma underrättelse om att zoramiterna förvrängde
Herrens vägar, och att Zoram, deras ledare, vilseledde sitt folks hjärtan,
så att de föllo ned och tillbådo stumma avgudar, varför det gjorde honom ont
i hjärtat att de voro så orättfärdiga.

2. Ty det förorsakade Alma stor sorg att veta, att det fanns orättfärdighet
ibland hans folk, och hans hjärtas bedrövelse var mycket stor med anledning
av zoramiternas skilsmässa från nephiterna.

3. Zoramiterna hade nu samlat sig tillsammans i ett land, som de kallade
Antionum, vilket var beläget öster om Zarahemlas land, nära havskusten söder
om Jershons land, vilket även söderut gränsade till ödemarken, vilken var
full av lamaniter.

4. Nu fruktade nephiterna storligen, att zoramiterna skulle sätta sig i
förbindelse med lamaniterna, och att nephiterna därigenom skulle kunna
tillfogas stor förlust.

5. Emedan ordets predikan hade den verkan att leda åhörarna till att göra
det som var rätt - ja, emedan den gjorde ett mycket kraftigare intryck på
människornas sinnen än svärdet eller något annat som hade hänt dem - trodde
Alma, att det nu skulle vara rådligt att försöka Guds ords kraft på dem.

6. Därför valde han Ammon, Aron och Omner. Himni lämnade han kvar i kyrkan i
Zarahemla, men de tre första tog han med sig och likaledes Amulek och
Zeezrom, vilka voro i Melek. Han tog även med sig två av sina söner.

7. Men den äldste av sönerna tog han icke med sig. Hans namn var Helaman,
och namnen på dem han tog med sig voro Shiblon och Corianton. Dessa voro
namnen på dem som gingo med honom till zoramiterna för att predika ordet för
dem.

8. Zoramiterna hade avvikit från nephiterna och därför hade Guds ord blivit
predikat för dem.

9. Men de hade fallit i stora villfarelser, ty de ville icke hålla Guds bud
och stadgar enligt Moses' lag.

10. Ej heller ville de iakttaga kyrkans påbud om att dagligen bedja och
anropa Gud, på det de icke skulle falla i frestelse.

11. Ja, slutligen förvrängde de Herrens vägar i många ting. Därför foro Alma
och hans bröder till deras land för att predika ordet för dem.

12. När de nu hade kommit in i landet, se, då funno de till sin stora
förvåning, att zoramiterna hade byggt synagogor och att de samlades en dag i
veckan, vilken de kallade Herrens dag, och de tillbådo Gud på ett sätt, som
Alma och hans bröder aldrig förr hade sett.

13. De hade nämligen uppfört en plattform mitt i sin synagoga, en ställning
att stå på, vilken reste sig högt över huvudet, och överst på plattformen
kunde endast en enda person få rum.

14. Därför måste den som önskade tillbedja Gud komma fram och ställa sig
överst på denna plattform och uträcka sina händer emot himmelen och ropa med
hög röst och säga:

15. "Helige, helige Gud! Vi tro, att du är Gud, och vi tro, att du är helig
och att du var en ande och att du är en ande och att du skall förbliva en
ande evinnerligen.

16. Helige Gud! Vi tro, att du har skilt oss från våra bröder, och vi tro
icke våra bröders traditioner, vilka överlämnades åt dem till följd av deras
fäders barnslighet, men vi tro, att du har utvalt oss till att vara dina
heliga barn, och likaledes att du har låtit oss veta, att ingen Kristus
kommer.

17. Men du är densamme i går, i dag och evinnerligen, och du har utvalt oss
att bliva frälsta, medan alla runt omkring oss äro utvalda att av din vrede
nedkastas till helvetet. För denna helighet, o Gud, tacka vi dig, och vi
tacka dig även för att du har utvalt oss, så att vi icke skola förvillas av
våra bröders dåraktiga traditioner, vilka tvinga dem att tro på Kristus och
därigenom leda deras hjärtan långt bort från dig, vår Gud.

18. Och återigen tacka vi dig, o Gud, att vi äro ett utvalt och heligt folk.
Amen."

19. När Alma och hans bröder och hans söner hade hört dessa böner, voro de
mycket förvånade.

20. Ty se, varje man gick fram och uppsände samma böner.

21. Och plattformen kallades av dem Rameumpton, vilket översatt betyder: Den
heliga plattformen.

22. Från denna plattform uppsände de, varje man, precis samma bön till Gud.
De tackade sin Gud, att de voro utvalda av honom och att han icke bortförde
dem medelst deras bröders traditioner, och att deras hjärtan icke
bortstulits till tro på tillkommande ting, om vilka de intet visste.

23. När nu alla de församlade hade uppsänt tacksägelse på detta sätt,
återvände de till sina hem och talade icke ett ord om sin Gud igen förrän de
åter hade samlat sig vid den heliga plattformen för att på sitt sätt
uppsända tacksägelse.

24. När nu Alma såg detta, bedrövades hans hjärta, ty han såg, att de voro
ett ont och egensinnigt folk. Ja, han såg att deras hjärtan åtrådde guld,
silver och alla slags fina saker.

25. Ja, han såg även att deras hjärtan voro upplyftade i sin stolthet och
hängivna åt självberöm.

26. Och han upplyfte sin röst mot himmelen och ropade och sade: "O huru
länge, o Herre, skall du tåla, att dina tjänare skola bo här nere i köttet
för att se så stor ondska ibland människobarnen?

27. Se, o Gud, de ropa till dig, och dock äro deras hjärtan uppslukade av
deras stolthet! Se, o Gud, de ropa till dig med sina munnar, medan de äro
uppblåsta i högsta grad av världens fåfängligheter!

28. Se, o min Gud, deras kostbara kläder och deras hårlockar och deras
armband och deras guldprydnader och alla de dyrbarheter med vilka de äro
utsmyckade! Se, deras hjärtans åtrå är till sådant, och dock ropa de till
dig och säga: 'Vi tacka dig, o Gud, ty vi äro ditt utvalda folk medan andra
skola förgås.'

29. Ja, de säga, att du har kungjort för dem, att ingen Kristus skall komma.

30. O Herre Gud! Huru länge skall du tåla sådan ondska och orättfärdighet
ibland detta folk? O Herre, vill du giva mig styrka att uthärda mina
skröpligheter, ty jag är svag, och sådan ondska ibland detta folk smärtar
min själ.

31. O Herre, mitt hjärta är mycket bedrövat. Vill du trösta min själ i
Kristus? O Herre, vill du förläna mig styrka till att med tålamod uthärda de
lidanden, som jag måste utstå till följd av dessa människors orättfärdighet?

32. O Herre, vill du trösta min själ och giva mig framgång och likaledes
mina medarbetare, som äro med mig, ja, Ammon, Aron och Omner och även Amulek
och Zeezrom och även mina två söner, ja, trösta alla dessa, o Herre! Ja,
vill du trösta deras själar i Kristus.

33. Vill du förläna dem styrka att uthärda sina lidanden, vilka de skola
utstå till följd av dessa människors missgärningar.

34. O Herre! Vill du förunna oss framgång i att åter föra dem tillbaka till
dig i Kristus.

35. Se, o Herre, deras själar äro dyrbara, och många av dem äro våra bröder.
Därför giv oss, o Herre, kraft och visdom, att vi kunna åter föra dessa våra
bröder till dig."

36. När Alma hade sagt dessa ord, lade han sina händer på dem som voro med
honom, och se, när han så gjorde, blevo de fyllda med den helige ande.

37. Därefter skildes de från varandra och bekymrade sig ej om vad de skulle
äta eller vad de skulle dricka eller vad de skulle kläda sig med.

38. Herren sörjde för dem, så att de icke skulle hungra, ej heller törsta.
Ja, han gav dem även styrka, så att de icke skulle undergå något slags
lidande, som icke blev till glädje i Kristus. Och detta skedde nu i enlighet
med Almas bön, emedan han bad troende.

Kapitel 32

1. Och det begav sig, att de gingo ut och började predika Guds ord för
befolkningen. De inträdde i deras synagogor och i deras hus, ja, predikade
även ordet på gatorna.

2. Efter mycket arbete ibland dem började de hava framgång ibland den
fattiga delen av befolkningen, ty se, dessa voro utstötta ur synagogorna för
sina kläders tarvlighets skull.

3. Fördenskull fingo de ej komma in i deras synagogor för att tillbedja Gud,
utan de ansågos som orena. De voro fattiga, ja, deras bröder höllo dem för
intet, emedan de voro utblottade på denna världens gods och även voro
fattiga i hjärtat.

4. När nu Alma undervisade och talade till folket på en kulle kallad Onidah,
kom en stor skara till honom, bestående av sådana som vi omtalat, vilka voro
fattiga i hjärtat till följd av brist på världsliga ägodelar.

5. De kommo till Alma och den som var främst ibland dem sade till honom:
"Se, vad skola dessa mina bröder göra, ty de äro föraktade av alla människor
för sin fattigdoms skull, ja, i synnerhet av våra präster, ty de hava
utstött oss ur våra synagogor, på vilka vi utfört en stor del byggnadsarbete
med våra egna händer. De hava utstött oss för vår stora fattigdoms skull,
och vi hava intet ställe, där vi kunna tillbedja vår Gud. Vad skola vi
göra?"

6. När Alma hörde detta, vände han sig om så att han såg honom i ansiktet på
nära håll och blev glad över vad han såg, ty han såg, att deras lidna
oförrätter hade i sanning ödmjukat dem, och att de voro redo att höra ordet.

7. Därför sade han ej mera till den andra skaran, men han uträckte sin hand
och tilltalade dem som han såg. De voro i sanning ångerfulla, och till dem
sade han:

8. "Jag ser, att I ären nedslagna i hjärtat, och om så är, lyckliga ären I.

9. Se, eder broder har frågar: 'Vad skola vi göra, ty vi äro utstötta ur
våra synagogor, så att vi icke kunna tillbedja vår Gud?'

10. Se, jag frågar eder: Tron I, att I icke kunnen tillbedja Gud annorstädes
än i edra synagogor?

11. Vidare vill jag fråga: Tron I, att I icke haven tillåtelse att dyrka Gud
oftare än en gång i veckan?

12. Jag säger eder, att det är lyckligt att I haven blivit utstötta ur edra
synagogor, så att I blivit ödmjuka och kunnen lära eder visdom, ty det är
nödvändigt att lära sig visdom. Ty emedan I blivit utstötta, så att I ären
föraktade av edra bröder för eder stora fattigdoms skull, ären I nedstämda i
edra hjärtan och I ären nödsakade att vara ödmjuka.

13. Emedan I nu ären nödsakade att vara ödmjuka, lyckliga ären I, ty om en
människa är tvungen att vara ödmjuk, söker hon måhända omvända sig och var
och en som omvänder sig skall finna barmhärtighet, och den som finner
barmhärtighet och är ståndaktig intill änden, densamme skall bliva frälst.

14. Och som jag sade till eder, att emedan I voren tvungna att ödmjuka eder,
voren I välsignade, tron I icke då, att de som i sanning ödmjuka sig för
ordets skulle äro ännu mera välsignade?

15. Jo, den som uppriktigt ödmjukar sig och omvänder sig från sina synder
och är ståndaktig intill änden, han skall bliva välsignad, ja, mycket mera
välsignad än de som tvingas att vara ödmjuka till följd av sin stora
fattigdom.

16. Därför, välsignade äro de, som ödmjuka sig utan att vara tvungna att
vara ödmjuka, eller rättare med andra ord: Välsignad är den, som tror på
Guds ord och låter döpa sig utan motsträvighet i hjärtat, ja, utan att vara
tvungen att få kännedom om ordet eller vara tvingad att veta, innan de vilja
tro.

17. Ja, många säga: 'Om du vill visa oss ett tecken från himmelen, skola vi
veta förvisso. Då skola vi tro.'

18. Nu frågar jag: Är detta tro? Se, jag säger: Ingalunda, ty om en människa
vet något, så har hon intet skäl att tro det, ty hon vet det.

19. Och huru mycket mera fördömd är icke den som vet Guds vilja och icke gör
den, än den som endast tror, eller endast har grund till att tro, och då
faller i överträdelse!

20. Dömen I härom! Se, jag säger till eder, att det å ena sidan är precis
som å den andra och att varje människa skall få efter sina gärningar.

21. Och nu, som jag sade om tro - tro är icke att hava fullkomlig kunskap om
något. Om I därför haven tro, så haven I hopp om ting, som icke synes men
dock äro verkliga.

22. Se, nu säger jag eder och jag önskar att I skolen minnas, att Gud är
barmhärtig emot alla som tro på hans namn. Därför vill han först att I
skolen tro, ja, på hans ord.

23. Han meddelar människorna sitt ord genom änglar, ja, icke blott åt män
utan även åt kvinnor. Och detta är icke allt. Även små barn få många gånger
ord sig givna vilka förbrylla de visa och lärda.

24. Nu, mina älskade bröder! Alldenstund I haven begärt att få veta av mig
vad I skolen göra, emedan I ären utstötta och föraktade, önskar jag säga,
att I icke skolen mena, att jag ämnar döma eder utom i enlighet med det som
är sant.

25. Ty jag menar ej, att I alla haven blivit tvungna att ödmjuka eder, ty
jag tror i sanning, att det finnes några ibland eder, som skulle ödmjuka sig
i vilka omständigheter de än månde befinna sig.

26. Nu, såsom jag sade angående tron - att tro icke är fullkomlig kunskap -
så är det även med mina ord. I kunnen icke till att börja med hava
fullkomlig kunskap om att de äro vissa, lika litet som tro är fullkomlig
kunskap.

27. Men se, om I viljen vakna upp och väcka eder själsförmåga, så att I
kunnen undersöka mina ord och utöva en smula tro, ja, även om I icke kunnen
göra mera än önska att tro, så låten denna önskan verka i eder till dess I
tron så mycket, att I kunnen giva en del av mina ord rum i edra hjärtan.

28. Nu vilja vi jämföra ordet med ett frö. Om I given rum, så att man kan så
ett frö i edert hjärta, se, om det är ett verkligt frö eller ett gott frö,
och I icke kasten det ut medelst eder otro, vilken gör att I motsätten eder
Herrens Ande, se, då skall det börja svälla i edra bröst, och när I kännen
dessa svällningsrörelser, då skolen I strax säga inom eder själva: 'Det
måste så vara, att detta är ett gott frö, eller att ordet är gott, ty det
har börjat utvidga min själ, ja, det har börjat upplysa mitt förstånd. Det
har börjat att bliva mig välbehagligt.'

29. Se, skulle det icke styrka eder tro? Jag säger eder: Jo. Icke desto
mindre har ordet ej uppvuxit och blivit fullkomlig kunskap.

30. Men se, när fröet sväller och spirar och börjar växa, måste man säga att
det är gott, ty se det sväller och spirar och börjar växa.

31. Se, ären I förvissade om att detta är ett gott frö? Jag säger eder: Ja,
ty varje frö ger efter sin egen avbild.

32. Om därför ett frö växer, så är det gott, men om det icke växer, så är
det icke gott, varför det bortkastas.

33. Se nu, emedan I haven gjort försöket och sått fröet, och det sväller och
spirar och börjar växa, så måsten I veta, att det är gott.

34. Men se, är nu eder kunskap fullkomlig? Ja, eder kunskap är fullkomlig
beträffande denna enda sak, och eder tro ligger i dvala, och detta emedan I
haven kunskap, ty I veten, att ordet har utvidgat edra själar, och I veten
även, att det har spirat upp så att edert förstånd börjar bliva upplyst och
edra sinnen börja utvidgas.

35. O, är detta då icke verkligt? Jag säger eder: Jo, emedan det är ljus,
och vadhelst är ljus är gott, emedan det kan urskiljas och fördenskull
måsten I veta, att det är gott. Nu se, är eder kunskap fullkomlig, när I
haven njutit av detta ljus?

36. Se, jag säger eder: Nej. Ej heller bören I åsidosätta eder tro, ty I
haven endast utövat eder tro till att så fröet och göra ett försök att få
veta om fröet är gott.

37. Se, när trädet börjar växa, skolen I säga: 'Låtom oss vårda det med stor
omsorg, på det det må slå rot och växa upp och bära frukt åt oss.' Nu se, om
I vården det med stor omsorg, så skall det slå rot och växa upp och bära
frukt.

38. Men om I försummen trädet och icke dragen försorg om dess vård, se, då
kan det ej slå rot, och när solens hetta kommer och torkar ut det, vissnar
det bort, emedan det icke har någon rot, och I rycken upp och kasten bort
det.

39. Detta sker nu icke emedan fröet icke var gott, ej heller emedan dess
frukt icke skulle hava varit önskvärd, utan emedan eder jordmån är ofruktbar
och I icke viljen vårda trädet, och fördenskull kunnen I icke hava någon
frukt därav.

40. Sammalunda, om I icke viljen vårda ordet och med trons öga skåda framåt
till frukten därav, så kunnen I aldrig plocka frukten av livets träd.

41. Men om I viljen vårda ordet, ja, genom eder tro vårda trädet med stor
flit och med tålamod, när det börjar växa, samt skåda framåt till frukten
därav, skall det slå rot, och se, det skall bliva ett träd, som uppväxer
till evigt liv.

42. Och emedan I med flit, tro och tålamod haven vårdat ordet, så att det
kunde slå rot i eder, skolen I i sinom tid få plocka frukten därav, vilken
är mycket dyrbar, smakligare än allt som är sött och vitare än allt som är
vitt, ja, renare än allt som är rent. I skolen förpläga eder med denna
frukt, tills I ären mättade. I skolen icke hungra, ej heller skolen I
törsta.

43. Då skolen I, mina bröder, skörda lönen för eder tro, flit, edert tålamod
och eder långmodighet i att vänta på att trädet skall bära frukt åt eder."

Kapitel 33

1. När nu Alma hade talat dessa ord, skickade de bud till honom med begäran
att få veta, huruvida de skulle tro på en enda Gud för att erhålla denna
frukt om vilken han hade talat eller huru de skulle kunna så fröet, eller
ordet, varom han hade talat, vilket han sade måste bliva sått i deras
hjärtan, eller på vad sätt de skulle börja utöva sin tro.

2. Alma sade till dem: Se, I haven sagt, att I icke kunnen tillbedja eder
Gud, emedan I blivit utstötta från edra synagogor. Men se, jag säger eder,
att om I tron, att I icke kunnen tillbedja Gud, så faren I i hög grad vilse,
och I bören rannsaka skrifterna. Om I menen, att de hava lärt eder detta,
förstån I dem icke.

3. Kommen I ihåg vad I haven läst om det Zenos, den forne profeten, har sagt
beträffande bön och tillbedjan?

4. Ty han sade: 'Du är barmhärtig, o Gud, ty du har hört min bön, till och
med när jag var i ödemarken, ja, du var barmhärtig, när jag bad för dem som
voro mina fiender, och du förvandlade dem, så att de blevo vänligt sinnade
mot mig.

5. Ja, o Gud, du var barmhärtig mot mig, när jag ropade till dig på min
åker, när jag åkallade dig i min bön, och du bönhörde mig.

6. Och åter, o Gud, när jag återvände till mitt hus, bönhörde du mig, när
jag bad.

7. När jag gick in i min kammare, o Herre, och bad till dig, bönhörde du
mig.

8. Ja, du är barmhärtig emot dina barn, när de åkalla dig på det de må bliva
hörda av dig och icke av människor, och du bönhör dem.

9. Ja, o Gud, du har varit barmhärtig emot mig och hört mina rop mitt i dina
församlingar.

10. Ja, du har även hört mig när jag varit utstött och blivit föraktad av
mina fiender. Ja, du hörde mina rop och blev vred på mina fiender, och du
hemsökte dem i din vrede med hastig ödeläggelse.

11. Du bönhörde mig för mina lidandens och min uppriktighets skull, och det
är på grund av din Son som du sålunda har varit barmhärtig mot mig. Därför
vill jag åkalla dig i alla mina lidanden, ty i dig har jag glädje, emedan du
har bortvänt dina domar från mig för din Sons skull.'"

12. Nu frågade Alma dem: "Tron I de skrifter, som skrivits av forna tiders
män?

13. Om I tron dem, måsten I tro vad Zenos har sagt, och han sade: 'Du har
bortvänt dina domar för din Sons skull.'

14. Se nu, mina bröder, önskar jag fråga om I haven läst skrifterna? I så
fall, huru kunnen I tvivla på Guds Son?

15. Ty det står ej skrivet, att det var blott Zenos, som talade om detta,
utan att även Zenock talade därom.

16. Ty se, han sade: 'Du, o Herre, är vred på detta folk emedan de icke
vilja förstå din barmhärtighet, som du visat dem för din Sons skull.'

17. Och nu sen I, mina bröder, att en andra profet i forna tider har vittnat
om Guds Son, och emedan folket icke ville förstå hans ord, stenade de honom
till döds.

18. Men se, detta är icke allt. Dessa äro icke de enda, som hava talat om
Guds Son.

19. Se, Moses talade om honom, ja, en förebild upprestes i öknen, på det var
och en som ville se på den skulle få leva. Och många sågo och levde.

20. Men de som förstodo meningen med detta voro få, emedan mångas hjärtan
voro hårda. Och många voro så förhärdade, att de icke ville se, varför de
omkommo. Skälet varför de icke ville se var, att de icke trodde, att det
skulle bota dem.

21. O, mina bröder! Om I kunden bliva botade endast genom att se eder
omkring för att återvinna hälsan, skullen I då icke se genast? Skullen I
hellre vilja förhärda edra hjärtan i otro och vara så försumliga, att I icke
skulle se eder omkring utan hellre förgås?

22. I så fall skall vånda drabba eder, men kasten annars edra blickar
omkring och börjen att tro på Guds Son, att han skall komma för att återlösa
sitt folk, att han skall lida och dö för att försona för deras synder och
att han åter skall uppstå ifrån de döda och därigenom åvägabringa
uppståndelsen, så att alla människor skola ställas fram för honom för att
dömas på den yttersta och domens dag, var och en efter sina gärningar.

23. Nu önskar jag, mina bröder, att I skolen plantera detta ord i edra
hjärtan, och att när det börjar svälla, I viljen jämväl vårda det med eder
tro. Se, då skall det bliva ett träd, som växer upp i eder till evigt liv.
Gud give att edra bördor måtte bliva lättade genom glädjen i hans Son! Ja,
allt detta kunnen I göra, om I viljen. Amen.

Kapitel 34

1. När Alma hade talat dessa ord, satte han sig ned på marken, och Amulek
stod upp och började undervisa dem sålunda:

2. "Mina bröder! Jag tror icke det är möjligt, att I kunnen vara okunniga om
det som blivit talat angående Kristi tillkommelse, vilken enligt vad vi lära
är Guds Son. Ja, jag vet, att han predikades för eder rikligen innan eder
avvikelse från oss.

3. Eftersom I haven uttryckt en önskan, att min älskade broder skulle
underrätta eder om vad I borden göra med anledning av edra lidanden, så har
han talat något till eder för att bereda edra sinnen. Ja, han har förmanat
eder att hava tro och tålamod -

4. ja, att I skolen hava tro stor nog att plantera ordet i edra hjärtan för
att försöka utröna dess godhet.

5. Vi hava förstått, att den stora frågan i edra sinnen är, huruvida ordet
gäller Guds Son eller om det icke finnes någon Kristi tillkommelse.

6. I haven även förstått, att min broder har bevisat för eder med många
exempel, att ordet är i Kristus till frälsning.

7. Min broder har anfört Zenos' ord, att återlösning kommer genom Guds Son,
och likaledes Zenocks ord. Han har även citerat Moses för att bevisa, att
dessa ting äro sanna.

8. Se, nu vill jag av mig själv bevittna för eder, att de äro sanna. Se, jag
säger eder, att jag vet, att Kristus skall komma ibland människobarnen för
att påtaga sig sitt folks överträdelser och att han skall försona för
världens synder, ty Herren Gud har talat det.

9. Ty det behöves, att försoning sker, ty enligt den evige Gudens stora plan
måste försoning åvägabringas, annars skulle hela människosläktet
oundvikligen förgås, emedan alla äro förhärdade. I ären alla fallna och
förlorade och måsten förgås, om det icke vore för försoningens skull, som
det var nödvändigt att åvägabringa.

10. Ty det behöves, att ett stort och sista offer göres, ja, ett offer, men
icke ett offer bestående av människa, ej heller av djur, ej heller av fågel
av något slag. Det skall icke vara ett människooffer, utan det måste vara
ett oändligt och evigt offer.

11. Ingen människa finnes, som kan offra sitt eget blod för att försona för
en annans synder. Alltså, om en människa mördar, tager då vår lag, som är
rättvis - jag frågar - hans broders liv? Jag säger eder: Ingalunda.

12. Utan lagen fordrar dens liv, som begått mordet. Alltså kan intet mindre
än oändlig försoning vara tillräcklig för världens synder.

13. Därför behöves det, att ett stort och sista offer göres. Då skall det
ske, eller då höves det, att blodsutgjutelsen upphör. Då fullbordas Moses'
lag, ja, allt skall fullbordas till punkt och pricka, och intet skall gå
förlorat.

14. Se, detta är lagens hela betydelse, och allt pekar på detta stora och
sista offer, och detta stora och sista offer bliver Guds Son, som är oändlig
och evig.

15. Sålunda skall han bringa frälsning till alla dem som tro på hans namn,
och avsikten med detta sista offer är att åvägabringa den innerliga
barmhärtighet, som tillfredsställer rättvisan och bereder människorna medel
varigenom de kunna hava tro att omvända sig.

16. Och sålunda kan barmhärtigheten tillfredsställa rättvisans krav och
sluta dem som omvända sig i beskyddande armar, medan den som icke utövar tro
till omvändelse är utsatt för de krav, som rättvisan enligt hela lagen
ställer. Sålunda kommer den stora och eviga återlösningsplanen endast den
till godo, som har tro till att omvända sig.

17. Måtte därför Gud förläna eder, mina bröder, gåvan att utöva tro till
omvändelse, så att I börjen åkalla hans heliga namn, och då vill han
förbarma sig över eder!

18. Ja, bedjen honom med all kraft om barmhärtighet, ty han är mäktig att
frälsa,

19. ja, ödmjuken eder och hållen ut i bön till honom!

20. Åkallen honom, när I ären på edra betesmarker, för alla edra hjordar!

21. Åkallen honom i edra hus, ja, för hela edert hus, både morgon, middag
och afton!

22. Ja, åkallen honom mot edra fienders makt!

23. Ja, åkallen honom emot djävulen, som är all rättfärdighets fiende!

24. Åkallen honom för grödan på edra åkrar, på det I mån hava välstånd däri!

25. Bedjen för hjordarna på edra betesmarker, på det de må förökas!

26. Men detta är icke allt. I måsten utgjuta edra själar i edra kammare och
i lönndom och i edra ödemarker.

27. Ja, när I icke åkallen Herren, bören I dock låta edra hjärtan varda
fyllda och överflöda i bön till honom utan återvändo för eder välfärd och
för deras välfärd, som omgiva eder.

28. Se, mina älskade bröder, jag säger till eder: Tron icke, att detta är
allt: Ty om I, när I haven gjort allt detta, vänden eder bort från de
behövande och de blottställda och icke besöken de sjuka och lidande samt
icke delen eder egendom, om I haven någon, med dem som stå i behov därav -
jag säger eder, att om I icke gören något av detta, se, då är eder bön
förgäves och gagnar eder intet, och I ären såsom skrymtare, vilka förneka
tron.

29. Fördenskull, om I icke kommen ihåg att vara välgörande, ären I liksom
slagg, vilket smältaren bortkastar (emedan det är värdelöst), varpå det
nedtrampas av människor.

30. Nu, mina bröder, önskar jag, att I kommen fram och bringen den frukt,
som tillhör omvändelsen, sedan I haven mottagit så många vittnen,
alldenstund de heliga skrifterna vittna om detta.

31. Ja, jag önskar, att I skolen komma fram och icke längre förhärda edra
hjärtan, ty se, nu är tiden och dagen för eder frälsning. Om I därför viljen
omvända eder och icke förhärda edra hjärtan, skall den stora
återlösningsplanen ögonblickligen träda i kraft för eder.

32. Ty se, detta liv är tiden, då människorna måste bereda sig att möta Gud,
ja se, detta livets dag är dagen, på vilken människorna skola utföra sina
arbeten.

33. Och nu, såsom jag sagt eder förut, emedan I haven haft så många vittnen,
beder jag eder, att I icke uppskjuten eder bättringsdag ända till det sista.
Denna vårt livs dag är oss nämligen given som förberedelse för evigheten,
och se, om vi icke begagna tiden medan vi äro här i livet, se, då kommer
mörkrets natt och intet arbete kan utföras.

34. I kunnen ej, när I befinnen eder vid denna fruktansvärda vändpunkt säga:
'Jag vill omvända mig, jag vill återvända till min Gud.' Nej! I kunnen icke
säga så, ty samma ande, som är i besittning av edra stofthyddor den stund I
gån ut ur detta liv, samma ande har makt att taga dem i besittning i den
eviga världen.

35. Se, om I haven uppskjutit eder omvändelses dag ända till döden, se, då
haven I blivit underkuvade av den ande, som tillhör djävulen, och han
stämplar eder som sina. Därför har Herrens Ande dragit sig bort ifrån eder
och har icke rum i eder, utan djävulen har all makt över eder. Detta är de
ondas slutliga tillstånd.

36. Jag vet detta, emedan Herren har sagt, att han icke bor i oheliga
tempel, utan att hans boning är i de rättfärdigas hjärtan. Ja, han har även
sagt, att den rättfärdige skall få sätta sig ned i hans rike för att aldrig
mera lämna det, och deras kläder skola bliva renade i Lammets blod.

37. Och nu, mina älskade bröder, önskar jag, att I skolen komma ihåg detta,
och att I skolen fullborda eder frälsning med fruktan inför Gud, samt att I
icke längre förneken Kristi tillkommelse,

38. att I icke mera striden emot den Helige Anden, utan att I mottagen honom
och ikläden eder Kristi namn, att I ödmjukt böjen eder ned i stoftet och
tillbedjen Gud, varhelst I mån vara, i ande och sanning och att I dagligen
leven i tacksägelse för de många barmhärtighetsverk och välsignelser med
vilka han överhopar eder.

39. Ja, jag förmanar eder även mina bröder, att ständigt vara vakande i bön,
på det I icke mån bliva förvillade genom djävulens frestelse, att han icke
måtte överväldiga eder, så att I skolen bliva hans undersåtar på den
yttersta dagen, ty se, han lönar eder icke med något gott.

40. Och nu, mina älskade bröder, önskar jag även förmana eder att hava
tålamod, och att I uthärden allahanda lidanden, att I icke smäden dem som
utkasta eder för eder stora fattigdoms skull, så att I bliven syndare,
liknande dem,

41. utan att I haven tålamod och uthärden edra lidanden med ett fast hopp om
att I en dag skolen få vila eder från alla lidanden."

Kapitel 35

1. När Amulek hade slutat sitt tal, avlägsnade de sig från mängden och kommo
över till Jershons land.

2. Ja, även de andra bröderna kommo över till Jershons land, när de hade
predikat ordet för zoramiterna.

3. När den mera ansedda delen av zoramiterna hade haft rådplägning
sinsemellan om de ord, vilka predikats för dem, vredgades de för ordets
skull, ty det skadade deras yrke. Därför ville de icke hörsamma orden.

4. De skickade bud överallt i landet och församlade hela folket och
rådplägade med dem angående de ord, som talats.

5. Men de styrande och deras präster och lärare läto icke befolkningen veta
vad de önskade, utan i hemlighet utforskade de vad envar hade i sinnet.

6. När de hade fått veta vad envar av folket tänkte, blevo de vilka antagit
vad Alma och hans bröder hade talat utvisade ur landet. De voro många och de
kommo även över till Jershons land.

7. Och det begav sig, att Alma och hans bröder drogo försorg om dem.

8. Då vredgades de som tillhörde zoramiternas folk på Ammons folk i Jershon,
och zoramiternas högste styresman, som var en mycket elak människa, skickade
bud till Ammons folk och fordrade, att de skulle ur sitt land utvisa alla
dem som kommo över till dem från zoramiterna.

9. Och han andades mycket hot emot dem, men Ammons folk fruktade icke deras
ord. Därför utdrevo de dem ej, utan de mottogo alla de fattiga zoramiter,
som kommo över till dem, och de underhöllo dem och klädde dem och gåvo dem
jordegendomar till arvedel, och de utdelade åt dem efter deras behov.

10. Detta uppeggade nu zoramiterna till vrede emot Ammons folk, och de
började umgås med lamaniterna och uppretade även dessa till vrede emot dem.

11. Sålunda började zoramiterna och lamaniterna göra förberedelser till krig
emot Ammons folk och likaledes emot nephiterna.

12. Och sålunda ändades det sjuttonde året av domarnas regering över Nephis
folk.

13. Ammons folk drog ut ur Jershons land och kom över till Meleks land och
lämnade rum i Jershons land för nephiternas härar, så att de skulle kunna
strida emot lamaniternas och zoramiternas härar. Sålunda började ett krig
mellan lamaniterna och nephiterna i det adertonde året av domarnas regering.
En berättelse om deras krig skall givas framdeles.

14. Alma och Ammon och deras bröder och likaledes Almas två söner återvände
till Zarahemlas land, sedan de hade varit redskap i Guds händer till att
förmå många av zoramiterna att omvända sig. Alla som omvände sig från sina
synder blevo utdrivna ur landet, men de hava land till arvedel i Jershons
land, och de hava beväpnat sig för att försvara sig, sina hustrur och barn
och sina jordområden.

15. Men Alma grämde sig över sitt folks ogudaktighet, ja, över krigen,
blodsutgjutelserna och tvisterna, som rådde ibland dem. Han blev storligen
bedrövad i sitt hjärta, emedan han hade varit ute och predikat ordet, eller
sänt ut andra att predika ordet, för alla invånare i varje stad, och han
dock fann, att människornas hjärtan började tilltaga i hårdhet samt att de
blevo förargade, emedan ordet var så strängt.

16. Fördenskull drog han försorg om att hans söner skulle församlas, så att
han kunde giva var och en av dem hans särskilda uppdrag rörande allt det som
tillhör rättfärdighet. Och vi hava en berättelse om de befallningar, han gav
dem enligt hans egna uppteckningar.

Almas befallningar till sin son helaman. Omfattande trettiosjätte och
trettiosjunde kapitlen.

Kapitel 36

1. "Min son, hör mina ord, ty jag ger dig min ed på att om du håller Guds
befallningar, skall du hava framgång i landet.

2. Jag önskar, att du skall göra såsom jag har gjort och komma ihåg våra
fäders fångenskap, ty de voro i träldom, och ingen annan än Abrahams Gud och
Isaks Gud och Jakobs Gud kunde befria dem, och han befriade dem förvisso i
deras lidanden.

3. Nu, o min son Helaman! Se, du är i din ungdom, och därför beder jag dig
att villigt höra mina ord och lära av mig, ty jag vet väl, att var och en
som sätter sin lit till Gud skall få bistånd i sina prövningar, sina
bekymmer och sina lidanden och bliva upphöjd på den yttersta dagen.

4. Jag önskar ej, att du skall tro, att jag vet detta av mig själv -icke av
det timliga utan det andliga sinnet, icke av det köttsliga förståndet utan
av Gud.

5. Se, nu säger jag dig, att om jag icke hade blivit född av Gud, skulle jag
icke hava känt till dessa sanningar, men Gud har uppenbarat dem för mig
genom sin helige ängels mun, icke till följd av min egen värdighet.

6. Ty jag gick omkring i sällskap med Mosiahs söner och försökte nedriva
Guds kyrka, men se, Gud sände sin helige ängel för att hejda oss på vägen.

7. Se, han talade till oss som med tordönets röst, och hela marken darrade
under våra fötter och vi föllo till jorden, ty Herrens fruktan grep oss.

8. Men se, rösten sade till mig: 'Stå upp!' Jag reste mig och stod upp och
jag såg ängeln.

9. Han sade till mig: 'Även om du själv vill omkomma, så försök dock ej mera
att nedriva Guds kyrka.'

10. Och det begav sig, att jag föll till jorden, och under en tidrymd av tre
dagar och tre nätter kunde jag icke öppna min mun, ej heller kunde jag
begagna mina lemmar.

11. Ängeln talade mycket mera till mig, vilket mina bröder men icke jag
hörde, ty när jag hörde orden: 'Även om du själv vill omkomma, så försök
dock ej mera nedriva Guds kyrka', träffades jag av så stor skräck och
bestörtning vid tanken på att jag kanske skulle omkomma, att jag föll till
jorden och hörde ej mera.

12. Men jag plågades av oändligt kval, ty min själ var i högsta grad
söndersliten och plågad av alla mina synder.

13. Ja, jag kom ihåg alla mina synder och missgärningar för vilka jag led
helvetets pina. Ja, jag insåg, att jag hade gjort uppror emot min Gud och
att jag icke hade hållit hans heliga bud.

14. Ja, jag hade även mördat många av hans barn, eller rättare, jag hade
lett dem bort till undergång. Ja, slutligen hade mina missgärningar blivit
så stora, att blotta tanken på att komma fram för min Guds ansikte plågade
min själ med obeskrivlig fasa.

15. O, tänkte jag, om jag kunde bliva fördriven och tillintetgjord, både
själ och kropp, så att jag icke måtte ställas fram för min Guds ansikte för
att dömas av mina gärningar.

16. I tre dagar och tre nätter plågades jag liksom med en fördömd själs
kval.

17. Medan jag sålunda sönderslets av minnet om mina många synder, se, då kom
jag även ihåg, att jag hade hört min fader profetera för människorna, att en
viss Jesus Kristus, en Guds Son, skulle komma för att försona för världens
synder.

18. När denna tanke kommit till mitt sinne, anropade jag honom i mitt
hjärta: 'O, Jesus, du Guds Son, förbarma dig över mig, som är fångad i
bitterhetens galla och innesluten i dödens eviga kedjor.'

19. Se, när jag nu hade tänkt detta, kände jag icke längre mina kval, ja,
jag blev icke mera sönderriven av minnet om mina synder.

20. O, vilken glädje! Vilket underbart ljus jag såg! Ja, min själ var fylld
med glädje, lika stor som min pina varit.

21. Jag säger dig, min son, att det icke kunde finnas något så ihållande
häftigt och så bitande som mitt kval var. Ja, åter säger jag dig, min son,
att det å andra sidan icke kan finnas något som är så intensivt och ljuvligt
som min glädje var.

22. Ja, jag tyckte mig se Gud, liksom vår fader Lehi såg, sittande på sin
tron, omgiven av oräkneliga skaror av änglar, uppställda för att sjunga och
prisa sin Gud. Ja, i min själ längtade jag efter att vara där.

23. Men se, mina lemmar återfingo sin styrka, och jag stod på mina fötter
och kungjorde för folket att jag blivit född av Gud.

24. Ja, från den stunden ända tills nu har jag verkat utan uppehåll för att
förmå själar att omvända sig från sina synder, att låta dem smaka den stora
glädje, som jag smakade, så att även de måtte bliva födda av Gud och fyllda
med den Helige Anden.

25. Ja, se nu, o min son! Herren giver mig utomordentligt stor glädje över
frukten av mitt arbete.

26. Ty förmedelst det budskap han lämnade mig hava många blivit födda av Gud
och smakat liksom jag smakat, och hava sett öga mot öga, såsom jag har sett.
Därför känna de till de ting, varom jag talat, liksom jag känner till dem,
och den kunskap jag har är av Gud.

27. Jag har blivit hjälpt i prövningar och besvärligheter av varje art, ja,
i alla slags lidanden, ja, Gud har befriat mig från fängelse, från bojor och
från död. Ja, jag förtröstar på honom, och han skall fortfarande befria mig.

28. Jag vet, att han skall uppväcka mig på den yttersta dagen och låta mig
bo hos sig i härlighet. Ja, jag vill prisa honom evinnerligen, ty han förde
våra fäder ut ur Egypten och uppslukade egyptierna i Röda havet. Han ledde
våra fäder med sin makt in i det förlovade landet, ja, han befriade dem ur
träldom och fångenskap den ena gången efter den andra.

29. Ja, han förde även våra fäder ut ur Jerusalems land, och förmedelst sin
eviga makt befriade han dem även från träldom och fångenskap den ena gången
efter den andra ända till denna dag. Jag har alltid kommit ihåg deras
fångenskap, ja, du borde även minnas deras fångenskap, såsom jag gjort.

30. Men se, min son, detta är icke allt, ty du borde veta, såsom jag vet,
att om du håller Guds bud, skall du hava framgång i landet, och du borde
även veta, att om du icke vill hålla Guds bud, skall du bliva utestängd från
hans närhet. Detta är nu i överensstämmelse med hans ord.

Kapitel 37

1. Nu, min son Helaman, bjuder jag dig att taga hand om de uppteckningar,
som blivit mig anförtrodda.

2. Jag bjuder dig även att föra detta folks uppteckningar, liksom jag har
gjort, på Nephis plåtar, och helighålla alla de saker, som jag bevarat, på
samma sätt som jag bevarat dem, ty det är i en vis avsikt som de äro
bevarade,

3. och likaledes dessa mässingsplåtar med ingraveringar, vilka utgöra
avskrifter av de heliga skrifterna samt innehålla våra förfäders släkttavlor
ända från begynnelsen.

4. Se, våra fäder hava profeterat, att dessa skulle bliva förvarade och
överlämnade åt eftervärlden från ett släktled till ett annat, samt
fortsättas och förvaras av Herrens hand, till dess de kunde utsändas till
varje nation, släkt, tungomål och folk, så att dessa skulle få kunskap om de
hemligheter, som finnas därpå.

5. Se nu, om de bevaras, måste de bibehålla sin glans, ja, de skola
bibehålla sin glans, ja, sammalunda skola alla de plåtar, vilka innehålla
helig skrift.

6. Nu kan du måhända mena, att detta är dåraktigt av mig, men se, jag säger
dig, att medelst små och enkla medel uträttas mycket stort, och att små ting
många gånger förbrylla den vise.

7. Herren Gud betjänar sig av redskap för att utföra sina stora och eviga
avsikter, och genom mycket små medel förvirrar Herren den vise och
åvägabringar många själars frälsning.

8. Hittills har Gud ansett det vist, att dessa föremål skulle bliva
förvarade, ty se, de hava vidgat detta folks minne, ja, även övertygat många
om deras villovägar och bibringat dem kunskap om deras Gud till deras
själars frälsning.

9. Ja, jag säger dig, att om det icke hade varit för det som
uppteckningarna, vilka finnas på dessa plåtar, innehålla, skulle Ammon och
hans bröder icke hava kunnat övertyga så många tusen lamaniter om att deras
fäders traditioner voro oriktiga. Ja, dessa uppteckningar och deras ord
gjorde, att de omvände sig, det är, bibragte dem kunskap om Herren, deras
Gud, och gjorde att de kunde fröjda sig i Jesus Kristus, sin Återlösare.

10. Och vem vet, om de ej åter skola bliva medlet att bibringa många tusen
av dem, och likaså många tusen av våra styvnackade bröder, nephiterna, som
nu förhärdar sina hjärtan i synd och missgärningar, kunskap om Återlösaren?

11. Om dessa hemligheter har jag ännu icke fått fullkomlig kunskap, och
därför vill jag giva mig till tåls.

12. Vare det nog, om jag endast säger, att de äro förvarade i en vis avsikt,
vilken Gud känner, ty han råder i visdom över alla sina verk, och hans
stigar äro raka och hans bana är ett evigt kretslopp.

13. O, kom ihåg, kom ihåg, min son Helaman, huru stränga Guds bud äro! Ty
han har sagt: 'Om I viljen hålla mina bud, skolen I hava framgång i landet',
men om I icke hållen hans bud, skolen I bliva utestängda från hans närhet.

14. Och kom nu ihåg, min son, att Gud har anförtrott dig dessa saker, vilka
äro heliga och vilka han förvarat som heliga samt vilka han även fortfarande
vill vidmakthålla och bevara i en viss avsikt, som han har, nämligen att
förkunna sin makt för framtida släktled.

15. Och se, nu säger jag dig genom profetians ande, att om du överträder
Guds bud, se, då skola dessa föremål, som äro heliga, tagas ifrån dig genom
Guds makt, och du skall bliva överlämnad åt Satan, så att han får sålla dig
såsom agnar för vinden.

16. Om du däremot håller Guds heliga bud, och beträffande de heliga
föremålen gör det som Herren befaller dig (ty du måste vända dig till Herren
för att få veta vad du skall göra med dem) se, då skall ingen makt på
jorden, ej heller i helvetet, kunna taga dem ifrån dig, ty Gud är mäktig att
hålla alla sina ord,

17. och han vill uppfylla alla sina löften, som han har givit våra fäder.

18. Ty han lovade dem, att han skulle bevara dessa föremål i hans visa
avsikt, på det han måtte kungöra sin makt för framtida släktled.

19. Se, en avsikt har han allaredan uppnått, i det många tusen lamaniter
bibringats kunskap om sanningen, och han har uppenbarat sin makt i dem och
vill vidare uppenbara sin makt i dem för framtida släktled, och fördenskull
måste de förvaras.

20. Därför bjuder jag dig, min son Helaman, att du sorgfälligt gör enligt
alla mina ord, och att du med all flit håller Guds bud såsom de stå skrivna.

21. Nu önskar jag tala till dig om de tjugofyra plåtarna, så att du förvarar
dem, på det att de hemligheter, de mörkrets gärningar eller de hemliga verk,
som utövades av de folk, vilka omkommit, måtte uppenbaras för detta folk,
ja, att alla deras mord och röveri och deras plundringar, all deras ondska
och deras vederstyggligheter måtte bliva uppenbarade för detta folk. Ja, du
måste även förvara dessa uttydare.

22. Ty se, Herren såg, att hans folk började vara verksamma i lönndom, ja,
begå hemliga mord och vederstyggligheter. Herren sade fördenskull, att om de
icke omvände sig, skulle de bliva utrotade från jordens yta.

23. Och Herren sade: 'Jag vill tillreda en sten åt min tjänare Gazelem,
vilken skall stråla fram i mörkret som ett ljus, på det jag må kunna
uppenbara för mitt folk, som tjänar mig, ja, uppenbara deras bröders
gärningar för mitt folk, ja, deras hemliga gärningar, deras gärningar i
lönndom och deras ondska och vederstyggligheter.'

24. Nu, min son, blevo dessa uttydare tillredda, på det Guds ord skulle
uppfyllas, vilka han talade och sade:

25. 'Jag vill draga fram i ljuset ur mörkret alla deras hemliga verk och
deras vederstyggligheter, och om de icke omvända sig, vill jag utrota dem
från jordens yta. Jag vill draga fram deras hemligheter och
vederstyggligheter i ljuset för varje nation, som hädanefter skall besitta
landet.'

26. Och nu, min son, se vi, att de icke omvände sig. Därför hava de blivit
utrotade, och hittills hava Guds ord blivit uppfyllda, ja, deras hemliga
vederstyggligheter hava framdragits ur mörkret och blivit uppenbara för oss.

27. Nu, min son, bjuder jag dig, att du för dig själv behåller alla deras
eder, deras förbund och deras överenskommelser i deras hemliga
vederstyggligheter. Likaså skall du tiga med alla deras tecken och under och
icke tillåta dem som tillhöra detta folk att få veta något därom av fruktan
för att även de skulle falla i mörker och omkomma.

28. Ty se, en förbannelse vilar över hela detta land, att ödeläggelse i
enlighet med Guds makt skall komma över alla dem som göra mörkrets
gärningar, när de äro fullt mogna. Därför önskar jag, att detta folk icke må
omkomma.

29. Fördenskull skall du dölja dessa hemliga planer beträffande deras eder
och deras förbund för detta folk och endast omtala för dem deras ondska,
mord och vederstyggligheter. Du skall lära dem att avsky sådan ondska samt
sådana vederstyggligheter och mord. Du skall också framhålla för dem, att
detta folk omkom till följd av sin ondska, sina vederstyggligheter och mord.

30. Ty se, de mördade alla Herrens profeter som kommo till dem för att tala
med dem om deras missgärningar, och deras blod, vilka de mördade, ropade
till Herren, deras Gud, om hämnd över alla dem som voro deras mördare.
Fördenskull överraskade Guds domar dessa hemlighetsmakare och stiftare av
lönnliga förbindelser.

31. Ja, förbannat vare landet i all evighet för dessa hemlighetsmakare och
stiftare av lönnliga förbindelser, samt hemfallet åt förödelse så framt de
icke omvända sig, innan de äro fullt mogna.

32. Och kom nu ihåg, min son, de ord, som jag har talat till dig! Anförtro
ej dessa hemliga planer åt detta folk utan ingiv dem evig avsky för synd och
orättfärdighet.

33. Predika omvändelse för dem samt tro på Herren Jesus Kristus, lär dem att
ödmjuka sig och att vara saktmodiga och ödmjuka i hjärtat, lär dem att
motstå varje djävulens frestelse medelst sin tro på Herren Jesus Kristus.

34. Lär dem att aldrig tröttna av att göra gott, utan att vara saktmodiga
och ödmjuka i hjärtat, ty sådana skola finna ro för sina själar.

35. O, lägg på minnet, min son, och lär visdom i din ungdom, ja, lär i din
ungdom att hålla Guds bud.

36. Ja, anropa Gud om allt vad du behöver, ja, gör alla dina gärningar för
Herren, och varhelst du begiver dig, gå med Herren, ja, rikta dina tankar på
Herren och giv Herren ditt hjärtas hängivenhet evinnerligen.

37. Rådför dig med Herren i allt vad du gör, så skall han leda dig till det
som är gott. Ja, när du går till vila om aftonen, överlämna dig åt Herren,
på det att han må vaka över dig, när du sover, och när du uppstår om
morgonen, bör ditt hjärta vara fyllt av tacksamhet till Gud, och om du vill
göra allt detta, skall du bliva upphöjd på den yttersta dagen.

38. Nu min son, har jag något att säga angående det som våra fäder kalla ett
klot, eller vägvisare - eller vilket våra fäder kallade Liahona, vilket i
översättning betyder: kompass; och det var Herren som gjorde den.

39. Se, ingen människa kan utföra ett så utomordentligt arbete. Men se, den
hade blivit beredd för att visa våra fäder den riktning de skulle taga i
ödemarken.

40. Den uppfyllde sitt ändamål i enlighet med deras tro på Gud. Om de alltså
hade tro och voro fast övertygade om att Gud kunde påverka dessa visare, så
att de utpekade vägen som de skulle gå, se, då skedde det. Sålunda utfördes
detta underverk, i likhet med många andra, genom Guds makt dag efter dag.

41. Visserligen utfördes dessa under medelst oansenliga hjälpmedel, som icke
desto mindre visade dem underbara resultat. De voro försumliga och glömde
att utöva sin tro och flit, och då upphörde de underbara verkningarna, så
att de icke kunde skrida framåt på sin resa.

42. Därför dröjde de i ödemarken eller färdades icke rätta vägen, utan fingo
lida hunger och törst till följd av sina överträdelser.

43. Och nu, min son, önskar jag, att du skall förstå, att allt detta är
liksom en skuggbild, ty såsom våra fäder icke kunde hava framgång när de
voro försumliga med att giva akt på denna kompass (och denna var något
timligt) så förhåller det sig även med det som är andligt.

44. Ty se, det är lika lätt att giva akt på Kristi ord, som kunna leda dig
raka vägen till evig lycka, som det var för våra fäder att giva akt på denna
kompass, som kunde visa dem raka vägen till det förlovade landet.

45. Och nu frågar jag: Ligger det icke en förebild i detta? Ty lika säkert
som denne vägvisare förde våra fäder, vilka färdades i den angivna
riktningen, till det förlovade landet, lika säkert skola Kristi ord, om vi
följa deras ledning, föra oss bortom denna sorgens dal och in i ett mycket
bättre löftets land.

46. O min son, låtom oss icke vara försumliga, emedan vägen är lätt, ty så
var fallet med våra fäder. Det var nämligen förberett så för dem, att om de
ville se, skulle de få leva, och så är det med oss också. Vägen är beredd,
och om vi vilja se, så kunna vi leva evinnerligen.

47. Nu min son! Se till, att du tager vara på dessa heliga föremål, ja, se
till, att du fäster blicken på Gud och får leva! Gå till detta folk och
förkunna ordet och var allvarlig! Min son, farväl!"

Kapitel 38

1. "Min son, hör mina ord, ty jag säger dig, såsom jag sade till Helaman,
att om du vill hålla Guds bud, skall du hava framgång i landet, men om du
icke vill hålla Guds bud, skall du bliva utestängd från Guds närhet.

2. Och nu min son, hoppas jag, att jag skall hava stor glädje av dig över
din ståndaktighet och trofasthet till Gud, ty eftersom du i din ungdom har
börjat söka efter Herren, din Gud, hoppas jag, att du skall fortfara med att
hålla hans bud, ty välsignad är den som är ståndaktig intill änden.

3. Jag säger dig, min son, att jag allaredan har haft stor glädje av dig på
grund av din trofasthet och din iver samt ditt tålamod och din långmodighet
ibland det zoramitiska folket.

4. Ty jag vet, att du låg fängslad. Ja, jag vet även, att man kastade sten
på dig för ordets skull, och att du uthärdade allt med tålamod, emedan
Herren var med dig, och nu vet du, att det var Herren, som befriade dig.

5. Nu önskar jag, min son Shiblon, att du skall komma ihåg att i samma mån,
som du sätter din lit till Gud, i samma mån skall du bliva befriad från dina
prövningar, dina besvärligheter och dina lidanden, och du skall bliva
upphöjd på den yttersta dagen.

6. Nu min son, vill jag icke, att du skall tro, att jag vet detta av mig
själv. Det är Guds Ande, som bor i mig, som kungör det för mig, ty om jag
icke blivit född av Gud, skulle jag icke hava vetat det.

7. Men se, i sin stora barmhärtighet sände Herren sin ängel att övertyga mig
om att jag måste sluta upp med förstörelseverket ibland hans folk. Ja, jag
har sett en ängel ansikte mot ansikte, och han talade med mig, och hans röst
var som åskan, och den skakade jorden.

8. I tre dagar och tre nätter befann jag mig i bitter pina och själsångest,
och icke förrän jag anropade Herren Jesus Kristus om barmhärtighet, fick jag
förlåtelse för mina synder. Men se, jag anropade honom och fick fred för min
själ.

9. Nu har jag sagt dig detta, min son, på det du må lära visdom, på det du
må lära av mig, att det icke finnes någon annan väg eller något medel,
varigenom människan kan bliva frälst än i och genom Kristus. Se, han är
världens liv och ljus. Se, han är sannings- och rättfärdighetsordet.

10. Och alldenstund du nu har börjat predika ordet, så önskar jag, att du
ville fortsätta med att predika, och jag önskar, att du skall vara flitig
och måttlig i allt.

11. Se till, att du icke förhäver dig och bliver stolt, ja, se till, att du
icke berömmer dig av din egen visdom, ej heller av din stora styrka!

12. Hav frimodighet, men undvik överlägsenhet! Se även till, att du tyglar
alla dina lidelser, så att du må vara fylld med kärlek! Se till, att du icke
är sysslolös!

13. Bed ej såsom zoramiterna bedja, ty du har sett, att de bedja för att
höras av människor och prisas för sin visdom.

14. Säg ej: 'O Gud, jag tackar dig, att vi äro bättre än våra bröder', utan
säg hellre: 'O Herre, förlåt min ovärdighet och kom ihåg mina bröder i
barmhärtighet', ja, erkänn alltid din ovärdighet inför Gud.

15. Herren välsigne din själ och mottage dig på den yttersta dagen i sitt
rike, att där förbliva i frid! Gå nu, min son, och predika ordet för detta
folk. Var allvarlig! Min son, farväl!"

Almas befallningar till sin son Corianton. - Omfattande från det
trettionionde till och med det fyrtioandra kapitlet.

Kapitel 39

1. "Nu, min son, har jag något mera att säga dig än vad jag sagt din broder,
ty se, har du icke lagt märke till din broders ståndaktig het, hans
trofasthet och hans iver att hålla Guds bud? Se, har han icke givit dig ett
gott föredöme?

2. Ty du skänkte icke mina ord så mycken uppmärksamhet som din broder gjorde
ibland det zoramitiska folket. Detta är nu vad jag har emot dig: Du höll
ständigt på att berömma dig av din egen styrka och visdom.

3. Det är icke allt, min son! Du gjorde ofta det som var mig till djup sorg,
ty du övergav din tjänst och gick in i Sirons land vid lamaniternas gränser
för att besöka skökan Isabel.

4. Ja, hon tillistade sig många hjärtan, men det var ingen ursäkt för dig,
min son. Du skulle hava utfört det arbete som anförtrotts dig.

5. Vet du icke, min son, att sådant är en vederstygglighet för Herrens
ansikte, ja, den avskyvärdaste av alla synder, utom den att utgjuta
oskyldigt blod eller att förneka den Helige Anden?

6. Ty se, om du förnekar den Helige Anden, när den en gång har bott i dig,
och du vet att du förnekar honom, se, det är en synd som är oförlåtlig. Ja,
för den som mördar trots ljuset och Guds kunskap, är det icke lätt att
erhålla förlåtelse, ja, jag säger dig, min son, att det icke är lätt för en
sådan att erhålla förlåtelse.

7. Nu, min son, önskar jag till Gud, att du icke hade gjort dig skyldig till
ett så stort brott. Jag skulle ej säga något om dina brott och sarga din
själ, om det icke vore för ditt bästa.

8. Men se, du kan ej dölja dina brott för Gud, och om du icke omvänder dig,
skola de stå som vittnesmål emot dig på den yttersta dagen.

9. Nu, min son, önskar jag, att du omvänder dig och övergiver dina synder
och icke mera följer dina ögons begär utan avstår från allt sådant, ty med
mindre du gör detta, skall du ingalunda inkomma i Guds rike.

10. Jag bjuder dig att besluta dig för att rådfråga dina äldre bröder
angående dina företag, ty se, du är i din ungdom, och du behöver dina
bröders vård. Giv därför akt på deras råd!

11. Låt icke något som är endast tomt och dåraktigt vilseleda dig! Låt icke
djävulen åter förleda ditt hjärta att sällskapa med de ogudaktiga skökorna.
Se, o min son, huru stor ogudaktighet du har bringat över zoramiterna, ty
när de sågo ditt uppförande, vägrade de att tro på mina ord.

12. Och nu säger Herrens Ande till mig: 'Befall dina barn att göra gott, så
att de icke leda många människors hjärtan bort till undergång.' Därför
befaller jag dig, min son, såsom en som fruktar Gud, att avstå från dina
missgärningar,

13. att vända dig till Herren av hela din själ, makt och förmåga, att icke
förleda flera människors hjärtan att göra det som är ont utan hellre gå
tillbaka till dem och erkänna dina fel och den orätt du gjort.

14. Sök ej efter rikedomar, ej heller efter denna världens fåfängligheter,
ty se, du kan ej taga dem med dig.

15. Nu, min son, önskar jag säga dig något angående Kristi tillkommelse. Se,
jag säger dig, att han är den som visserligen skall komma för att borttaga
världens synder, ja, han kommer för att förkunna sitt folk glada budskap om
frälsning.

16. Detta, min son, var nu den andliga verksamhet, vartill du kallades,
nämligen att förkunna dessa glada budskap för detta folk för att bereda
deras sinnen, eller rättare, att frälsning måtte komma till dem, så att de
måtte kunna förbereda sina barns sinnen att höra ordet vid tiden för hans
ankomst.

17. Nu vill jag lugna ditt sinne något angående detta ämne. Se, du undrar
varför dessa sanningar skulle kungöras så långt i förväg. Se, jag frågar
dig: Är icke en själ lika dyrbar för Gud nu som en själ vid Jesu ankomst?

18. Är det icke lika nödvändigt, att frälsningsplanen bliver förkunnad för
detta folk som för deras barn?

19. Är det icke lika lätt för Herren, att nu sända sin ängel att förkunna
dessa glada budskap för oss, som att sända honom till våra barn eller efter
hans tillkommelse?

Kapitel 40

1. Nu, min son, har jag något mera, jag önskar säga dig, ty jag märker, att
du känner dig oviss i ditt sinne angående de dödas uppståndelse.

2. Se, jag säger dig, att ingen uppståndelse skall äga rum - det vill med
andra ord säga, att detta dödliga icke ikläder sig odödlighet, att detta
förgängliga icke ikläder sig oförgänglighet - förrän efter Kristi ankomst.

3. Se, han åvägabringar de dödas uppståndelse. Men se, min son,
uppståndelsen sker ännu ej. Nu uppenbarar jag en hemlighet för dig. Förvisso
finnes det många hemligheter, vilka äro dolda, så att ingen annan än Gud
själv känner dem, men jag kan visa dig en, angående vilken jag med all iver
bett Herren giva mig kunskap - nämligen de dödas uppståndelse.

4. Se, en tid är bestämd för alla, på vilken de skola uppstå ifrån de döda.
Men ingen vet, när den tiden kommer; endast Gud vet den bestämda tiden.

5. Om det nu skall ske endast en gång eller även en andra gång eller en
tredje gång, att människor skola uppstå ifrån de döda betyder intet vad
själva saken beträffar. Gud vet det, och för mig är det nog att veta, att
det så förhåller sig - att en tid är bestämd på vilken alla skola uppstå
ifrån de döda.

6. Men det måste nödvändigtvis finnas ett mellanrum emellan dödsstunden och
tiden för uppståndelsen.

7. Därför frågar jag: Vad bliver det av människornas själar från dödsstunden
till den för uppståndelsen bestämda tiden?

8. Om mera än en tid är bestämd för människorna att uppstå betyder intet, ty
alla dö icke på en gång och det har intet att betyda. Allt är såsom en dag
för Gud, och tid utmätes endast åt människor.

9. Fördenskull är en tid bestämd för människorna, då de skola uppstå från de
döda, och emellan dödsstunden och uppståndelsen gives det ett mellanrum. Och
nu, beträffande vad det bliver av människornas själar med avseende på detta
mellanrum, därom har jag ivrigt bett Herren upplysa mig, och detta är vad
jag fått veta därom.

10. När tiden kommer då alla skola uppstå, skola de veta, att Gud känner
alla de för människan bestämda tidpunkterna.

11. Nu, angående själens tillstånd emellan döden och uppståndelsen. - Se,
jag har av en ängel fått veta, att alla människors andar tagas hem till Gud,
som gav dem liv, så snart de skiljas från den dödliga kroppen, ja, alla
människornas andar, vare sig goda eller onda.

12. Och då skall det ske, att deras andar, som äro rättfärdiga, mottagas i
ett lycksalighetens tillstånd, som kallas paradis, ett vilotillstånd, ett
fridstillstånd, i vilket de skola vila sig från alla sina besvärligheter,
all möda och sorg.

13. Och då skall det ske, att de orättfärdigas andar, de som äro onda, skola
bliva utkastade i det yttersta mörkret - ty se, de hava ingen del eller lott
i Herrens Ande, ty se, de valde onda gärningar hellre än goda, varför
djävulens ande inträdde i dem och tog deras hydda i besittning. - Där skall
det vara gråt, klagan och tandagnisslan för deras egen orättfärdighets
skull, vilken de utövade medan de leddes såsom fångar av djävulens vilja.

14. Detta är det tillstånd vari de ondas själar befinna sig, ja, i mörker
och ett tillstånd av hemsk och fruktansvärd förväntan att Guds brännande
harm och vrede skola drabba dem. Sålunda förbliva de i detta tillstånd,
liksom de rättfärdiga förbliva i paradis, intill tiden för sin uppståndelse.

15. Nu finnes det några som mena, att detta själens tillstånd i lycksalighet
eller elände före uppståndelsen är en första uppståndelse. Ja, jag medger,
att det kan kallas en uppståndelse, denna andens eller själens uppväckelse
och dess överlämnande åt lycksalighet eller elände, i enlighet med de ord
som talats.

16. Se, vidare omtalas en första uppståndelse, en uppståndelse av alla dem
som levat eller som leva eller som skola leva ända till tiden för Kristi
uppståndelse från de döda.

17. Men vi kunna ej antaga, att denna första uppståndelse, som på detta sätt
omtalas, kan vara själarnas uppståndelse och deras överlämnande åt
lycksalighet eller elände. Du kan ej antaga, att detta är vad det betyder.

18. Se, jag säger dig: Ingalunda, utan det betyder deras själars
återförening med kroppen, vilka hava levat från Adams dagar ned till Kristi
uppståndelse.

19. Huruvida nu alla deras själar eller kroppar, om vilka har talats skola
återförenas på samma gång, de onda såväl som de rättfärdiga, därom säger jag
intet. Vare det tillräckligt sagt, att de alla skola komma upp, eller med
andra ord, deras uppståndelse äger rum före de andras, vilka dö efter Kristi
uppståndelse.

20. Nu, min son, säger jag icke, att deras uppståndelse sker vid Kristi
uppståndelse, men se, jag giver det som min mening, att de rättfärdigas
själar och kroppar äro återförenade vid Kristi uppståndelse och hans
himmelsfärd.

21. Men huruvida det sker vid hans uppståndelse eller därefter, det säger
jag icke, men så mycket säger jag, att det gives ett mellanrum mellan döden
och kroppens uppståndelse, ett tillstånd, i vilket själen befinner sig i
lycksalighet eller i elände intill den av Gud bestämda tiden, då de döda
skola komma fram och bliva återförenade - både själ och kropp - samt
framställas för Gud och dömas efter sina gärningar.

22. Ja, detta åvägabringar alltings återställelse, varom profeterna talat.

23. Själen skall återställas åt kroppen och kroppen åt själen, ja, varje lem
och led skall återinsättas i sin egen lekamen. Ja, icke ett huvudhår skall
gå förlorat, utan allting skall återförenas i sin passande och fullkomliga
form.

24. Nu, min son, detta är återställelsen, om vilken profeterna hava talat.

25. Och då skola de rättfärdiga lysa i Guds rike.

26. Men se, en hemsk död drabbar de onda, ty de dö bort ifrån allt sådant
som tillhör rättfärdighet, ty de äro orena, och intet orent kan ärva Guds
rike, utan de bliva utkastade och måste äta av frukterna av sina gärningar
eller sina verk, vilka hava varit onda, och de dricka dräggen i en bitter
kalk.

Kapitel 41

1. Nu, min son, har jag något att säga angående återställelsen, varom har
talats, ty se, några hava förvrängt skrifterna och fördenskull gått vilse.
Jag märker, att du också har känt dig orolig i ditt sinne över detta ämne.
Men se, jag vill förklara det för dig.

2. Jag säger dig, min son, att återställelseplanen är erforderlig på grund
av Guds rättvisa, ty det är nödvändigt, att allting skall återinsättas i sin
behöriga ordning. Se, det är nödvändigt och rättvist enligt Kristi
uppståndelses kraft, att människans själ skall återgivas åt sin kropp och
att varje kroppsdel skall återinsättas på sin plats.

3. Och det är erforderligt på grund av Guds rättvisa, att människor dömas
efter sina gärningar, så att om deras gärningar varit goda här i livet, och
deras hjärtans begär varit goda, de då på den yttersta dagen återfå det som
är gott,

4. men om deras gärningar varit onda, de då skola återfå det som är ont.
Fördenskull skall allting åter iståndsättas i sin egen ordning, vart och ett
i sin naturliga form - dödlighet uppväckas till odödlighet, det förgängliga
till oförgänglighet - eller uppväckas till oändlig lycksalighet för att ärva
Guds rike, eller till ändlöst elände för att ärva djävulens rike, det ena å
ena sidan och det andra å andra sidan.

5. En skall uppväckas till lycksalighet enligt sin åtrå efter lycksalighet,
eller till det som är gott i enlighet med sin åtrå efter det goda, och en
annan till det som är ont efter sin åtrå efter det onda, ty eftersom han
åstundat att göra ont hela dagen i ända, så skall han ock hava sin belöning
av ont, när aftonen kommer.

6. Å andra sidan är det: Om han har omvänt sig från sina synder och önskat
rättfärdighet till sina dagars slut, skall han till belöning få
rättfärdighet.

7. Dessa äro de, som äro återlösta av Herren, ja, dessa äro de, som äro
uttagna och frälsta från den ändlösa mörkrets natt. Sålunda stå eller falla
de, ty se, de äro sina egna domare i fråga om att avgöra huruvida de vilja
göra ont eller gott.

8. Men Guds beslut äro oföränderliga. Därför är vägen beredd, så att den som
vill får vandra på den och bliva frälst.

9. Och se nu, min son! Utsätt dig icke för faran att begå en förbrytelse
till emot Gud med åberopande av de lärosatser, vilka du hittills anfört, när
du vågat synda.

10. Antag ej, att emedan det talas om återställelse, du kan återställas från
synd till lycksalighet. Se, jag säger dig, att ogudaktighet aldrig är
lycksalighet.

11. Min son, alla människor, som befinna sig i ett naturtillstånd, eller låt
mig säga, i ett köttsligt tillstånd, äro i bitterhetens galla och i
orättfärdighetens bojor. De äro utan Gud i världen, och de hava gått i en
riktning motsatt Guds natur, och därför befinna de sig i ett tillstånd, som
är tvärt emot lycksalighetens väsen.

12. Och nu se, betyder ordet återställelse, att man kan taga något som är i
ett naturtillstånd och ställa det i ett tillstånd, som är onaturligt, eller
i ett tillstånd, motsatt dess eget väsen?

13. O, min son, så förhåller det sig ej, utan ordet återställelse betyder
att återförena ont med ont, köttsligt med köttsligt, djävulskt med
djävulskt, gott med det som är gott, rättfärdigt med det som är rättfärdigt,
rättvist med det som är rättvist, barmhärtigt med det som är barmhärtigt.

14. Se fördenskull till, min son, att du är barmhärtig emot dina bröder,
handla rättvist, döm rättfärdigt och gör gott oavlåtligen. Om du gör allt
detta, skall du erhålla din belöning, ja, barmhärtighet skall återgivas dig,
rättvisa skall återgivas dig, rättfärdig dom skall återgivas dig och gott
skall åter bliva din belöning.

15. Ty det som du sänder ut skall återvända till dig och bliva återställt.
Därför betyder ordet återställelse fullständigare fördömelse för syndaren
och alls icke hans rättfärdiggörelse.

Kapitel 42

1. Nu, min son, förnimmer jag att något annat, som du icke förstår, oroar
ditt sinne, och det är rörande Guds rättvisa i syndarens straff, ty du
försöker föreställa dig, att det är orättvist att lämna syndaren i ett
eländigt tillstånd.

2. Men nu, min son, vill jag förklara detta för dig. Ty se, sedan Herren Gud
hade utdrivit våra första föräldrar ur lustgården i Eden för att odla
jorden, varav de voro tagna - ty han drev ut människan och sedan satte han
vid östliga änden av lustgården i Eden keruber och ett ljungande svärd, som
svängde i alla riktningar, för att bevaka livets träd.

3. Nu se vi, att människan blivit som Gud med avseende på vetskapen om gott
och ont, och på det att hon icke skulle uträcka sin hand och även taga av
livets träd samt äta och leva evinnerligen, satte Herren Gud keruber och det
ljungande svärdet, på det att hon icke skulle äta något av frukten.

4. Sålunda se vi, att människan fick tid för att omvända sig, ja, en
prövotid, en tid för att omvända sig och tjäna Gud.

5. Ty se, om Adam genast hade uträckt sin hand och ätit av livets träd,
skulle han hava levat evinnerligen i enlighet med Guds ord, och icke hava
haft någon tid att omvända sig på. Ja, Guds ord skulle även hava blivit om
intet, och den stora frälsningsplanen skulle hava blivit upphävd.

6. Men se, det blev människan förelagt att dö - och såsom de blevo
utestängda från livets träd, skulle de bliva utestängda från hela jorden -
och människan skulle bliva för evigt förlorad, ja, de blevo fallna
människor.

7. Nu ser du härav, att våra första föräldrar blevo utestängda från Herrens
närhet i både timlig och andlig mening. Sålunda se vi, att de blevo lämnade
att följa sin egen vilja.

8. Se, nu var det icke tjänligt, att människan skulle bliva räddad från
denna timliga död, ty det skulle hava omintetgjort den stora
lycksalighetsplanen.

9. Enär själen aldrig kan dö, och fallet hade bibringat hela människosläktet
andlig såväl som timlig död, det är, att de voro utestängda ifrån Herrens
närhet, var det nödvändigt, att människosläktet skulle räddas från denna
andliga död.

10. Ty emedan de blivit köttsliga, sinnliga och djävulska till naturen, blev
detta prövotillstånd ett tillstånd för förberedelse, ja, det blev ett
förberedande tillstånd.

11. Kom nu ihåg, min son, att om det icke vore för återlösningsplanens skull
(om den åsidosättes), skulle deras själar genast efter döden vara olyckliga,
medan de äro utestängda ifrån Herrens närhet.

12. Men nu fanns det intet medel till räddning från detta fallna tillstånd,
vilket människan själv bragte över sig genom sin egen olydnad.

13. Därför kunde återlösningsplanen, enligt rättvisan, icke utföras utom på
det villkor, att människorna i detta prövotillstånd, eller denna
förberedelsetid, omvända sig, ty om det icke vore på dessa villkor, skulle
barmhärtighet icke kunna gagna någon, emedan den skulle tillintetgöra
rättvisans verk. Men rättvisans verk kunna ej tillintetgöras. Om de det
kunde, skulle Gud upphöra att vara Gud.

14. Sålunda se vi, att hela människosläktet var fallet. Människorna voro i
rättvisans våld, ja, Guds rättvisa, vilken bestämde att de skulle vara
utestängda ifrån Guds närhet evinnerligen.

15. Men barmhärtighetens plan kunde ej utföras med mindre en försoning ägde
rum. Fördenskull försonade Gud själv för världens synder för att utföra
barmhärtighetens plan och tillfredsställa rättvisans fordringar, på det att
Gud skulle kunna vara en fullkomlig och rättfärdig Gud och på samma gång en
barmhärtig Gud.

16. Men människorna kunde ej omvända sig, med mindre ett straff, vilket
måste vara lika evigt som själens liv skulle vara, blivit bifogat gent emot
lycksalighetsplanen, vilken också var lika evig som själens liv.

17. Och huru kunde en människa omvända sig, om hon icke skulle synda? Huru
kunde hon synda, om det icke funnes någon lag? Och huru kunde det finnas en
lag, om det intet straff funnes?

18. Men ett straff bifogades och en rättvis lag gavs, vilken åstadkom
samvetskval i människan.

19. Om nu lagen, som säger att den som mördar skall dö, icke vore given,
skulle man då vara rädd för att mista livet, om man mördade?

20. Sammalunda, om ingen lag vore given emot synd, skulle man icke vara rädd
för att synda.

21. Om ingen lag vore given, och människorna syndade, vad kunde rättvisan
eller barmhärtigheten göra, ty de skulle ej hava något krav på den skapade
varelsen.

22. Men en lag är given, ett straff bifogat och omvändelse förunnad, på
vilken omvändelse barmhärtigheten gör anspråk. Annars gör rättvisan anspråk
på den skapade varelsen och tillämpar lagen, och lagen tilldelar straffet.
Om icke så vore, skulle rättvisans verk bliva tillintetgjort, och Gud skulle
upphöra att vara Gud.

23. Men Gud upphör ej att vara Gud, utan barmhärtigheten gör anspråk på den
som omvänder sig, och barmhärtigheten kommer till följd av försoningen, och
försoningen åvägabringar de dödas uppståndelse, och de dödas uppståndelse
bringar människorna tillbaka till Guds närhet. Sålunda få de åter komma fram
för hans ansikte för att dömas efter sina gärningar i enlighet med lag och
rättvisa.

24. Ty se, rättvisan gör anspråk på alla sina fordringar, och även
barmhärtigheten gör anspråk på allt det som är dess eget, och på så sätt kan
ingen utom den verkligt ångerfulle bliva frälst.

25. Vad! Tror du, att barmhärtigheten kan beröva rättvisan något? Jag säger
dig: Ingalunda! Icke ett grand! Om så skede, skulle Gud upphöra att vara
Gud.

26. Men på så sätt utför Gud sina stora och eviga avsikter, vilka voro
beredda från världens grundläggning. Så kommer människornas frälsning och
återlösning och även deras ödeläggelse och elände.

27. Därför, o min son, var och en, som vill komma, han komme och tage av
livets vatten fritt, och den som icke vill komma, är icke nödsakad att
komma, men på den yttersta dagen erhåller han efter sina gärningar.

28. Om han har haft lust att göra ont och icke omvänt sig medan han levde,
skall ont tilldelas honom i överensstämmelse med Guds återställelseplan.

29. Nu önskar jag, min son, att du icke låter dessa frågor vidare oroa dig.
Låt endast dina synder göra dig orolig med den ängslan som leder dig till
omvändelse.

20. O, min son! Jag önskar, att du icke längre förnekar Guds rättvisa.
Försök ej att urskulda dig i allra minsta mån för dina synder genom att
förneka Guds rättvisa, utan låt Guds rättvisa och hans barmhärtighet och
långmodighet hava fullkomligt välde i ditt hjärta och låt det böja dig ned i
stoftet i ödmjukhet.

31. Nu, o min son! Du har blivit kallad av Gud att predika ordet för detta
folk. Gå därför nu, min son, och förkunna ordet med sanning och allvar, så
att du måtte förmå själar att omvända sig, på det att barmhärtighetens stora
plan måtte kunna göra anspråk på dem. Gud give dig enligt mina ord! Amen."

Kapitel 43

1. Och nu begav det sig, att Almas söner gingo ut bland befolkningen för att
förkunna ordet för dem. Även Alma själv ville ej vila sig utan han begav sig
även åstad.

2. Nu vilja vi icke säga mera om deras förkunnelse utom det att de predikade
ordet och sanningen i enlighet med profetians och uppenbarelsens ande, och
de predikade enligt den Guds heliga orden, genom vilken de blivit kallade.

3. Nu återupptager jag berättelsen om krigen mellan nephiterna och
lamaniterna under det adertonde året av domarnas regering.

4. Ty se, det begav sig, att zoramiterna blevo lamaniter. Därför såg det
nephitiska folket vid det adertonde årets begynnelse, att lamaniter na stodo
i begrepp att anfalla dem. De förberedde sig därför på krig, ja, de samlade
sina härar i Jershoms land.

5. Och det begav sig, att lamaniterna kommo med sina tusenden, och de drogo
in i Antionums land, vilket är zoramiternas land, och en man vid namn
Zerahemnah var deras ledare.

6. Eftersom amalekiterna voro ondskefullare och mordlystnare än lamaniterna
själva, tillsatte Zerahemnah överbefälhavare över lamaniterna, och de voro
alla antingen amalekiter eller zoramiter.

7. Men detta gjorde han för att bibehålla deras hat emot nephiterna, så att
han kunde underkuva dem och därigenom fullborda sina avsikter.

8. Ty se, hans avsikt var att upphetsa lamaniterna till vrede emot
nephiterna. Detta gjorde han för att tillvälla sig stor makt över dem samt
för att få nephiterna under sitt välde genom att göra dem till trälar.

9. Men nephiternas plan var att försvara sina jordstycken och hus och sina
hustrur och barn, så att de måtte skydda dem för sina fienders händer, och
likaledes att de måtte bevara sina rättigheter och sina förmåner, ja, sin
frihet att dyrka Gud enligt sina önskningar.

10. Ty de visste, att om de föllo i lamaniternas händer, skulle dessa
förgöra envar som ville tillbedja Gud, den sanne och levande Guden, i anda
och sanning.

11. Ja, de kände även till det förskräckliga hat, som lamaniterna hyste emot
sina bröder, som tillhörde Anti-Nephi-Lehis folk, också kallade Ammons folk
- och dessa ville ej gripa till vapen emedan de hade gjort ett förbund, som
de icke ville bryta - därför skulle de omkomma om de föllo i lamaniternas
händer.

12. Men nephiterna ville ej tillstädja, att de skulle omkomma. Därför hade
de givit dem jordområden till arvedel.

13. Ammons folk gav nephiterna en stor del av sitt förvärv till härarnas
understöd. Sålunda måste nephiterna ensamma hålla stånd emot lamaniterna,
vilka voro en blandning av Laman och Lemuel och Ishmaels söner, samt alla
dem som hade skilt sig från nephiterna, vilka voro amalekiter och zoramiter
och Noahs prästers ättlingar.

14. Dessa ättlingar voro nästan lika talrika som nephiterna. Sålunda voro
nephiterna nödgade att strida mot sina bröder och till och med utgjuta deras
blod.

15. När lamaniternas härar hade samlat sig i Antionums land, voro
nephiternas härar färdiga att möta dem i Jershoms land.

16. Nephiternas ledare, eller den man, som blivit utsedd till nephiternas
överbefälhavare - vilken förde befälet över alla nephiternas härar - var
Moroni.

17. Moroni övertog kommandot och hela ledningen av deras krig. Han var
endast tjugofem år gammal, när han blev utsedd till överbefälhavare över
nephiternas härar.

18. Han gick lamaniterna till mötes vid Jershoms gränser. Hans soldater voro
beväpnade med svärd, kroksablar och allahanda krigsvapen.

19. Lamaniternas härar sågo att Nephis folk, eller att Moroni, hade utrustat
sina stridsmän med bröstharnesk och med skydd för armarna samt även med
sköldar för att skydda huvudena, och att de dessutom voro iförda en tjock
beklädnad.

20. Zerahemnahs skaror däremot voro ej så utrustade. De hade endast sina
svärd och kroksablar, sina bågar och pilar, sina stenar och slungor och de
voro nakna med undantag av ett skinn, varmed de omgjordade sina länder. Ja,
alla utom zoramiterna och amalekiterna voro nakna.

21. De voro ej beväpnade med bröstharnesk, ej heller med sköldar. Därför
fruktade de mycket för nephiternas härar på grund av deras utrustning,
oaktat deras antal var mycket större än nephiternas.

22. Se, nu begav det sig, att de icke vågade inlåta sig i kamp med
nephiterna på Jershoms gräns, varför de drogo ut ur Antionums land in i
ödemarken och fortsatte runt om långt bort till Sidonflodens källor, så att
de skulle kunna komma in i Mantis land och taga det landet i besittning, ty
de trodde icke, att Moronis skaror skulle få veta varthän de hade gått.

23. Men så snart de hade tågat in i ödemarken, skickade Moroni spejare ut i
ödemarken för att iakttaga deras läger. Moroni, som kände till Almas
profetior, sände även några män till honom och anmodade honom att fråga
Herren vart nephiternas härar borde begiva sig för att försvara sig emot
lamaniterna.

24. Herrens ord kom till Alma, och Alma meddelade Moronis budbärare, att
lamaniternas skaror voro i antågande på en omväg i ödemarken i avsikt att
komma över och anfalla i Mantis land för att göra anfall på den svagare
delen av folket. Budbärarna gingo tillbaka till Moroni med detta budskap.

25. Då lämnade Moroni en del av sin här i Jershons land av fruktan för att
en del lamaniter skulle komma och taga staden i besittning, och med den
andra delen tågade han in i Mantis land.

26. Han befallde hela befolkningen i den delen av landet att samla sig till
kamp emot lamaniterna för att försvara sina jordområden och sitt land, sina
rättigheter och sina friheter. Därför voro de beredda vid lamaniternas
ankomst.

27. Moroni dolde sin här i ödemarken i dalen i närheten av Sidonflodens
strand väster om Sidonfloden.

28. Moroni ställde ut spejare runt omkring, på det han måtte få veta, när
lamaniternas skaror skulle anlända.

29. Emedan Moroni nu visste, vad lamaniternas avsikt var, nämligen att
förgöra sina bröder, eller att underkuva dem och göra dem till trälar, så
att de skulle kunna upprätta ett rike åt sig själva i hela landet,

30. och enär han också visste, att nephiternas enda önskan var att bibehålla
sina jordområden, sin frihet och sin kyrka, ansåg han det ej vara synd att
försvara dem medelst krigslist. Fördenskull förskaffade han sig genom sina
spejare visshet om vilken väg lamaniterna ämnade taga.

31. Sedan delade han sin härstyrka och förde en del över till dalen och
dolde den på öst- och sydsidan av kullen Riplah.

32. De övriga dolde han i den västra dalen på Sidonflodens västra strand och
därifrån ned inom Mantis lands gränser.

33. När han hade lagt ut sin härstyrka enligt sin önskan, var han beredd att
möta fienden.

34. Och det begav sig, att lamaniterna kommo upp på norra sidan av kullen,
där en del av Moronis här var dold.

35. När lamaniterna hade passerat kullen Riplah och kommit in i dalen samt
börjat gå över floden Sidon, satte sig den styrka, som låg dold på kullens
södra sida, i rörelse och den leddes av en man vid namn Lehi, och han förde
sin avdelning fram och avstängde lamaniterna på östsidan i ryggen.

36. När lamaniterna sågo att nephiterna hotade deras eftertrupp gjorde de
helt om och började kämpa mot Lehis styrka.

37. Nu började ett dödens verk på båda sidor, men det var förfärligare
ibland lamaniterna, ty i sitt nakna tillstånd voro de blottställda för
nephiternas väldiga hugg med svärd och kroksablar, och nästan varje hugg var
dödande.

38. Å andra sidan föll endast då och då en man ibland nephiterna medelst
deras svärd och av blodförlust, emedan deras kroppar voro väl skyddade, ja,
de ömtåligaste delarna av deras kroppar voro skyddade för lamaniternas hugg
förmedelst deras bröstharnesk, armsköldar och huvudbetäckning. Så bedrevo
nephiterna sitt dödsverk ibland lamaniterna.

39. Lamaniterna blevo förfärade på grund av den stora manspillan de ledo,
ja, de började taga till flykten i riktning emot Sidonfloden.

40. Lehi och hans män förföljde dem, och de blevo av Lehi jagade ned i
Sidons vatten, varpå de började gå över Sidonfloden, men Lehi förlade sina
stridsmän på Sidonflodens strand, så att dessa icke skulle gå över.

41. Och det begav sig, att Moroni och hans häravdelning mötte lamaniterna i
dalen på andra sidan floden Sidon, och där anföll han dem och började
nedgöra dem.

42. Lamaniterna togo åter till flykten för dem bort emot Mantis land, men
där stötte de åter på Moronis skaror.

43. Nu stredo lamaniterna med utomordentlig beslutsamhet, ja, aldrig hade
lamaniterna så vitt man vet kämpat med sådan kraft och sådant hjältemod,
icke en gång i begynnelsen.

44. Ty de voro upphetsade av zoramiterna och amalekiterna, som voro deras
befälhavare och ledare, och av Zerahemnah, som var överbefälhavare eller
deras högste ledare. Ja, de kämpade som drakar, och många av nephiterna
föllo för deras händer, ty de klövo många huvudbetäckningar och genomborrade
många bröstharnesk, och på många avhöggo de armarna, och på så sätt kämpade
lamaniterna i sitt vilda raseri.

45. Däremot voro nephiterna inspirerade av en bättre sak, ty de kämpade ej
för konungavälde eller makt, utan de stredo för sina hem och sina friheter,
sina hustrur och sina barn och sitt allt, ja, för sin religion och sin
kyrka.

46. De gjorde det som de visste vara den plikt, vilken de voro skyldiga sin
Gud, ty Herren hade talat till dem, liksom ock till deras fäder och sagt:
"Alldenstund I icke ären skyldiga till den första förbrytelsen, ej heller
den andra, skolen I icke tåligt fördraga att dräpas av fiendehand."

47. Åter hade Herren sagt: "I skolen försvara edra familjer om
blodsutgjutelse icke kan undvikas." Fördenskull kämpade nephiterna mot
lamaniterna för att försvara sig och sina familjer, sina jordstycken, sitt
land, sina rättigheter och sin religion.

48. När Moronis stridsmän sågo lamaniternas vildhet och vrede, sviktade de
och stodo i begrepp att taga till flykten för dem. Men när Moroni märkte
deras avsikt, sände han ut bud och inspirerade deras hjärtan med tanken på
deras hem och deras frihet samt friheten från träldom.

49. Och de gingo lamaniterna djärvt till mötes, och de anropade Herren, sin
Gud, som med en enda röst att låta dem behålla sin frihet och icke göra dem
till trälar.

50. Sedan höllo de stånd emot lamaniterna med orubblig kraft. I samma stund
de ropade till Herren om att få behålla sin frihet, började lamaniterna taga
till flykten för dem, och de flydde till Sidons-vattnen.

51. Nu voro lamaniterna talrikare, ja, mer än dubbelt så många som
nephiterna. Icke desto mindre blevo de drivna tillbaka, men de blevo
återsamlade i en enda skara i dalen på Sidonflodens strand.

52. Fördenskull omringade Moronis skaror dem, ja, på båda sidor om floden,
ty se, på östsidan voro Lehis män.

53. När därför Zerahemnah såg Lehis skaror på flodens östra strand, och
Moronis på Sidonflodens västra strand, så att lamaniterna voro omringade av
nephiterna, blevo de skräckslagna.

54.När Moroni såg deras förskräckelse, befallde han sina stridsmän upphöra
med att utgjuta deras blod.

Kapitel 44

1. Och det begav sig, att de upphörde och drogo sig några steg tillbaka
ifrån dem. Moroni sade till Zerahemnah: "Se, Zerahemnah, vi vilja ej hava
någon människas blod. I veten, att I ären i våra händer, dock vilja vi ej
dräpa eder.

2. Se, vi hava ej kommit ut för att kämpa mot eder och utgjuta edert blod
för att få herravälde över eder, ej heller önska vi bringa någon av eder
under träldomsoket. Men detta är just orsaken varför I haven kommit emot
oss, och dessutom ären I vreda på oss för vår religions skull.

3. Men nu sen I, att Herren är med oss. I sen att han har överlämnat eder i
våra händer. Nu önskar jag, att I skolen förstå, att detta har vederfarits
oss till följd av vår religion och vår tro på Kristus, och I sen att I icke
kunnen omintetgöra denna vår tro.

4. Nu sen I, att detta är den sanna tron på Gud, ja, I sen att Gud vill
understödja och bevara och beskydda oss, så länge vi hålla oss till honom
och till vår tro och religion, och aldrig skall Herren tillåta att vi skola
omkomma, med mindre vi falla i överträdelse och förneka vår tro.

5. Nu, Zerahemnah, befaller jag dig i den allsmäktige Gudens namn, hans, som
givit våra armar kraft, så att vi hava överväldigat eder, jag befaller dig
vid vår tro, vid vår religion och vid vår gudstjänst, vid vår kyrka och vår
heliga plikt att understödja våra hustrur och barn, vid den frihet, som
binder oss vid våra hem och vårt land, ja, även vid skyldigheten att
vidmakthålla Guds heliga ord, till vilket vi stå i skuld för all vår
lycksalighet, samt vid allt som är oss högst dyrbart.

6. Ja, det är icke allt, utan jag befaller dig även vid all den åtrå, du har
att leva, att du överlämnar din krigsutrustning åt oss, i vilket fall vi
lova att icke utgjuta edert blod, utan vi vilja skona edra liv, om I viljen
gå eder väg och aldrig mer återkomma för att strida emot oss.

7. Men om du icke vill göra detta, se, då ären I i våra händer, och jag
skall befalla mina män att överfalla eder och tillfoga eder dödliga sår i
edra kroppar, så att livsgnistan utsläckes, och då få vi se vem som skall
hava makten över detta folk, ja, vi få se vilka de äro, som skola bliva
trälar."

8. När Zerahemnah hade hört dessa ord, kom han fram och lade sitt svärd, sin
kroksabel och sin båge i Moronis händer och sade till honom: "Se, här äro
våra stridsvapen. Vi vilja överlämna dem åt eder, men vi vilja ej samtycka
till att avlägga en ed, vilken vi veta, att vi skola bryta, liksom ock våra
barn, men tag våra stridsvapen och låt oss draga ut i ödemarken. I annat
fall behålla vi våra svärd och vi vilja antingen förgås eller segra.

9. Se, vi tro ej såsom I. Vi tro icke, att det är Gud, som överlämnat oss i
edra händer, utan vi tro, att det är eder list, som har skyddat eder för
våra svärd. Se, det är edert bröstharnesk och edra sköldar, som beskyddat
eder."

10. När nu Zerahemnah hade slutat att tala, återgav Moroni honom svärdet och
de övriga vapnen han mottagit och sade: "Se, vi skola avgöra tvisten.

11. Jag kan ej återkalla de ord jag talat. Så visst som Herren lever, skolen
I fördenskull icke draga härifrån med mindre I gån med en ed, att I icke
skolen komma tillbaka för att strida emot oss. Nu, då I ären i våra händer,
skola vi utgjuta edert blod på jorden, såframt I icke underkasten eder de
villkor jag förelagt eder."

12. När Moroni hade sagt dessa ord, behöll Zerahemnah sitt svärd, och han
vredgades på Moroni och rusade fram för att dräpa honom, men när han lyfte
svärdet, parerade en av Moronis soldater hugget. Svärdet bröts vid fästet
och föll ned på jorden, och soldaten slog även Zerahemnah och tog hans
skalp, och den föll ned på jorden. Zerahemnah drog sig tillbaka från dem och
omringades av sina soldater.

13. Den soldat, som tog Zerahemnahs skalp, tog skalpen i håret, där den låg
på marken, och lade den på spetsen av sitt svärd samt höll den emot hopen
och sade med hög röst:

14. "Såsom denna skalp, vilken är eder ledares, fallit till jorden, så
skolen I falla till jorden, med mindre I uppgiven edra vapen och begiven
eder härifrån med ett fridens förbund."

15. Då blevo många, som hörde dessa ord och sågo skalpen på svärdet,
skräckslagna. Många kommo fram och kastade sina vapen för Moronis fötter och
gjorde ett fridens förbund. Så många som slöto detta förbund, fingo
tillåtelse att draga ut i ödemarken.

16. Då blev Zerahemnah mycket vred och upphetsade de andra soldaterna till
vrede och till ännu mer hårdnackad kamp mot nephiterna.

17. Då blev Moroni vred för lamaniternas halsstarrighets skull. Därför
befallde han sina stridsmän att angripa dem och nedgöra dem. Och det skedde,
att de började dräpa dem, och lamaniterna stredo med sina svärd av alla
krafter.

18. Men se, deras nakna hud och bara huvuden voro blottställda för
nephiternas skarpa svärd. Ja se, de blevo genomborrade och slagna och föllo
i stora massor för nephiternas svärd och de blevo nedmejade såsom Moronis
soldat förutsagt.

19. När nu Zerahemnah såg att de alla stodo i begrepp att förgås, anropade
han Moroni av alla krafter och lovade, att han och hans folk skulle sluta
förbund med nephiterna, om de ville skona de återstående lamaniternas liv,
samt att de aldrig skulle återvända för att strida emot dem.

20. Moroni befallde, att dödens verk åter skulle upphöra ibland folket. Han
tog stridsvapnen ifrån lamaniterna, och när de hade slutit fridens förbund
med honom, lät han dem begiva sig ut i ödemarken.

21. Men antalet döda blev ej räknat, emedan det var mycket stort, ja,
antalet döda var mycket stort både ibland nephiterna och lamaniterna.

22. De kastade sina döda i Sidons vatten, och de hava flutit bort och
försvunnit i havets djup.

23. Och nephiternas, eller Moronis, härar återvände till sina hus och sina
jordområden.

24. Så ändades det adertonde året av domarnas regering över Nephis folk. Och
sålunda avslutades Almas uppteckningar, vilka inristats på Nephis plåtar.

Berättelse om Nephis folk, dess krig och osämja i Helamans dagar enligt
Helamans uppteckningar, som han på sin tid gjorde. - Omfattande fyrtiofemte
till och med sextioandra kapitlen.

Kapitel 45

1. Se, nu begav det sig, att Nephis folk fröjdade sig storligen, emedan
Herren åter hade frälst dem från deras fienders händer. Därför gåvo de
Herren, sin Gud, tack, ja, de fastade ofta och bådo mycket, och de tillbådo
Gud med mycket stor glädje.

2. Och det begav sig i det nittonde året av domarnas regering över Nephis
folk, att Alma kom till sin son Helaman och sade till honom: "Tror du de
ord, som jag talade till dig angående uppteckningarna, som finnas till?"

3. Helaman sade till honom: "Ja, jag tror."

4. Alma frågade vidare: "Tror du på Jesus Kristus, som skall komma?"

5. Och han sade: "Ja, jag tror alla de ord, som du talat."

6. Alma frågade då: "Vill du hålla mina bud?"

7. Och han sade: "Ja, jag vill hålla dina bud av hela mitt hjärta."

8. Då sade Alma till honom: "Välsignad är du, och Herren skall giva dig
framgång i detta land.

9. Men se, jag har något att profetera för dig, men vad jag profeterar för
dig, skall du icke kungöra, ty vad jag profeterar för dig, skall icke bliva
allmänt bekant förrän profetian är uppfylld, men uppteckna de ord, som jag
talar.

10. Och dessa äro orden: Se, jag ser, att detta folk, nephiterna, enligt
uppenbarelsens ande, som är i mig, skall nedsjunka i otro fyra hundra år
från den tid Jesus Kristus uppenbarar sig för dem.

11. Ja, då skola de se krig och pest, hungersnöd och blodsutgjutelse ända
till dess Nephis folk skall upphöra att vara till.

12. Detta skall ske, emedan de nedsjunka i otro och hängiva sig åt mörkrets
gärningar, vällust och alla slags missgärningar. Ja, jag säger dig, att
emedan de synda, oaktat de fått så stort ljus och så stor kunskap, ja, jag
säger dig, att det fjärde släktledet räknat från den dagen icke skall helt
dö bort, förrän denna stora orättfärdighet skall komma.

13. När den stora dagen uppgår, se, då kommer den tiden mycket snart, att de
som nu leva, eller avkomlingarna av dem som nu äro räknade ibland Nephis
folk, icke längre skola bliva räknade ibland Nephis folk.

14. Utan envar som överlever och icke omkommer på den stora och förfärliga
dagen skall räknas ibland lamaniterna och bliva dem lik, alla, med undantag
av några få, vilka skola kallas Herrens lärjungar, och dem skola lamaniterna
jaga till dess de icke mera finnas till. Och nu, till följd av
orättfärdighet skall denna profetia uppfyllas."

15. När Alma hade sagt detta till Helaman, välsignade han honom och även
sina andra söner, och han välsignade även jorden för de rättfärdigas skull.

16. Han sade: "Så säger Herren Gud: 'Förbannat vare landet, ja, detta land,
för varje nation, släkt, tungomål och folk, som gör det som är ont, och må
det förgås, när de äro fullt mogna,' och såsom jag har sagt, så skall det
ske, ty detta är Guds förbannelse och välsignelse över landet, ty Herren kan
ej betrakta synd med den allra minsta grad av överseende."

17. När Alma hade sagt dessa ord, välsignade han kyrkan, ja alla som skulle
bliva ståndaktiga i tron från och med den tiden och allt framgent.

18. När Alma hade gjort detta, avlägsnade han sig från Zarahemlas land som
om han hade för avsikt att fara till Meleks land. Och man hörde sedan aldrig
något om honom, och om hans död eller begravning vet man intet.

19. Se, vi veta, att han var en rättfärdig man, och det ryktet kom i omlopp
i kyrkan, att han blev upptagen av Anden och begraven av Herren liksom
Moses. Men se, skrifterna säga, att Herren tog Moses till sig, och vi antaga
att han även tog Alma i anden till sig. Därför veta vi intet om hans död och
begravning.

20. I början av det nittonde året av domarnas regering över Nephis folk
framträdde Helaman ibland folket för att predika ordet för dem.

21. Ty se, till följd av deras krig med lamaniterna och de många smärre
skiljaktigheter och oroligheter, som uppstått ibland folket, fordrades det,
att Guds ord skulle predikas för dem, samt att en viss ordning skulle
antagas inom hela kyrkan.

22. Därför trädde Helaman och hans bröder fram för att åter stadfästa kyrkan
i hela landet, ja, i varje stad överallt i det land, som innehades av Nephis
folk. De tillsatte präster och lärare i hela landet över alla
församlingarna.

23. Sedan Helaman och hans bröder hade tillsatt präster och lärare över
församlingarna, uppstod det skiljaktigheter ibland dem, och de ville ej giva
akt på Helamans och hans bröders ord,

24. utan de blevo stolta och högmodiga i sina hjärtan för sina stora
rikedomars skull. De tyckte sig vara rika i sina egna ögon och ville ej giva
akt på deras ord eller vandra uppriktigt för Gud.

Kapitel 46

1. Och det begav sig, att alla de som icke ville lyssna till Helamans och
hans bröders ord samlade sig emot sina bröder.

2. Se, de voro mycket förgrymmade och fast beslutna att dräpa dem.

3. Ledaren för dem som voro vreda på sina bröder var en stor och stark man,
och hans namn var Amalickiah.

4. Amalickiah åstundade att bliva konung, och de som voro vreda ville även,
att han skulle vara deras konung, och största delen av dem voro underdomare
i landet, och de traktade efter makt.

5. De hade blivit förledda av Amalickiahs smickrande ord, vilken lovade, att
om de ville understödja honom och insätta honom som sin konung, skulle han
göra dem till herrar över folket.

6. Sålunda blevo de av Amalickiah förledda till skiljaktigheter oaktat
Helamans och hans bröders förkunnelser, ja, oaktat deras mycket stora omsorg
om kyrkan, enär de voro högpräster över kyrkan.

7. Det fanns många i kyrkan, som trodde Amalickiahs smickrande ord, och
därför skilde de sig helt och hållet ifrån kyrkan. Sålunda var Nephis folks
tillstånd osäkert och farligt, oaktat den stora seger, som de vunnit över
lamaniterna, och oaktat deras stora glädje över sin befrielse genom Herrens
hand.

8. Sålunda se vi huru lätt människobarnen glömma Herren, sin Gud, och huru
snara de äro till att göra orättfärdighet och vilseledas av den onde.

9. Ja, vi se även huru stor ondska en enda mycket elak människa kan
åstadkomma ibland människobarnen.

10. Ja, vi se att Amalickiah, emedan han var en man med listiga planer och
många smickrande ord, kunde förleda många människors hjärtan att göra det
onda, ja, att försöka nedbryta Guds kyrka och omintetgöra den frihetens
grundval, som Gud förlänat dem, eller den välsignelse, som Gud beskärt
landet för de rättfärdigas skull.

11. När Moroni, som var överbefälhavare för nephiternas härar, fick
underrättelse om denna osämja, vredgades han på Amalickiah.

12. Han rev sönder sin livklädnad, och han tog ett stycke därav och skrev
därpå: "Till minne av vår Gud, vår religion, frihet och vår fred, våra
hustrur och våra barn", och fäste den på änden av en stång.

13. Han utrustade sig med sin huvudbetäckning, sitt bröstharnesk och sina
sköldar samt omgjordade sina länder med sina vapen, varefter han tog stången
på vilkens ena ände han fäste ett stycke av den sönderrivna livklädnaden
(och han kallade den Frihetssymbolen) och han böjde sig ned och bad mäktigt
till Gud om att frihetens välsignelser skulle vila över hans bröder, så
länge en grupp kristna skulle finnas till och hava landet i besittning,

14. ty så kallades alla de på Kristus uppriktigt troende medlemmarna av
kyrkan, av dem som icke tillhörde kyrkan.

15. De som tillhörde kyrkan voro trofasta, ja, alla de som uppriktigt trodde
på Kristus, antogo med glädje Kristi namn, eller benämningen kristna, som de
kallades till följd av sin tro på Kristus, som skulle komma.

16. Fördenskull bad Moroni vid detta tillfälle, att de kristnas sak och
landets frihet måtte främjas.

17. När han hade utgjutit sin själ för Gud, kallade han hela landet, som var
beläget söder om landet Ödeläggelse, ja, hela landet både i norr och söder:
"Ett utvalt land och frihetens land."

18. Och han sade: "Gud skall förvisso icke tillåta, att vi, som äro
föraktade emedan vi antaga Kristi namn, skola bliva nedtrampade och
omintetgjorda, förrän vi själva ådraga oss det medelst våra egna
överträdelser."

19. När Moroni hade sagt dessa ord, framträdde han för folket och lät det
från livklädnaden avrivna stycket vaja i luften, så att alla kunde se
inskriften, som han anbringat på detta stycke, och han ropade med hög röst
och sade:

20. "Sen! Alle I, som viljen upprätthålla denna symbol i detta land, mån nu
träda fram i Herrens kraft och sluta ett förbund, att I viljen försvara edra
rättigheter och eder religion, så att Herren Gud må välsigna eder!"

21. När Moroni hade utropat dessa ord, se, då kommo många av de församlade
skyndsamt fram. De hade omgjordat sina länder med sina vapen och de revo
sönder sina kläder till tecken eller som ett förbund på att de aldrig skulle
försaka Herren, sin Gud, eller med andra ord, att om de skulle överträda
Guds bud eller falla i överträdelse och blygas över att antaga Kristi namn,
Herren då skulle slita dem sönder, såsom de hade rivit sönder sina kläder.

22. Detta var nu förbundet, som de gjorde, när de kastade sina kläder för
Moronis fötter och sade: "Vi ingå detta förbund med Gud, att vi vilja förgås
liksom våra bröder i landet norrut, om vi falla i överträdelse. Ja, Herren
kaste oss ned för våra fienders fötter, om vi falla i överträdelse, såsom vi
hava kastat våra kläder för dina fötter för att bliva nedtrampade!"

23. Moroni sade till dem: "Se, vi äro en återstod av Jakobs säd, ja, vi äro
en återstod av Josefs säd, vars livklädnad hans bröder sönderrevo i många
stycken. Ja, låtom oss nu komma ihåg att hålla Guds bud, annars skola våra
kläder bliva sönderrivna av våra bröder, och vi skola bliva kastade i
fängelse eller bliva sålda eller ihjälslagna.

24. Ja, låtom oss som en kvarleva av Josef bevara vår frihet, ja, låtom oss
komma ihåg Jakobs ord innan han dog, ty se, han såg att en del av återstoden
av Josefs livklädnad hade blivit bevarad ifrån förgängelse och han sade:
'Liksom denna återstod av detta min sons klädesplagg har blivit bevarad, så
skall en kvarleva av min sons säd medelst Guds hand bliva bevarad och
tillvaratagen av honom, medan den övriga delen av Josefs säd skall förgås,
liksom återstoden av hans livklädnad.

25. Och se, detta förorsakar sorg i min själ. Icke desto mindre gläder jag
mig över min son på grund av den del av hans säd, som Gud skall taga vård
om.'

26. Se, dessa voro nu Jakobs ord.

27. Och vem vet? Kanske den kvarlevan av Josefs säd, som skall förgås liksom
hans livklädnad, utgöres av dem som skilt sig ifrån oss? Ja, det bliver vi
själva om vi icke äro ståndaktiga i Kristi tro."

28. När Moroni hade sagt dessa ord, gick han omkring och skickade även bud
till alla delar av landet, där skiljaktigheter rådde och sammankallade alla
dem av befolkningen, som önskade vidmakthålla friheten, och ålade dem att
motstå Amalickiah och dem som avskilt sig, vilka kallades amalickiahiter.

29. När Amalickiah såg att Moronis folk var talrikare än amalickiahiterna,
och när han även såg att hans anhängare voro ovissa rörande den saks
rättvisa, vartill de anslutit sig, tog han dem av sina anhängare, som så
önskade, och begav sig med dem till Nephis land, enär han fruktade, att han
icke skulle vinna sitt mål.

30. Men Moroni såg ej gärna, att lamaniterna skulle bli starkare, varför han
tänkte spärra vägen för Amalickiahs anhängare eller föra dem tillbaka och
döda Amalickiah, ty han visste, att denne skulle uppegga lamaniterna till
vrede emot dem och förmå dem att komma och strida emot dem. Han visste, att
Amalickiah skulle göra detta för att uppnå sina avsikter.

31. Fördenskull trodde Moroni, att det skulle vara bäst att uppbåda sina
härar, vilka hade samlat och beväpnat sig samt gjort ett förbund att
upprätthålla freden, och han tog ledningen över sitt folk och tågade ut i
ödemarken för att spärra vägen för Amalickiah där.

32. Och det begav sig, att han utförde denna plan. Han drog ut i ödemarken
och motade Amalickiahs härar.

33. Amalickiah och ett litet antal av hans män flydde, och de övriga föllo i
Moronis händer och fördes tillbaka till Zarahemlas land.

34. Moroni hade blivit tillsatt av de högsta domarna och folket, varför han
hade oinskränkt makt att uppbåda och befalla över nephiternas härar.

35. Och envar av amalickiahiterna, som icke ville ingå förbund att försvara
frihetens sak och understödja en fri regering, lät han dräpa, varför det
endast var några få som vägrade ingå frihetens förbund.

36. Han lät resa frihetssymbolen på varje torn i hela landet i nephiternas
besittning, och sålunda planterade han frihetsbaneret ibland nephiterna.

37. Och de hade åter fred i landet, och de bevarade freden i landet nästan
till slutet av det nittonde året av domarnas regering.

38. Helaman och högprästerna vidmakthöllo även ordning i kyrkan, ja, en
tidrymd av fyra år hade de djup fred och glädje i kyrkan.

39. Och det begav sig, att många dogo med fast tro på att deras själar voro
återlösta av Herren Jesus Kristus, och därför lämnade de denna världen med
glädje.

40. Några dogo av febrar, vilka på vissa årstider förekommo mycket ofta i
landet, men icke så många på grund av de många växter och rötter, som Herren
berett för att borttaga orsaken till de sjukdomar, som människor voro
utsatta för till följd av klimatets beskaffenhet.

41. Men många dogo av ålderdomssvaghet, och de som dogo i Kristi tro äro
enligt vår vissa mening lycksaliga i honom.

Kapitel 47

1. Nu vilja vi i våra uppteckningar återvända till Amalickiah och dem som
med honom togo till flykten ut i ödemarken, ty se, han samlade dem som
följde honom och tågade upp till Nephis land ibland lamaniterna, och där
uppeggade han lamaniterna till vrede emot Nephis folk, så att lamaniternas
konung utfärdade en kungörelse överallt i landet ibland hela befolkningen,
att de åter skulle samlas för att gå ut till kamp emot nephiterna.

2. När kungörelsen hade blivit utropad ibland dem, blevo de mycket rädda. De
voro rädda för att misshaga konungen, och de voro rädda för att kämpa emot
nephiterna och förlora sina liv. Och det begav sig, att de icke ville, eller
att större delen av dem icke ville lyda konungens påbud.

3. Konungen vredgades för deras olydnads skull, och därför gav han
Amalickiah befälet över den del av hären, som hörsammade hans befallningar
och ålade honom att träda fram och tvinga dem att gripa till vapen.

4. Se, detta var vad Amalickiah önskade, ty han var en mycket listig
människa i att göra ont, och han hade i sitt hjärta en plan att avsätta
lamaniternas konung.

5. Nu förde han befälet över de lamaniter, som voro konungen bevågna, och
han traktade efter deras gunst, som voro gensträviga. Därför drog han upp
till den plats, som kallades Onidah, ty alla lamaniterna hade flytt dit, ty
de sågo hären närma sig och antogo, att den kom för att tillintetgöra dem,
varför de flydde till Onidah, till vapenplatsen.

6. De hade valt en man som sin konung och ledare, och de voro fast beslutna
i sina sinnen att icke samtycka till att gå ut emot nephiterna.

7. De hade samlat sig på krönet av berget, vilken kallades Antipas, som en
förberedelse till strid.

8. Men det var ej Amalickiahs avsikt att börja strid med dem, såsom konungen
befallt, utan det var hans plan att vinna ynnest hos lamaniternas
krigsskaror, så att han kunde ställa sig i spetsen för dem och avsätta
konungen samt taga riket i besittning.

9. Se, han befallde sin skara att slå upp sina tält i dalen, som var i
närheten av berget Antipas.

10. När natten brutit in sände han ett hemligt bud till Antipasberget med
begäran att ledaren för dem som voro på berget, vilkens namn var Lehonti,
skulle komma ned i dalen, ty han ville tala med honom.

11. Men när Lehonti mottog detta budskap, vågade han ej gå ned till foten av
berget. Och det begav sig, att Amalickiah sände bud till honom för andra
gången och anmodade honom att komma ned. Men Lehonti ville ej komma. Då
sände han bud till honom för tredje gången.

12. När Amalickiah förstod, att han icke kunde förmå Lehonti att komma ned
från berget, gick han upp på berget och stannade i närheten av Lehontis
läger, och nu skickade han för fjärde gången sitt budskap till Lehonti och
anmodade honom att komma ned och taga sin livvakt med sig.

13. När Lehonti kommit ned med sin livvakt till Amalickiah, anmodade denne
honom att komma ned med sin här vid nattetid och omringa de män i lägret,
över vilka konungen givit honom befälet. Han skulle då överlämna dem i
Lehontis händer, om denne ville göra honom (Amalickiah) till
underbefälhavare för hela hären.

14. Och det begav sig, att Lehonti kom ned med sina män och omringade
Amalickiahs män, så att de voro omgivna av Lehontis skaror, innan de vaknade
vid daggryningen.

15. När de sågo sig vara omringade, bönföllo de Amalickiah om att tillåta
dem att övergå till sina bröder, så att de icke skulle omkomma. Det var just
detta, som Amalickiah åstundade.

16. Och det begav sig, att han överlämnade sina män tvärt emot konungens
befallningar, ty det var just det som Amalickiah åstundade, på det han
skulle kunna fullborda sina planer och avsätta konungen.

17. Nu var det vanligt ibland lamaniterna, att om deras överbefälhavare
stupade, de utnämnde underbefälhavaren till överbefälhavare.

18. Och Amalickiah befallde en av sina tjänare att giva Lehonti gift, vilket
så småningom dräpte denne.

19. När Lehonti var död, utnämnde lamaniterna Amalickiah till sin ledare och
överbefälhavare.

20. Då tågade Amalickiah med sina härar (ty han hade nu uppnått sina
önskningar) till Nephis land, till Nephis stad, vilken var den förnämsta
staden.

21. Konungen gick ut med sin livvakt för att möta honom, ty han trodde, att
Amalickiah hade utfört hans befallningar, och att Amalickiah hade samlat en
så stor här för att draga ut till kamp mot nephiterna.

22. Men se, när han kom ut för att möta honom, befallde Amalickiah sina
tjänare att träda fram för att möta konungen. Och de gingo och bugade sig
för konungen, som om de ville betyga honom sin vördnad för hans höga ämbete.

23. Och konungen uträckte sin hand för att resa dem upp, såsom ett
fredstecken, vilket var vanligt ibland lamaniterna, och vilken sedvänja de
hade tagit från nephiterna.

24. När han hade rest upp den förste från marken, genomborrade denne
konungens hjärta och han föll till jorden.

25. Då togo konungens tjänare till flykten, och Amalickiahs tjänare ropade
och sade:

26: "Se, konungens tjänare hava genomborrat hans hjärta, och han har stupat,
och de hava tagit till flykten. Kommen och sen!"

27. Och Amalickiah befallde sina härar att draga fram och se vad som hänt
konungen, och när de kommit till stället och sett att konungen låg där i
sitt blod, låtsades Amalickiah vara vred, och han sade: "Alla som älskade
konungen träde nu fram och jage efter hans tjänare, så att de må lida
döden."

28. Alla som älskade konungen trädde fram, när de hörde detta och förföljde
konungens tjänare.

29. När nu konungens tjänare sågo att en här jagade efter dem, blevo de åter
förfärade och togo till flykten ut i ödemarken och kommo till Zarahemlas
land, där de förenade sig med Ammons folk.

30. Skaran, som hade jagat efter dem, återvände när det visade sig, att
jakten var förgäves: och sålunda vann Amalickiah folkets hjärtan medelst
bedrägeri.

31. Följande dag intågade han med sin här i Nephis stad och tog den i
besittning.

32. Och då begav det sig, att drottningen fick underrättelse om konungens
död, ty Amalickiah hade sänt budbärare till drottningen, som meddelade
henne, att konungen hade blivit dräpt av en av sina tjänare, samt att
Amalickiah hade förföljt dem men förgäves, och att de hade lyckats undkomma.

33. När drottningen hörde detta, skickade hon bud till Amalickiah och bad
honom skona stadens befolkning. Hon inbjöd honom även att komma till henne
och bringa vittnen med sig, som kunde betyga konungens död.

34. Amalickiah tog med sig samme tjänare, som hade dräpt konungen, och dem
som voro med honom och de gingo in till drottningen och fram till platsen
där hon satt, och de vittnade alla, att konungen hade blivit dräpt av sina
egna tjänare, och de sade även: "Är icke det bevis emot dem?" PÅ så sätt
tillfredsställde de drottningen med avseende på konungens död.

35. Och det begav sig, att Amalickiah traktade efter drottningens ynnest och
tog henne till sig som hustru. Så erhöll han riket medelst sitt bedrägeri
och sina listiga tjänares bistånd. Ja, han erkändes som konung i hela landet
och ibland alla lamaniternas folk, vilka bestodo av lamaniterna,
lemueliterna, ishmaeliterna och alla som avskilt sig från nephiterna från
den tiden då Nephi regerade till närvarande stund.

36. Dessa som skilt sig hade samma utbildning och samma undervisning som
nephiterna och hade fått samma vägledning rörande kunskapen om Herren. Dock
blevo de, märkligt att berätta, icke länge efter sin splittring mera
förhärdade och obotfärdiga, vildare, elakare och grymmare än lamaniterna,
insupande lamaniternas traditioner, begivna på lättja och all slags vällust
samt helt och hållet förgätande Herren, sin Gud.

Kapitel 48

1. Så snart Amalickiah hade erhållit riket, började han upphetsa
lamaniternas hjärtan emot Nephis folk, ja, han tillsatte män att från tornen
tala till lamaniterna emot nephiterna.

2. Så inspirerade han deras hjärtan emot nephiterna, att han vid slutet av
det nittonde året av domarnas regering kunde trakta efter att regera över
hela landet, ja, över hela befolkningen, nephiter såväl som lamaniter. Han
hade då fullbordat sina planer så långt, att han blivit utropad till konung
över lamaniterna.

3. Alltså hade han fullbordat sin plan, ty han hade förhärdat lamaniternas
hjärtan och förblindat deras sinnen. Han hade uppeggat dem till vrede, så
att de hade uppbådat en talrik skara att gå ut och kämpa emot nephiterna.

4. Ty han var fast besluten att, när antalet av hans skara var så stort,
överväldiga nephiterna och göra dem till trälar.

5. Därför tillsatte han zoramiter att vara ledare, emedan dessa bäst kände
till nephiternas styrka, deras tillflyktsorter samt deras städers minst
skyddade delar. Detta var anledningen till att han gjorde dem till ledare
för sina skaror.

6. Och det begav sig, att de bröto upp och började tåga ut i ödemarken i
riktning mot Zarahemlas land.

7. Men medan Amalickiah så hade tillvällt sig makten medelst svek och
bedrägeri, hade Moroni å andra sidan varit verksam med att bereda
människornas hjärtan att vara Herren, sin Gud, trogna.

8. Ja, han hade förstärkt nephiternas härar och byggt smärre fästningar
eller tillflyktsorter och hade uppkastat jordvallar runt omkring för att
innesluta sina härar. Han hade även uppfört stenmurar för att omsluta
städerna och landets gränser, ja, överallt, runt omkring i landet.

9. I de svagaste fästningarna förlade han de starkare besättningarna, och
sålunda befäste och stärkte han landet, som nephiterna innehade.

10. Sålunda gjorde han sig redo att försvara deras frihet, deras
jordområden, deras hustrur och barn samt deras fred, så att de skulle kunna
leva för Herren, sin Gud, och vidmakthålla det som deras fiender kallade de
kristnas sak.

11. Moroni var en stark och mäktig man. Han var en man med fullkomligt
förstånd, och en man, som ej fann behag i blodsutgjutelse, en man, vars själ
fröjdade sig över sitt lands frihet och självständighet samt över sina
bröders frälsning från träldom och slaveri.

12. Ja, han var en man, vars bröst svällde av tacksägelse till Gud för de
många förmåner och välsignelser han tilldelat sitt folk, ja, en man, som
verkade mycket för sitt folks välfärd och trygghet.

13. Ja, han var en man, som hade en fast tro på Kristus, och han hade med en
ed svurit att försvara sitt folk, sina rättigheter, sitt land och sin
religion även om han därigenom skulle nödgas utgjuta sitt blod.

14. Nephiterna hade nu blivit undervisade om att försvara sig emot sina
fiender, även om det skulle bliva nödvändigt att utgjuta blod. Ja, de hade
även blivit lärda att aldrig förarga någon och att aldrig lyfta svärdet utom
mot en fiende och för att försvara sina egna liv.

15. Och detta var deras tro, att om de iakttogo detta, skulle Gud giva dem
framgång i landet, eller med andra ord, att om de voro trofasta att hålla
Guds bud, skulle han giva dem framgång i landet, ja, han skulle varna dem,
så att de kunde taga till flykten eller bereda sig på kamp, allt i enlighet
med den hotande faran,

16. och likaledes att Gud skulle tillkännagiva för dem, vart de skulle gå
för att försvara sig emot sina fiender och genom att göra så, skulle Herren
frälsa dem. Detta var Moronis tro, och hans hjärta jublade däröver, icke
över blodsutgjutelse utan över att göra gott, över att beskydda
befolkningen, över att hålla Guds bud och göra motstånd mot orättfärdighet.

17. Ja, sannerligen, sannerligen säger jag eder, att om alla människor hade
varit, vore eller alltid skulle bliva Moroni lika, se, då skulle själva
helvetets krafter för evigt hava rubbats, ja, djävulen skulle aldrig hava
haft makt över människobarnens hjärtan.

18. Se, han var en man, liknande Ammon, Mosiahs son, ja, som Mosiahs andra
söner samt även Alma och hans söner, ty de voro alla gudsmän.

19. Och se, Helaman och hans bröder voro icke mindre verksamma ibland folket
än Moroni, ty de förkunnade Guds ord, och alla som ville hörsamma deras ord
döpte de till omvändelse.

20. Och sålunda gingo de fram, och många ödmjukade sig som en följd av deras
ord, så att de blevo högeligen gynnade av Herren, och sålunda blevo de fria
från krig och osämja inbördes under en tidrymd av fyra år.

21. Men, som jag redan sagt, emot slutet av det nittonde året blevo de,
oaktat de hade fred inbördes, mot sin vilja tvungna att strida mot sina
bröder, lamaniterna.

22. Ja, deras krig mot lamaniterna upphörde icke på många år trots deras
stora motvilja.

23. De voro bedrövade över att behöva gripa till vapen emot lamaniterna,
emedan de icke funno behag i blodsutgjutelse. Ja, detta var icke allt, ty de
voro bedrövade över att vara medel att sända så många av sina bröder ut ur
denna världen och in i en evig värld utan förberedelse att möta sin Gud.

24. Icke desto mindre kunde de ej tillåta sig att nedlägga sina liv, så att
blodbad skulle anställas på deras hustrur och barn på grund av de människors
barbariska grymhet vilka en gång hade varit deras bröder, men sedan hade
utträtt ur deras kyrka och lämnat dem för att förena sig med lamaniterna för
att förgöra dem.

25. Ja, de kunde ej fördraga tanken på att deras bröder skulle glädja sig
över nephiternas blod, så länge det fanns någon som ville hålla Guds bud, ty
Herren hade lovat dem att om de ville hålla hans bud, skulle de hava
framgång i landet.

Kapitel 49

1. Och nu begav det sig i den elfte månaden av det nittonde året på den
tionde dagen i månaden, att lamaniternas härar sågos närma sig Ammonihahs
land.

2. Se, staden hade blivit återuppbyggd, och Moroni hade förlagt en
häravdelning vid dess utkant, och de hade uppkastat en jordvall runt omkring
till skydd mot lamaniternas pilar och stenar, ty se, dessa begagnade stenar
och pilar i kampen.

3. Se, jag sade, att Ammonihahs stad hade blivit återuppbyggd. Jag vill säga
eder, att den var delvis återuppbyggd, och emedan lamaniterna en gång förut
hade förstört staden för inbyggarnas ondskas skull, trodde de, att den åter
med lätthet skulle bliva deras rov.

4. Men huru stor var icke deras missräkning. Ty se, nephiterna hade
uppkastat en jordvall runt omkring sig, vilken var så hög, att lamaniterna
icke kunde träffa dem med sina pilar och stenar för att tillfoga dem någon
skada. Ej heller kunde de anfalla dem utom vid stadens portar.

5. Nu voro lamaniternas befälhavare storligen förvånade över den visdom med
vilken nephiterna hade planlagt sina befästningar.

6. Lamaniternas ledare hade trott, att de med sitt överlägsna antal skulle
hava fördel och kunna överfalla dem liksom de förut hade gjort. Ja, de hade
även utrustat sig med sköldar och bröstharnesk och hade ifört sig kläder av
skinn, ja, mycket tjocka kläder för att täcka sin nakenhet.

7. Emedan de voro så utrustade, trodde de, att de med lätthet skulle kunna
överväldiga sina bröder och tvinga dem in under träldomsoket eller dräpa dem
och anställa blodbad på dem efter eget behag.

8. Men se, till deras stora förvåning voro nephiterna förberedda på ett
sätt, som aldrig förr varit känt ibland Lehis barn. Se, nu voro de beredda
på att möta lamaniterna och kunde kämpa på det sätt Moroni undervisat dem
om.

9. Och det begav sig, att lamaniterna, eller amalickiahiterna, voro i högsta
grad förvånade över det sätt, varpå krigsförberedelserna utförts.

10. Om nu konung Amalickiah själv hade kommit ned från Nephis land i spetsen
för sin här, skulle han måhända hava givit lamaniterna befallning att
anfalla nephiterna vid Ammonihahs stad ty han brydde sig föga om sina
medmänniskors blod.

11. Men se, Amalickiah kom ej själv med dem till striden. Och se, hans
befälhavare vågade ej anfalla nephiterna vid Ammonihahs stad, ty Moroni hade
så förändrat ledningen av nephiterna, att lamaniterna kände sig besvikna i
sina förhoppningar, när de sågo deras fästningsverk och icke kunde överfalla
dem.

12. Därför drogo de sig tillbaka till ödemarken, bröto upp sitt läger och
anträdde marschen emot Noahs land i den tron, att det skulle vara den näst
bästa platsen för ett anfall på nephiterna.

13. Ty de visste ej, att Moroni hade befäst eller byggt säkra fästningsverk
vid varje stad runt om i hela landet. Fördenskull marscherade de fram mot
Noahs land med fast beslutsamhet, ja, deras befälhavare kommo fram och
avlade ed på att de skulle förgöra befolkningen i den staden.

14. Men se, Noahs stad, som förut varit en svag plats, hade nu till deras
stora förvåning blivit starkt befäst av Moroni, ja, starkare än Ammonihahs
stad.

15. Och se, Moroni hade handlat vist i detta, ty han hade antagit, att de
skulle bliva förfärade vid Ammonihahs stad och att de skulle draga till
Noahs stad för att börja kampen där, emedan det förut var den svagaste
platsen i landet, och så skedde det ock enligt hans beräkningar.

16. Se, Moroni hade utnämnt Lehi till befälhavare över besättningen i den
staden, och det var samme Lehi, som kämpade mot lamaniterna i dalen öster om
Sidonfloden.

17. När lamaniterna fingo veta, att Lehi var befälhavare i staden, kände de
sig åter svikna i sina förhoppningar, ty de voro mycket rädda för Lehi. Icke
desto mindre hade deras befälhavare svurit att anfalla staden, varför de
framförde sina stridsskaror.

18. Men se, lamaniterna kunde ej intränga i deras befästa skansar utom genom
ingången på grund av höjden av de förskansningar, som uppkastats och de
djupa löpgravarna, som grävts överallt utom vid ingången.

19. Nu voro nephiterna beredda på att förgöra alla som försökte klättra upp
och intränga i fästningen på något annat ställe genom att träffa dem med
stenar och pilar.

20. Så voro de beredda, ja, en del av deras starkaste män voro redo att med
sina svärd och slungor slå ned alla som försökte intränga i deras fästning
genom ingången. Och sålunda voro de redo att försvara sig emot lamaniterna.

21. Och det begav sig, att lamaniternas ledare förde sina skaror fram till
stadens portar och började kämpa mot nephiterna för att komma in i deras
befästa skansar, men se, de blevo tillbakadrivna den ena gången efter den
andra, och de ledo stor manspillan.

22. När de nu funno, att de icke kunde vinna makt över nephiterna genom att
storma ingången, började de gräva upp deras jordvallar för att erhålla
genomgång för sina härar och bliva mera likställda i kampen. Men se, under
dessa försök dödades de av stenar och pilar, som träffade dem, och i stället
för att löpgravarna fylldes med jord från jordvallarna, fylldes de delvis
med de dödas och sårades kroppar.

23. Sålunda hade nephiterna övermakt över sina fiender, och så försökte
lamaniterna förgöra nephiterna, till dess alla deras befälhavare hade
stupat. Ja, över ett tusen lamaniter hade stupat, medan å andra sidan icke
en enda av nephiterna hade förlorat livet.

24. Ungefär femtio voro sårade, emedan de varit utsatta för lamaniternas
pilar vid ingången, men de voro skyddade medelst sina sköldar, bröstharnesk
och huvudbeklädnader, så att deras sår voro på benen, och många av dem voro
mycket allvarliga.

25. När lamaniterna sågo att alla deras befälhavare hade fallit, togo de
till flykten ut i ödemarken. De återvände till Nephis land, till sin konung,
Amalickiah, vilken var nephit till börden, för att underrätta honom om sitt
stora nederlag.

26. Och det begav sig, att han förgrymmades på sina krigare, emedan han icke
hade fått sin vilja fram med avseende på nephiterna; han hade dem ej under
träldomsoket.

27. Ja, han var mycket förgrymmad, och han förbannade Gud och även Moroni
och avlade ed på att han skulle dricka hans blod, och detta emedan Moroni
genom att göra nödiga förberedelser för sitt folks säkerhet hade åtlytt Guds
befallningar.

28. Å andra sidan tackade Nephis folk Herren, sin Gud, för hans
oförlikneliga makt att frälsa dem från fiendens händer.

29. Och sålunda ändades det nittonde året av domarnas regering över Nephis
folk.

30. Ja, de hade oavbruten fred ibland sig och mycket stor framgång i kyrkan,
emedan de med all flit gåvo akt på Guds ord, som förkunnades för dem av
Helaman, Shiblon, Corianton, Ammon och hans bröder, ja, av alla dem som
blivit ordinerade av Guds heliga orden, sedan de först blivit döpta till
omvändelse och utsända för att predika ibland befolkningen.

Kapitel 50

1. Och nu begav det sig, att Moroni icke upphörde med att göra förberedelser
för krig eller att försvara sitt folk emot lamaniterna, ty i början av det
tjugonde året av domarnas regering befallde han, att hans stridsmän skulle
börja uppkasta jordvallar runt omkring alla städerna i hela landet, som
innehades av nephiterna.

2. Överst på dessa jordvallar lät han uppföra timmer eller stockverk till
manshöjd runt omkring städerna.

3. Och på stockverken lät han anbringa en palissad av stolpar runt omkring,
och de voro både starka och höga.

4. Han lät uppföra torn från vilka man hade utsikt över dessa palissader,
och i tornen lät han inreda tillflyktsorter, där lamaniternas stenar och
pilar icke kunde skada dem.

5. Och de voro så utrustade, att man kunde slunga stenar från tinnarna av
tornen, efter eget behag och egen styrka, och dräpa den som försökte närma
sig stadens murar.

6. Sålunda beredde Moroni fästningar till försvar emot sina fiender runt
omkring varje stad i hela landet.

7. Och det begav sig, att Moroni befallde sina väpnade skaror att draga ut i
ödemarken österut, och de drogo ut och jagade alla lamaniter i ödemarken
österut till deras egna länder, vilka voro belägna söder om Zarahemlas land.

8. Och Nephis land sträckte sig i rak linje från Österhavet till
Västerhavet.

9. När Moroni hade jagat alla lamaniterna ut ur ödemarken österut, vilken
låg norr om deras egna besittningars land, förordnade han, att invånarna,
som voro i Zarahemlas land och i landet runt omkring, skulle gå ut i
ödemarken österut ända till havskusten och taga landet i besittning.

10. Han förlade även väpnade skaror söderut vid gränserna av deras
besittningar och befallde dem att uppföra befästningar, där hans härar och
folk kunde vara trygga för sina fienders händer.

11. Sålunda avskar han alla lamaniternas tillflyktsorter i ödemarken
österut, ja, även västerut genom att befästa gränsen mellan nephiterna och
lamaniterna, emellan Zarahemlas land och Nephis land, från Västerhavet längs
efter Sidonflodens källor - så att nephiterna ägde allt land norrut, ja,
allt land norr om landet Ymnighet allt efter eget behag.

12. Sålunda försökte Moroni att med sina härar, vilka förstärktes dagligen
till följd av det beskydd, som hans fästningsverk gåvo dem, avstänga
lamaniternas styrka och makt ifrån de länder, som nephiterna hade i
besittning, så att de icke skulle hava något herravälde över dessa länder,
som de innehade.

13. Och det begav sig, att nephiterna började grundlägga en stad, och de
kallade den Moroni, och den låg vid Österhavet och söderut på gränsen till
lamaniternas besittningar.

14. De började även grundlägga en stad mellan städerna Moroni och Aron på
själva gränsen mellan Aron och Moroni, och de kallade staden, eller landet:
Nephihah.

15. Samma år började de bygga många städer norrut, och en på ett särskilt
sätt, vilken de kallade Lehi, som låg norrut i närheten av havskusten.

16. Och sålunda ändades det tjugonde året.

17. Nephis folk befann sig i detta lyckliga tillstånd i början av det
tjugoförsta året av domarnas regering över Nephis folk.

18. De hade stor framgång och blevo utomordentligt rika, ja, de förökade sig
och blevo mäktiga i landet.

19. Sålunda se vi, huru barmhärtiga och rättvisa alla Herrens handlingssätt
äro, ja, till uppfyllelsen av allt vad han talat till människobarnen. Ja, vi
kunna se, att de ord han talade till Lehi besannas även nu.

20. "Välsignad är du och dina barn. Och de skola varda välsignade, och om de
hålla mina bud, skola de hava framgång i landet. Men kom ihåg, att om de
icke hålla mina bud, skola de utestängas från Herrens närhet."

21. Och vi se, att dessa förutsägelser hava besannats vad Nephis folk
beträffar, ty det var deras tvister och deras strider, ja, deras mord och
plundringar, deras avguderi och otukt samt de vederstyggligheter, som
förefanns ibland dem, vilka drogo över dem deras krig och förödelse.

22. Men de som troget höllo Herrens bud blevo alltid befriade, medan
tusentals av deras ogudaktiga bröders öde var att bliva trälar eller att
förgås medelst svärd eller att nedsjunka i otro och blandas med lamaniterna.

23. Men se, aldrig hade Nephis folk sedan Nephis dagar haft en lyckligare
tid än de hade i Moronis dagar, ja, nu under det tjugoförsta året av
domarnas regering.

24. Även det tjugoandra året under domarna ändades med fred, ja, likaså det
tjugotredje året.

25. Det skulle även hava varit fred ibland Nephis folk i början på det
tjugofjärde året av domarnas regering om icke en strid hade uppstått ibland
dem beträffande Lehis land och Moriantons land, som gränsade till Lehis
land. Båda dessa lågo i närheten av havskusten.

26. Ty se, befolkningen, som innehade Moriantons land, gjorde anspråk på en
del av Lehis land. Därför uppstod det en häftig strid emellan dem, ja
Moriantons folk grep till vapen emot sina bröder, och de voro fast beslutna
att dräpa dem med svärd.

27. Men se, folket, som innehade Lehis land, togo sin tillflykt till Moronis
läger och bådo honom om hjälp, ty se, det var icke de som hade orätt.

28. När Moriantons folk, vilket leddes av en man vid namn Morianton, fick
veta, att Lehis folk hade flytt till Moronis läger, fruktade de storligen,
att Moronis härar skulle överfalla och förgöra dem.

29. Därför förmådde Morianton dem att fly till landet norrut, som var täckt
av stora insjöar, och taga landet norrut i besittning.

30. Se, de skulle hava utfört denna plan (vilket skulle hava varit att
beklaga), men se, Morianton, som var mycket häftig, blev vred på en av sina
tjänarinnor och överföll henne med många slag.

31. Hon tog till flykten och begav sig till Moronis läger och berättade för
Moroni allt som tilldragit sig, och även att det var deras avsikt att söka
sin tillflykt i landet norrut.

32. Men Moroni fruktade för att invånarna i landet Ymnighet skulle lyssna
till Moriantons ord och förena sig med hans folk och sålunda erhålla
besittning av de delarna av landet, vilket skulle medföra allvarliga följder
för Nephis folk, ja, leda till förlust av deras frihet.

33. Därför skickade Moroni ut en här med tält för att möta Moriantons folk
och hejda dem i deras flykt till landet norrut.

34. Och det begav sig, att de icke upphunno dem förrän de hade kommit till
landet Ödeläggelses gränser, och där hejdade de dem vid det smala passet,
som leder in i landet norrut mellan det östra och västra havet.

35. Och det begav sig, att hären, som utsänts av Moroni och som leddes av en
man vid namn Teancum, stötte på Moriantons skaror, och så orubbliga voro
Moriantons stridsmän (upphetsade som de voro av hans elaka och smickrande
ord), att en kamp uppstod emellan dem, i vilken Teancum dräpte Morianton,
besegrade hans skaror och tog dem tillfånga, varefter han återvände till
Moronis läger. Och sålunda ändades det tjugofjärde året av domarnas regering
över Nephis folk.

36. På så sätt fördes Moriantons folk tillbaka, och när de förbundit sig att
hålla fred, fingo de åter slå sig ned i Moriantons land, varefter de
förenade sig med Lehis folk, och de fingo även sina jordområden tillbaka.

37. Samma år, som Nephis folk åter fick fred, dog Nephihah, den andre
överdomaren i ordningen, sedan han innehaft domarsätet med fullkomlig
uppriktighet för Gud.

38. Dock hade han vägrat att lova Alma att taga vara på uppteckningarna och
de andra föremålen, vilka Alma och hans förfäder hade aktat högst heliga.
Därför hade Alma överlämnat dem åt sin son, Helaman.

39. Se, det begav sig, att Nephihahs son blev tillsatt att bekläda
domarämbetet efter sin fader, ja, han valdes till överdomare och styresman
för befolkningen, och med en ed och en helig handling förband han sig att
döma rättfärdigt, att bevara freden och folkets frihet och att förläna dem
de heliga förmånerna att tillbedja Herren, sin Gud, ja, att stödja och
vidmakthålla Guds sak alla sina dagar och att låta de onda vederfaras
rättvisa i enlighet med sina brott.

40. Se, hans namn var Pahoran, och han intog sin faders plats och började
styra Nephis folk vid slutet av det tjugofjärde året.

Kapitel 51

1. I början av det tjugofemte året av domarnas regering över Nephis folk
hade de fred i landet, sedan Lehis och Moriantons folk enats angående sina
landområden, och så hade det tjugofemte året börjat i fred.

2. Men de hade icke fullkomlig fred i landet, ty snart började de tvista med
varandra angående överdomaren Pahoran, ty se, några önskade en förändring av
vissa punkter i lagen.

3. Men se, Pahoran ville ej förändra lagen eller tillåta någon förändring i
den. Därför lyssnade han ej till dem som insänt sina röster och begärt en
förändring i lagen.

4. Fördenskull blevo de som önskade en förändring av lagen vreda på honom
och ville ej längre hava honom till överdomare i landet, och så uppstod en
het ordstrid om den saken, men det kom ej till blodsutgjutelse.

5. Och det begav sig, att de som ville, att Pahoran skulle bliva avsatt från
domarsätet, kallades kungsmän, ty de önskade, att lagen skulle så förändras,
att de skulle kunna omstörta den fria regeringen och insätta en konung över
landet.

6. De som önskade bibehålla Pahoran som överdomare i landet antogo namnet
frimän. Så uppstod det söndring ibland dem, ty frimännen hade med ed
förbundit sig att bibehålla sina rättigheter och sina religionsförmåner
genom en fri regering.

7. Denna tvistefråga blev avgjord medelst folkets röst, och den utföll till
fördel för frimännen, varför Pahoran behöll domarsätet, vilket orsakade stor
glädje ibland Pahorans bröder och likaledes bland de många frihetsvännerna,
vilka även bragte kungsmännen till tystnad, så att de icke vågade motsätta
sig utan blevo tvungna att uppehålla frihetens sak.

8. Men de som gynnade konungar voro män av förnäm börd, som själva traktade
efter att bliva konungar, och de understöddes av sådana som ville hava makt
och myndighet över sina medmänniskor.

9. Men se, detta var en kritisk tid för en sådan oenighet ibland Nephis
folk, ty se, Amalickiah hade åter uppeggat lamaniternas folks hjärtan emot
Nephis folk, och han höll på att samla krigare från alla delar av sitt land,
vilka han beväpnade och med all flit utrustade till strid, ty han hade
svurit att dricka Moronis blod.

10. Men vi skola se, att detta var ett förhastat löfte, som han gjort, men
han gjorde dock sig och sina härar redo för kamp emot nephiterna.

11. Emellertid voro hans härar icke så stora som de förut hade varit, emedan
så många tusen hade blivit nedgjorda av nephiternas händer. Oaktat deras
stora förlust hade Amalickiah dock samlat tillsammans en mycket stor här, så
att han icke fruktade för att draga ned till Zarahemlas land.

12. Ja, Amalickiah själv kom ned i spetsen för lamaniterna. Detta tilldrog
sig i det tjugofemte året av domarnas regering, och det skedde, då de hade
börjat avgöra tvistefrågorna rörande överdomaren, Pahoran.

13. När de personer, som kallades kungsmän, sporde att lamaniterna voro på
väg ned för att kämpa emot dem, blevo de glada i sina hjärtan och nekade att
gripa till vapen, ty de voro så hätska emot överdomaren och emot frimännen,
att de icke ville gripa till vapen för sitt lands försvar.

14. När Moroni varseblev detta och även såg att lamaniterna kommo in över
landets gränser, blev han mycket vred till följd av de människors
halsstarrighet, för vilkas beskydd han hade arbetat så flitigt, ja, han var
mycket förgrymmad. Hans själ var full av bitterhet emot dem.

15. Och han skickade en begäran, antagen av folkets röst, till landets
styresman, vari han (Moroni) anhöll om myndighet att tvinga de motstridiga
att försvara sitt land eller taga dem avdaga.

16. Ty hans första omsorg var att göra slut på alla sådana strider och
tvister ibland folket, ty se, detta hade hittills varit orsak till deras
förödelse. Och det begav sig, att deras begäran beviljades i enlighet med
folkets röst.

17. Och det begav sig, att Moroni befallde sina stridsmän att anfalla dessa
kungsmän och draga ned deras högmod och stolthet och slå dem till jorden,
eller också skulle de väpna sig och understödja frihetens sak.

18. Moronis skaror anföllo dem och de slogo ned deras högmod och stolthet,
så att alla som upplyfte sina vapen emot Moroni blevo nedhuggna och slagna
till jorden.

19. Fyra tusen av de motstridiga blevo dräpta med svärd och de ledare som
icke stupade i kampen blevo gripna och kastade i fängelse, ty det var ej tid
till rannsakning.

20. De övriga av dessa motstridiga underkastade sig frihetsfanan hellre än
att bliva fällda till jorden och dräpta med svärd, och de tvingades hissa
upp frihetssymbolen på sina torn och i sina städer och att gripa till vapen
för sitt lands försvar.

21. På så sätt gjorde Moroni slut på kungsmännen, så att ingen var känd
under benämningen kungsman. Så gjorde han slut på de människors
halsstarrighet och högmod, vilka gjorde anspråk på att hava ädelt blod, ty
de blevo förnedrade och måste ödmjuka sig i likhet med sina bröder och kämpa
tappert för sin frihet från träldom.

22. Och se, medan Moroni sålunda var sysselsatt med att undertrycka krig och
strid ibland sitt eget folk och upprätta fred och ordning samt förbereda sig
på krig emot lamaniterna, hade lamaniterna kommit in i Moronis land, vilket
var beläget i närheten av havskusten.

23. Och det begav sig, att nephiterna i Moronis stad icke voro mäktiga nog,
och därför drev Amalickiah ut dem och dräpte många. Och Amalickiah tog
staden i besittning, ja, han intog alla fästningsverken.

24. De som flydde ut ur Moronis stad kommo till Nephihahs stad. Likaledes
samlade folket sig i Lehis stad och rustade sig och voro redo att möta
lamaniterna i strid.

25. Men Amalickiah ville icke tillåta lamaniterna gå till kamp emot
Nephihahs stad utan höll dem kvar vid sjöstranden och lämnade folk i varje
stad för att underhålla och försvara dem.

26. Så fortsatte han med att taga många städer i besittning: Nephihah, Lehi,
Morianton, Omner, Gid och Mulek, vilka alla voro belägna vid havskusten.

27. Sålunda hade lamaniterna genom Amalickiahs list och hans otaliga skaror
intagit många städer, vilka alla voro starkt befästa enligt Moronis
befästningskonst, och de tjänade som starka tillflyktsorter för lamaniterna.

28. Och de tågade emot landet Ymnighets gränser och drevo nephiterna framför
sig och dräpte många.

29. Men de möttes av Teancum, vilken hade ihjälslagit Morianton och hämnat
hans anhängares flykt.

30. Han hejdade även Amalickiah, då denne var på marsch med sin stora skara
för att intaga både landet Ymnighet och landet norrut.

31. Men se, han blev sviken i sina förhoppningar, enär han blev driven
tillbaka av Teancum och dennes män, ty dessa voro stora krigare, ja, envar
av Teancums män överträffade lamaniterna i styrka och i skicklighet att
strida, ja, så att de vunno övertag över lamaniterna.

32. De utmattade dessa och anföllo dem gång på gång ända till mörkrets
inbrott. Och Teancum och hans män uppslogo sina tält på gränsen till landet
Ymnighet, och Amalickiah uppslog sina tält i närheten av havskusten, dit de
hade blivit fördrivna.

33. Och det begav sig när natten kommit, att Teancum och hans tjänare smögo
sig bort och gingo ut i mörkret till Amalickiahs läger, och se, lamaniterna
voro överväldigade av sömn, emedan de voro utmattade till följd av dagens
mödor och hetta.

34. Teancum smög sig i hemlighet in i konungens tält och genomborrade hade
hjärta med ett kastspjut, och så ögonblicklig var konungens död, att hans
tjänare icke vaknade.

35. Och han återvände till sitt eget läger, och se, hans män sovo, och han
väckte dem och berättade för dem allt vad han gjort.

36. Han gav befallning om att hans härar skulle hålla sig redo om
lamaniterna skulle vakna och överfalla dem.

37. Så ändades det tjugofemte året av domarnas regering över Nephis folk,
och så slutade Amalickiah sina dagar.

Kapitel 52

1. Och det begav sig i det tjugosjätte året av domarnas regering över Nephis
folk, att lamaniterna funno Amalickiah död i sitt eget tält, när de
uppvaknade den första morgonen i den första månaden, och de sågo likaledes
att Teancum var redo att kämpa mot dem den dagen.

2. När nu lamaniterna sågo detta, blevo de förfärade och övergåvo sin plan
att tåga in i landet norrut och drogo sig tillbaka med hela sin här till
Muleks stad och sökte skydd i sina förskansningar.

3. Och Amalickiahs broder blev utnämnd till konung över folket, och hans
namn var Ammoron. Sålunda blev konung Ammoron, konung Amalickiahs broder,
tillsatt att styra i dennes ställe.

4. Han gav befallning om att hans undersåtar skulle kvarstanna i de städer,
som de intagit med blodsutgjutelse, ty de hade icke intagit någon stad utan
stor blodförlust.

5. När nu Teancum såg att lamaniterna voro fast beslutna att behålla de
städer de intagit och de landområden som de innehade, och när han även såg
deras ofantliga antal, ansåg Teancum det icke vara rådligt att försöka
anfalla dem i deras förskansningar.

6. Men han förlade sina män runt omkring som om han gjorde förberedelser
till kamp, ja, han var i själva verket sysselsatt med förberedelser att
försvara sig emot dem genom att uppkasta vallar runt omkring och bereda
tillflyktsorter.

7. På så sätt gjorde han förberedelser till kamp, tills Moroni sände honom
ett stort antal trupper för härens förstärkning.

8. Moroni sände även bud till honom, att han skulle kvarhålla alla fångar,
som föllo i hans händer, ty alldenstund lamaniterna hade tagit många till
fånga, borde han kvarhålla alla fångna lamaniter såsom lösen för dem som
lamaniterna tillfångatagit.

9. Han skickade även bud till honom, att han skulle befästa landet Ymnighet
och försäkra sig om det trånga passet, som förde till landet norrut, så att
lamaniterna icke skulle kunna intaga denna punkt och göra anfall från alla
sidor.

10. Moroni skickade även bud till honom med önskan, att han med all flit
skulle försvara den landsdelen, att han skulle taga varje tillfälle i akt
att gissla lamaniterna där så mycket det stod i hans makt, så att han kanske
med list eller på annat sätt skulle kunna erövra städerna, som tagits ur
deras händer och att han skulle befästa landet och förstärka städerna runt
omkring, vilka icke hade fallit i lamaniternas händer.

11. Och han sade även till honom: "Jag skulle önska komma till eder, men se,
lamaniterna tränga sig in på oss vid landets gränser vid Västerhavet, och
se, jag måste draga emot dem, och därför kan jag ej komma till eder."

12. Nu hade konungen (Ammoron) dragit bort från Zarahemlas land och hade
delgivit drottningen underrättelsen om sin broders död, varpå han hade
samlat ett stort antal män samt dragit ut emot nephiterna vid gränserna till
Västerhavet.

13. På så sätt försökte han oroa nephiterna och draga en del av deras styrka
till den landsdelen, medan han hade befallt dem som han kvarlämnat för att
hålla de intagna städerna att utmatta nephiterna vid gränserna till
Österhavet och intaga så mycket av deras land som möjligt enligt deras
härars styrka.

14. Sålunda befunno sig nephiterna i detta svåra läge vid slutet av det
tjugosjätte året av domarnas regering över Nephis folk.

15. Men se, i det tjugosjunde året av domarnas regering hade Teancum enligt
Moronis befallning - vilken hade förlagt väpnade styrkor för att beskydda de
södra och västra gränserna av landet och hade börjat sitt tåg mot landet
Ymnighet för att hjälpa Teancum och hans män med att återerövra de städer de
hade förlorat -

16. ja, det begav sig, att Teancum hade fått befallning att göra ett anfall
på Muleks stad och om möjligt återtaga den.

17. Och Teancum gjorde förberedelser för anfall på Muleks stad och att med
sin här draga emot lamaniterna, men han såg att han icke kunde få övermakt
över dem så länge de höllo sig bakom sina förskansningar. Han övergav därför
sin plan och återvände till staden Ymnighet, där han ville invänta Moronis
ankomst, så att han kunde erhålla förstärkning för sin här.

18. Och Moroni ankom med sin styrka till landet Ymnighet vid slutet av det
tjugosjunde året av domarnas regering över Nephis folk.

19. I början av det tjugoåttonde året höllo Moroni och Teancum och många av
de högre befälhavarna ett krigsråd, om vad de skulle göra för att locka
lamaniterna ut till kamp, eller om de med smicker kunde förmå dem att komma
ut från sina tillflyktsorter, så att de kunde få övertaget över dem och
återtaga Muleks stad.

20. Och det begav sig, att de sände budbärare till lamaniternas här, som
försvarade Muleks stad, till dess ledare vars namn var Jakob, och begärde
att han skulle komma ut med sin här och sammandrabba med nephiterna på
slätterna mellan de två städerna. Men se, Jakob, som var zoramit, ville ej
komma ut med sin här till kamp på slätterna.

21. Och det begav sig, att Moroni, som ej hyste något hopp om att få möta
dem i strid på öppna fältet, hade en plan medelst vilken han skulle locka
dem ut ur deras tillflyktsorter.

22. Han befallde alltså Teancum, att med ett litet antal män tåga ned emot
havskusten. Moroni och hans här tågade om natten ut i ödemarken väster om
Muleks stad. När nu lamaniternas väktare om morgonen upptäckte Teancum,
skyndade de att berätta det för Jakob.

23. Och lamaniternas härar tågade ut emot Teancum i den tron, att de med
sitt större antal skulle kunna överväldiga Teancum med hans ringa antal. När
Teancum såg lamaniternas härar komma ut emot sig, började han draga sig
tillbaka utefter kusten i nordlig riktning.

24. När lamaniterna sågo att han började fly, blevo de modiga och satte
efter dem med iver. Medan Teancum på så sätt vilseledde lamaniterna, som
förgäves jagade efter honom, befallde Moroni en del av den här, som var med
honom, att tåga in i staden och taga den i besittning.

25. Detta gjorde de, och de dräpte alla, som blivit lämnade att beskydda
staden, ja, alla som vägrade att överlämna sina vapen.

26. Sålunda hade Moroni med en del av sin här tagit staden Mulek i
besittning, medan han med återstoden tågade emot de lamaniter, som återvände
efter att ha förföljt Teancum.

27. Och lamaniterna förföljde Teancum tills de kommo till staden Ymnighets
omgivningar, och där stötte de på Lehi och en liten häravdelning, vilken
hade lämnats för att försvara staden Ymnighet.

28. När nu lamaniternas överbefälhavare sågo Lehi och hans här komma dem
till mötes, togo de till flykten i stor förvirring av fruktan för att de
icke skulle hinna tillbaka till staden Mulek, innan Lehi kunde kasta sig
över dem, ty de voro redan trötta av marschen, då däremot Lehis män voro
utvilade.

29. Men lamaniterna visste ej, att de redan hade Moroni och hans här i
ryggen och därför fruktade de endast för Lehi och hans stridsmän.

30. Men Lehi ville ej hinna upp dem förrän de stötte samman med Moroni och
hans här.

31. Och innan lamaniterna hade hunnit långt, blevo de omringade av
nephiterna, nämligen av Moronis män på ena sidan och Lehis män på den andra
sidan, och dessa härar voro utvilade och starka, medan lamaniterna voro
trötta av sin långa marsch.

32. Och Moroni befallde sina stridsmän att störta sig över dem, tills de
uppgåvo sina vapen.

33. Och det begav sig, att Jakob, deras ledare, vilken var zoramit och hade
ett okuvligt sinne, förde lamaniterna fram för att kämpa i vilt raseri mot
Moroni.

34. Moroni spärrade nämligen deras väg, och därför beslöt Jakob att dräpa
dem som stodo honom i vägen och slå sig igenom till Muleks stad. Men se,
Moroni och hans stridsmän voro starkare, och de ryggade ej tillbaka för
lamaniterna.

35. De kämpade i vilt raseri på båda sidor, och många stupade i båda
härarna. Ja, även Moroni sårades, och Jakob förlorade livet.

36. Lehi anföll eftertrupperna med sina starka stridsmän så häftigt, att de
lamaniter, som täckte återtåget, uppgåvo sina vapen, medan de övriga voro så
förvirrade, att de icke visste om de skulle fly eller strida.

37. När nu Moroni såg deras förvirring, sade han till dem: "Om I viljen
komma fram med edra vapen och överlämna dem åt oss, skola vi upphöra med att
utgjuta edert blod."

38. När lamaniterna hörde dessa ord, kommo deras befälhavare, nämligen alla
som icke hade stupat fram och kastade sina vapen ned för Moronis fötter, och
de befallde även sina stridsmän att göra sammalunda.

39. Men se, många ville ej göra så, och de som vägrade att uppgiva sina
svärd tillfångatogos och fjättrades, och deras vapen fråntogos dem, varefter
de tvingades att följa sina bröder till landet Ymnighet.

40. Och fångarnas antal var större, mycket större, än de fallnas antal, ja,
större än det antal som fallit på båda sidorna.

Kapitel 53

1. Och det begav sig, att de tillsatte bevakning över de tillfångatagna
lamaniterna och tvingade dem att gå ut och begrava sina döda samt även de
döda nephiter, som fallit i slaget. Moroni satte män till att bevaka dem,
medan de utförde sitt arbete.

2. Moroni for med Lehi till staden Mulek, och han tog befälet över staden
och överlämnade den åt Lehi. Se, denne Lehi hade varit med Moroni i de
flesta av hans slag, och han var en man Moroni lik, och de gladde sig över
varandra välgång, ja, de älskade varandra och voro älskade av hela Nephis
folk.

3. Sedan lamaniterna slutat att begrava sina död och även de döda som
tillhörde nephiterna, fördes de tillbaka till landet Ymnighet, och enligt
Moronis order befallde Teancum dem att börja arbetet med att gräva en grav
runt omkring landet, eller staden Ymnighet.

4. Han befallde dem att bygga ett bröstvärn av timmer på inre sidan av
graven, och de kastade jorden från graven upp emot det av trä hoptimrade
bröstvärnet. Så höllo de lamaniterna i arbete, tills de hade omgivit staden
Ymnighet med en stark vall av timmer och jord till stor höjd.

5. Staden var allt sedan dess en utomordentligt stark fästning, och i denna
stad bevakades de tillfångatagna lamaniterna, ja, inom vallen, som de blivit
tvungna att uppföra med sina egna händer. Moroni var nödsakad att hålla
lamaniterna i arbete, alldenstund det var lätt att bevaka dem medan de
arbetade, och han behövde alla sina stridskrafter, när han skulle anfalla
lamaniterna.

6. Och det begav sig, att Moroni sålunda hade vunnit seger över en av de
största av lamaniternas härar och kommit i besittning av Muleks stad, vilken
var en av de starkaste fästningarna, som lamaniterna hade i Nephis land, och
så hade han också byggt en fästning i vilken han kunde innesluta sina
fångar.

7. Han gjorde icke något nytt försök att anfalla lamaniterna det året, men
han sysselsatte sina trupper med förberedelser för krig, ja, med att uppföra
fästningsverk till skydd mot lamaniterna, ja, även med att rädda sina
kvinnor och barn från hungersnöd samt med att förse sina härar med föda.

8. Och nu begav det sig, att lamaniternas härar vid Västerhavet söderut hade
vunnit mark från nephiterna under Moronis frånvaro till följd av ränker
ibland nephiterna, vilka hade förorsakat skiljaktigheter ibland dem. Ja, de
hade kommit i besittning av ett antal städer i den delen av landet.

9. Sålunda befunno de sig i ett farligt läge till följd av orättfärdighet
ibland sina egna, ja, till följd av inbördes osämja och ränker.

10. Nu har jag något att säga angående Ammons folk, som ursprungligen voro
lamaniter, men som medelst Ammon och hans bröder, eller rättare, genom Guds
makt och ord hade blivit omvända till Herren och hade blivit förda ned till
Zarahemlas land, där de allt sedan dess hade åtnjutit nephiternas beskydd.

11. Till följd av sin ed hade de blivit bevarade från att gripa till vapen
emot sina bröder, ty de hade med ed förbundit sig att aldrig mera utgjuta
blod, och enligt denna sin ed skulle de hava omkommit. Ja, de skulle hava
fallit i sina bröders händer, om det icke hade varit för det medlidande och
den stora kärlek, som Ammon och hans bröder hyste för dem.

12. Därför blevo de förda till Zarahemla, och där hade de sedan dess blivit
beskyddade av nephiterna.

13. Men när de sågo den fara och de många lidanden och prövningar, som
nephiterna uthärdade för dem, rördes de till medlidande, och de önskade
gripa till vapen för att försvara sitt land.

14. Men se, när de stodo i begrepp att rusta sig till strid, blevo de
övertalade av Helaman och hans bröder att icke bryta den ed, som de gjort.

15. Ty Helaman fruktade, att de genom att så göra skulle förlora sina
själar. Därför voro alla de som hade ingått i detta förbund nödsakade att se
sina bröder genomgå sina lidanden under det farliga läge som förefanns.

16. Men se, de hade många söner, vilka icke hade ingått förbund att icke
gripa till vapen för att försvara sig emot sina fiender, och dessa kommo nu
tillsammans, så många som kunde bära vapen, och de kallade sig nephiter.

17. De ingingo förbund att kämpa för nephiternas frihet, ja, att försvara
landet även om de måste giva sina liv. Ja, de förbundo sig även att aldrig
övergiva sin frihet, utan att alltid kämpa för att beskydda nephiterna och
sig själva från träldom.

18. Se, det fanns två tusen sådana unga män, som ingingo detta förbund och
som beväpnade sig för att försvara sitt land.

19. Eftersom de aldrig hittills varit till någon olägenhet för nephiterna,
blevo de nu en stor hjälp, ty de beväpnade sig och uttryckte sin önskan, att
Helaman skulle vara deras ledare.

20. De voro alla unga män, mycket tappra och modiga, fulla av styrka och
verksamhet, och det var icke allt, ty de voro män, som alltid troget utförde
vad som än blev dem anförtrott.

21. Ja, de voro sanningsälskande och allvarliga män, ty de hade blivit
undervisade om att hålla Guds bud och att vandra i uppriktighet för honom.

22. Och nu begav det sig, att Helaman tågade i spetsen för sina tvåtusen
unga män för att bistå befolkningen vid landets gränser söderut vid
Västerhavet.

23. Så ändades det tjugoåttonde året av domarnas regering över Nephis folk.

Kapitel 54

1. I domarnas tjugonionde år skickade Ammoron bud till Moroni och föreslog
utbyte av fångar.

2. Och det begav sig, att Moroni fröjdade sig storligen med anledning av
denna begäran, ty han önskade behålla maten, som behövdes för de lamanitiska
fångarnas underhåll, för sina egna truppers förplägning, och han ville även
hava sina egna män till härens förstärkning.

3. Lamaniterna hade tillfångatagit många kvinnor och barn, men ibland alla
Moronis fångar, eller de fångar han tagit, fanns det ej en kvinna, ej heller
ett barn. Därför beslöt Moroni att begagna sig av list för att få så många
nephitiska fångar som möjligt ifrån lamaniterna.

4. Därför skrev han ett brev och skickade det med samme Ammorons tjänare,
som hade fört dennes brev till Moroni. Dessa äro nu de ord han skrev till
Ammoron, nämligen:

5. "Se, Ammoron! Jag har skrivit till dig något angående detta krig, som du
har fört emot mitt folk, eller rättare, som din broder har fört emot dem,
och som du ännu är besluten att fortsätta efter hans död.

6. Se, jag skulle vilja säga något om Guds rättvisa och hans allsmäktiga
vredes svärd, som hänger över dig, om du icke omvänder dig och med dina
härar återvänder till dina egna länder, eller det land, som tillhör dig,
vilket är Nephis land.

7. Ja, jag skulle vilja säga något om detta, om du hade förmåga att förstå
det, ja, jag skulle vilja säga något om det hemska helvete, som väntar på
att mottaga sådana mördare som du och din broder hava varit, såframt du icke
omvänder dig och avstår från dina mordiska anslag och återvänder med dina
härar till dina egna länder.

8. Men eftersom du har förkastat detta och kämpat emot Herrens folk förut,
så kan jag blott förmoda, att du vill göra detsamma nu.

9. Och se, nu äro vi förberedda på att mottaga dig, ja, såframt du icke
avstår från dina avsikter, se, så vilja vi över dig nedkalla Guds vrede,
hans, som du har förnekat till din fullständiga undergång.

10. Men så visst som Herren lever skola våra härar överfalla dig om du icke
drager dig tillbaka, och du skall snart bliva hemsökt med död, ty vi ämna
behålla våra städer och våra länder, ja, vi skola understödja vår religion
och vår Guds sak.

11. Men se, jag förmodar, att mitt tal till dig om detta är förgäves, jag
förmodar, att du är ett helvetesbarn. Därför vill jag sluta mitt brev med
att säga, att jag icke vill utbyta krigsfångar utom på det villkoret, att du
överlämnar en man med hans hustru och barn för varje krigsfånge. Om så är,
att du vill göra detta, så skall jag byta.

12. Men se, om du icke vill göra detta, skall jag överfalla dig med mina
härar, ja, jag skall även beväpna mina kvinnor och barn, och jag skall
överfalla dig och jaga dig ända in i ditt eget land, vilket är vårt första
arveland. Ja, det skall bliva blod för blod, ja, liv för liv, och jag skall
bekämpa eder ända till dess I bliven nedgjorda överallt på hela jordytan.

13. Se, jag är förgrymmad; så är även mitt folk. Du har försökt att mörda
oss, och vi hava endast försökt att försvara oss. Men se, om du söker efter
att tillfoga oss större skada, skola vi söka efter att skada dig, ja, vi
vilja uppsöka vårt land, fört första arveland.

14. Nu slutar jag mitt brev. Jag är Moroni. Jag är en av Nephis folks
ledare."

15. När Ammoron fick detta brev, blev han vred, och han skrev ett annat brev
till Moroni. Och sålunda skrev han, nämligen:

16. "Jag är Ammoron, lamaniternas konung. Jag är broder till Amalickiah,
vilken I haven mördat. Se, jag vill hämnas hans blod på eder, ja, jag skall
överfalla eder med mina härar, ty jag fruktar icke för dina hotelser.

17. Ty se, edra fäder gjorde så stor orätt mot sina bröder att de berövade
dem rättigheten att styra, vilken med rätta tillhörde dem.

18. Nu se, om I viljen nedlägga edra vapen och underkasta eder deras
styrelse, vilka styrelsen med rätta tillhör, då skall jag befalla mina
underhavande att nedlägga sina vapen, och det skall icke bliva mera krig.

19. Se, du har andats många hotelser emot mig och mitt folk, men se, vi
frukta ej för edra hotelser.

20. Icke desto mindre vill jag med glädje bifalla utbyte av fångar efter din
begäran, på det jag må spara min föda för mina stridsmän, och vi vilja föra
ett krig, som skall pågå utan återvändo, antingen till dess nephiterna
underkasta sig vår myndighet eller till dess de äro för evigt utrotade.

21. Och nu med avseende på den Gud, som du säger att vi hava förkastat. Se,
vi veta intet om någon sådan varelse, ej heller gören I, men om det finnes
en sådan varelse, så veta vi intet annat än att han har skapat oss såväl som
eder.

22. Om så är, att det finnes en djävul och ett helvete, se, skall han då
icke skicka dig dit för att bo där tillsammans med min broder, som du har
mördat, och om vilken du har låtit förstå, att han gått till en sådan plats?
Men se, detta betyder intet.

23. Jag är Ammoron och en av Zorams ättlingar, vilken edra fäder togo med
våld och förde ut ur Jerusalem.

24. Och se, jag är en oförfärad lamanit. Se, detta krig har förts för att
hämnas de oförrätter de lidit och för att vidmakthålla och erhålla deras
rättigheter till regeringen. Och nu slutar jag mitt brev till Moroni."

Kapitel 55

1. När Moroni hade mottagit denna skrivelse, blev han ännu mera förgrymmad,
emedan han visste, att Ammoron hade fullkomlig kunskap om sin egen falskhet,
ja, att Ammoron visste, att det icke var en rättfärdig sak, som drivit honom
att bekriga Nephis folk.

2. Och han sade: "Se, jag vill ej utbyta fångar med Ammoron, med mindre han
avstår från sitt förehavande, enligt vad jag sagt i min skrivelse, ty jag
vill ej tillåta, att han får mera makt än han redan har.

3. Se, jag känner till platsen, där lamaniterna stå vakt över dem av mitt
folk, som tillfångatagits, och alldenstund Ammoron icke ville göra som jag
sagt, se, så vill jag giva honom i enlighet med mina ord. Ja, jag vill
sprida död ibland dem, till dess de bönfalla om fred."

4. När Moroni hade sagt detta ord, befallde han, att en granskning skulle
företagas ibland hans män för att finna någon ibland dem, som härstammade
från Laman.

5. Och de funno en, vars namn var Laman, och han var tjänare till konungen,
som Amalickiah hade mördat.

6. Nu befallde Moroni denne Laman och ett litet antal män att begiva sig
till nephiternas fångvaktare.

7. Se, nephiterna voro inneslutna i Gids stad, och därför gav Moroni Laman
befallning att begiva sig dit, och att ett litet antal män skulle fara med
honom.

8. Om aftonen gick Laman till fångvaktarna, som voro satta över nephiterna,
och när de sågo honom komma, ropade de an honom, men han sade: "Ingen fara,
se, jag är lamanit. Se, vi hava flytt från nephiterna, och de ligga nu och
sova, och se, vi hava tagit med oss något av deras vin och föra det hit."

9. När nu lamaniterna hörde detta, mottogo de honom med glädje och sade till
honom: "Giv oss av edert vin och låt oss dricka! Det gläder oss, att I haven
tagit vin med eder, ty vi äro trötta."

10. Men Laman sade till dem: "Låtom oss behålla vårt vin till dess vi gå ut
i kamp emot nephiterna." Men detta gjorde dem blott ännu mera lystna efter
att dricka vinet,

11. "ty", sade de, "vi äro trötta. Låt oss därför taga något av vinet! Snart
få vi vårt eget vin, vilket kan pigga upp oss att gå emot nephiterna."

12. Laman sade till dem: "Gören såsom I själva viljen."

13. Då drucko de frikostigt av vinet, och det smakade dem gott, varför de
åter drucko begärligt, och det var starkt, emedan det blivit så tillagat.

14. Och det begav sig, att de drucko och blevo uppsluppna och så småningom
blevo de alla druckna.

15. När nu Laman och hans följeslagare sågo, att de alla voro druckna och
hade fallit i djup sömn, återvände de till Moroni och talade om allt som
tilldragit sig.

16. Detta var enligt Moronis plan. Moroni hade försett sina män med vapen
till strid, och han skickade dem till staden Gid, medan lamaniterna ännu
lågo i djup sömn, druckna, och de kastade sina vapen in till fångarna, tills
alla dessa voro beväpnade,

17. ja, även till deras kvinnor och alla deras barn, som kunde begagna ett
vapen att strida med, sedan Moroni hade beväpnat alla krigsfångarna, och
allt detta skedde i djup stillhet.

18. Men även om de hade väckt lamaniterna, så voro dessa druckna och
nephiterna kunde hava dräpt dem.

19. Men se, detta var ej var Moroni önskade. Han hade ej behag i mord och
blodsutgjutelse, utan han fröjdade sig, när han kunde frälsa sitt folk från
att förgås, och för att ingen skulle anklaga honom för ohederlighet, ville
han ej överfalla lamaniterna och nedgöra dem i deras druckna tillstånd.

20. Men han hade vunnit sin avsikt, ty han hade beväpnat de nephitiska
fångarna, som voro innanför stadsmuren, och han hade satt dem i stånd att
sätta sig i besittning av området innanför murarna.

21. Sedan befallde han dem som voro med honom att draga sig tillbaka något
samt omringa lamaniternas skaror.

22. Detta gjordes om natten, och när lamaniterna vaknade på morgonen, sågo
de att de voro omringade av nephiterna utanför, och att deras fångar
innanför voro beväpnade.

23. Sålunda sågo de, att nephiterna hade dem i sin makt, och under dessa
omständigheter funno de, att det icke var rådligt för dem att kämpa mot
nephiterna. Därför avfordrade deras överbefälhavare dem deras vapen, och de
förde dem fram och kastade dem för nephiternas fötter samt bönföllo om nåd.

24. Se, detta var Moronis önskan. Han gjorde dem till krigsfångar och tog
staden i besittning, varefter han befallde, att alla de fångar, som
tillhörde nephiterna, skulle befrias, och dessa anslöto sig till Moronis
här, som på så sätt fick betydlig förstärkning.

25. Och han befallde de lamaniter, som han tagit till fånga, att börja
arbeta på att förstärka fästningsverken runt omkring staden Gid.

26. När han hade befäst staden Gid enligt sina planer, befallde han, att
hans fångar skulle föras till staden Ymnighet, och han lät även den staden
bevakas av en mycket stark besättning.

27. Och det begav sig, att de oaktat alla lamaniternas ränker behöllo och
beskyddade alla de krigsfångar, som de tagit, och de försvarade även hela
det område och alla de fördelar de erövrat.

28. Och nephiterna började åter bliva segerrika och återvinna sina
rättigheter och förmåner.

29. Många gånger försökte lamaniterna omringa dem om natten, men under dessa
försök förlorade de många som tillfångatogos.

30. Många gånger försökte de att utdela något av sitt vin ibland nephiterna
för att förgöra dem med gift eller medelst dryckenskap.

31. Men se, nephiterna voro ej sena att ihågkomma Herren, sin Gud, i denna
nödens tid. De blevo därför ej fångade i lamaniternas snaror. De ville ej
dricka deras vin, innan de först hade givit något därav åt någon av de
lamanitiska fångarna.

32. De voro sålunda försiktiga, så att intet gift skulle utdelas ibland dem,
ty om deras vin förgiftade en lamanit, skulle det även förgifta en nephit.
På så sätt prövade de alla deras starka drycker.

33. Och nu begav det sig, att det blev nödvändigt för Moroni att göra
förberedelser för anfall mot staden Morianton, ty se, lamaniterna hade med
sitt arbete befäst staden Morianton, till dess den blivit en mycket stark
fästning.

34. De bragte oupphörligt nya trupper in i staden och även nya förråd.

35. Och sålunda ändades det tjugonionde året av domarnas regering över
Nephis folk.

Kapitel 56

1. I början av det trettionde året av domarnas regering på andra dagen i
första månaden mottog Moroni ett brev från Helaman med rapport om
befolkningens läge i hans landsdel.

2. Dessa äro de ord, som han skrev, nämligen: "Min innerligt älskade broder
Moroni, såväl i Herren som i vår krigförings mödor. Se, min älskade broder,
jag har något att säga dig angående vår krigföring i denna del av landet.

3. Se, det gäller två tusen söner till de män, som Ammon förde ned ur Nephis
land. Du vet allaredan, att dessa härstammade från Laman, som var vår fader
Lehis äldste son.

4. Jag behöver nu ej upprepa för dig det som angår deras traditioner eller
deras otro, ty du vet allt rörande detta.

5. Därför är det tillräckligt för mig att säga, att två tusen av dessa unga
män hava gripit till vapen och anmodat mig om att vara deras ledare och vi
hava stått fram för att försvara vårt land.

6. Du vet även, att deras fäder slöto förbund att aldrig gripa till vapen
emot sina bröder för att utgjuta blod.

7. Men i det tjugosjätte året, när de sågo våra lidanden och våra vedermödor
för deras skull, stodo de i begrepp att bryta det förbund, som de hade
slutit, och gripa till vapen för vårt försvar.

8. Men jag ville ej tillåta dem att bryta det förbund de hade slutit, ty jag
hoppades, att Gud skulle styrka oss, så att vi icke skulle få utstå mera,
även om de höllo den ed de avlagt.

9. Men se, här är något över vilket vi kunna storligen fröjda oss! Ty se, i
det tjugosjätte året tågade jag, Helaman, i spetsen för dessa två tusen unga
män till staden Judea för att bistå Antipus, vilken du utsett till ledare
för folket i den landsdelen.

10. Jag lät mina två tusen söner (ty de äro värdiga att kallas söner)
ansluta sig till Antipus' här, över vilken förstärkning han gladde sig
storligen, ty se, hans här hade blivit försvagad av lamaniterna, vilkas
stridsmän hade dödat ett stort antal av våra män - något varöver vi hade
skäl att sörja.

11. Dock trösta vi oss med att de dogo för sitt land och sin Guds sak, ja,
de äro lyckliga.

12. Lamaniterna hade även tagit många fångar, vilka alla voro högre
befälhavare, ty de hava ej skonat någon annans liv. Och vi antaga, att de
nu, vid denna tid, äro i Nephis land, om så är, att de icke redan hava
omkommit.

13. Dessa äro nu de städer, vilka lamaniterna hava kommit i besittning av
genom att utgjuta så många av våra tappra mäns blod.

14. Mantis land eller staden Manti och Zeezrooms, Cumenis och Antiparahs
städer.

15. Och dessa äro de städer, som de innehade, när jag ankom till staden
Judea, och jag fann Antipus och hans män i arbete med att av alla krafter
befästa staden.

16. Ja, de voro nedtryckta både till kropp och själ, ty de hade kämpat
tappert om dagen och arbetat om natten på städernas försvar, och sålunda
hade de utstått stora besvärligheter av alla slag.

17. Nu voro de fast beslutna att segra här eller dö. Därför kan du nog
förstå, att den lilla skara jag bragte med mig hit, ja, dessa mina söner,
ingåvo dem stora förhoppningar och mycken glädje.

18. När lamaniterna sågo att Antipus hade fått en ansenlig förstärkning till
sin här, nödsakades de enligt Ammorons befallning att avstå från att anfalla
staden Judea eller oss.

19. Sålunda blevo vi gynnade av Herren, ty om de hade överfallit oss i denna
vår svaghet, skulle de måhända hava tillintetgjort vår lilla här. Men så
blevo vi bevarade.

20. Ammoron befallde dem att försvara de städer, som de intagit. Och så
ändades det tjugosjätte året. I början av det tjugosjunde året voro vår stad
och vi själva beredda för försvar.

21. Nu önskade vi, att lamaniterna skulle anfalla oss, ty vi ville ej gärna
angripa dem i deras starka fästningar.

22. Vi hade spejare runt omkring för att bevaka lamaniternas rörelser, så
att de icke skulle kunna gå förbi oss om natten, ej heller om dagen, för att
anfalla våra andra städer belägna norrut.

23. Ty vi visste, att de som innehade dessa städer, icke voro tillräckligt
starka för att möta dem. Därför ville vi angripa dem i ryggen, om de skulle
gå förbi oss, och sålunda inveckla dem i kamp på samma gång som de voro
utsatta för anfall framifrån. Vi trodde, att vi skulle kunna övermanna dem,
men härutinnan blevo vi svikna i våra förhoppningar.

24. De vågade nämligen ej företa en kringgående rörelse med hela sin här, ej
heller vågade de med en del, av fruktan för att de icke voro tillräckligt
starka utan skulle misslyckas.

25. Ej heller vågade de tåga ned emot Zarahemlas stad, ej heller gå över
Sidon, där floden upprinner, för att komma över till Nephihahs stad.

26. Därför beslöto de sig för att endast behålla de städer, som de hade
erövrat.

27. I andra månaden av detta år erhöllo vi mycken föda från fäderna till
dessa mina två tusen söner.

28. Likaså skickades två tusen man till oss från Zarahemlas land. Sålunda
voro vi redo med tiotusen man samt förplägning för dem och även för deras
hustrur och barn.

29. När lamaniterna sågo att vår styrka tilltog dagligen, och att föda
anlände för vårt underhåll, började de bliva oroliga och göra utfall för att
om möjligt göra slut på vår tillgång på förplägnad och förstärkning.

30. När vi nu sågo, att lamaniterna började bliva oroliga på detta sätt,
ville vi begagna oss av en krigslist emot dem. Alltså befallde Antipus mig
att tåga ut med mina unga söner till en närbelägen stad, som om vi bragte
föda till den staden.

31. Vi fingo befallning att tåga förbi nära staden Antiparah, som om vi hade
för avsikt att gå till nästa stad vid havskusten.

32. Och vi tågade ut som om vi hade föda att lämna i den staden.

33. Antipus tågade ut med en del av sin här, medan de övriga kvarlämnades
för att försvara staden. Men han kom ej ut förrän jag med min lilla skara
hade kommit i närheten av staden Antiparah.

34. Men lamaniternas starkaste här var förlagd i Antiparah, ja, den var även
den talrikaste.

35. Och när de blivit underrättade av sina spejare, drogo de ut med sin här
emot oss.

36. Och det begav sig, att vi togo till flykten för dem norrut. Så förde vi
bort lamaniternas starkaste skara.

37. Ja, långt bort, så att när de sågo Antipus' här förfölja dem av alla
krafter, veko de ej av varken åt höger eller vänster utan fortsatte efter
oss i rak linje. Vi antogo, att deras avsikt var att dräpa oss, innan
Antipus kunde hinna upp dem, i vilket fall de icke skulle bliva omringade av
vårt folk.

38. Men Antipus såg vår fara och påskyndade sin härs marsch. Men se, det var
afton. Därför hunno de icke upp oss. Ej heller upphann Antipus dem. Därför
slogo vi läger för natten.

39. Men innan morgonen grydde, började lamaniterna jaga efter oss. Vi voro
emellertid ej starka nog att kämpa emot dem, och jag ville ej låta någon av
mina unga söner falla i deras händer. Därför fortsatte vi och drogo ut i
ödemarken.

40. Men vi vågade ej vika av vare sig åt höger eller vänster av fara för att
bliva omringade. Ej heller ville jag vika av åt höger eller vänster av fara
för att de skulle upphinna mig och att vi icke skulle kunna hålla stånd emot
dem utan lida döden, och de undkomma. Så fortsatte vi vår flykt hela dagen i
ödemarken ända till mörkrets inbrott.

41. När morgonen grydde, sågo vi åter lamaniterna närma sig, och vi flydde
för dem.

42. Men det begav sig, att de icke förföljde oss länge, förrän de stannade,
och det var på morgonen den tredje dagen i den sjunde månaden.

43. Vi visste ej, om de blivit upphunna av Antipus, men jag sade till mina
stridsmän: 'Se, vi veta ej om de stannat i avsikt att förmå oss anfalla dem,
så att de kunna fånga oss i sin snara.

44. Vad sägen I, mina söner? Viljen I gå emot dem till kamp?'

45. Och nu säger jag dig, min älskade broder, Moroni, att aldrig har jag
sett så stor tapperhet, nej, icke ens ibland alla nephiterna.

46. Ty eftersom jag alltid hade kallat dem mina söner (ty de voro alla
mycket unga) sade de till mig, 'Fader! Se, vår Gud är med oss, och han vill
ej tillåta, att vi falla. Låt oss därför draga fram! Vi vilja ej dräpa våra
bröder, om de vilja låta oss vara i fred. Låt oss därför gå, så att de icke
överväldiga Antipus' här.'

47. Men de hade aldrig varit i ett slag, dock fruktade de ej för döden, och
de älskade sina fäders frihet högre än sina liv, ja, de hade av sina mödrar
lärt, att om de icke tvivlade, skulle Gud frälsa dem.

48. Och de upprepade sina mödrars ord för mig och sade: 'Vi tvivla ej på att
våra mödrar visste det.'

49. Och det begav sig, att jag med mina två tusen vände om emot dessa
lamaniter, som hade jagat oss. Nu se, Antipus' här hade upphunnit dem och
ett fruktansvärt slag utkämpades.

50. Men Antipus' här, som var utmattad till följd av den långa marschen på
så kort tid, höll på att falla i lamaniternas händer, och om jag icke hade
vänt om med mina två tusen, skulle dessa hava nått sin avsikt.

51. Ty Antipus hade fallit för svärdet och likaledes många av hans
befälhavare till följd av matthet, förorsakad av den snabba marschen. Därför
hade Antipus män i förvirringen över befälhavarnas fall börjat giva vika för
lamaniterna.

52. Och det begav sig, att lamaniterna fattade mod och började förfölja dem,
och sålunda förföljde lamaniterna dem av alla krafter, när Helaman med sina
två tusen angrep dem i ryggen och började nedgöra dem så våldsamt, att hela
lamaniternas här stannade och vände sig mot Helaman.

53. Men när nu Antipus' folk såg att lamaniterna hade vänt sig om, samlade
de sina krigare tillsammans och angrepo lamaniterna åter i ryggen.

54. Och nu begav det sig, att vi, Nephis folk, Antipus' folk och jag med
mina två tusen omringade lamaniterna och nedgjorde dem, ja, så att de blevo
tvungna att uppgiva sina vapen och även sig själva som krigsfångar.

55. När de hade givit sig fångna, räknade jag de unga männen, som hade
kämpat under mig, ty jag fruktade, att många av dem voro bland de fallna.

56. Men se, till min stora glädje hade icke en enda själ av dem stupat. De
hade kämpat liksom med Guds kraft, ja, aldrig hade man hört om krigare vilka
kämpat med så övernaturlig styrka, och de anföllo lamaniterna med så väldig
kraft, att dessa blevo förfärade och fördenskull överlämnade sig som fångar.

57. Och emedan vi icke hade någon plats för våra fångar, så att vi kunde
hålla dem från lamaniternas härar, skickade vi dem till Zarahemlas land, och
en del av Antipus' män, som icke stupat, gingo med dem. De övriga tog jag
och förenade med mina unga ammoniter, och vi tågade tillbaka till staden
Judea.

Kapitel 57

1. Och nu begav det sig, att jag fick ett brev från Ammoron, konungen, vari
han framhöll, att om jag ville överlämna de krigsfångar som vi hade tagit,
skulle han överlämna staden Antiparah åt oss.

2. Men jag sände brev till konungen med den försäkran, att vi voro vissa på
att vår styrka var tillräcklig för att intaga staden Antiparah med våld, och
att vi skulle anse oss vara oförståndiga, om vi överlämnade fångarna i
utbyte mot den staden, varför vi endast ville utbyta våra fångar.

3. Ammoron avvisade mitt brev, ty han ville ej utbyta fångar. Därför började
vi göra förberedelser för att angripa staden Antiparah.

4. Men invånarna i Antiparah övergåvo staden och flydde till andra städer,
vilka de voro i besittning av, för att befästa dem. Så föll staden Antiparah
i våra händer.

5. Och sålunda ändades det tjugoåttonde året av domarnas regering.

6. I början av det tjugonionde året fingo vi förråd samt förstärkning av
krigsstyrkan från Zarahemlas land och från trakten runt omkring till ett
antal av sex tusen man förutom sextio av ammoniternas söner, vilka kommit
för att förena sig med sina bröder, min lilla skara av två tusen. Och nu se,
vi äro starka, ja, vi hava även fått tillräckligt med förråd.

7. Och det var vår önskan att inlåta oss i kamp med den här, vars uppgift
det var att försvara staden Cumeni.

8. Nu se, jag vill meddela dig, att vi snart förverkligade vår önskan, ja,
med vår starka här, eller med en del av vår ansenliga styrka, omringade vi
nattetid staden Cumeni kort före befolkningen skulle erhålla förråd av föda.

9. Och det begav sig, att vi voro lägrade runt omkring staden många nätter.
Vi sovo på våra svärd och höllo vakt, så att lamaniterna icke kunde
överrumpla oss om natten och förgöra oss, något som de försökte många
gånger, men så ofta som de försökte det, blev följden, att deras eget blod
fick rinna.

10. Slutligen kom deras födomedel och de stodo i begrepp att forsla dem in i
staden om natten. Men vi, som voro nephiter i stället för lamaniter, togo
både dem och deras föda.

11. Men oaktat lamaniterna på så sätt blevo avspärrade från sin mat, voro de
ännu fast beslutna att behålla staden. Därför måste vi skicka dessa förråd
till Judea, samt våra fångar till Zarahemlas land.

12. Och det begav sig, att lamaniterna, innan många dagar hade förrunnit,
började uppgiva allt hopp om undsättning. Därför överlämnade de staden i
våra händer, och sålunda förverkligade vi våra planer på att erhålla staden
Cumeni.

13. Men våra fångar voro så talrika, att vi oaktat vårt stora antal måste
använda hela vår styrka att vakta dem eller också taga dem av daga.

14. Ty se, de ville bryta sig ut i stora skaror och kämpa med stenar och
knölpåkar och alla möjliga tillhyggen, som de kunde finna, så att vi måste
döda omkring två tusen av dem, sedan de överlämnat sig som krigsfångar.

15. Därför måste vi antingen döda dem eller bevaka dem med dragna svärd på
väg till Zarahemlas land. Vår föda var ej heller mer än tillräcklig för våra
egna, oaktat det vi tagit från lamaniterna.

16. Under dessa svåra omständigheter, blev det nu en mycket allvarlig sak
att fatta beslut rörande dessa krigsfångar. Icke desto mindre beslöto vi att
sända dem ned till Zarahemlas land. Därför utsågo vi en del av våra
stridsmän och lämnade våra fångar åt dem för att föra dem till Zarahemlas
land.

17. Men det begav sig, att de återvände följande dag. Och se, vi frågade dem
ej angående fångarna, ty lamaniterna hade angripit oss, och de kommo
tillbaka i tid för att rädda oss från att falla i deras händer. Ty se,
Ammoron hade till deras understöd sänt ett nytt förråd och likaså många
stridsmän.

18. Och det begav sig, att de soldater, vilka vi skickat med fångarna,
anlände i tid för att hejda dem, då de stodo i begrepp att överväldiga oss.

19. Men se, min lilla skara på två tusen sextio man kämpade med största
dödsförakt, ja, de stodo orubbliga för lamaniterna och utdelade död åt alla
som gjorde motstånd.

20. Och när återstoden av vår här stod i begrepp att vika för lamaniterna,
se, de två tusen sextio stodo orubbliga och oförskräckta.

21. Ja, de lydde och vinnlade sig om att utföra varje befallning med
noggrannhet. Ja, det skedde enligt deras tro, och då kom jag ihåg deras ord,
som de sade till mig, att deras mödrar hade lärt dem.

22. Nu se, det var till dessa mina söner och till dessa män, som utsetts att
ledsaga fångarna, som vi stå i skuld för denna stora seger, ty det var de,
som besegrade lamaniterna och drevo dem tillbaka till Manti.

23. Vi behöllo vår stad Cumeni och föllo ej alla för svärdet. Dock hade vi
lidit stor förlust.

24. När lamaniterna hade tagit till flykten, utfärdade jag genast befallning
om att mina stridsmän, som hade blivit sårade, skulle uppsökas ibland de
fallna, på det deras sår kunde förbindas.

25. Och det begav sig, att det fanns två hundra av mina två tusen sextio,
som hade fallit i vanmakt till följd av blodförlust. Likväl hade enligt Guds
godhet och till vår och våra fienders stora förvåning icke en enda själ av
dessa omkommit, ehuru det icke fanns en enda ibland dem som icke hade fått
många sår.

26. Deras vederfående förvånade hela vår här, ja, att de skulle bliva
skonade, medan ett tusen av våra bröder stupade. Vi tillskriva det med rätta
Guds förunderliga makt, på grund av deras stora tro på det som de hade
blivit lärda - att det fanns en rättvis Gud, och att var och en som icke
tvivlade skulle bliva bevarad genom hans underbara makt.

27. Nu, detta var deras tro, om vilka jag talat. De äro unga, men deras
sinnen äro ståndaktiga, och de förtrösta alltid på Gud.

28. Sedan vi sålunda hade tagit vård om våra sårade och begravt våra döda
och likaledes lamaniternas döda, vilka voro många, frågade vi Gid angående
fångarna, vilka de hade börjat föra ned till Zarahemlas land.

29. Gid var högste befälhavare för den vakt, som utsetts till att föra dem
ned till landet.

30. Och detta är nu vad Gid sade till mig: 'Se, vi begåvo oss på väg till
Zarahemlas land med våra fångar. Och det begav sig, att vi mötte spejarna,
som tillhörde vår här, och som utskickats för att vakta lamaniternas läger.

31. De ropade till oss och sade: *Se, lamaniternas härar tåga mot staden
Cumeni, och se, de skola överfalla vårt folk och förgöra det.*

32. Våra fångar hörde deras rop och fattade mod och gjorde uppror emot oss.

33. Till följd av deras uppror, riktade vi våra svärd emot dem. Och de
stormade alla i en hop emot våra svärd, varvid de flesta av dem ljöto döden,
medan de övriga lyckades bryta sig igenom och taga till flykten.

34. Se, när de tagit till flykten och vi icke kunde upphinna dem, tågade vi
med hast till staden Cumeni, och se, vi anlände i tid för att bistå våra
bröder med att försvara staden.

35. Och se, vi hava åter blivit räddade ur våra fienders händer. Och
välsignat vare vår Guds namn, ty se, det är han, som har räddat oss, ja, som
har gjort denna stora gärning för oss!'

36. När jag, Helaman, hade hört dessa Gids ord, blev jag fylld med mycket
stor glädje över Guds godhet att bevara oss, så att vi icke alla skulle
omkomma. Ja, jag hoppas, att deras själar som fallit hava ingått i Guds
vila.

Kapitel 58

1. Se, vår nästa plan var att intaga staden Manti, men se, det fanns ingen
möjlighet för oss att locka dem ut ur staden med våra små skaror, ty se, de
erinrade sig vad vi hade gjort förut. Därför kunde vi ej locka dem bort från
deras tillflyktsorter.

2. Och de voro så mycket talrikare än våra stridsmän, att vi icke vågade gå
fram och angripa dem i deras befästningar.

3. Ja, det var även nödvändigt för oss att använda våra män till att skydda
de delar av landet i våra besittningar, vilka vi hade återerövrat. Därför
måste vi vänta på förstärkning från Zarahemlas land och likaledes nya
förråd.

4. Och det begav sig, att jag sände bud till vårt lands styresman för att
göra honom bekant med vårt folks läge. Och vi väntade på föda och
förstärkning från Zarahemlas land.

5. Men se, detta gagnade oss föga, ty lamaniterna erhöllo även ansenliga
förstärkningar varje dag och likaledes en mängd föda. Sådant var vårt läge
vid denna tid.

6. Lamaniterna gjorde utfall emot oss gång på gång, fast beslutna att
förgöra oss med list. Dock kunde vi ej komma till slag med dem till följd av
deras tillflyktsställen och förskansningar.

7. Och det begav sig, att vi under dessa svåra omständigheter väntade en
tidrymd av många månader, till dess vi höllo på att förgås av brist på föda.

8. Men omsider erhöllo vi förråd, som kom till oss, bevakad av en här på två
tusen man, sänd till vår undsättning. Detta är all den hjälp vi fingo
mottaga för att beskydda oss och vårt land från att falla i våra fienders
händer, för att kämpa mot oräkneliga fiender.

9. Vad orsaken var till dessa våra svårigheter eller skälet varför man icke
sände oss mera förstärkning, kände vi icke till. Fördenskull voro vi
bedrövade och likaledes fulla av fruktan för att Guds domar på ett eller
annat sätt skulle hemsöka vårt land till vårt fördärv och fullständiga
undergång.

10. Därför utgöto vi våra själar i bön till Gud, att han skulle styrka oss
och frälsa oss från våra fienders händer, ja, giva oss kraft att behålla
våra städer och våra länder och våra ägodelar för vårt folks underhåll.

11. Ja, Herren, vår Gud, gav oss visshet om att han skulle frälsa oss, ja,
han talade frid till våra själar och förlänade oss stor tro, samt ingav oss
hopp om frälsning genom honom.

12. Och vi fattade mod med vår lilla förstärkning, som vi erhållit, och voro
fast beslutna att besegra våra fiender och behålla våra länder och
besittningar, våra hustrur och barn och vår frihets sak.

13. Sålunda gingo vi fram med hela vår styrka emot lamaniterna, som voro i
staden Manti, och vi slogo läger på den sidan av staden, som vette mot
ödemarken, vilken låg nära staden.

14. När lamaniterna följande dag sågo att vi voro vid gränsen av ödemarken i
närheten av staden, sände de ut spejare runt omkring oss för att undersöka
vår härs antal och styrka.

15. När de fått veta, att vi icke voro starka till vårt antal, och emedan de
hyste fruktan för att vi skulle avskära dem från deras underhåll, om de icke
kommo ut till strid emot oss och kunde döda oss, och emedan de trodde, att
de med lätthet skulle kunna förgöra oss med sina talrika härar, började de
bereda sig till kamp emot oss.

16. När vi sågo att de höllo på med förberedelser för ett utfall emot oss,
befallde jag Gid att med ett litet antal stridsmän lägga sig i bakhåll i
ödemarken, och likaledes Teomner, att även han med ett litet antal skulle
lägga sig i bakhåll i ödemarken.

17. Men Gid och hans män befunno sig på högra sidan och de andra på den
vänstra. När de sålunda hade intagit sina hemliga ställningar, blev jag kvar
med återstoden av hären på det ställe, där vi först hade lägrat oss, i hopp
om att lamaniterna skulle komma ut till kamp.

18. Och det begav sig, att lamaniterna verkligen kommo ut med sin talrika
här emot oss, och när de voro så nära, att de just skulle anfalla oss med
sina svärd, befallde jag krigarna, som jag hade med mig, att draga sig
tillbaka inåt ödemarken.

19. Lamaniterna förföljde oss med stor hast, ty deras stora åtrå var att
upphinna oss och dräpa oss. Därför kommo de efter oss in i ödemarken. Vi
togo vägen mitt emellan Gid och Teomner, för att lamaniterna icke skulle
upptäcka dem.

20. När lamaniterna hade dragit förbi, det är, när hela hären dragit förbi,
kommo Gid och Teomner fram ur sina bakhåll och avspärrade lamaniternas
spejare, så att de icke kunder återvända till staden.

21. När de hade avspärrat dem, ilade de till staden och överföllo vakten,
som kvarlämnats för stadens försvar, så häftigt att de nedgjorde den och
togo staden i besittning.

22. Och detta skedde, emedan lamaniterna hade låtit hela sin styrka utom
några få av vakten draga ut i ödemarken.

23. På så sätt kommo Gid och Teomner i besittning av deras förskansningar.
Och sedan vi länge färdats i ödemarken styrde vi kosan mot Zarahemlas land.

24. Och när lamaniterna varseblevo att de voro på väg mot Zarahemlas land,
grepos de av fruktan för att planen var att locka dem till undergång. Därför
började de tåga in åt ödemarken igen, ja, tillbaka samma väg som de kommit.

25. Se, det var afton, och de uppslogo sina tält, ty lamaniternas
befälhavare förmodade, att nephiterna voro utmattade efter sin marsch, och
emedan de trodde, att de hade förföljt hela deras beväpnade styrka,
bekymrade de sig ej om staden Manti.

26. Men när natten inbröt, lät jag mina stridsmän icke sova, utan befallde
att de skulle tåga en annan väg till Mantis land.

27. Och se, till följd av vår marsch nattetid hade vi följande dag försprång
före lamaniterna, så att vi kommo till staden Manti före dem.

28. Och sålunda begav det sig, att vi medelst denna krigslist kunde taga
staden Manti i besittning utan blodsutgjutelse.

29. När lamaniternas härar kommo i närheten av staden och sågo att vi voro
redo att möta dem, blevo de storligen förvånade och skräckslagna, så att de
togo till flykten ut i ödemarken.

30. Ja, lamaniternas härar flydde ut ur hela denna del av landet. Men se, de
togo med sig många kvinnor och barn ut ur landet.

31. Och alla de städer, som lamaniterna hade intagit, äro nu i vår
besittning, och våra föräldrar, kvinnor och barn äro på väg till sina hem,
alla utom dem som lamaniterna tillfångatagit och bortfört.

32. Men se, våra härar äro för små för att försvara så många städer och så
stora besittningar.

33. Men se, vi förtrösta på vår Gud, som givit oss seger över dessa länder,
så att vi hava erhållit de städer och länder, som voro våra egna.

34. Vi veta ej orsaken till att regeringen icke giver oss förstärkning, ej
heller veta de som kommo till oss, varför vi icke hava erhållit mera
förstärkning.

35. Se, vi veta ej om du har misslyckats och dragit krigsstyrkan till den
delen av landet. Om så är, vilja vi ej klaga.

36. Men om så icke är fallet, se, då frukta vi för att oenighet uppstått i
regeringen, och att det är grunden till att man icke sänder oss flera
stridsmän, ty vi veta, att det finnes flera än de hava skickat oss.

37. Men se, det gör intet till saken. Vi tro, att Gud skall befria oss
oaktat våra härars svaghet, ja, att han skall frälsa oss från våra fienders
händer.

38. Se, detta är det tjugonionde året, och det lider mot slutet, och vi
innehava våra länder, och lamaniterna hava tagit till flykten till Nephis
land.

39. Och dessa Ammons folks söner, om vilka jag har talat så berömmande, äro
hos mig i Mantis stad, och Herren har uppehållit dem, ja, han har bevarat
dem, så att de icke hava fallit för svärd, nej, icke en enda själ har
förgåtts.

40. Men se, de hava fått många sår. Det oaktat äro de ståndaktiga i den
frihet, varmed Gud frigjort dem, och de äro trogna i att ihågkomma Herren,
sin Gud, dag efter dag. Ja, de vinnlägga sig om att hålla hans förordningar,
bud och befallningar utan återvändo, och de tro orubbligen på profetiorna om
det tillkommande.

41. Och nu, min älskade broder, Moroni, måtte Herren, vår Gud, som har
återlöst oss och frigjort oss, allt framgent bevara dig i sin närhet. Ja,
måtte han vara detta folk bevåget, så att du kan lyckas att återvinna
besittning av allt det som lamaniterna hava tagit ifrån oss, vilket var
avsett för vårt folks uppehälle. Och se, nu slutar jag mitt brev. Jag är
Helaman, Almas son.

Kapitel 59

1. Nu begav det sig i det trettionde året av domarnas regering över Nephis
folk, sedan Moroni hade mottagit och läst Helamans epistel, att han fröjdade
sig storligen över den lycka, ja, den utomordentliga framgång, som Helaman
hade haft med att återvinna de förlorade länderna.

2. Han kungjorde det för hela sitt folk, i landets alla delar, runt omkring
i den trakten där han var, på det att även de måtte fröjda sig.

3. Och han skickade genast ett brev till Pahoran, i vilket han uttryckte sin
önskan att denne skulle uppbåda folk och samla dem för att förstärka
Helaman, eller Helamans härar, så att han med lätthet måtte kunna förvalta
den del av landet, som han hade lyckats återvinna på så underbart sätt.

4. När Moroni avsänt detta brev till Zarahemlas land, började han lägga en
plan till att erhålla de övriga besittningarna och städerna, som lamaniterna
hade fråntagit dem.

5. Medan Moroni sålunda gjorde förberedelser för att draga ut till strid
emot lamaniterna, angreps befolkningen i Nephihah, vilken bestod av folk,
samlade tillsammans från Moronis, Lehis och Moriantons städer, av
lamaniterna.

6. Ja, de som hade nödgats att fly från Mantis land och från landet runt
omkring hade kommit över och sällat sig till lamaniterna i denna del av
landet.

7. Och enär de voro mycket talrika, ja, och erhöllo ytterligare förstärkning
varje dag, kommo de fram enligt Ammorons befallning och angrepo Nephihahs
folk och började nedgöra dem i ett stort blodbad.

8. Deras härar voro så stora, att de överblivna av Nephihahs folk nödgades
taga till flykten för dem, och de kommo då och anslöto sig till Moronis här.

9. Moroni förmodade, att man skulle skicka trupper till Nephihahs stad för
att bistå befolkningen att behålla staden. Han visste ock, att det var
lättare att hindra staden från att falla i lamaniternas händer än att
återerövra den ifrån dem, och därför antog han, att de med lätthet skulle
kunna försvara den.

10. Därför behöll han hela sin styrka för att kunna försvara de platser han
återerövrat.

11. Men när nu Moroni såg, att staden Nephihah hade gått förlorad, blev han
mycket bedrövad och började undra om befolkningen på grund av sin ondska
skulle falla i sina bröders händer.

12. Sammalunda förhöll det sig även med de högsta befälhavarna. De tvivlade
och förundrade sig över befolkningens ondska, när de sågo lamaniternas
framgång.

13. Och det begav sig, att Moroni vredgades på regeringen för dess
liknöjdhet för landets frihet.

Kapitel 60

1. Och det begav sig, att han åter skrev till landets styresman, vilken var
Pahoran, och dessa äro de ord, som han skrev, nämligen: "Se, jag skriver
mitt brev till Pahoran i Zarahemlas stad, vilken är överdomare och styresman
över landet, och likaledes till alla dem som av detta folk hava blivit valda
att regera och bestyra allt det som angår detta krig.

2. Ty se, jag har något att säga dem såsom förebråelse, ty se, I själva
veten, att I haven blivit utsedda till att uppbåda män och beväpna dem med
svärd och sablar och alla slags krigsvapen samt sända dem ut emot
lamaniterna i vilka delar av vårt land de än må infalla.

3. Se, nu säger jag dig, att jag själv och likaledes mina stridsmän, såväl
som Helaman och hans stridsmän, hava utstått mycket stora lidanden, ja,
hunger, törst, trötthet och alla slags vedermödor.

4. Men se, om detta vore allt, skulle vi ingalunda klaga eller knorra.

5. Men se, manspillan ibland vårt folk har varit stor, ja tusenden hava
fallit för svärd, medan det kunde hava varit annorlunda, om I haden försett
våra härar med tillräckliga förstärkningar och undsättning. Ja, stor har
eder försummelse varit emot oss.

6. Se, nu önska vi veta orsaken till denna mycket stora försummelse, ja, vi
önska veta orsaken till eder tanklösa hållning.

7. Kunnen I tänka eder att sitta på edra troner i ett tillstånd av tanklös
dvala medan edra fiender sprida död runt omkring eder? Ja, medan de hålla på
att mörda tusenden av edra bröder,

8. ja, de som hava litat på edert beskydd, ja, hava satt eder i en ställning
vari I skullen hava kunnat bistå dem. Ja, I borden hava sänt härar till dem
som förstärkning och räddat tusenden av dem från att falla för svärd.

9. Men se, detta är icke allt. I haven tillbakahållit edra förråd från dem,
så att många hava kämpat och utgjutit sina liv till följd av deras innerliga
åtrå att främja detta folks välfärd. Ja, detta hava de gjort, när de stodo i
begrepp att förgås av hunger för eder stora försummelse mot dem.

10. Och nu, mina älskade bröder - ty I borden vara älskade, och I borden
hava bekymrat eder mera om detta folks välfärd och frihet, men se, I haven
försummat dem så att ansvaret för tusentals männis kors blod skall vila på
edra huvuden. Ja, ty Gud kände all deras klagan och alla deras lidanden -

11. kunden I väl antaga, att I skullen kunna sitta på edra troner och,
emedan Gud är mycket god, göra intet, och han ändå skulle rädda eder? Se, om
I haven trott något sådant, så är eder tro förgäves.

12. Menen I, att emedan så många av edra bröder hava fallit, det har skett
för deras ondskas skull? Jag säger eder, att om I haven haft en sådan
mening, så haven I tagit fel, ty jag säger eder, att många hava fallit för
svärd, och att det är eder till fördömelse.

13. Ty Herren låter de rättfärdiga dödas, på det att hans rättvisa och dom
må drabba de onda. Därför behöver I icke antaga, att de rättfärdiga äro
förlorade, emedan de hava blivit dödade, ty se, de ingå i Herrens, sin Guds,
vila.

14. Och se, nu säger jag eder, att jag fruktar storligen att Guds domar
komma att drabba detta folk till följd av deras stora lättja och stora
försumlighet rörande sina bröder, i synnerhet dem som blivit dödade.

15. Ty om det icke hade varit för den ondskas skull, som först begynte hos
våra ledare, kunde vi hava motstått våra fiender, så att de icke skulle hava
fått makt över oss.

16. Ja, om det icke hade varit för det krigs skull, som utbröt ibland oss
själva - ja, om det icke vore för dessa kungsmäns skull, som förorsakade så
stor blodsutgjutelse ibland oss, då vi tvistade med varandra inbördes, om vi
hade förenat vår styrka såsom vi förut gjort, om det icke hade varit för
lusten efter makt och myndighet över oss, som dessa kungsmän hade, om de
hade varit vår frihetssak trogna och förenat sig med oss och gått fram
ibland våra fiender i stället för att gripa till vapen emot oss, något som
förorsakade så stor blodsutgjutelse ibland oss, ja, om vi hade gått ut emot
dem i Herrens kraft - skulle vi hava skingrat våra fiender, ty det skulle
hava skett i enlighet med hans ords uppfyllelse.

17. Men se, nu överfalla lamaniterna oss, intaga våra länder, mörda vårt
folk med sina svärd, ja, våra hustrur och barn samt bortföra andra i
fångenskap och tillfoga dem alla möjliga lidanden, och allt detta som en
följd av deras stora ondska, vilka trakta efter makt och myndighet - dessa
kungsmän.

18. Men varför säger jag så mycket angående denna sak? Ty vi veta ju ej, om
icke I själva trakten efter makt. Vi veta ej huruvida I också ären edert
lands förrädare.

19. Eller haven I, emedan I ären i själva hjärtat av vårt land och väl
skyddade, underlåtit att sörja för att föda tillskickades oss, såväl som
manskap till våra härars förstärkning?

20. Haven I förgätit Herrens, eder Guds, bud? Haven I förgätit våra fäders
träldom? Haven I förgätit de många gånger, vi hava blivit befriade ur våra
fienders händer?

21. Eller antagen I, att Herren ännu vill befria oss, medan vi sitta på våra
troner och icke begagna oss av de medel, som Herren försett oss med?

22. Ja, viljen I sitta stilla, omgivna av tusenden, ja, tiotusenden, som
också sitta stilla, medan tusenden runt omkring landets gränser falla för
svärd och ligga sårade och blödande?

23. Ja, antagen I, att Gud skall döma eder oskyldiga, när I sitten stilla
och sen allt detta? Se, jag säger eder: Ingalunda! Jag önskar, att I skolen
komma ihåg att Gud har sagt, att kärlet måste först göras rent inuti, och
sedan kan det göras rent även utanpå.

24. Med mindre I ångren vad I haven gjort och börjen åstadkomma något samt
sänden oss, och likaledes Helaman, föda och manskap, så att han kan behålla
de områden av vårt land, som han återtagit, och vi kunna återerövra det
återstående av våra besittningar häromkring, måste vi upphöra med att
bekämpa lamaniterna, tills vi först hava rengjort vårt kärl inuti, nämligen
vår regerings stora överhuvud.

25. Och om I icke ställen eder min skrivelse till efterrättelse och kommen
ut och visen mig en verklig frihetsanda, så att I sträven efter att
förstärka våra härar samt given dem föda, se, då skall jag lämna en del av
mina frimän att hålla denna del av vårt land, och jag skall lämna Guds kraft
och välsignelser hos dem, så att ingen annan kraft kan inverka på dem -

26. och detta för deras stora tros skull och deras tålamod i lidanden -

27. och jag skall komma till eder, och om det finnes någon ibland eder, som
åstundar frihet, ja, om det ännu finnes en gnista frihet, se, då skall jag
stifta uppror ibland eder ända till dess alla de, som vilja tillvälla sig
makt och myndighet, äro utrotade.

28. Ja se, jag fruktar ej för eder makt eller myndighet, utan jag fruktar
Gud, och det är i enlighet med hans bud som jag griper till svärdet för att
försvara mitt lands sak, och det är för eder ondskas skull som vi hava haft
så stor förlust.

29. Se, det är tid, ja, tiden är nu inne med mindre I gören något för att
försvara edert land och edra små, att rättvisans svärd hänger över eder, ja,
det skall falla på eder och drabba eder med fullständig förödelse.

30. Se, jag väntar på bistånd från eder, och med mindre I given oss
undsättning, se, så kommer jag till eder, ja, i Zarahemlas land, och slår
eder med svärd, så att I icke längre skolen hava makt att hämma detta folk i
deras framåtskridande för vår frihets sak.

31. Ty se, Herren skall icke tåla, att I skolen leva och tillväxa i edra
missgärningar och ödelägga hans rättfärdiga folk.

32. Se, kunnen I mena, att Herren skall skona eder och uppenbara sig i dom
mot lamaniterna, när det är deras fäders traditioner, som hava förorsakat
deras hat, ja, det har fördubblats av dem som skilt sig från oss, medan eder
ondska har sitt ursprung i eder kärlek till ära och världens fåfängligheter.

33. I veten, att I överträden Guds lagar, och I veten, att I trampen dem
under edra fötter. Se, Herren säger till mig: 'Om de som I haven valt att
vara edra styresmän icke omvända sig från sina synder och missgärningar,
skolen I draga upp till strid emot dem.'

34. Se, jag, Moroni, är tvungen därtill som en följd av det förbund jag har
gjort att hålla Guds bud. Därför önskar jag, att I viljen fasthålla Guds ord
och skyndsamt sända mig förråd och några av edra män och Helaman sammalunda.

35. Och se, om I icke viljen göra detta, kommer jag skyndsamt till eder, ty
se, Gud vill icke tillåta, att vi skola omkomma av hunger och därför vill
han giva oss något av edra förråd, även om det måste ske med svärd. Sen nu
till, att I uppfyllen Guds ord!

36. Se, jag är Moroni, eder överbefälhavare. Jag söker ej efter makt utan
efter att nedslå den. Jag söker ej efter ära i världen, utan efter min Guds
härlighet och mitt lands frihet och välfärd. Och sålunda slutar jag min
skrivelse."

Kapitel 61

1. Se, en kort tid efter det att Moroni hade sänt sitt brev till den högste
i regeringen, erhöll han svar från Pahoran, den högste styresmannen. Och
dessa är de ord, som han mottog:

2. "Jag, Pahoran, som är den högste i regeringen, sänder dessa ord till
Moroni, överbefälhavaren för hären. Se, jag säger dig, Moroni, att jag icke
fröjdar mig över dina stora lidanden, nej, de smärta min själ.

3. Men se, det finnes de som glädja sig över dina lidanden, ja, så mycket,
att de hava gjort uppror emot mig, och likaledes emot dem av vårt folk som
äro frimän, och de som hava förorsakat denna resning äro mycket talrika.

4. Det är de, som hava försökt att taga domarsätet ifrån mig, som är orsaken
till denna stora orättfärdighet, ty de hava begagnat mycket smicker. De hava
vilsefört många människors hjärtan, och detta är orsaken till svår nöd
ibland oss, och de hava tillbakahållit våra förråd och hava skrämt våra
frimän, så att de icke hava kommit till dig.

5. Se, de hava drivit ut mig, och jag har flytt till Gideons land med så
många följeslagare jag kunnat få.

6. Se, jag har sänt ut påbud över denna del av landet, och se, de flocka sig
omkring oss dagligen med sina vapen för att försvara sitt land och sin
frihet och hämnas våra oförrätter.

7. De hava kommit till oss i så stort antal, att vi kunna trotsa dem som
rest sig upp emot oss i uppror, ja, dessa frukta för oss och våga ej komma
emot oss till strid.

8. De hava kommit i besittning av landet, eller staden Zarahemla. De hava
tillsatt en konung över sig, och han har skrivit till lamaniternas konung
och slutit förbund med honom, vari han har åtagit sig att försvara
Zarahemlas stad i den tron, att det skulle sätta lamaniterna i stånd att
intaga den övriga delen av landet, i vilket fall han skall utnämnas till
konung över detta folk, när det är besegrat av lamaniterna.

9. Du har nu tadlat mig i ditt brev, men det gör intet till saken. Jag är
icke vred, utan jag fröjdar mig i ditt hjärtas stora ädelmod. Jag, Pahoran,
traktar ej efter makt utan endast efter mitt domarsäte, på det jag må kunna
försvara mitt folks frihet. Min själ är ståndaktig i den frihet, med vilken
Gud har befriat oss.

10. Se, vi vilja motstå ondskan ända till blodsutgjutelse. Vi vilja ej
utgjuta lamaniternas blod, om de vilja förbliva i sitt eget land.

11. Vi vilja ej utgjuta våra bröders blod, om de icke göra uppror och gripa
till svärd emot oss.

12. Vi skulle även underkasta oss träldomsoket, om så vore förenligt med
Guds rättvisa, eller om han skulle befalla oss att göra det.

13. Men se, han befaller oss ej att underkasta oss våra fiender utan
istället att vi skola förtrösta på honom, och då skall han befria oss.

14. Fördenskull min älskade broder, Moroni, låtom oss motsätta oss det onda
och låtom oss bekämpa sådant ont, som vi icke kunna övervinna med våra ord,
med våra svärd, så att vi bevara vår frihet och kunna fröjda oss över den
stora förmån vi hava i vår kyrka och i vår Återlösares och vår Guds sak.

15. Kom därför till mig utan dröjsmål med några få av våra män och lämna de
övriga kvar under Lehis och Teancums ledning. Giv dem makt att föra kriget i
den delen av landet i enlighet med Guds Ande, vilken är den frihetens ande,
som bor i dem.

16. Se, jag har avsänt en del förråd till dem, på det de icke må lida nöd
tills du kan komma till mig.

17. Uppsamla alla de stridskrafter du kan på din väg hit, så vilja vi genast
draga emot dessa upprorsmän i vår Guds kraft enligt den tro, som är i oss.

18. Vi vilja taga Zarahemlas stad i besittning, på det vi må erhålla mera
föda att sända till Lehi och Teancum. Ja, vi vilja draga fram emot fienden i
Herrens kraft och göra slut på denna stora orättfärdighet.

19. Och nu, Moroni, fröjdar jag mig över din skrivelse, som jag mottagit, ty
jag var ganska bekymrad över vad vi skulle göra, om det skulle vara rätt för
oss att draga ut emot våra bröder.

20. Men du säger, att Herren har befallt dig att draga ut emot dem, om de
icke omvända sig.

21 Se till, att du styrker Lehi och Teancum i Herren! Säg åt dem, att de
icke frukta, ty Gud skall befria dem, som stå fasta i den frihet, varmed Gud
har gjort dem fria. Och nu slutar jag mitt brev till min älskade broder
Moroni."

Kapitel 62

1. När Moroni hade mottagit denna skrivelse, fattade han mod i sitt hjärta
och blev fylld med mycket stor glädje över Pahorans trofasthet, att icke
även han var förrädare mot sitt lands frihet och sak.

2. Men han sörjde även mycket för deras orättfärdighets skull, vilka hade
drivit Pahoran från domarsätet, ja, för deras skull, som hade gjort uppror
emot sitt land och även emot sin Gud.

3. Och Moroni samlade ett litet antal stridsmän enligt Pahorans befallning
och överlämnade ledningen över resten av hären åt Lehi och Teancum, varefter
han började sitt tåg till Gideons land.

4. Han uppreste frihetens standar på varje ort, dit han kom, och samlade all
den förstärkning han kunde utefter sin väg till Gideons land.

5. Tusenden flockade sig till hans standar och grepo till sina svärd för att
försvara sin frihet, så att de icke skulle bliva trälar.

6. När Moroni på så sätt hade samlat alla de stridsmän han kunde utefter sin
väg, kom han till Gideons land, och där förenade han sina krafter med
Pahorans, så att de blevo mycket starka, ja, mäktigare än Pachus' män, hans,
som var konung över upprorsmännen, vilka hade drivit frimännen ut ur
Zarahemlas land och tagit landet i besittning.

7. Och Moroni och Pahoran tågade in i Zarahemlas land med sina härar och
fram emot staden och mötte Pachus' män, med vilka de kommo i strid.

8. Och se, Pachus ljöt döden, och hans män blevo tillfångatagna, och Pahoran
återinsattes på sitt domarsäte.

9. Pachus' män ställdes inför rätta enligt lagen, tillika med de kungsmän,
som hade blivit tillfångatagna och kastade i fängelse och blevo avrättade
enligt lagen. Ja, dessa män, tillhörande Pachus, och dessa kungsmän, så
många som icke ville gripa till vapen till sitt lands försvar utan ville
föra krig emot dem, blevo avrättade.

10. Ty det var nödvändigt, att denna lag skulle strängt tillämpas för
landets trygghets skull, ja, envar som befanns förneka sin frihet blev
genast avrättad enligt lagen.

11. Sålunda ändades det trettionde året av domarnas regering över Nephis
folk. Moroni och Pahoran hade återställt freden i Zarahemlas land ibland
sina egna folk, i det de straffade alla dem som icke voro trofasta emot
frihetens sak med döden.

12. Och det begav sig i början av det trettioförsta året av domarnas
regering över Nephis folk, att Moroni genast lät sända förråd och likaledes
en här på sex tusen man till Helaman för att bistå honom med att skydda den
delen av landet.

13. Han lät även sända en här på sex tusen man med tillräckliga förråd till
Lehis och Teancums härar, och detta skedde för att befästa landet emot
lamaniterna.

14. Och Moroni och Pahoran lämnade en stor styrka i Zarahemlas land,
varefter de började sitt tåg med en stor här mot Nephihahs land, fast
beslutna att störta lamaniterna i den staden.

15. När de voro på väg till landet, togo de en stor skara lamaniter och
dräpte många av dem samt fråntogo dem deras föda och vapen.

16. Sedan de tagit dem tillfånga, befallde de dem att förbinda sig att
aldrig mera gripa till vapen emot nephiterna.

17. Och när de hade gjort detta förbund, sände de dem till att bo hos Ammons
folk, och deras antal, som icke dräpts, var ungefär fyra tusen.

18. När de hade sänt bort dessa, fortsatte de sitt tåg mot Nephihahs land,
och när de kommit till Nephihahs stad, slogo de upp sina tält på slätterna,
vilka ligga i närheten av staden Nephihah.

19. Nu önskade Moroni, att lamaniterna skulle komma ut och strida mot dem på
slätterna, men lamaniterna, som kände till sina fienders mycket stora
tapperhet och sågo deras stora antal, vågade ej komma ut emot dem. Därför
kommo de icke ut till kamp den dagen.

20. När natten inbröt, gick Moroni ut i mörkret och klättrade upp på muren
för att finna ut i vilken del av staden lamaniterna hade lägrat sin här.

21. Och han upptäckte, att de voro på östra sidan vid ingången, och de lågo
alla och sovo. Då återvände Moroni till sin här och befallde dem att med
hast anskaffa starka rep och stegar, som kunde nedsläppas från murens krön
på innersidan.

22. Och Moroni befallde sina män att gå fram och klättra upp på murens krön
samt släppa sig ned i den del av staden, det är på västsidan, där
lamaniterna icke hade lägrat sig med sina härar.

23. Och det begav sig, att alla släpptes ned i staden om natten med
tillhjälp av de starka repen och stegarna, och när morgonen kom, voro de
alla innanför stadens murar.

24. När nu lamaniterna vaknade och sågo, att Moronis härar voro innanför
murarna, blevo de så skräckslagna, att de togo till flykten ut ur staden
genom porten.

25. När nu Moroni såg att de flydde för honom, lät han sina män tåga fram
emot dem, och de dräpte många och omringade andra och togo dem tillfånga,
och resten flydde till Moronis land, vilket var beläget i närheten av
havskusten.

26. Sålunda hade Moroni och Pahoran vunnit besittning av staden Nephihah
utan att förlora en enda själ, men många lamaniter hade stupat i striden.

27. Nu begav det sig, att många av de tillfångatagna lamaniterna önskade
ansluta sig till Ammons folk och bliva fria människor.

28. Så många som önskade göra detta, fingo tillåtelse därtill i enlighet med
sina önskningar.

29. Fördenskull förenade alla de lamanitiska fångarna sig med Ammons folk
och började arbeta träget med att odla jorden och frambringa all slags säd
och flockar och hjordar av varje art. Sålunda blevo nephiterna befriade från
en stor börda, ja, de blevo befriade från att underhålla alla sina
lamanitiska fångar.

30. Nu begav det sig, att Moroni hade tagit staden Nephihah i besittning.
Han hade tagit många fångar och på så sätt betydligt minskat lamaniternas
härar på samma gång som han befriat många tillfångatagna nephiter och
därigenom förstärkt Moronis här avsevärt. Därför bröt han upp från Nephihahs
land och drog till landet Lehi.

31. När lamaniterna sågo, att Moroni kom emot dem, blevo de åter förfärade
och togo till flykten för Moronis här.

32. Och Moroni och hans här jagade dem från stad till stad, tills de stötte
på Lehi och Teancum, och lamaniterna flydde för Lehi och Teancum tills de
kommo ned i närheten av havskusten, ända tills de kommo till Moronis land.

33. Lamaniternas härar voro alla församlade, så att de utgjorde en enda här
i Moronis land. Och Ammoron, lamaniternas konung, var även där.

34. Och det begav sig, att Moroni, Lehi och Teancum lägrade sig med sina
härar runt omkring gränserna till Moronis land, så att lamaniterna voro
inneslutna vid gränserna till ödemarken söderut och vid gränserna till
ödemarken österut.

35. Sålunda slogo de läger över natten. Ty se, nephiterna och även
lamaniterna voro trötta till följd av den långa marschen och därför tänkte
de ej på krigslist den natten, undantagandes Teancum. Ty han var mycket vred
på Ammoron, emedan han ansåg, att Ammoron och Amalickiah, dennes broder,
hade förorsakat detta stora och långvariga krig emellan dem och lamaniterna,
vilket hade haft så mycken strid och blodsutgjutelse till följd, ja, även
hungersnöd.

36. Och det begav sig, att Teancum i sin vrede gick in i lamaniternas läger
och släppte sig ned från stadsmuren. Med ett rep gick han från plats till
plats, tills han fann konungen och han slungade ett kastspjut emot honom,
vilket genomborrade honom nära hjärtat. Men se, konungen väckte sin tjänare
innan han dog, och de förföljde Teancum och dräpte honom.

37. När Lehi och Moroni fingo veta, att Teancum var död, sörjde de
storligen, ty se, han var en man, som hade kämpat tappert för sitt land, ja,
en frihetens sanne vän, och han hade utstått många lidanden. Men se, nu var
han död och hädangången.

38. Nu begav det sig, att Moroni tågade fram följande dag och överföll
lamaniterna och slog dem i ett stort blodbad, och de drevo dem ut ur landet,
och de togo till flykten samt kommo ej tillbaka den gången emot nephiterna.

39. Och sålunda ändades det trettioförsta året av domarnas regering över
Nephis folk, och sålunda hade de haft krig, blodsutgjutelse, hungersnöd och
lidanden under en tidrymd av många år.

40. Det hade varit mord, kamp, tvister och all slags orättfärdighet ibland
Nephis folk. Icke desto mindre blevo de skonade för de rättfärdigas skull,
ja, för de rättfärdigas böners skull.

41. Men se, till följd av det mycket långa kriget mellan nephiterna och
lamaniterna hade många blivit förhärdade, och många hade blivit saktmodiga
till följd av sina lidanden, så att de böjde sig för Gud i största
ödmjukhet.

42. Och när Moroni hade befäst de platser i landet, vilka voro mest utsatta
för lamaniterna, så att de voro tillräckligt starka, återvände han till
Zarahemlas stad. Likaledes vände Helaman tillbaka till sin arvedel, och fred
hade åter upprättats ibland Nephis folk.

43. Moroni överlämnade ledningen av härarna åt sin son, vars namn var
Moronihah, och han drog sig tillbaka till sitt eget hus, på det han skulle
kunna tillbringa återstoden av sina dagar i fred.

44. Pahoran återvände till sitt domarsäte, och Helaman åtog sig åter att
predika Guds ord för folket. Ty till följd av så många krig och
stridigheter, var det nödvändigt att åter bringa ordning i kyrkan.

45. Därför framträdde Helaman och hans bröder och förklarade Guds ord med
stor kraft, så att många människor blevo överbevisade om sin ondska, varför
de omvände sig från sina synder och läto döpa sig till Herren, sin Gud.

46. Och det begav sig, att de återupprättade Guds kyrka i alla delar av
landet.

47. Ja, vissa förordningar antogos rörande lagen, och domare och överdomare
valdes.

48. Nephis folk började åter hava framgång i landet, och de förökade sig och
blevo åter starka i landet och började bliva mycket rika.

49. Men oaktat sina rikedomar, sin styrka och framgång förhävde de sig ej i
stolthet, ej heller försummade de att komma ihåg Herren, sin Gud, utan de
ödmjukade sig storligen för honom.

50. Ja, de kommo ihåg huru stora ting Herren hade gjort för dem, huru han
hade befriat dem från död och från bojor och från fängelser och från alla
slags lidanden, samt att han befriat dem ur deras fienders händer.

51. De bådo innerligen till Herren, sin Gud, utan återvändo, och Herren
välsignade dem enligt sitt ord, så att de blevo mäktiga och hade framgång i
landet.

52. Och det begav sig, att allt detta skedde. Och Helaman dog i det
trettiofemte året av domarnas regering över Nephis folk.

Kapitel 63

1. Och det begav sig i början av det trettiosjätte året av domarnas regering
över Nephis folk att Shiblon tog vård om de heliga föremål, som Alma
överlämnat åt Helaman.

2. Han var en rättfärdig man, och han vandrade uppriktigt för Gud och
vinnlade sig om att göra gott oavlåtligen och att hålla Herrens, sin Guds,
bud, och sammalunda gjorde hans broder.

3. Och det begav sig, att även Moroni dog. Så ändades det trettiosjätte året
av domarnas regering.

4. I det trettiosjunde året av domarnas regering for ett stort sällskap
människor, bestående av fem tusen fyra hundra män med hustrur och barn från
Zarahemlas land för att begiva sig till landet som låg norrut.

5. Och Hagoth, som var en utomordentligt kunnig man, gick ut och byggde sig
en mycket stor båt på gränsen mellan landet Ymnighet och landet Ödeläggelse
och satte den i sjön i Västerhavet, vid det smala näset, som förde in i
landet norrut.

6. Se, många nephiter gingo ombord därpå och seglade åstad med stora förråd
samt många kvinnor och barn, och de styrde kursen nordvart. Och sålunda
ändades det trettiosjunde året av domarnas regering.

7. I det trettioåttonde året byggde denne man andra båtar. Och den första
båten återvände och många gingo ombord därpå, och de försågo sig också med
stora förråd, varpå även de seglade åstad mot landet norrut.

8. Och ingen hörde sedan något om dem. Vi antaga, att de drunknade i havets
djup. Och det begav sig, att en annan båt även seglade åstad, men vart den
for, veta vi ej.

9. Och många människor drogo detta år bort till landet norrut. Och sålunda
ändades det trettioåttonde året.

10. Och det begav sig i det trettionionde året av domarnas regering, att
även Shiblon dog och Corianton hade begivit sig av till landet norrut på en
båt för att bringa förråd till dem som hade rest till det landet.

11. Fördenskull fann Shiblon det rådligt att före sin död överlämna de
heliga föremålen åt Helamans son, vars namn även var Helaman, emedan han
blivit kallad med sin faders namn.

12. Nu se, alla de uppteckningar, som Helaman hade i förvar, blevo avskrivna
och utdelade ibland människorna överallt i landet utom de stycken, om vilka
Alma hade givit befallning, att de icke skulle spridas.

13. Icke desto mindre skulle dessa skrifter hållas heliga och överlämnas åt
eftervärlden från ett släktled till ett annat. Detta år hade de därför
blivit överlämnade åt Helaman före Shiblons död.

14. Och det begav sig även detta år, att en del avfällingar gingo över till
lamaniterna, och dessa uppeggades åter till vrede emot nephiterna.

15. Samma år kommo de även med en stor här för att strida mot Moronihahs
folk, eller emot Moronihahs här, men de ledo nederlag och blevo jagade
tillbaka till sina egna länder med stor förlust.

16. Så ändades det trettionionde året av domarnas regering över Nephis folk.

17. Och här avslutas berättelsen, skriven av Alma och av Helaman, hans son,
och av dennes son, Shiblon.