ETHERS BOK

Jarediternas uppteckningar, tagna från de tjugofyra plåtar, vilka Limhis
följeslagare funno på konung Mosiahs tid.

Kapitel 1

1. Nu skrider jag, Moroni, till att giva en berättelse om de urgamla
invånarna, som omkommo förmedelst Herrens hand här i detta nordliga land.

2. Jag tager mina uppteckningar från de tjugofyra plåtar, vilka Limhis
följeslagare funno och vilka kallas Ethers bok.

3. Alldenstund jag antager, att första delen av denna urkund, vilken handlar
om världens skapelse och om Adam samt den tidens historia ända till det
stora tornet och om det som skedde bland människornas barn till den tiden,
finnes ibland judarna,

4. upptecknar jag ej det som tilldrog sig från Adams dagar till den tiden,
utan det står på plåtarna, och den som finner dem skall hava kraft, så att
han kan erhålla den fullständiga skildringen.

5. Men se, ehuru jag icke giver den fullständiga berättelsen, giver jag dock
en del därav, nämligen tiden från tornet till deras undergång.

6. På detta sätter giver jag skildringen: Den som skrev denna urkund var
Ether, och han var Coriantors avkomling.

7. Coriantor var Morons son.

8. Moron var Ethems son.

9. Ethem var Ahahs son.

10. Ahah var Seths son.

11. Seth var Shiblons son.

12. Shiblon var Coms son.

13. Com var Coriantums son.

14. Coriantum var Amnigaddahs son.

15. Amnigaddah var Aarons son.

16. Aaron var en av Heths ättlingar, och Heth var Hearthoms son.

17. Hearthom var Libs son.

18. Lib var Kishs son.

19. Kish var Coroms son.

20. Corom var Levis son.

21. Levi var Kims son.

22. Kim var Moriantons son.

23. Morianton var en av Riplakishs ättlingar.

24. Riplakish var Shez' son.

25. Shez var Heths son.

26. Heth var Coms son.

27. Com var Coriantums son.

28. Coriantum var Emers son.

29. Emer var Omers son.

30. Omer var Shules son.

31. Shule var Kibs son.

32. Kib var Orihahs son, och Orihah var Jareds son.

33. Denne Jared begav sig med sin broder och deras familjer, samt några
andra med sina familjer av från det stora tornet, när Herren förbistrade
människornas språk och svor i sin vrede, att de skulle bliva skingrade över
hela jordens yta, och enligt Herrens ord blevo människorna skingrade.

34. Enär Jareds broder var en stor och mäktig man, och en man storligen
gynnad av Herren, sade Jared, hans broder, till honom: "Ropa till Herren,
att han icke förbistrar oss, så att vi icke förstå varandras ord."

35. Och Jareds broder ropade till Herren, och Herren förbarmade sig över
Jared. Därför förbistrade han icke Jareds språk, och Jared och hans broder
blevo icke förbistrade.

36. Då sade Jared till sin broder: "Ropa åter till Herren, så bortvänder han
kanhända sin vrede från dem som äro våra vänner, så att han icke förbistrar
deras språk."

37. Och Jareds broder ropade till Herren, och Herren förbarmade sig över
deras vänner och deras fränder, så att de icke blevo förbistrade.

38. Jared talade åter till sin broder och sade: "Gå och fråga Herren om det
är hans vilja att taga oss ut ur landet. Om så är, att han vill taga oss ut
ur landet, fråga honom då vart vi skola gå. Och vem vet om Herren icke vill
föra oss bort till ett land, som är utvalt framför alla andra länder på
jorden. Om så är, så låtom oss vara trogna emot Herren, att vi kunna få det
till vårt arveland."

39. Och Jareds broder ropade till Herren, såsom det blivit talat medelst
Jareds mun.

40. Herren hörde Jareds broder och förbarmade sig över honom och sade till
honom:

41. "Samla dina hjordar, hane och hona av varje slag, likaså jordens säd av
varje slag samt dina familjer, likaledes Jared, din broder, och hans familj
och likaledes dina vänner och deras familjer samt Jareds vänner och deras
familjer.

42. När du har gjort detta, skall du gå i spetsen för dem ned i dalen, som
ligger norrut. Där vill jag möta dig, och jag vill gå framför dig till ett
land, som är utvalt framför alla jordens länder.

43. Där vill jag välsigna dig och din säd, och av dina efterkommande och av
din broders efterkommande och av dem som följa dig vill jag uppresa en stor
nation åt mig. Det skall icke finnas någon större än den nation, som jag
skall uppresa åt mig av dina efterkommande, på hela jordens yta. Detta vill
jag göra för dig, emedan du så länge har ropat till mig."

Kapitel 2

1. Och det begav sig, att Jared och hans broder och deras familjer och
likaledes Jareds och hans broders vänner och deras familjer gingo ned i
dalen, som låg norrut (och dalens namn var Nimrod, så kallad efter den
mäktige jägaren) och de hade sina hjordar, som de hopsamlat, med sig, hane
och hona av varje slag.

2. De hade även lagt ut snaror och fångat luftens fåglar, likaledes hade de
gjort ett kärl i ordning, vari de förde med sig fisk från vattendragen.

3. De hade även fört med sig deseret, vilket i översättning betyder
honungsbi, och sålunda hade de med sig bisvärmar och frö av varje slag, som
fanns i landet.

4. När de hade kommit ned i Nimrods dal, kom Herren ned och talade med
Jareds broder, och han var i en sky, så att Jareds broder icke såg honom.

5. Och Herren befallde dem, att de skulle draga ut i ödemarken, ja, i den
del av världen, där ingen människa förut hade varit. Och det begav sig, att
Herren gick framför dem och talade med dem, då han stod i en sky och gav dem
anvisningar om vart de skulle färdas.

6. Och de färdades i ödemarken och byggde båtar, medelst vilka de foro över
många vatten, alltid vägledda av Herrens hand.

7. Herren ville icke tillåta dem att stanna i ödemarken på andra sidan sjön
[havet? jfr vers 13], utan han ville, att de skulle fortsätta till dess de
kommo till det förlovade landet, som var utvalt framför alla andra länder
och som Herren Gud hade i förvar åt ett rättfärdigt folk.

8. I sin vrede hade han med ed försäkrat Jareds broder, att de som skulle få
innehava detta förlovade land från den tiden och allt framgent måste tjäna
honom, den sanne och ende Guden. Om icke, skulle de bliva utrotade, när hans
vrede i fullt mått skulle komma över dem.

9. Nu kunna vi se Guds beslut beträffande detta land, att det är ett
förlovat land och att den nation, som äger det, måste tjäna Gud, annars
bliver den utrotad, när hans vrede i fullt mått drabbar den. Och hans vrede
drabbar den i fullt mått, när den är mognad i orättfärdighet.

10. Ty se, detta är ett land, som är utvalt framför alla andra länder,
varför den som äger det skall tjäna Gud eller ock bliva utrotad, ty så är
Guds eviga beslut. Men det är icke förrän orättfärdighetens mått har blivit
fullt bland landets barn, som de bliva förintade.

11. Denna urkund kommer till eder, o I icke-judar, på det I mån hava
kännedom om Guds beslut, att i mån omvända eder och icke fortfara i edra
missgärningar till dess måttet är fullt och icke nedkalla över eder Guds
vredes fulla mått, såsom landets invånare hittills hava gjort.

12. Se, detta är ett utvalt land, och den nation, som äger det, skall vara
fri från träldom och från fångenskap och från alla andra nationer under
himmelen, om de endast vilja tjäna detta lands Gud, vilken är Jesus Kristus,
som har blivit uppenbar i vad vi hava skrivit.

13. Nu fortsätter jag med mina uppteckningar. Ty se, det begav sig, att
Herren förde Jared och hans bröder ända fram till det stora hav, som skiljer
länderna åt. När de kommo till havet, slogo de upp sina tält och kallade
lägerplatsen Moriancumer; och de bodde i tält, och tälten stodo på
havsstranden en tidrymd av fyra år.

14. När fyra år hade förflutit, kom Herren åter till Jareds broder och stod
i en sky och talade till honom. Herren talade till Jareds broder tre timmars
tid och bestraffade honom, emedan han hade glömt att åkalla Herrens namn.

15. Jareds broder ångrade det onda, som han gjort, och åkallade Herrens namn
för sina bröder, som voro med honom. Herren sade till honom: "Jag vill
förlåta dig och dina bröder edra synder, men I skolen icke synda mera, ty I
skolen komma ihåg, att min Ande icke alltid vill sträva med människan. Om I
därför viljen synda till dess I ären fullt mogna, skolen I bliva uteslutna
från Herrens omedelbara närhet. Och dessa äro mina avsikter rörande det
land, som jag vill giva eder till edert arv, ty det skall bliva ett utvalt
land framför alla andra länder."

16. Herren sade: "Gån till verket och byggen liknande båtar, som I hittills
haven byggt." Och Jareds broder och likaledes hans bröder började arbeta,
och de byggde båtar liknande dem de hade byggt förut enligt Herrens
föreskrifter. De voro små, och de flöto lätt på vattnet, alldeles som en
lätt fågel på havets yta.

17. De voro så byggda, att de voro mycket vattentäta, så att de kunde hålla
vatten liksom ett kärl. Deras bottnar voro vattentäta som ett kärl och deras
sidor voro vattentäta som kärl. Ändarna voro spetsade, och deras däck voro
vattentäta som kärl. Längden var ett träds längd, och när deras luckor voro
tillslutna, voro de vattentäta som ett kärl.

18. Och det begav sig, att Jareds broder ropade till Herren och sade: "O
Herre! Jag har utfört det verk, som du har befallt mig, och jag har byggt
båtarna enligt dina föreskrifter.

19. Se, o Herre, det finnes intet ljus i dem. Varthän skola vi styra?
Dessutom måste vi förgås, ty vi kunna ej andas utom den luft, som finnes i
dem. Därför måste vi förgås."

20. Herren sade till Jareds broder: "Se, du skall göra en öppning i
överkanten och även en nere i skrovet, och när du behöver luft, skall du
öppna luckan och släppa in luft. Om så sker, att vattnet kommer in på dig,
se, då kan du tillsluta öppningen, så att du inte omkommer i vattenflödet."

21. Och Jareds broder gjorde enligt Herrens befallning.

22. Och han ropade åter till Herren och sade: "O Herre! Se, jag har gjort
alldeles såsom du har befallt mig. Jag har gjort båtarna i ordning för mina
följeslagare, och se, det finnes intet ljus i dem. Se, o Herre! Vill du, att
vi skola fara över detta stora hav i mörker?"

23. Herren sade till Jareds broder: "Vad vill du att jag skall göra, så att
I kunnen hava ljus i edra båtar? Ty se, I kunnen ej hava fönster, emedan de
skulle bliva krossade. Ej heller skolen I taga eld med eder, ty I skolen ej
resa med eldljus.

24. Ty se, I skolen vara som en val mitt på havet, ty berghöga vågor skola
störta sig över eder. Icke desto mindre vill jag hämta eder upp igen ur
havets djup, ty vindarna hava gått fram ur min mun; likaledes har jag sänt
regnen och floderna.

25. Se, jag förbereder eder på detta, ty I kunnen icke fara över detta stora
djup utan att I ären utrustade emot havets vågor och de vindar som blivit
lössläppta samt de floder, som skola komma. Vad viljen I därför, att jag
skall tillreda åt eder, så att I kunnen hava ljus, när I ären uppslukade i
havets djup?"

Kapitel 3

1. Och det begav sig, att Jareds broder (antalet båtar som utrustats var
åtta) gick bort och upp på berget, som de på grund av dess stora höjd
kallade Shelem, och där smälte han ut ur en klippa sexton små stenar. De
voro rena och klara som genomskinligt glas. Han bar dem i sina händer upp på
bergets topp, och där ropade han åter till Herren och sade:

2. "O Herre! Du har sagt att vi skola bliva omgivna av vattenmassorna. O
Herre! Bliv ej vred på din tjänare för hans svaghets skull inför dig, ty vi
veta, att du är helig och bor i himlarna och att vi äro ovärdiga för dig.
Till följd av fallet har vår natur blivit ond oupphörligen. Icke desto
mindre, o Herre, har du givit oss befallning, att vi måste åkalla dig för
att av dig erhålla enligt våra önskningar.

3. Se, o Herre! Du har slagit oss för våra missgärningars skull och har fört
oss bort, och dessa många år hava vi varit i ödemarken. Dock har du varit
barmhärtig emot oss. O Herre! Hav medlidande med mig och avvänd din vrede
från detta ditt folk och låt det icke begiva sig av över detta rasande djup
i mörker, utan se dessa stenar, som jag har smält ut ur klippan.

4. Jag vet, o Herre, att du har all makt och kan göra vad du vill till
människans gagn. Vidrör därför dessa stenar, o Herre, med ditt finger och
låt dem lysa i mörker. Då skola de lysa för oss i de båtar, vilka vi hava
utrustat, så att vi skola hava ljus, medan vi fara över havet.

5. Se, o Herre, du kan göra detta. Vi veta, att du kan visa stor makt,
vilken kan tyckas vara ringa för människors förstånd."

6. När Jareds broder hade sagt dessa ord, se, då räckte Herren ut sin hand
och rörde vid stenarna, en i sänder, med sitt finger. Slöjan borttogs från
Jareds broders ögon, så att han såg Herrens finger och det var som en
människas finger, liknande kött och blod, och Jareds broder föll ned framför
Herren, ty han var slagen av bävan.

7. Herren såg att Jareds broder hade fallit till jorden, och Herren sade
till honom: "Stå upp! Varför har du fallit?"

8. Och han sade till Herren: "Jag såg Herrens finger och jag bävade av
fruktan för att han skulle döda mig, ty jag visste ej, att Herren har kött
och blod."

9. Herren sade till honom: "På grund av din tro har du sett, att jag skall
påtaga mig kött och blod, och aldrig har någon människa kommit fram för mig
med så stor tro som du har, ty om så icke vore, så kunde du ej hava sett
mitt finger. Såg du ännu mer?"

10. Han svarade: "Nej, Herre! Visa dig för mig!"

11. Herren sade till honom: "Tror du de ord, som jag ämnar tala?"

12. Han svarade: "Ja, Herre! Jag tro, att du talar sanning, ty du är en
sannfärdig Gud, som icke kan ljuga."

13. När han hade sagt dessa ord, se, då visade Herren sig för honom och
sade: "Emedan du vet detta, är du återlöst från fallet. Fördenskull har du
blivit förd tillbaka till min omedelbara närhet. Därför visar jag mig för
dig.

14. Se, jag är den som från världens grundläggning blev utsedd att återlösa
mitt folk. Se, jag är Jesus Kristus. Jag är Fadern och Sonen. I mig skall
hela människosläktet hava ljus, och det evinnerligen, nämligen de som skola
tro på mitt namn, och de skola bliva mina söner och döttrar.

15. Aldrig har jag visat mig för människan som jag skapat, ty aldrig har
någon människa trott på mig såsom du. Ser du, att I ären skapade till min
egen avbild? Ja, alla människor skapades i begynnelsen till min egen avbild.

16. Se, denna lekamen, vilken du nu ser, är min andes lekamen, och människan
har jag skapat till min andes lekamen, och alldeles som jag ter mig för dig
i anden skall jag framträda för mitt folk i köttet."

17. Alldenstund jag, Moroni, redan sagt, att jag icke kunde giva en
fullständig berättelse om det som är upptecknat, så är det nu till-räckligt
för mig att säga, att Jesus visade sig för denne man i anden, alldeles på så
sätt och i samma lekamens avbild som han hade då han visade sig för
nephiterna.

18. Han betjänade honom på samma sätt som han betjänade nephiterna. Allt
detta skedde på det denne man, på grund av de många stora gärningar Herren
visade honom, skulle få kunskap om att han är Gud.

19. Till följd av denne mans kunskap kunde han ej förhindras att se det som
var innanför slöjan. Han såg Jesu finger, och när han såg det blev han
slagen med häpnad, ty han förstod, att det var Herrens finger, och han hade
ej längre tro, ty han visste utan allra minsta tvivel.

20. Enär han hade denna fullkomliga kunskap om Gud, kunde det som var
innanför slöjan icke döljas för honom. Därför såg han Jesus, och Jesus
betjänade honom.

21. Och det begav sig, att Herren sade till Jareds broder: "Se, du skall
icke låta vad du sett och hört komma ut i världen förrän tiden kommer, då
jag skall förhärliga mitt namn i kroppslig gestalt. Därför skall du gömma
det du sett och hört och icke visa det för någon människa.

22. Se, när du kommer till mig, skall du skriva det och försegla det, så att
ingen kan tolka det, ty du skall skriva det på ett språk, som icke kan
läsas.

23. Se, jag vill giva dig två stenar, och du skall även försegla dem
tillsammans med det du skall skriva.

24. Ty se, det språk som du skall skriva har jag förbistrat. Därför vill jag
i min egen bestämda tid låta dessa stenar klargöra de ting, som du skall
skriva, för människornas ögon."

25. När Herren hade sagt dessa ord, visade han Jareds broder alla jordens
invånare, vilka hade varit till och även alla som skulle komma allt intill
jordens ändar, och han gömde dem ej för hans blickar.

26. Ty han hade förut sagt till honom, att om han ville tro på honom, att
han kunde visa honom allt, skulle det visas för honom. Fördenskull kunde
Herren icke dölja något för honom, ty han visste, att Herren kunde visa
honom allt.

27. Herren sade till honom: "Skriv detta och försegla det, och när min rätta
tid kommer, vill jag visa det för människobarnen."

28. Och Herren befallde honom, att han skulle försegla de två stenar, som
han hade mottagit, och icke visa dem, förrän Herren skulle visa dem för
människobarnen.

Kapitel 4

1. Herren befallde Jareds broder att stiga ned ifrån berget ifrån Herrens
ansikte och att skriva vad han hade sett. Men han förbjöd honom att låta det
komma ut ibland människobarnen förrän efter hans korsfästelse. För den
orsakens skull behöll konung Mosiah plåtarna, så att de icke skulle komma ut
till världen förrän Kristus hade visat sig för sitt folk.

2. När Kristus verkligen hade visat sig för sitt folk, befallde han, att de
skulle framläggas i dagen.

3. Och nu, när de alla hava nedsjunkit i otro och det icke finnes några
andra än lamaniterna, vilka hava förkastat Kristi evangelium, har jag fått
befallning att åter gömma dem i jorden.

4. Se, jag har på dessa plåtar skrivit allt det som Jareds broder såg, och
aldrig hade större ting än de, vilka Jareds broder såg, uppenbarats.

5. Därför hade Herren befallt mig att skriva det, och jag har skrivit det.
Han befallde mig, att jag skulle försegla dem, och han befallde mig även,
att jag skulle försegla översättningen därav, varför jag har förseglat
uttydarna, i enlighet med Herrens bud.

6. Ty Herren sade till mig: "De skola ej sändas ut till folken, förrän den
dag kommer, då de omvända sig från sina missgärningar och bliva rena för
Herren.

7. Och den dag de tro på mig, säger Herren, på samma sätt som Jareds broder,
så att de må bliva helgade i mig, då skall jag kungöra för dem det som
Jareds broder såg och uppenbara för dem alla mina uppenbarelser, säger Jesus
Kristus, Guds Son, Fader till himlarna och jorden och allt vad i dem är.

8. Den som strider emot Guds ord skall vara förbannad, och den som förnekar
detta skall vara förbannad, ty dem vill jag icke visa något större, säger
Jesus Kristus, ty det är jag som talar.

9. På min befallning öppnas himlarna och tillslutas, på mitt ord skälver
jorden och på min befallning förtäras dess invånare som genom eld.

10. Den som icke tror mina ord tror ej mina lärjungar. Och om det så
förhåller sig, att jag icke talar, därom mån I döma, ty I skolen veta på den
yttersta dagen, att det är jag som talar.

11. Men den som tror vad jag talat, honom vill jag besöka med min Andes
uppenbarelser, och han skall veta och bära vittne. Ty medelst min Ande skall
han veta, att detta är sant, ty Anden övertygar människorna att göra gott.

12. Det som övertygar människor att göra gott är av mig, ty det kommer icke
från någon utom från mig. Jag är den som leder människorna till allt gott.
Den som icke vill tro mina ord, vill icke tro mig, att jag är, och den som
icke vill tro mig, vill icke tro Fadern, som sänt mig. Ty se, jag är Fadern,
jag är ljuset, livet och sanningen i världen.

13. Kommen till mig, o I icke-judar, så skall jag visa eder större ting, om
vilka kunskapen är fördold till följd av otro.

14. Kommen till mig, o I Israels hus, så skolen I få veta hur stora ting
Fadern har i beredskap för eder från världens grundläggning, ty det är på
grund av otro att I icke haven fått det.

15. Se, när I sönderriven otrons slöja, vilken gör, att I framhärden i edert
förfärliga tillstånd, i ogudaktighet, i hjärtats förhärdelse och sinnets
blindhet, då skall det stora och förunderliga, som har varit fördolt för
eder från världens grundläggning - ja, när I åkallen Fadern i mitt namn med
ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande, då skolen I veta, att Fadern har
ihågkommit förbundet, som han gjorde med edra fäder, o Israels hus!

16. Då skola mina uppenbarelser, vilka jag låtit skrivas av min tjänare
Johannes, uppenbaras för alla människors ögon. Kommen ihåg när I sen detta,
att I då skolen veta att tiden är inne, då de skola bliva uppenbarade i
verklighet.

17. När I mottagen dessa uppteckningar, kunnen I därför veta, att Faderns
verk börjat överallt i landet.

18. Därför, omvänden eder, I jordens alla ändar, och kommen till mig, tron
mitt evangelium och låten döpa eder i mitt namn, ty den som tror och bliver
döpt skall bliva frälst, men den som icke tror skall bliva fördömd, och
tecken skola följa dem som tro på mitt namn.

19. Välsignad är den som på den yttersta dagen befinnes vara mitt namn
trogen, ty han skall bliva upphöjd att bo i det rike, som är berett för
honom från världens grundläggning. Och se, det är jag, som har talat det.
Amen."

Kapitel 5

1. Nu har jag, Moroni, skrivit de ord, som jag fick befallning att skriva,
enligt vad jag minnes, och jag har sagt eder vilka de föremål äro, som jag
har förseglat. Rör dem därför ej i avsikt att översätta, ty det är eder
förbjudet, undantagandes längre fram, när det stämmer överens med Guds
vishet.

2. Se, I mån erhålla förmånen att visa plåtarna för dem som skola bistå eder
med att frambringa detta verk.

3. Genom Guds kraft skola de visas för tre vittnen. Därför skola dessa med
visshet veta, att de äro sanna.

4. Medelst tre vittnens utsago skola dessa uppteckningar stadfästas, och de
tre vittnens vittnesbörd och detta verk, vari Guds makt framvisas och
likaledes hans ord, om vilket Fadern, Sonen och den Helige Anden bära vittne
- alla dessa skola stå som ett vittnesmål emot världen på den yttersta
dagen.

5. Om så är, att människorna omvända sig och komma till Fadern i Jesu namn,
skola de bliva mottagna i Guds rike.

6. Och om jag nu icke har någon myndighet för dessa uppteckningar, därom mån
I döma, men på den yttersta dagen skolen I få veta, att jag har myndighet,
när I sen mig och vi stå inför Gud. Amen.

Kapitel 6

1. Nu fortsätter jag, Moroni, med att återgiva Jareds och hans broders
uppteckningar.

2. Sedan Herren hade berett stenarna, vilka Jareds broder hade tagit med sig
upp på berget, steg Jareds broder ned från berget, och han anbringade
stenarna i båtarna, som blivit byggda, en i varje ände, och se, de gåvo
båtarna ljus.

3. Sålunda lät Herren stenarna lysa i mörkret för att giva ljus åt män,
kvinnor och barn, så att de icke skulle fara över de stora vattnen i mörker.

4. Och när de hade tillrett all slags föda, så att de kunde leva på havet,
och likaledes foder för sina flockar och hjordar och alla andra djur och
fåglar, som de skulle taga med sig - när de hade gjort allt detta, gingo de
ombord på sina båtar eller farkoster och styrde ut till sjöss i det de
anbefallde sig åt Herren, sin Gud.

5. Och det begav sig, att Herren Gud lät en stark vind blåsa på havet i
riktning mot det förlovade landet, och sålunda drevo de på havets vågor för
vinden.

6. Många gånger voro de begravna i havets djup till följd av de berghöga
vågor, som slogo över dem, och likaledes till följd av de våldsamma och
förfärliga stormar, som förorsakades av vindens häftighet.

7. När de voro begravna i djupet, kunde vattnet icke skada dem, emedan
båtarna voro vattentäta som ett kärl, eller täta som Noas ark. När de därför
voro överhöljda runtomkring av vattenmassorna, ropade de till Herren och han
förde dem åter upp till vattnets yta.

8. Och vinden upphörde icke att blåsa mot det förlovade landet, medan de
voro på havet. På så sätt drevos de fram av vinden.

9. Och de sjöngo lovsånger till Herren, ja, Jareds broder sjöng lovsånger
till Herren, och han tackade och prisade Herren hela dagen i ända, och när
aftonen kom, upphörde de icke med att prisa Herren.

10. Så blevo de drivna framåt, och intet odjur i havet kunde krossa dem, ej
heller kunde någon val skada dem. De hade ljus ständigt, antingen de voro på
vattnet eller under det.

11. På så sätt blevo de drivna framåt på vattnet i tre hundra fyrtiofyra
dagar.

12. Och de landade på det förlovade landets kust. När de hade satt sin fot
på det förlovade landets strand, böjde de sig ned på jorden och ödmjukade
sig för Herren och fällde glädjetårar för Herren vid tanken på hans mycket
stora kärlek till dem.

13. De drogo in i landet och började odla jorden.

14. Jared hade fyra söner, och de voro kallade: Jacom, Gilgah, Marah och
Orihah.

15. Jareds broder hade även söner och döttrar.

16. Antalet av Jareds och hans broders vänner var ungefär tjugotvå själar,
och även de hade söner och döttrar innan de kommo till det förlovade landet,
och därför voro de redan talrika.

17. De blevo undervisade om att vandra i ödmjukhet för Herren, och de blevo
även lärda från höjden.

18. De började sprida sig över hela landet och förökas och odla jorden, och
de blevo mäktiga i landet.

19. Jareds broder började bliva gammal och han insåg, att han snart måste gå
ned i graven. Därför sade han till Jared: "Låtom oss samla vårt folk
tillsammans så att vi kunna räkna dem och få veta av dem vad de önska av
oss, innan vi gå ned i våra gravar."

20. Följaktligen blevo folket sammankallat. Antalet av Jareds broders söner
och döttrar var tjugotvå själar, och antalet av Jareds söner och döttrar var
tolv. Han hade fyra söner.

21. Och de räknade sitt folk, och när de hade slutat att räkna, frågade de
dem vad de önskade, att de skulle göra för dem, innan de gingo ned i sina
gravar.

22. Folket uttryckte den önskan, att de skulle smörja en av sina söner till
konung över dem.

23. Se, detta bedrövade dem, och Jareds broder sade till dem: "Sådant leder
förvisso till träldom."

24. Men Jared sade till sin broder: "Tillåt dem hava en konung." Och därför
sade han till dem: "Utväljen åt eder en av våra söner, vilken I själva
viljen, att vara konung."

25. De valde Jareds broders förstfödde, och hans namn var Pagag. Men det
begav sig, att han vägrade och icke ville bliva deras konung. Då ville
folket, att hans fader skulle tvinga honom, men det ville icke hans fader,
utan han befallde dem, att de icke skulle tvinga någon människa att vara
konung.

26. Och de valde alla Pagags bröder, men ingen av dem ville.

27. Icke heller Jareds söner ville, utom en, och Orihah blev smord till
konung över folket.

28. Han började styra och folket började hava framgång och blevo mycket
rika.

29. Och det begav sig, att Jared dog och likaledes hans broder.

30. Orihah vandrade i ödmjukhet för Herren och kom ihåg huru stora under
Herren hade gjort för hans fader, och han lärde även sitt folk de stora
under, som Herren hade gjort för deras fäder.

Kapitel 7

1. Orihah skipade lag i landet i rättfärdighet alla sina dagar, och hans
dagar blevo mycket talrika.

2. Han födde söner och döttrar, ja, han födde trettioen, av vilka tjugotre
voro söner.

3. Han födde även Kib i sin höga ålder, och Kib regerade i hans ställe, och
Kib födde Corihor.

4. När Corihor var trettiotvå år gammal gjorde han uppror emot sin fader och
gick över till och bodde i Nehors land. Han födde söner och döttrar, och de
blevo mycket fagra, varför Corihor drog många människor till sig.

5. När han hade samlat en här, kom han upp till Morons land, där konungen
bodde, och tog honom tillfånga och sålunda uppfylldes vad Jareds broder hade
sagt, att de skulle falla i träldom.

6. Morons land, där konungen bodde, låg nära det land, som av nephiterna
kallas Ödeläggelse.

7. Och det begav sig, att Kib bodde i fångenskap och likaledes hans folk
under sin son Corihor, till dess han blevo mycket gammal. Och Kib födde
Shule i sin höga ålder, medan han ännu befann sig i fångenskap.

8. Och det begav sig, att Shule blev vred på sin broder. Shule blev stark
och mäktig vad en mans styrka beträffar, och han var även mäktig i sin
omdömesförmåga.

9. Fördenskull begav han sig till kullen Ephraim och där smälte han malm ur
kullen och förfärdigade svärd av stål, för dem som han hade på sin sida.
Sedan han hade utrustat dem med svärd, återvände han till staden Nehor och
anföll och besegrade sin broder, Corihor, i ett slag och på så sätt
tillägnade han sig riket och gav det tillbaka till sin fader, Kib.

10. Men till följd av vad Shule hade gjort, gav fadern honom riket, och han
började regera i sin faders ställe.

11. Han skipade lag med rättfärdighet och utvidgade sitt rike över hela
landet, ty folket hade blivit mycket talrikt.

12. Och det begav sig, att även Shule födde många söner och döttrar.

13. Och Corihor omvände sig från de många onda gärningar han gjort, och
därför lät Shule honom få makt i sitt rike.

14. Corihor hade många söner och döttrar. Ibland Corihors söner var en, vars
namn var Noah.

15. Och det begav sig, att Noah gjorde uppror emot Shule, konungen, och även
emot sin fader, Corihor, och han drog med sig Cohor, sin broder, och
likaledes alla sina bröder och många av befolkningen.

16. Han angrep Shule, konungen, och kom i besittning av deras första
arveland, och han blev konung över den delen av landet.

17. Och han angrep åter Shule, konungen; och han tog Shule, konungen, och
förde bort honom i fångenskap till Moron.

18. När han skulle taga honom avdaga, smögo sig Shules söner in i Noahs hus
om natten och dräpte honom, varefter de slogo in dörren till fängelset och
förde ut sin fader och satte honom på tronen i hans eget rike.

19. Sålunda uppbyggde Noahs son hans rike i hans ställe. Dock erhöllo de
icke mer makt över Shule, konungen, och de som stodo under Shules regering
hade mycket stor framgång och blevo ett stort folk.

20. Och landet delades. Det blev två riken: Shules rike och Cohors, Noahs
son, rike.

21. Cohor, Noahs son, befallde sitt folk att föra krig mot Shule, och Shule
vann seger och dräpte Cohor.

22. Men Cohor hade en son, vars namn var Nimrod. Nimrod överlämnade Cohors
rike åt Shule, och han fann ynnest i Shules ögon, så att Shule hedrade honom
med stora förmåner, och han gjorde vadhelst han ville i Shules rike.

23. Men under Shules regering kommo profeter ibland folket, vilka voro sända
av Herren, och de förutsade, att människornas ogudaktighet och avguderi
skulle bringa förbannelse över landet och att de skulle förgås, om de icke
omvände sig.

24. Och det begav sig, att människorna smädade och hånade dem. men konung
Shule fällde dom över alla som smädade profeterna.

25.. Han utfärdade en lag över hela landet, som gav profeterna rätt att gå
varhelst de önskade, och på så sätt bragtes folket att omvända sig.

26. Emedan folket omvände sig från sina missgärningar och sitt avguderi
skonade Herren dem och de började åter få välstånd i landet. Och Shule födde
söner och döttrar i sin höga ålder.

27. Inga fler krig ägde rum i Shules dagar, och han kom ihåg de stora under,
som Herren hade gjort för hans fäder, vilka han förde över det stora djupet
till det förlovade landet. Därför skipade han lag med rättfärdighet alla
sina dagar.

Kapitel 8

1. Och det begav sig, att han födde Omer, och Omer regerade i hans ställe.
Omer födde Jared och Jared födde söner och döttrar.

2. Jared gjorde uppror emot sin fader och kom och bodde i Heths land. Han
smickrade många människor med sina listiga ord, till dess han hade halva
riket på sin sida.

3. När han fått halva riket på sin sida, angrep han sin fader och bortförde
honom i fångenskap och tvingade honom att tjäna i fångenskap.

4. Och under Omers regeringstid var han i fångenskap hälften av sina dagar.
Han födde söner och döttrar, bland vilka voro Esrom och Coriantumr.

5. Dessa voro mycket förbittrade över sin broders, Jareds, illgärning, så
att de samlade en här för att strida mot Jared. Och det begav sig, att de
angrepo honom om natten.

6. När de slagit Jareds här, ville de dräpa honom också, men han bönföll dem
om att icke taga honom avdaga och lovade att överlämna riket åt sin fader.
Och de skänkte honom livet.

7. Men Jared blev storligen bedrövad, emedan han hade förlorat riket, ty han
hade fäst sitt hjärta vid konungadömet och vid världens härlighet.

8. Jareds dotter, som var mycket klok, märkte sin faders sorg, och hon lade
då en plan, varigenom hon skulle kunna återvinna riket för sin fader.

9. Denne Jareds dotter var mycket fager. Hon talade med sin fader och sade
till honom: "Varför sörjer min fader så djupt? Har han icke läst urkunden,
som våra fäder togo med sig på resan över det stora djupet? Se, finnes det
icke däri en berättelse om dem som levde i forna dagar, att de genom sina
hemliga planer erhöllo riken och stor härlighet?

10. Min fader! Sänd nu bud till Akish, Kimnors son. Se, jag är fager, och
jag vill dansa för honom och behaga honom, så att han skall önska mig till
hustru. Om han därför önskar av dig att få mig till hustru, skall du säga:
'Jag vill giva dig henne, om du bringar mig min faders, konungens, huvud.'"

11. Omer var vän till Akish. När nu Jared hade sänt bud efter Akish, dansade
Jareds dotter för honom och behagade honom, och han ville hava henne till
hustru och sade till Jared: "Giv mig henne till hustru!"

12. Jared sade till honom: "Jag vill giva dig henne, om du hämtar hit min
faders, konungens, huvud."

13. Och det begav sig, att Akish samlade alla sina fränder i Jareds hus och
sade till dem: "Viljen I svärja mig, att I icke skolen svika mig i det som
jag ämnar begära av eder?"

14. De svuro honom alla vid himmelens Gud och även vid himlarna och vid
jorden samt vid sina huvuden, att den som åtrade sig med avseende på det
bistånd som Akish begärde skulle mista sitt huvud och att den som
uppenbarade något av det som Akish meddelade dem skulle mista sitt liv.

15. De kommo överens med Akish om detta. Akish förestavade dem de eder,
vilka i forna dagar användes av maktlystna personer och som hade överlämnats
åt eftervärlden ända från Kain, vilken var en mördare från begynnelsen.

16. De underhöllos medelst djävulens makt i avsikt att förestava människorna
dessa eder för att hålla dem i mörker och bistå sådana som sökte efter makt
att vinna makt, att mörda, att plundra, att ljuga och att begå all slags
orättfärdighet och otukt.

17. Det var Jareds dotter, som ingav honom i hans hjärta att utforska dessa
forna hemligheter, och Jared ingav Akish i hjärtat att samtycka. Därefter
förestavade Akish sina fränder och vänner eden och vilseledde dem med vackra
löften att göra vadhelst han ville.

18. De bildade en hemlig förening, alldeles såsom de gamle gjorde. Denna
förening är den mest avskyvärda och fördärvade av alla i Guds ögon.

19. Ty Herren verkar ej i hemliga föreningar. Ej heller är det hans vilja,
att en människa utgjuter blod, ty detta har han alldeles förbjudit från
människans begynnelse.

20. Nu skriver jag, Moroni, icke något om deras eder och föreningar, ty jag
har fått veta, att de förekomma ibland alla folk och även bland lamaniterna.

21. De hava varit orsak till detta folks ödeläggelse, om vilket jag nu
talar, och likaledes Nephis folks ödeläggelse.

22. Alla nationer, som understödja sådana hemliga föreningar för att erhålla
makt och vinning till dess de spritt sig ibland hela folket, se, de skola
förgås, ty Herren skall icke tillåta sina heligas blod, som av dem utgjutes,
att alltid ropa till honom ur jorden om hämnd över dem, utan att hämnas dem.

23. Därför, o I folk, är det enligt Guds vishet, att dessa uppteckningar
skola visas för eder, på det I mån omvända eder från edra synder och icke
tillåta dessa mordiska föreningar, vilka äro upprättade för att erhålla makt
och vinning, att få överhand över eder och förödelsens verk drabba eder. Ja,
den evige Gudens rättvisa svärd skall falla över eder till eder undergång
och förstörelse, om I tillåten sådant ibland eder.

24. Därför befaller Herren eder, att när I sen sådant uppkomma ibland eder,
I då skolen uppvakna till medvetande om edert förfärliga tillstånd med
anledning av den hemliga förening som uppstår ibland eder; eller ock ve den
för deras blods skull, vilka blivit dräpta, ty de ropa ur stoftet om hämnd
över den samt även över dem som upprättat den.

25. Ty det skall ske, att envar som upprättar den traktar efter att
omintetgöra alla länders, nationers och folks frihet. Den åstadkommer alla
människors undergång, emedan den är upprättad av djävulen, som är all lögns
fader, ja, samme lögnare, som bedrog våra första föräldrar, ja, samme
lögnare, som har drivit människorna att begå mord från begynnelsen, vilken
har förhärdat människornas hjärtan, så att de hava mördat profeterna, stenat
dem och kastat dem ut från begynnelsen.

26. Därför har jag, Moroni, fått befallning att skriva detta, på det att man
må göra sig av med det som är ont, och att den tid måtte komma, då Satan
icke längre skall hava någon makt över människobarnens hjärtan, utan att de
måtte oupphörligt låta beveka sig att göra gott och komma till all
rättfärdighets källa och bliva frälsta.

Kapitel 9

1. Nu fortsätter jag, Moroni, med mina uppteckningar. Se, Akish och hans
fränder omstörtade medelst sina hemliga förbindelser Omers konungadöme.

2. Dock var Herren barmhärtig emot Omer och även emot hans söner och
döttrar, vilka icke eftertraktade hans undergång.

3. Herren meddelade Omer i en dröm, att han skulle avlägsna sig från landet.
Därför drog Omer med sin familj ut ur landet och färdades många dagar. Han
passerade kullen Shim, varefter han kom till den plats där nephiterna
omkommo, och därifrån drog han österut och kom till ett ställe vid
havskusten, som kallades Ablom, och här uppslog han sitt tält. Likaså gjorde
hans söner och döttrar och hela hans hus utom Jared och hans familj.

4. Och det begav sig, att Jared blev medelst gudlösa människors händer smord
till konung över folket, och han gav sin dotter till hustru åt Akish.

5. Akish eftertraktade sin svärfaders liv, och han vände sig till dem som
avlagt de gamlas ed och de togo hans svärfaders huvud, då denne satt på sin
tron och gav råd åt folket.

6. Ty så stor spridning hade detta gudlösa och hemliga sällskap haft, att
det hade fördärvat alla människors hjärtan. Därför blev Jared mördad på sin
tron, och Akish regerade i hans ställe.

7. Akish började bliva misstänksam mot sin son och inspärrade honom i
fängelse, där han fick föga eller ingen föda, till dess han led döden.

8. Men brodern till honom som lidit döden (hans namn var Nimrah) blev vred
på sin fader till följd av det som fadern gjort mot brodern.

9. Och Nimrah samlade ett litet antal män och flydde ut ur landet och kom
över till och bodde hos Omer.

10. Akish födde andra söner, och de vunno människornas hjärtan, oaktat de
hade svurit att utföra all slags orättfärdighet för honom i enlighet med vad
han begärde.

11. Akishs folk åtrådde vinning, liksom Akish åtrådde makt. Fördenskull
erbjödo Akishs söner dem penningar, och därigenom drogo de större delen av
befolkningen efter sig.

12. Nu uppstod strid mellan Akishs söner och Akish, vilken varade många år,
ja, till dess nästan hela rikets befolkning hade omkommit, ja, alla
undantagandes trettio själar, och de som tagit till flykten med Omers hus.

13. Fördenskull kom Omer tillbaka till sitt arveland.

14. Och det begav sig, att Omer började bliva gammal. Dock födde han Emer på
sin ålderdom, och han smorde Emer till konung och till att regera i sitt
ställe.

15. När han hade smort Emer till konung, hade han fred i landet en tidrymd
av två år, och han dog, sedan han sett många dagar, vilka voro fulla av
sorg. Och det begav sig, att Emer regerade i hans ställe och vandrade i sin
faders fotspår.

16. Herren började åter borttaga förbannelsen från landet, och Emers hus
hade stor framgång under Emers regering, och under en tidrymd av sextiotvå
år hade de blivit mycket mäktiga, så att de blevo mycket rika.

17. De hade all slags frukt och säd, sidenvaror och fint linne samt guld,
silver och dyrbarheter,

18. likaledes all slags boskap, oxar och kor, får och svin, getter och även
många andra djurarter, som voro nyttiga till föda åt människan.

19. De hade även hästar och åsnor, och det fanns elefanter och cureloms och
cumoms, och alla voro nyttiga för människan, men i synnerhet elefanterna och
cureloms och cumoms.

20. Sålunda utgöt Herren sina välsignelser över detta land, vilket var
utvalt framför alla andra länder. Han befallde, att envar som skulle äga
landet skulle äga det åt Herren, annars skulle de förgås, när de hade mognat
i orättfärdighet. Ty över sådana, säger Herren, vill jag utgjuta min vrede i
fullt mått.

21. Emer dömde med rättfärdighet alla sina dagar, och han födde många söner
och döttrar. Han födde Coriantum, och han smorde Coriantum att regera i sitt
ställe.

22. Sedan han smort Coriantum att regera i sitt ställe, levde han fyra år
och hade fred i landet. Ja, han såg även Rättfärdighetens Son och fröjdade
sig och jublade över hans dag, och han dog i frid.

23. Coriantum vandrade i sin faders fotspår och byggde många mäktiga städer
och bidrog till sitt folks bästa alla sina dagar. Och det begav sig, att han
icke hade några barn förrän han var mycket gammal.

24. Hans hustru dog när han var ett hundra två år gammal. Och Coriantum tog
sig i sin ålderdom en ung mö till hustru, och han födde söner och döttrar.
Han levde till dess han blev ett hundra fyrtiotvå år gammal.

25. Han födde Com, och Com regerade i hans ställe. Han regerade fyrtionio
år. Han födde Heth och han födde även andra söner och döttrar.

26. Folket hade åter spritt sig ut över landet, och åter började det bliva
stor ogudaktighet i landet, och Heth började åter omfatta de hemliga
planerna från forna tider för att taga sin fader avdaga.

27. Han störtade sin fader från tronen och dräpte honom med sitt eget svärd,
och sedan regerade han i dennes ställe.

28. Och profeterna kommo åter i landet och predikade omvändelse för dem -
att de måste bereda Herrens väg, annars skulle förbannelse drabba landet,
ja, det skulle bliva stor hungersnöd, vari de skulle förgås om de icke
omvände sig.

29. Men de trodde icke profeternas ord utan kastade ut dem. Några av dem
kastade de i gropar och lämnade dem att förgås. Allt detta skedde på
befallning av konungen, Heth.

30. Och det begav sig, att det blev stor brist på föda i landet, och
befolkningen omkom övermåttan fort till följd av hungersnöden, ty det föll
intet regn på jorden.

31. Giftiga ormar framkommo även i landet och förgiftade många människor.
Och det begav sig, att deras hjordar började taga till flykten för de
giftiga ormarna mot landet söderut, vilket av nephiterna kallades Zarahemla.

32. Många av dem omkommo på vägen. Dock fanns det några som flydde till
landet söderut.

33. Och Herren gjorde så, att ormarna icke längre skulle förfölja dem, utan
de skulle avspärra vägen, så att folket icke kunde passera därigenom, så att
envar som försökte passera skulle falla till följd av de giftiga ormarna.

34. Och det begav sig, att människorna följde djurens stig och levde av
kropparna, som hade fallit vid vägen, till dess de hade förtärt dem alla.

35. Sedan de hade ödmjukat sig tillräckligt för Herren, sände han regn på
jorden, och människorna började få nytt liv igen, och det blev frukt i
länderna norrut och i alla länderna runtomkring. Och Herren visade dem sin
makt genom att bevara dem från hungersnöd.

Kapitel 10

1. Och det begav sig, att Shez, som var en av Heths avkomlingar - ty Heth
och hela hans hus utom Shez hade omkommit under hungersnöden - åter började
uppbygga ett nedbrutet folk.

2. Shez erinrade sig sina förfäders undergång, och han upprättade ett
rättfärdigt konungadöme. Han kom ihåg vad Herren hade gjort, då han förde
Jared och hans broder tvärs över djupet, och han vandrade på Herrens vägar,
och han födde söner och döttrar.

3. Hans äldste son, vilkens namn var Shez, gjorde uppror emot honom, men
Shez blev för sina stora rikedomars skull dräpt av en rövare, och då fick
hans fader åter fred.

4. Hans fader uppbyggde många städer i landet, och folket spridde sig i alla
riktningar i landet. Shez uppnådde mycket hög ålder, och han födde
Riplakish. Därefter dog han, och Riplakish regerade i hans ställe.

5. Riplakish gjorde icke det som var rätt för Herrens ögon, ty han hade
många hustrur och bihustrur och lade tunga bördor på människornas skuldror.
Ja, han ålade dem tunga skatter, och med dessa skatter byggde han många
rymliga byggnader.

6. Han uppförde en mycket vacker tron åt sig. Han byggde även många
fängelser, och envar som icke ville underkasta sig skatterna lät han kasta i
fängelse, och envar som var oförmögen att betala skatter kastade han i
fängelse. Han drev dem till att arbeta oavlåtligen för sitt uppehälle, och
envar som vägrade att arbeta lät han dräpa.

7. På så sätt erhöll han allt sitt fina arbete. Ja, han lät sitt guld rensas
och allt slags fint arbete utföras i fängelserna. Och han plågade sitt folk
med sina otuktsbrott och vederstyggligheter.

8. När han hade regerat en tidrymd av fyrtiotvå år, reste folket sig i
uppror emot honom. Då blev det åter krig i landet, och Riplakish blev dräpt
och hans avkomlingar utdrevos ur landet.

9. Efter många år samlade Morianton (som var en av Riplakishs ättlingar)
tillsammans en skara fredlösa personer med vilka han drog ut och kämpade mot
folket och intog många städer. Kriget blev mycket häftigt och varade i många
år, och han tillskansade sig makten över hela landet och insatte sig som
konung över hela landet.

10. När han upphöjt sig som konung, lättade han undersåtarnas börda och vann
ynnest i deras ögon, och de smorde honom till sin konung.

11. Han visade folket rättvisa men icke sig själv för sina många
otuktsbrott, och därför blev han utesluten från Herrens närhet.

12. Morianton byggde många städer, och människorna blevo mycket rika under
hans regering, både på byggnader, guld och silver, på odlad säd, flockar och
hjordar och sådant som blev dem återgivet.

13. Morianton uppnådde mycket hög ålder, och då födde han Kim, och Kim
regerade i stället för sin fader. Han regerade åtta år, och då dog hans
fader. Kim regerade icke med rättfärdighet, och därför var han icke gynnad
av Herren.

14. Hans broder gjorde uppror emot honom och tog honom tillfånga, och han
förblev i fångenskap alla sina dagar. Han födde söner och döttrar i
fångenskapen, och i sin ålderdom födde han Levi; och han dog.

15. Levi tjänade i fångenskap efter sin faders död fyrtiotvå år. Och han
förde krig emot landets konung, och därigenom erhöll han riket för sig
själv.

16. När han hade erhållit riket för sig själv, gjorde han det som var rätt i
Herrens åsyn, och folket hade framgång i landet. Han uppnådde hög ålder, och
han födde söner och döttrar, och han födde även Corom, vilken han smorde
till konung i sitt ställe.

17. Corom gjorde det som var behagligt i Herrens åsyn alla sina dagar, och
han födde många söner och döttrar. När han hade sett många dagar, gick han
hädan, liksom alla andra på jorden; och Kish regerade i hans ställe.

18. Och det begav sig, att Kish också gick hädan, och Lib regerade i hans
ställe.

19. Även Lib gjorde det som var gott i Herrens åsyn, och i Libs dagar blevo
de giftiga ormarna utrotade. Därför gingo många till landet söderut för att
jaga villebråd för folket i landet, ty landet var fullt av skogens djur. Och
även Lib blev en mäktig jägare.

20. De byggde en stor stad vid det smala näset på den plats, där sjön delar
landet.

21. De bevarade landet söderut såsom vildmark för villebråd. Och hela landet
norrut var befolkat av människor.

22. De voro mycket driftiga, och de köpte och sålde och hade samfärdsel med
varandra för att få intäkter.

23. De bearbetade all slags malm och gjorde guld, silver, järn, koppar och
alla slags metaller. De grävde det ut ur jorden, varför de uppkastade stora
jordhögar för att få malm innehållande guld, silver, järn och koppar. Och de
förfärdigade all slags fina arbeten.

24. De hade sidenvaror, fint tvinnat linne och de tillverkade all slags tyg
att täcka sina lemmar med.

25. De förfärdigade alla slags åkerbruksredskap med vilka de kunde både
plöja och så, skörda och hacka och även tröska.

26. De gjorde alla slags redskap med vilka deras djur kunde arbeta.

27. De tillverkade alla slags krigsvapen. Och de gjorde alla slags arbeten
med mycket skicklig konstfärdighet.

28. Aldrig kunde något folk vara lyckligare än detta eller mera gynnat av
Herrens hand! Och de befunno sig i ett land, som var utvalt framför alla
andra länder, såsom Herren hade sagt.

29. Lib levde många år och födde söner och döttrar, och han födde även
Hearthom.

30. Och Hearthom regerade i sin faders ställe. När Hearthom hade regerat
tjugofyra år, se, då blev riket taget ifrån honom, och han tjänade många år
i fångenskap, ja, alla sina återstående dagar.

31. Han födde Heth, och Heth levde i fångenskap alla sina dagar. Heth födde
Aaron, och Aaron levde i fångenskap alla sina dagar. Han födde Amnigaddah,
och Amnigaddah levde också i fångenskap alla sina dagar. Han födde
Coriantum, och Coriantum levde i fångenskap alla sina dagar, och han födde
Com.

32. Och det begav sig, att Com drog till sig hälften av riket. Han regerade
över hälften av riket i fyrtiotvå år, och han började krig mot konungen,
Amgid, och de kämpade mot varandra under en tidrymd av många år, och till
sist fick Com överhand över Amgid och tillvällde sig makten över resten av
riket.

33. I Coms dagar uppstodo rövare i landet, och dessa antogo de gamla
planerna och begagnade ederna på samma sätt som de forna människorna och
traktade åter efter att omintetgöra konungadömet.

34. Com kämpade kraftigt emot dem; dock fick han ej överhand över dem.

Kapitel 11

1. I Coms dagar kommo många profeter och förutsade detta stora folks
undergång, med mindre människorna omvände sig och vände sig till Herren och
övergåvo sina mord och ondska.

2. Och det begav sig, att profeterna förkastades av befolkningen, och de
flydde till Com för att få beskydd, ty folket traktade efter deras liv.

3. De förutsade många händelser för Com, och han blev välsignad alla sina
återstående dagar.

4. Han uppnådde hög ålder och födde Shiblom, och Shiblom regera-de i hans
ställe. Shibloms broder gjorde uppror emot honom, och det blev ett mycket
stort krig överallt i landet.

5. Och det begav sig, att Shibloms broder lät alla profeterna, som förutsade
folkets undergång, avrättas.

6. Eländet överallt i landet var stort, ty de hade förkunnat, att stor
förbannelse skulle komma i landet och även på folket och att det skulle
bliva stor ödeläggelse ibland dem, en sådan som aldrig förr hade hem-sökt
jorden, och att deras ben skulle bliva som jordhögar på jordens yta, med
mindre de omvände sig från sin ondska.

7. Och de hörsammade icke Herrens röst för sina onda föreningars skull, och
det blev krig och strid överallt i landet och likaledes hungersnöd och
pestsmitta många gånger, så att det blev stor för-ödelse, en sådan som
aldrig förr hade blivit spord på jorden. Allt detta skedde i Shibloms dagar.

8. Människorna började omvända sig från sin orättfärdighet, och fördenskull
förbarmade Herren sig över dem.

9. Och Shiblom blev dräpt och Seth blev tillfångatagen och levde i
fångenskap hela sitt liv.

10. Ahah, hans son, erhöll riket, och han regerade över folket alla sina
dagar. Han begick all slags orättfärdighet i sina dagar och förorsakade
mycken blodsutgjutelse, och hans dagar voro få.

11. Ethem, som var en av Ahahs ättlingar, erhöll riket, och även han gjorde
det som var ont i sina dagar.

12. Och det begav sig, att många profeter kommo i Ethems dagar och
profeterade åter för folket, ja, de förutsade, att Herren skulle
fullständigt utrota dem från jorden, med mindre de omvände sig från sina
missgärningar.

13. Dock förhärdade människorna sina hjärtan och ville icke hörsamma deras
ord, och profeterna sörjde och avlägsnade sig från folket.

14. Och Ethem regerade i ogudaktighet alla sina dagar, och han födde Moron.
Moron regerade i hans ställe, och Moron gjorde det som var ont för Herren.

15. Det blev uppror ibland folket som en följd av den hemliga förening, som
blivit bildad för att få makt och vinning, och en man, mäktig i
ogudaktighet, stod upp ibland dem, och han kämpade med Moron på slagfältet,
och han erövrade halva riket, och han bibehöll halva riket i många år.

16. Och det begav sig, att Moron störtade honom och återtog riket.

17. Och en annan mäktig man uppstod, och han var en av Jareds broders
ättlingar.

18. Han besegrade Moron och intog riket. Därför tillbragte Moron resten av
sitt liv i fångenskap, och han födde Coriantor.

19. Coriantor levde i fångenskap hela sitt liv.

20. I Coriantors dagar kommo även många profeter och förutsade stora och
underbara händelser samt uppmanade människorna enträget till omvändelse. Om
de icke omvände sig, skulle Herren Gud sända straffdomar över dem till deras
fullständiga undergång,

21. och Herren Gud skulle genom sin makt sända eller frambringa ett annat
folk att äga landet, på samma sätt som han förde deras fäder dit.

22. Och de förkastade allt vad profeterna talade till följd av sin hemliga
förening och sina ogudaktiga vederstyggligheter.

23. Och det begav sig, att Coriantor födde Ether och dog, sedan han levat i
fångenskap hela sitt liv.

Kapitel 12

1. Ether levde samtidigt med Coriantumr, och Coriantumr var konung över hela
landet.

2. Ether var en Herrens profet, och han framträdde i Coriantumrs dagar och
började profetera för folket, och ingen kunde förhindra honom på grund av
den Herrens Ande, som var i honom.

3. Ty han ropade ifrån morgon allt intill solens nedgång och förmanade
människorna till att tro på Gud och omvända sig från sina synder, så att de
icke skulle förgås, och han sade till dem, att genom tro är allting
fullbordat.

4. Därför kan den som tror på Gud med visshet hoppas på en bättre värld, ja,
på en plats på Guds högra sida. Detta hopp kommer av tro och bliver ett
människosjälarnas ankare, vilket gör dem visa och ståndaktiga, alltid rika
på goda gärningar till Guds förhärligande.

5. Och Ether förutsade många och underbara händelser på vilka människorna
dock ej trodde, emedan de icke sågo dem.

6. Nu vill jag, Moroni, säga något om dessa händelser. Jag vill visa
världen, att tro är något som man hoppas på och som icke synes. Motsägen
därför icke, emedan I icke sen, ty I mottagen ej någon förvissning, innan
eder tro har bestått provet.

7. Ty det var genom tro, som Kristus visade sig för våra fäder, sedan han
uppstått från de döda. Han visade sig icke för dem, innan de hade tro på
honom. Därför måste det ha varit så, att några hade tro på honom, ty han
visade sig icke för världen.

8. Men för människornas tros skull har han visat sig för världen och
förhärligat Faderns namn samt berett en väg medelst vilken andra kunde bliva
delaktiga av den himmelska gåvan, på det de måtte hoppas på det som de icke
hava sett.

9. Därför mån även I hava hopp och bliva delaktiga i gåvan, om I blott
viljen hava tro.

10. Se, det var genom tro som de gamla blevo kallade efter Guds heliga
orden.

11. Genom tro blev Moses' lag given. Men i sin Sons gåva har Gud berett en
bättre väg, och det är genom tro, som den har blivit fullbordad.

12. Ty om det icke finnes någon tro ibland människobarnen, kan Gud icke göra
något under ibland dem. Därför uppenbarade han sig icke förrän efter deras
tro.

13. Se, det var Almas och Amuleks tro, som var orsaken till att fängelset
föll till jorden.

14. Se, det var Nephis och Lehis tro, som åstadkom den förändringen ibland
lamaniterna, att de blevo döpta med eld och med den Helige Anden.

15. Se, det var Ammons och hans bröders tro, som gjorde ett så stort under
ibland lamaniterna.

16. Ja, alla de som hava gjort under hava gjort dem genom tro, ja, såväl de
som levde före Kristus som de vilka kommit efter honom.

17. Det var genom tro, som de tre lärjungarna erhöllo ett löfte, att de icke
skulle smaka döden, ty de erhöllo icke löftet förrän de hade tro.

18. Ej heller har någon någonsin gjort under, som icke först haft tro, ty
först hava de trott på Guds Son.

19. Många hade så stor tro till och med före Kristi ankomst, att det som är
innanför slöjan icke kunde döljas för dem, utan de sågo i verk-ligheten med
sina ögon det som de sett med trons öga, och de voro glada.

20. Se, vi hava i denna urkund sett, att en av dessa var Jareds broder, ty
så stor var hans tro på Gud, att när Gud framräckte sitt finger, han ej
kunde dölja det för Jareds broders ögon för sitt ords skull, som han talat
till honom, vilket ord han erhållit genom tro.

21. När Jareds broder hade sett Herrens finger för det löftets skull, som
Jareds broder erhållit genom tro, kunde Herren icke dölja något för honom,
utan han visade honom allting, ty han kunde icke längre hållas utanför
slöjan.

22. Det var genom tro, som mina fäder fingo löftet, att dessa urkunder
skulle komma till deras bröder genom icke-judarna. Därför har Herren, han,
som är Jesus Kristus, givit mig befallningar.

23. Jag sade till honom: "Herre, icke-judarna skola förlöjliga dessa
urkunder för vår bristfällighets skull i skrivkonsten. Ty Herre, du har
gjort oss mäktiga i ord genom tro, men du har icke gjort oss mäktiga att
skriva, ty du har så danat alla dessa människor, att de kunna tala mycket
förmedelst den Helige Anden, som du har givit dem,

24. men du har så danat oss, att vi kunna skriva endast något litet till
följd av våra händers oskicklighet. Se, du har icke gjort oss mäktiga i
skrift såsom Jareds broder, ty honom danade du så, att det som han skrev
blev mäktigt, såsom du är, att överväldiga en människa, som läser det.

25. Ty du har även gjort våra ord mäktiga och stora, ja, så att vi icke
kunna skriva dem, varför vi se vår bristfällighet när vi skriva, och stappla
när vi skola sätta samman orden, och jag hyser fruktan för att icke-judarna
skola vända våra ord till åtlöje."

26. När jag hade sagt detta, talade Herren till mig och sade: "Dårar gäcka,
men de skola sörja; och min nåd är nog för de ödmjuka, så att de icke skola
draga fördel av eder svaghet.

27. Om människorna komma till mig, så vill jag visa dem deras svaghet. Jag
giver människorna svaghet, så att de må bliva ödmjuka, och min nåd är
tillräcklig för alla människor, om de ödmjuka sig för mig, ty om de ödmjuka
sig för mig och hava tro på mig, vill jag göra det svaga starkt för dem.

28. Se, jag vill visa icke-judarna deras svaghet och jag vill visa dem, att
tro, hopp och kärlek är vägen till mig - all rättfärdighets källa."

29. När jag, Moroni, hade hört dessa ord, kände jag mig tröstad och sade: "O
Herre! Ske din rättfärdiga vilja, ty jag vet, att du utför ditt verk för
människornas barn i överensstämmelse med deras tro.

30. Ty Jareds broder sade till berget Zerin: 'Flytta dig', och det
flyttades. Om han icke hade haft tro, skulle det icke hava flyttat sig.
Alltså verkar du när människorna hava tro.

31. Ty sålunda tillkännagav du dig för dina lärjungar, ty när de hade tro
och talade i ditt namn, visade du dig för dem med stor makt.

32. Jag kommer även ihåg, att du har sagt, att du har berett ett hus för
människorna, ja, ibland din Faders boningar, vari en människa kan hava ett
högre hopp. Därför måste en människa hoppas, annars kan hon icke få ett arv
på det ställe, som du berett.

33. Åter kommer jag ihåg, att du har sagt, att du har älskat världen så
högt, att du har givit ditt liv för världen, på det du skulle återtaga det
för att bereda rum för människornas barn.

34. Nu vet jag, att denna kärlek, som du har haft för människornas barn, är
detsamma som barmhärtighet, och om en människa icke har barmhärtighet, kan
hon icke ärva det rum, som du har berett i din Faders boningar.

35. Därför vet jag på grund av vad du har sagt, att om folken icke utöva
barmhärtighet på grund av vår svaghet, så vill du pröva dem och taga deras
pund ifrån dem, ja, allt det som de hava mottagit och giva det åt dem som
redan hava överflöd."

36. Och det begav sig, att jag bad Herren om att giva folken nåd, så att de
kunde få barmhärtighet.

37. Och Herren sade till mig: "Om de icke hava barmhärtighet, så gör det dig
intet, ty du har varit trofast, och därför skall dina kläder bliva
rentvagna. Emedan du har erkänt din svaghet, skall du göras stark, så att du
kan intaga den plats, som jag berett för dig i din Faders boningar."

38. Nu bjuder jag, Moroni, eder, I folk, farväl, och likaledes mina bröder,
vilka jag älskar, till dess vi möta varandra inför Kristi domstol, då alla
människor skola veta, att mina kläder icke äro befläckade med edert blod.

39. Då skolen I veta, att jag har sett Jesus, att han har talat med mig
ansikte mot ansikte samt att han har kungjort för mig i tydlighet och
ringhet, alldeles såsom en människa berättar en annan något, på mitt eget
språk det som rör dessa urkunder;

40. och endast något litet har jag upptecknat för min bristfälliga
skrivnings skull.

41. Nu vill jag anbefalla eder att söka efter denne Jesus om vilken
apostlarna och profeterna hava skrivit, på det att Gud Faderns nåd och
likaledes Herren Jesu Kristi samt den Helige Andens, vilken bär vittne om
dem, måtte vara och förbliva i eder evinnerligen. Amen.

Kapitel 13

1. Nu skrider jag, Moroni, till att avsluta mina uppteckningar angående det
folks undergång om vilket jag har skrivit.

2. Se, de förkastade alla Ethers ord, ty han berättade i sanning allting för
dem från människans begynnelse och att detta land, sedan vattenmassorna hade
sjunkit undan från dess yta, blivit ett utvalt land framför alla andra
länder, ett av Herren utvalt land, varför det är Herrens vilja, att alla
människor, som bo däri, skola tjäna honom,

3. och att det är platsen för det nya Jerusalem, som skulle komma ned ifrån
himmelen, och Herrens invigda helgedom.

4. Se, Ether såg Kristi dagar, och han talade om ett nytt Jerusalem i detta
land.

5. Han talade även om Israels hus och det Jerusalem varifrån Lehi skulle
komma - att sedan det blivit förstört, det åter skulle bliva uppbyggt, en
Herrens heliga stad. Men det kunde icke bliva ett nytt Jerusalem, ty det
hade varit till i gamla dagar, men det skulle åter uppbyggas och bliva en
Herrens heliga stad, och det skulle byggas åt Israels hus,

6. men att ett nytt Jerusalem skulle byggas i detta land åt de återstående
av Josefs säd för vilket det hade funnits en förebild.

7. Ty Josef hämtade sin fader ned till Egyptens land, och han dog där.
Därför förde Herren en lämning av Josefs säd ut ur Jerusalems land, på det
han måtte vara barmhärtig emot Josefs säd, så att den icke skulle förgås,
alldeles som han var barmhärtig emot Josefs fader, så att han icke skulle
förgås.

8. Därför skall återstoden av Josefs hus uppresas i detta land, och det
skall vara deras arveland. De skola bygga en helig stad åt Herren, liknande
det forna Jerusalem, och de skola aldrig mera komma på skam, till dess änden
kommer, då jorden skall förgås.

9. Det skall bliva en ny himmel och en ny jord, och de skola likna de gamla,
med undantag av att de gamla äro förgångna och att allting har blivit nytt.

10. Då kommer det nya Jerusalem, och lyckliga äro de som bo däri, ty de äro
de, vilkas kläder äro vita medelst Lammets blod, och de äro de som äro
räknade ibland återstoden av Josefs avkomlingar, vilka voro av Israels hus.

11. Då kommer även det gamla Jerusalem, och lyckliga äro dess invånare, ty
de hava blivit tvagna i Lammets blod. De äro de som voro skingrade och som
blevo samlade in från jordens fyra väderstreck och från nordanlanden och som
hava del i det förbunds fullbordan, som Gud gjorde med deras fader, Abraham.

12. När allt detta sker, då uppfylles skriften, som säger, att många av dem
som voro de första skola bliva de sista, och många av dem som voro de sista
skola bliva de första.

13. Jag stod i begrepp att skriva mer, men det blev mig förbjudet, men
omfattande och underbara voro Ethers profetior. Men folk ringaktade honom
och drevo ut honom, och han gömde sig i en klippgrotta om dagen och om
aftonen gick han fram för att se det som skulle drabba folket.

14. Medan han bodde i klippgrottan fullbordade han dessa uppteckningar och
såg om aftonen den ödeläggelse, som kom över folket.

15. Samma år som han blev utdriven från folket, utbröt ett häftigt krig
ibland dem, ty det fanns många mäktiga män som reste sig upp emot Coriantumr
i avsikt att taga honom avdaga i överensstämmelse med de ondskans hemliga
planer, vilka hava blivit omtalade.

16. Men Coriantumr, som själv hade inhämtat kunskap om krigets alla konster
och all världslig list, kämpade mot dem som traktade efter hans undergång.

17. Men varken han eller hans fagra söner och döttrar omvände sig, ej heller
Cohors fagra söner och döttrar, ej heller Corihors fagra söner och döttrar
och slutligen fanns det ingen av de fagra sönerna och döttrarna på hela
jorden, som omvände sig från sina synder.

18. Fördenskull begav det sig i det första året, då Ether bodde i
klippgrottan, att många människor blevo dräpta med svärd av de hemliga
föreningarna, vilka kämpade emot Coriantumr för att tillvälla sig riket.

19. Och Coriantumrs söner kämpade tappert och blödde ymnigt.

20. Men under det andra året kom Herrens ord till Ether, att han skulle gå
och profetera för Coriantumr och säga, att om han och hela hans hus ville
omvända sig, skulle Herren giva honom hans rike och skona folket,

21. annars skulle de och hela hans hus, undantagandes honom själv, förgås.
Han skulle endast leva länge nog för att få se de profetiors uppfyllelse,
vilka blivit talade om ett annat folk, som skulle erhålla landet till
arvedel, och Coriantumr skulle begravas av detta folk; och varje själ skulle
förgås, undantagandes Coriantumr.

22. Coriantumr omvände sig icke, ej heller hans hus, ej heller befolkningen.
Striderna upphörde icke, utan de sökte att dräpa Ether, men han tog till
flykten för dem och gömde sig åter i klippgrottan.

23. Och det begav sig, att en viss Shared stod upp och kämpade mot och
besegrade Coriantumr och tog honom tillfånga i det tredje året.

24. Det fjärde året besegrade Coriantumrs söner Shared och återtogo riket
för sin fader.

25. Nu spridde kriget sig över hela landet. Varje man med sina anhängare
kämpade för vad han ville.

26. Det fanns rövare, ja, all slags ogudaktighet överallt i landet.

27. Coriantumr var övermåttan vred på Shared, och han drog ut emot honom
till kamp med sina väpnade skaror, och de sammandrabbade med stor vrede i
dalen Gilgal, och kampen blev mycket häftig.

28. Och Shared kämpade mot honom i tre dagar, och Coriantumr besegrade honom
och jagade honom till dess han kom till Heshlons slätter.

29. På slätterna tog Shared åter upp kampen, och se, där besegrade han
Coriantumr och drev honom tillbaka till Gilgaldalen.

30. Coriantumr kämpade åter mot Shared i Gilgaldalen, och där besegrade han
Shared och dräpte honom.

31. Shared sårade Coriantumr i låret, så att han icke kunde taga del i
kampen på en tidrymd av två år, men hela denna tid fortfor befolkningen
överallt i landet att utgjuta blod, och det fanns ingen som kunde hålla dem
tillbaka.

Kapitel 14

1. Nu började det vila en förfärlig förbannelse över hela landet till följd
av människornas orättfärdighet, därigenom att om någon lade ifrån sig sitt
verktyg eller sitt svärd på sin hylla eller på den plats, där han ville
gömma det, se, följande dag kunde han icke finna det. Så stor var
förbannelsen i landet.

2. Därför höll varje människa fast vad hon hade och ville icke släppa det ur
händerna. Man kunde varken låna av någon eller utlåna åt någon, och varje
man höll sitt svärdfäste i sin högra hand, beredd att försvara sin egendom
och sitt liv samt sina hustrurs och barns liv.

3. Efter en tidrymd av två år efter Shareds död reste Shareds broder sig och
angrep Coriantumr, men Coriantumr besegrade honom och förföljde honom till
ödemarken Akish.

4. Och Shareds broder kämpade mot honom i ödemarken Akish, och kampen blev
mycket häftig och många tusenden föllo för svärdet.

5. Coriantumr belägrade ödemarken, och Shareds broder tågade ut ur ödemarken
om natten och dräpte en del av Coriantumrs här, vilken var drucken.

6. Därefter drog han upp till Morons land och uppsteg på Coriantumrs tron.

7. Och Coriantumr uppehöll sig med sin här i ödemarken i två år, och under
denna tid erhöll hans här betydlig förstärkning.

8. Men Shareds broder, vars namn var Gilead, erhöll även betydlig
förstärkning för sina skaror på grund av hemliga föreningar.

9. Och det begav sig, att hans högpräst mördade honom, då han satt på sin
tron.

10. Och en som tillhörde de hemliga föreningarna mördade denne i ett avsides
bergspass och tillvällde sig själv riket, och hans namn var Lib. Lib var en
storväxt man, större än någon annan i hela folket.

11. I Libs första år drog Coriantumr upp till Morons land och angrep Lib.

12. Han kämpade mot Lib, och Lib träffade hans arm, så att han blev sårad.
Dock trängde Coriantumrs här fram emot Lib, så att denne tog till flykten
till gränserna vid havskusten.

13. Coriantumr förföljde honom, och Lib intog sin ställning vid havskusten
och upptog kampen.

14. Och Lib besegrade Coriantumrs här, så att han flydde till ödemarken
Akish.

15. Lib förföljde honom, till dess de kommo till Agoshs slätter. Coriantumr
hade tagit hela befolkningen med sig, när han flydde för Lib i den delen av
landet, dit han flydde.

16. När han kom till Agoshs slätter, tog han upp kampen med Lib och dräpte
honom. Då kom Libs broder emot Coriantumr i sin broders ställe, och kampen
blev mycket häftig, och Coriantumr tog åter till flykten för Libs broders
här.

17. Libs broders namn var Shiz. Och det begav sig, att Shiz för-följde
Coriantumr, och han förstörde många städer och dräpte både kvinnor och barn
och satte eld på städerna.

18. Man fruktade för Shiz överallt i landet, ja, ett rop skallade genom
landet: "Vem kan bestå för Shiz' skaror? Se, han sopar hela jorden framför
sig."

19. Och det begav sig, att man började samla sig i väpnade skaror överallt i
landet.

20. Och de delade sig. Några flydde till Shiz' läger och andra till
Coriantumrs läger.

21. Så häftigt och långvarigt hade kriget varit, och så länge hade
blodsutgjutelse och manspillan pågått, att hela landet var täckt av de dödas
kroppar.

22. Så snabbt och med sådan fart fördes kriget, att ingen lämnades att
begrava de döda, utan de gingo från blodsutgjutelse till blodsutgjutelse och
lämnade kropparna av både män, kvinnor och barn strödda på jordytan för att
förtäras av maskarna.

23. Lukten spridde sig över landet, ja överallt, så att människorna
besvärades därav både dag och natt.

24. Likväl upphörde Shiz icke att förfölja Coriantumr, ty han hade svurit
att taga hämnd på Coriantumr för sin broders blod, vilken hade blivit dräpt,
och även på grund av Herrens ord till Ether, att Cori-antumr icke skulle
falla för svärd.

25. Sålunda se vi, att Herren hemsökte dem i sin vredes fulla mått, och att
deras ondska och vederstyggligheter hade berett vägen för deras eviga
undergång.

26. Och Shiz jagade efter Coriantumr i östlig riktning ända ned till
havskusten, och där stod en kamp med Shiz, som varade i tre dagar.

27. Så förfärlig var förödelsen ibland Shiz' skaror, att de grepos av
fruktan och började taga till flykten för Coriantumrs härar. De flydde till
Corihors land och drevo undan invånarna framför sig, om dessa icke ville
förena sig med dem.

28. De slogo upp sina tält i Corihors dal, och Coriantumr slog upp sina tält
i dalen Shurr. Men dalen Shurr låg nära kullen Comnor och därför samlade
Coriantumr sina skaror på kullen Comnor, och med trumpetskall utmanade han
Shiz' krigsstyrka till kamp.

29. Och det begav sig, att de drogo fram men blevo tillbakaslagna. De kommo
för andra gången men blevo åter drivna tillbaka. De kommo för tredje gången,
och kampen blev mycket häftig.

30. Och Shiz träffade Coriantumr, så att denne erhöll många djupa sår, och
Coriantumr avsvimmade till följd av blodförlust och bortbars som död.

31. Förlusten av män, kvinnor och barn var så stor på båda sidor, att Shiz
befallde sitt folk att icke förfölja Coriantumrs härar, varför de återvände
till sitt läger.

Kapitel 15

1. När Coriantumr hade blivit återställd från sina sår, började han betänka
de ord, som Ether hade talat till honom.

2. Han fann, att nästan två millioner av hans folk hade fallit för svärdet,
och hans hjärta fylldes med sorg. Ja, två millioner mäktiga män och
likaledes deras hustrur och barn hade lidit döden.

3. Han började ångra det onda han hade gjort. Han började komma ihåg de ord
som talats genom alla profeternas mun, och han såg att de hade blivit
uppfyllda till punkt och pricka hittills, och hans själ sörjde och ville
icke låta trösta sig.

4. Han skrev ett brev till Shiz och bad honom skona folket. Själv ville han
då uppgiva riket för sina undersåtars livs skull.

5. När Shiz hade mottagit hans brev, skrev han ett brev till Coriantumr,
vari han sade, att om denne ville giva sig fången, så att han kunde dräpa
honom med sitt eget svärd, skulle han skona de andra människornas liv.

6. Och det begav sig, att människorna icke omvände sig från sina
missgärningar, utan Coriantumrs folk uppeggades till vrede emot Shiz' folk,
och Shiz' folk uppeggades till vrede emot Coriantumrs folk. Därför angrepo
Shiz' krigsfolk Coriantumrs stridsmän.

7. När Coriantumr såg att han var nära att falla, flydde han åter för Shiz'
skaror.

8. Han kom till vattnen, som kallades Ripliancum, vilket i översättning
betyder: stora eller att överträffa alla. När de kommo till dessa vatten,
uppslogo de sina tält, och även Shiz uppslog sina tält i deras grannskap,
och följande dag började de kampen.

9. De kämpade en mycket häftig kamp i vilken Coriantumr åter blev sårad och
han svimmade av till följd av blodförlust.

10. Coriantumrs härar ansatte Shiz' styrkor och överväldigade dem och drevo
dem på flykten framför sig, och de flydde söderut och slogo upp sina tält,
på en plats, som kallades Ogath.

11. Och Coriantumrs härar uppslogo sina tält vid kullen Ramah. Det var samma
kulle i vilken min fader, Mormon, gömde de urkunder, som voro heliga, åt
Herren.

12. Och det begav sig, att de samlade tillsammans allt folket i hela landet,
som icke hade blivit dräpta, utom Ether.

13. Och Ether gav noga akt på allt vad de gjorde. Han såg att de som voro
för Coriantumr blevo samlade i Coriantumrs skaror och att de som voro för
Shiz blevo samlade i Shiz' härar.

14. Under en tidrymd av fyra år höllo de på att samla folket, så att de
kunde nå alla som bodde i landet och att de måtte erhålla all den
förstärkning det var möjligt att uppdriva.

15. När de alla voro samlade med sina hustrur och barn till den här de
gynnade - både män, kvinnor och barn voro utrustade med stridsvapen; de hade
sköldar och bröstharnesk och huvudbetäckning och voro klädda såsom brukligt
var i krig - drogo de fram mot varandra till kamp och kämpade hela dagen,
men ingen seger vanns.

16. När aftonen kom voro de trötta och drogo sig tillbaka till sina läger,
och när de kommit till sina läger, började de jämra sig och klaga över
förlusten av sina vänner som stupat. Så genomträngande voro deras rop, deras
jämmer och klagolåt, att de tycktes sönderslita själva luften.

17. Följande dag förnyade de kampen, och det blev en stor och förfärlig dag.
Dock segrade ingendera, och när aftonen kom fyllde de åter luften med sina
rop, sin jämmer och klagolåt för de sina som stupat.

18. Och det begav sig, att Coriantumr åter skrev ett brev till Shiz, vari
han bad honom uppgiva kampen, taga emot riket och skona män-niskornas liv.

19. Men se, Herrens Ande hade upphört att sträva med dem, och Satan hade
full makt över människornas hjärtan, ty de voro överlämnade åt sina egna
förhärdade hjärtan och sina blinda sinnen, på det de måtte förgås, och
därför fortforo de med kampen.

20. De kämpade hela den dagen, och när aftonen kom, lade de sig att sova på
sina svärd.

21. Följande dag stredo de åter ända till nattens inbrott.

22. När aftonen kom, voro de berusade av vrede, alldeles lika en människa,
som är berusad av vin, och de lade sig åter att sova på sina svärd.

23. Följande dag kämpade de åter, och när aftonen kom, hade alla fallit för
svärdet utom femtiotvå av Coriantumrs krigare och sextionio av Shiz'
anhängare.

24. De lade sig att sova på sina svärd, och följande dag förnyade de kampen
och stredo av alla krafter med sina svärd och sköldar hela den dagen.

25. När aftonen kom, fanns det trettiotvå tillhörande Shiz' folk och
tjugosju av Coriantumrs folk.

26. Och det begav sig, att de åto och lade sig att sova och beredde sig på
att dö följande dag. De voro stora och mäktiga män vad mänsk-lig styrka
beträffar.

27. Och det begav sig, att de kämpade i tre timmar, och då svimmade de av
blodförlust.

28. När Coriantumrs män hade återfått krafter nog att gå, ville de taga till
flykten för att rädda sina liv, men se, då reste Shiz sig upp och likaledes
hans män, och han svor i sin vrede, att han skulle dräpa Coriantumr eller
ock själv förgås medelst svärdet.

29. Därför förföljde han dem, och följande dag upphann han dem, och de
började åter kampen med svärden. När de alla hade stupat, undantagandes
Coriantumr och Shiz, se, då hade Shiz avsvimmat till följd av blodförlust.

30. Och när Coriantumrs hade lutat sig mot sitt svärd och vilat sig ett
ögonblick, högg han huvudet av Shiz.

31. När han huggit huvudet av Shiz, reste denne sig på sina händer och föll,
och sedan han ansträngt sig för att hämta andan, dog han.

32. Och Coriantumr föll till jorden och blev liggande som om han vore
livlös.

33. Och Herren talade till Ether och sade till honom: "Kom fram!" Han gick
fram och såg att Herrens ord hade alla blivit uppfyllda, och han avslutade
sina uppteckningar (jag har icke skrivit en hundradel) och han gömde dem på
så sätt, att Limhis folk kunde upptäcka dem.

34. De sista ord, som skrivits av Ether, äro dessa: Antingen Herren vill,
att jag skall förvandlas eller att jag skall underkasta mig Herrens vilja i
min lekamen, betyder ingenting, om det blott förhåller sig så, att jag är
frälst i Guds rike. Amen.

                                 MORONIS BOK

Kapitel 1

1. Nu trodde jag, Moroni, att jag icke skulle skriva mer, sedan jag avslutat
mitt sammandrag av berättelsen om Jareds folk, men jag har ännu icke
omkommit och jag giver mig icke tillkänna för lamaniterna av fruktan för att
de skola taga mitt liv.

2. Ty se, deras inbördes strider äro utomordentligt grymma, och till följd
av sitt hat dräpa de varje nephit, som icke vill förneka Kristus.

3. Jag, Moroni, vill ej förneka Kristus, och därför vandrar jag omkring
varhelst jag kan för att vara trygg för mitt eget liv.

4. Därför skriver jag något mer oaktat min föregående avsikt, ty jag trodde,
att jag icke skulle skriva mer, men jag skriver något som möjligtvis kan
bliva av värde för mina bröder, lamaniterna, någon gång i framtiden, om så
är Herrens vilja.

Kapitel 2

1. Kristi ord, vilka han talade till sina lärjungar, de tolv, som han hade
utvalt, då han lade sina händer på dem:

2. Han kallade dem vid namn och sade: "I skolen åkalla Fadern i mitt namn i
mäktig bön, och när I haven gjort detta, skolen I hava makt att giva den
Helige Anden åt den på vilken I läggen edra händer, och i mitt namn skolen I
giva den, ty så göra mina apostlar."

3. Dessa ord talade Kristus till dem, då han uppenbarade sig för dem första
gången. Folkmängden hörde det ej, men lärjungarna hörde det; och den Helige
Anden föll på alla dem på vilka de lade sina händer.

Kapitel 3

1. Sättet varpå lärjungarna, vilka kallades kyrkans äldste, ordinerade
präster och lärare:

2. Sedan de hade bett till Fadern i Kristi namn, lade de sina händer på dem
och sade:

3. "I Jesu Kristi namn ordinerar jag dig till präst, (eller om det är till
lärare: ordinerar jag dig till lärare) att predika omvändelse och syndernas
förlåtelse genom Jesus Kristus förmedelst ståndaktighet i tron på hans namn
intill änden. Amen."

4. På detta sätt ordinerade de präster och lärare enligt Guds gåvor och
kallelser till människorna; och de ordinerade dem genom den helige Andens
kraft, som var i dem.

Kapitel 4

1. Sättet varpå deras äldste och präster välsignade Kristi kött och blod
till kyrkan. De välsignade det i enlighet med Kristi bud, varför vi veta,
att det är det rätta sättet. Äldsten eller prästen välsignade det,

2. och de föllo på knä för församlingen och bådo till Fadern i Kristi namn,
sägande:

3. "O Gud, du evige Fader. Vi bedja dig i din Sons, Jesu Kristi namn, att
välsigna och helga detta bröd för alla de själar som äta därav, att de må
göra det till åminnelse av din Sons lekamen och betyga för dig, o Gud, du
evige Fader, att de äro villiga att påtaga sig din Sons namn och alltid
minnas honom samt hålla de bud han givit dem, så att hans Ande alltid må
vara hos dem. Amen."

Kapitel 5

1. Sättet att välsigna vinet: Se, de togo kalken och sade:

2. "O Gud, du evige Fader. Vi bedja dig i din Sons, Jesu Kristi namn, att
välsigna och helga detta vin för alla de själar som dricka därav, att de må
göra det till åminnelse av din Sons blod, som utgöts för dem, att de må
betyga för dig, o Gud, du evige Fader, att de alltid minnas honom, så att
hans Ande alltid må vara hos dem. Amen."

Kapitel 6

1. Nu talar jag om dop. Se, äldste, präster och lärare blevo döpta, men de
blevo icke döpta med mindre de frambragte frukt, som visade att de voro
värdiga av det.

2. Ej heller mottogo de några till dop, med mindre de kommo med förkrossat
hjärta och bedrövad ande samt betygade för församlingen, att de verkligen
hade omvänt sig från alla sina synder.

3. Och inga beviljades dop, med mindre de antogo Kristi namn och hade fast
beslutat sig för att betjäna honom intill änden.

4. När de hade beviljats dop och blivit påverkade och renade genom den
Helige Andens kraft blevo de räknade bland Kristi kyrkas folk. Deras namn
upptecknades, så att de skulle bliva ihågkomna och få näring genom Guds goda
ord för att bevara dem på den rätta vägen och hålla dem oavlåtligen vakna
till bön, förlitande sig allena på Kristi förtjänst, hans, som var deras
tros upphovsman och fullkomliggörare.

5. Kyrkans medlemmar kommo ofta tillsammans för att fasta och bedja och att
tala med varandra om sina själars välfärd.

6. De kommo ofta tillsammans för att gemensamt deltaga av bröd och vin till
Herrens Jesus åminnelse.

7. De sågo noga efter att ingen ogudaktighet skulle finnas ibland dem, och
om några befunnos begå en missgärning och tre vittnen tillhörande kyrkan
bestyrkte anklagelsen inför de äldste, och om de icke omvände sig och icke
bekände, utplånades deras namn och de blevo icke räknade ibland Kristi folk.

8. Men så ofta som de omvände sig och uppriktigt anhöllo om förlåtelse,
fingo de förlåtelse.

9. Och deras möte leddes av församlingen i enlighet med Andens verkningar
och genom den Helige Andens kraft, ty såsom den Helige Andens kraft ledde
dem, vare sig till att predika, förmana, bedja eller åkalla Gud eller
sjunga, så skedde det.

Kapitel 7

1. Jag, Moroni, skriver nu några ord talade av min fader, Mormon, rörande
tro, hopp och kärlek, ty så talade han till folket, då han lärde dem i
synagogan, som de hade byggt till att vara ett bönehus.

2. "Nu talar jag, Mormon, till eder, mina älskade bröder, och det är genom
Guds, Faderns, och vår Herres, Jesu Kristi, nåd samt hans heliga vilja
enligt hans kallelses gåva till mig, att jag nu har tillåtelse att tala till
eder.

3. Därför skulle jag vilja tala till eder, som äro i kyrkan, vilka äro
Kristi fridsamma efterföljare och som hava erhållit ett fullkomligt hopp,
medelst vilket I kunnen ingå i Herrens vila nu och allt framgent, ända till
dess I skolen vila hos honom i himmelen.

4. Nu, mina bröder, dömer jag så om eder på grund av eder fridsamma samvaro
med människorna.

5. Ty jag kommer ihåg det Guds ord, som säger: Av deras gärningar skolen I
känna dem, ty om deras gärningar äro goda, då äro de också goda.

6. Ty se, Gud har sagt, att en människa som är ond icke kan göra det som är
gott, ty om hon frambär en gåva eller beder till Gud, så gagnar det henne
intet, om hon icke gör det i all uppriktighet.

7. Ty se, det tillräknas henne icke som rättfärdighet.

8. Ty se, om en människa som är ond kommer med en gåva, gör hon det med
missunnsamhet. Därför tillräknas det henne som om hon hade behållit gåvan
själv, och därför anses hon som ond för Gud.

9. Sammalunda tillräknas det den människa som beder, men icke med hjärtats
verkliga uppsåt, som ont. Det gagnar henne intet, ty Gud mottager ej sådana.

10. En ond människa kan alltså ej göra det som är gott, ej heller giver hon
en god gåva.

11. Ty se, en bitter källa kan ej giva sött vatten, ej heller kan en söt
källa giva bittert vatten. På samma sätt kan icke en människa, som tjänar
djävulen, följa Kristus, och om hon följer Kristus, kan hon icke vara en
djävulens tjänare.

12. Därför kommer allt som är gott från Gud, och det som är ont kommer från
djävulen, ty djävulen är fiende till Gud och strider emot honom oupphörligt
samt inbjuder och lockar till synd och till att ständigt göra det som är
ont.

13. Men se, det som är av Gud inbjuder och lockar till att göra gott
oupphörligt, och allt som inbjuder och lockar till att göra gott och till
att älska Gud och tjäna honom är ingivet av Gud.

14. Tagen eder därför i akt, mina älskade bröder, att I icke ansen det som
är ont att vara av Gud, eller det som är gott och av Gud att vara av
djävulen.

15. Ty se, mina bröder, det är eder givet att döma därom, på det I mån känna
gott och ont, och sättet varpå mana bör döma är så klart, att I med
fullkomlig kunskap kunnen känna det, såsom skillnaden mellan dagens ljus och
nattens mörker.

16. Ty se, Kristi Ande gives åt varje människa, på det hon må kunna skilja
mellan gott och ont. Därför visar jag eder hur man bör döma, ty allt som
inbjuder till att göra gott och som övertalar till tro på Kristus kommer
genom Kristi kraft och gåva. Därför kunnen I med fullkomlig visshet veta,
att det är från Gud.

17. Men allt som övertalar människorna att göra ont och att icke tro på
Kristus utan att förneka honom och icke tjäna Gud, det är - och det mån I
med fullkomlig visshet veta - av djävulen, ty på så sätt verkar djävulen, ty
han övertalar ingen människa att göra gott, nej, icke en enda; ej heller
göra hans änglar, ej heller de som underkasta sig honom.

18. Mina bröder, alldenstund I kännen ljuset enligt vilket I kunnen bedöma
allt, vilket ljus är Kristi ljus, så sen till, att I icke dömen orätt, ty
med samma dom, varmed I dömen, skolen även I varda dömda.

19. Därför beder jag eder, bröder, att I flitigt rannsaken i Kristi ljus, så
att I mån kunna skilja gott från ont. Om I viljen fasthålla vid allt som är
gott och icke förkasta det, skolen I visserligen vara Kristi barn.

20. Men nu, mina bröder, huru är det möjligt att fasthålla vid allt som är
gott?

21. Ja, nu kommer jag till tron, om vilken jag sade, att jag ville tala, och
jag vill säga eder på vad sätt I kunnen fasthålla vid allt som är gott.

22. Ty se, Gud, som vet allt och som är från evighet till evighet, har sänt
änglar att betjäna människobarnen och att förkunna Kristi ankomst samt att
genom Kristus allt gott skulle komma.

23. Och Gud tillkännagav även för profeterna genom sin egen mun, att Kristus
skulle komma.

24. Se, han har på olika sätt uppenbarat för människorna det som är gott,
och allt som är gott kommer från Kristus, eljest vore människorna fallna,
och intet gott kunde komma till dem.

25. Till följd av änglabetjäningen och varje ord, som utgått från Guds mun,
började människorna få tro på Kristus, och medelst tro antogo de allt som
var gott, och på så sätt var det ända till Kristi ankomst.

26. Efter hans ankomst blevo även människorna frälsta medelst tro på hans
namn, och medelst tro blevo de Guds söner. Och så visst som Kristus lever,
talade han dessa ord till våra fäder: 'Vadhelst I bedjen Fadern om i mitt
namn, som är gott, med full förvissning troende att I skolen få, det skall
varda eder givet.'

27. Hava alltså, mina älskade bröder, underverken upphört, emedan Kristus
uppfarit till himmelen och satt sig på Guds högra sida för att av Fadern
anhålla om sin rätt att vara barmhärtig emot människornas barn?

28. Ty han har motsvarat lagens ändamål, och han gör anspråk på alla dem som
tro på honom, och de som hava tro på honom fasthålla vid allt som är gott.
Därför för han alla människors barns talan; och han bor evinnerligen i
himlarna.

29. Och hava väl underverken, emedan han har gjort detta, mina älskade
bröder, upphört? Se, jag säger eder: Ingalunda! Ej heller hava änglar
upphört att betjäna människors barn.

30. Ty se, de äro honom underdåniga och tjäna såsom han befaller dem och
visa sig för dem som hava stor tro och ståndaktigt sinne i varje form av
gudaktighet.

31. Och deras gärning är att kalla människorna till omvändelse och att
uppfylla och göra det verk, som tillhör Faderns förbund, vilka han gjort med
människornas barn och för att bereda vägen ibland människors barn genom att
förkunna Kristi ord för Herrens utvalda redskap, så att de kunna bära
vittnesbörd om honom.

32. Sålunda bereder Herren Gud vägen, så att resten av människorna må hava
tro på Kristus och att den Helige Anden måtte få rum i deras hjärtan enligt
sin egen kraft. På så sätt uppfyller Fadern de förbund han gjort med
människors barn.

33. Kristus har sagt: 'Om I viljen hava tro på mig, skolen I hava makt att
göra vadhelst jag finner vara gagneligt.'

34. Och han har sagt: 'Omvänden eder, I alla jordens ändar, och kommen till
mig, låten döpa eder i mitt namn och haven tro på mig, på det I mån bliva
frälsta.'

35. Och nu, mina älskade bröder! Om det så förhåller sig, att allt detta som
jag talat till eder är sant - och Gud skall på den yttersta dagen med makt
och stor härlighet visa eder, att det är sant - om det alltså är sant, är
väl då underverkens dag förbi?

36. Eller hava änglar upphört att uppenbara sig för människors barn? Eller
har han tillbakahållit den Helige Andens kraft från dem? Eller vill han
någonsin göra så, så länge tiden varar eller jorden står eller det finnes en
människa på jorden att frälsas?

37. Se, jag säger eder: Nej, ty det är genom tro som underverk göras, och
det är genom tro som änglar uppenbara sig och betjäna människor. Därför, ve
människors barn om sådant har upphört, ty det är till följd av otro och allt
är förgäves.

38. Ty enligt Kristi ord kan ingen människa bliva frälst med mindre hon har
tro på hans namn, och därför, om sådant har upphört, då har även tro
upphört. Hemskt är då människornas tillstånd, ty de äro som om ingen
återlösning hade skett.

39. Men se, mina älskade bröder! Jag tror bättre om eder, ty jag anser på
grund av eder ödmjukhet, att I haven tro på Kristus. Men om I icke haven tro
på honom, ären I icke redo att bliva räknade ibland hans kyrkas medlemmar.

40. Och vidare, mina älskade bröder, ville jag tala till eder angående hopp.
Huru kunnen I uppnå tro, med mindre I haven hopp?

41. Vad är det I skolen hoppas? Se, jag säger eder, att I skolen hoppas att
genom Kristi försoning och hans uppståndelses kraft bliva uppväckta till
evigt liv, och detta till följd av eder tro på honom, enligt löftet.

42. Därför, om en människa har tro, så måste hon nödvändigtvis hava hopp, ty
utan tro gives inget hopp.

43. Och åter säger jag eder, att man icke kan hava tro och hopp, med mindre
man är ödmjuk och mild i hjärtat.

44. Eljest är ens tro och hopp förgäves, ty ingen är antaglig för Gud, med
mindre han är ödmjuk och mild i hjärtat, och om en människa är ödmjuk och
mild i hjärtat och medelst den Helige Andens kraft bekänner att Jesus är
Kristus, måste hon nödvändigtvis hava kärlek, ty om hon icke har kärlek, så
är hon intet. Därför måste hon med nödvändighet hava kärlek.

45. Kärleken är tålig och mild, den avundas icke och är icke uppblåst. Den
söker icke sitt eget och förtörnas icke lätt, den tänker intet ont och
gläder sig icke över orättfärdighet, utan den gläder sig över sanningen. Den
fördrager allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt.

46. Därför mina älskade bröder, om I icke haven kärlek, ären I intet, ty
kärleken förgår aldrig. Hållen eder därför fast vid kärleken, vilken är den
största av allt, ty allt annat måste upphöra -

47. men den kärlek, som är Kristi rena kärlek, förbliver evinnerligen, och
den som på den yttersta dagen befinnes hava den, med honom är allt väl.

48. Därför, mina älskade bröder, bedjen till Fadern av allt hjärta, att I
mån vara fyllda med denna kärlek, som han har utgjutit över alla som äro
hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, att I mån vara Guds söner, att
när han uppenbaras, vi skola bliva honom lika, ty vi skola se honom såsom
han är, att vi måtte hava detta hopp och att vi måtte bliva renade, alldeles
såsom han är ren. Amen."

Kapitel 8

1. Brev från min fader, Mormon, skrivet till mig, Moroni, kort efter min
kallelse till predikoämbetet. Och sålunda skrev han:

2. "Min älskade son, Moroni! Jag fröjdar mig storligen över att din Herre,
Jesus Kristus, har givit akt på dig och kallat dig i sin tjänst och till
sitt heliga verk.

3. Jag tänker alltid på dig i mina böner och beder oavlåtligen till Gud,
Fadern, i hans heliga barns, Jesu namn, att han i sin oändliga nåd och
godhet ville, genom ståndaktig tro på hans namn, bevara dig allt intill
änden.

4. Nu, min son, talar jag till dig angående något som gör mig stor sorg, ty
det bedrövar mig, att ordstrider hava uppstått ibland eder.

5. Ty om det jag hört är sant, så hava tvister uppstått ibland eder rörande
edra små barns dop.

6. Nu, min son, önskar jag, att I arbeten flitigt på att bortskaffa denna
grova villfarelse ifrån eder, ty i den avsikten har jag skrivit detta brev.

7. Ty omedelbart efter det att jag hört detta om eder, frågade jag Herren
angående den saken. Och Herrens ord kom till mig genom den Helige Andens
kraft och sade:

8. Hör Kristi ord, hans, som är din Återlösare, din Herre och din Gud: 'Se,
jag kom till världen icke för att kalla rättfärdiga utan syndare till
omvändelse. De friska behöva icke läkare utan de sjuka, men små barn äro
friska, ty de kunna icke begå synd. Därför är Adams förbannelse borttagen
ifrån dem genom mig, så att den icke har någon makt över dem, och lagen om
omskärelse är avskaffad genom mig.'

9. Sålunda uppenbarade den Helige Anden Guds ord för mig. Därför vet jag,
min älskade son, att det är högtidlig gudsbespottelse att döpa små barn.

10. Se, jag säger dig, att detta skolen I lära: Omvändelse och dop för dem
som äro ansvariga och kunna begå synd, ja, lären föräldrarna, att de måste
omvända sig och bliva döpta och vara ödmjuka som deras små barn, och de
skola alla bliva frälsta med sina små barn.

11. Deras små barn behöva icke omvändelse, ej heller dop. Se, dop är till
omvändelse för att uppfylla buden och få syndernas förlåtelse.

12. Men små barn äro levandegjorda i Kristus, ja, ifrån världens
grundläggning, annars skulle Gud vara en partisk Gud och likaledes en
föränderlig Gud, som har anseende till personen, ty huru många små barn hava
icke dött utan dop!

13. Därför, om små barn icke kunna bliva frälsta utan dop, då måste dessa
hava gått till ett ändlöst helvete.

14. Se, jag säger eder, att den som tror att små barn behöva dop är
förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor, ty han har varken
tro, hopp eller kärlek, och därför, om han skulle dö, medan han så tror,
skulle han gå ned till helvetet.

15. Ty det är en förfärlig ogudaktighet att tro, att Gud frälser ett barn
genom dop och att det andra måste förgås emedan det icke fått dop.

16. Ve dem som förvända Herrens vägar på detta sätt, ty de skola förgås, om
de icke omvända sig. Se, jag talar djärvt, emedan jag har myndighet från
Gud, och jag fruktar icke för vad en människa kan göra, ty fullkomlig kärlek
utdriver all fruktan.

17. Jag är fylld med den kärlek, som är evig kärlek, och därför äro alla
barn lika för mig. Därför älskar jag små barn med fullkomlig kärlek, och de
äro alla lika och deltagare i frälsningen.

18. Ty jag vet, att Gud icke är en partisk Gud, ej heller ett föränderligt
väsen, utan att han är oföränderlig från evighet till evighet.

19. Små barn kunna icke omvända sig, varför det är en förfärlig ogudaktighet
att förneka dem Guds rena barmhärtighet, ty de äro alla levandegjorda genom
honom på grund av hans barmhärtighet.

20. Den som säger, att små barn behöva dop, förneka Kristi barmhärtighet och
akta hans försoning och hans återlösnings kraft för intet.

21. Ve sådana, ty de stå i fara för död, helvete och oändlig pina. Jag talar
frimodigt. Gud har befallt mig. Hören mina ord och given akt, annars skola
de stå emot eder inför Kristi domarsäte.

22. Ty se, alla små barn äro levandegjorda genom Kristus liksom alla de som
icke hava lagen. Ty återlösningens kraft kommer alla dem till godo, som icke
hava någon lag, och den som icke är dömd eller som icke står under
fördömelse kan icke omvända sig, och sådana gagnar dop icke något -

23. utan det är gudsbespottelse. Det är att förneka Kristi förbarmande och
hans helige Andes kraft och sätta sin lit till döda gärningar.

24. Se, min son! Det borde ej vara så, ty omvändelse är för dem som äro
under fördömelse och under en bruten lags förbannelse.

25. Och omvändelsens första frukt är dop, och dop kommer genom tro på att
hålla buden, och lydnad för buden bringar syndernas förlåtelse,

26. och syndernas förlåtelse bringar ödmjukhet och mildhet i hjärtat, och
till följd av ödmjukhet och mildhet i hjärtat kommer den Helige Andens
besök, vilken Hugsvalare fyller människan med hopp och fullkomlig kärlek,
och denna kärlek förbliver genom flitig bön allt intill änden, då alla de
heliga skola bo hos Gud.

27. Se, min son! Jag vill åter skriva till dig, om jag icke snart måste
draga ut emot lamaniterna. Se, denna nations, det är, det nephitiska
folkets, stolthet kommer att bliva dess undergång, med mindre de omvända
sig.

28. Bed för dem, min son, att de omvända sig. Men se, jag fruktar för att
Anden har upphört att sträva med dem, och i denna del av landet försöka de
även att undertrycka all makt och myndighet som kommer från Gud, och de
förneka den Helige Anden.

29. Och när de förkasta så stor kunskap, min son, måste de snart förgås, på
det profetiorna, som talats av profeterna, såväl som vår Frälsares egna ord,
skola uppfyllas.

30. Farväl, min son, till dess jag åter skriver till dig eller till dess vi
åter träffas. Amen."

Kapitel 9

1. "Min älskade son! Jag skriver åter till dig för att låta dig veta, att
jag ännu lever, men jag har något sorgligt att berätta.

2. Ty se, jag har kämpat en häftig strid mot lamaniterna, i vilken vi icke
vunno seger, och Archeantus har stupat för svärdet och likaledes Luram och
Emron, ja, vi hava förlorat många av våra utvalda män.

3. Nu, min son, fruktar jag för att lamaniterna skola nedgöra detta folk, ty
de omvända sig icke och Satan uppeggar dem oupphörligen till vrede mot
varandra.

4. Se, jag arbetar oavbrutet med dem, men när jag talar Guds ord med skärpa,
bliva de så vreda på mig att de skälva, och när jag icke begagnar mig av
skärpa, förhärda de sina hjärtan emot ordet. Därför är jag rädd för att
Herrens Ande har upphört att sträva med dem.

5. Ty så vredgas de, att det tyckes mig som om de icke hade någon fruktan
för döden, och de hava förlorat sin kärlek till varandra, och de törsta
efter blod och hämnd oavlåtligen.

6. Nu, min älskade son, låtom oss oaktat deras förhärdelse verka flitigt, ty
om vi upphöra med vårt arbete, komma vi under fördömelse, ty vi hava ett
verk att utföra, medan vi dväljas i denna stofthydda, på det vi må besegra
all rättfärdighets fiende och finna vila för våra själar i Guds rike.

7. Och nu skriver jag något om detta folks lidanden. Ty enligt den
underrättelse jag fått från Amoron, hava lamaniterna många fångar, vilka de
tagit från Sherrizahs torn, och där voro män, kvinnor och barn.

8. Dessa kvinnors och barns makar och fäder hava de ihjälslagit, och de giva
kvinnorna sina mäns och barnen sina fäders kött att äta, och intet vatten
utom mycket litet giva de dem.

9. Men denna lamaniternas stora vederstygglighet överträffar icke vad vårt
folk gjorde i Moriantum. Ty se, de togo många av lamaniternas döttrar
tillfånga, och sedan de berövat dem det som är det allra dyrbaraste och
kostbarare än allt annat, nämligen kyskhet och dygd - 10. sedan de gjort
detta, mördade de dem på det grymmaste genom att pina deras kroppar till
dess döden infann sig, och när de gjort detta, slukade de deras kött liksom
vilda djur för sina hjärtans förhärdelses skull. Sådant gjorde de som bevis
på tapperhet.

11. O, min älskade son! Huru kan ett folk som detta, utan civi-lisation -

12. (och för endast några få år sedan voro de ett bildat och behagligt
folk).

13. Men, o min son, huru kan ett sådant folk som detta, som finner behag i
så mycken vederstygglighet -

14. Huru kunna vi hoppas, att Gud skall hålla sin straffande hand tillbaka
från oss?

15. Se, mitt hjärta ropar: Ve detta folk! Kom ut till doms, o Gud, och göm
deras synder, ondska och vederstyggligheter för ditt ansikte.

16. Och vidare, min son, många änkor och deras döttrar äro kvar i Sherrizah,
och den del av maten, som icke bortfördes av lamaniterna, tog Zenephis här
och lämnade dem att vandra omkring och söka efter föda, och många gamla
kvinnor falla ned i vanmakt på vägen och dö.

17. Och den här, som är hos mig, är svag, och lamaniternas härar ligga
mellan mig och Sherrizah, och de som hava flytt till Aarons här hava fallit
offer för deras förfärliga råhet.

18. O, mitt folks sedefördärv! De äro utan ordning och utan barmhärtighet!
Se, jag är blott människa, jag har blott en människas styrka och jag kan
icke längre göra mina befallningar gällande.

19. Ty de hava blivit styvsinta i sin envishet, och de äro alla lika råa
samt skona ingen, varken gammal eller ung. De finna behag i allt utom det
som är gott, och våra kvinnors och barns lidande i detta land överträffar
allt, ja, tunga kan icke förtälja det, ej heller kan det skrivas.

20. Och nu, min son, vill jag icke längre uppehålla mig vid denna
fasansfulla scen. Se, du känner till dessa människors ondska. Du vet, att de
äro principlösa och utan känsla; och deras ondska är större än lamaniternas.

21. Se, min son! Jag kan ej anbefalla dem inför Gud av fruktan för att han
skall slå mig.

22. Men se, min son, jag anbefaller dig åt Gud, och jag förlitar mig på
Kristus, att du skall bliva frälst, och jag beder Gud om att skona ditt liv,
så att du får bevittna omvändelsen av hans folk till honom eller ock deras
fullständiga undergång, ty jag vet, att de måste förgås, om de icke omvända
sig och vända sig till honom.

23. Om de förgås, bliver det liksom med jarediterna för deras hjärtans
envishets skull att trakta efter blod och hämnd.

24. Om så sker, att de förgås, så veta vi, att många av våra bröder hava
övergått till lamaniterna och att många flera även skola övergå till dem.
Skriv därför något, om du bliver skonad och om jag omkommer utan att först
träffa dig, men jag hoppas att få se dig snart, ty jag har heliga
uppteckningar, som jag önskar att överlämna åt dig.

25. Min son! Var trofast i Kristus, och måtte det som jag skrivit icke gräma
dig och trycka dig till döds, utan måtte Kristus upplyfta dig och måtte hans
lidande och död, och det att han uppenbarade sig lekamligen för våra fäder
samt hans barmhärtighet och långmodighet och hoppet om hans härlighet och om
evigt liv stilla alla farhågor i ditt sinne evinnerligen.

26. Måtte nu nåd ifrån Gud, Fadern, vars tron är hög i himlarna, och ifrån
vår Herre, Jesus Kristus, som sitter på hans krafts högra sida till dess
allting är honom underlagt, vara och förbliva hos dig evinnerligen. Amen."

Kapitel 10

1. Nu skriver jag, Moroni, något som tyckes mig bäst, och jag skriver till
mina bröder, lamaniterna. Jag vill, att de skola veta, att mer än fyra
hundra tjugo år hava förflutit sedan tecknet på Kristi ankomst blev givet.

2. Och jag förseglar dessa uppteckningar, när jag yttrat några ord av
uppmaning till eder.

3. Se, jag önskar uppmana eder, att när I läsen dessa urkunder, om Gud i sin
visdom låter eder läsa dem, I då kommen ihåg huru barmhärtig Herren har
varit emot människornas barn ifrån Adams skapelse ända ned till den tid, då
I mottagen dessa uppteckningar, och att I övervägen det i edra hjärtan.

4. Jag uppmanar eder, att när I erhållen dessa urkunder, I då frågen Gud,
den evige Fadern, i Kristi namn, om dessa uppteckningar icke äro sanna, och
om I frågen med ett uppriktigt hjärta och ett verkligt uppsåt samt med tro
på Kristus, vill han uppenbara sanningen för eder genom den Helige Andens
kraft.

5. Och genom den Helige Andens kraft kunnen I lära känna all sanning.

6. Allt som är gott är rättvist och sant. Därför förnekar intet som är gott
Kristus utan erkänner, att han är till.

7. Genom den Helige Andens kraft kunnen I veta, att han är till. Därför
uppmanar jag eder att icke förneka Guds kraft, ty han verkar med kraft i
överensstämmelse med människornas barns tro, densamma i dag, i morgon och
evinnerligen.

8. Vidare uppmanar jag eder, mina bröder, att icke förneka Guds gåvor, ty de
äro många, och de komma ifrån en och samma Gud. Det gives olika sätt, varpå
dess gåvor förvaltas, men det är samme Gud, som verkar allt i alla, och de
äro givna människorna genom Guds Andes uppenbarelser till deras gagn.

9. Ty se, åt en är det genom Guds Ande givet att undervisa om visdomens ord,

10. åt en annan genom samma Ande att undervisa om kunskapens ord,

11. åt en annan mycket stor tro, åt en annan helbrägdagörelsens gåva genom
samma Ande,

12. åter, åt en annan att göra stora under,

13. åter, åt en annan att profetera rörande allting,

14. åter, åt en annan gåvan att se änglar och tjänande andar,

15. åter, åt en annan alla slags tungomål

16. och åter, åt en annan uttydningen av språk och olika slags tungomål.

17. Alla dessa gåvor komma genom Kristi Ande, och de komma till varje
människa enligt hans vilja.

18. Och jag önskar uppmana eder, mina älskade bröder, att komma ihåg, att
varje god gåva kommer från Kristus.

19. Och jag önskar uppmana eder, mina älskade bröder, att komma ihåg, att
han är densamme i går, i dag och evinnerligen, och att alla dessa gåvor om
vilka jag har talat, vilka äro andliga, aldrig skola avskaffas så länge
världen står, utom för människors barns otros skull.

20. Därför måste det finnas tro, och om det måste finnas tro, så måste det
ock finnas hopp, och om det måste finnas hopp, så måste det ock finnas
kärlek.

21. Och med mindre I haven kärlek, kunnen I på intet sätt bliva frälsta i
Guds rike, ej heller kunnen I bliva frälsta i Guds rike, om I icke haven
tro, ej heller om I icke haven hopp.

22. Om I icke haven hopp, måsten I vara förtvivlade, och förtvivlan kommer
av ogudaktighet.

23. Kristus sade sannerligen till våra fäder: 'Om I haven tro, kunnen I göra
allt som är tjänligt för mig.'

24. Och nu talar jag till alla världens ändar: Om den dagen kommer, att Guds
makt och gåvor avskaffas ibland eder, då sker det för eder otros skull.

25. Ve människornas barn, om detta inträffar, ty då finnes det ingen ibland
eder, som gör gott, nej, icke en, ty om det finnes en ibland eder, som gör
gott, så verkar han medelst Guds kraft och gåvor.

26. Och ve dem som avskaffa dessa gåvor och dö, ty de dö i sina synder, och
de kunna icke bliva frälsta i Guds rike, och jag säger det i
överensstämmelse med Kristi ord, och jag ljuger icke.

27. Jag uppmanar eder att komma ihåg allt detta, ty tiden kommer snart att I
skolen veta, att jag icke ljuger, ty I skolen se mig inför Guds domstol, och
Herren Gud skall säga till eder: 'Förkunnade jag icke mina ord för eder,
vilka voro skrivna av denne man, liksom en vilken ropar ifrån de döda, ja,
liksom en som talar ur stoftet?'

28. Jag förkunnar detta till profetiornas uppfyllelse. Och se, de skola
komma fram från den evige Gudens mun, och hans ord skall ljuda från släkte
till släkte.

29. Och Gud skall visa eder att det jag skrivit är sant.

30. Och vidare vill jag uppmana eder att komma till Kristus och hålla fast
vid varje god gåva och icke röra någon oren gåva eller något orent.

31. Vakna upp och stå upp ifrån stoftet, o Jerusalem, ja, ikläd dig din
högtidsskrud, o Sions dotter, förstärk dina stavar och utvidga dina gränser
evinnerligen, på det du icke mer må komma på skam, utan att den evige
Faderns förbund, som han har gjort med sig, o Israels hus, måtte bliva
fullbordat.

32. Ja, kommen till Kristus och varden fullkomnade i honom och för-neken
eder all ogudaktighet, och om I förneken eder all ogudaktighet och älsken
Gud av all eder makt, själ och styrka, då är hans nåd eder nog, så att I
genom hans nåd kunnen bliva fullkomliga i Kristus, och om I genom Guds nåd
ären fullkomliga i Kristus, kunnen I på intet sätt förneka Guds kraft.

33. Och åter, om I genom Guds nåd ären fullkomliga i Kristus och icke
förneken hans kraft, då ären I helgade i Kristus genom Guds nåd förmedelst
Kristi blods utgjutelse, vilken i Faderns förbund skedde till edra synders
förlåtelse, så att I kunnen bliva heliga och obefläckade.

34. Nu bjuder jag eder alla farväl. Jag går snart till vila i Guds paradis,
till dess min kropp och ande åter förenas och jag skall framföras genom
luften triumferande för att möta eder inför den store Jehovas nådiga skrank,
hans, som är den evige domaren över både levande och döda. Amen.

                                 --- XXX ---