21 feb 1999 ________________________________________________________________ Bröder och Systrar, jag är tacksam för det tal och vittnesbörd vi har hört. Jag är glad att vi i kyrkan kan uttrycka även svaghet. Hade jag inte blivit rädd, skulle jag redan ha hållit detta tal söndagen den 31 januari. Jag blev ju rädd att inte hinna med, fast jag senare förstod jag att jag nog faktiskt iallafall skulle ha hunnit det viktigaste. Om jag skulle ha hållit talet i dag skulle det säkert -- alldeles särskilt efter det mycket speciella ledarskapsmötet i Gubbängen den 6 februari -- ha sett lite annorlunda ut. Men jag har beslutat mig för att vi alla nu sätter oss i en tidsmaskin för att fara tillbaka till den 31 januari, före mötet i Gubbängen. För ni kommer nu att få höra *precis* det tal jag skulle ha hållit här den där dagen, den 31 januari i år. Precis som jag skulle ha hållit det, så när jag strax talar om andra talare så avser det också talare och tal som vi hörde den 31 januari. Nu förflyttar vi oss, och talet "börjar" på nytt: Bröder och Systrar, det blir inte lätt att tala efter Marianne Ronströms och syster Phyllis Ofusas fina tal, men jag är glad att kunna stå här som medlem av Hägerstens församling igen. Ylva och jag satte bo i Tullinge inte långt från där vi nu bor då vi gifte oss för nio år sedan. Vi fick två barn i Tullinge och vi bodde i en stuga vi kallade "Sagoslottet". Jag hade flera olika ämbeten, bland annat var jag missionsledare här i Hägersten. Vi trivdes med våra ämbeten i kyrkan och själv var jag ganska nöjd med tillvaron även om det som alltid fanns besvärligheter. Sedan den, jag skulle vilja kalla den den "oskyldiga tiden", har vår familj gått igenom verkliga svårigheter. Under den tiden detta var som tydligast tillhörde vi Gubbängens församling och bodde i Farsta Strand. Det är dessa svårigheter jag kommer att tala lite om. Kanske du inte vill höra om våra svårigheter? Då kanske du blir förvånad när jag säger att jag helst inte skulle vilja tala om dem heller. Men jag kan inte tala om sånt som inte är viktigt. Inte längre. I Gubbängen känner man våra svårigheter. Där ser man inte oss som familjen med den starka modern i Sion och den kraftfulla missionsledaren eller högrådet eller vad det nu kan vara, utan där känner man oss som familjen med mamman som inte orkade med sig själv eller sin familj och pappan som ofta ensam fick ta hand om arbete och familj och ingen tid eller ork fanns för hemläreri eller ämbeten. För att inga missförstånd skall ske vill jag påpeka att jag är mycket imponerad över det stora inre arbete min hustru utfört och utför för att hela sig inifrån. Hon har alltid gjort allt hon orkat med och kunnat för att vara en god moder åt våra barn. I sista halvårskonferensen, oktoberkonferensen 1998, säger Sheri L Dew på Hjälpföreningens allmänna möte att det inte är evangeliet som är svårt utan att det är livet som är svårt. Jag skrev så här till en bekant utanför kyrkan nu i veckan: "En sak jag känner verkligt starkt är att för att hjälpa människor till Kristus måste vi ge plats för dem i våra hjärtan. Det är så lätt att bli nedtyngd av egna svårigheter och problem att man inte får plats i sitt liv för att hjälpa andra. Jag har själv varit där. Trots att jag för tio år sedan ägnade oerhörd tid och ansträngningar för att hjälpa människor komma till Kristus och till hans Kyrka har jag de senaste åren haft en period där jag inte haft kraft att engagera mig i andra, det har varit tillräckligt tungt i min egen familj. Vi är nu på väg ut ur det svåra och jag känner att jag åter har kraft att räcka ut mina händer mot mina medmänniskor." Det är ingen hemlighet att Ylva mått mycket dåligt psykiskt. Hon berättar själv om det på sin hemsida på Internet, bland annat under rubriken "ÄR LIVET ENKELT OCH UTAN TVIVEL FÖR ATT MAN ÄR RELIGIÖS?" och i egna dikter på hemsidorna. Jag tycker om Ylvas hemsida, med dikter och bilder på lappteknik -- hon är väldigt duktig på det ska ni veta, och jag är stolt över hennes skicklighet -- och med en mailinglista för människor som försöker "Komma Tillbaka Till Livet" från det Gehenna som psykisk ohälsa kan innebära. Det ha sagts av kyrkans ledare att man ska akta sig för skräp på Internet. Jag vill då uppmana dem av er som har tillgång till Internet att där istället söka gott, för det finns mycket gott där. Det finns massor av stödgrupper av alla möjliga slag. Och ingen bor för långt bort. Jag vill vända tillbaka till detta att för att hjälpa människor till Kristus måste vi ge plats för dem i våra hjärtan, som jag skrev till min bekant i veckan som var. Och att vi inte alltid orkar det. Evangeliet är ju till för att giva glädje som det står i Nephi, men det är inte alltid alla av oss känner glädje. Ibland kan vi tyngas ned, och jag tror inte alltid att det beror på att vi inte lever efter buden. Vi kan ha sådana svårigheter att det blir verkligt svårt att känna glädje. Det kanske inte är rätt att bli så nedtyngd. Om vi hade vilat tillräckligt och fått tillräcklig motion och gjort allt annat nyttigt som vi vet att vi borde göra så hade vi väl inte blivit så nedtyngda. Men omständigheterna kan vara sådana att vi inte förmår göra allt detta. Jag vet av egen erfarenhet att man kan sitta och känna att "jag orkar inte" när andra i kyrkan talar om att tjäna och om att hjälpa medmänniskor till Kristus. Livet går inte som på räls, det tar till synes omvägar och går i olika perioder. Det kan tyckas ibland stagnera och vid andra tillfällen gå med en väldig kraft och styrka. Men det är bara till synes. I verkligheten behöver vi våra prövningar för att utvecklas som människor och inför framtida ansvar både här i jordelivet och i de eviga världarna. Äldste Robert D Hales i de tolv apostlarnas kvorum sade på sista halvårskonferensen, oktoberkonferensen 1998, under lördagsmorgonens session, några ord om syftet med smärta. Han sade att smärtan gör oss ödmjuka, vilket gör eftertanken möjlig. Jag ser ju i mitt eget liv att det är så. All den smärta jag själv har upplevt med anledning av alla händelser kring Ylvas sjukdom och min sorg över henne har gjort mig mer ödmjuk. Jag är inte samma människa i dag som förra gången jag var missionsledare i Hägerstens församling, och jag kan därför inte heller leda missionärsarbetet på samma sätt som då. Jag höll ett bra tal om livets resa den 15 mars förra året i Gubbängen. Så bra att Ylva bad att på publicera det på hennes hemsida på Internet. Egentligen säger det där talet det jag vill säga tydligare än det jag idag säger, men jag tillåter mig det! Bara det, att jag i dag kan tillåta mig att inte alltid måsta göra allt perfekt! Bara det är en viktig förändring. Men jag har inte förändrats mer än att jag berättar om talet på Internet, så kanske ni går dit och läser det efteråt? :-) :-) Internet är bra, tycker jag. Jag har laddat hem de senaste Generalkonferenserna från kyrkans internationella hemsida, de senaste två både på engelska och svenska, och suttit och letat i inför detta tal. Men jag kommer inte att saxa en massa. Jag har bestämt mig för att detta ska komma ur hjärtat! Om nu vill se mycket saxat ur tidigare generalkonferenser i ämnet helande ska ni läsa det där talet jag höll 15 mars förra året, på Ylvas hemsida. ;-) Nu har jag sedan en dryg vecka accepterat kallet som Missions- ledare i vår församling. Vår familj är på väg ut ur vårt Gehenna, vi börjar må bra. Inte alltid, det går fortfarande lite upp och ned, men vi mår mycket bättre. Jag säger "vi", för om en medlem av en familj mår dåligt så mår alla dåligt, det har jag lärt mig. Men vi mår som sagt oftast allt bättre och det kändes därför inte fel att acceptera kallelsen som missionsledare. Jag har fortfarande ingen klar bild av hur den nya missions- ledaren fungerar. Huva!, säger du, vet han inte hur han ska sköta sitt ämbete! Ja, det är riktigt att jag har varit både missionsledare, medlem i stavsmissionspresidentskapet, stavs- missionär och mycket annat förut. Jag har kartonger fyllda med missionärsmaterial sedan den tiden och jag kommer tydligt ihåg en massa aktiviteter och program jag dragit i denna och andra församlingar. Visst skulle jag kunna dra igång en massa program -- nej, se inte så förskräckta ut! Jag tänker inte! Jag lovar! För det är fel ände att börja i. Jag tror att det är så här att när det finns plats för våra medmänniskor i våra hjärtan, när vi har verklig kärlek, då kommer människorna att trampa på varandra för att få komma till oss och det vi har. Vad-var-det-han-sa? Jo, jag sa att när det finns plats för våra medmänniskor i våra hjärtan, när vi har verklig kärlek, då kommer människorna att trampa på varandra för att få komma till oss och det vi har. Så då är det ju tydligt var vi ska börja då. I våra egna hjärtan, som vanligt, i evangeliet. Men jag vill inte skuld- belägga, det hoppas jag ni förstår efter allt jag redan sagt! Jag har i mitt eget hjärta i dag relativt begränsat med utrymme för mina medmänniskor, men det utrymmet växer. Så frågan är hur vi ska få kärleken i våra hjärtan att växa. Det första är ju att vi och de våra måste må bra. Det får ta den tid det tar, men vi måste använda de redskap som står till buds. Äldste Robert D Hales och Äldste Val R Christensen, som Marianne Ronström också nämnde i sitt tal, talar i konferensnumret av Nordstjärnan, eller Liahona som den nu heter, om dessa ämnen, och kanske ännu tydligare, Äldste Richard G Scott i april 1994 på den 164:e helårskonferensen i "Att bli helad". Gemensamt för alla recept är att söka Herrens hjälp. Det betyder bland annat att alltid -- om du överhuvud taget kan förmå dig till det -- bedja och studera skrifterna. Den som mår riktigt dåligt kan ibland inte ens detta, men jag är tacksam för att vi i vår familj haft som tradition att jag läser lite i skrifterna före familjebön varje morgon. Det har varit av mycket stor betydelse för oss. Jag skulle inte bli förvånad när jag en dag ska redovisa räkenskap för detta liv om man då talar om för mig att det var detta som räddade vår familj. Jag talar mycket om att inte må bra. Jag skulle aldrig bre ut mig så om detta om det bara hade berört oss själva. Men det gör det tyvärr inte. Samtidigt som många syskon mår väldigt bra och trivs med sina liv -- och vi är också på väg dit -- så ser jag ju att det finns människor överallt som inte mår bra. Jag tror att det är lika bra att nämna saker vid deras rätta namn. Vi kommer inte att bli framgångsrika i missionärsarbetet förrän vi vill bli det, och "vi" vill inte det förrän vi orkar ta emot alla våra medmänniskor med verklig kärlek. Nu vet jag att det är många av oss som redan gör detta. Snälla, ta inte åt er! Vad jag menar med "vi" är oss alla, hela församlingen. Vi är ju en familj, och liksom min familj inte mår bra när en medlem mår dåligt så mår inte en församling bra när några medlemmar mår dåligt. Men det är faktiskt vårt eget ansvar att ta tag i vårt mående! Jag menar inte att du och du och du som mår dåligt ska få dåligt samvete nu och definitivt inte att du måste på något sätt "fixa" detta så det fungerar från och med nu, utan att du om du inte redan gjort det måste börja använda de redskap som finns! Vilka är det då? Ja, som jag sa, Äldste Richard G Scott i de tolv apostlarnas kvorum höll på den 164:e helårskonferensen ett jättebra tal om detta: "Att bli helad". I talet beskriver han hur man tar alla till buds stående medel i anspråk för att bli helad. Andligt helad. Jag skulle vilja stryka under och påminna om några saker från detta tal: o Herrens läkedom kan innebära att bli botad, eller att få sina bördor lättade, eller också att komma till insikt om att det är värt att tålmodigt uthärda till änden. o Vi bör inse att en del svårigheter i livet inte kommer att bli lösta här på jorden. Paulus vädjade tre gånger om att "törntaggen i hans kött" skulle borttagas. Herren svarade helt enkelt: "Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet." o När du känner att du inte kan göra mer, lägg då tills vidare dina prövningar vid hans fötter. "Jag vill ... lätta bördorna på edra skuldror, så att I ej ens skolen känna dem ... att I mån veta ... att jag Herren Gud, besöker mitt folk i deras lidanden. ... Ja, Herren styrkte dem, så att de kunde bära upp sina bördor med lätthet, och de _underkastade sig glada och med tålamod allt vad Herren ville_." (Mosiah 24:12, 14-15.) o Genom att "glada och med tålamod" underkasta oss alla hans bud får vi lära oss dyrbara, om än svåra, lärdomar och eviga sanningar som skänker välsignelse. o Säg inte: "Ingen förstår mig, jag kan inte klara av det eller få den hjälp jag behöver." Sådana kommentarer är självförgörande. Ingen kan hjälpa dig utan tro och ansträngningar från din sida. o Som skrifterna upprepade gånger försäkrar, får du hjälp när du utövar tro på Jesus Kristus. Tro på Kristus innebär att vi förtröstar på honom, vi litar på hans lärdomar. Detta leder till hopp, och hopp ger kärlek, Kristi rena kärlek. o Du kan få tillgång till Frälsarens hjälp på olika sätt. Det mest direkta och ofta mest kraftfulla sättet är genom ödmjuka, tillitsfulla böner till din Fader i himlen, vilka besvaras genom den Helige Anden till din ande. Ändå kan det vara svårt ibland att börja söka efter denna hjälp, och svårt att erkänna den medan vi lär oss att be med tro. Om det är så, börja med något annat. Lita på någon som står dig nära. När du lärt dig detta kommer förtroendet att utsträckas till Gud och hans helande kraft. Börja med en vän eller en biskop som förstår frälsarens undervisning. Ofta har de själva blivit helade genom att tillämpa sanningen med tro på Återlösaren. De kan visa hur det går till. Eller börja med att läsa, begrunda och tillämpa lärdomarna i skrifterna. De är en mycket mäktig källa att hämta hjälp ifrån. o Herren förväntar att du använder alla tillgängliga resurser, däribland professionell hjälp när detta är på sin plats, och sedan uppväger han det som fattas, i enlighet med sin vilja. o "Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag." (Gal. 2:3.) Gud ser oss verkligen, och han vakar över oss. Men det är vanligen genom en annan människa som han uppfyller våra behov. Därför är det av vital betydelse att vi tjänar varandra. o Oavsett vad svårigheterna beror på eller vad du börjar med för att få lindring -- en utbildad terapeut, läkare, prästadömsledare, vän, intresserad förälder eller god vän -- det spelar ingen roll hur du börjar, kommer dessa lösningar aldrig att ge ett fullständigt svar. Den slutliga läkedomen kommer genom tro på Jesus Kristus och hans lärdomar, med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande samt lydnad till hans bud. o Lär dig att förlåta, även om det kan vara fruktansvärt svårt, det kommer att befria dig och öppna vägen till ett nytt liv. o I korthet -- gör det du kan göra med ett steg i taget. Försök att förstå helandets principer genom skrifterna och genom bön. Hjälp andra. Förlåt dem. Underkasta dig glad och med tålamod allt vad Herren vill. Framför allt, utöva tro på Jesus Kristus. När Kristus säger: "Kom ... och följ mig" (Luk 18:22) menar han att han vet var kvicksanden finns och var törnena finns och hur vi bäst ska ta oss över den sista, svåra biten på våra personliga berg. Han vet alltsammans, och han vet vägen. Han är vägen. Innan jag avslutar ska tidsmaskinen få ta oss tillbaka till den 21 februari igen, nu är vi tillbaka, och jag vill då påminna om det som President Leif Mattsson sa lördagen den 6 februari: "En tillväxt och skördeprocess som föregås av en reningsprocess" I Jesu Kristi Namn. Amen.
Copyleft © 1999 Leif Erlingsson
Updaterad 8 mars 1999