9 aug 1998 ________________________________________________________________ Älskade bröder och systrar, jag har blivit kallad att tala i dag. Man har inte givit mig något ämne eller tema. Jag har därför låtit tankarna vandra under de senaste dagarna. Vad kan jag tala om, har jag frågat mig. Jag vet att när man talar är det bra att knyta an till egna erfarenheter och till församlingens behov. Egna erfarenheter har jag gott om, men kan jag förmedla dem, och vilka av erfarenheterna behöver vi höra? Jag har nu varit medlem i kyrkan i nästan 10 år, det blir 10 år jämnt om några dagar, den 31 augusti. Himmelske Fadern har en plan för mig. Det har han för var och en av Er också, så det är inget som är unikt för just mig. Men vad jag vill säga är att jag i dag ser saker, förstår saker, om mig själv och om hur Himmelske Fadern hjälper mig att klara de svårigheter just jag lever med. När jag såg saker mer i svart och vitt för 10 år sedan, ser jag i dag lite mer av visdomen i min egen törntagg i mitt kött, för att använda några av Paulus ord från Paulus' andra brev till korintierna, 12 Kapitlet, 7 till 9 verserna. Paulus berättade inte vad hans törntagg bestod uti i skriften, och det gör inte jag heller. Men jag hämtar förtröstan av att Paulus tre gånger bett till Herren att Herren skulle ta bort denna törntagg, men Herren svarat att »Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.». Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet till Himmelske Fadern och till Jesus Kristus alldeles speciellt, som gör det möjligt för mig att få nåd, så att kraften kan fullkomnas i svaghet. Jag tror jag börjar ana lite av innebörden i detta. Som ny medlem, för 10 år sedan, kunde jag inte känna tacksamhet över just min törntagg. Jag bad många gånger att Herren skulle ta bort den, om det var hans vilja. Så skedde ej. I dag kan jag känna både tacksamhet och förstå varför det måste vara som det är, och tacksamt ta emot nåd. Jag älskar verkligen av hela mitt hjärta min Himmelske Fader och min äldre broder, Jesus Kristus. Jag är också väldigt tacksam över min underbara familj med två härliga barn, Jared och Josefine, och min älskade hustru Ylva. Jag är också tacksam över att jag alltid bett till Himmelske Fadern, vare sig jag känt mig värdig eller ej. Det är ett bud vi har fått, att alltid bedja. Vi har fått det för att det kommer att hjälpa oss. Det spelar ingen roll hur många eller stora ovärdighetskänslor du eller jag har, hur stor vår inbilldade eller verkliga synd är, Himmelske Fadern är verkligen vår Fader i Himmelen, och som varje god fader vill han oss, sina barn, väl. När vi känner oss ovärdiga vill han ge oss självkänsla, när vi lider under inbilldad eller verklig synd vill han hjälpa oss övervinna dessa känslor eller handlingar. Genom att regelbundet be och söka Herren kommer han att upplysa ditt förstånd så att du blir vis. Så att du förstår din situation och får de verktyg du behöver för att gå framåt. Det finns ingen evangeliets underkur som med ett magiskt troll- spö berör dig och därmed tar bort alla skador i din själ, alla själsliga sår och själsliga handikapp. De kan bli botade, javisst, men det är en andlig process du själv måste delta i. Det kan inte göras åt dig utan din egen inblandning. Allt sant andligt helande kommer från Herren. Han är den store Läkaren. Men du måste vara med. Du måste låta Herren läka dig. Det är mycket svårare än det låter. Evangeliets principer är verkligen sanna. De talar om en process i flera steg för att bli andligt helad. Men det svåra är att övervinna sig själv. Själv har jag t.ex. ett problem att jag aldrig kan känna att jag riktigt duger, att det jag gör i mitt yrke t.ex. är tillräckligt bra, eller att jag i något annat sammanhang är tillräckligt bra. Jo, en kort stund kan jag glädja mig, men sedan kommer tvivlet gnagande igen. Detta är mycket skadligt andligt sett, för om jag inte kan godkänna mig själv, hur ska jag kunna ha tro på att Herren ska godkänna mig?! Jag tog detta som ett exempel från mig själv, men andra kan ha andra inre murar att riva innan vi fullt ut kan låta Herren komma in och hela oss. Vi måste lära oss att lita till Herren -- och att känna att när vi har gjort så mycket vi orkar, och här måste en del av oss sätta rimliga krav på oss själva, för ibland kräver vi av oss själva att springa fortare än vi förmår, vi då tills vidare lägger våra prövningar vid Herrens fötter. Herren kommer då att bära en del av denna börda, så att vi inte tyngs ned mer än vi orkar bära. Det sagda gäller även omvändelse. Få av oss orkar omvända sig från allt samtidigt. Det är då bättre att ta en sak i taget. Det du inte har några problem med är självklara, de omvänder du dig från så snart du lärt de sanna principerna. Men sådant du har verkliga svårigheter med måste du ta i den takt du förmår. Lita därefter på Herren. När du gör vad du faktiskt orkar och förmår, när du ber regelbundet, då kommer Herren att bära en del av din börda, och du behöver inte känna skuldkänslor för det att Herren måste göra detta då det är en gåva från Honom till Dig given för att han älskar dig. Han vill inte att du ska må dåligt av att ta emot hans gåva. Istället vill han att du tack vare denna gåva det är att han bär dina bördor, att du därigenom ska ha livsmod att orka gå vidare, att alltid bedja, att söka göra allt du förmår för att vara trofast. Jag märker att jag talat mycket om andligt helande. Kanske för att det är så aktuellt och så viktigt. Förra gången jag talade kom jag också in på detta, även om det talet var ganska annorlunda mot det nuvarande. Det är helt enkelt ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat! Jag har lärt mig en del om andligt helande de senaste 4 åren. Jag börjar se mina egna andliga ärr, samtidigt som jag börjar se dem hos mina medmänniskor också. Man kan säga att mina ögon håller på att öppnas i detta avseende. Det är ett nödvändigt steg. Jag känner hopp. En dag hoppas jag att jag inte bara ska se klart vad som fattas mig, utan att jag faktiskt ska kunna ha blivit en riktigt hel människa. Det kan jag inte göra ensam. Jag menar inte enbart att jag behöver hjälp av Herren, men även att det är något som måste ske tillsammans med min hustru. Det är tillsammans som vi kan bli verkligt helade. Det är underbart att ana hur vägen mot verklig glädje börjar. Jag läste Äldste Jeffrey R Hollands text i denna månads nummer av Nordstjärnan -- augusti 1998 -- efter att jag redan skrivit så här mycket av mitt tal, som ni hittills har hört. Jag satte mig faktiskt bara ned och började skriva, utan att veta vad jag skulle tala om innan jag började, så det är därför det har lite av karaktären av ett vittnesbörd, för det är faktiskt det, det är mitt vittnesbörd, som jag fått 20 minuter på mig att ge... Därför vill jag inget ändra eller editera i efterhand, utom möjligen för att lägga till en förklarande bisats där någon syftning varit otydlig, för jag tycker inte att ett vittnesbörd ska ändras i efterhand. Men iallafall, jag läste alltså Äldste Jeffrey R Hollands text i denna månads nummer av Nordstjärnan, och insåg att han också där talar om en del av de saker jag känt mig inspirerad att tala om. Eller snarare, jag har tydligen känt mig inspirerad att tala om en del av de saker en Herrens Apostel också talat om. Det känns bra. Denna kyrka leds genom inspiration från höjden, kyrkan hålls samman genom att vi alla kan ta emot vägledning från himmelen, det är detta som ger oss enighet, som gör att det är samma kyrka oavsett var i världen vi befinner oss. Jag vill iallafall berätta några stycken ur Hollands text som särskilt berörde mig. Äldste Holland talar om -- citat -- det personliga andliga förhållandet till gudomen, däribland till Frälsaren, vars rike detta är. -- Jag fortsätter citera från samma ställe -- Profeten Joseph Smith lärde att det var nödvändigt att "känna till" Faderns och Sonens gudomliga egenskaper för att kunna utöva tro på dem. Han sade uttryckligen att om vi inte tror att Kristus är "barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet" får vi aldrig den tro som behövs för att göra anspråk på himmelens välsignelser. Om vi inte litar på den "framstående karaktär" som Frälsaren besitter och på hans vilja och förmåga att "förlåta orättfärdighet, överträdelse och synd", kommer vi, skrev han, "ständigt att tvivla på frälsningen". Men på grund av att Fadern och Sonen är oföränderligt "stor[a] i mildhet" kommer sådan kunskap "att befria oss från tvivel och göra tron oerhört stark" (Lectures of Faith [1985], s 41-42). -- Äldste Holland skriver vidare -- Jag känner inte till allt som kan bekymra er personligen, men jag skulle bli förvånad om det inte finns någon någonstans som är orolig för en överträdelse eller för frestelsen att överträda. Till dig säger jag: kom till Kristus och lägg ner din börda. Låt honom bära bördan. Låt honom ge frid i din själ. Ingenting i denna värld är mer betungande än synd. Det är det tyngsta kors som män och kvinnor någonsin kan bära. Till alla som kämpar under syndens börda säger vi, med profeten Joseph Smiths ord, att Gud har "ett förlåtande sinnelag" (Lectures, s 42). Du kan få hjälp. Du kan bli helad -- vad än problemet är. Allt han ber om är att du ska _gå bort från mörkret och komma in i ljuset_, hans ljus, med ödmjukhet och mildhet i hjärtat. Detta är själva kärnan i evangeliet. Detta är det centrala i vårt budskap. Kristus har burit "våra sjukdomar" och "våra smärtor", sade Jesaja, "och genom hans sår blir vi helade" -- om vi vill bli det (Jes 53:4-5; Mosiah 14:4-5). -- På ett senare ställe i samma text skriver Äldste Holland -- Jesus undervisade nephiterna, som levde i en värld som var minst lika besvärlig som vår egen: "Ty bergen skola vika bort och höjderna flyttas, men min kärlek skall icke vika ifrån dig, ej heller skall mitt folks [frids]förbund flyttas [ifrån dig]" (3 Nephi 22:10). Jag älskar de orden. Bergen och höjderna kan försvinna. Det mest otroliga i världen kan hända, men hans kärlek och frid kommer inte att vika ifrån oss. När allt kommer omkring har han, påminner han oss, tecknat oss i sina händer (se 1 Nephi 21:16). När vi begrundar det ofattbart höga pris som korsfästelsen innebar, kommer Kristus inte att vända oss ryggen nu. Herren har förmodligen gett tillräckligt med sådana tröstande ord för att förse hela universum, skulle man tycka, och ändå ser vi runt omkring oss olyckliga sista dagars heliga, oroliga sista dagars heliga, dystra sista dagars heliga i vars bekymrade hjärtan inte ett enda av dessa oräkneliga tröstande ord tycks ha fått lov att komma in. Begrunda till exempel hur Frälsaren välsignade sina lärjungar trots att han var på väg mot smärtan och ångesten i Getsemane och på Golgata. Just den kvällen som han genomgick det största lidande som världen överhuvudtaget känner till sade han: "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. . . . Känn ingen oro och tappa inte modet" (Joh 14:27). Detta kanske är ett av de bud Frälsaren gett oss som, även i annars trofasta sista dagars heligas hjärtan, nästan aldrig åtlyds. -- Ja, det var så Äldste Holland skrev -- Detta kanske är ett av de bud Frälsaren gett oss som, även i annars trofasta sista dagars heligas hjärtan, nästan aldrig åtlyds. -- och han fortsätter -- Och ändå undrar jag om vårt avvisande av denna inbjudan inte skulle tynga Herrens barmhärtiga hjärta än mer. Jag kan säga detta i egenskap av förälder. Hur orolig jag än skulle vara om ett av mina barn var allvarligt bekymrad eller olycklig eller olydig, skulle det vara ännu mer förödande om jag kände att mitt barn vid ett sådant tillfälle inte kunde lita på att jag skulle hjälpa honom eller henne, eller tro att mitt barns intressen var oviktiga för mig eller otrygga i min vård. I samma anda är jag övertygad om att ingen av oss riktigt kan förstå hur djupt det sårar den kärleksfulle Frälsaren när han märker att hans folk inte känner sig säkra på hans omsorg eller inte litar på hans bud. -- och precis som Äldste Holland kan jag själv i egenskap av förälder bara hålla med, Herren vill ge oss frid, han vill inte att vi tappar modet. Herren vet att vi gör fel och att vi har karaktärsfel, men han älskar oss och vill att vi har tro och tillit liksom ett barn, att vi lär av våra barns tro och tillit, tillit till oss som deras föräldrar och tillit till Gud. Att vi använder denna tillit, denna tro, till att alltid bedja, så att vi -- oavsett våra inbilldade eller verkliga synder -- kan lyda det bud eller den inbjudan vi fått, att inte känna oro och inte tappa modet. Jag tror att många känner att eftersom de inte förmår leva upp fullständigt till de normer som evangeliet lär ut, de därför inte har rätt att få ta del av Herrens frid. Jag tror att många därför tappar modet och blir olyckliga, oroliga eller dystra. Men det är fel. Herren vill ge oss Frid. Vi kan ta emot frid trots våra svårigheter, om vi har tro såsom ett barn, vi alltid ber -- det betyder att vi ber oavsett vi lever helt enligt evangeliets normer eller ej -- vi behöver bedja, med ödmjukhet och mildhet i hjärtat. Om vi kommer såsom ett barn, med ett barns tro, till Herren så kan vi få frid. Nu vet ni det, eller hur? Vi kan få frid. Vi kanske fortfarande har kvar vår törntagg, liksom Paulus och många med honom, men genom Herren kan vi dock få frid! Detta är något helt fantastiskt med evangeliet, något jag först helt nyligen själv på ett fördjupat plan förstått, att vi alltid kan få frid trots att våra andliga ärr inte är helt helade och trots att vi fortfarande har saker kvar att reda ut, att bli andligt helade i. Äldste Holland fortsätter -- Just för att Gud är Gud, just för att Kristus är Kristus, kan de inte annat än bry sig om oss och hjälpa oss om vi bara kommer till dem, närmar oss nådens tron med ödmjukhet och mildhet i hjärtat. De kan inte låta bli att välsigna oss. Det ligger i deras natur. Det finns inte något som kan förleda, hindra eller skada den man eller kvinna som vandrar samma stig som Kristus. När han säger: "Kom ... och följ mig" (Luk 18:22) menar han att han vet var kvicksanden finns och var törnena finns och hur vi bäst ska ta oss över den sista, svåra biten på våra personliga berg. Han vet alltsammans, och han vet vägen. Han är vägen. -- slut citat -- Jag upprepar: Han vet alltsammans, och han vet vägen. Han är vägen. I Jesu Kristi Namn. Amen.
Copyleft © 1999 Leif Erlingsson
Updaterad 8 mars 1999